Senaste kommentarerna i forumet

Ingen går vidare fort, men om man levt som du så tar det lååååång tid! Försök låta det ta tid!!!

Tröttheten finns där, vila så mycket du kan!!!
Varm kram

Uppdaterar

dagarna går och jag tror eller vågar nästan söga lite försiktigt att tom känslorna för mitt ex börjar avta sakta men säkert. Jag har märkt luckor i vardagen att jag kunnat tänka på mig mer o mer, varit fokuserad på annat än honom. Men jag säger det här med en försiktighet, vill inte förstöra någe......
minns att för några få månader sedan hade svårt med att ens hålla mig från att sova utan honom. Nu kan jag det, och det gör inte alls lika ont. Det har funnits mååånga tillfällen på sista tiden då jag hade kunnat åkt dit, men då har han velat, visat saknad mm. Men inte ens då har jag fallit tillbaka :)
Hur mår jag då? Tja... det går upp o ner, vissa dagar känner jag sorg, kanske sorg över tiden som jag lagt på honom, vissa dagar känner jag ilska. Ilska över hur han vart mot mig. Jag föredrar de argsinta dagarna....

Bra gjort ett steg mot en bättre framtid kanske.

Hej och välkommen hit. Kanske ska du starta en egen tråd så vi kan hjälpa dig direkt för dig. Jag har missbrukat alkohol. Drack precis som din man. Fredag full och lördag halvfull. Sedan tänjer gränserna lite och man tar en öl på söndagen. Ja sedan kan det sluta som för mig. Det din kille håller på med är inte normalt och hans intag ligger säker långt över riskbruk som kan ge beroende.

Tack Mt, ja jag ska hålla taget jag lovat, men det är tufft nu, har ingen ork o vet inte vad jag ska göra. Kan knappt ta mig för att skriva här fast jag vill men har ingen energi. Det bara kommer över mig alltihop ibland o då är det som att luften går ur mig o jag vill bara sova, min kropp känns som gelé o jag vill bara dra täcket över huvudet o vakna om några veckor. Jag vill träffa den andra mannen men vet inte om jag vågar för jag är rädd för att exet ska ställa till det för mig o barnen om han får reda på det. Det känns som jag skulle göra nåt olagligt trots att vi inte är tillsammans längre. Jag måste försöka att få ett avstånd från honom men det är så svårt för vi måste liksom ha nästan daglig kontakt pga att vi hjälps åt med hunden bl.a. Skulle vilja bli helt oberoende av honom men som det är nu går det inte. Jag kör fast hela tiden o kan inte finna några lösningar o det gör mig så trött o deppig. Jag förstår inte hur andra gör som verkar kunna separera o gå vidare ganska fort. Är det bara jag som är så här hjälplös? Känner mig ensammast i världen ibland!!

Din man kan vara glad att han har dig!

Mrs Mary
Dubbellivet kan jag relatera till. Nu har ju min man insikt och har hållit sig nykter sedan avslöjandet. (Han skåpsöp). Och vi har det bättre än på länge, pratar mer. Men min oro finns där, ständigt redo. Om jag inte märkte något under så lång tid, vad säger att jag märker något nu? Är så rädd. Jag vill ju satsa på det här med min man. Vi är överens. Samtidigt vet jag att det kommer att göra så ont om jag upptäcker att han börjat igen. Det känns att ju längre jag kommer i att återskapa min tilltro, ju värre kommer det att bli när den knäcks igen. Så i verkligheten går det väldigt långsamt med den där tilltron. Jag är faktiskt på helspänn.

Hatar att han springer ute i förrådet för att ska fixa saker. Nu är vi överens om att han ska låsa det där jäkla huset klockan 21, då får han ha jobbat klart där, men de senaste två dygnen har han glömt något där. Då har jag sprungit med dit ut som en annan höna, bara för att slippa oroa mig. Ja, tjena, så medberoende jag låter!
Och skulle han verkligen åka dit igen, så skulle det ändå kännas som om jag litat på honom, eller hur. Och med att åka dit menar jag då smusslandet. För jag dör inte om han får ett återfall, bara han är ärlig med det. Inbillar jag mig åtminstone. Det är klart jag skulle bli ledsen, men om han bara erkänner det så är han ju beredd att sluta igen. Det är lögnerna och uteslutandet som är den stora boven för äktenskapet... Fast det är väl just alkoholen som är orsaken till lögner så klart.

Så jag gör som du. På ena sidan så drömmer jag om nästa års semesterresor. Med andra delen av hjärnan vet jag inte om vi tar oss dit. Har satt upp mig på en lägenhetslista. Föreställer mig att jag kommer fram om 1-2 år. Om allt är ett helvete så dags så har jag en utväg.

Maken har tid hos doktorn, till samtalsterapeut och går redan på AA. V ska gå på familjerådgivning. Så jag har mycket att vara tacksam för, det vet jag. Men det finns inga garantier för någonting.

Jag har också bokat tid till medberoende-terapeut. Jag vet itne om jag riktigt är det ännu, men vill få koll på mig själv. Vill inte åka dit på det. När jag tänker på hur jag springer efter honom i förrådet igår och i förrgår, är rädd och vill kontrollera, så är jag ju det. Å andra sidan kanske allt går bra, och han är nykter från och med mitten av juni, då han slutade. ... Fast när han var ensam med barnen i mitten av juli så drack han en (?) lättöl, innan han kom på att det var tokigt.(Det var ett mentalt återfall) Jodå, mina ursäkter låter också som en medberoendes.

Är som du rädd för att stanna för längre, såå att jag inte skulle orka längre. Men jag är också rädd för att lämna för lättvindigt. Jag vill ju att det ska fungera helst. Nej. Jag är inte på väg bort på länge än....OM det fortsätter på inslagen väg.

Kanske skulle man kalla medberoende för människoberoende istället? Omvårdnad-knarkare eller HighandLow-knarkare. Jag känner på sätt och vis hur det gror. för på sätt och vis håller jag min man ännu kärare nu än tidigare, jag ser hur det jag har kan förloras. Innan jag visste att han söp så hade vi det ju inte bra, och då var jag rätt trött på honom. Och nu är närmre, pratar mer. vi har det bra. Alla problem kan liksom skyllas på alkoholen, så när bara den är borta så finns inga andra problem.
Håller tummarna för din man och dig. Kram.

Äntligen....
Jag lyckades få lätta på trycket.
Lyckades äntligen få gråta hysteriskt själv i skogen, då efter en sorgsen film, men det gjorde bara början.
Lättade på ångesten som infann sig under dagen.
Första ångest dagen på jäkligt länge....månader....El är det ett år sen.
Skräms Inte av det (ok lite) men ser varför den kom.....
Varit å pratat å fått hjälp om mina barn.... det skrämmer men blev nog även en lättnad.

Starta en egen tråd.
Där du bara kan skriva av dig om det känns bra, du kan lättare gå tillbaka å själv se det du skrivit ner.
Å andra kan lättare följa å stötta dig.

Jag ska försöka svara på lite av det du undrar.

Jag lever med en missbrukare alkohol/droger. Han är alkoholist, tar amfetamin ibland (har adhd) och även annat (dock sällan numera, men missbruket sitter i och han har varit missbrukare i över 20 år).
Sedan 2 veckor tillbaka drygt är han nykter och drogfri.
Han har tidigare gått behandlingar både där han bott men även nu under vårt förhållande öppen vårds behandling som pågåR ca 2 månader följt av eftervård 1 år. Deltar i AA/na möten. Min pojkvän/sambo är medveten han är både missbrukare och alkoholist.

De råd jag kan ge är att lägga fram vad det finns för hjälp i er kommun. Se om han är mottaglig för något av dem. Det tar tid att inse man har problem, många nästan alla vill famla bort detta i åratal. När det gått så långt att man är sjuk i denna sjukdomen det är då man verkligen väljer...

Jag förstår din splittrade känsla över allt. Jag förstog aldrig vad jag gav mig in på som inledde ett förhållande med en väldigt svårbehandlad person. Men samtidigt så känner jag att jag älskar honom för den han är. Det var först nu i sommar efter våra 2 år ihop fick se missbrukets insida ordentligt lch jag hamna i ett rejält sammanbrott krisreaktion. Jag bröts ner ordentligt. Något jag även sen tidigare är sjukskriven för (utmattning/stress/ptsd/ångest).

jag gilla inte heller ordet medberoende men har förstått vad det vill säga. Det är att man accepterar det livet någon annan ger en och man bryr sig mer om den än sig själv.
Något jag gjort i hela mitt liv, brytt mig, tagit hsnd om andra och inte mina egna känslor (då är jag extremt högkänslig) klok, smart och verkligen tagit hand om, varit outbildad terapeut åt anhöriga/vänner/i mitt yrke som undersköterska... Och jag blev tillslut det dem kallar utbränd för jag lyssna inte på min kropps signaler.

Jag har gått hos en och samma terapeut i 3 år och hon är den som känner mig bäst, där kan jag vara helt mig själv och det är en befrielse att få en sådan kontakt med någon, som lyfter mig när jag faller. För detta gör inte min omgivning, dem vill gärna peka ut felen kors och tvärs och självklart nu på min pojkvän.

Sedan min pojkvän blev nykter så har vi påbörjat enskilda samtal var och en på rådgivningscentrum i vår stad. Han får hjälp med samtal/mål osv hemläxor varje vecka för att hålla sig nykter. Jag får för mitt medberoende. Min hemläxa är att exempelvis låta min pojkvän klara sig själv, det vill säga inte påminna honom om allt, väcka honom... Nu är min pojkvän överlag en person som behövs påminnas, pga hans adhd, men även hans oansvarsfulla sätt, han har aldrig behövt ta ansvar. Men vi har gjort ett schema och det är bara för han att kolla kalendern, ställa klockan själv osv nu. Detta är för min tid är min, jag måste rehablitera mig själv och inte bära ansvar över honom. Han måste växa upp och reda sig själv.

Jag förstår precis alla dina ord angående framtid, du älskar honom och vill inte lämna och nej det är inte nödvändigt. Många här i forumet har levt i detta länge och har barn, är barn inblandade ska man utan tvekan ställa ultimatum. Men om dem ännu inte kommit är ju målet att man inte vill skapa familj med någon som är aktiv i desSa problem.
Vet ej vad som är nödvändigt för din pojkvän, men steg ett är att söka hjälp hos en terapeut antingen som är inriktad på kbt (beteende) eller drogterapeut. (Både och). Beskriva livssituationen. Han ska känna sig stolt han tar tag i det innan det går så långt att du slutar känna för honom, innan han får större problem än dem han redan har.

Det som skiljer alla pt här är om man lever med någon som har problem och erkänner dem eller om man lever med någon som vägrar... Jag ser ändå ett litet ljus i din text att ni har pratat, att du tror han inte vågar. Något du kan göra för dig själv är att tänka vad vill du med ditt liv och vad krävs för att nå dit sen fråga din pojkvän detsamma och se om ni kan samspela ? Om ni har samma motton och mål och gemensamt ställa upp för varann. Du tar hand om dig och han om sig och (alkoholen) som inte är att leka med.

Styrkekram till dig!

Tack för boktipsen! Ska faktiskt läsa djävulsdansen. Såg serien när den gick på TV'n och tyckte den var jättebra.
Kände igen mig i det där att man släpper vad man själv vill och anpassar sig fullt ut till den andra. Just nu känns
det som jag aldrig riktigt slappnar av utan "kontrollerar" honom när vi är på fest etc. Det blir jättetråkigt då jag
aldrig riktigt kan koppla av. Det är så tråkigt när man känner att det fungerar i vardagen men den lediga tid vi har tillsammans,
dvs på semestrar etc så kan man aldrig slappna av utan jag känner att jag är på min vakt hela tiden.....
Jag ska tänka på det du skriver att utgå ifrån mig själv och hur jag känner istället för att gå till angrepp och tjata på honom.
Det har ju uppenbarligen inte hjälpt hitintills...
Kram på dig och jag önskar verkligen att det löser sig för dig och er!!

Hej! Tack för ditt svar! Jag har faktiskt inte tänkt på att det kanske är hans extrema kontrollbehov i första läget som gör att han
dricker. Jag ser själv att jag skrivit det men har mer tänkt att det är "arvet" från släkten osv, dvs att det är helt "normalt" att man dricker mycket
på helger och när det är fest osv... Men faktum är att han har ett extremt kontrollbehov, är nästan pedantisk, allt ska vara perfekt och så
släpper han allt när man dricker... Bra reflektion :-).....

Välkommen hit!
Jag har tyvärr inte så mycket råd att ge då jag infinner mig i exakt samma situation.
Fast det har gått lite längre....
Det som jag fått förslag å försöka är att prata från sig själv...
"Jag känner mig....."
"Jag mår dåligt när....
Ingen kan ta ifrån en känsla från dig.

Ett annat tipps Att läs mycket här för din egen del. Få mer kött på benen, mer insikt.
Boktips "djävulsdansen" kanon bok so. Får med så mycket...

Å när du känner dig redo sök hjälp för din egen skull. Hur du ska förhålla dig till allt.
För sakta sakta smyger sig det på mer å mer. Man förlåter, man själv ligger å gruvar å har ont i magen men....
Det är Hans liv å han som gör bort sig....Inte du.
Du skämmer Inte ut dig!

Du och dina känslor är viktiga....
Kram på dig....
Du är inte ensam!

Hej Vinter och välkommen hit!
Jag känner igen mej själv väldigt mycket i din man.
Jag är också en sån där som gillar att ha full koll.
Ordning och reda, vinet på fredag....
Jag tänker att det kanske för såna som oss är ett av få sätt vi har att släppa kontrollen.
Vi klarar det liksom inte för egen maskin.
I motsats till din man så tycker jag det inte är vare sej normalt eller eftersträvansvärt att behöva alkohol för att koppla av.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så.
Jag tänkte bara att jag skulle bidra med en " förklaring" från andra sidan staketet sas.

Man inser att alkoholen ställer till problem i många förhållanden när man läser detta forum. Jag är själv i en relation där jag inser att det är problem med
alkoholen.

Min sambo dricker varje helg men aldrig på vardagarna och det är för att koppla av säger han. Han är otroligt skötsam, plikttrogen etc och vill ha kontroll på tillvaron. Dock dricker han sig berusad på fredagar och dricker måttligare på lördagen. Han säger att det är fullt normalt och att det är för att koppla av och att jag inte ska "nojja" så mycket. Jag har därför börjat tycka att fredagarna känns olustiga. Jag tycker att det är så konstigt att han som är en sådan kontrollmänniska så totalt kan släppa kontrollen som det blir när man blir berusad.

Om jag tjatar på honom vid dessa tillfällen att sluta dricka så blir han irriterad på mig och när han blivit salongsberusad får jag ofta höra att jag är "jobbig" att leva med,
att det kanske inte är så konstigt att han dricker. Detta skulle han aldrig säga till mig om han var nykter och det är något han tar till om jag är "på honom" för mycket om drickandet. Jag har sagt att om jag är så jobbig att leva med som gör att han dricker varför vill han då fortsätta leva med mig osv... Får aldrig något vettigt svar och jag vet ju att detta är något han bara tar till vid dessa tillfällen. På lördagen lugnar det ner sig och jag "glömmer" de oförrätter som kommit upp från gårdagens diskussion. Dock gör jag ju inte det egentligen utan det "gnager" inom mig... Det är jobbigt att behöva stå ut med detta varje vecka. Han dricker även för mycket på fester så när vi blir bjudna har jag alltid en klump i magen hur det ska gå. Han blir aldrig otrevlig men det märks tydligt att han är berusad, han tycker att han blir en riktig "partykille".
Tyvärr har jag märkt att andra ser men ingen säger något utan mer i stil med att oj - han blev visst lite berusad osv - men han är ju så glad och snäll. Det är dock inte så roligt att tappa respekten för den man lever ihop med. Hans släkt dricker också väldigt mycket när det träffas så jag förstår att det kommer därifrån. Alla killarna i släkten dricker öl efter öl och det blir en väldigt "grabbig" stämning och det verkar som att det inte är någon i sällskapet som tycker det är konstigt - det är ett normaliserat tillstånd. Jag får ofta höra att jag är tråkig och blir lite "hånad" av dem pga av detta. Jag känner dock att jag står på mig i dessa situationer vilket leder till att jag blir den tråkige som inte kan släppa loss.

När min släkt träffas och har fester så blir min sambo alltid fullast och jag upplever att de "skrattar" lite åt honom bakom ryggen. Ibland går jag hem tidigare, eller går och lägger mig men då får jag alltid utförliga redogörelser om hur full han har varit. Jag har då sagt att berätta inte det för mig utan berätta det direkt till honom istället. Vet inte vad det står för? Vågar man inte eller är det skadeglädje?? Jag känner mig så ensam i dessa situationer och vet inte om ett nästa steg är att bryta upp. Jag älskar honom men känslorna får sig en törn hela tiden efter sådana här tillställningar. Jag hatar (verkligen hatar) ex midsomrar då jag vet att min sambo kommer att spåra ur. Jag har aldrig roligt på dessa högtidsdagar eftersom jag hela tiden har en klump i magen över vad som kan hända. Min fråga är - är det någon som kan tipsa om vad man kan säga för att få honom att förstå att han gör bort sig och inte är "partykillen" på festen?? Eftersom ingen runtomkring säger något utan väljer att skratta lite dagen efter åt det hela. Varför vågar ingen stötta en i detta? Min släkt tex vet att jag tycker att han dricker för mycket (min släkt dricker måttligt) men ändå är det ingen som väljer att sätta stopp eller kanske kommentera något till honom direkt. Vad jag säger hjälper ju uppenbarligen inte.....

Jag har försökt att prata med honom när han är nykter, jag vet att det inte hjälper att tjata när han är berusad, men han slår bara ifrån sig och säger att det är jag som har problem och inte kan slappna av. Jag kan ta 1 eller 2 glas vin till maten men aldrig mer än så. Det kan jag få kastat i ansiktet nämligen, du ska inte säga något du dricker ju själv vin.
Ja men inte i några mängder svarar jag. Han blir som ett barn som ska ge igen...

Får ont i magen av detta och funderar verkligen på om det går att förändra detta på något vis. Det skrivs ju överallt att den som missbrukar alkohol måste ju själv vilja, men han tycker ju inte att han har några problem. Nu har vi blivit inbjudna till en fest på annan ort om ett par veckor och jag har sagt att du kan väl köra. Då blir han nästan sur, varför det, det kan väl lika väl du göra? Men jag vägrar vara en fyllechaffis och jag kan känna att om han inte har några problem med alkoholen varför kan han då inte avstå någon gång......

Suck, vad ska man göra???

Det är svårast att titta ärligt på sitt eget beteende. Jag tycker inte att jag gjort något av de klassiska "medberoendegrejerna", inte täckt upp, ljugit eller offrat mig. Fast det är klart att det kanske jag har, på små sätt som inte märks i vardagen. Först på sistone har jag känt mig mogen att ta upp för vänner att han har problem. Det vet ju alla våra vänner redan, så det kommer inte som en chock för någon, men för mig har det varit ett stort steg att säga det självklara. Jo har seriöst tagit upp med min man vid ett par tillfällen att han borde söka hjälp, eller åtminstone prata med någon. Men det vågar han nog inte, vågar inte släppa spriten. Har inte ställt ultimatum för den dagen jag gör det måste jag vars beredd på att släppa allt och gå, det är jag inte nu.

Har mått kasst de senaste dagarna, han har märkt det och vi har hitta på saker man kör bil till, då håller han sig nykter. Det har varit ett skönt andrum att kunna göra något kul ihop utan sprit. Det kommer inte att hålla i sig, men det är skönt att se, även för en liten stund.

Det börjar komma ikapp mig.
Jobbiga dagar. Alla tankar tär på mig.
Äter upp mig inifrån.

Nä....nu måste jag backa bandet. Banka mig själv i huvet å bli påmind om vad JAG behöver för att må bra.
Återhämtning återhämtning. .....!!!!
Vila, hitta glädjen.

Har även sökt hjälp för att kunna hjälpa barnen. Vet inte om de tänker mycket om detta. Men, om jag har insett så måste de blivit påverkade på nått sätt, frågan är bara hur??

Ny dag i morgon å ny dag för bearbetning, funderingar....
Fast ska även försöka lägga ord på nån sorts lycka å glädje.
Skönt att skriva....

Du har rätt Aeromagnus.. Det är ett svårt val, för hur man än gör så gör det ont!
Jag förstår att min gubbe inte kan stå emot suget.. Jag förstår att han inte dricker av elakhet eller för att reta mig (även om han vet att det provocerar..) Men att veta det hjälper inte om man själv håller på att bli sjuk av att bo tillsammans med en alkoholist (nyckfullhet, tjatighet, "spedad", kan inte sitta still vare sig han har abstinens eller dricker..)
Det har börjat påverka mitt liv så mycket att jag bara känner mig som ett tomt skal..
Jag måste härifrån om jag ska orka överleva.. Om jag ens ska orka börja tänka på vad jag själv vill.. Istället för att ägna min energi åt ständiga "brandkårsutryckningar" på grund av hans fylle-nycker..
Men det gör som sagt ont.. Och inget man gör i en handvänding om man varit tillsammans länge..

Hej SaraLisa.
Välkommen till forumet!

Du beskriver att du är ny här och börjat fundera över om din man har ett alkoholproblem och dricker i smyg. Du ororar dig då ni har två små barn och mår mycket dåligt av det här. Det låter som en jobbig situation att dra på det, samtidigt är det du som måste känna när och om du vill prata om det. Att vara rak och ärlig och utgå från sig själv, "jag känner att .., jag blir orolig när". kan ibland vara hjälpfullt om man vill ta upp en sådan sak. Ibland kan det vara hjälpsamt att prata med någon, skriva och läsa här på forumet och försöka hitta saker som fyller på energi som hjälper en för en stund att skingra tankarna.
Hoppas något av det här blir hjälpsamt för dig.

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej.
Är ny här.. Googlade och hittade denna sida i ren desperation. Jag misstänker att min man dricker i smyg. Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös och vet inte bad jag ska ta mig till. Upprinnelsen till mina misstankar är att kag hittade en gömd Box med vin nu på lantstället där vi är på semester. Jag har "haft koll" på boxen och ser att han tagit från den under veckan som gått. Jag hittade även ett kvitto där det framgår att han köpt 3 vinboxar som jag inte sett röken av. Han har alltså gömt dem. Nu i efterhand tror jag att han druckit även hemma då han betett sig underligt ibland. Vad ska jag göra? Ska jag konfrontera honom eller vänta och "samla bevis". Jag mår så dåligt av detta. Vi har två små barn på 2 år resp 6 mån..

Han kom hem till mig igår kväll o vi prata rätt mycke...
Jag sa att jag inte kände jag kunde lita på honom, att han får visa eget intresse på att bli bra.
Öppna foderluckan o säga när det tar emot, ta emot vad hjälp han kan få, även gå och prata med någon utomstående om hur han hanterar saker som går emot honom....och lyssna på det!
Han stanna rätt länge och fick sova över, som en vän...han har nog svårt förstå det med att va vänner, faktum är att jag e ju inte sugen på att ragga upp nått nytt men vill inte va flickvän till nån jag inte kan lita på heller!!!!
Men jag trivs i hans nyktra sällskap, för det mesta...inte när han blir hyper aktiv o inte går o prata med.
Råd mig någon.....

Som missbrukare av A kan jag bara instämma i det etanoldrift skriver. Vi dricker för att vi har ett sug även om vi vet att det är fel och att vi sårar, förstör andras liv. Vi gör det inte för att vi är genuint elaka utan för att vår kropp skriker efter nervgiftet alkohol. Vi kan inte bryta, eller ibland vill inte bryta. Fly är ju det bästa med a och att det dämpar ångest. Värsta med a är att den ger ny ångest, problemen samlas på en stoooor hög och vi överlämnar det åt vår partner att lösa. Så jo Linker du är i ett solklart medberoende, men det gör dig inte till en elak person på något sätt. Det är inte ditt fel att din man dricker, det fixar han så bra själv.
Missbrukare är ofta fega och tar den enklaste vägen, för de klarar inte av något annat i sin sjukdom. Det finns alltid svepskäl till att dricka. Fira något, få gäster, fly, man mår dåligt, någon är sjuk, någon har dött, frugan är taskig ja det finns alltid skäl. Så länge man har sina svepskäl till att dricka så har man inte heller problem med spriten, eller inte på ett helhjärtat sätt erkänt att man har problem med alkoholen. Detta är inget en partner kan påverka, tyvärr.

Vad du ska göra Linker är ett beslut som du måste ta och som du kan leva med. Antingen får du ge upp en del av ditt egna liv, ge upp en del av dina behov för att stanna kvar i en relation med en missbrukare. Eller förbereda på att lämna en partner man kanske har levt med under en lång tid och som man älskar. Detta är ju ett grymt val hur man än gör och därför behöver man stöttning oavsett valet. Valet måste komma från både hjärta och förnuft tillsammans.

Nej, att försöka resonera med en alkoholist, när denne är påverkad går bara inte.. Antingen blir de förbannade eller så vänder de allt man säger emot en.. Jodå, på "det" viset fungerar ju hjärnan på dem.. Men det är också så, att vill de inte själva, så kommer de heller aldrig att bli nyktra.
Sedan sitter de efteråt och tycker synd om sig själv för alla chanser de sumpat, när folk helt plötsligt gör allvar av sina hot att lämna dem (eller kommer med en massa lögner, för att de inte vågar titta på sitt eget missbruk..)
Du har ett val, att acceptera faktum, eller att leva ett eget liv.. Medberoende är vi i alla fall, vare sig vi kontrollerar eller ej... Detta på grund av att alkoholisten på sitt sätt kontrollerar våra liv!
Inte bjuder du hem folk om din man är full eller du vet med dig att han tänker dricka? Inte ställer du dig och säger till gästerna.. jag är förbannad idag, för gubben kom hem klapp kanon igår?.. Nej, du "håller god min", ler och säger välkommen.. eller hur?

Kanske ska du starta en egen tråd här, känns som om det vore en bra ide. Jag känner igen detta beteendet från mitt egna missbruk. Man säger saker som låter bra men sedan gör man tvärt om. Även om man vet att det är fel. Det är sjukdomen alkoholism som gör det. När man tänker på alkoholister tänker man på de gamla gubbarna och tanterna som sitter på parkbänken. Om han nu vet att han har bekymmer men ändå inte förmår att bryta kanske han bör ta hjälp av VC för att åter få antabus utskrivet och kanske kontakta AA. Välkommen hit Liz

Tack för din svar etanoldrift! Jag har bara ett liv och jag vill leva det fullt ut, och ska göra det! Önskar dig all lycka i livet! Var rädd om dig!
Kram