Senaste kommentarerna i forumet

Känner så väl igen mig i det du beskriver. Jag känner mig också väldigt ofta ensam och undrar vad jag ställt till med. Samtidigt känns det väldigt skönt vissa stunder. Jag har också väldigt svårt att säga nej då han bjuder in mig på fika eller vill träffas av andra orsaker. Samtidigt vill jag bara bli fri från honom. Jag vill att bodelningen ska bli klar nu så man inte behöver hålla på och träffas. Kan inte kontrollera hans drickande så mycket längre, men jag kan inte låta bli att läsa av hans ansikte när vi ses. Det syns ganska tydligt i ansiktet om han druckit mycket, det blir liksom plufsigt.
Kram till dig Izzy

Tack Aeromagnus för gensvaret! Man tappar perspektiven när man lever i denna förvrängda värld. Min man skulle egentligen ha gått i pension men biter sig fast i jobbet med näbbar och klor. Så någon hjälp från arbetsgivaren lär han inte få. Just nu är det faktum att han snart ska sluta arbeta anledningen till att han måste dricka, stackars man!

är inte mer än människa. Du har rätt att göra allt det där. Du har känslor och ett liv du också. Klart du ska få bli förbannad. Tyvärr så hjälper det föga mot en alkoholist. Kontakta hans arbetsgivare kanske?

Nu har jag bitit ihop och vägrat låta mig provoceras hela sommaren. Stuckit iväg när det har blivit för jobbigt och försökt ägna mig åt egna intressen. Så kom jag hem ikväll och möts av en svajande man med sluddrigt tal och långsamma rörelser och jag bara tappar tålamodet. Gör allt det där man inte ska - slår i dörrar, hotar med skilsmässa, försöker tvinga fram besked om när han ska sluta dricka. Ingenting hjälper. Han är helt impregnerad.

jag har en pojkvän som dricker väldigt mycket har blivit nästan varje helg nu. Och de påverkar vårat förhållande jag har funderat länge på om jag ska stanna kvar eller om jag ska lämna honom.

Där tror jag du har problemets kärna,låtsaspsykolog som jag är ;)

Så länge du är rädd kan du inte hjälpa vare sig dig själv eller henne.
Vilken bra formulering och satte åtminstone min tanke i spinn på min egen sk utveckling.
Jag var så rädd att se att jag valde att blunda.Jag ville inte se att relationen var helt körd,att han troligen smygdrack osv.För då visste jag att jag var tvungen att agera på det jag insåg.Så förnekandet är ju också i sig en rädsla.

Att lära sig sätta gränser och hålla dom är ju livsviktigt.Om man ska gå efter de råd vi som ihopbuntad grupp får är ju just detta.
Sätt en gräns och håll den.Kanske kan vara så enkelt för dig att du gör precis det.
Börja med något litet och klara det och fortsätt vidga det till sånt som verkligen betyder något.Kanske det kan vara ett litet steg på vägen?

Jag tror att jag är mer rädd än ilsken, och kallar jag det ilska istället så blir det inte så tydligt för mig. Arg är lättare än rädd. Jag är rädd för att inte kunna finnas där om hon menar allvar med att söka hjälp och börja fullfölja. Och jag är precis lika rädd att jag bara låter mig luras en gång till. Hjärnan säger sluta men resten av mig säger kanske kanske kanske denna gången! Tänk om denna gången faktiskt är annorlunda. Och jag bara går runt och förväntar mig samma ljug och smussel som alltid. Då sitter ju jag på hennes redan tunga ryggsäck. Kan ingen bara tala om för mig hur jag kan vara till lags!?
Retorisk fråga :) Och problemets kärna.
Jag är beredd att gå hur långt som helst för att vara alla till lags. Jag tror jag har en riktigt lång väg att gå. Och faktiskt ser jag fram emot det. Känns som jag med glädje jobbar med mig själv resten av livet. Om jag bara kan få vara alla till lags under tiden! :) Jag har minst lika lång väg att gå som den jag skulle vilja hjälpa tror jag. Jag är bara rädd att vi inte kan gå bredvid varandra för vi förstör varandras framsteg. Och jag står inte ut med den tanken samtidigt som hela kroppen skriker att jag måste finnas där.

är,låt dig definiera dig själv till vad du är just nu.
Om du vill kalla dig vuxet barn,eller medberoende så kan det vara en hjälp och ett stöd i nuläget.
Åtminstone jag har haft stor hjälp av att läsa om andra människors liknande reaktioner och åsikter.
Att vilja förmildra mörka och undfly grundproblemet.
Att den man lever med föredrar något annat än sällskapet till en själv.
Oftast en drog,men kan kanske också vara arbete spel osv.

Att man som "medberoende" sätter sig själv i skuggan av den andra personen och gör allt och inget för att den andra personen ska få näring och man ger lite och ingenting till sig själv är väl också ett gemensamt drag.
Men ilskan som du beskriver dig ha svårt att handskas med känner jag personligen inte igen.
Jag känner hellre en stor sorg över att en fin relation gick i stöpet både pga hans alkoholism och mitt medberoende.
Dvs vi var båda delaktiga till att det till slut föll utför stupet.

Han jobbar stenhårt för närvarande (då jag gått in i ny relation) med att övertyga mig om att nu minsann är det andra bullar.
Det skapar i mig tvivel sorg och ilska att han inte vaknat tidigare.
Allt jag sagt och gjort har bara farit rätt genom hans alkoholdränkta skalle.
Däremot får jag hela tiden höra vilket bra stöd jag varit,jag förstår delar och tänker ur hans perspektiv.
Dvs jag har blivit så van att se det ur hans perspektiv att jag är en av de få som han kan prata med och som kan förstå vidden av hans sjukdom.

Så misstro inte dina förmågor att vara till en hjälp.
Men kanske är du än för sårig för att inte röra upp ditt inre alltför mycket.
Kanske måste mer tid gå innan du kan vara ett stöd om du inte aktivt vill gå in i relationen.

Vet du, jag tror du har rätt. Medberoende är egentligen ingen bra beskrivning på det. Och jag tycker inte vuxet barn räcker hela vägen heller. Det finns liksom inga benämningar som räcker till.
Men jag undrar ändå om jag med min bakgrund snarare stjälper min alkoholist än hjälper. Jag reagerar ju ungefär som mitt åttaåriga jag känslomässigt. Om det en dag är allvar med att ta tag i det... kanske till och med denna gången... är inte ett vuxet barn då snarare en belastning än en tillgång? Jag kommer fortsätta min resa ur mina föräldrars skugga oavsett. Fast jag vill verkligen inte försvåra tillfrisknandet hos en nyligen medveten alkoholist. Jag förstår att det är en omöjlig fråga. Men jag kan inte förmå mig själv att inte ställa den.

Så tydligt och uppriktigt du beskriver din situation! Så roligt att du varit hjälpt av andra användares erfarenheter och tankar. Jag tror att din berättelse och förhoppningsvis dina kommande inlägg kommer vara samma stöd för någon annan. (och för dig?)

Det är självklart att man påverkas om man lever nära någon, eller fler som i ditt fall, som är alkoholberoende. En del kan åsidosätta egna behov för andras. Det kan skapa problem och det kan vara en styrka. Att använda beteenden eller strategier som inte hjälper en själv att må bättre eller påverkar den som dricker att förändras är inte bra för någon. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar precis som du är inne på och redan påbörjat! Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper och de egna ramarna för hur man vill leva, bli bemött eller vill vara inte längre håller ihop.

Vad man eventuellt kallar sig i sådan situation är naturligtvis upp till var och en samtidigt vill jag säga att vi på alkoholhjälpen är försiktiga med definitionen medberoende då det kan finnas en risk att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt. Medberoende är inte en diagnos och det finns ingen forskning som visar att de som lever med någon som utvecklat ett beroende skulle ha några speciella personlighetsdrag. Det samma gäller för personer med beroendeproblematik. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och vilken eventuell skörhet vi har.

En av dina styrkor är uppenbar, en förmåga och generositet att dela med dig. Tack för det och välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Och lider med dig - oj sådan ensamhet jag känt av. Å ena sidan så skönt att rå om sig själv, men så ensamt, ofrivilligt!
Och det tar tid - två och ett halvt år har gått sedan jag lämnade och nu, först nu, kan jag oftare känna att hag skaffat mig lite fler kontakter, några vänner från barnens aktiviteter att gå ut och äta med ibland, några grannar att promenera med osv, men det har tagit tid, men det löser sig! Försök njuta så länge! Bad å choklad är toppen, tv-serier på nätet har jag sett mååååånga... Sons of Anarchy, Homeland, Downton Abbey, Orange is the new black, Greys Anatomy, Sex and the city, Vänner... ja, det finns många och när det varit ensamt har det varit toppen - titta å njut, gråt, hata, älska, gråt igen...
Det blir bättre!! Festival låter ju toppen!!
Kramar

Känns så skönt att höra att jag inte är ensam om att känna så här även om jag inte önskar att någon skulle behöva utsättas för den ångest o oro som jag har. Jag hoppas verkligen att dagen kommer då jag också kan känna lite ro o styrka. Det är inte bra att jag är hos exet så mycket o jag ska försöka att stålsätta mig o säga nej, jag måste det för att komma vidare. Känner mig också så ensam som jag skrev förut. Men har ändå så smått fått nya bekantskaper. Har varit på festival i sommar o det kändes väldigt bra att inte behöva be exet om lov o vara rädd för elakheter efteråt. Följer ditt råd som jag fick förut Flygcert o tappar upp ett varmt bad o tar en chokladbit o försöker att njuta av nuet. Mt jag ska läsa sinnesrobönen ikväll o begrunda.
Kramar till er<3

Känner så väl igen mig!! Allt från att jag tyckte allt gick så långsamt, att jag ville ge mig en spark i baken, till att anpassa mig av oro för barnen eller exet! Och kanske framför allt önskan om att någon skulle komma och bara bestämma över mig, så skönt det hade varit - men idag är jag så oerhört glad att jag genomled alla stegen själv!! Jag har stärkts, blivit säkrare och tryggare i och med att jag tvingats ta mig igenom! Det kommer du också att känna framöver!
Det blir bättre!! Men tillåt dig tårar och ilska, då blir det lättare att känna lyckan när den kommer!
Men det där med middagarna tycker jag att du ska stå över om du kan, det verkar bara handla om skuld, medberoende och ledsenhet kring det, kan du stå emot? För din egen skull!!

Kramar

Vill bara säga att jag läste vad du skrev och återkommer. Läs Sinnesrobönen idag och begrunda varje ord och mening! Kram / mt

Jag förstår inte hur jag kan vara så här , bara står o stampar på samma ställe hela tiden. Allt går så långsamt för mig , skulle vilja ge mig själv en ordentlig spark i baken. Allt kör ihop sig o jag ser inga vägar ut el vet inte vilken väg jag ska välja. Önskar att någon bara kunde säga åt mig vad jag ska göra o tala om vad som är rätt o riktigt. Har så svårt att säga nej till exet när han vill att jag ska äta där osv. Men jag gör det bara för att min dotter är där mycket nu. Fast jag vill ju hålla avstånd till honom, det blir så kluvet. Han dricker mycket igen så han blir helt borta. Dagen efter tar han bilen till jobbet på morgonen. Kunde inte låta honom köra dottern till skolan som annars åker med honom. Sa det till honom men han blir inte arg som han annars jämt blev. Tror att de snart märker på honom på jobbet om han fortsätter så här. Har även gjort andra saker som inte hänt förut.Usch hur länge ska man behöva fundera över hans drickande,det påverkar mitt liv så mycket för jag oroar mig för dottern som är där o är rädd att han ska vara dum o nedvärderande mot henne. Jag vill inte att hon ska behöva tänka på om han har druckit vara rädd för vad han ska göra. Jag vet att jag gjort rätt som flyttat men det är tufft!!

På din beskrivning ovan låter det inte som han dricker för nöjet utan för att han kanske har abstinens, sug eller missbruk. Tydligt är ju att han uppvisar beroende. Att göra saker på olika håll är ju ingen lösning i längden. Du kan ju inte leva så. Försök ställ något ultimatum som du kan efterleva.

Tack för svar!
Du har rätt i att jag istället bör fokusera på vad jag vill, inte vad han vill. Han är lika vuxen som jag och ansvarar egentligen över sitt eget liv. Jag vill inte bli hans morsa liksom. Jag tror att jag skulle må bättre av att göra saker på egen hand på helgerna. Tex åka och simma, eller gå promenader. Det svåra är nog att våga stå på sig. Våga säga nej. Våga börja ta hand om mig själv istället för att ständigt oroa mig över andras bekymmer. Jag önskar nog framförallt att min pojkvän kunde inse själv att han skadar inte bara sig själv med drickandet och det osunda levernet, utan mig också. Nu är det också så att vi bor i en mindre stad, med mycket lite saker att hitta på i, men tycker ändå att det finns andra saker man kan göra på helgerna än att dricka för att "ha kul".

Ja du kan tyvärr aldrig få din kille att sluta men duhar ju lyft problemet. Det låter ju brutalt MEN som ovan sagt så måste viljan komma från honom. Du måste fundera på vilka val du ska göra för som du är inne på så måste du tänka på dig själv.

Vad bra att du själv har insett att ett osunt liv med onyttig mat, film och mycket alkohol inte är något för dig. Här på forumet finns många i samma situation och mycket stöd att få.
Jag tycker att du gör helt rätt som tar upp detta problem med honom. Det är det enda du kan göra - var tydlig med att du inte accepterar hans beteende längre. Sen måste han själv komma till insikt att detta inte håller i längden. Ingen slutar dricka förens de vill själva.
Försök fokusera på dig och ditt liv. Du verkar veta vad du vill ha för att må bra. Håll fast vid det! Lämna de där filmkvällarna som du inte gillar, träffa vänner och gör sånt som du mår bra av.

Ta hand om dig!

Jag kämpade igår
jag är mycket nöjd......

jag stod emot impulser av att vilja ringa trots jag visste han va ute, och på fyllan, jag ringde inte, han ringde imorse, jag skulle dock inte svarat, men jag är nöjd. Förut, skulle jag ringt, tårar fälls, skrik i telen, oror, ångest efteråt, en känsla av maktlöshet, gett han energi
inget av det där hände nu, men visst jag va vaken, det kliade, jag ringde en vän som vill mig väl, som påminner mig om hans elekheter o svek...
jag har inte sovit så mycket, men det hade ja i te gjort om jag hade fallit tillbaka i mönstret som har suttit här i 4 år.
Visst va han full, kom hem på morgonen runt kl 5, samma gamla sätt, det är jag som förändras och det är pga av att jag vill ta mig ur det här, han är kvar, och det är inte mitt problem. Jag stod tom ut med att inte komma till pubben där han o mina vänner satt på dagen. Jag vill förminska våran kontakt, det gynnar mig, det ger mig försprång ut ur det här....

Är nu hur man ska gå vidare?
Hur man litar på att det inte bli som förr?
Hur jag ska släppa dom tankarna?
Hur ska jobba med mig själv???
Är det verklighet i det han säger å gör idag?

honom fliken om missbruk? Eller skriv ned vad som är riskbruk. Hmmm ja frågan är ju hur DU vill leva ditt liv? Ett liv i ständigt kontrollerande och inte veta vad om händer din man (dricker) eller ge dig tid. Ja det är ju svårt man kan inte bara stänga av känslor för nån.

en egen tråd. Fortsätt skriva om hur du har det. Det hjälper att få perspektiv på ens situation. / mt

Nej han tycker att jag överdriver. Men han vet vad jag tycker. Vi har pratat om det många gånger. Han lugnar sig ett tag och sedan ökar det igen.

Jonas vad säger din man när du tar upp detta? Anser han sig ha problem med a?