Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner att jag nästan hamnar i något slags försvar när jag läser ditt inlägg, Dotter11. Kanske för att du uttrycker det jag själv tänker och tycker ibland. Det pendlar mellan hopp och ... kanske inte förtvivlan utan mer uppgivenhet. Det finns så många perspektiv. Det långa som visar en brant nerförsbacke de senaste fyra fem åren men som ändå planar ut en del på senare tid.
Det är ju inte heller så att jag lever hela mitt liv genom min man. Jag odlar och upprätthåller egna kontakter med nya och gamla vänner, jag reser på egen hand, han bor i stan och jag på landet just nu. Vi mår nog båda bra av att inte vara för nära varandra hela tiden. Det finns en falsk bild av att man som äldre ( 60 + ) ska vara ständigt blid och förnöjsam. 14 åringens tvivel och osäkerhet finns kvar om man skrapar på lagren av rynkor och magveck. Drömmarna om kärlek och passion hela livet.
Kanske kan man vara nöjd med att ha en livskamrat som man delar vardag och familj med och att det fungerar för det mesta.
Som sagt, jag har funderat på skapa tråden " vi som biter ihop " . Inte för att jag anser att det är den enda rätta vägen. Vi befinner oss i olika situationer och har också olika möjligheter och motiv att bryta upp. Det vi har gemensamt är bland annat skammen att tala om alkoholismen antingen som missbrukare eller som anhörig. Därför är det så viktigt och bra att vi kan mötas på Forum ärligt och utan fördömanden. Tack alla som läser och engagerar er!

Jo jag sa samma sak jag om antabus. Jag slutar dricka. Hmmmm att inte vila ta antabus var ju bara ett svepskäl för att kunna dricka tyvärr. Problemet är och du vet nog det att det gått så långt att man inte utan någon form av hjäl. Kämpa på.

Klart jag mår dåligt av honom därför är vi inte tillsammans, bott har vi aldrig gjort, o kommer inte göra det heller.
jag skriver mycket indirekt vad som sker i min bearbetning, allt är nära inpå, och jag bjuder in er i mina känslor o tankar. Jag är stolt ibland över mina framsteg, men just nu är jag inte det, o då ser det ut så här, det är jobbigt, många tankar åt va han gör går åt, jag vill inhet hellre bara SLUTA TÄNKA PÅ HAN. Men min hjärna är programerad från år med att tänka mer på han än mig. Om jag hade en lösning nu, ett piller, nån som kunde stänga av allt. VARSEGOD!!! Gör det NU på EN GÅNG!!
Ja träffa han nyss, han va på väg till sitt jobb, ja sitter nu o grämer mig va resten av dagen kommer bli, ska han dricka eller ej, jag tänker så, och jag tänker, det har jag inte med o göra, tänk på din dag osv osv..... det är svårt

Så bra att du ser dem och kan (jobbar på att) möta dem som just det de är; spår-och-sår från en annan människa i en annan tid. Att du kan gå in i nya möten, inte med det förflutna inkapslat eller avskuret men med insikten att känslor som väcks har sina rötter i andra situationer i en annan tid. Nu ger du rum för nya erfarenheter utan att förneka det som var. Det är mörka ränder i din väv som inte ska färga framtiden. Erfarenheten kan faktiskt vara en möjlighet.... och som vi alla, som nån gång trampat fast i medberoendeträskets gyttja, var du ju delaktig i att det fick ske. För mig är det så att jag nu, efter flera år av lugnt, nyktert li, ser mina medberoendemönster i "det lilla" i vardagslivet. Impulser att släta över, att låta vara just nu och tänka att jag fixar sen.... Nu talar vi om de här sakerna när vi "ser" dem och idag har vi lyckan att ha ett gemensamt tolvstegsmönster och -språk:) Det fungerar faktiskt. Förstås talar jag också om de här sakerna i min AlAnongrupp.
Allt, allt det bästa till dig och barnen! Din berättelse kan vara många till hjälp! Det var faktiskt som du skrev i inlägget 3 maj ovan "helvetet på jorden" - det vet vi som fanns med dig här. Det går att ta makten över sitt liv, du har visat det! Kram, kram / mt

Och det är svackor emellanåt! Jag är starkare idag, står upp för mig och barnen mycket bättre nu, och jag är stärkt av min erfarenhet. Men, all oro, tveksamhet och rädsla till trots, jag gjorde rätt!
Jag testar mina vingar lite - har börjat dejta lite, och träffat någon som jag tycker om. Vad som händer i framtiden vet jag inte, jag har fullt upp med nuet. Men det är en chock att hitta mig själv i alla hemskheter från förr: oron över att han ska bli arg om jag säger fel sak så som exet blev, ångesten över att få en present och direkt förvänta mig att inte få behålla den pga exet ofta straffade mig genom att ta tillbaka eller förstöra presenter, osäkerhet... men också lycka över att han verkar vara en snäll människa, att jag slappnar av mer och mer och känner mig bekväm.

Jag är så oerhört ledsen över att mitt och barnens liv påverkats så illa av mitt ex, och samtidigt så tacksam för min erfarenhet.
Kram till alla dom kämpar

... men förhoppningsvis snart.
Det enda jag kan säga att lyssna på dig själv och vad DU mår bra av.
Jag har tappat bort mig själv längs vägen men försöker hitta tillbaka.
Visst känner de ånger och visst är det synd om dem.... men vi då?
Som har fått lyssna på alla löften och tomma ord. Alla lögner och allt smusslande och gömmande.
Se våra älskade förvandlas inför ögonen på oss...
Visst förtjänar vi också att ha det bra?
Inte lätt, jag vet....
Skickar en stor styrkekram

Ja du Melina, vi verkar onekligen vara i samma sits.
Fast min något lättare ändå då vi inte har barn ihop.

Känner så igen mig i det du skriver, hur lätt det är att vackla när den man blivit förälskad i plötsligt finns där igen. Och alla fina löften och alla fina ord... Drömmen om hur det skulle kunna vara. Om A inte fanns.
Men jag påminner mig dock om och om igen om att detta har jag hört förr! Och förtroende och tillit har skadats gång på gång...
Ska vi kunna ha en vettig relation framöver måste han sluta ljuga för mig och jag måste till hundra procent ge honom en ärlig chans och lita på honom då.
Men just nu finns det inte en tillstymmelse till tillit.
Vill inte bryta definitivt. Älskar ju honom. Men som jag tidigare skrivit har jag bett honom om en paus. Att han flyttar ut ett tag. Få lite sinnesro och inte denna ständiga oro/ångest som river och sliter. Och så får han fundera över vad som är viktigast i hans liv.
Så som det är sagt har han kommande vecka på sig, önskar så att jag kan stå emot och stå på mig för jag känner att jag verkligen behöver detta. Få andas lite... och tid till eftertanke. Tomheten, saknaden som jag säkert kommer att känna får jag försöka stå ut med. Måste hitta tillbaka till mig själv.
Kan inte ni ta en paus Melina? Behöver ju som sagt inte vara något definitivt...

Antabus existerar inte i min sambos vokabulär, aeromagnus. Skulle han aaaaaaldrig ta. "Sånt löser man själv"... men det är tomma ord.
Vill säga att jag uppskattar mycket ditt engagemang och dina goda råd. Skönt med någon som har erfarenhet från "andra sidan". Du har ju fått insikt, ett måste för att komma till rätta med problemet.
Hoppas verkligen att din ork inte tryter för att fortsätta på inslagen bana. Kämpa på!
Kram

Ja kloka ord hoppas man har ork att följa dom själv.

Jag är lite i samma sits.
Har kommit till gränsen att separera. Hus barn å allt som hör till snurrar i huvet.
En sten vägran att ge upp i mig själv.
Denna gång då jävlar....Helt säker på min sak.
Klarar att stå imorgon ilska, angrepp, spydigheterna men.....
När han viker sig å blir sårbar, liten, rädd.
När han för förstå gången säger sig ska söka hjälp för sin skull för att sen göra allt för min skull å för barnen.
Hur mycket han älskar mig....
Jag bli så förbannad på mig själv att jag ens tänker tanken att vekna.
Att jag börjar drömma att få den där kärleken som jag så önskar. ..
Men jag har inget svar på fortsättningen tyvärr....
Varför lämnar inte hoppet mig nu....?

hur lång tid ska man ge om och när han söker hjälp?
Å vilken hjälp är den rätta nu?
Hur får man förstående tillbaka efter allt detta...

Du trojja måste nog innan du dukar under fundera på hur du vill ha din framtid. Du kommer snart inte orka med honom som han håller på. Han tar död på dig och du måste ha hjälp att bryta. Komma bort, kunna andas ut, inte kontrollera, inte få skit. Usch vad hemskt du har det.

Jag din man skulle kunna vara jag. Han förstår fortfarande, tyvärr inte att han har problem och VILL göra något åt detta. Så ge honom ett ultimatum, ta typ antabus så han inte kan dricka, du delar och ska se att han dricker eller gå. Du måste tänka på dfig också. Snart kanske du inte fixar att ta dig upp och ur ditt medberoende.

Tack men ja är less på mina felsteg, tänker att det gått så många år, vill få ett slut på allt det här.
vill bara vakna ur allt o glömma honom komma på mig själv... men jösses ja har inte ens reagerat på att inte tänkt på han

att du har full kontroll på din sk felaktiga väg när du ändå faller tillbaka.Och hans felaktiga väg.Du svajar inte nånstans och har klarhet.Då är du ju ändå på mycket god väg även om du fallit för dina känslor och kanske ditt medberoende.Fortsätt kämpa på.Det kommer att ge resultat.

Tack för kloka ord aeromagnus och grattis till din resa ur beroendet. Starkt.
Vi har pratat om AA, familjeterapi och enskild terapi (som jag redan själv går på) och jag har lovat honom att stötta honom i detta, men.... då måste man ju verkligen inse att man har ett problem först. Ena sekunden säger han att han "dricker kanske lite för mycket" och nästa sekund "äh, väl inte farligt om jag tar mig en stänkare nu och då". Och då blir resultatet att "sånt här löser man själv".
Al-anon SKA i alla fall jag se till att gå på, måste söka alla vägar jag kan för att få hjälp.

Detta går inte längre.
De senaste veckorna har jag fått panikattacker (aldrig haft tidigare) då mitt hjärta rusat iväg och jag trott jag ska dö (upp mot 170-180). In på akuten 2 ggr.
Inte säker men tror att det har med vår livssituation att göra. Känner hela tiden en inre stress, kan aldrig koppla av.
När jag tittar på honom så älskar jag honom, men vill bara slå honom (vilket jag aldrig gör) för det han gör med vår relation!
Dubbla känslor, undertryckta känslor, känslan av att leva i en bubbla, isolerar mig/oss mer, jag är inte mig själv längre.
Mår skitdåligt.

Är nu vid typ ultimatens ultimatum och önskar bara att jag orkar fullfölja.
Öppet har han klämt en bag in box och en liten 35:a whiskey på en vecka (samt party med sina vänner på lördagen) utan att jag kommenterat det. Vill ju inte att han ska gömma. Att han är oärlig och ljuger är det som gör allra mest ont.
Har frågat honom om han förstår hur viktigt det är för min del att han är ärlig och får till svar "Att kolla i mina ögon, jag är helt ärlig, gömmer ingenting längre, jag kan kolla överallt". Vill ju så gärna tro honom...
Men ... av en slump hittade jag en liten whiskey i en av hans skor i förrådet. Marken rämnar.
Höll tyst och under en vecka var det ganska stor omsättning i hans sko innan det brast för mig.

Nu har jag bett honom flytta ut, älskar honom och vill gärna försöka fortsätta ha en relation, men vill inte ha hans smygsupande och lögner under mitt tak. Han är helt förtvivlad och lovar och bedyrar att han dragit ner på sitt drickande och är på rätt väg men har lite kvar att jobba på (så heter det när jag är "jobbig" för att som sagt i nästa sekund inte vara några problem alls). Men jag litar inte på honom. Hur ska jag kunna göra det? Han har lovat otaliga ggr att nu är det slut på gömmande och smygsupande, bl a stod han och ljög mig rakt upp i ansiktet en av ggr jag kom hem från akuten. Han var så upprörd när jag konfronterade honom om skogömman så han var tvungen att ta sig en whiskey och sen skölja ner det med ett glas vin!!! Respekt...
Orkar inte mer. Jag måste få en chans att få sinnesro och han får ta itu med sina problem, men inte här. En paus från varandra i alla fall.
Men nu är det tufft.
Han vill ha lite tid på sig att hitta ett nytt boende och jag kastar ju såklart inte ut honom på gatan. Men orolig över hur lång tid det ska ta och orolig för att jag ska vekna.
Nu visar han ju alla sina fina sidor, de jag föll för och fortfarande älskar.
Han vill umgås och vara som vanligt och jag blir tokig för att det får mig till att vackla.
Men vet att han bara hittar något nytt sätt att gömma och smussla om vi fortsätter i samma hjulspår och jag kommer bara att må sämre och sämre...
MÅSTE hitta kraft att fullfölja.... Ni som gjort, hur gick det för er?

Hon har en tråd, hon har barn.

Eller är det bara ord?

I min förvirring gällande hur jag ska lita å klara av att lämna barnen varannan vecka.
I förvirringen att kunna och om man får behålla huset.
I förvirringen att steget för en separation är där....
Ska han tydligen göra allt.
Han ska nu söka hjälp....
Han säger det är för hans skull....
Han vill göra allt.

Får ont i magen....
Hur kan ett dött förtroende, brist på respekt nånsin byggas upp igen?
Det är en känsla av omöjlighet för mig.
För många lögner, svikta förtroendet. ...

Snälla. ...ni som varit där, hur tar man denna vändning?
Om det ens är en vändning eller är det bara ord?
Självklart tror jag inte föränn jag ser att han gör slag i saken å söker hjälp....

Vet att jag läst denna situation....
Han ser nu att jag ska lämna allt.
Han förstår helt plötsligt konsekvenser essen av det.
Han tar helt plötsligt på sig ansvaret för det som hänt.
Vill göra allt för att göra det bra...
Ånger....å synd om honom....
Vilket steg i ordningen är detta egentligen??
Vad händer i hans huvud?
Mycket börjar snurra i huvet igen.

... från en mamma till en annan! Jag har barn i samma ålder och lämnade mitt ex för 2 och 1/2 år sedan, och han har varit nykter ungeför lika länge. vi har idag gemensam vårdnad och jag har övervägande delen av boendet.
Ring socialtjänsten ofta och mycket - se till att ringa samma person varje gång, du kan vara anonym och tex bara uppge förnamn - rådfråga och förklara situationen och varje gång det händer något. Om du lämnar och hamnar hos familjerätten så får du större tilltro om du haft kontakt med soc innan.
Ring familjerätten och gör samma sak, fråga vad de kan hjälpa dig med.
Leta upp en advokat och rådfråga, jag gjorde det för sent!! Bor du i Gbg-trakten har jag ett bra tips!
Om du lämnar så ska du stålsätta dig att Du är en bra förälder, du måste ta ansvar för dina barn när den andra vårdnadshavaren är inkapabel!!! Ni kan ha gemensam vårdnad, det är svårt att få enskild. Men det viktigaste är boendet - om du vet att han dricker för mkt och för ofta så är du som vårdnadshavare skyldig att se till att barnen inte är där. Det låter hårt och det kan vara svårt, men stå på dig!!!! Och framför allt - stanna inte för barnens skull, lämna så att du orkar kämpa för dem!!!!
Kramar

Misshandel ju lämna honom nu.

Maskrosbarn! Så bra att du har hittat hit! Du kan läsa flygcerts långa tråd som finns på sid 4 här https://alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/6486 Hon har gått igenom en separation med två små barn och skriver fortfarande här ibland. Fortsätt läsa och skriva här så får du stöd. / mt

Läste på en annan tråd att han slagit dig. Det ska du aldrig ta! Se till att få det dokumenterat, då kan du ansöka om besöksförbud och övervakat umgänge med barnen. Helst ska han ha ett dokumenterat missbruk vilket han kan få om du kräver av honom att han tar hjälp.
All styrka till dig!
Du måste hjälpa dig själv och dina barn.

Maskrosbarn, lämna honom omedelbart! Du och barnen förtjänar bättre!!
Ta hjälp.
Kram

Jag har det precis likadant förutom att min sambo gärna sitter kvar hemma & super ner sig istället för att umgås med kompisar.
Jag har slutat dricka helt, känner total avsmak. Sover för det mesta i gästrummet, orkar inte ligga bredvid & känna spritdoften/gammalt surt vin. Går ofta& lägger mig så fort barnen somnat. Är så trött på att sitta bredvid honom i soffan medans han blir allt fullare.
Han är oftast snäll men blir väldigt egotrippad & högljudd. Om han vill lyssna på musik på högsta volym så gör han det kl 4 på morgonen... Igår var andra gången han blev våldsam & sparkade på mig flera ggr.
Jag är hela tiden på spänn & sover alltid med ena ögat öppet, tassar omkring & håller koll så inga barn råkar kliva upp mitt i natten & hitta pappa stupfull. Han har även en förmåga att släppa ut mina hundar & sedan glömma att släppa in dem igen. Så himla trött på situationen!

Våra barn är 4 & 6 år. Jag har krävt att han söker hjälp men han tycker inte att han har något problem med sprit. Dricker sig dock alltid redlös ensam här hemma fredag, lördag & söndag samt sluddrig & vinglig på vardagarna.
Tror att hans mor kanske kan tänka sig att ställa sig på min sida när det gäller vårdnaden. Hon är också orolig & har försökt att prata med honom flera gånger. Eftersom han har eget företag så kan jag inte kontakta arbetsgivaren & gå den vägen heller. Såg pågår kommuns hemsida att man kan begära familjeråd. Någon som testat det?

Han inser inte att han har problem med alkoholen. Så länge det är så är det kört för en förändring.

Du har nog hamnat i ett djupt medberoende som du själv skriver stödhjul mm. Att behandla dig illa oavsett man är nykter eller full är aldrig ok även om man när man är full slår av hjärnan och kan vräka ur sig det ena efter det andra. Du kommer tyvärr inte kunna förändra hans drickande, det måste han inse och göra själv. Han inser inte att han har problem. Bara för att man haft en tuff barndom är det inte ok att supa sig full och nedvärdera andra människor. Jag kan ju bara säga att det kommer inte bli bättre med tiden, snarare tvärt om. Tycker du ska ställa krav att han börjar behandling eller avstår a helt. Att smådricka ökar faran för en redig fylla.