Senaste kommentarerna i forumet

Hur blir du när du är hungrig elev trött? Oftast sur. Abstinensen gör missbrukare sura för man mår inte bra man vill ha alkohol. Han har inte insikten tyvärr att han har allvarliga problem. Han vill inte sluta dricka. Hade han verkligen verkligen haft inställning och vilja hade det nog räckt med en tur till behandlingshem. Anser han att han är alkoholster?

Undrar också om elakheten och känslokylan ökar då alkoholisten inte dricker. Jag upplever honom som snällare och varmare när han är full, medan han t ex igår inte hade druckit mer än möjligen väldigt lite och var mörk i ögonen av förakt mot mig. Han pratar om "mina problem" och att han "inte kan hjälpa mig med dem". Han tittar på mig med förakt, och förra veckan ville han ha mig i sitt sovrum. Jag är för skör för sådna människor ändå kan jag inte värja mig, efter så lång tid. Försöker hålla mig undan, dvs inte agera på impulsen att åka till honom och bli ännu mer förnedrad genom att jag gör det som han från början är säker på att jag ska göra. Dvs "inte respektera vad vi är överens om". Varför säger han så? Jag undrar om han inte reflekterar över att han själv aldrig nästan har talat sanning om sin alkohol, men kanske är det just detta som är grejen att det är en projektion/försvar av sin egen skamkänsla kring detta?

Tack snälla ni för era ord. Jag är så ensam och känner mig sjuk av sorg av det som hänt mig. Jag har varit så snäll och funnits där och stöttat och givit kärlek. Jag har inte dömt honom, men markerade att jag inte tänker accepetera att han fortsätter dricka efter 6 månaders behandlingshem och jag försökte tala med honom och behandlingshemmet om att han behöver ändra sitt undvikandebeteende. Det som Craig Nakken skriver så mycket om i sin bok. Jag har försökt allt. Åkt dit mot hans vilja och försökt med allt för att locka honom. Nu ser han på mig med svara ögon och kan nästan inte se mig i ögonen av förakt. Jag förstår inte vad jag har gjort, han säger att han inte kan hantera relationen med mig, att det "kostar honom för mycket" att vara med mig. VI har bestämt att träffas om en månad, men han säger att det är för att JAG vill, inte han. Jag frågar om han tycker om mig, och han säger att han gör det. Jag frågar varför han valde att lämna oss nu, när jag inte upplevt att kärleken tog slut, och han svarar att "det är komplicerat". Han säger att han inte vill att jag ska vänta på honom. Ja, egentligen är han ju kristallklar. Jag är DUMPAD. Mitt värld har fallit samman. Jag har så svårt att acceptera att mannen med matrester i hela huset, som har boendestödjare och som gömmer spritflaskor och som har lagat sin bil med silvertejp och som jag hjälpt med allt ska LÄMNA MIG! Jag har hotat hans stora kärlek - objektet - spriten. Jag försökte locka fram JAGET bakom MISSBRUKAREN och vädja till denna person, men han finns inte. Han vill bara bli av med mig. Förra veckan sa han att han tycker om mig när han hade druckit och var då uppåt och gladlynt, denna gången när jag frågade om detta sa han bara att det minns han inte. Han säger att jag sprider runt mina saker som markörer för att pissa revir i hans hem och att han får städa upp efter mig. Jag gör det för att han ska hitta dem och förhoppningsvis nås av det som står på lappen då han hittar dem, och jag erkänner att det också är för att en kvinna ska hitta dem om jag byts ut inom kort. Han är så grandios, som om att det bara finns HAN i hela världen. Åh, vad jag önskar att jag kunde sluta KÄNNA så starkt för denna man. Hans personlighet har blivit elak och väldigt långt från den snälla urskuldrande man som jag hade förut. Han har helt ändrat sin personlighet efter behandlingshemmet. Jag funderar så mycket på vad som hände, om det är för att han skäms och för att han fortsatte dricka och för att jag rapporterade tillbaka hans återfall till behandlinghsemmet (vilket han ville som nykter)? Jag är en vacker, välbehållen kvinna som en gång hade massor med energi och värme. Nu är det bara ett skal kvar. Jag ska försöka släpa mig till att gå på något 12-stegs anhörigprogram nästa vecka. Har varit hos läkaren. Fått anti-depressiv medicin och lugnande. Har overklighetskänlsor. Hur kunde han göra så här mot mig! Jag känner mig så övergiven.

Alkoholister är mångt och mycket egoistiska, sjukdomen tär sakta sönder ens självinsikt och intellekt. Du måste tänka på dig själv, göra saker som du tycker är kul. Sedan kommer man till nästa vägval. Ska du leva så här resten av ditt liv? Vad vill du? Svåra tankar och val men han kan ju inte hålla på att sakta nöta sönder ert förhållande. Du kan aldrig få en missbrukare att sluta, den genuina viljan måsta han ha själv. Du kan dock hjälpa honom på traven, vara ett stöd, om du orkar. Oftast är den som lever med en missbrukare mer psykiskt dränerad på energi.

En missbrukare ljuger om mycket tyvärr. Man lever i en värld av lögner, flykt och ångest. Han har ingen vilja att sluta dricka och oavsett hur mycket du tjatar, lägger upp schema mm så kommer det inte funka för han saknar den genuina viljan att sluta. Att klaga på sin partner för att du är kontrollerande gör honom irriterad för du är ju inne i hans himmelrike och försöker ta ifrån honom guds kalk med vin. Då skyller han på dig och det ger honom ett skäl att dricka. Lämna honom ifred för ditt egna välmående.

Så många vi är, alla vi med ständig klump i magen, oroliga blickar, sammanbitna, sorgsna, skamsna och som försöker hålla god min.
Berättelserna är så löjligt lika varandra. Vi borde skriva en såpa tillsammans. Den kommer att sågas totalt, så jävla klyschig och förutsägbar!

Ja, det är jobbigt med lögnerna.. Har själv en gubbe, som sist han blev på örat (han var full när jag kom hem och satt med ett tomt rödvinsglas framför sig) Jag frågade hur mycket han druckit och han svor på att det bara var 2 öl.. Skrattretande egentligen.. Inte ville han erkänna att han var berusad heller.. Jo, såpass att han inte skulle sätta sig i bilen men det berodde mer på att han inte ville åka dit för rattfylla eftersom Sverige har så löjligt låga gränser(?)
Men enligt egen utsago var han absolut inte berusad utan kände sig "normal". Hur andra uppfattar honom skiter han i..
Jag är på väg att lämna för jag har konstaterat att jag inte kan få honom att förstå eller ändra på faktum att han vill fortsätta att dricka..

Hej. Han verkar ha ett väl utvecklat beroende. Finns lite fakta här på sidan under fliken fakta. En missbrukare ljuger för att han vet att han gjort fel och har ångest. Eftersom mssbrukare oftast ljuger om det mesta kring sitt missbruk blir det jobbigt med tilliten. Det tar tid. Oftast när man smussla och ljuger om det är det en allvarlig signal. Tyvärr kan du aldrig få honom att sluta dricka. Viljan måste komma från den som missbrukar.

Kom på honom i november och konsumtionen har väl i snitt varit en bag in Box rödvin och en flaska 75 cl whiskey i veckan.
Har som så många andra snokat, hotat och ställt ultimatum. Utan att verkligen fullfölja. Mår själv bara sämre och sämre...
Det värsta är lögnerna rakt upp i ansiktet, när han säger att han vill visa hur mycket vår relation betyder genom att hälla ut en whiskey på morgonen... För att sedan komma hem med en ny på kvällen. När han berättar hur duktig han varit som bara druckit en snaps till maten... och så veeeet jag att han dragit i sig typ 20 cl whiskey i smyg. Mitt förtroende och min tillit är borta. Väck. Går sådant att reparera? När han själv lever i förnekelse?
Själv påstår han att han dragit ner jättemycket på sitt drickande, och visst, jag hittar inga gömda flaskor längre. Men tre ggr senaste veckan har han kommit hem direkt från jobbet och luktat och betett sig som han druckit alkohol...
Alkomätaren var en billig variant inköpt på Biltema. Whiskyn han drack borde ha varit en timme ca innan mätningen och glaset rödvin kanske 10 min. Han blåste 2 ggr, Första visade 1,4 och andra 1,2. Och som sagt, spelar ju egentligen ingen roll i det stora hela, det som gör ont är ju att han ljuger. Igen.
Vill klargöra att jag varit väldigt tydlig med att jag inte har några problem med att han tar sig några glas på hemmaplan. Men han behöver inte komma från jobbet och vara påverkad och smygsupa. Jag har själv inte spottat i glaset tidigare men sedan detta uppdagades orkar jag inte se åt eländet ens...

De billiga mätarna nan köper är ju inte direkt tillförlitliga och jag skulle inte skulle inte lita på den. Oftast visar de för lite. Man ska vämta 15 minuter efter det sista som man druckit eftersom alkoholen i munnen skall försvinna. Så det beror på när man blåser. Dricker din man mycket och ofta?

Jag är sambo med en missbrukare/alkoholist.
Som du vet kan du inte förändra hen om hen inte vill, vill hen förändras måste hen göra det själv, det ligger alltså inte i dina händer. Vad ligger då i dina händer? Jo ditt förhållande till hen. Jag är en av dem som är kvar hos en missbrukare, delvis pga att han visar framsteg även om han haft två perioder av bakslag i vårt förhållande.
Jag får hjälp för mitt medberoende genom samtal både för min sjukskrivning (utmattning m.m sen 3 år ) men nu även från enat min pojkväns behandlare på rådgivningcentrum. För att bli fri från mitt enorma medberoende som jag inte bara haft till min missbrukande kille, som jag tagit ansvar för som om han vore omyndig och mitt barn - utan även mitt medberoende till andra människor jag tagit hand om, utan att ta hand om mig själv, tillslut brinner man upp och det är vad jag gjort, långsamt och smärtsamt.

Vad menas med att hens "psykolog/behandlare" är omöjlig att ha att göra med? Är det så att hen blir lite trampad på tårna, någon som är rak och tydlig med vad missbruk/beroende är? Eller var det någon annan orsak?

Vad kan du nu göra för din del?
Du kan alltid gå på al-anon och träffa andra som befinner/befunnit sig i samma sits som du, i regel behöver du ge det10 gånger för att bli trygg i det och lära känna dig själv, öppna upp dig... Jag blev skärmad o skrämd första gången, men då levde jag i en förälskelsebubbla och hade inte fått uppleva missbrukets baksida nånstans så kunde inte relatera till något. Sen har vi alla upplevt oöika. Endel blir misshandlade både psykiskt och fysiskt, endel sexuellt, endel är så tilltrasslade att det tar åratal att komma på banan igen... Man tar med sig det man kan relatera till och de andra sorterar man bort, man lyssnar och har folk som lyssnar utan att dömma om man vill prata, ingen tvång. Jag upplever en mysig och rogivande stämning på mitt senaste möte, ska nu i helgen gå på ett till, kanske jag öppnar upp mig då, annars är det bara skönt att gå ditt och vara.

Förslaget är att du tar tag i saken för egen del och söker dig till att gå hjälp för ditt medberoende hos er missbruksenhet där du bor. Det ska erbjudas för anhöriga.
Jag får hemläxor lch riktiga tankeställare, jag vet vad jag gör fel och jag måste acceptera jag kommer göra många fel påvägen i mitt tillfrisknande men att hela jag är inte fel, jag sätter gränser. Jag tar ansvar för mitt och låter min alkoholist ta ansvar för sitt. Nu bor vi ihop så vi är inpå varandra jämt, men igenom att schemalägga dagarna nu har vi fått det bättreoch jag är mer tillfreds med att släppa taget på ansvarsbiten och låta min herre sköta det själv, skapa tillit till att han gör det. Nu har det gått så långt att gör han det inte så vet han vart dörren är, och varken alkohol eller knark kommer innanför våra (mina) dörrar igen!

Hoppas du fick någon hjälp annars fråga så svarar jag på det jag kan o vet.

Hur har det gått för dig??

Skrev i mitten på tråden. Jätte bra du tänker på vad du kan göra för din skull. Har du någon hobby som du jan utvecklas/ alltid drömt om?? Resa? Upptäcka nya ställen? Något jag märkt hos mig nu är jag visserligen sjuk och varit djupt nere så jag står i en blandning av att jag vill så mycket men måste begränsas för jag orkar inte. För att frigöra mig från mitt enorma beroende av att ta hand om andra tänker jag nu mycket på mig själv. Ibland slår skuldkänslorna in men jag håller emot, det är inget fel att säga nej, jag kan inte, jag orkar inte. Detta har jag fått göra på lite olika sätt nu både mot familj/släkt/vänner - varit tydlig med min vilja, önskan och gränssättning. Sen på ett sätt mot min missbrukade pojkvän/sambo. Han har total förändras denna gången och någonstans ser jag ett ljus jag aldrig sett tidigare när han varit nykter/drogfri. Han får bära ansvar, han får följa schema, han har måsten även här hemma och i vår relation. När han ber mig att göra hans saker så sätter jag gränser, självständighet, ansvar osv. Det är jobbigt för mig och det kommer ta tid, man kommer falla ibland men det är inte så farligt så länge man inte drar på gränserna fullständigt.

Mitt råd till dig är att prata med din man när han är nykter, fråga honom hur han vill leva, berätta gärna hur du vill leva. Märk om han bryr sig och lyssnar. Lägg upp en plan för din del och håll dig till den. Dina mål, du kommer märka om han hänger på dig eller om du släpper allt du vill för hans skull... Sluta i tid. Och tänk vad du har att förlora? Vem är du om inte du får vara du?

Som någon annan sa är det lite dubbelt detta med din egen alkohol-intag. Du kanske nödvändigtvis inte har egna problem, men som oftast får man avsmak av alkohol när den ena missbrukar detta! Det är inte kul längre, sällan trevligt ens för man blir besatt av den andre personen förändringar och mående att man antingen dricker själv för att döva o det söutar sällan bra eller så vill man inte dricka alls, och inte vill man ta hand om en vuxen person utan omdöme? Men man gör det. Man tolerar detta... Det är medberoendet. Alkoholisten styr allt. För att du ska kunna vända ditt liv och styra det själv gäller det att både få diceplin o gränssättning men främst ha mål och kul... Inrikta dig på det du tycker om och var tydlig med vad du inte känner för. Du har all rätt att avstå allt som har med alkohol att göra i samband med din man.

Tänk att du måste få sinnesro att du inte kan förändra honom, men dig själv och det finns många böcker för bättre mående, han får bära ansvaret för sitt och du ditt och du kommer med tiden se om han vill förändras men du kommer märka att du kommer förändras, bli starkare i dig själv när du gör det du vill oavsett om han är delaktig eller ej! Ta makten över ditt liv , djävulsdansen, självkänsla m.m är bra böcker för medberoende...

Jag har också undrat många gånger vad som höll mig kvar. Mycket var det rädslan. Han var verbalt slagkraftig o hotade. Jag blev tillbakadragen o tyst eftersom jag ändå aldrig kunde slå hål på hans bubbla av lögner o förtal. Allt jag sa kunde senare vändas emot mig. Också rädslan att han tidvis skulle ha barnen själv om jag gick. Det var outhärdligt att tänka på. Sen var det hoppet. Som jag har f-rbannat mitt hopp. I och med att det kommer korta glimtar av normalt liv ger man ju aldrig upp hoppet. Det finns ju där. Inom räckhåll ; det livet man vill ha. Vardagen som är målet o meningen. Och varför man inte berättar hur man har det för andra tror jag är för att vi lever i dubbla verkligheter. En charad och en eftersträvansvärd verlighet som det slår gnistor om eftersom den infaller sporadiskt. Jag kände så många gånger att jag levde i en fars. Utan skratt. I mer än tio år levde jag i en roll; Hålla humöret uppe på alla närvarande, släta till, rätta till, fixa så att det blir bättre, planera reservplaner varje dag, inte orsaka humörsvängningar osv osv.
I efterhand ser jag att jag uthärdade. Kärleken utarmades. Jag blev hård o iskall.
Efter polis o behandlingshem gav jag upp på äktenskapet. Jag kände att blir det återfall så dör jag. Jag kan inte gå och vänta på återfallet. Jag hade inte tid till det. Magontan kom bara jag tänkte på det. Jag mådde ju så utomordentligt bra när han var omhändertagen av någon annan på behandlinghemmet. Det var så jag ville leva. Jag fick ju en hel månad på prov. Honom förutan. Men det är en stor sorg. En förlust av kärnfamiljen. Som ett resultat omvärderar jag nu alla mina åsikter. Från det minsta lilla till det största.
Jag är imponerad av alla er som stannar. Jag vet hur det tär. Men jag vet också nu att jag behövde gå för att börja hitta mig själv. Hade jag varit kvar hade jag varit kuvad o ängslig, med eller utan alkohol spelar ingen roll. Min roll i den relationen var anpassning och att tillåta en annan människa - den närmaste - att behandla mig illa. Det fanns hänsyn men bara från ett håll. Det fanns omhändertagande men bara från ett håll. Det fick bara vara en som det det skulle tyckas synd om.
När empatin blir och senare förväntas vara ensidig ebbar den ut.
Allt gott till dig ! Vem är värd att få dina omsorger ?

Godmorgon! Ska läsa boken, har sett att den dyker upp i många trådar här. Har självklart reflekterat över mitt egna drickande, även om jag aldrig försökt dricka upp spriten så har det i perioder blivit lite för ofta, vin till maten mitt i veckan, en öl på krogen med vänner titt som tätt. Men ju större problemet har blivit för min man desto mindre har jag blivit sugen på att dricka. Tvärt om känns det som att jag försökt styra hans drickande genom att själv avstå eller dricka mindre. Inget fel i att inte dricka, men motivet har varit medberoende snarare än omtanke om mig själv. Att styra hans liv med mina gärningar.

Avsky gymmet och känner att det inte är rätt för mig, det skulle också bli något jag ändrar "för hans skull." Lutar däremot att försöka börja på en kurs i något som jag tycker om. För visst är det det man menar med att bryta medberoende, att göra saker för sin egen självuppfyllelse? Tipsa gärna om hur ni andra lyckats sätta er själva först! Det låter enkelt men är svårt märker jag...

Ja, jag har skrivit för att det lättar.. Jag har pratat med min svägerska och det kröp fram att han i princip supit bort alla sina tidigare förhållanden och familj.
Han har smygsupit tidigare också och naturligtvis haft osannolika förklaringar till sitt beteende..
Alla trodde att det skulle bli bättre när han träffade mig och vi gifte oss (dock var det ingen som talade öppet om hans tidigare så grava missbruksproblem utan alla höll "god min") Det var bättre i början efter hans rattfylla, men när jag tittar i backspegeln så har problemen funnits där hela tiden.. Fast i varierande grad..
Nej kärleken är inte blind.. men djävligt närsynt!

Ett fantastiskt brev Ullabulla!
Jag hade kunnat skriva ett liknande, med sammanfattning, hur det blev. Visserligen har jag ingen ny relation på gång (och ska jag vara ärlig, så är det inte det jag letar efter)
Jag är en medberoendepersonlighet sedan barnsben, så jag ska jobba med att bli kvitt det istället och ta hand om mig själv!
Lycka till Ullabulla! kram

Ja.. jag skriver av mig. Det känns trots att jag innerst inne vet att det är precis vad han håller på med. Fick en intressant pratstund med svägerskan där jag helt sonika la korten på bordet och då kröp det fram, att vårt spruckna förhållande inte är det första han supit bort..
Redan innan han träffade mig, hade han smygsupit men tog tag i det hela i samband med en rattfylla. (fast han hade förlorat familjen flera år innan..) Alla trodde att det skulle bli bra, när vi träffades och gifte oss och han mådde också bra (bättre än han någonsin gjort säger hans vänner)
Tyvärr kan han inte släppa alkoholen och jag har sagt rent ut, at det är den som förstör hans liv.(vilket han naturligtvis förnekar)
Jag vägrar att gå under tillsammans med honom och snart när lägenheten är klar från vattenskadan så har jag en egen dörr att stänga om mig så jag kan börja ta hand om mitt liv.
Nej jag tror inte att historien slutar där, jag har en bit kvar också.. Men jag är på väg!
kram

2 öl skulle det ha stått.. Finns ingen redigeringsfunktion.. Och när jag tittar tillbaks på mitt liv så har jag varit medberoende länge.. Dessutom på väg att bli beroende av alkohol, eftersom jag försökte begränsa hans drickande genom att dricka tillsammans med honom.. Resultat: Han köpte hem dubbel ranson..

Mrs_Mary & Vinter, vi sitter och har suttit i samma båt.
Jag håller just på och läser boken "Djävulsdansen" och kan varmt rekommendera den!
Att vara "medberoende" är egentligen inte skamligt, för oftast har man fått det med sig från barnsben (och det behöver inte komma från ett "missbrukarhem" med alkohol)
Det är som sagt iinget att skämmas över, för jag konstarerar att jag hade kunnat bli medberoende till en falukosv, som det står i boken.. Ett "inlärt" beteende, där man ser till att vara andra till lags. Där man ser till att anpassa sig för att "behålla husfriden" och inte göra andra ledsna, besvikna, arga, irriterade.. ja vad som helst, där man sätter andras mående framför sig själv..
Ja, jag är på väg att lämna min ungdoms kärlek eftersom han vägrar att förstå att han är alkoholist.
Ja, han kör alla "gråtvalser" som finns, varvar med spydigheter och ilska (han anser givetvis på missbrukarvis att det hela är mitt fel att han dricker..)
Han kan komma med helt uppenbara och osannolika lögner. Som häromdagen då jag kom på honom med en nyöppnad box med vin och senare frågade hur mycket han druckit.. " öl var svaret, trots att det var uppenbart både med tanke på vinglaset och berusningsgraden att han druckit mer och annat.. Tror du mig inte sa han det är säkert, här har du näven jag svär.. Nej, jag trodde honom inte och tog inte näven..
Det slutade med en natt av anklagelser om både det ena och det andra (bl a om otrohet, varvat med att jag inte lät honom ha sex tillräckligt ofta)
Dagen efter låtsas han oftast att allt är "som vanligt" och då kan han bli fjäskig istället.. Men aldrig, aldrig någonsin en ursäkt för beteendet.. (typisk dr Jekyll & mr Hyde)
Så läs boken! Det var en ögonöppnare för mig.. och lycka till!

Jag var själv medberoende, och det var också därför som jag blev beroende. På min arbetsplats och i min bransch så krökar det ganska mycket, och det är inte ovanligt att det tas till andra starkare och inte minst förbjudna grejer. Det sistnämnda skulle jag aldrig kunna ta, eftersom jag antagligen inte hade kunnat sluta med det, då jag är en typisk beroendeperson. Så du bör verkligen tänka till att själv bli nykter eller ta en vit period, för det är väldigt lätt att man själv trillar dit. Det tror eller vet jag dock inte om dig, men jag har sett många sådana fall.

Hur som helst: När jag nyktrade till, så såg alla det. Och det blev ett herrans liv, näst intill en skandal. De andra inklusive cheferna kunde inte acceptera mitt val, och de ville heller inte förstå. Jag blev faktiskt inkallad till samtal eller ställd mot väggen, där de frågade och sa: "Tror du, att du är bättre än oss?", "vad vill du uppnå med detta?", "men vad då, du drack ju som oss, och det är ju helt normalt", men vi drack exakt varenda jobb- och lediga dag. Och i kopiösa mängder.

Men sen fanns det sådana, som kom fram i hemlighet och frågade: "Du, jag vill också sluta, så hur gjorde du?"

Därför tycker jag, att du trådskaparen och andra medberoende som känner igen sig borde sluta.

Hej!

Eftersom jag dels är lite halvt sömnig och endast skumläste vad du trådskaparen skrev, så kanske mitt svar inte blir det bästa.

Hur som helst, så har jag varit nykter i 2,5 år. Jag skulle inte vilja kalla mig själv för värsta alkoholisten, men före detta miss- eller riskbrukare är mycket bra synonymer.

En sak är antagligen säker: Din man vet innerst inne redan om hans problem. Och han vill egentligen förmodligen sluta, men hans beroende och sug efter alkoholen stretar emot. Och för att han ska ta tag i sitt liv, så måste han själv våga erkänna. Och det kan ta evigheter eller inte alls. Och som missbrukare så ljuger man. Inte främst för andra, utan främst för att intala sig själv, att ALLT är normalt. Det är ett sätt, att själv läka sina sår… tyvärr… Och denna surrealistiska verklighetsflykt straffar en i längden.

Jag tycker att du som medberoende, ska göra följande: (OBS! Jag är själv medberoende som blev beroende):

1. Bli nykter själv först. När Ni eller era vänner har bjudningar, så ska du vara nykter. Ändra ditt beteende fullständigt.
2. Om du inte gör det redan, så börja gå mer på gymmet och investera i dig själv.

Varför? Jo, för att om du förändrar dig själv, så kommer din andra hälft att se det. Och kanske kommer han att haka på eller vakna upp?

Tack, det kändes bra att läsa din kommentar. Eller tja bra har vi det ju inte, men det känns fint att inte vara ensam. Din man har ju i alla fall kommit till vändpunkten.

Har läst vad ni skriver här men inte orkar svara den sista tiden. Har själv mått dåligt de sista veckorna. Gissar att det var det som fick mig att hitta hit. Så för ett par dagar sen när solen kom tillbaka kändes det som att det lättade. Efter 10 dagar kom en dag utan hopplöshet och gråt. Mitt i all det tunga kändes det bra. Det handlade inte om min man var full eller nykter för dagen, jag grät inte för honom utan för mitt liv, mina beslut och min vardag. I mitt liv fick jag stå i fokus.

Det är fortfarande tufft att tänka på framtiden. Vet inte hur det här slutar. Idag hade vi middag för kompisar och som vanligt efter en stor middag med mycket vin somnade han innan gästerna gått hem, ja som vanligt... Det är han som lagar maten och han som köper vinet. Hans drickande har slutar överraska våra vänner. Men jag hade det trevligt och försökte ignorera hans drickande så gott jag kunde och faktiskt ha ett "normalt" socialt liv. Vad det nu är.

Människoberoende var ett fint ord. För visst är det så det känns. Att jag så gärna vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig. Önskedröm? Och hur bryter man ett medberoende? Hur ska jag "hitta mig själv" när jag har fullt sjå att orka med vardagen?

Nåja tack igen för att det finns någon där ute att bryta tystnaden med. Kram!

Förstår dig slutkörd. Förlåt jag säger så här och det låter kanske hemskt men om han nu vill ta livet av sig så ja då gör han det och det är inte ditt fel. Hade han slutat med a och fokuserat på er Hade han aldrig behövt dessa tankar. Detta ÄR oftast tomma hot och känslomässig utpressning. Det är inte du som väljer a före sin partner.

När inte offerkoftan hjälper går man till angrepp för att såra. Såra för att du ska få ångest liksom han har. Ja du hör rätt i att flytta så du kan ett drägligt liv.