Senaste kommentarerna i forumet

@Believer om tilliten är borta så tror jag det bara blir värre av att vara kvar. Tillit ä grundpelaren i en relation. Utan det hade jag sagt tack och hej, men vi är ju alla olika. Hur känner du? Är du villig att kompromissa och må dåligt för att eventuellt nå fram?

@has
Hej.
Annan situation förstås, men känner också igen triggern, ptsch, en burk som öppnas. Känner så igen mig! En gång öppnades en burk på en lekplats jag var på, och jag tänkte, "neej! inte här! helv ... #%¤¤%!!!, men hallå vänta nu ... " Sedan konstaterade jag att det var kompisens barn som öppnat en läskburk en bit ifrån. Men precis som dig slog allt igång.

Det är ju en jobbig situation du och sonen är i, men samtidigt är jag glad över att få läsa att du känner ett lugn.
Och ja, det blir ju nu enligt dina önskemål, något du kan kontrollera.
En dag i taget du.
Varma tankar.

Så bra att ni får stöd 🤗
Tyvärr tror jag att det är svårt att återfå lugnet om du stannar kvar i relationen.

@Åsa M verkligen 🙏🏼😊

@Samsung50 Ja, tack för att du säger det. Sonen är i övre tonåren och oftast på sitt rum, han säger att han inte märkt av det så mycket.

Eftersom jag var ensamstående rätt länge innan jag träffade min man och då hela tiden kände dåligt samvete för att familjen inte var ”hel”, att det fattades någon eller några, så har jag nästan haft dåligt samvete för att jag drog upp honom från ett sammanhang igen. Jag hör själv att det låter helt knäppt när jag läser det, eftersom miljön inte var sund. Men så har det varit.

Så det är gott att bli påmind om att det naturligtvis blir bättre för honom med❤️

@has Jag tänker på din son hur tryggt det måste kännas för honom att sitta på sitt rum och veta att allt är lugnt. Ingen alkohol och en trygg nykter förälder finns tillgänglig. Ingen stress, bråk eller hårda ord.

@has visst är lugnet helt underbart. Jag skulle inte byta ut det mot något!

Jag är så tacksam för min lägenhet, tycker verkligen om den och känner oftast sånt lugn när jag kommer in och stänger dörren mot världen utanför.

I helgen hörde jag sonen öppna en burk (läsk) på rummet och kunde känna hur systemet drog igång direkt!

Maken tycker det blev så tyst och tomt i huset. Jag har inte sagt att jag tycker det är så tyst och lugnt och skönt hos mig än. Har inte ens berättat varför jag flyttat.

Han säger att det är för att vi är så olika. Och visst är vi det. Men olikheterna tror jag vi hade kunnat jobba på och komma igenom. Men alkoholen lägger sig som en obehaglig våt filt mellan oss och jag upplever att han inte har tillgång till sitt verkliga jag och alla känslor, vilket betyder att vi inte kommer någonstans.

Så sorgligt, men sant.

Njuter av att det inte finns en droppe alkohol i mitt hem. Har aldrig ens reflekterat över sånt här innan jag levde ihop med någon som drack.

Känner mig fortfarande rädd för att jag ska ångra mitt beslut, eftersom det gick så snabbt när jag väl tog steget.

Men lugnet som infunnit sig talar om för mig att det är här jag vill vara. Jag vill själv kunna påverka hur min dag och mitt liv ser ut.

När jag läser om högfungerande alkoholism stämmer så mycket. Förklaringarna han brukar ge står där svart på vitt.

Jag har ändå svårt att förstå att det är som det är.

Tack för att du läste❤️

Behöver bara få vräka ur mig frustrationen. Frustrerad över att han inte fattar hur jag mår i den här situationen, att han aldrig kan kompromissa där han hjälper både sig själv och mig. Visar att jag kan lita på honom genom olika förslag jag kommer med. Tilliten är borta, men hur jag mår i det hela verkar inte spela så stor roll eftersom det är ju han som har problem, inte jag.
Han har varit nykter sen i höstas, med några återfall. Går på någon form av behandling hos kommunen, men är ganska sparsam med att berätta om det för mig. Jag själv går på stödsamtal. Jag har svårt att hantera allt ibland, tror att han ljuger om att han dricker emellanåt. Lögnerna är värst. Behöver egentligen tips på hur man ska hantera allt utan att reagera så mycket som jag gör. Jag får hjärtklappning, blir risig i kistan, skakar och mår fruktansvärt illa när jag kommit på att han ljugit för mig eller när jag vill prata om något som gäller hans missbruk. Hur kan man göra för att släppa fokus och typ "strunta" i hans problem och känna mer inre frid?

Ofta är det nog det enda som kan hjälpa @JoYo, att konsekvenserna till sist blir för dyra och personen väljer att söka hjälp.

Jag förstår din känsla! Försöker själv påminna mig om att rikta om fokus till mig själv och det jag behöver jobba med när jag märker att jag fastnar i honom, hans val och livet framåt.

Ta hand om dig och se till att du mår så bra du kan🩷

@JoYo jag antar att de ser olika ut för alla. Men visst tänkte åtminstone jag att när äktenskapet rasar, familjen säras osv då borde väl konsekvenserna få honom att vakna. I mitt fall verkar de inte te sig så. Relationerna med barnen blir allt sämre och han fungerar allt sämre ( än om jobbet verkar "fungera?) Men likväl ingen förändring i sikte. Förnekelsen är stark och han blir alltmer bitter / ett offer.
Är tydligt att jag får bära skulden..för allt. Och då var det han som lämnade oss. Jag tar mig sakta men stadigt ur medberoendet. Må ha låga dagar absolut! Men samtidigt känner jag ett annat lugn och inser i efterhand hur hemskt på spänn man konstant var.

Tack för era svar. Jag tänker att han om han rasar ner i missbruket för konsekvenser och då tvingas ta tag i det. Därför söker jag svar på hur det brukar se ut. När man börjat rasa, skilsmässa, knapp kontakt med sina egna barn.. Hur kan han ens prioritera att jobba..?
Jag får försöka acceptera att hans väg är oviss.

@JoYo
Hej.
Ja, alkoholen orsakar ju tyvärr fysiska skador. Som anhörig och medberoende så tänker man massor och som du säger är det svårt att låta bli. Något som var en hjälp på vägen på mig, som du kanske kan testa är att tänka på sinnesrobönen. Det där om att bland annat acceptera det man inte kan förändra ...

När du säger "man" i :"tänker att man då också kan göra nåt åt det", syftar du på honom eller dig? Att du önskar vara där som hjälp?

Det är jättesvårt att låta bli att engagera sig, och man vill så gärna kunna göra något. Hur han gör med sitt drickande och att söka hjälp finns inuti honom.
Försök att fokusera på dig, fastän det är svårt.

Kram!!

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

Jag förstår inte hur beroendet kan plana ut. Kanske en tid, ja. Men förr eller senare kraschar han väl? Tänker att man då också kan göra nåt åt det. Man kan väl inte värja sig för de fysiska skador alkoholen orsakar..

Jag vet jag borde sluta fundera men det är då svårt..,

@JoYo det behöver inte vara så att han är på väg mot botten, missbruket kan ju "plana ut" och stanna på en nivå också. Den nivå som gör att han klarar livet runt omkring hjälpligt.

Jag kan inte annat än att tycka synd om alla de män som vuxit upp utan att någonsin få lära sig att prata om hur de mår. Det måste vara hemskt. Klart man hoppas att han fixar det någon gång, av ren självbevarelsedrift om inte annat. Han skulle nog må bättre av det.

Tror vi anhöriga ofta är ett hinder för att beroendepersonen ska förändra sin situation, dvs bli nykter. Logiskt resonemang hjälper inte. Personen vet, åtminstone mestadels, att den orsakar anhöriga stort lidande. Vad jag menar med att vi är ett hinder, är att den konflikten beroendepersonen har med sina anhöriga ska personen ha inom sig om det ska leda till förändring. Det är inte lätt för oss anhöriga, med alla våra katastroftankar, att släppa taget men i mitt fall märkte jag att när förändringar skedde var när jag gjorde ingenting. Du gör helt rätt som ser till att ta emot all hjälp du kan få. Lycka till. 💜

Tack för era svar.
Han söker aldrig hjälp för psykiska besvär. Han kan inte prata känslor och ser det som en svaghet. 🙄
Men då finns det bara en väg. Och den är nedåt. Hur lång den är vet ingen. Men han är alltså på väg till botten?
Han har redan i sitt missbruk frivilligt blivit av med familj, fru, hus.. barnen? Han umgås med märkliga typer har jag förstått.
Bytt ut ett fint liv mot sitt eget lilla helvete.

@has

Och att ta dessa situationer då någon dricker visade ju sig inte funka ...
Gällande gränser har det ju varit svårt. Först satte jag gränser för honom, eller försökte, men sedan fattade jag ju själva grejen att sätta dem "för sig själv" ..

Visst är det så @Tröttiz! Jag träffade min man lite senare i livet och visste sedan innan att jag hade medberoendeproblematik (dock inte på grund av alkohol utan andra destruktiva familjemönster).

Hade ingen aning om hur mycket han drack innan vi flyttade ihop och när jag upptäckte så försökte jag direkt jobba med mitt medberoende. Så även om jag inte räknat burkar så registrerar hjärnan på något märkligt sätt hur många påfyllningar man ser. Jag visste också att han drack när jag inte såg och att jag några gånger hittat stora lager tomma burkar i uthuset. Att det oftast stod tomma burkar på olika ställen, antagligen för att man inte skulle se om det kom dit någon ny.

Till sist hittade jag (av en slump) en tom burk gömd i ett skåp och min instinkt var att börja riva runt överallt och leta. Men sa till mig själv att det inte var någon idé. Oavsett vad jag skulle hitta så skulle det inte spela någon roll.

Och det skulle alltid finnas en förklaring! Till exempel har han sagt att jag ju är på honom så mycket om det att han inte kan dricka avslappnat tillsammans med mig. Vilket jag tycker är märkligt eftersom de där 12-14 enheterna minst åker ner bredvid mig varje vecka.

Jag tänker att det är allt som inte går ihop som gör oss galna! Vårt medvetande vill helt naturligt i olika sammanhang ha koll, förstå vad som händer och se sammanhangen. Den som är beroende gör allt de kan för att vi just inte ska ha koll, förstå och se sammanhangen.

När saker inte hänger ihop, och en själv får bära hundhuvudet för det dessutom så vill medvetandet lösa gåtan. Tyvärr fastnar vi allt för ofta där i detaljerna, lyfter inte fokus och se vad det gör med oss själv. Det är totalt utmattande att försöka förstå vad som händer när någon hela tiden blandar korten så man inte ska förstå!

Till och med efter flytt och bekräftelse från personer som kan beroendeproblematik försöker mitt medvetande förstå! Det går som på repeat.

Det är en så lömsk sjukdom och den skapar så mycket oreda runt sig. Den kan verkligen bryta ner även den som inte dricker och innan upplevt sig som en stark individ.

Jag är så tacksam för var och ens berättelse här, när man läser så ser man ju så tydligt att detta verkligen är den röda tråden för alla som finns runt någon som dricker för mycket. Förvirringen och känslan av att inte veta (fast det egentligen är så uppenbart och tydligt - vilket man också inser när man läser någon annans inlägg där man själv inte deltar i dansen) 🙏🏼🩷

@has och @kajsa48

Det här med antal är "intressant". Jag har också varit där. Jag räknade också otagna burkar och kom fram till hur många han lyckats klämma i sig. Suck ....

Varför man håller/hållit på så här kan man undra. En omedveten "kontroll", att man måste få kontrollera det lilla man kan? För detta räknande gör ju varken till eller från. Situationen är som den är. Konsekvenserna oberoende vad som klassas som vad finns ju där.

Hej @kajsa48! Hur har det gått för dig?

Det där grubblandet känner även jag igen. Jag har flyttat från min man nu men jag grubblar än, på samma sätt som du. På mängd, på vad som är riskbruk och missbruk. På om det han säger stämmer. På om min känsla stämmer.

Jag förstår din känsla så väl! Man blir helt förvirrad. Men när jag talat med vården så har jag förstått det som att de klassar drickande som beroende om det går över riskbruksgränsen i mängd och ständigt upprepar sig. Det hjälpte också att läsa på om högfungerande alkoholism för mig (då min man fortfarande sköter och reder ut sina sysslor).

Var rädd om dig!

@Smurfanfrågar
Hej, tänkte säga "välkommen", men känns så fel också. Samtidigt vet jag ju själv att detta forum gett mycket till mig och jag hoppas du får stöd av det. Själv var jag extremt medberoende till mitt ex, men har kommit ur det hyfsat bra. Eller, mer än "hyfsat" faktiskt vid närmare eftertanke men det tog ett tag ...

Det jag i början tänkte på var att en alkoholist innebär dessa "parkbänksalkisar". Men, jag har ju förstått att det finns ofantligt många människor i missbruk som åtminstone än så länge kan sköta jobb etc. Helt otroligt med tanke på den mängd som dricks ...

Det är ju från det där att förstå vad alkohol gör - till att söka hjälp. Vad jag erfarit inser man som missbrukare att det man håller på med skadar, åtminstone tidvis, att man inte är stolt. Men att beroendet är väldigt starkt.
Att söka hjälp ligger ju hos den med missbruk, det är den som måste göra jobbet. Har man varit väldigt medberoende själv, så kan även en hjälp för sig själv vara att föredra.

Jag upplever att vi anhöriga vill så himla mycket. Det är ju klart, vi bryr ju oss. Vi vill väl, vill hjälpa, men så länge ens kära anhörig inte vill söka hjälp för sitt drickande så är det upp till dem. Jag hörde på en podd nyligen, "2 fyllon och 1 sanning", att ens eget mående är ens eget ansvar.
Vi kan vädja, hota, vad som men det påverkar inte deras vilja att söka hjälp.

Jag tänker dock att man kan visa på olika alternativ, t ex nummer till AA, nummer till en numera nykter alkoholist, alltså någon som gjort en livsförändring själv, men man kan liksom inte "prata förnuft" med en att den ska söka hjälp om personen som dricker inte är på den punkten i livet.

Det du kanske kan fundera lite på är hur mycket han minns av era samtal t ex dagen efter han varit berusad? Har han nämnt något då om situationen? För jag kom att fundera lite på hur mycket han minns av en diskussion som du och han haft om han varit berusad.
Kanske en idé vore att prata med honom dagen efter om läget, ett lugnt samtal. Vad tror du om det?

Jag ser det som att ett indirekt sätt att få en annan att söka hjälp är att som anhörig sätta gränser, inte låna ut pengar, inte så att säga "städa upp" efter den anhöriga. Att helt enkelt inte underlätta. Att vara konsekvent.

Kanske en idé att smyga in nyktra aktiviteter, finns det något ni tidigare gjort ihop som ni slutat med? Skulle det vara något? Möjligen lite lömskt ... men att kanske få honom att inse att man kan ha roligt på nyktert huvud.

Sköt om dig, KRAM!!

@Tröttiz ❤️

@josefinfrågar
Bra samt klokt med gränser, vaka över dem som en hök.
💜

Jag vet inte vad man ska göra.