Senaste kommentarerna i forumet

Du gör som jag gjorde - du letar hjälp åt honom, men det behöver han fixa själv för att det ska fungera !!!
Du vet att han behöver hjälp och du kan trycka ner din i halsen och stoppa in den i öronen på honom, du kan köra honom till femtioelva behandlingar, boka tusentals samtal och parterapi, och läggs miljarder kronor - men han kommer inte fixa det förrän han själv väljer det, och då måste han själv söka upp sin hjälp!
Det bästa du kan göra är att ta egen hjälp - läs på Mulletants länktips!
Mulletants tips och råd och ord var oerhört värdefulla för mig, hoppas du kan ta till dig dem också!

Du behöver ta gand om DIG, ditt liv och din lycka, inte hans! Så länge du finns där så möjliggör du hans fortsatta drickande. Hårt, men sant!

Jag fastnar vid att du skriver att din familj vet lite om alkoholen, men inte aggressionerna - de vet inte för du skäms över att du låtit det hända, du skyddar honom och det är inte ditt ansvar!
Läs dina inlägg och föreställ dig att det är din bästa vän som skrivit det - vad skulle du råda henne till?

Och - försök att börja prata!!! I tystnaden inne i ens egna huvud låter det inte så farligt, men när man berättar högt så hör man sig själv... Jag började skriva här, sedan började jag prata, med bästa men, med samtalskontakt och då familj och så några vänner till, några kollegor osv och till slut insåg jag...

är ett mycket bra alternativ http://www.namndemansgarden.se/ Dock har jag förstått det så att behandling förutsätter missbrukarens egna önskan att bli fri från missbruket.
För oss medberoende är det typiskt att tänka som du: "Då bör jag lägga terapibiten åt sidan och fokusera helt på att han ska bli alkoholfri." Vet du, det är han själv som måste göra sitt jobb. MEN du kan göra ditt! Du kan ta kontakt http://www.namndemansgarden.se/anhorig Alldeles underbart att du har en familj som du kan vara öppen med och som ger stöd. Varför döljer du våldet? Bästa kramen / mt

Har spenderat dagen med att kolla runt bra alkoholvård i Skåne. Malmö-Lund regionen. Bor i Staffanstorp som ligger mittemellan. Är det någon som har personlig erfarenhet om bra vårdgivare i denna regionen av landet? Har haft dålig erfarenhet när det gällde hitta terapeut till mig och min sociala fobi tidigare i livet: Blev mycket studsande mellan psykologer/terapeuter tills man efter långt om länge, åtskilliga tusenlappar fattigare, äntligen hittade rätt hos någon som faktiskt kunde sina grejer och som man kunde ha förtroende för. Beatris

Nu har jag hunnit läst Aeromagnus inlägg oxå, (vi råkade skriva samtidigt så såg det inte innan). Då bör jag lägga terapibiten åt sidan och fokusera helt på att han ska bli alkoholfri. Ja det låter ju himla rimligt. (Återigen ; varför är man så jäkla blind och dum när det kommer till en själv?) Goda råd som jag kommer ta till mig! Varmt tack! B

Jo..ja.. det är sant. Jag hör er båda, kloka råd... Någonstans misstänker jag väl detsamma; att det inte kommer bli bättre eftersom han själv dessutom inte tror det kan ganga honom något. Att han bara i så fall följer med till ett terapimöte för min skull. Jag hoppas väl att mötet kan få honom att se sig själv utifrån. Få honom att omvärdera saker och ting, inse ett o annat. Oavsett ska jag deffinitivt kolla upp hjälp till mig själv. Att resonera med en som lever med en missbrukare är tydligen inte helt olikt försök att resonera med själva missbrukaren: Jag har ju hur många bortförklaringar och skygglappar som helst. Det gäller väl för mig som för min sambo; att jag behöver hitta min absoluta nollpunkt där jag fått nog. Jag har i ett definitivt avseende fått nog; Relationen kan jag inte fortsätta i ifall vi inte tar detta steg... Jag måste nog ge honom chansen, går det så går det, annars inte, och då får jag säga adjö. Jag har en jättefin familj som vet lite (om alkoholen, inte våldet) som jag vet skulle stötta mig ifall jag skulle behöva dem.
Tack igen för gott tankebollande! Kram B

Jävla rättstavning på paddan

Flygcert och Mulletant de resonerar så bra. Jag vet inte så mycket om medberoende men vet allt ifrån den missbrukade sida. 1 ALKOHOL ÄR INGEN MEDICIN UTAN ETT NERVGIFT!!! Man kan adrig ota något med alkohol, möligtvis kortsiktigt fly men problemen växer som ett berg. Förlåt Beatrix om jag är kallor hård nu men terapi kommer inte hälsa som ett första steg. An måste bli fri från a, sedan kanske terapi är bra. Du får också tänka på att så länge du pysslar om honom, ju svårre kommer det bli för dig att tillfriskna. Har du frågat honom om han tycker alkohol är ett problem för honom? Bara för att man har druckit är det aldrig ALDRIG ok att slå någon annan eller ta sönder saker. Detta är ett stort varningsteckem ag tycker du ska ta mer på allvar. Förlåt min moralpredikan men jag bryr mig om dig och hur du har det trots bi aldrig träffats. Din kille kommer inte förändras förrän han är fri från a

Al-Anon http://www.al-anon.se/
Tuva forum http://www.tuvaforum.se/
Information och stöd till anhöriga påverkade av en närståendes missbruk http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Två länkar om vad som händer i hjärnan vid missbruk https://www.suntliv.nu/artiklar/bruk-och-missbruk/vad-hander-i-hjarnan-…
http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna
Det är viktigt att få kunskap om vad som händer en själv men också om missbruk / missbrukaren

Fortsätt läsa och skriva, många har fått hjälp här! / mt

MEN den som är fången i missbruk följer inte förnuftet. När det gäller en person som dessutom är våldsam kan du inte alls lita till förnuftsresonemang. Lyssna till flygcert som vet av egen erfarenhet. Många andra har gått igenom liknande och det händer att kvinnor (nästan alltid kvinnor) skadas allvarligt av en våldsam partner. Det är svårt att tro att det skulle hända 'mig' men statistik från verkligheten visar tyvärr sorgliga fakta. Nu tycker du kanske att jag tar i men jag vill understryka allvaret. För den som börjat använda våld brukar det inte 'bli bättre'. Det är faktum.
Du behöver söka hjälp för din egen del för att, precis som flygcert skriver, bli klar över dig själv. Jag ska klistra in länkar till två bra webbsidor.
Ta hand om dig! / mt

... men det låter väldigt naivt i mina öron - jag känner igen mycket sv det du skriver, och vet hur nästan omöjligt det är att lämna, men OJ, vad jag och exet provade terapi, han medicinerade genom läkare, han gick på enskild terapi och vi gick på parterapi, och jag fixade, jag bokade, jag ordnade, jag hittade lösningar, jag skyddade... allt för att han inte skulle råka illa ut, så att han inte skulle knäckas, så att han skulle få hjälp...
Mitt råd är att se till att skaffa hjälp till DIG, se till att få AlAnon-kontakt eller egna samtal, så att du vet vad du vill, vad du accepterar, vad du kan göra och inte!!!
Du förmer prata med honom och sätta gränser, men han gör som han vill i slutändan - i en bra relation hade inte du ensam behövt dra hela lasset!!!

Hej igen! Lägenheten står på mig: Han sa upp sin och flyttade in hos mig. Men jag hade inte emotionellt klarat att kasta ut honom; Han har ingenstans att ta vägen; har inga vänner och har brutit kontakten med sin familj som han känner vänt honom ryggen. När vi pratat sen tidigare om hur vi gör ifall vi skulle gå våra skilda vägar, har vi sagt att bryter vi, så bor han kvar hos mig tills han funnit eget boende. Jag är aldrig rädd för honom nykter, bara ibland när han druckit. Låter ju som en bra deal i teorin kanske, men i praktiken hade ju säkert ett uppbrott drivit honom ännu djupare in i de mörka tankarna, och i det läget; med honom full, arg, ledsen och frustrerad på mig över att jag brutit med honom i nästa rum; då hade jag varit rädd för honom varje gång han druckit; att han skulle straffa mig. Inte längre kunna kontrollera sig alls.

Vi har nu pratat efter detta med glasdörren, som av någon anledning blev den där väckarklockan för mig, och han bett om ursäkt och lyssnat på mig. Då föreslog jag att vi skulle gå och prata med någon; en parterapeut. Har föreslagit detta för hans egen del sedan tidigare, men han har vägrat. Tycker inte det leder till något. Men jag sa att det var vad jag behövde för att fortsätta denna relation. Han gick med på detta, vill inte jag ska känna mig otrygg med honom. Jag hoppas att detta kan vara lösningen(??) Att detta nu öppnar dörren för förändring: får honom att inse att han faktiskt har ett alkoholproblem, och ; precis som du sa Aeromagnus; ett problem med agressivitet. Han har en massa underliggande ilska/frustration över sitt liv/ sitt förgångna som jag inte tror han ordentligt tagit itu med. Han självmedicinerar med alkohol, vill inte att den ska tas ur bilden, och eftersom det är hans enda coping method tills jag kan ordna professionell hjälp för oss och honom, vill jag inte kräva av honom att han ska ge upp den "cold turkey". Jag tänker som så att; förvinner alkoholen, utan ett pågående alternativ som samtalsterapi ihop med antabus och medicin mot hans ångest/ depression, sätter jag honom på pottkanten; då har han inget sätt alls att hantera/döva sin vardag/sina känslor. Fullföljer han sitt löfte till mig att följa med till samtalsterapi känner jag mig tryggare, som att han faktiskt förstått att han behöver göra ett val. Antingen förlorar han mig, eller så tar han äntligen itu med sina demoner och får hjälp, med mig vid sin sida. ..Hur låter det här? Är det bra resonerat av mig eller bara mer naivitet från min sida?? Det är så svårt att se det hela klart och tydligt. Är annars jätteförståndig och har god insikt o förståelse för saker tycker jag, men när det kommer till mig själv så är det som en blind fläck. Allt blir suddigt av känslor, osv..

Ullabulla, att det som behöver sägas är sagt. Många gånger redan. Kram / mt

precis när den nya kliver in genom dörren.
Tentaklar och navelsträngar,något är det ju som fortfarande lever.
Jag svarade förstås inte och idag när jag ringer upp(varför gör jag det?) så svarar han förstås inte.
Det som var så viktigt igår kväll är förmodligen inte sägbart idag.
Kanske ska sätta mig ned med honom en sista gång så han får tala ut om sin smärta.Eller kanske det bara är dumt.
Kanske isåfall låta honom ta ett initiativ till ett sånt snack.
Jag har ju fått ha mina möten detta år med samtal som jag har behövt för att kunna gå vidare
Kanske ska bjuda honom detsamma efter 20 år om han verkligen har ett behov av det?
Allt är ju sagt som ska sägas.

Idag tar du med dig någon hem. Plockar ihop lite saker så du klarar dig. Vem står lägenheten på? Ni har ju inte levt så länge att ni räknas som sambo i går under sambolagen. Han behöver avgiftning och psykvård pga aggressivitet. Att polisanmälan våd så här i efterhand är ju svårt att bevisa om du inte har märken kvar.

Tusen tusen tack för all omtänksamhet och goda råd o tankar Mysan, Aeromagnus, Mulletant och Myrkotten! Jag blev rörd till tårar av era inlägg. Visste inte det skulle kännas så bra bara att få bli hörd/ få känna sig sedd. ..Är hos min mamma över natten för att jag inte litar på mig själv; rädd att jag när jag åker hem till mig/oss kommer att hemfalla till mitt mönster igen av förståelse och förlåtande och sopa alla mina egna behov under mattan. Det är svårt för mig att förstå själv hur jag resonerar. Å ena sidan; att jag blir outraged över hur någon kan behandla en annan människa som han gjort mig. Jag har hittills fått mitt huvud inkört i väggen med stryptag om halsen, han har lekt med en tändare framför ansiktet på mig och lett när jag ryggat tillbaka, gett mig en örfil när jag sitter mitt framför honom och försöker be om förlåtelse för något, fått mig en spark i huvudet, på armen och benet, blivit slängd i soffan där jag kunde sova ("för det är där jag hör hemma" som en hund ungefär) och blivit kastad till golvet.
Hur i helsike är jag funtad ifall det som blir droppen för mig; vore denna incident med en balkongdörr och inte våldet mot min egen person!? Jag blir rädd för mig själv ibland. Hans egna resonemang runt de våldsamma handlingarna mot mig har pendlat mellan att han känt djup skam och är jätteledsen över det, till att han definierat det som att han aldrig riktigt "slagit" mig för att det alsrig skett med knuten näve. Han definierar sig som feminist och förstår inte hur folk kan nedsätta kvinnor, men själv har jag fått höra hur jag är det lågaste som finns, värdelös, dum i huvet, efterbliven. Utan alkohol är han underbar, rar, varm, omtänksam. ..Det är absolut inte varje gång han är full som något otrevligt händer, men det känns ändå som roussian roulette. ..Bara att där är fler tomma kamrar i revolvern. Oddsen är 1 på 10 kanske, istället för 1 på 6.
Och Mysan; känner igen det där kontrollerande beteendet som du beskrev också.
Jag känner mig stärkt ikväll bara av att jag fick skriva av mig och för era fina svar. Tack så mycket från botten av mitt hjärta! Sköt om er alla! Kramar från en Beatris som kommer sova lugnare.

Blir lätt komiskt när orden korrigeras, aukustisk tror jag det stavas, nu har jag hunnit söka reda på låttiteln jag var ute efter: "Jag kan inte skilja på".

När jag läste ditt inlägg kom jag och tänka på Melissa Horn, vemodig autistisk gitarr med klockrena texter, ehh försöker komma på vad en särskild låt heter, nå't med att urskilja vad som är vad och att förtjäna bättre. Beatris ta hand om dig själv, kan du se dig själv med honom i längden? Kommer det vara bra för dig? Kram myrkotten

Har levt på snarlikt sätt av ditt...utan våld för att vi inte bodde ihop, jag ljumske köra hem när han stod över mig på natten och påstod jag var inte att lita på...

Du måste lämna NU....älskar du honom el har älskat honom så gör det ny.
Jag lämna i onsdags, efter att han varit nykter i prick fem veckor valde han sprit igen...med munnen sa han att han älska sitt nya nyktra liv, men han hade planerat att dricka sen veckor tillbaka.
Jag lämna, hade satt ett ultimatum, dricker du igen så går jag.
Din kille resperterar inte dig, inte för fem öre..., utnyttjar dig bara.
Min kille sa ofta till mig att 'du vet inte hur mycke jag älskar dig' , har svårt att tro på det.
Han behövde nån som 'tog hand om han' när han supit klart....
Skulle ha koll på hur mina dagar va, vad jag skulle göra, var jag skulle va och när jag kom hem till mig igen.
Men nåde mig om jag ifrågasatte vad han gjorde....

Såg på TV4 morgon om sommar supande, en alkohol terapeut sa där att det mest kärleks fulla man kan göra för en alkoholist är att lämna, är bara dom som kan ändra sig, vi respektive är chanslösa mot alkoholen och deras lögner.

Säger inte det är lätt, men vi föddes inte till slagpåsar, vi vill känna samma kärlek tillbaka som vad vi ger.
Våra liv är värdefulla, precis som missbrukarens men dom ser inte det sålänge vi e där.

Bamse kram till dig!

Ingen rolig läsning. Jag misstänker att han inte har problem med spriten när du tagit upp det eller om du tagit upp det. Jag skulle dra. Vad är det som håller dig kvar? Kärlek? Rädsla? Du kan ALDRIG ta ansvar för någon annans liv. Du måste ta hand om dig.

Så bra att du hittat hit! Du börjar med att skriva att du inte vet vad som är nog.... Efter att ha läst ditt inlägg kan jag enkelt svara att det är nog nu! Det du är utsatt för är både lagvidrigt och ovärdigt. Ingen har rätt att vara våldsam mot en annan och det sätt han bemöter dig är helt respektlöst. Du funderar själv varför du finner dig i detta - det kan jag undra också men jag vet att det kan vara mycket svårt att lämna. Många som skriver här kan vittna om det.
Läs här i olika trådar så får du se vad andra kämpar med med och hur vi hjälper varandra. Fortsätt att skriva här och gå gärna till ett Al-Anon möte.
Hur illa det än är är du långtifrån ensam om dina problem. Varma tankar och Styrkekram / mt

när jag kommer in från trägårn, tar en kopp kaffe och läser det du skrivit känner jag så väl igen det som är så svårt för många av oss: att släppa taget. Jag hör om det i min Al-Anon-grupp och jag ser det hos mig själv i olika situationer. Och det är en svår balansgång, en subtil gräns... Men ofta har jag fått se att människor har förmågor som visar sig när jag släpper taget,, lämnar över ansvaret till den det hör, dit det hör hemma. Ha det gott! / mt

Du kan ju påtrycka du inte vill ha alkohol hemma. Att om du någon gång vill dricka gör du det och antagligen i hans frånvaro!
Du kan även pointera att man behöver inte ha gin hemma för andras skull, det är ert hem. Vad andra har hemma och dricker får stå för dem.

Angående srri så är det delvis som du säger men samtidigt blir jag väldigt trött på detta. Vill han ha dessa mediciner vet ej vilken sort han har, mår bra av dem/mådde och känner nu att han inte är hundra tillfreds så är det viktigt för honom att komma i kontakt med sjukvården igen för samtal. Jag har också haft många oöika läkare, vilket är riktigt jobbigt för endel speciellt när vi pratar om psykisk ohälsa och hur man mår, skapar förtroende för osv. Det som görs angående medicinering är helt individuellt, det läkare kan göra är den medicinska biten, det rehabliterade är oftast förlagt på remiss åt kurator/psykolog/psykiatrin/sjukgymnaster/dietister osv. Dessutom har han en alkoholism i grunden och det är betydligt bättre att behandlas med srri om det hjälper än stt hamna i nya depressioner. Endel människor behöver behandlas med snri, srri osv. Hela livet. Så jag råder dig att prata med din man om hur han upplever det utan medicin psykiskt /socialt.. Likaså att du berättar din upplevelse sen att ni går till en ny läkare och berättar hans historia. Jag kan tänka mig han inte vill vara skör och gå in i att känna sig som ett offer. Alla alkoholister är inte offer efter så många år, dem finner sig oftast i livet, och accepterar det på ett annat sätt. Vilket han ska ha en eloge för. Sen är det kämpigt när man befinner Sig i motvind och depression utan att man kanske förstår det själv. Har doktorn sagt jag ska klara mig utan detta så är det väl så... Men läkare är oöika kompetenta och har olika insyn i detta. Nån stans i texten skrev du kriminellt? Menar du att läkarna säger srri är kriminellt? Då kanske dem ska sluta blanda ihop alla mediciner. Behöver man vård/medicin finns det 100 tals och välja på, eftersom jag inte ens vet vilka han ätit eller hur han mådde på dem är det svårt att svara just vad det är för medicin. Men srri är den mildaste av dem alla!

de två sista gångerna han ringde igår.
Fick besök av min nya vän och fick massor av positiv energi och en styrka att se precis det ni skriver om.
Visst vet jag att jag gjort och sagt allt jag förmått helt utan verkan.
Jag vet också att allt han säger och sagt utgår från honom hans behov och hans sjukdom.
Men likafullt rör han vid strängar djupt i mitt inre där jag tänker att kunde jag gjort mer?

Kan jag i dagsläget göra något för att lindra hans plåga?
Men jag kommer hela tiden fram till att nej.
Nu måste jag tänkte på mig själv, dra gränser och tro på det jag börjat bygga i mitt liv.
Men det kommer att fortsätta kännas tungt att han kravlar på därnere i botten av sin sjukdom och jag seglar liksom uppåt hela tiden.
Känns som ett hån mot honom och de halvtappra försök han ändå gör.
Men just idag kan inte ullabulla trolla vare sig med knäna eller något annat utan måste bara låta allt få vara som det är.
Och låta tiden ha sin gång och hoppas att han gör något radikalt.

skriv ut alldeles för lättvindigt idag. Han har fått det utskrivet av olika läkare i 8 år utan utvärdering. Och sist sa en läkare på vårdcentralen att det bara behövdes två veckors utfasning. Det är rent kriminellt. Återigen utan att ta någon anamnes. (Jag gör här en mental notering att skriva till hans läkare).
Idag var allt frid och fröjd. Jag hoppas så att det bara är en fas han går igenom. Obalans i självförtroendet. Fast han är så bra.
Frågade ibland om det inte är jobbigt att ha sprit/vin hemma. Han svarar som vanlig: om jag tar en endaste droppe kommer jag att dricka till jag dör. Jag är dödligt allergisk mot alkohol!
(Men varför ens ha skiten hemma?)

Förstår din förtvivlan och oro....men han vet villa ömma punkter han ska trycka på.
Min kille sa likadant, varenda gång han drack när jag börja säga att jag vill inte träffas när du dricker, då börja det med att han skulle hänga sig....hade inget att leva för sa han.
Så har det låtit hela tiden.

Visst fan va jag orolig första gången, andra o tredje oxå....och e fortfarande, för nu har jag lämnat på riktigt.

MEN jag intalar mig att jag kan göra lika lite åt ett val att begå självmord som vad jag kunde påverka hans val av alkohol intag!!!

Så mycke lögner jag hört dom senaste tio månaderna, börjat ifrågasätta hur älskad jag egentligen var...., skulle han välja ta livet av sig är det hans val.
Precis som det är för dig, det är hans val och du kan inget göra.

Aeromagnus skrev till mig att inte svara i telefon, på sms, fb exc....råder dig det samma.

Han kan inte släppa dig o går du tillbaka så löser det inget.

Kram