Senaste kommentarerna i forumet

Jag har förstått att alkoholister gärna blir rätt själv-centrerade. Allting handlar om dem och deras liv. Allting betraktas utifrån det egna perspektivet, alkoholisten är universums mitt och allting kretsar kring dem. Min mamma är precis som du beskriver din. Hon dricker vin, dock, aldrig sprit. Har fått höra mer om hennes drickande de senaste dagarna, saker jag inte visste om. Har läst min dagbok där jag från tid till annan skrivit saker som "hoppas inte mamma blir full" när jag ska besöka mina föräldrar. Ord som jag tänkte då hade en annan innebörd, men ord som gör ont att läsa idag för kanske visste jag redan då att hon hade problem. Men jag sa inget. Jag hoppas att jag och mina syskon kan hitta kraft att ta tag i det här, har funderat mycket på hur vi skulle kunna göra men inte hittat nån lösning än. Jag har som sagt varit gift med en alkoholist i många år, en "finalkoholist" som bara drack vin, men som gradvis gick från fina, dyra viner till BiB - billigare vilket innebar billigare och snabbare fylla. Avskyr doften av vin, får rysningar av ljudet från vin som hälls upp i ett glas, ljudet som ett vinglas gör när det ställs ner i köksbänken. Jag vill inte hamna där igen. Jag orkar inte med konfrontationen med en alkoholist igen, lyssna på den kränkta personens fullt "logiska" förklaringar om varför ett glas vin hit eller dit inte gör nån skada. Är också rädd för vad hon kommer göra mot pappa, om hon blir elak mot honom. Hon är en expert i känslomässig manipulation, sätter sig som offer och lider verkligen. Jag vet, för hon är mycket noga med att tala om för alla hur dåligt hon faktiskt mår, och att hon gör det pga andra. Suck. Alkohol är för jävligt.

Hejsan min särbo som jag umgåtts med sen ett år tillbaka blir väldigt arg och stygg.verbalt.han gör vin stora satser som han dricker som saft.Nu sist ren alkohol.varför går aggresionerna ut över mig.Jag har varit en trygghet för honom funnits där..han har ingen kontakt med sina barn ,nån ggn / telefon..

Jag är också vuxen, gift med barn i förskoleåldern. Min pappa har en kronisk sjukdom sedan många år tillbaka som de senaste åren har förvärrats. Min mamma däremot är förtidspensionär sedan ca 10 år tillbaka och dessutom alkoholist. Vet inte när det började, kan inte komma ihåg att hon drack ovanligt mycket medan jag bodde hemma, tror att det kom när hon slutade jobba, då hade hon mycket tid för sig själv som hon väl ville "fylla"... Hon har egentligen alltid haft stort socialt nätverk o många aktiviteter, men nu på senare år verkar det bara vara alkoholen kvar... Hon använder pappa som en stor ursäkt till att dricka, hon behöver "slappna av" "pysa ut ur ventilen" och allt vad hon säger. Gör mig så förbannad för när det egentligen är min pappa som är sjuk så kan hon oja sig över hur synd det är om henne. Hon är inte heller en vinalkis utan hon går gärna på starksprit om hon kan. De var på besök här i veckan och min mamma lyckades dricka sig plakatfull på två timmar, förmodligen på en flaska whiskey hon hade gömd i handväskan. Här, i mitt hem! Som turvar hade barnen somnat... Då sitter hon och sluddrar om att min pappa inte kan äta ordentligt själv längre, när hon själv inte ens kan sitta rakt. Pappa har inte valt att bli sjuk men hon kan åtminstone låta bli att dricka... Vet inet vad jag ska göra i den här situationen. Min syster och jag har ganska mycket kontakt men vi känner oss båda väldigt maktlösa. Min syster har dessutom en annan närstående på hennes sambos sida som just avlidit av alkoholrelaterad sjukdom och tar detta mycket hårt. Behövde bara skriva av mig lite.

Han är en missbrukare men som inte vill, kan eller inser sina problem. Köra moppe kl 6 på morgonen, rattfylleri. Ja du han är utom hjälp än så länge tills han själv inser. Trist men du gör det enda rätta

Japp, jag behövde denna sista erfarenhet. Jag blev helt plötsligt säker.
Den svider men på nått konstigt sätt så blev det en lättnad!!

den här erfarenheten för att bli säker i ditt beslut?! / mt

Oj oj oj....
Börjar med varför jag bett han följa med mig är för att de gett mig de rådet. Hade bestämt mig att han skulle få göra det själv men ett sista hopp å försök gav de mig de rådet.

Vet att jag kommit rätt långt fast en kort tid med insikt. Men oj vad jag önskar jag kommit längre. Men tid är vad jag måste ge det....tid i mitt eget huve.
Fast nu är tiden slut för han....
Nu ska han ut....

En droppe å ett försök..
Bjudna på typ par middag. Fast jag bjöd inte med min sambo det gjorde hon, värdinnan.
Jaja tänkte ja vi går väl som lyckliga familjen.
Hahaha....nästan komiskt att jag trode det skulle gå.
Men bestämde mig från början att jag ska inte neka han, inte kontrollera han, inte ge han blickarna eller ledsna ögonen!!!
Försiktig var han....först.
När de frågades om snapps från värdinnan blev svaret: ja det får du fråga hon om....å tittade på mig.
Gav inget svar, ingen blick.
Han såg på första ölen länge.....
Behöver jag säga hur det slutade??
Gör det ändå....
Jag gick hem kl 22.30 på ett glas vin....
Han kom hemkörandes på ungarnas lilla motorcykel 06.00 i handduk för att ta på sig kläder å byta till den stora krossen.

Vart han for....ingen aning.
Vad gör jag.
Jag ska ju inte bry mig, han ska ju sköta sitt.
Hade det varit tidigare hade jag gått ut å sökt han.
Men nää ....
Han kan ju ligga i ett dike....
Men NEJ
åkte tillbaka till min singel vän(värdinnan) i badtunnan....hmmm
Nää....han ska ut.
Nu var den där lilla lilla droppen, fast jag viste men nu.....
Klart!!
Gjorde jag fel att ens fara på denna fest med han?
Skulle jag stoppat å gjort nått?
NEEEEEJ. .......nu räcker det!!!!!!!!

Jag ringde min bror igår. Vi pratade länge, säkert över en timme. Han blev illa berörd av vad han fick höra men var inte förvånad. Han har ju sett detta också, precis som jag och vår syster. Han sade till mig att jag ska inte ta den här bollen nu, han ska fundera och komma runt efter råd och sen ska vi prata igen. Kändes skönt, att höra jag inte var ensam (vilket jag iofs aldrig trott). Av omtanke för mig och mina tidigare erfarenheter som medberoende.

Vi tar en dag i taget och tillsammans hoppas jag vi kan hitta en lösning. Det är ju vår mamma. Vi vill ha kvar henne ett tag till.

Jo jag förstår och det är ju tråkigt att han inte umgås med dig. En samtalskontakt för dig vore kanske inte så dumt. Inte för att du har fel på något sätt utan för det du varit med om. Jag tycker dock han borde respektera dig mer och att han janske dricker normalt med kompisar typ en gång i månaden. Ahhh låter kanske töntigt.

han har både gömt och druckit även på vardagar när han ska jobba..men inte längre.. Det var flera år sedan han gömde alkoholen och smög med det. innan vi var ihop. Han vill ju inte bli som sin pappa..
Men jag är uppmärksam ändå.. Hur ofta han dricker , för han sa att han inte skulle dricka igår, men kom hem full iallafall. Så han kan verkligen inte stå emot när andra dricker.

Man ska ju alltid acceptera varandra men du kanske ser ett problem som inte finns? Blir han ofta full? Gömmer? Dricker ofta och mycket?

Om man blur glad eller uppspelt av alkoholen. Naturligtvis är det ju bra att hon inte blir våldsam men hennes barnbarn mår illa nog. Din mamma behöver nog bekräftelse som du sa. Om dina syskon bryr sig så hjälps ni åt. Ta inte detta själv. Någon här tror jag skrev ett brev. Mer opersonligt men budskapet kommer fram.

Din pappa verkar ha svårt med alkoholen. Att hitta lik på udda ställen är ju ett tecken oftast på att man dricker i smyg. Prata med din pappa när han är nykter och säg att du är orolig över hans alkoholkonsumtion eftersom han blir full. Blir han arg har du nog trampat på en öm tå. Vad tycker din mamma?

Jag ser samma sak som du, men hos min mamma. Jag vet inte inte hur gammal du är, men jag är utflyttad sedan många år och har egna tonårsbarn. När jag kommer hem till mamma och pappa händer det att mamma är full. Sista gången, i förrgår, blev jag lite chockad över vad jag såg, det var ett tag sen jag såg mamma så aspackad. Hon sluddrade, pladdrade på, upprepade det hon sade och hade svårt att stå rak. Jag vet inte heller vad jag ska göra. Jag och min syster har sett det här beteendet under ett par år och ingen av oss vet vad vi ska göra. Vi bor ju inte där. Men min systerdotter är rädd för mormor, vilket har lett till att min syster kommer hem och hälsar på mer sällan numer. Jag tänker på pappa, vad tycker han? Mamma blir snart pensionär och precis som du oroar jag mig för vad det kommer att innebära för alkoholkonsumtionen. Hon blir heller aldrig våldsam eller odräglig, bara glad i hatten, ibland klängig och extremt pratig. Och tjatig. Men en vuxen människa som inte kan stå rak och reda sig själv - jag skäms å hennes vägnar! Bete sig på det sättet inför barn och barnbarn! Och inför sin man! Jag behöver också nån som kan bekräfta mina farhågor eller lugna dem. Jag kanske har fel? Jag kanske gör en grej av det här, helt i onödan? Men när hon skrämmer sitt barnbarn.. jag vet inte. Jag är handfallen.

Tack för tips.
Jag ska se om jag orkar samla kraft och ringa ett till av våra syskon och be om råd. Av alla fyra är det bara jag som bor kvar i samma stad som våra föräldrar. Och jag vet ärligt talat inte om jag orkar. Jag hade i så många år ett medberoendebeteende när min dåvarande man drack för mycket, jag vet inte om jag har kraft eller ens motivation att ta tag i och konfrontera mamma också. Och hon kommer att bli skitförbannad och hon kommer att ta till sitt vapen Känslomässig utpressning och Martyrskapet. Hon kommer sätta sig i offerrollen direkt, och jag tycker det är så lågt.

Jag har väl sett det här komma, egentligen. Hon har alltid haft ett extremt bekräftelsebehov. När pappa blev dålig och åkte in för sitt hjärta var det ju henne det var synd om, det var ju hon som skulle bli ensam. När pappa var bättre och kom hem stukade hon en led och då talade hon genast om att nu var det henne det var synd om minsann.

När man genom året kommenterat Oj, ett glas till tror jag visst! har hon för det mesta skämtat bort det med en semi-bekräftelse Ja, vin är så gott jag tar gärna ett glas till! Och hon har alltid trugat för att vi andra som är där också ska dricka vin. När jag fortfarande var gift visste hon om att jag var orolig för hans alkoholvanor, ändå högg hon tag i honom direkt och ville de skulle dricka vin tillsammans när vi firade semester ihop.

Jag är så anti alkohol numera. När jag har barnen dricker jag aldrig. Jag går gärna ut med kollegor och vänner efter jobbet på ett glas tillsammans, men då väljer jag för det mesta ett alkoholfritt alternativ. Jag har sett vad alkoholen gör med människor, deras beteende, deras omdöme. Jag är så genuint TRÖTT på den roll alkoholen spelat i mitt liv, eller för personer i mitt liv som står eller har stått mig nära.

Mamma har jag aldrig sett bakis. Hon blir aldrig våldsam eller odräglig när hon dricker. Hon blir på gott humör, snackar mycket, skojar (ingen hög nivå på skämten dock), men upprepar samma saker om och om igen, tjatar, liksom, ältar, upprepar som om vi andra inte förstått vad hon menar. På den berusades förnumstiga vis. Man ser och hör hur hon tror hon slätar över sluddrandet och de ryckiga rörelserna, men hon håller sig diskret i en bordskant eller i en dörrlist för att hålla balansen.

Jag tror inte hon själv är medveten om i vilken grad hon är berusad när det händer. Jag tänker att hon ser sig själv som "lite glad" bara. Och kanske tänker pappa samma sak. Tror att han har resignerat, det är ju han som lever med henne.

Hon blir pensionär om ett halvår. Jag och min syster är oroliga för vad som ska hända då, hon har inga fritidsintressen och inte många vänner.

Alkohol. Fy fn.

Hej alla!

Jag är syster till en narkoman och har en ex-make som rökte hasch. Jag hade inget förhållande på flera år men träffade för 6 månader sedan en man som jag nu insettt är alkoholist. Jag undrar ju varför jag alltid dras till denna typen av män. Det är först nu jag insett att jag är medberoende. Intressant att läsa era berättelser här - jag förstår varför man inte lämnar i första taget trots att man borde. Vi är medmänniskor o vi vill väl. Ni är fantastiska människor och jag önskar er lycka o glädje i livet! Tack för era berättelset som get mig styrka att - förhoppningsvis - fatta rätt beslut.

Tiden läker alla sår sägs det men jag förstår din situation. Du har dina barn och fått en del av ditt liv tillbaka.

Ni är inte ensamma om dessa bekymmer. Det är tragiskt vad alkoholen ställer till med för skit. Ni kan aldrig få er mamma att sluta dricka tyvärr. Det är ett val hon måste göra själv och ha den genuina viljan. Jag skulle göra så här. Ta din syster med dig en dag när din mamma är nykter och inte är bakis. Sätt er ned och förklara att ni är djupt oroade för alkoholkonsumtionen. Säg att ni verkligen bryr er om henne men att ni och barnbarnen inte kommer hälsa på henne om hon dricker alkohol, oavsett om det är ett glas eller 10. Säg också att hennes barnbarn är rädda att komma när hon dricker men att de saknar sin mormor (om de nu gör det vilket jag tror).

Kommer hon förneka och bli arg har ni trampat på en öm tå, dvs ni har genomskådat att hon har alkoholproblem (vilket ni redan vissste) men hon visste inte att ni visste. Vägrar hon att sluta eller anser att hon inte har problem så bör ni om ni ställt krav fullfölja dessa. Prata ihop er du och din syster om hur ni ska göra och vem som ska säga vad. Det viktigaste är att man inte är dömande för då går en missbrukare i försvar. Var konstruktiva men ärliga.

Hon är ute, och jag anser att livet går sin gilla gång.
Ångrar bara att vi inte brutit tidigare. För varje dag mår jag bättre och bättre iom jag vet att det inte är mitt liv som förstörs av A.
Jag kommer att klara mig. Nu ligger focus på att hjälpa mina barn, efter att jag sett till att jag klarar mig. Man kan inte hjälpa andra om man inte står på säker mark.

Vad tråkigt att det blev så! Om du vill fortsätta vara aktiv på sidan kan du alltid ändra ditt användarnamn och ditt lösenord, på så vis är du svårare att känna igen. Du kan också skapa ett nytt konto. Tänk på att logga ut från sidan när du lämnar din dator, och såklart att inte spara lösenordet i webbläsaren men det anar jag att jag inte behöver tala om för dig. Skriv igen om det är någonting vi kan hjälpa till med!

/Karin
Alkoholhjälpen

Jag tar bort mitt konto själv.. Har lätt att glömma lösenord så jag hade sparat det på datorn Klantigt av mig..

Hej Etanoldrift, om du vill kan du själv ändra ditt lösenord genom att gå in på ditt konto längst ner på sidan. Där kan du gå in på fliken "redigera" och där kan du ändra dina uppgifter. Vill du att jag tar bort ditt konto så kan jag det, men då försvinner din tråd och alla dina kommentarer. Skriv en kommentar och berätta hur du vill göra!

/Karin
Alkoholhjälpen

Det är som att läsa om mej själv.
Folköl, porr.
Han började gå på adamklinimen i Stockholm när jag sa att det räckte, att jag skulle dunsta annars, att jag tappat glädjen, att det räckte.
Men han tyckte att han kunde sälja sin gamla bil till henne (kuratorn), så bat var hon på adamklinimen.
O han skulle äta antabus måndag o onsdag, så kunde han dricka sina 3,5 på helgerna ändå.

Men han är död idag, sen drygt två åt tillbaka.
Pga folköl, så det är inte så harmlöst alls.
Inte på långa vägar.

Men jag ser min egen desperation i det hela på nåt sätt.
Alla kan vi tydligen va alldeles super inkompetenta - på alla plan.

Men desperat är ingen bra plan nån stans eller nån gång
Kan va så att din kärlek verkligen behöver hjälp, nu!
Kan va så att du behöver hjälp nu!
Finns massor, googla.
Hejar på dej, men snöa inte in i ord som medberoende eller andra diagnoser.
Bara lev - oavsett!!!
Ägna dej åt dej är mitt hyperbästa tips helt enkelt.
Vem är han, älskar du honom.

Följt dig sen din tråd startade & jag vill bara säga att du har kommit en liten bit påväg, du har tagit tag i din del av problemet, fortsätt jobba med ditt medberoende, du har absolut inte fel. Oavsett din man/sambos riskbruk/missbruk till alkoholen så handlar detta egentligen om dig. Det han gjort påverkar dig, dina barn, omgivningen på ett sätt som får dig att må dåligt, det dåliga samvetet hör till processen... Överreagerar jag? Är en vanlig fråga man får från partnen men även som man ställer sig själv. Du kan inte rå för dina känslor som väcks och antagligen har dem med en gammal känsla att göra, av obehag? Otrygghet och du lägger skulden på dig själv - fast du vet att detta inte är ditt beroende så är det ju ditt ansvar att ta hand om dig själv och även värna om bästa miljön för dina/era barn. En medberoendes känslor är ofta djupt rotade och det kan vara så att du tidigare låtit någon annans val styra ditt liv? Ge dig dåligt samvete, du har ställt upp men inte haft människor som ställer upp tillbaka på dig.

Det jag upplever i alla dina inlägg är en otrygghet och orolighet och svårighet stt sortera sina känslor. Något som kan ge dig ett uppvaknande och även din sambo är att du inte gör slut men du väljer att ni ska bo på två platser fram tills han tar tag i sig själv, tar ansvar och ser vad hans handlingar gjort mot dig men även hur det förändrat honom? För han var inte denna man när ni träffades eller hur? Sen går förälskelsen över som oftast men man ska ändå känna genuin lycka till den man lever med, vilket är väldigt svårt om man är oens om problemet, man inte kan prata om det... Oftast är det så att man måste själv vilja ha hjälp för att lyckas (alltid) - din man värkar tro att han inget problem har? Och jag frågar samma fråga som dig? Vad har han för skäl att sluta dricka om han påstår han inga problem har? Visst är det "skämmigt" att blotta sig men det blir betydligt skämmigare den dagen han vet han har problem, tar tag i dem försent och förlorat alla dem som älskade honom men som inte orka. Styrka till dig! Jag tror du får bra hjälp på dina samtal. Vill du träffa andra som inte dömmer dig så gå på al anon - ge det några gånger, du kommer känna igen dig i mycket och känna du inte är ensam ! Kram

melina! Om du läser andras trådar, t ex flygcert och Izzy, så känner du igen processen. Det ÄR så där svårt för de flesta av oss. Och det ÄR så där svårt för missbrukare att sluta med sitt missbruk. Läste eller hörde nyligen att de flesta missbrukare vill fortsätta med sitt missbruk (på ett "normalt" sätt) det är konsekvenserna man vill bli av med. Därför blir vi medberoende möjliggörarenär vi fortsätter överse, släta över, ställa tillrätta, lägga band på och anpassa oss själva. Det är så SVÅRT, ett så stort jobb att släppa taget. När du skriver: Jag hade stålsatt mig. Jag klarar att vara lugn när han är arg. Jag klarar att ignorera när han är spydig. Jag fixar även de baktalande, dryga.... Men nu när han varit nykter (vad jag vet???) I veckor så får jag dåligt samvete, ångest att det är jag som inte ser sanningen. Att han inte har ett alkoholproblem. Att han bara kan sluta (som jag hört så ofta)" läser jag, tänker och framförallt känner jag (och jag kan ju ha helt fel...) hur mycket energi detta tar av dig. I den stund du har kommit dit att du kan släppa taget är du (mera) fri från det där.... Men det är en process - och den verkar vara svårare för oss kvinnor. Det verkar som om flera män har lättare att lämna - men det är ju individuellt. Och jag kan ha fel. Egentligen oväsentligt för just nu handlar det om dig.

För mig var det förlösande och befriande när jag efter flera års kamp kunde säga, och mena det "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Om du vill bli nykter måste du ta hand om det själv." Dit, till den känslan, var det lång väg.

Du skriver: "Försöker verkligen att få han att följa med mig på ett möte". Kan du lägga ner det? Han kan väl gå på möte själv om han vill? Och DU kan gå på ett möte för dig. Gör det!

Morgonkram och ha en bra dag! / mt