Senaste kommentarerna i forumet

Nu är det snart helg . Vi får se hur den blir. Är just nu så trött och skulle bara vilja sova en massa. Men han vill säkert vara social.

Tack.. Det var åt det hållet jag antog vi måste göra. Nu måste jag bara berätta nåt för mms som jag antar att hon " vet" nånstans...:-(
Om han blir arg och skyller ifrån sig mm då? Vad säger man då? Ska man säga att han inte får träffa barnbarnen då?... Jag har ju faktiskt bevis på film...

Det ökar förståelsen ömsesidigt mellan missbrukare och anhöriga. Jag läser allt även om jag inte skriver så ofta.
Vill någon smygläsa så går det säkert ändå att leta sig fram på annat forum också.
Men. Skulle vilja ha större text när man skriver kommentarer och kunna redigera texten. By the Wayne. Alltså.

Jag får bita ihop Ullabulla

TACK!! Du beskriver allt så lugnande :)

Jag pratade med han idag och sa att om du nu inte har nå problem. Varför var du ner i källaren å smyg drack? Svaret ja fick var: jag ville dricka öl men jag fick inte....

Jag detta är delikat. Gömmer man sprit är man enligt min syn en klar missbruksperson annars skulle man inte behöva gömma. Man gömmer för att inte själv visa att man får dåligt samvete när man dricker. Jag tycker att du ska prata med din mamma först om hur ni ska göra. Det viktigaste är inte att skuldbelägga missbruket utan lägga fram det som en ren omtanke. Typ: "Pappa jag älskar dig så mycket du har givit mig en bra start på livet men jag märker att du inte längre är dig själv. Jag har märkt att du luktar sprit och sett dig smygdricka. Mamma och jag är jätteoroliga för dig och din hälsa. När man smygdricker så gör man det för att dölja att man dricker och det är inte så bra. Vi vill hjälpa dig pappa så att du kan leva ett bra liv länge. Usch nästan så jag blev tårögd själv.

Du frågar om råd som medberoende hur du kan hjälpa den som är sjuk, först och främst måste du hjälpa dig själv och det verkar du ju ändå i detta svåra börjat göra med ett eget boende för dig och pojkarna. all beundran och lyckönskning till er. Jag har själv skilt mig från en alkoholist och levt med det tunga i många år, min enda väg som lyckats bäst är just det att hjälpa mig själv och våra barn. Att ens tänka på sig själv är så svårt till en början men är verkligen ett måste för att överleva .Eftersom din man ändå kan tänka sig sluta dricka om du flyttar hem är ju ett rop på hjälp från hans sida så lite insikt har han kanske mellan klunkarna. Men för guds skull gör inte det. om du vill hjälpa honom gör det inte under samma tak. Behandling först av sjukdomen sen ev framtid om du vill såklart. Det viktigaste är att du inte blir vårdare Kontakta socialtjänsten och berätta att han är en fara för sitt eget liv,det borde ansvarig läkare gjort. Om han använder bilen tipsa polisen om det,det sätter igång samhällets skyldigheter om vård för din man snabbare. Att din man ringer och ger dig skuld är förskräckligt,desperat och elakt. Om du inte har någon samtalskontakt så sök det. Det finns anhörigstöd att få både för dig och pojkarna. Jag hoppas du hittar verktyg för att stoppa hans skuldochskam överföring. Än en gång hjälp dig själv många kramar till dig från en som vet hur det känns i själen.

Jag röstar för allternativ två. Jag har haft stort stöd i att kunna läsa i alla forum, inte bara det för anhöriga.

Sorgsen va starkt gjort av dig. Ibland önskar jag att jag kunde vara lika stark. De är svårt när man älskar den nyktra mannen och avskyr den påverkade

Hamnar vi i diskution så säger han att jag bara reagerar såhär för att jag aldrig är iväg och gör något osv.
Å varför jag ej är iväg är för att jag ej litar på han ensam med vårt barn. När jag vart iväg på Tjej kväll vid två tillfällen som han tog barnet så har de slutat med att han vart full när jag kommit hem. Fastän de va jag som skulle få roa mig.

Känner igen ditt resonemang och framför allt din oro.
Tror att man överdriver kanske....
Idag har jag lämnat min man som jag trodde var mitt livs kärlek innan alkoholen och otrohet fick mig att få nog efter flera års helvete.
Men det enda jag kan råda dig till att gå på din magkänsla.
Om det inte känns bra för dig,då är det inte ok.
Sen kan man aldrig få en annan människa att sluta dricka om den inte själv inser problemet och vill själv.
Hoppas han inser vad han kan förlora och tar tag i problemet.

De värsta är väl att ja alltid tillåtit han och dragit iväg med grabbarna och druckit. Fixat barnvakt till oss så jag med kan gå ut å roa mig. Men detta räcker tydligen inte.

Jäkligt bra gjort, starkt. Heja dig

cirkeln fortsätter för mitt stackars ex men utan mig.
Han lät stark glad och hoppfull.
Många saker som behövde avslutas eller bytas ut skulle göra det.
Livet väntade runt hörnet på honom och han skulle börja leva det.
Jag peppade och hejade på från mitt håll av världen.
Han uttryckte mycket tacksamhet att jag stått vid hans sida denna vår även om vi inte levt samman.

Nu var jag tvungen att ringa igår för praktisk sak i huset.
Inget svar *3.Inte heller något retursamtal idag vilket betyder att han troligen sitter igen.
Denna gång efter tre veckors uppehåll och täta möten på AA som han verkligen har uppskattat.

Vad vad vad är det som gör att en människa kan bli så totalt uppslukad av något som förgör en?
Vad kan få en människa som med all kunskap vet var det ska bära ändå väljer att dricka igen?
Jag kommer aldrig någonsin att förstå det.

Själv mår jag bra trots ovanstående.
Jag har hittat ett skyddande skjul i min nya relation och kan ändå finnas där som en liten sidekick åt exet.
Jag ska se till att det inte byggs på och att jag närmar mig honom.
Just nu och här känns alldeles tillräckligt nära,
Det gör mig förstås ändå ont att han valt och väljer detta trots omgivningens fortsatta stöd.

Fast det känns som precis tvärtom.Det är nu din abstinens sätter in för högtryck och alla dina celler talar om för dig att du behöver honom i vilken skepnad det än är.Sur arg trött full,spelar ingen roll bara han på något sätt finns att nå höra eller känna.
Jag minns min nattsvarta ångest och sorg och saknad och tomhet.Men första gångerna du står emot och faktiskt klarar att stå emot är värst.
Nästa gång det kommer över dig så kommer det att vara lite lugnare.
Gångerna glesar ut och de tar inte lika mycket kraft.
Däremellan kommer du att få lite frid av det slag du inte haft på åratal.
Dvs om du på minsta sätt påminner om mig och det jag gått igenom.
Det är värt att vänta ut pinan,han försvinner förmodligen ingenstans.

Ventilerar

idag känns det tungt, kunde knappt sova inatt, mycket hårda svarta drömmar, tänker att det är som en utrensning nu.
kunde inte sluta titta på facebook om han va online, la ihop ett o annat, han vart online inatt. Tänkte att han va väl full... säg inget till mig snälla om att du har fortfarande viljan av kontroll, det veeeet jag att det sitter i, men sån skillnad det är. Från att ringa, bli uppringd, ta taxi åka dit, kanske ett gräl, intimt umgänge och ångset dagen efter.till att det är helt tyst, inga handligar görs, men inom mig jobbar jag för fullt, jag kämpar så jag blöder. Men det syns inte, o inget av det här märker han.han uppfattar tystnad bara.
Jag mår riktigt dåligt, nästan så jag vill kräkas av ångest, tankarna finns inpå hela tiden, trots min träning, trots mina umgängen, trots jag försöker göra saker för min skull

Vad starkt gjort av dig!

Igår tog jsg ett beslut som är nog det jobbigaste beslutet jsg har behövt ta i mitt liv..jag valde att avsluta relationen.
Jag började se mitt liv passera framför mig utan att jsg var närvarande, kände mig som en kropp utan någon själ..ett tomt skal. Jag hade förlorat min identitet.
Han tog väldigt hårt på detta. Även om jag de sista dagarna innan jag tog detta beslut satt i morgonrock, mörka ringar under ögonen och stirrade helt apatiskt in i väggen så såg han ändå inte att slutet var nära..
Jag pratade med honom och berättade tydligt varför jag valde att gå. Precis som vanligt när slutet är nära blev han förstående och empatisk..men jag sa detta till honom " jag är så trött på det här nu, vi kommer aldrig kunna fortsätta tillsammans...det finns ingen tillit, respekt..det förflutna kommer alltid att jaga oss och även om det är så att du blir bättre kommer jag ändå vara misstänksam och kontrollerande. Vi är som gift för varandra"
Jsg är snart 23 år med hela livet framför mig, jag dricker extremt sällan...varför ska jag då behöva leva ett liv som endast handlar om alkohol? Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. När han klev ut genom dörren så grät jag floder, inte för att han var borta men för att jag hade sårat mig själv så länge. Är extremt trött nu hela tiden men det går över. Blir så ledsen över hur vanligt detta med medberoende är, kom ihåg att när ni skriver boken om er själv se till att det är ni som håller i pennan och inte någon annan.
Och att det är okej att inte vara okej. Lycka till alla ni där ute, det finns en väg ut.

Han verkar ju inte bry sig om dig alls och nu har du hamnat i en depression till stor del pga av det som hänt verkar det som. Även om du skulle lämna honom kommer du att bli ledsen men det är du ju nu också. Skillnaden är att du säkert kommer träffade kille som bryr sig om dig. Du kan aldrig gå han sluta ut viljan måste finnas där från hans sida.

Jag var själv missbrukare och jag skyllde också på min fru. Blev ju ett skäll att dricka. Sa att hon jagade mig och därför gömde jag. Det är ofta allt någon annans fel att man dricker. Ger en anledning att dricka. Han anser sig ju inte ha problem och tyvärr så kan du aldrig få din man att slut. Viljan måste finnas där från han själv. Så u måste nog börja tänka på ett val för dig och ditt barn. För detta kommer påverka dig och ditt barn ju längre det pågår.

På alternativ 2

Kör på två. Stämmer in i Mulletants argument

Instämmer helt med Ullabulla ovan. Konkretiserar med att de första som gav mig stort hopp här var Adde och Berra, två, som jag uppfattade det, vuxna karlar som hade blivit nyktra på olika sätt. Fantastiskt utbyte, som vänskap, har jag haft med Stigsdotter, Victoria, vana, kvinna-mamma46, Dompa, Santorini, kalla och säkert fler. Jag ser också aeroemagnus skriva och kommentera här och att det uppskattas. Andra har gjort detsamma. /mt

Jag förstår vikten av anonymitet och risken att vara tvungen att smyga med sina inlägg.Men den insikt jag fått av att läsa och följa beroendeproblematiken på nära håll har gett mig ett helt annat sken av vad beroendet innebär för den enskilda med just beroendeproblematik.Det har skapat mer av en vikänsla och en insikt om svårigheterna att vara beroende och också en större ödmjukhet som hjälpt mig väldigt mycket på vägen.

I din rubrik ställer du frågan om det är okej att lämna din sambo. Du har länge försökt kommunicera med din sambo om det som är viktigt för dig och hur du ser på föräldraskap. Du undrar även om du överreagerar. Du känner oro. Din sambos sätt att dricka får nu, i och med att det finns ett barn, andra konsekvenser som inte känns okej för dig. Vanligen bör vi ta vår oro på allvar. Om du upplever obehag är det inte en överdrift utan att symtom på att något inte känns bra för dig. Det finns naturligtvis generella svar på huruvida ett drickande är riskfyllt, skadligt eller om ett eventuellt beroende föreligger samtidigt är det endast du som bestämmer vad som är eller inte är okej för dig.

Vad klok du är som tänker på hur det kan vara för ditt barn nu och i en framtid. Om du påverkas är det mest sannolikt så att även ditt barn påverkas. Även om barn är små, inte är hemma, eller sover då eventuella konflikter eller berusning tar sig i uttryck kommer det att påverka relationen och det kommer barnet att märka. Att du tar din oro på allvar är ett viktigt steg för att du ska kunna göra annorlunda. Det låter som att du står i ett vägskäl med flertalet alternativa vägar framför dig. Lämna? Motivera till behandling? Bli särbo? Något annat? Jag hoppas att detta forum kan hjälpa dig att hitta en väg, eller ett första, steg, som känns rimligt för dig.

Välkommen igen

Li-Lo
Alkoholhjälpen