Senaste kommentarerna i forumet

Han ville bjuda mig på middag på Söndag
Svarade ett långt svar enligt nedan.
Det känns som att det kanske är det ärligaste avskedsbrevet jag skrivit jämfört med de två tidigare som jag skrivit här.

Hej igen
Jag vill inte se dig lida.
Men det kanske är dags att du börjar det sorgearbete som jag varit tvungen att göra detta år.
Den sorg det innebar att se att du egentligen från dag 1 valde flaskan före mig.
Om du minns så var vi bara några månader in i relationen då jag första gången ställde ultimatum och sa, jag eller flaskan.Du valde flaskan.Jag kom tillbaka ändå för jag var redan så pass förälskad i dig.
Vi hittade ett sätt att leva med din törst och det var under många år nästan under kontroll även om det uppstod problem kring alkoholen med jämna mellanrum.
I och med din utmattning och din ökande alkoholkonsumtion och min flykt in i arbetsnarkomanin så tog vi sakta men säkert död på den lust och glädje vi känt till varann under så många år.
Du har nu under de sista åren allt oftare valt flaskan istället för umgänge med mig .Du lindade in det i att du behövde vila mellan dina arbetspass fast du egentligen ville få vara ifred med din alkohol.

Sånt gör saker med en människa,både dig och mig.I mig så sjönk självförtroendet sakta och jag kände också tydligt att inget jag sa eller gjorde spelade någon roll.Jag försökte på olika sätt hitta nya vägar men du valde att inte se eller vilja se dom förslag jag hade till framtidstro och nya banor.

Jag var beredd att sälja hus,lägga ned firma osv men du såg bara mörker.
Att i detta ändå behålla en tro på viet var svårt men jag försökte.
När du i Maj efter det andra återfallet valde att flytta ned och sen sakta låta dig omslutas av alkoholdimman kan jag bara beklaga.
Du har många många gånger under detta år haft chansen att säga Ullabulla,snälla kan vi tillsammans försöka reda ut detta.Kan du vara mitt stöd?

Men du valde att ha en backupplan,att slippa säga adjö till alkoholen och kanske klara att dricka normalt.
Det var viktigare för dig än att rädda det som var kvar av vår relation.
Dvs spriten har fortsatt vara viktigare för dig än jag.
Det gör dig inte unik.Du är inte den första alkoholist som super bort din familj.
Det ska inte heller ge dig skuld mer än vad du redan lägger på dig själv.
Men det är den nakna sanningen och ska du nånsin ha styrkan att klara dig från att dricka igen måste jag sluta hymla med sanningen.
Jag var din i 20 långa år och ingen annans.
Jag var redo till att på många sätt gå dig till mötes,men du stängde sakta dörrar till mig och mitt känsloliv.
Kanske skämdes du,kanske ville du inte se vad som höll på att hända,jag vet inte.
Sakta började då även jag att stänga dörren och sluta hoppas på ett vi.

Just nu är jag i ett läge då jag slutat tro på dig och dina löften.
Jag har hört dom förut och jag kan inte se vad som är annorlunda denna gång.
Jag är i dagsläget i början av en relation,rik på sånt som vi för länge sen tappat.
Glädje,samförstånd och närhet.
Befriad från lögner och svek.

Självklart kommer denna nya relation också att innebära problem och besvikelser.
Men i dagsläget gör jag detta val och kan egentligen bara säga att jag hoppas att du fortsätter på den nyktra vägen och tar dig an livet med ny aptit på vad det kan ge dig.
Om det finns ett vi i framtiden om och när det inte fungerar med xxx ,det svaret kan jag inte ge dig.
Jag förstår att det är ett halmstrå som just nu känns viktigt för dig att ha.
Men i grunden så är jag inte så säker på att det är vad du innerst inne vill.
Nånstans känns det som att det inte bara var alkoholtörsten som drev dig ned till stugan.
Nånstans känns det som att du också var och är känslomässigt färdig med vår relation.

Den största respekt och tacksamhet till de år vi delat och till den människa du varit och är vill jag ge dig.
Fortsätt på den inslagna vägen,reparera dig själv och jobba hårt med dig själv istället för att ta den onyktra genvägen när det blir för tungt.
Kramar Ullabulla

Inte många timmars sömn inatt.. Idag ältades det tynande sexlivet.. Får man inget, så är du lika bra att skilja sig..?! Jodå jag kunde definitivt dra dit pepparn växer.. Jag med mina konstiga vanor.. Sitta och lägga patiens på datorn i timmar.. Sitta och läsa en massa "skit", istället för att umgås och vara som folk..
I natt passade han verkligen på att "tala om vad han tyckte" Efter att ha hällt i sig ett par öl och lite över en liter vin.. Jodå, jag kunde minsan dra åt helvete.. Trodde jag att han var dum i huvet kanske? som inte trodde att han begrep.. (begrep vadå? ) Jodå.. Det här har man ju varit med om förr.. ( underförstått, du är otrogen..)
Ska man skratta eller gråta, en gammal halt och lytt kärring som för närvarande inte vill se röken av en karl!

och bad om en chans till.Han hade nu förstått allt jag försökt säga de sista¨åren och gav mig rätt på alla punkter.
Han dumförklarade sig själv på alla sätt och skulle nu verkligen skärpa till sig på alla plan som behövdes.Han tackade mig också så många gånger för att jag nått fram till honom och berört honom med mina "fakta" Jag sa att det måste ju vara alkoholterapeutens förtjänst då jag i 20 år försökt förmedla samma budskap men inte lyckats.Kanske en kombo?

I vilket fall,jättebra att han nu kanske får det avstamp han behöver.
Jag väntar på någon sorts lättnad eller bekräftelse i detta.
Det år jag suktat efter lite näring uppmärksamhet och bekräftelse och fått så lite av den varan.
Och nu när jag inte längre behöver den så kommer den,märkligt..

Du gör rätt slutkörd! Det enda vi kan göra är att släppa taget om våra alkoholister och låta dem ta ansvaret för sig själv!
Jodå.. de är mästare i känslomässig utpressning och att låta anhöriga ta ansvaret för deras väl och ve.. ( har en gubbe, där mina ord inte gått in.. utan han står som ett frågetecken och skriker: Varför har du inte sagt någonting förut?)
Jag har poängterat att vi haft massor av samtal om hans "dryckesvanor" men att han inte har lyssnat (alternativt, bara hört delar och tyckt att det nog "inte är så farligt"..)
Håller tummarna för dig!

Slutkörd.. Jag känner igen mig i ilskan.. Det finns så mycket därinne som aldrig fick komma ut, när vi "höll god min" och log.. När vi slätade över, försvarade och skyddade vår alkoholist.
Ibland är det svårt att inte låta ilskan och bitterheten sippra ut, för samtidigt känner man sig så "idiotförklarad" av sig själv..
Jag tycker att det är toppen att vi kommit till insikt och försöker dra en sorts gräns.. Vi är ju faktiskt sjuka också och det tar tid att bli "normal"..
En del av oss har druckit själva, andra inte.. När vi har "medmissbrukat" så har de många gånger varit för att stå ut, eller för att få alkoholisten att dricka mindre..(och det har inte fungerat..)
Vi har varit uppfinningsrika i våra försök att ändra en annan människa.. Nu har vi äntligen förstått att den enda vi kan göra något åt är oss själva!
Jag önskar oss lycka till och att vi någon gång ska komma ut ur den här alkoholdoftande tunneln i livet..

Så ohyggligt svårt att lämna sitt hem och alla drömmar och minnen som man har byggt upp under åren! Det handlar ju inte bara om att klippa relationen till sin man utan också till trädgård, grannar, katter och en trygghet man har vant sig vid. Men om man bär på en ständig ilska tycker man varken om sig själv eller andra. Man undviker kontakter och blir irriterad på andra till synes präktiga och lyckliga par. Det värker i magen av undertryckt vrede och besvikelsen sätter sig i mungiporna. Det går inte att leva med en lynnig och oberäknelig alkoholist som inte visar några tecken att på allvar vilja skärpa sig. Du, Slutkörd har nått den punkten och jag förstår att det känns hisnande och hemskt men ändå nödvändigt.
Jag är inte riktigt där, det finns en gnista hopp att mannen ska komma till insikt. I dag sa han själv att han måste ha hjälp och att han inte kan fortsätta så här. Jag är skeptisk. Men han är en tjurskallig typ som sällan erkänner några fel så kanske kanske.
Mest är jag trött och känner mig tömd på energi och lust. Men sova kan jag inte så jag fortsätter att skriva ner mina förvirrade funderingar. Jag skulle hellre sätta in bilder i ett album och skriva berättelsen till mina barnbarn om en lycklig och lite tokig familj men jag orkar bara inte.
Sov gott mina trådvänner!

Jag behöver bli uppmuntrad till att släppa.
Jag ringde fastern och tydligen har hon ringt hans föräldrar så hans mamma hade åkt dit (!) betänkt att han är 50 år. Nu är typ hela släkten indragen och de tycker och ska försöka få till ett vårdintyg. Vad det nu kommer att betyda ? Han har insett att han förlorat mig eftersom jag flyttar så nu har han inget leva för. Återigen hotar med att ta sitt liv. Ja tänk om han kommit på det för fem år sedan att jag var hans allt och inte spriten.
Men jag ringer inte mer nu och ska nog åka bort i helgen och göra något kul :)

Släpp han kommer orsaka dig stort lidande, vilket han redan har. Du måste tänka på dig vännen. Om inte behandling hjälper ja... då är det kört. Polisanmäl honom om han bråkar eller hotar dig. Han vill inte sluta och det är inget du kan göra för honom då.

Linker, jag känner helt igen mig i din berättelse om ditt liv. 32år som de senaste 5 år sedan blev det mer o mer alkohol. Först konjak o whiskey vin till maten nu öl och litervinare lätt att gömma. Döttrar som i sin kärlek verkligen gjort allt. Jag som har stannat och bönat bett , skrikit och varit arg, använt sex som "vapen " mot alkoholen. Visst har det funnits ngn vecka ngra dagar som varit nyktra men .....
Jag går omkring i vårat vackra hem och känner att det är orättvist och mycket tråkigt. Jag flyttar den 25:september.
Dörrarna stöttar men gråtet. Jag är i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning inför framtiden. Jag vet nu att jag kan inte hjälpa jag kan inte få honom nykter. Jag känner nu att jag förstör mer för mig och för honom om jag stannar. Jag är så ARG hela tiden kan inte vara snäll. Inte ens nyktra perioder. Jag gråter och vet att det är rätt. Men....
Hoppas Linker att du kan hitta ett sätt för dig att få frid.

Jag behöver ett råd.
Jag har sagt att vi inte behöver skilja oss utan vara särbo. Utvärdera om kanske ett år. Jag vet inte o hag egentligen gör det här för jag har svårt att släppa själv och för att göra det lättare för honom. Nu är han på sommarstället själv ( börjar jobba på måndag) och jag är hemma. Han dricker där han är det vet jag. Idag har han inte gått att nå o jag blir förstås orolig. Det finns en faster i närheten som är insatt i problemet. Frågan är om jag ska ringa henne o be att hon går och kollar. Är jag för mycket medberoende att jag ens ringer ? Borde jag släppa ? Är orolig att han ska dricka och inte komma till jobbet på måndag.
Och det är inte mitt ansvar men ....

Det jag kan säga att jag känner igen mycket av det du skriver. Detta med att hen dricker, vill vara med dig, men ändå inte vara med dig. Inget finns så starkt som alkoholen för en missbrukare. Det är där de får sin lättnad och tröst, så länge det finns detta beroende ("falska kärlek") så funderar jag på om en ömsesidig djupare intimitet kan uppstå? Jag tänker att man alltid kommer vara nummer två ungefär som om man är med en man som är gift och som inte egentligen är beredd att skilja sig och gå vidare. Kan man tänka sig vara nummer två i någons liv så kan man vara kvar, annars måste man bryta. Om alkoholen nästan tar död på missbrukaren kanske han själv inser det dysfunktionella i den relationen och självmant avslutar detta på egen hand. Det jag själv gjorde var att rigga för ett tillfrisknande för min man för att FÅ honom. Det funkade ju självklart jättedåligt. Tyvärr. Min man har nu lämnat förhållandet efter sex månaders behandlingshem, som urartade med återfall så fort han kom hem igen - och även under de persmisioner han hade. Det började med återkommande periodvis isolering och avvisande, dvs att han vill vara i fred och svarar inte i telefon och blockerade mig överallt och någonslags projicering där han anklagade mig för att vara boven i dramat genom att jag är en onormalt orolig människa, vilket jag inte tror att jag alls är under normala omständigheter. Han anklagade mig även för saker han tidigare bett mig att vara behjälplig med, som att försöka stoppa honom om han skulle komma in i sitt missbruk igen. Det gick alltså inte alls, så nu har jag både blivit lämnad och smutskastad för att jag försökt hjälpa honom vilket han ville men inte vill kännas vid alls nu. I vår relaton har det hela tiden från start (2 år) snurrat kring honom och hans behov i första hand. Det har egentligen varit korta stunder av lycka, då vi umgåtts och han varit någorlunda nykter, men han har alltid fått myror i kroppen och avvikit efter några dagar. Har hela tiden känt att han är "någonannanstans" känslomässigt. Vi har aldrig på allvar kunnat planera för något, den framtid som jag såg framför mig var han aldrig överhuvudtaget med på, säger han nu. Han har om man ska vara riktigt krass nog mest haft mig som en "leksak" eller "gosedjur" eller kanske också "boendestöd och städerska". Det är FRUKTANSVÄRT för jag VET att hans friska jag älskar mig, men missbruksdjävulen gör honom sinnessjuk och tar över allt. Det är som att bli brädad av en hemskt förädisk FEMME FATALE eller liknande. Han väljer alltid henne, dvs alkoholen framför mig. Sorg. Sorg. Sorg. Över att jag inte är värd detta men att jag tillåtit mig utsättas för det istället för att satsa på en man som vill ha mig och som KAN älska. Det kunde aldrig D.

(ifall du minns Pelle Svanslös:) - även jag har mycket kompetent talat om och handskats med andras sjukdomar/problem av olika slag. Just nu inser jag nåt nästan ännu mer paradoxalt... det var faktiskt så att knappast någon kände till makens missbruk och vårt interna helvete... Nu när han är nykter, inte dricker på fester och kalas har en del i bekantskapskretsen slutat umgås med oss, andra betraktar honom (kanske) med viss skepsis. Han - och därmed kanske vi - har möjligen fått ett något sämre anseende som nyktra!
Så klar linker ska du gå din egen väg och välja det som känns rätt för dig. Du är, på samma sätt som jag var/är, en kvinna med valmöjligheter och inga barn att ta ansvar för. Jag frestas att säga priviligierad i det här sammanhanget där många sitter fast i barn, boende och ekonomi.
Allt det bästa! / mt

Och att hålla mig för mig själv.. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i det jag inte kan förändra.. (jodå, gubben går runt med offerkofta på...) Nu måste han ju dricka för att jag ska flytta.. (nejdå, att verkligen sluta ingick inte i hans planer)
Ett sätt att köra med känslomässig utpressning, där det är meningen att jag ska få bära hundhuvudet för att han inte kan "dricka normalt".. sådär som andra gör, när de får möjlight att ha en "guldkant på tillvaron" (jag skulle snarare kalla det för "sorgkant")
Tyvärr har jag ju under sommaren sett att det är fler än han i bekantskapskretsen som lever i total förnekelse om sina problem..
Ha det gott och en styrkekram till dig linker!

Jag har nystat och läst många många trådar, inte minst min egen. Det ger mig en bekräftelse att det är sant och verkligt det jag upplever. Jag är inte ensam. Ibland har jag haft ork att försöka ta ett nytt steg. När jag går tillbaka ser jag att efter en period av intensivt skrivande har jag mobiliserat kraft att göra något. Så känns det lite bättre ett tag och sen är vi här igen.
I vintras tittade jag på en lägenhet och märkte till min förvåning att den väckte någon slags längtan hos mig även om jag inte var redo att flytta då. Men jag vet att det finns alternativ. Jag har haft ett engagerande och ansvarsfullt jobb som jag nu har lämnat.
Ibland har det känts paradoxalt att lämna en bakfull make hemma för att delta i ett möte om hur man kan förebygga drogmissbruk. Nu har jag all tid i världen att ägna mig åt egna problem på gott och ont. Det är så klart helt bisarrt att jag går på medicin för att min man är sjuk. Jag behöver prata med någon som fattar vad det handlar om men jag känner motstånd mot att bli en i gruppen medberoende. Blygsel eller högmod - men jag har alltid haft svårt att inordna mig i en färdig grupp.
Jag fortsätter att skriva. På nätterna märker han inte vad jag gör. Då kan vi hjälpa varandra i vår egen tysta värld.
Kom att tänka på en dramaserie av Klas Östergren "soldater i månsken". Den finns på SVT.play. Vacker, vemodig.

Det har funnits en sån funktion som tyvärr försvunnit.

försvann! Många har hamnat i eget missbruk som konsekvens.... osv. Så ska det förstås vara.

En sak till: Konkreta övningar för att klargöra och styra sin tankar finns hos Carina Bång och i boken Djävulsdansen.
// mt

Jag har skummat igenom hela din tråd till morgonkaffet. Kanske du skulle göra detsamma? Jag fäste mig vid det som är så kännetecknande för oss medberoende, att fokus riktas mot missbrukaren, vad han (nästan alltid han) dricker, vad han säger/inte säger-tiger, och vad han gör. Helt naturligt att det blir så, det är ju hans drickande och åtföljande beteende som är problemet i vårt liv. Grejen är att det enda vi kan förändra är oss själva, hur vi tänker, vad vi gör, vart vi riktar fokus. Så enkelt och så väldigt, väldigt svårt. Steg ett (1) i 12-stegsprogrammen, att konstatera min maktlöshet... Samtidigt ta till sig möjligheten och hoppet - jag kan förändra mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva, regelbundet, och att du skulle öva dig på att fokusera på dig. På dina tankar och känslor och dina handlingsmönster. Öva dig på att släppa taget om mannen i tanke och handling. Känslorna tror jag du ska ta emot och acceptera och ta hand om. Jag ser att jag tidigt skrev om Al-Anon, har du varit på möten? Hur blev det med Valet? Och hur blev det med lägenheten?

Att dämpa din oro och 'köpa' sömn med Stilnoct och andra tabletter är en sorglig väg. Om jag förstod rätt är du 'friherinna' nu och inte beroende av att fungera på jobbet. I så fall tycker jag att du kan skriva här i stället för att sova på tabletter någon natt nu och då. Jag känner bävan när jag skriver detta men jag känner att jag måste... Många har leta in i eget missbruk som konsekvens av att försöka hantera livet med andra missbrukare.

Läs din tråd! Ta vara på de tips du fått där! Skriv, skriv, skriv här! Tusen styrkekramar / mt

Hittar inte var man kan redigera en en post som man redan sparat. För att rätta till ev fel. Någon som vet får gärna informera.

Tack för din kommentar Livetsliv. Det känns skönt att inte vara helt ensam i det som är det ensammaste jag upplevt. Det är så mycket känslor just nu. Det rasar en kamp inom mig. Jag är rädd och rädslan är komplex och inte vit som snö ska villigt erkännas. Jag är insyltad i detta natruligtvis. Självklart är det så att det inte är någon slump att man som medberoende barn till en dysfunktionell familj hittat strategier att försöka lappa och laga de människor som är livsviktiga för ens existens. Men är en man livsviktig för min existens nu som vuxen? Och är han livsviktig för mig när han gör mig besviken och sårar det barn jag bett honom att vara rädd för? Svaret är ju naturligtvis NEJ. Ändå är jag där som den missbrukare jag är på kärlek. Jag VILL inte se att han inte VILL. Jag VILL inte acceptera att han bara använt mig för att nå sina mål, dvs att fly från sin ångest. Jag vet att han i början sa saker som att han är rädd för att jag bara ska vara hans "gosedjur", en "leksak" och att han sa ofta att han saknade mig "egoistiskt". Jag kunde inte skilja på detta och kunde inte värja mig från hans trängande behov av mig och blev bekräftad av att någon behövde mig. Det är tragiskt. Jag är inte värd bara detta lilla såklart, vem är det, men jag nöjer mig med det och tappar respekt i andras ögon när jag egentligen bara önskar närhet och trygghet och kontinuitet, dvs det enda jag absolut inte fått utom i korta stunder av vår relation. Jag brottas med ångest och rädsla för att kanske aldrig mer få något livstecken från denna man, då jag plockats bort från hans lista över legitima anhöriga som får möjligheten att hjälpa honom. Kommer någon av hans anhöriga någonsin kontakta mig om han t ex skulle bli inlagd? Innan var jag den man ringde för att vara behjälplig att kasta mig i taxibilar och ambulanser, nu är jag "ingen" och får höra att jag "inte tillhör hans familj". Jag är så ledsen och jag är så platt. Hur kan någon som jag velat så väl och som jag gett så mycket av min kärlek behandla mig så illa? Hur kan han straffa mig efter att han rekryterat mig med en delvis underförstådd önskan att "hjälpa honom att skydda sig mot missbruksjaget" eller hur han uttryckte det. Jag har gjort det jag trodde han ville, dvs försökt att stoppa honom från sin egen djävulska vilja att använda den drog som gör hans liv så trasigt och efteråt så straffas JAG, bara jag för att jag tagit denna roll när jag egentligen bara velat ha kärlek och en man i mitt liv. Det är snurrigt nu och jag är rädd att jag snart kommer åka dit igen, för att få en smula av den bekräftelse på att jag "är någon", den bekräftlse som han uppenbarligen varken kan eller vill ge mig. Med andra ord jag FÅR inte åka dit, detta skulle vara att låta honom få rätt i sitt nya förakt mot mig, dvs att jag inte lyssnar på honom och därför inte är hans vän. Han vill vara ifred, han vill inte att "folk ska komma till hans hus". Han ser det så, men ofta då jag ändå åkt dit har han tackat mig hundra gånger och rullat ihop sig hos mig som en liten hundvalp. Det är som att det är två delar av honom som strider, den delen som jag vill ha, den goda, och den andra "missbrukardjävulen" som avskyr att jag kommer och som föraktar mig för det. Svårt att vara anhörig. Svårt att vara jag. Svårt att vara ensam nu. Ska kanske ge al-anon en chans igen. Jag fick nästan panikångest förra gången och inte orkat gå dit igen. Men ska kanske... Någon som varit på ett öppet AA - möte? Tänker att det kan vara nyttigt att lyssna på nyktra alkoholister för att förstå att det kanske eventuellt inte är personligt det jag utsätts för nu - att det är projektioner. Jag tar åt mig som en svamp och jag dryper av sorg och självförakt. Tacksam för att du som läst lyssnat på dessa tidigare morgonångestpräglade tankar. So long.

Det regnar. Jag försöker sova. Tankarna går runt runt,leder ingenstans. Jag skulle vilja gråta, jag behöver tröst. En trygg famn, någon som smeker mitt huvud och talar om att snart blir allt bra igen, gråt du bara. Mamma? Du finns inte längre och jag hade inte kunnat berätta om hur det är. Pappa? Nej, du har varit borta i många år men kanske hade du kunnat ta emot min sorg och mina tvivel.
Barnen? De ska få tröst av sin mor och inte bära hennes otrygghet. Min man? Som avskyr självupptagna människor som tycker synd om sig själva och som uppfattar gråt som en anklagelse för att ge honom dåligt samvete, rent av en provokation.
Kemikalierna dämpar, velafaxin coolar ner, med Stilnoct kan man somna till sist. Mjuka barnkramar värmer och gläder.

Hur går det för dig, etanoldrift? Jag brukar läsa dina skarpa och elaka iakttagelser och det ger mig kraft. Ilska är bättre än uppgivenhet. Och ibland måste man också skratta åt eländet.

Jag önskar så att vi ska komma fram till att kämpa tillsammans och att vi kan gå vidare i en ny och fördjupad gemenskap som ni har gjort. Om jag visste att viljan fanns skulle jag nog kunna ha tålamod och fördrag med mycket. Men som det är nu förbrukas förtroendet mer och mer för varje bakslag och jag tål snart inte se min ynklige man och lyssna till hans kvällsutläggningar som blir allt enfaldigare och mer fördomsfulla för varje promille. Nyss föll han omkull på gräsmattan men inte var han onykter heller. Jag hjälpte honom in och sa till honom att han måste sluta dricka nu totalt punkt! Han sluddrade någonting och nu snarkar han med kläderna på i gästrummet.
Kanske kommer han in och vill vänslas i morgon men jag känner ett sånt förakt att jag inte vill vara nära honom. Och då får han ett skäl till att dricka osv. Här på landet lever vi ett dubbelliv. På dagarna familjeliv och när kvällen kommer förvandlas den gemytlige mannen till en vresig, missnöjd lallande gubbe som retar upp sig på allt och alla. Särskilt frun som ängsligt bevakar hans turer till förrådet. Detta var dagens litania, jag är så trött så trött men kan inte sova. Saknar för tillfället både hopp och energi.
Jag vill ha Frid!

Han har nu till fullo insett att han supit bort mig detta år.Nu ska alla förändringar ske.Han ska bli nykter,han ska sluta med antidepressiva.Han ska ev sälja stugan och flytta till civilisationen osv.Han frågar mycket om min nya och vi pratar en del om det som blev fel mellan oss.
Han gör sig ärenden och ringer trots att jag bett om nollkontakt just för att våra starka band måste brytas för bådas skull.I morgon har jag lovat att ställa upp som hundvakt(varför det?) Men efter det så ska jag försöka att skapa den nollvision av kontakt vi bör ha de närmaste sex månaderna.Samtidigt så ser jag någon sorts framtidstro från hans sida.

Kanske att när bojorna från mig hans ex som ändå ställt upp i vått och torrt inte längre finns där och håller fast honom så kan han se sina egna möjligheter på ett annat sätt.
Jag hoppas det.Själv mår jag riktigt bra och är kvar i den nya relationen som är rik på så mycket som jag saknat så länge i min gamla relation.
Sen ser jag till att ha egentid också för reflexion och eftertanke.Just nu känns det väldigt bra

Hej!

Välkommen hit.

Känner igen mig i mycket av det du skriver men inte allt. Men du ska veta, du är viktigast i ditt liv, eller hur? Du lever inte det livet du vill leva? Eller hur? Vem har makten i sina händer att förändra? (Du!) den enda du nu kan förändra är dig själv, din pojkvän/ex har gjort ett val och fortsätta sitt missbruk, han kanske säger han vill sluta, han ska bla bla bla... Du vill tro på honom, det vill vi alla hela tiden. Men du ska inte bära hans missbruk på dig, det är hans ansvar att ta kontroll över sitt liv och sitt beteende. Du förtjänar inte det där, det gör ingen av oss! Tycker det är bra du tar avstånd från honom, låt honom ta tag i sig själv, vill man sluta missbruket så åker man inte hem eller på permiss om man inte är redo, man ljuger inte, man mår bra och gör allt det man missat dock kommer inte den euforin för alla med en gång, men med din text att tyda så har inte din kille du beskriver valt att ta tag i sitt missbruk själv, han är inte redo, har ej nått botten och du får välja vill du leva i ett kaos utan tillit eller utan honom och finna dig själv? Din pojkvän värkar leva i två världar, han vill ha dig där men på sina villkor. Vad vill du?

Du beskriver känslor jag hade för många år sedan till mitt ex och inte min nuvarande som är missbrukare och alkoholist. "Är besatt av tankar om att bli utbyt, döden m.m" det är nog känslor som de flesta människor någon gång känt. Han har tyvärr fått dig att tappa självrespekten genom att du blivit medberoende till honom och han är viktigast. Är det så farligt att leva utan honom? Vad får honom att vara speciell? Upplever en form av hat kärlek.. Som jag inte visste själv hur jag skulle sortera rätt när mitt ex återkom till mig och lalala om vår framtid ihop våra kommande barn och jag minsann är hans första och största kärlek men ändå levde vi som ex i nästan 10 år o han med en annan under tiden, så fort jag höll på och gå vidare var han där och sa allt det där jag ville höra men egentligen inte från honom, för jag älska honom inte... Men han fick mig att tro det. Men han var inte den personen jag levde med för 10 år sedan (tonår) och jag var deffinitivt inte den tjejen jag var... Detta är något jag fått jobba jätte mycket med idag att återfå min självkänsla och självrespekt och inte ta hand om alla andras känslor och mående. För vad är viktigast egentligen som utbränd (vilket jag med är) nu om någonsin att börja om och ta hand om sig själv. Detta är något jag nu gör, varit en bergodalbana i mitt nuvarande förhållande med mitt medberoende och min pojkvän som aldrig behövt ta ansvar men som vi ändå ser framsteg hos. Att han vill förändras!

Jag vet inte vart du bor men råder dig att gå på nästa al anon där du bor
http://afgregister.southbrains.se/alalist.asp

I vår kommun har vi rådgivningscentrum där jag går och behandlas för mitt medberoende till min pojkvän/sambo, en kille som aldrig lärt sig att ta eget ansvar. Han är nykter idag, men det har inte varit en dans på rosor våra år ihop även om det är längsta tiden han vart nykter/drogfri i sitt liv dem uppehållen han haft (han har haft 2 återfallsperioder)..

han ett över 20-25 års missbruk att jobba med, varje dag (livet ut).
Jag hade aldrig stannat hos honom om jag inte fick se action i att han vill och jobbar på tillfrisknande, tar ansvar och även komma vidare i livet. Vi är i den åldern då vi vill ha barn, han behöver ett jobb och inte bara sysselsättning, jag behöver ta hand om mig själv och även få mina drömmar verkliga! Så målet är en dag i taget nu för oss båda två och jag kan säga det är inte alltid kul, men d är det sällan i alla relationer men man måste vilja samma - ställ dig genuint frågan till sig själv? Vill din man/ex det du vill? Vad hindrar honom? Hur skulle du må om du inte hade den bördan han lägger på dig... Ställ krav. Du ska inte va hans mamma, behandlare, dylikt utan ha en kärleksfull relation där man ger och tar från båda håll, har han problem som han inte vill ta tag i, så kan du inte göra så mycket mer än titta på och brytas ner eller titta bort / gå och gå vidare, ingen kan klandra dig att du aldrig försökte iaf. Såra inte dig själv.

Nu vet du att du kämpat, sträck på dig och var stolt att du beslutat dig nu!!
Din känsla är kanske "på tiden", men alla behöver olika tid och nu har du tagit den tid du behövde!
Kramar