Senaste kommentarerna i forumet

Man börjar undra.
Å jaa Mysa, varför stannar vi?
Pga kärlek ...El?
Vilken kärlek får vi tillbaka?

Vill vara arg å skrika, vill få utlopp för de känslor som man tydligen inte ska framföra så längre.
Jag vet. Lugnt å stilla förklara hur jag känner, å sen???

Efter samtal idag på alkoholmottagningen gick det upp ännu ett ljus för mig.
Som jag fått höra så länge här hemma "bara" folköl.
En folköl 3.5 är = 1 glas vin.
Så om han sätter i sig 1 6pak på vardagarna lite nu å då....alltså 1 vinare.
Å alltså då = mer än 2 vinare/ dag på helgerna......
"Bara" folköl my ass!!!

Å sexet....ja. har väl blivit fylle/ bakade de senaste tiden åren. Själv förvånad att inte suget finns....jag börjar fatta (tröööög)

Nu ska jag alltså låta det sjunka in...
Att som jag sa ordagrant " om du väljer att inte söka hjälp denna gång, om du "tror" att du klarar dig själv så går jag."
Så var det sagt för 3:e gången, så det verkligen ska få sjunka in å han förstår.

Fatta det nu då!!!!!!!

Tack för alla fina och brutalt ärliga svar!
aeromagnus, du satte ord på vad jag känner och uppfattar min kille...exakt så känns det!
Jag vet att om jag inte dansar efter hans pipa, om han pga mig tycker synd om sig så e det flaskan igen!
Jag e väl just nu på stadiet då jag inte vet om jag vill el orkar ta det, även om jag VET att det är hans val...och visst älskar jag honom på ett sätt, väldigt mycke...men när det handlar om att det e på hans vilkor, passar det inte så kan drt va slut....då undrar man ju hur starka e hans känslor för mig? Egentligen?

Han har ett stort behov av uppmärksamhet, får han inte min så e det min hunds han pockar på.
Det e skitjobbigt, hon har honom som en leksak...tar honom aldrig på allvar o han fixar inte när hon går igång på högre varv...hon e fyra och en halv månad.
Har aldrig låtit han träffa henne onykter el bakis, hon e min och vet var tryggheten är, hos sin matte.
Uppfattar honom som svartsjuk över att hon föredrar mig framför honom.
Jag e en djur människa, förstår nog dom bättre än människor många gånger, dom ljuger aldrig, man får villkorslös kärlek...har häst katter och min tax.
Han gillar inte katter, dom hårar ju ner....ja men dom spyr inte pga sprit o sen finns dammsugare!
E en social person, lätt att prata med folk som är okända, har jag ofta nytta av på mitt jobb.
Är inte konflikträdd men lärt mig med åren vilka fighter som e värda att ta.
Sån e jag, han säger ofta hur mycke jag betyder för honom, att jag inte vet hur mycke han älskar mig....har svårt att tro på det, på sitt sätt kanske han gör det, men inte alla gånger så som jag skulle behöva va älskad.
Har varit hos psykolog två gånger, hon ställde mig frågan om jag trodde han stod pall om jag behöver hjälp nån gång....svarade att jag vet inte, känns inte så.

Mitt x som även han drack förmycke (iaf enl mig) hotade att låta nån banka in pannbenet på min nuvarande så polisanmälde jag, berättade för min kille att jag gjort det och fick till svar att det e väl inget att böla för....
Berättade då bara om anmälan inget om pannbenet...till saken hör att mitt x hade betalt 16000kr för att få en misshandel utförd innan fick jag höra.
Sparade den infon till för en vecka sen o berättade för min kille då.
Men ja, jag vet inte...har alltid ansett att vissa hamnar lättare i bekymmer än andra, räkna väl inte med att va en av dom djälv.

Ja för att alkoholism inte är en allmänt vedertagen sjukdom hos alla. Många tycker att alkoholism inte är en sjukdom utan det är bara att sluta dricka. Brukar skratta lite åt dom för de vet inte vad de pratar om. Jag brukar då ta upp HIV. Det är väl ingen sjukdom det är ju bara att inte doppa den utan leva i celibat. Lite off topic kanske :) Att dricka idag är normalt beteende fast det borde vara onormalt. Alla vill vara normala och klara att dricka. Därför tror jag det är så svårt för alkoholister att erkänna sin sjukdom/problem. Nu ska jag vara brutalt ärlig. >Din kille har en så djup förnekelse och tar enbart antabusen för att det ska se snyggt ut. Så gjorde nämligen jag. Härdade ut det första halvåret. Tre veckor efter uppehållet tog jag en suparperiod. Ska inte säga så om din kille men hans beteende är en kopia av mitt. När jag vaknade upp i fyllecell andra gången. Jag var livrädd, viste inte v ar jag var. Gapade och skrek. Klockan 4 släppte de ut mig. Lommade hem till hotellet. Körkortsutredning efter två lob på ett år. Det fick mig att tänka om. Nu blev det ingen körkortsutredning men jag var jävligt spak. Tyvärr måste det ibland hända hemska saker för att man ska vakna upp.

Styrkekramar

Tack Ullabulla

vissa saker skulle jag vilja bli av med och det är min svartsjuka. Jag skäms så otroligt mycket över den så jag mår dåligt att ens erkänna jag är det.
Jag är fortfarande rädd för att se eller få veta att han flörtar eller flörtat med speciellt nån jag känner.
men ändå kan jag då tänka, låt nån annan ta hand om han då. O ändå kommer jag tycka att tjejjen i så fall kommer få ett rent helvete.

Tycker mig se riktigt bra saker skrivna här, inte minst med tanke på att du absolut har erfarenhet.
Gillade skarpt att du skriver ner och bokför det du får uppleva, som en dagbok... oj vad det kommer slå hårt, men för en god anledning.
Mycket bra fråga som livetsliv kom med där också till dig Mysan; om du bortser från din karl - gör du andra roliga saker för dig själv, så att du mår gott?

Mycket väl skrivet överlag livetsliv, särskilt sista inlägget. Tumme upp.

Förstår din besvikelse. Du är fortfarande som ett öppet sår och han bidrar inte till att du ska kunna läka utan allt ska Ske på hans villkor. Bra ändå utav dig att inte gå emot din egna lust/vilja och följa med för han frågar/ber dig. När man mår som man gör som anhörig (utgår från mig) men säkert fler som känner igen sig, så orkar man inte alltid vara bland folk oavsett om det är familj. När man känner man går på nålar, man är skör, spänd, arg inombords.

Jag vet hur svårt det är, du vill gärna va med honom men samtidigt ta avstånd för du känner dig fortfarande kränkt av hans agerande.
Vad sägs om att göra saker för din egen skull? Bortse från honom lite? Vad får dig att må bra? Intressen? Skriva om honom? Skriva om dig själv? Skriva ner sina tankar är bra, för att sedan återgå och reflektera hur du mådde då, nu.

Sätt upp mål för dig själv - det kommer hjälpa dig att frisätta dig från hans fasthållna grep om att störa dig i ditt mående, man går ner sig som medberoende och blir väldigt skör, värsta är att man ofta tar allt personligt och det är svårt att förlåta när man känner sig värdelös /ej av värde/betydande. Be honom inte komma till dig, låt han förstå Att han bör komma till dig, nå dig på din nivå, inse vilken fin kvinna han har, som bara velat hjälpa honom., som vill leva väl och inte under hans förutsättningar... Man är två i en relation och det är upp till båda att ge och ta och även acceptera varandra. Jag tror din man går på knogar just nu därför tar han åt sig av allt oavsett om det är välment, han kan inte kontrollera sina känslor, han är van vid att varva ner med alkohol...därför kan han vara studsig/stressad och vet inte hur han ska hantera det. Han behöver inse det djälv tyvärr.. Men nån dag kanske du kan nå honom, men iakta honom innan se om du når fram till honom och föreslå att man kan få hjälp med att förändra sina tankar och sitt liv bara genom frågor man själv får svara på, sen leva upp till.. Men det är svårt - vi är alla olika mottagliga för hjälp. För en tid sedan var min pojkvän i förnekelsefas och trodde han bara kan sluta dricka när han börjar jobba/sysselsättning, men sen så kom det som jag väntat på, han inser att fallet inte alls är så enkelt. Det är mycket att jobba med, om han behöver ytterligare en behandling g /behandlingshem återstår att se. Vi har 12 stegs böckerna hemma, man ska arbeta med. Han går på möten AA och NA när han är fokuserad på nykter/drogfrihet , han är långt ifrån troende och bortser från allt om frälsning/Gud osv. Utan han går ditt och delger, lyssnar o arbetar med sig själv. Ingen ide att gå på möten och vara falsk & gå och dricka efteråt därav har han haft avbrott från detta dessa månader då han inte varit redo. Han vet dock han kan vara nykter, han var det i 8 månader och det är det längsta sen tonåren. Då har han ändå bott på behandlingshem o inte ens då var han ren dem halvåren, dem åren vi varit ihop har han gått öppen behandling och alltså bott hemma, varit där 4 dagar i veckan och jobbat i gruppverksamhet med andra alkoholister/narkomaner för att bli av med sitt missbruk, detta pågår under 7 veckor följt av 1 års eftervård 1 em i veckan.

Här om dagen spydde jag när min pojkvän sa att 4% av alla håller sig rena, utan återfall.
Efteråt förstog han inte först hur det stack i mina öron och ögon. Men sen kommer svaret, förstå jag vill vara en av dem procenten, även om jag vet det är tufft. Sen har jag samtidigt hört så mycket om återfall och hur vanliga dem är, att dem kan komma närsomhelst men som oftast i början, men det finns dem som får sina efter några år. Men desto längre tid man är nykter desto större motstånd blir det.

Min pojkvän vill jag ska ha tillit till honom, jag svarar att den får du givetvis bygga tillbaka för just nu finns den minemalt. Han blir små arg och säger jag måste tro honom, han var nykter 8 månader. Mitt svar var o är, jag är jätte stolt för det du klara av men jag kräver faktis mer av dig hädanefter för annars så blir du viktigare än mig och så ska det inte vara i mitt liv. Det är jätte svårt,för vi lever ju alla så oöika liv även om man ser tecken och saker som påminner om varandra.

Jag säger inte till dig vad du ska göra, men jag råder dig att fokusera på dig, det som gör dig glad, behöver han dig, saknar dig och din kärlek och vet vad som krävs för att förtjäna den kommer han komma till dig, lyssna på dig och bry sig om dig - om inte så finns det garanterat andra som gör detta och det kommer du få uppleva när du öppnar upp fin värld som du har runt dig (förutom han och hans ego)!

Vi har inte setts på två dagar, han blev sne som fan pga att jag sa om han lugna sig lite....
Igår fråga han om jag skulle med o äta hos hans föräldrar men jag mådde mindre bra och hade inte nån lust alls, skrev att han kunde ju komma inom mig innan men fick till svar att det hann han nog inte....okej, kändes ju som man betydde mycke där...

Jag förstår att du är besviken, ledsen och känner dig lurad. Jag kan emellanåt känna likadant men försöker rannsaka mig själv i nuläget och se varför jag stannar om det är för jag tror på det min pojkvän säger eller om det är bekvämt att ha någon trotts alla hans brister i både alkoholismen/omdömet och sitt missbruks-beteende likaså alla hans vänner jag får stå ut med när han är aktiv i sitt missbruk. Jag är själv inte från den världen, och jag har emellanåt frågat mig vad han söker i mig? Inte bara att jag är utan missbruk/beteende utan också en tjej som säger rakt ut vad jag tycker och tänker om hans vänner och om honom, visserligen möter jag honom på den nivån han befinner sig bara för att få honom förstå att han är oresonlig när alkoholen pratas som en flaska välling för småbarn. Jag dricker själv inte längre, pga jag sett tillräcklig skada vad alkohol och annat missbruk gör med människor. Jag har nog med att kontrollera mina nerver som nykter och vet att jag skulle bli galen om jag drack just pga allt dem utsatt mig för, sen när man ser hur oresonliga fulla människor är ör man glad man kan ta sig därifrån .

Jag vet att AA inte passar alla, däremot finns det andra alternativ att prata med någon. Tyvärr måste man vara öppen för förändring för att göra detta. Din pojkvän kanske inte är detta ännu. Han kanske tror/tänker han gjort sitt med antabusen. Det kommer ta tid.... Kan jag säga bara. Min pojkvän har varit nykter halva vårt förhållande. Det är det jag strävar efter. Sen var hans resa som nykter inte så jätte rolig alltid då han gick in i depression, sov mest hela dagarna, ville inte göra nått, börja slarva med antabus, sysselsättning, träning ja ALLT och sen i slutet på april kom återfallet.
Detta med att förändra sitt liv är ett jätte steg att göra, tar mycket på krafterna, och det är just detta som oftast är svårt att göra själv utan profionell hjälp o omöjligt utan egen vilja. Har man inte någon possitiv ingång i att vara nykter och hitta ny vägar som är minst lika /mer tillfredställande så hamnar man tyvärr sittandes och ältar att det var roligare förr.

Jag råder dig som andra, låt han sköta sin antabus själv. Där kommer du se om han vill... Sen kan du ta hjälp utan honom om du är öppen för det och prata med någon om hur du ska göra för att du ska må bra!

Ta makten över ditt liv är en bra bok för att komma ur spiralen där "negativ" energi råder...
Den handlar inte om alkoholism i sig utan den utgår ifrån att skaffa sig ett bättre mående/liv och den enda du kan förändra möta är dig själv. Vill du man ha dig låt han bevisa/visa det. Spring inte efter honom.. Låt han jaga dig, du har väl vart tillräckligt tydlig mot honom så han kan väl få bevisa/visa för dig ditt värde nån gång... :-) bamse stor kram till dig!

Själv ska jag och min pojkvän in nu på fm efter snart 3 månaders aktivt supande till hans drogterapeut, idag början han med dubbel dos antabus, pissa, blåsa m.m & förhoppningsvis jobba/sysselsättning så jag får några veckors semester /ledighet ... Då jag är sjukskriven även om det inte tagits någon vidare hänsyn till det, men i veckan som var fatta han att tar han inte och ser vad detta gjort med mig så är det bara att flytta ut, eventuellt slut. Jag älskar min pojkvän och hyser fortfarande kärlek men precis som för alla andra prövas mina känslor för honom och denna tid som vart har enligt hobom varit lugn men enligt mig den värsta tiden i vårt förhållande. Jag har skrivit ner hans beteende, allt som hänt, sånt vi pratat om men där jag inte nått fram till honom, för det är en del i hans kommande behandling, komma till insikt att när dem accepterar stt deras beteende är minst sagt inte okej, det är då dem kan se sanningen hur illa dem gjort omgivningen det vill säga sina anhöriga.

Det luriga i det hela är att han verkar ju som det låter inte ha fått ett återfall, utan är ju faktiskt nykter nu, även om han slarvar med pillrena (medvetet eller omedvetet). Det är ju ingen garanti för någon som går på antabus att man börjar dricka bara för att man missar medicinen någon dag, men det kan också vara ett medvetet val att "råka missa" för att ge sig chansen att dricka. Det vet man ju inte som anhörig. Hur länge har han varit nykter nu som du känner till iaf?

Jag tycker att det låter som att för att du ska koppla av i det hela så är ett första steg åtminstone att han verkligen sköter sin medicinering. Det borde egentligen inte vara en speciellt stor grej för honom att ordna med doseringsask, gula lappar, påminnelse i telefonens kalenderfunktion eller vad som. Det kanske skulle få dig att kunna koppla av lite mera vad gäller den delen iaf. Den delen borde han lösa för sin egen skull inte minst, men också för er relations skull.

Sedan vet jag inte hur er relation egentligen mår, det kan nog bara ni svara på... men nog saknar jag lite mer "värme och kärlek" i det du skriver. Å då menar jag inte från dig, utan i relationen i sin helhet. Du ger intrycket av att vilja ställa upp, bry dig, kanske "ta hand om", men kanske inte får tillbaka det du hade hoppats på. Att bara få känna att man är uppskattad av sin partner är jätteviktigt i en relation.

Var ska jag börja....hur det kommer sig jag fastnat för två likadana?
Man har roligt ihop (till att börja med), man får den sortens uppmärksamhet man behöver iaf just då....
Sen när man lyckats fatta vad det handlar om så e man redan fast....med min kille visste jag ju att viss problem funnits men kan nog mer känna mig jävligt lurad av folk som sagt att han inte hade problem längre men även av honom...sa rakt ut när vi började träffas vad jag visste om hans tidigare beteende men han sa att han till 100% inte hade problem...så blåst va jag, så här e jag idag.

Han har gått på AA möte förut, varit på nämndemansgården oxå, han anser det va skämt....detta va för ca 8år sen.

Du fråga om hur jag dricker, kan säga att det e väldigt sällan!
Tycker att va onykter är bara obekvämt, älskar kunna ta bilen utan att tänka om jag KAN/VÅGAR....
Och sen när jag sett hans drickande har det gett ännu mer avsmak mot alkohol.

Jag försöker prata med han utan att va dömande, utan att dra upp gammalt, bara velat veta hur han kände och höra så han mår bra....
Han frågar aldrig om jag mår bra, säger bara att jag e sur om jag e trött...lite tråkigt.

Du skriver att jag inte möter han där han e...tro mig jag försöker! Men han släpper inte in....

Det är förhållandet till alkoholen som tyvärr styr, och beteendet som skaver nu. Bara för han börjar med antabus är nykter är han långt ifrån klar med sin "sjukdom" det är en besathetssjukdom/beteende/beroende.
Han är beroende av ruset/känslan. Du som medberoende är fortfarande beroende av att ha kontroll över honom.

Jag upplever han gjort dig väldigt illa under ert år ihop, läst du även skrivit om en annan man som också drack mycket. Dricker du själv någonsin? Eller hur kommer det sig att du fastnar vid dessa män? Det blir ett destruktivt förhållande där du låter dig styras känslomässigt över allt han gör både som onykter och nykter. Misstänksamheten o att tilliten spruckigt är helt naturlig,

Men som jag ser även andra svarat behövs det i regel mer hjälp för att ta sig ur ett aktivt beroende/beteende - förhållande till alkoholen och för dig mot alkoholisten /mannen.
Vill han inte gå behandling? Prata med andra på möten? AA ?
Kan ni iaf börja prata med varandra, vad som vore bra för er. Hur ni kommunicerar och även gör med er tid ihop? Att låta han bevisa han klarar detta utan att du misstänker allt på en gång, gör han misstag försök fatta beslutet då, hota inte, om det inte fullföljs... Återfall är dessvärre vanligt men det behöver inte betyda han inte kan börja om dagen efter om han verkligen inser han felat och bryter i tid.

Kbt är en bra behandlingsmetod om han inte vill gå en riktig behandling och lära sig om sin sjukdom. Kbt kan även vara bra för dig, som lever i nära relation till någon som skadat dig, känslomässigt... Hur du kan jobba med dig själv för att bli mer säker på vad du vill med ditt liv.

Jag tror inte allt hänger på en, utan båda två - man är två i en relation. Vill han inte ha mer hjälp, du ska gilla läget nu. Kanske du borde tänka/känna in hur ditt liv skulle kännas utan denna börda för det låter som du fortfarande lever med någon du inte vill leva med? Någon som inte möter dig, samtidigt möter inte du honom där han befinner sig. Enligt honom har han gjort det han kan just nu, men för det behöver du inte acceptera det, men du kan inte heller ställa krav på någon som inte vill mer än "vad han just gjort".

Kram på dig!

Varför har alkoholister så svårt att erkänna???
Man läser i parti och minut om personer som lever med dessa problem!
Om man vågar va ärlig kanske /rätt troligt får man mer förståelse!
Tyvärr tror 99% av befolkningen att utan alkohol drycker kan man inte ha fest/ ha semester/ gå på karneval etc etc....
Hade alkohol 'uppfunnits' idag hade det garanterat blivit olagligt....

Tycker du jag e för krass i mina tankar emellanåt?

Ja det finns många som vägrar ta medicin mot sin sjukdom MEN om doktorn säger till dig du har högt blodtryck säger du visst och vad gör bi nu? Du får medicin, ok säger du. Läkaren säger till din man. Du är alkoholist och behöver medicin. Vad blir svaret? Jo jag har inga problem med spriten. Sedan drar han. Alla kan bli sjuka men man måste erkänna och acceptera sin sjukdomar. Det har alkoholster svårt med.

Tack för era kommentarer, mulletant och melina! Jo, jag behöver nog hjälp själv, oron har satt sig i kroppen. Jag fick via vårdcentralen kontakt med en psykolog i höstas. Hon var i lika gammal som min dotter och rekommenderade mig en app för mindfulness. Lugnande piller tar jag och kunde, tror jag, tack vare dem klara av att avsluta mitt arbetsliv utan att tappa masken.
Men det känns som jag blir tokig när han hela tiden försöker få mig att tro att det är mina problem som orsakar konflikterna mellan oss. När han så tydligt visar upp hela registret av alkoholmissbruk - det dagliga drickandet, smygandet, förnekelsen, och nu också den ökade retligheten.
Hade jag förstått hur allvarligt detta var för 20 år sen skulle jag nog ha lämnat honom.

Sen det här med att peppa nån att hålla sig nykter....
Om alkoholism är en sjukdom vill man väl hålla sig frisk??? Eller....
Hade jag blivit allvarligt sjuk hade jag tatt emot ALL hjälp jag kunde få....aldrig nån som behövt böna o be mig....jag hade själv tagit min medicin

Sen måste jag säga en sak till...tror att man växer som människa om man erkänner vem och vad man är....
Om du inte skadat/sårat din vän så anser jag drt vara en dålig vän om den inte kunde säga bra gjort, du berättar...vi tar det från här och framåt....
Önskar min kille kunde säga att han tagit beslut att inte dricka mer, börjat med antabus...önskar han kunde säga det till sin fylle polare, då vet man om han e bara en fylle polare el en polare att ha....

Jag drar aldrig upp sånt han sagt el gjort, är av inställning att det gagnar ingen.
Eftersom han inte minns så e och har det aldrig varit lönt....det e för mig att få i glömska.
Men det är hans beteende som jag inte förstår mig på, säga att man vill fortsätta med antabus men va ointresserad av att ta den, hur mycket förståelse ska man behöva ge utan att få tillbaka?

Etanoldrift, ja visst är det så, men det jag menar är att man får försöka ha lite magkänsla själv där också. Bryter någon t.ex. ihop fullständigt, så kanske det inte är där och då man ska trampa på någon. Även om man nu har egna skäl för att agera så. I mitt fall så var det så att hon hade tidigare dåliga erfarenheter av personer i sin omgivning som haft alkoholproblem, så visst är det som du säger att det finns säkert underliggande orsaker till agerandet. Bara riktigt synd eftersom hon aldrig ens sett mig berusad eller sett något negativt ihop med min problematik. Med facit i hand skulle jag aldrig ha berättat något om mitt missbruk, då hade jag haft min bästa vän kvar istället för att flera års vänskap gick upp i rök. Kalla mig naiv, men jag vill ändå tro att kärlek, om än vänskaplig sådan, kan övervinna och överbrygga mycket. Även alkoholproblematik.

Mysan, du är i ett medberoende och det lär ta även dig tid att släppa på det som varit. Ponera nu att han faktiskt håller sig nykter och att ni har en ljus framtid ihop. Ni har ju båda ett bagage med er som ni får bearbeta. Jag har på nära håll sett en alkoholist bli nykter, men där hans partner fortsatte att leva med en "alkoholist" - för det var den bilden hon hade kvar vid honom. Fem år senare, fem spiknyktra år, så drog hon fortfarande upp det förflutna och saker som gav honom dåligt samvete. Han tog sig vidare, men hon blev kvar liksom. Så ni har två olika resor att göra där, men den första och den viktigaste resan måste din karl göra.

Sedan vet jag inte om man ska tro på allt vad någon säger som är på fyllan. Jag har framför allt skrivit saker jag inte alls kunnat stå för som nykter, nästan så jag trott att någon annan måste ha skrivit det. En hög med skitsnack rent krasst.

Sen en annan sak....allt det skit man fått höra när han varit full, skickat på sms mm....
Man brukar ju säga att av barn och fyllon får man höra sanningen!
Så handlar det bara om ren j-a feghet att man inte får höra det när dom e nyktra istället????
Min han raderar allt, samtalalistor och sms...behöver han ju aldrig stå till svaras för han kommer ju inte ihåg....

Jag har aldrig sagt att han var stirrig, aldrig att han fick lugna ner sig utan att fråga om där fanns ngn orsak till att jag tyckte han kändes uppjagad.

OM han vill leva med mig får väl han oxå bjuda till???? Eller????
Normala jävla folk hade jag för mig försöker jämka och sno ihop sitt liv...tillsammans...inte en som snor o en som blir yr i huvet....

E nog bara arg just nu, trött o arg....

Jag är medveten om att jag har saker att jobba med....tillit, mitt sätt att konfrontera på...MEN skillnaden är att han säger att han är så här, där finns inget att ändra på och inget han vill ändra på...

Han kan inte se att jag mår dålig emellanåt, han e ju nykter nu!
Men för mig älter skiten i huvet när jag sover, drömmer ofta om hur han e full, hur han betedde sig, vad han skrev och hur han stank av död vävnad pga alkohol....jag kan inte hjälpa det. Inget jag önskar....
Om jag e trött och inte jätte pratig så måste jag ju va sur...enl honom, för vad har jag att vara trött över?!
Till skillnad från han så inser jag att bara för han e nykter så e vi som par inte 'hemma' med varann, där e sjukt mkt att komma igenom men han fattar inte det!!!!
Vad e problemet, han e ju nykter!!!!!
Sen denna jävla tjat om att jag inte e lika 'mys sugen' längre....för helvete....ska man vilja ha sex efter schema eller????
Han e bra på att lägga skuld på andra, alla är idioter....utom han, han e ju nykter!
Jag förstår att detta ÄR en sjukdom, för vem vill bete sig som han gjort/gör, men det är en sjukdom som urholkar allt....

Jag e inte nöjd med att jag har behovet att skriva här, höra era råd och läsa era berättelser....önskar jag bara kunde be karjäveln fara så jävla långt åt helvete det bara gick och ge totalt fan i om han söp ihjäl sig el inte....
Men mitt sämre jag plågar hellre mig själv och stannar kvar, man kan ju börja undra vad mina problem är.....

Tillit är något man förvärvar/förtjänar.. Inget som kan kommenderas fram (eller att man pekar på saker i det förgångna).. Det är något som kan ta åratal ibland att bygga upp, men som tyvärr kan raseras på en millisekund...
Ja, varje människa förtjänar en andra chans.. Men börjar man lita på att dessa "andra-chanser" ska radas upp på pärlband, så fort man snörvlar fram ett förlåt.. Ja, då är man nog rätt körd..
Hur lång tid det tar att bygga upp en tillit är ju personligt.. Vet man med sig att man upprepade gånger inte hållit sina löften/gjort bort sig, trots att man ihärdigt lovat bot och bättring.. Ja då får man räkna med att det kan ta väldigt lång tid.. eller att man aldrig får den tillbaks till 100%..
Tråkigt vändningen att din vän inte gav dig en andra chans.. Men hade hon kanske själv dåliga erfarenheter av personer som svikit henne och hon kände att hon inte ville gå igenom hela cirkusen en gång till?
Jag tycker att du dömer henne, utan att veta hela historien till varför hon tog avstånd.. Och kanske är det något hon har svårt att tala om, utan att riva upp djupa sår inom sig själv.. Kanske ska du tänka på att även andra människor (även dom utan alkoholproblem själva) kan ha upplevelser som färgar dom, utan att det egentligen har med just dig att göra?
Kram för att du jobbar hårt med dig själv i alla fall!

Tack för alla svar. Ursäkta att jag inte svarade snabbare, det förtjänade ni egentligen. För det betyder en massa att få svar och förståelse. Jag håller med om att man inte blir full på en lättöl, men nu var tanken att han inte skulle dricka någon alkohol alls.
Dagarna har gått vidare, och vad jag kan se håller han sig nykter och vi kan prata. Håller alla tummar jag har, för oss, för er. Kram.

Har läst och sett en del av dina inlägg här Mysan och, jag har varit nära på att skriva flera gånger, men känt att jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Jag ogillar att döma eller prata om personer jag inte känner, där man kanske bara får se en sida av myntet eller så. Men en relation ska ju baseras på tillit, förtroende och god kommunikation tycker jag (bland annat, gärna en hel hög med andra attribut också). Ödmjuket och respekt för varandra osv... å det känns som att det kanske saknas lite pusselbitar där i er relation, som den ser ut just nu i varje fall?

Om han är stirrig så kan det bero på stress t.ex. eller andra underliggande orsaker. Det kanske inte bara är "att lugna ner sig" för att någon säger det. Det skulle kunna vara relaterat till alkoholen också, men behöver inte nödvändigtvis vara det. Prata om grundorsaken till stirrigheten, inte själva stirrigheten i sig. Anklaga inte, utan prata utifrån ett "jag"-sätt. Säg att du upplever honom som annorlunda, mer stressad. Fråga om något är på tok?

Vad gäller vad man kommer ihåg och inte kommer ihåg av vad man har sagt på fyllan, så är det väldigt individuellt och gäller oss alla, inte bara alkoholister. En riktig bläcka kan ge vem som helst en rejäl minneslucka. Jag har skrivit korkade saker på sociala medier på fyllan och som jag inte haft ett minne av dagen efter, utan loggat in och läst och "jäääävlar!!!... skrev jag det där?!??!". Det är ju inte direkt så jag känt att jag kunnat göra en pudel heller och gå ut på facebook och skriva "hej, ursäkta det jag skrev igår, jag var full för att jag supit hemma ensam". Nästan samma som föregående punkt, bemöt med ett jag-perspektiv. "Du, jag fick ett sms här igår som jag inte tyckte kändes så bra. Vill du förklara mer tankarna bakom det?".

Sedan till den svåraste delen i er relation kanske. Tillit och förtroende krävs det två personer till för. Du måste avgöra när och om du vill lita på honom. Han måste inse att din tillit och ditt förtroende är förbrukat och måste bygga upp det och vinna det tillbaka. Här är det så lurigt, för om det är en person som är nära att få ett återfall, så kan det vara bra att visa att man inte litar på denne, vara misstänksam, ställa krav osv. Det kan också slå åt andra hållet. Nu när jag satte ner foten och kände att nu får det vara nog, så sa en nära vän till mig att hon trodde inte att jag skulle fixa det. Det var kanske inte det jag ville höra just där och då.... istället hade det varit bättre om hon sagt "jag litar på att du fixar det nu". Jag blev förbannad över att hon inte ens gav mig en andra chans, utan dömde ut mig helt.

I varje fall så är det svårt att ge dig råd eller tips när man inte vet exakt hur han står med sin nykterhet. Det kan gå utmärkt för honom att bli helnykter och helt frisk, men frågan är om han vill det och hur han ska nå dit (för jag ställer mig tvivlande till att det räcker med antabus som han råkar glömma ibland). Å det känns verkligen, verkligen som om ni borde prata i lugn och ro med varandra. Om vad ni vill framåt. Vad ni förväntar er av varandra. Du kanske säger att du förväntar dig att han inte krökar med sin gamle kompis igen, utan håller sig nykter. Han kanske säger att du behöver inte hålla på och jaga med sms om han inte svarar på studs. Du kanske säger att du vill ge honom förtroende och tillit igen, men att han måste själva kämpa för att bygga upp det.

Summa summarum, försök få till en bra dialog mellan er. Å då inte via sms. Försök få bort lite av "tonläget" som känns lite som om det är anklagande/hackande på varandra. Sedan får du gå på magkänsla när det hela landat in.

Som även finns här hos mig å hos så många.
Känslan att vad man än gör, säger el INTE gör blir fel i deras ögon. Å så är man ju så jävla tråkig, tydligen.

Har du själv Linker sökt hjälp?
Lätta dina tankar å funderingar?
Jag är rätt ny här, har fått upp ögonen.....
Fast i så måååånga år levt i ett sporadiskt beroende missbruk. Men jag har nästan varje dag ändå levt med mitt medberoende, kontrollerade, frågande å ständiga molande värken i magen å tankarna i huvet finns alltid där. Fast de är vissa dagar/veckor gömda djupare.
Att kunna känna....lugnt (på hittat lugn) för att några veckor/månader så PANG.....
Kommer det å man minns de där jäkla känslorna, hoppet.

Min känsla av att för varje gång känna en större å större besvikelse....
Ändå "glömmer" man å tar fram hoppet för varje gång.

Vad händer om du börjar leva ditt eget liv fast med han ett tag.?
Lägga bara dina tankar först. Vad vill jag idag? Å så gör du det...
Känna efter å söka vad JAGET verkligen vill å inte lägga in nån annans åsikter.
Kan ha fel men jag börjar på så kort tid se vad jag prioriterar bort omedvetet för att "han" inte vill, "han" inte gillar.
.....
Ja, några tankar från en rätt så nykomling.
Men jag läser mycket å följer....
Många tankar till dig!!