Senaste kommentarerna i forumet

Vad fint att du vänder hit för att söka stöd och dela med dig av dina erfaraneheter. Utifrån ditt inlägg så har det skett en del förändringar. Din man har tagit steg för att förändra sin alkoholkonsumtion och med stor sannolikhet har du varit en klippa för barnen och uppmuntrat din man att klara av förändringen. Nu undrar du om det är rimligt för dig att fortsätta leva i en relation som förändrats på så många sätt. Du vill vara en bra förälder en förebild och trygghet. Du skriver att din man fått behandling. Hur har du fått stöd under denna period? Det låter som att du funderar mycket på vad du vill framöver oavsett alkoholens vara eller ickevara. Vad är rimligt för dig? Hoppas att forumet kan ge dig en möjlighet att komma närmare ett beslut om vad du behöver för att må bättre.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Skriver ner lite tankar jag fått

det har gått 2 dagar sen vi pratade kort. Då ville jag kolla läget, om jag kunde ana nån fara osv. Nej de kunde jag inte. Sen dess har det vart tysst. Jag tänkte att vadå har allt det där jag älskar dig trojja kanske bara vart ett sätt att få mig igång, att han velat jag ska va på han, jobba för hans del, slita ut mig eller. Har allt vart bara för han velat att jag ska höra av mig... har det bara vart jag som saknat och älskat. Känns som det här är så lätt för han, finns inga tecken på kamp, inte ens när jag bad han ta hjälp. Det gjorde han inte, inte ett normalt samtal som 2 vuxna bör ha när det gäller ens framtid. Nu tror ni kanske jag vill tillbaka? Nej det vill jag inte, och det kommer inte bli så heller ens om han fäller tårar. Men jag funderar, älskade han mig? Eller är tystnaden ett acepterande, att låta mig vara, han fattar det är kört eller vad? Det går inte att fråga han heller, för jag kan inte veta vad som kommer va sant eller ej. Jag älskade han, jag kämpade, jag sa det och visade det, ville mycket och gav mycket. Det är stor skillnad på våra handlingar om den saken....

Tack :)

Jag röstar för alternativ 1.

Vilken underbar mening Trojja.Precis vad det handlar om.
Man återskapar sig själv i den kropp man tidigare bodde och börjar ana finns kvar där i spillrorna.
Bra jobbat!

Öööööhh det låter som om din kille har stora problem att brottas med men inte vill inse det och själv vill spela gud eller martyr (välj själv vilket du föredrar). Med tanke på att han verkar nedvärdera dig, dina känslor och mående är han då verkligen en person du vill leva med? En person som inte inser att han är blandmissbrukare. Han verkar ju inte förstå allvaret i det hela riktigt.

I morse grälde vi igne. Vi har fått tid till terapi och han påstår att det är "någon trendgrej" jag följer. Jag började gråta i sedvanlig anda och sa att jag har panikångest. Fast han nu har varit duktig i över en vecka så vet jag att grunden vi står på inte är stadig. Jag vet att han kan dricka igen närsomhelst. Han röker dessutom gräs också. Mycket riktigt blev han arg och frågade sig själv varför han utsätter sig själv för det här och sa att han bara vill röka massa gräs just nu. Jag påpekade såklart att det e just det jag är rädd för, att om jag säger någonting fel så är det den reaktionen jag får. Därför måste jag tassa på tå hela tiden.

Våra gräl blir som en ond cirkel utan slut, jag som anklagar och gråter av den smärta han orsakar mig. Han som hela tiden blir anklagad och aldrig "är tillräcklig" även om han bättrat sig.

Genom terapi kunde åtminstone en utomstående part dra i tråden. Men han tror inte på det. Så hur kan jag tro på det? Just nu vet jag inte om han har köpt massa gräs eller sitter och dricker. Och det är ju redan knäppt att min verklighet ser ut så, att jag funderar på dessa saker.

Han är dessutom djupt inne i ett hat mot samhället, media, journalister, terapi, USA, demonstrationer, grupper överlag... you name it. Han tror att han är speciell för att han inser hur skit den här världen är. Därför vill han inte ändra sig, för då är han inte speciell längre. Känner nån igen sig? Är det alkoholen eller depressionen?

Tack aeromagnus, jag skall leta upp din tråd.

Uppdaterar

vill beskriva hur det känns, har jag abstinens? Jag det har jag. Känner att jag vill ha kontroll på han, vill ringa, vill åka dit. Det känns så men så klart gör jag inte det. Det licksom kliar i mig. Känner jag nåt behagligt i huvudtaget? Ja små glimtar under dagarna ( är lite tidigt o säga. Har bara gått 1 v)
Kan komma på mig själv att vart lite gladare, mera närvarande tex i nåt på tvn, nåt samtal osv.
Om det kommer sakna känslor eller tankar så påminner jag mig fort om det han försökte göra sist, jag lägger också in det han gjorde under veckan mot vår vän, plus att jag tänker att för varje möte med våra vänner eller nån som tror vi fortfarande har nån relation, att när de frågar om honom kan jag säga, du jag vet inte hur det är med han, vi har inte setts eller pratat. Det gör att jag återskapar mig själv som själv. Det gör att de ser att det är slut, samtidigt växer jag.
jag saknar oftast han på kvällarna då vi pratat mest, jag lägger då till att... tänk på hur mycket han hållt sig till verkligheten o inte då....
tänk på hur mycket av dig du kommer få tillbaka, tänk på allt snurr, oro, förvirrat som kommer försvinna. Du kommer få självrespekt, se starkare ut, få mer respekt, många kommer säga å fan, nu tänker hon

Lycka till answe77 :)

i första hand. Vill han ha dig i sitt liv så måste han ändra på sig. Inte du. Alkoholen är dessvärre en listig och lömsk fiende så kanske behöver din kille hjälp med att sluta dricka eller att kunna kontrollera den bättre? Dock så behöver han själv ta det steget till förändring. Det du skrev till honom var en väldigt stark läsning. Kunde varit min tjej/fru som skrivit då våran situation stundtals varit ganska så lik eran. Du behöver kanske ställa ett ultimatum till honom? Att välja dig eller alkoholen. Han behöver på något sätt förstå att hans framtida liv vare sig om det är med dig eller inte blir skit med missbruk inblandat. Du ska inte behöva leva ditt liv som medberoende. Så tänk efter själv vad du verkligen känner och vill. Man har ju antagligen bara ett liv.

Känns som om polletten till slut har trillat ner. Har haft perioder tidigare utan A men under förutsättningen av jag trodde mig kunna dricka måttligt igen. Det funkade inte för mig i alla fall. Var nog när jag insåg att jag måste hålla mig helt vit på obestämd framtid som jag började se annorlunda på mitt missbruk. Nu är det att hålla mig själv och mina nära trygga och lugna utan mitt tidigare stundtals märkliga beteende (då jag var onykter) som gäller. Kommer säkert komma tuffa tider men jag har bestämt mig för att göra precis allt för att lyckas. Ha en bra dag.

Tack för att du skrev :)

Du verkar kommit långt, du ska ha en klapp på axeln för dina förändringar.

Vill bara ge lite input från den andra sidan så att säga. Jag har i många år själv missbrukat alkohol och skulle kalla mig själv för alkis. De här bortförklaringarna och rena lögnerna är helt och hållet i linje med oss alkoholisters. Vi är otroligt duktiga på att komma med undanflykter och de mest otroliga förklaringar till saker o ting. Vi gör allt för att skylla över vårt problem på andra och har inga större problem med att manipulera våra nära och kära. Då jag tänker tillbaka på allt idiotiskt jag själv hittat på under åren så påstår jag mig även vara psykopat till viss del. Vår hjärna är inställd på förnekelse så länge det bara går. Livet med en missbrukare är inget liv vare sig du, min fru (familj) eller någon annan ska behöva stå ut med. Ditt ex måste ta beslutet själv att sluta med drickandet och lögnerna. För både sin egen och alla runt om kring skull. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och tar tillbaka sitt liv från alkoholen. Stå på dig!!

Uppdaterar

under de flera dagar vi inte hade kontakt så hade mitt ex slagit till en gemensam vän
jag pratade kort med mitt ex för att vilja säga att om vi ses bland våra vänner att det inte är på nån agressions nivå. Nej då, så den spänningen släpptes..
sen berättade han om varför han slagit vännen osv... nu vet ja att det han säger behöver inte vara riktigt sant, jag ringde vännen.
Och situationen va helt annorlunda. Exet hade vridit berättelsen till sin fördel.
jag berättade för vännen vad exet hade sagt. Jag tror ju 100 % på vännen
jag har bara så otroligt svårt att förstå hur exet, eller nån kan vara så sjuk i huvudet att en situation inte beskrivs hur den faktiskt kom till. Det är sån skillnad på berättelserna....
jag kommer nog aldrig förstå hur en sån fungerar.

Har en tråd i Det vidare livet om min resa.

Flera orsaker till uppehåll. Främst familj, jobb och kroppen orkade inte mer. Depression har jag inte haft men alkohol skapar ångest och då är det lätt att döva den ångesten med alkohol och då är man inne i ekorrhjulet. Jag kom till insikt efter ultimatum från min fru. Flaskan eller familjen. Valet för mig var lätt men svårare att genomföra. Medicin, Antabus, terapi och avhållsamhet. Jag gjorde som din kille, grät lite sedan var jag på det igen. Falska tårar. Det är konstigt har man problem så förökar man oftast åtgärda dom. När det gäller alkohol så är det värre.

Energin kommer med tiden när man har landat i sitt nya liv tror jag.

Hej! Skönt höra fler än jag tar 'rätt' beslut, rätt för oss iaf....
Det kom några sms och telefon samtal i början men jag stod på mig och sa nej till alla förslag.
Har varit tyst i en vecka nu.

Ja dom gör en sjuk, för min del känns det som jag bara vill sova hela tiden...som om all energi är slut förutom den man måste lägga på sitt jobb.
Men bara man får va ifred, slipper höra av honom så e jag övertygad om att energin snart kommer tillbaka!
Kram!

Men det jag hunnit se på mitt eget och exets liv är att man håller varann i något sorts konstigt järngrepp.Båda är så pass sjuka i alkoholism/medberoende att så lite av det friska förhållandet är kvar att se och vårda.
Men nu generaliserar jag ju våldsamt om jag säger att det är samma för er.
Men i vårt fall var det precis så,den lilla uns friskhet vi hade kvar var alltför liten för att vi tillsammans skulle kunna bygga upp det till en bra helhet igen då vi båda var så nedkörda fysiskt och psykiskt.

Att mitt ex inte väljer att bli frisk lika snabbt som jag lyckats betyder ju inte att han inte kommer att bli det.
Jag är ganska säker på att vi gått och harvat fortfarande och mått dåligt om han inte hade haft styrkan att gå(för att få smygsupa ifred)
Håll ut,du kommer att resa dig igen även om det tar tid.
Du måste få sörja klart det som gick sönder.

Tack för ditt svar. Det är skönt att höra någon från andra sidan som tagit itu med sina problem. Då du gick i terapi, var det alkoholen eller sorgen som var boven eller hur gick de hand i hand? Blev du fri från "depressionen" då du slutade dricka?Hur kon du själv till insikt att du behöver hjälp.

Min man går i perioder, han har gråtit till mig och sagt att han har ett beroende och vill sluta och att han behöver hjälp. Men i nästa sekund hyllar han alkoholen som en mänsklig rättighet.

Nu har han varit nykter ett helt veckoslut! (wow...). Han har hela tiden talat om alkohol (åå att ta en stor bärs på uteservering etc.) men också varit nöjd över att inte ha baksmälla.

Man kan låta kärleken vinna genom att bli nykter men viljan måste finnas att ta steget. Älskar man någon mycket så går det att ändra sig om man får krav. Inte alla men några.

Känslorna pendlar hit och dit och upp och ner fortfarande. Vissa dagar känner jag mig fri och stark, vissa dagar är jag ledsen och svag. Ibland känner jag mig så ensam och som om jag förstört hela mitt liv och ibland känner jag mig upprymd och tycker att framtiden känns spännande och ny.
Min man han säger nu att han aldrig har mått så bra som nu, han har fått ny medicin och han har ingen ångest och dricker absolut ingen alkohol. Dessutom har han ju en ny kvinna sedan flera månader. Det är inte utan att detta känns som ett hån för mig, kan jag säga. Det svider i själen. Här har vi ett fruktansvärt jobbigt år (och jag i alla fall en massa jobbiga år) bakom oss med en lång och utdragen skilsmässa, då han varit så förtvivlad!!! Och vips när jag flyttade ifrån honom så har han blivit nykter, utan ångest och nytt förhållande. Hur är detta möjligt??? Alla år som jag kämpat och bönat, bett och hotat för att han skulle sluta dricka!! Är det någon som kan förstå hur det känns? Har jag haft så dålig inverkan på honom när nu allt blivit bra på ett halvår. Kan det vara så här lätt, få en ny medicin och så funkar plötsligt allting? Eller är det jag som skulle lämnat honom för massa år sedan? Har jag förstört hans liv? Och indirekt även mitt eget!!!
Jag mår dåligt och han mår toppen och detta känns orättvist, tycker jag.
Jag är trött för det mesta nu för tiden, läkare tror att jag har varit under psykisk press så länge och att det är därför jag är så trött. Jag vill bara kunna sova, men det är omöjligt utan sömntabletter och ändå vaknar jag efter ett par timmar.
Ska jag nånsin kunna bli hel igen?

Om han älskar henne och verkligen vill sluta får inte blandas samman tycker jag Aeromagnus ty kärlek till tex egna barn har inte hindrat alkoholister från att sabba just sina älskade barns uppväxter... Jag tänker bara att meningen "om han älskar dig" kan lägga skulden hos henne.
Hur mycket någon än älskar någon kan alkoholens makt och kraft över den beroende/alkoholisten segra över kärlek tyvärr. Då måste den medberoende/meddrabbade gå. Lämna. För att rädda sig själv från det sjunkande skeppet. Så sorgligt och sant är det.

Eftersom att jag själv har varit medberoende och är alkoholist kände jag hur jag själv skulle ha läst in den meningen :)

Säg till honom att söka läkarvård och få antabus utskriven. Älskar han dig och verkligen VILL VERKLIGEN VILL sluta så ställer han upp på detta. Enda chansen för er tror jag om han påbörjar medicinering så han inte kan dricka och att ni först då kan börja ert familjeterapiarbete.

och avstå därför och kanske lämna honom lite i sticket med sitt drickande för att förbereda honom för hur det kommer att bli om han fortsätter.Argumentera,ställa krav och hota är för det mesta helt meningslöst. Ett samtal om och när han verkar redo för det är något annat.Då kan man kanske mötas på lika villkor.Ni i en oro och han i en insikt.Annars är det svårt att få till vettiga samtal utan frustration besvikelse från er sida och försvar för drickandet från hans sida.