Senaste kommentarerna i forumet

Du har gjort helt rätt. han förstår inte att du lämnar om man inte markerar.

Finns en del trådar här om detta. Har du krävt att han ska söka hjälp? Det kan vara en ide och se vad han säger. Hur gamla är dina barn? Ja med största sannolikhet kommer ni få delad vårdnad om du inte kan bevisa att han är en olämplig förälder och det är ju inte så lätt. Du måste också tänka på dig själv i detta. Du kommer inte orka leva så här och då har barnen ingen mamma.

Uppdaterar

jag kommer inte riktigt ifrån det här med att anklaga honom för hans sätt o dricka, jag va på v att inte ens bry mig längre, men tame fan fick ja ett bakslag. Vill inte ens nämna va som hänt. Skit samma, jag är nåt steg tillbaka. Men ja, jag kommer komma framåt igen. Det hela gjorde allt värre. Bråk igen, ja lägger mig i att han kommer hem kl 4 på morgonen, o sen 2 dar senare kl 3 på morgonen osv osv. Jag bara kan inte hålla käften. Ja ska va på han tills han blir elak o säger dumma saker till mig så jag börjar gråta o allt blir en sörja av kaos, skrikande, tårar, och obekvämt.
Varför kan jag bara inte känna, SLÄPP TAGET HEEEEELT! Låt han dricka utan att ja behöver veta det ens, va i helvete ska ja ens ta emot fylle samtalen för på morgonen o riskera att få skit för att jag gått mera framåt än va han gjort. Kan det här bara sluta nångång. Jag sa åt han mitt i kaoset. Sätt en gräns du med? O idag när kaoset lugnat sig så jag kan tänka själv, frågar jag mig hur fan ja ens kan ställa ett krav på en alkholist för...
fattar ja själv att han är en alkholist? Vet ni? Jag tror inte jag vill inse det. Jag tror för gott om människor och förändring.
Jag vaklar kanske att är han alkholist eller ej? Varför ens fundera jag vet ju.....
han dricker fortfarande, han kommer fortfarande hem på morgonen 2 dar i veckan, han är bakis nu o ska jobba hela dagen, va är problemet, kan ja fatta det nån gång.... ja tycker det är synd, är arg o bitter för det inte blev vi, arg för han valde bort mig, känner mig fruktansvärt bortvald, den jag älskade ville inte satsa på oss, nåt fint, ett liv, ett gemensamt boende osv osv... för nåt så fult, o ohälsosamt so alkohol. Hur kan alkoholen va viktigare än nåt så fint som ett liv med mig? En så värdefull sak ska bytas ut mot en så illa sak som alkohol, för mig är det idioti, det är ju helt uppenbart vad som är bäst.. ett liv med mig anser jag. Men han väljer den sjuka vägen. Jag förstår inte, men jag hoppas jag snart kanske kommer göra det, förs då kanske jag slutar va arg

Hej! Undrar om det finns någon som varit i samma situation som mig, vad ni i så fall gjort & hur det gått för er...
Jag har vuxit upp med en pappa som är alkis, men det var inget vi någonsin talade om hemma. Släkt & vänner till mina föräldrar sa aldrigt heller något fast alla såg vad som pågick.
Nu har jag lyckats göra om min mammas misstag & skaffat två barn med en sambo som enligt mig har alkoholproblem. Jag har slutat mitt jobb som innebar treskift då jaginte vågade lämna barnen ensam med honom. När jag någon gång varit iväg ett par timmar på kvällen & han har varit hemma med barnen själv så har han druckit. Jag har försökt tala med honom om detta & när han är nykter säger han att det aldrig ska hända igen, men sedan händer det trots allt igen... Nu vågar jag inte lämna dem ensam varken på kvällar eller dagtid på helger längre.
Jag orkar inte det här livet längre & känner att jag måste skydda mina barn innan de är tillräckligt stora för att förstå! MEN hur stor är risken att han får ha dem själv varannan vecka? Om det blir så bor jag hellre kvar så jag kan hålla koll & skydda dem! Finns det någon man kan vända sig till som har erfarenhet som kan ge råd?

Känns skönt att höra att någon annan också känner igen sig i pendlandet i olika känslostämningar. Så tänkte jag ju inte precis innan jag lämnade. Då trodde jag allt skulle vara tusen gånger enklare och inte känna denna sorg och ha så mycket ångest som jag har idag. Men det finns absolut ingen återvändo nu. Vi är skilda nu och det är bara att börja skapa sig ett eget liv nu. Sedan inser jag nu att det inte är så jäkla enkelt som jag trodde, men det går inte att gå tillbaka i alla fall. Jag är så glad att mina vuxna barn vill umgås med mig så mycket som de gör. Har alltid känt mig säkrare på min dotter, men nu har verkligen sonen också visat vad jag betyder för honom. Mina barn är min stora lycka i livet och utan dem är jag ingenting.
Blir jag tvivlande och inte kan hitta tillbaka till min känsla när jag levde i mitt äktenskap med min alkoholist, så är det så skönt att detta forum finns. Här kan man gå in och läsa andras berättelser och även gå tillbaka och läsa sin egen. Då blir det lättare att hitta känslan och begripa varför jag lämnade. Tack alla här för att ni finns och är aktiva här!

Förvånad? Nää men ändå jobbigt.
Jobbigt att se igen att han inte ser de problem jag ser och hur illa han gör mig.
Att han inte själv ser lögnerna han bara brer på...
Synd å jobbigt!

Skönt med barnen där Kaeljo, låter som om du har gjort det enda rätta. All lycka och en fin framtid till dig och barnen nu.

Liz; du borde nog starta en egen tråd där, för det var väldigt många olika saker som bubblade upp i dig där! Välkommen till forumet i varje fall, hoppas du kan få hjälp här med att reda ut dina tankar och komma till bukt med hur du ska agera.

Så gott att du kan se ljusglimtar! Och - jag vet hur sorgligt det är däremellan. Jag har pendlat enormt mellan sorg, lycka, oro, glädje, ångest, ensamhet, lättnad... Och det tar tid!

Vad fint att det löst sig med barnen!!! Mina barn är små, och vissa saker löser sig, och andra är kris, men det är bättre än om jag hade stannat!
Att han träffat någon annan är ju kluvet, jag blev påverkad när exet dejtar.... Men det är bu ett gott betyg till dig egentligen.... då har du ju tagit steget därifrån, och den stöttning han behöver fick han fixa på annat håll...?!

Varm kram!

Vad glad jag blir att höra att du tänker på mig.
Ja, mycket håller väl så sakta på att ordna upp sig. Skilsmässan har gått igenom, men den jobbiga bodelningen är kvar. Där är vi inte riktigt hundra överens, men hoppas att det ska sluta bra så vi inte blir ovänner.
Jag börjar väl så smått att skapa mig en egen vardag, men det är otroligt jobbigt ändå vissa dagar. Det är en stor sorg trots allt att det blev så här och jag saknar honom emellanåt. Då måste jag verkligen fokusera på det som fick mig att lämna och det är inte alltid så lätt att hitta tillbaka till den känslan i dessa stunder. Jag har haft mycket skuldkänslor, men det har jag inte längre. Min man har nog accepterat att det är så här nu och dessutom har han redan för ett par månader sedan träffat en ny kvinna. De verkar umgås väldigt mycket. Jag är inte svartsjuk, men det känns lite snopet att jag var så lätt att byta ut, och att jag tyckt så synd om honom hela vintern. Med facit i hand nu, så skulle jag ju kunnat mått mycket bättre och inte varit så tyngd av skuld. Sedan han träffade henne har det blivit lättare för mig, han är inte så på mig som han var innan. Skickade sms hela tiden, ringde och ville att jag skulle träffa honom av olika anledningar. Jag har sovit på sömntabletter nästan ett helt år nu och har tyvärr fått svårt att somna utan och jag vaknar för det mesta väldigt tidigt med ångest. Jag som aldrig haft dessa problem tidigare.
Det bästa av allt är i alla fall att jag har en jättebra kontakt med mina barn. Det jag var så väldigt rädd för innan, var helt obefogat. Dom är viktigast i mitt liv!!!

Finns studier som visar att man kan dricka igen trots att man har haft alkoholproblem. Jag är dock mycket skeptisk till detta. Att hålla sig ifrån skiten är det bästa och säkraste för att förbli nykter. Ja alkohol förstör mycket. Konstiga är att den anses mer normalt att dricka än att inte dricka det.

Kämpa på och lycka till med nya livet så håller vi tummarna för att ditt ex ska bli frisk från spriten.

Hur går det för dig margaretavilhelmina? Jag hoppas att du kommit till insikt att såhär kan ni inte ha det och han kommer inte bättra sig om du är kvar. Antagligen kanske inte om du lämnar heller men då skyddar du dina barn i alla fall. Jag rekommenderar dig något så innerligt att lämna honom. Har själv en pappa som är alkoholist och har varit hela mitt liv. Mamma lämnade när jag var cirka 5 år gammal och det är jag så tacksam för. Jag kan inte förstå hur någon kan leva ihop med en alkoholist. Jag vet att de flesta är helt underbara och härliga människor som nyktra, det är i alla fall min pappa, men det spelar ingen roll för man ska inte utsätta sina barn för personen när de är onyktra. Jag har några hemska minnen från innan min mamma kastade ut pappa. Det är inga trevliga minnen och era barn märker vad som händer och de skäms precis lika mycket som er. Sedan blir man skadad för livet att ha en alkoholist i sin närhet. Jag tycker definitivt inte om fulla människor. Det är obehagligt när folk blir annorlunda som fulla. Jag hatar det. Jag är också på min man som inte alls har några problem med sprit att han inte ska dricka så mycket. Vill aldrig att han ska va full men det är ju faktiskt helt okej att bli full ibland om man beter sig när man är det och det gör ju de allra flesta, men jag gillar det ändå inte. Jag hatar alkohol och hur mycket det har förstört för min pappa. Jag tycker synd om honom men ändå känner jag att det är självförvållat. Det finns hjälp att få men så få väljer att ta den hjälpen.
Så till alla er som skrivit här i tråden som lever med en alkoholist: Sätt er själva främst och låt alkoholisten klara sig själv. Lämna, särskilt om ni har barn. Det blir antagligen inte bättre så försök inte leva på det hoppet utan dra. Det finns de som klarar att ta sig ur alkoholismen och det får jag hoppas att era män gör men bo inte kvar i ett sånt helvete, och ta era barn därifrån. Någon undrade hur det blir med barnen, om de ska vara varannan vecka hos fulla pappan, men det får ni förklara för försäkringskassan eller soc eller vem som bestämmer att mannen är alkoholist och att ni vill ha ensam vårdnad. Det fick min mamma men vet att det är svårare idag. Vi umgicks med pappa när han var nykter, han är periodare så ibland va han nykter i långa perioder. Men lämna aldrig era barn där om ni misstänker att han druckit. Det hände mig nån gång och det var hemskt.
Jag vet att jag är rätt hård här men jag blir så frustrerad när jag läser så mycket sorgliga berättelser. Jag har sett tillräckligt trots att jag slapp växa upp med min pappa och jag vill inte att någon ska behöva leva under samma tak som någon som super. De får klara sig själv, det är hemskt men de vill ju ändå inte ha hjälp. Antingen är de inte alkoholister eller så kan de bli nyktra själv, bla bla. Det är skitsnack alltihopa. Enda som hjälper en alkoholist är en egen vilja att sluta och förstå att det är nolltolerans som gäller. Alkoholister kan inte lära sig att dricka måttligt.
För att klargöra så träffar jag min pappa när han är nykter, jag förstår att det är svårt att lämna för jag har inte kunnat säga upp kontakten med min pappa. Men att lämna behöver ju inte betyda att ni inte kan finnas där för dem i nyktert tillstånd när de behöver stöd, men bo inte med en alkoholist bara för att de nyktra dagarna är bra. Och utsett inte era barn för en alkoholist.

Hej
Jaa... Var ska man börja...?
Just nu har min sambo sovit ett par dagar hos sin pappa för jag orkade verkligen inte se honom efter 4 dagars supande. Har 2 barn på 9 och 15 år. Vi har varit tillsammans i ca 20 år nu. Han har alltid haft problem med alkoholen tycker jag, alltid blivit fullast och jag har fått ta hand om honom och alltid skämmas el åka hem från någon fest pga att han redan blivit kanonfull när andra har som mest roligt...
De är de här senaste åren, då kan han ej sluta när han väl börjat...
Klarar ej att vara bakfull , får så ont i huvet, ångest mm så han måste bara dricka. Kan vara lugnt i perioder men som sagt nu var det fre tom måndag han drack sist.
Går runt här hemma som en jäkla ja vet inte vad, vinglar runt, spiller ner sig, vet inte vad han pratar om, beter sig som en treåring, sitter o dreglar i sig maten..
Efter ett par dagar blir man så äcklad av honom, förbannad, besviken, ledsen... Samtidigt som jag tycker så otroligt synd om honom..
Och han vet att han har problem, han har gått hos psykolog, både ätit antabus o ett par andra som man kan dricka på men inte för mkt för då blir han illamående o tillslut spyr.
Jag har sagt hundra ggr att det får vara sista gången det här händer men sen är ja så jäkla mesig efter ett par dar när allt lagt sig igen, så bara vardagen rullar på. Blir så ARG på mig själv, har inte barnen sett nog nu !!
Det här händer igen pga att allt eftersom tiden går så tycker han att han kan hoppa över en tabl el ta en senare men nä så fort han slarvar så går det åt helvete direkt !!
Vet inte vad ja ska göra. Har aldrig slängt ut han såhär som denna gången.. Vill flytta till mitt eget men samtidigt inte, vad är bäst ? Tusen tankar i huvet... Orkar jag ens, hemma sjukskriven, vet inte hur det blir med jobb, ont i kroppen..
Pust...
Idag kommer han hem igen efter jobbet... Vet inte vad jag ska säga.. Han kan inte leva utan mig o har levt i ett helvete de här dagarna utan oss säger han, han förstår inte varför han gör såhär.
Jag förstår , verkligen förstår att han inte har nåt att säga till om när han väl börjat dricka, för då är det nåt annat som styr... Men han har ju fått hjälp genom de här tabl, men han tar ju inte dom alltid, och DÅ gör han ju ett nyktert val ! Eller ?
Älskar honom men vet inte om ja orkar eller ens vill längre....
Så tänker jag tillbaka på allt som har varit, har väl säkert glömt hälften och undrar hur fasiken jag har stått ut så här länge ?? Känner mig bara kvävd..
Han är bra när han är nykter, hjälpsam, omtänksam mm men ja vet inte om det hjälper längre :(

Så tråkigt att höra att du stannar pga ekonomin, men det är väl det han vet också att du knappt har möjlighet att klara dig själv så då har han sin hjälpreda som kan "hjälpa" honom i sitt missbruk. Jag skriver hjälpa för det blir ofta så att finns det någon som städar upp och håller ordning på övriga livet så kan också alkoholisten fortsätta med sitt drickande utan att bli avslöjad utåt sett.
Jag är inte säker på att det hade hjälpt om du lämnat men jag tror det är ännu mindre chans att han slutar dricka nu när du är kvar. Det är ju samma historia om och om igen när man läser din tråd. Han förlorar ju ingenting på att dricka när du är kvar så varför ska han då sluta. Sedan är det ju inte alls nån säkerhet på att han kommer sluta ifall du verkligen sticker. Men jag tänker att eftersom han inte alltid druckit så är han kanske inte för långt ner i skiten än, men just nu verkar han bara vara på väg nerför.
Finns det verkligen ingen möjlighet att du kan ha en egen lägenhet? Att ni kan vara särbo? Om ni fortfarande är gifta så får ni ju bara dela på den kostnaden också. Jag tycker du ska snacka med honom när han är spiknykter och säga att jag kan inte bo här mer med hans beteende. Att du vill testa att bo någon annanstans. Du säger att ni har gemensamt ansvar, men jag tycker mest som att det låter som att du tar ansvar för honom, han visar inget ansvar för dig. Hus och stuga är ändå bara materiella saker, det finns inget måste som säger att ni ska ha det kvar. Det är han och inte du som förstört för er. Du skriver att ni behöver varandra, men det är han som behöver dig, och du håller dig fast vid hans gamla jag, det är den personen du vill ha och behöver. Men som det är nu så finns den personen inte längre kvar.
Det låter lite som att det är viktigare för dig att ha kvar ert gamla liv än att du faktiskt ska må bra. Men han har tyvärr supit bort ert gamla liv. Det finns inte kvar och om du inte gör en förändring så kommer du bara må sämre och sämre av hans drickande. Kan du inte testa att bo hos era barn ett tag eller på ert sommarställe? Säga att nu sticker jag och du måste bevisa att du vill sluta dricka och välja familjen först. Jag tror också att du kan flytta och skilja dig och allting med din pension men självklart kommer livet bli mer knapert och så men är det inte värt det att slippa bo med en alkoholist. Jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle bo med min pappa och se honom fördärva allt för sig själv. Jag hade gått under.
Jag önskar att du får insikt nog att du måste rädda dig själv, och så hoppas jag såklart att din man får insikt nog att sluta supa. Men snälla du, läs igenom denna tråd så inser du nog att du gett tillräckligt många chanser. Det är dags att aktivt göra något nu och jag tror det viktigaste är att rädda sig själv.

Alkoholism gör mig så förbannad och ledsen och utmattad. Jag har så svårt att själv förstå att det kan bli så illa. Att de i nyktert tillstånd bestämmer sig för att dricka trots att de vet hur mkt det sårar andra men även hur dåligt de själva mår med bakfylla, ångest mm. Men valet är alltid alkoholistens själv, vi runt omkring kan inte göra någonting. Jag har så många gånger testat att om jag hör av mig hela tiden, hittar på saker hela tiden så ska min pappa va lyckligare och aldrig välja spriten, men blir besviken så ofta att jag nu knappt nånsin tror på bättring. Om du läser om alkoholism så står det tydligt att det går inte att bota, enda sättet är total avhållsamhet=nykterhet, man kan inte lära sig att dricka kontrollerat om man är alkoholist, så att din man ska på nån behandling för att lära sig det är ju bara så sjukt. Finns det ens nån sån behandling. Att han sedan snackar om att varför får han inte dricka mellanöl bla bla det är också skitsnack. Hans enda räddning är att förstå att han inte tål sprit och aldrig kommer att kunna dricka alls om han vill ha sitt liv tillbaka. Tills han inser det, om han gör det, så håll dig därifrån. Flytta och försök att inte kontrollera honom och hur det går. Han kan höra av sig när han är nykter men vägra prata med honom och träffa honom om han dricker. Också får vi hoppas att han inser att han måste sluta dricka helt.

via släkting som har relation med honom.Han var i dåligt skick och luktade gammfylla.Och ändå är det arbetsvecka nu.Så om han är sjukskriven eller vad han nu gör så är han i alla fall inte pigg och fräsch.Det känns tråkigt och gör att mitt eget liv med så mycket mer glädje och kvalitet känns så kluvet.
Precis som att jag borde fortsätta lida med honom istället för att glädja mig åt att jag tagit mig loss.

Det går ju lättare och lättare att leva mitt eget liv,men när jag blir påmind så här så gör det tyvärr ont.
Jag hoppas att jag så småningom kanske kan vara ett stöd för honom igen om han fortfarande behöver det.
Men just nu är det bäst för båda parter om vi inte har kontakt alls.

Hur har du det? Hoppas att du mår bättre o att det börjar ordna upp sig. Tänker på dig.
Varma kramar<3

Det är sånt här vi behöver, höra från andra som förstår hur det är. Jag blir blind jag ser inte mitt bästa. Jag tänker att när vi väl är isär, jag flyttat han flyttat så ger det sig. Orkar liksom inte ta diskussionen innan jag har mitt på det torra.

Kära Dotter 11, precis så skulle jag ha sagt till mig för tjugo trettio år sen om jag hade läst min bedrövliga berättelse!
Varför i helsicke lämnar hon inte den försupne karln som inte bryr sig om annat än sina egna behov? Men det var inte så på den tiden och jag hade aldrig trott att det bli så här illa. Som kvinna har man en ganska så sketen pension, nu bor vi billigt i ett gammalt hus i en riktig villaidyll sen 35 år. Vi har ett sommarställe tillsammans med barn och barnbarn, vi behöver varandra. Visst är det förbannat krasst att stanna av ekonomiska skäl men vi har ju ändå ett gemensamt ansvar. Men det är klart, någonstans finns det en gräns. Jag läser min och andras trådar om och om igen och försöker hitta den där punkten mellan mod att förändra, tålamod att acceptera och vishet att veta skillnaden. Men kanske funkar forum som en kompass i förvirringen.

Väljer han att följa mig på de 2 möten jag har i veckan. Ena på alkoholmottagningen å de andra inriktat för barnen.
Det enda han sa var att "men vad ger det att jag följer, förändrar det nått?"
Det tråkiga i det är att han ser att det ska förändra för mig, om jag ska fortsätta med han el inte. Inte förändra han.
Men för mig att ta med han en gång kanske kanske det går in nått vettigt om allt detta.
Kanske....

Flytta nu, du har gjort allt du kunnat. Du har definitivt stöttat och detta är definitivt inte ditt fel. Förstår om du vill fortsätta va ett par och umgås när han är nykter men tror det bästa för er båda hade varit att du vägrar ha någon som helst kontakt med honom på flera månader för som du säger så styr han dig ju nu ändå. Hitta nya intresse och hitta på saker med era barn, släktingar, vänner. Sätt ultimatum om du är beredd att stå för dem. Annars lev ditt liv så mycket du kan och träffa honom endast ibland sporadiskt när han är 100 % nykter.
Jag har själv svårt att lämna min pappa helt. Träffar honom då och då, ibland när han har en nykter period så träffas vi ofta, ibland inte på flera månader. Men jag ska säga dig att jag mår bäst när jag inte har nån kontakt med honom alls i de perioderna. Då oroar jag mig inte och jag mår bäst då. Säger ibland till min sambo att jag ska säga upp kontakten med pappa men det är så svårt, så just nu funkar det att träffas då och då men varje gång man ska träffas så är jag så orolig att han inte ska va nykter.
Lycka till men stå nu på dig att du ska flytta och ta hand om dig själv i första hand.

Vill bara säga att det är fruktansvärt att läsa din historia här, sorgligt att samma sak upprepas om och om igen. Snälla, för din egen skull, lämna honom. Ni behöver inte skiljas och ni kan fortsätta umgås när han är nykter om du vill, men att leva mitt i det där drickandet är inte hälsosamt för dig själv. Bevisligen mår du inte heller bra som inte kan sova utan sömnpiller.
Min pappa har druckit hela mitt liv och jag är så tacksam för att min mamma valde att lämna honom tidigt. Så att jag sluppit vara för nära, det räcker med den oro man känner när man inte ser det. Jag måste också säga att jag mår som bäst när jag inte träffar honom alls, men kan inte själv bryta kontakten helt så väljer att umgås med honom när han är nykter men är ändå en ständig oro varje gång man ska ringa honom eller ska dit att tänk om han har druckit.
Sätt dig själv först nu och skaffa en egen lägenhet så att du får space och så att du kan slippa vara mitt i detta helvete. Förhoppningsvis blir det en tankeställare för honom och att han äntligen väljer att inte dricka men håll dig därifrån tills det verkligen är bevisat = flera år av nykterhet. Det enda du gör nu genom att stanna är att hjälpa honom i hans missbruk. Du städar upp efter honom, hjälper honom i säng mm. Om du inte finns där längre så kanske han till slut själv väljer att sluta, för som sagt så ligger valet endast hos honom. Ditt tjatande hjälper inte, det måste du förstå. Bättre att sticka och säga att du finns där för honom när han verkligen bestämt sig men alla initiativ måste komma från honom from nu. Du kommer ha det bättre på ditt håll, för nu lever du bara på hoppet att han ska inse, men sitt inte där hemma och titta på tills insikten kommer för till slut är det för sent och då har du ägnat halva ditt liv åt hans missbruk. Bättre att du börjar leva på ett annat håll och hoppas att det löser sig. Men dags för dig att må bra först tycker jag. Det har ju inte funkat det du försökt än så länge så dags att prova nått nytt. Lycka till.

Där igen. Inga katastrofer på några dagar, lugnet börjar infinna sig så smått. Hemma i huset. Han måste absolut handla mat. Jag hittar ett öppnat sexpack 3,5 i källaren och ett annat i kylen. Senare på kvällen är båda slut. Jag säger att jag har noterat detta men vill inte prata mer om det på natten. Så i kväll ser jag den välbekanta slöa blicken när jag kommer hem. Han undviker att tala om gårdagens drickande och när jag på mitt numera helt kalla och sakliga sätt tar upp frågan får jag åter för femhundrade gången höra att jag är kontrollant. Orkar inte prata med honom, grejar med annat. Vid tio hör jag hur han går in på toaletten, en duns och efter en stund kollar jag vad som har hänt. Golvet är blött, han har försökt torka med toapapper, sina byxor och en handduk. Jag stänger dörren om honom igen och när han sen går upp och lägger sig hämtar jag såpa och mopp. Är inte arg, inte ledsen, bara så jävla trött på detta. Jag har mycket att göra i morgon och tänker inte ägna energi på honom nu.

Ändå så sorgset.
Hur jag vet nästan hela historien för den kvällen
Och vill ge han en "chans" att tala sanning.
Å om sanningen skulle komma skulle jag bli förbluffad.
Men....haha nää inte nån sanning om hur han kört ner grannens 4 hjuling (grannen ovetande)
I sjön. Att han var kvar i huset men de andra for ner till sjön.
Men ändå....så känner jag alla som var med å han VET att jag lätt kan fråga där.
Å ändå ljuger han....
Jaaa så mycket så mycket jag trott på han sagt genom åren.
Så mycket som han svurit att de han säger är sant....
Skrattar men blir sorgsen fast jag bara fnyser å rättar han inte heller....
Det får komma sen.
Skriver detta lite för att komma ihåg denna känsla. Komma ihåg lite av den likgiltiga känslan.
Känslan å vetskapen att jag känner mig klar.
Färdig.
Nu räcker det!!

Konstigt hur det fungerar.
Ja jag håller på och packar och ska flytta i slutet av september. Min man har äntligen tagit tag i sitt och skaffat en lägenhet till sig själv.
Han bönade och bad att jag skulle följa med till stugan i helgen. Han var mer eller mindre nykter på veckan, bara ngra 3,5or. Så han loooovade vara nykter under helgen. Jag mitt nöt tror en en gång på det. Full i fredags hela lördagen och tillnyktring på söndagen. Blåste på måndagmorgonen fortfarande 0,22 utan att ha druckit på söndagen. Nu har han en en gång bestämt sig att ingen mer alkohol ... Han var på Riddargatan och träffade doktor som säger att han vill vänta på provsvar innan antabus. Nu kommer han ta iallafall imorgon för att bara säker på sig själv. Om han nu tar så är det första gången han gör det av sig själv.
Jaja vi får se jag ansvarar inte för hans handlingar längre.
Han behöver mig för att bli nykter men det är ju redan förbrukat.