Senaste kommentarerna i forumet

Inte många av de medberoendes berättelser här har .... ... jag vill INTE skriva "ett lyckligt slut" i bemärkelsen att missbrukaren blir nykter och relationen blir "bra". Nej, så är det inte. Fler här har, som flygcert, ett lyckligt slut i bemärkelsen att ha hittat vägen till sitt eget liv... tagit makten över sitt eget liv.

Då är det är fler, betydligt fler på missbrukarsidan som klarat av att bli nyktra, bevara sin nykterhet och leva kvar i sin relation. Allt enligt min uppskattning - ingen statistik. Dock - det är möjligt men förutsätter att den som dricker har en egen vilja att sluta och söka och ta emot hjälp.

Jag tror att inte många "på utsidan" kan föreställa sig och/eller förstå hur stenig och tung och oftast lång vägen från medberoende till frihet är... den vägen kan man följa i många trådar här. Kämpa på linker och andra.... du är inte ensam. Sök hjälp! Den finns.
Kram, kram / mt

och tillåt dig att vara svag!
Idag ska du följa din avsikt och ta nya tag o göra det som känns mest rätt!
Kram, kram / mt

Hej linker Nej min man är idag min exman med andra ord det gick verkligen åt helvete efter alla år. Jag var inte tydlig i mitt inlägg att vi gått åt skilda håll min historia är så lik din hur du har det nu. När jag läser vad du går igenom tycker jag att du blir utsatt för psykisk misshandel och blir påmind om min egen helvetestid Önskar ingen det jag upplevt. (som du gör nu) Så än en gång lägg allt fokus och energi på att rädda dig själv. Det är inte lätt men det går,för mig var det inte lätt att sluta upp med medberoendemönstret det hade blivit min identitet att alltid skydda hjälpa och vara orolig. Jag som du också skriver att du gör nu tog sömntabletter och tillslut också lugnande för att orka, bara lite till. Det är det dummaste jag gjort mot mig själv "knarka" för att orka med att leva med någon annan. Det är ju inte värt att skada sig själv men såååå medberoendementalitet. Jag känner igen mig i din beskrivning om läkarens bemötande det är för jävligt. Du förtjänar så mycket mer värdighet i detta möte det hoppas jag att du vet och tror på. Sänder dig här en kram! Så mitt råd till dig än en gång sök hjälp för ditt medberoende och följ inte med gubben han måste sköta sina vårdkontakter själv. Jag och våra barn gick på anhörigskola fick det genom kommunen. Kanske det skulle vara bra för er också detta är ju en anhörigsjukdom som behöver läkas. Min exman har varit nykter i perioder men nu för tiden är han sjuk igen. Detta påverkar hela familjen över generationer. Jag förstår helt och fullt ut dina känslor vet vad skuld och skam vill säga. Du skriver om VILJA! Vad är din vilja med ditt liv? Läskig fråga att besvara för sig själv. Men om det finns ett problem måste det ju rimligtvis också finnas en lösning !!!!!!! Kunde inte i min vildaste fantasi tro att något ljus fanns i mörkret när allt var som värst för mig, men det finns!!!!! Så kämpa!!! Heja dig!!!!! Varmaste kram!!!!

Ja det är verkligen förlamande! Jag vet inte vart jag ska börja o vad jag ska göra som är bäst. Barnen är viktigast o de måste så klart gå först o då måste allt annat stå åt sidan ett tag.
Jag har tänkt att jag ska söka hjälp men vet inte vad som är bäst. Ja det måste finnas lösningar, jag hoppas verkligen det. Känner mig så rädd just nu o är så orolig o jag önskar så att någon kunde säga åt mig , gör så här så blir det bra, jag vill ha ett facit på att jag gör rätt. Imorgon ska jag försöka att ta nya tag o göra det som känns mest rätt.
Kram till dig med <3

Jag känner igen att inte våga berätta här, men sök hjälp - samtalskontakt, socialtjänst, AlAnon, kvinnojour?

Ibland är känslan förlamande, men du har tagit dig så här långt, man får vara ledsen och svag - du får också vara ledsen och svag, och knäckt och frustrerad, men känn styrka i att du tagit dig så här långt, du har också styrka i dig!

Härda ut lite till, och sök hjälp!! Jourhavande präst? En vän? Prata med någon!

Och det låter platt nu, men det finns lösningar...
Kram till dig!!

Är så slut. I hela mig. Känner mig ledsen. Trött och håglös. Men kör game face on hela tiden. På jobbet och hemma. Han fattar inget, tycker allt är som vanligt. Hur länge orkar man?

Har sådan ångest!! Hur ska det någonsin bli bra igen. Kan inte berätta allt här, är rädd att någon som inte ska läsa läser . Är rädd att jag inte ska hålla ihop o orka o hur ska det då bli. Vad gör man när man känner sig så här hopplös, finns det nåt att göra?

exet har nu i ett tappert försök att rädda sig själv flyttat hem till sin mamma för att inte isolera sig i stugan över vintern.Skitbra tyckte jag och alla andra.
Så går jag förbi idag då hon bor nära mig och vad ser jag om inte exet som står och urinerar mot husväggen.Jag kan ju inte svära på att han var onykter,men vägen till baksidan av huset var bara några meter till och hade han varit nykter så borde han ju ha förpassat sig dit istället för alla att beskåda.
Och ännu ett hopp(inte för oss som par,men för honom) krossas.
Ska nu hans mamma ta hand om sin försupne son,över 80 år som hon är.Vem ska annars göra det?
Hans döttrar,syskon eller sjukvården?
Så sorgligt och jag känner mer och mer ett sunt avståndstagande och ett stort beklagande att situationen bara verkar förvärras för honom...

Vi som var barn till alkoholister kunde inte rädda oss själva.
Min mor och far betedde sej ungefär som din man med tillägget att de skulle slå ihjäl varann och oss ungar varje gång de söp till.
Polisen hade klippkort hemma men ingenting hände.
När jag läser det du skriver kan jag bara säga - lägg benen.på ryggen och stick därifrån.

Jag nystar i trådar från flera år bakåt i tiden och mönstret är så löjligt tydligt. Det är som att se dramaserier i snabbrepris. Stjärnstoff, Fransyskan, Dotts, Flygcert, Sorgsen, Etanoldrift, alla vi som försöker att lappa och laga och finna gränsen mellan mod och tålamod. En del trådar tar bara slut och jag undrar så hur det har blivit, vad hände sen?
I de flesta fall tror jag att det har slutat med skilsmässa och att alkoholisten får fortsätta att supa ihjäl sig på egen hand. De anhöriga måste rädda sig själva.
Det är så sorgligt men jag ser ingen annan lösning för oss nu.

Hoppas du får din styrka att göra det du kommer må bäst av.
Som du lever nu är ingen värd att leva.
Usch lider med dig.....

Du undrar om du ska ljuga för att hen ska söka behandling. Du har fått bra råd redan, men det låter som att du har många saker att ta ställning till för att kunna svara på den frågan. En av de sakerna är att hen tidigare utsatt dig för psykisk misshandel och nu hotar med att skada sig själv. För att få bra råd och stöd kring att hantera risken för att hen utsätter dig för det igen kan du vända dig till kvinnofridslinjen 020 50 50 50. De är experter på alla typer av våld i nära relationer. Dit kan du vända dig oavsett kön och du kan vara helt anonym.

Karin
Alkoholhjälpen

är nykter nu sen flera år tillbaka. Han var inte det skick som di man verkar vara men jag upplevde att han stod på randen till en utförsbacke. Hans väg mot nykterhet började när jag gick för att lämna honom. Inte så att jag var borta några dar utan jag hade faktiskt avsikten att flytta och separera och det förstod han. Jag kan säga att han valde mig och vårt liv men att avstå från alkohol var inte lätt alla dagar. Såsom du beskriver er samvaro kan jag inte känna igen mig och vårt liv. Men medberoendemönstren känner jag väl igen och dem jobbar jag fortfarande med både i Al-Anon men kanske mest med "mig själv" genom att läsa och reflektera. Mitt skrivande har hjälpt mig mycket. Jag arbetar överlag med att släppa taget i olika situationer och låta andra ta ansvar för det som tillhör dem. Att vara den medberoende som tar makten över sitt liv och lämnar till missbrukaren att ta ansvar för det som hör hen till betyder på intet sätt att man skulle se sig som felfri. Jag frågar igen om Al-Anon - har du bekantat dig med tolvstegsmodellen? Där framgår med all tydlighet att det man jobbar med är sig själv, sina karaktärsfel (som det kallas) och tillkortakommanden och vägar till försoning och förändring. Jag klistrar också in den länk som var ett av mina viktiga handtag, jag har säkert delat den tidigare till dig... http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Förvisso är det så att vi alla måste hitta vår egen väg! Sist och slutligen är det så. Hoppas solen lyser hos dig som hos mig. Kraam / mt

Forum är min livlina nu. Det första jag läser när jag vaknar, det sista innan jag somnar.
Jag tar inte alls illa upp av uppriktigheten, jag tror inte heller att min man kan bli en måttlighetsdrickare. Antabus kan han tydligen inte få förrän man har kollat levervärden och han måste först ha minskat sitt drickande? Sa läkaren tror jag, han var svår att förstå. Han talade som ur ett standardformulär med stark polsk brytning och var inte intresserad av att föra ett samtal med min man, än mindre med mig som satt i rummet.
Men det finns ett magiskt ord som kan rädda allt. VILJA! Och det är ju det som saknas. Jag kan inte trolla fram den. Jag har resonerat sakligt, påläst, kommit med praktiska förslag, hållit mig hemifrån flera dagar, hittat på eget. ........ Parterapi försökte vi oss på för fyra år sedan. När ämnet alkohol kom upp gick mannen ut och stängde dörren. Mina ihärdiga idéer bemöts av irritation eller ilska. Aldrig att mannen själv säger att han har en konkret plan. Nu är jag på bristningsgränsen, orkar inte träffa folk, fick ett spel på telebutiken då min mobil hängde krånglade och ingen kunde hjälpa till. Så brister allt och jag lägger mig på sängen och gråter. Och då är jag en egoist, självupptagen, tycker synd om mig själv. Mannen sitter kvar i mörkret och öppnar en öl till.
Som sagt, Tack för att ni, mina Forumvänner är ärliga och uppriktiga! Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv men jag vet verkligen inte hur det ska gå till.
Det hade varit så skönt om den där läkaren igår hade vänt sig mot mig och frågat hur jag mådde. Och med sina ord förklarat för mannen att anhöriga far ofta väldigt illa och också behöver stöd. Bara så, det hade betytt så mycket.
Men du Mulletant, din man är ju nykter nu och ni har det bra.
Och din också Skogsrå? Men kanske hade de inte sjunkit så lågt som min man har gjort den senaste tiden. Det känns som om han har tappat all värdighet och jag känner ett sånt förakt när jag tänker på honom flinande med en öl i skottkärran mitt i regniga natten.
Eller när jag känner hur hela huset luktar snus och urin då jag öppnar dörren.
Jag förstår att han gör allt för att slippa konfronteras med sitt eget dåliga samvete. Blotta åsynen av mig väcker väl hans skuldkänslor så då gäller det att ösa på så att det blev mitt fel i stället. Svarar jag sen med att säga någonting ilsket eller spydigt så får han trumf och då är det ju som han brukar säga "aldrig ens fel när två träter". V.S.B.

är sannerligen inte förvånande. Förr eller senare måste din gräns komma emot... jag som följer ditt liv genom att läsa dina inlägg och ser ditt liv så att säga "utifrån", jag håller andan och känner mig maktlös. Fylld av frågor. I mina ögon är det uppenbart att din man är helt maktlös inför alkoholen och som jag läser är det du som ska tillrättalägga och jämna ut alla mötande svårigheter i hans liv för att han ska kunna hålla sig nykter.
Det är en omöjlig uppgift!
Det är du maktlös inför!
Du har gjort allt och oändligt mycket mer för att jämna ut, släta över, du har torkat upp, städat undan... Du går själv in i vad som kan vara ett riskbruk av läkemedel för att orka med, stå ut... Och jag antar att det är för att du inte ser något som skulle vara bättre... inte ser nån utväg.

Jag förvånas om inte Antabus kom på tal för en person med så avancerad alkoholproblem. Om mannen själv har en önskan om att sluta dricka förstås. Men han kanske inte vill det? Vill han kunna dricka "normalt"? Det vill de flesta och då är ju Naltrexon något att pröva.
Ursäkta linker (jag menar det uppriktigt) men jag tror att din man är långt bortom att dricka normalt.

Däremot svarar jag som Ebba (tror jag det var): Jovisst, din man kan bli nykter! Om han själv vill, om han själv tar ansvar för sin nykterhet. Om du släpper taget och riktar ditt fokus mot ditt välbefinnande, mot att ta ansvar för dig och ditt liv.

Det finns en verklighetsbaserad film om Al-Anons grundande som handlar om Lois och Bill Wilson liv. Den heter When Love is not Enough. Se den! Filmen Flight som är bara några år gammal visar alkoholens makt, många missbrukare här prisade den för ett par år sen, den hittar du säkert. Ännu en film som visar alkoholens makt är When a Man Loves a Woman.

Åh vad jag önskar dig en Al-Anongrupp där du får vara, lyssna, får stöd att rikta fokus mot dig! Får dela smärta, tröst, förhoppningar, närvaro, gemenskap. Eller som vi säger: Våra erfarenheter, styrka och hopp.

Kanske jag har sårat dig nu i min uppriktighet. I så fall säger jag "förlåt, det är inte min mening!". Det här är en av de gånger jag skriver rakt ur mitt hjärta, skriver min maktlöshet som jag känner när jag delar dina inlägg.
Idag är en ny dag, den första dagen på resten av våra liv. All gott önskar jag dig denna dag! / mt

Har läst din tråd här och blir så berörd av dina frustrerande ord. Jag känner igen mig har haft det som du. så jag vet hur svårt det är. Du måste söka hjälp själv för att hantera det här. Rädda dig själv. Om du inte har någon samtalskontakt så skaffa. Kanske dags för gubben och städa upp efter sig själv. När du hela tiden ordnar upp efter honom kan han inte se vad han ställer till med.Och behöver ju aldrig ta något ansvar, Det bet ganska bra på min man när han fick torka tvätta och laga själv. Du måste byta taktik och bli mer ego själv. En alkis uppträder ofta som ett skadat djur med rädsla och försvar det ingår i sjukdomsbilden. Men även den som är sjuk kan tänka sig för hur han beter sig mot dig.Han är elak mot dig och du biter ihop för mycket inte konstigt att du bryter ihop. Om du vill kanske ni skulle gå i parterapi för själva kan ni nog inte prata nu. Någon som strukturerar upp hur ni pratar med varandra kan hjälpa mycket. Ställ krav om du ska stå ut med det här och ni ska läka båda två. Annars är det ju ingen ide att ni gemensamt kämpar och går runt i ert ekorrhjul.Jag dömer dig inte jag vet att det är tufft men Du är väl ingen jävla vårdpersonal, till honom ellerhur ,släng städochsjuksyrrerocken åt pepparn den blir din tvångströja. Ta mod.Om det är så att era vänner vet om hur ni har det kan man undra om en semesterresa är det rätta i er sjukdomstid nu vet ju inte jag vad ni ska göra för typ av semester.Men om han ska börja medicinera så innefattar ju det både oro och abstinens . Så det är nog viktigt att du är hundra ärlig mot era vänner inför er resa. Hoppas dom kan vara ett stöd för er båda. Jag önskar dig all lycka och att du är rädd om dig den rätta vägen finns tillslut hittar du den. många styrkekramar

Försöker komma på vad som fick mig att bryta ihop i kväll.... Jag fick ju lite hopp då vi faktiskt kom iväg till kliniken.
Efteråt tyckte han att han hade varit duktig och ville ha stöd och pepp. Men det är omöjligt för mig att dra ett streck över vad han har gjort de senaste veckorna, jag önskar att han ska visa ånger och medkänsla.
Det ska vi inte prata om! Jag ska inte vara kontrollant! Men jag behöver inte ha överdrivet kontrollbehov för att reagera på att det ligger en berusad man i hallen i mitt hus svarar jag. Flytta då tycker han.
På den nivån är våra samtal. Han har utvecklats till en fullskalig superegoist. Jamen, det ingår i sjukdomen så det kan han inte hjälpa. En semesterresa är planerad med våra bästa vänner nästa helg, de enda som vet hur vi har det. Jag vet varken ut eller in nu. Måste sova.

Så här ska du ju inte behöva ha det!
Kramar till dig.

Naltrexone. Det var vad alkoholläkaren kunde hjälpa till med. Så vi gick därifrån med ett recept och med en tid för återbesök om två veckor. Så åt vi middag och det var ok ett tag.
Sen pratade vi om läget och jag bröt ihop och gick upp och grät. Han satt kvar i mörkret och vid halv nio såg jag att han var inne i dimman igen. Kissade ner sig, stora pölar i hallen och på toa. Jag torkar golv och tar hand om hans kläder. Får vara nöjd med att han faktiskt gick och lade sig i sängen och inte i skottkärran. Den här mardrömmen tar inte slut.

Välkommen hit! Skapa en egen tråd och fortsätt skriva. Kort svar: Din man verkar inte alls intresserad av att sluta dricka och då kan du inte göra något för att ändra på honom. Men du kan förändra ditt eget liv! Börja med att läsa här och gå gärna på ett Al-Anon möte. Där träffar du människor som vet vad det handlar om och hur du har det. / mt

för många av oss medberoende som ägnat vårt liv åt att grubbla över nån annans missbruk, och försöka få den att sluta, att det blir tomt när "kriget är över".... Då ska vi hitta vårt eget innehåll i livet, en ny resa. Och visst är det lätt att förstå harmen, att nu är han det som du önskat(?) men med en annan... Orättvist?! Tillåt dig känna det du känner och sök din egen riktning. Fortsätt skriva! Kram och ha en fin dag! / mt

Om jag förstår rätt är du orolig för din före detta man som du flyttat tillbaka till. Den förfärliga händelsen med treåringen handlade om ett barnbarn. Vet du, jag tror att det kan vara så att soc inte kan ingripa mot mannen om barnet har det bra i sin familj. Däremot ska ju föräldrarna och du inse att han inte kan ta ansvar för att ha hand om barn!!! Dessutom är han säkert en trafikfara vilket hans arbetsgivare bör få vetskap om. En polisanmälan är på sin plats om han kör onykter. Även om soc inte kan ingripa direkt borde absolut kunna ge dig råd om vad du ska göra!

Erfarenheten visar att sen egna motivationen och viljan att sluta dricka är avgörande för att en alkoholist ska bli nykter. Det är ett stort jobb för de flesta, det inser man lätt genom att läsa på de sidorna här inne.

Det du kan göra är att fundera över och börja jobba på att bryta ditt medberoende. Att fundera över vad som gjorde att du flyttade tillbaka, "dumt nog" skriver du. Vad håller dig kvar nu?

Läs här i andra trådar och fortsätt skriva. Det har hjälpt många till ett bättre liv! / mt

Fortfarande, nära två och ett halvt år efter att jag lämnade, så gnager saker inifrån ibland...
Det blir sakta, sakta bättre! Och ibland är det ett steg framåt och två bakåt. Det är jobbigt och sorgligt, och ibland ljuvligt, men det tar tid! Men jag känner igen din frustration, att man borde må bra, men ändå gör man inte det...

Nu, några år senare, har jag insett mitt problem och får annan hjälp mot mitt medberoende! Har du någon kontakt?

Det blir bättre, men tillåt sorgen!

Kram

... om jag kan ge dig lite hopp!

Ja, jag har kämpat, och forumet har varit värt mycket!!! Stå upp för dig, du är viktig!!
Kram

Hej!
Läste en tråd om hur du har kämpat. Mitt liv liknade/liknar i mångt och mycket ditt. Vill bara tacka för allt du skrev för det ger mig hopp!