Senaste kommentarerna i forumet

Känns skönt att höra då jag tvivlar på mig själv vad jag egentligen tänker!!!
Tack!

Ett halvår sen återfallet och drickandet är nu tillbaka där vi var innan han åkte iväg på behandling.
Jag vill liksom inte tro att det är sant. Tror till och med jag haft en förnekelsefas och trott att vi snart ska vara tillbaka på nyktra banan igen. Så verkar inte vara fallet.. Nu har han alla verktyg, kunskap ovh kontakter för att påbörja tillfrisknandet men han gör det inte.

Återigen funderar jag kring den där sista chansen. Hur kan jag tåla så mycket och accepterat att leva i detta? Hur orkar jag jobba heltid, fixa allt hemma, ligga vaken på nätterna med ångest och framtidsoro och samtidigt hålla fasad att allt är bra. Varför?

För mig själv har jag satt efter semestern som ett slut men jag vet att jag kan ångra mig även denna gång. Med slut menar jag att jag måste lämna eller min sambo sluta dricka igen.

Jag kommer aldrig förstå det där med att supa bort sitt liv, kanske kommer jag aldrig förstå mig själv som levt i detta.

Kram till alla där ute som kämpar!

Det bästa med forumet att vi kan stötta varandra. Det är så mycket lättare att se klart på någon annans situation :)
Dags att leta upp min gamla tråd igen. ..Det dricks tyvärr här hemma igen. Så hopplöst och tröttsamt. Kram!

Jag har fått ett återfall. Att vilja dricka kommer sitta i ganska länge och det kommer dagar då jag känner att en öl ute på en resstaurang kan väl inte skada men jag har låtit bli. Varit helt nykter i ett år nu.

Styrkekramar och du gör allt rätt.

Ingen dricka men vet med säkerhet att helgen blev det dricka för han. Hur mycket...ingen aning.
Har bara sett att den gömda påsen byts ut mot en ny.
Men....jag gick ej fram å kontrollerade i påsen (hejja mig)
Vill egentligen bara fly från allt.
Berättat för ytligare en i min närhet, min närmaste ärligaste underbara.....
Blev ännu ett steg mot verkligheten.
Även ringt och bokat tid för min egendesignade på alkoholcentrum.
Behöver tipps å råd....
Behöver få höra å tipps om det är så farligt som jag upplever det el kanske överreagerar jag????

Nää längtar till imorgon faktiskt.....

Hej....hur länge satt det i att du ville dricka?
E du helt nykter idag? Tog du återfall trots att du bestämt sluta?

Har druckit på antabus. Var ingen trevlig upplevelse. Röd som en kräfta. Dunkande huvudvärk, hjärtklappning. Visst det släpper efter en timme det värsta men man mår skit. Han är nog arg för innerst inne vill han dricka, precis som jag var ett tag.

Ja jag är nästan säker han går under. Men sen vet jag att det inte är ett dugg mitt ansvar. Men att veta det är en sak. Det jag känner är tyvärr ansvar, men är nåt som ska bort. Känslan stoppar allt. Känslan av att gå mentalt ska infinna sig. Känslan av att inte ha det ansvaret ska kopplas med det förnuftiga tänket.
Har en sak jag stoppade igår tex, det vart i te så svårt som jag trodde.
han har en förmåga att vilja prata om oss när han är full, jag har svalt det förut, nåt har det gett mig. Eller jag har väl trott det.jag har sagt vi ska prata dagen efter då istället. Så många gånger det hänt att han då dan efter ringt o inte alls tagit upp nåt samtal.
jag själv har väntat in samtal, säkert mentalt laddad, o sen ska han smita undan, med att ehhh jaha okej men ja orkade inte prata, ja mår dåligt, ursäkter o undanflykter. O själv har jag fått backat då o blivit lämnad med allt det.
igår kan ja säga lät det så här
hörru du? Vi skulle prata nu idag? Han.... mm men ja orkar inte ( ja visste han skulle säga så)
DU?!! Nu är det så här att ja visste du skulle smita undan, han... men men ja orkar inte
jag... mm nää så klaaaarg du inte gör. Nu gör vi så här ... du ska få komma ur det här, du slipper prata nu, men när du vill prata på fyllan om oss ska du inte få göra det. O det du skulle kunnat prata om nu det kommer du heller inte få skjuta på framöver. Visst är det rättvist!? Han... ehh mmm
ja så nu bestämmer jag. För du har ju inderäkt bestämt om samtalen i många år nu genom att smita. Så nu är det så här det blir.
han sa att jag skulle ju ut med några så jag skulle ändå inte ha hunnit. Jag märkte han än en gång vände på det. Jag han märka det o skrattade i örat på han... haaaa mm visst till din fördel IGEN!! Snacka om att han lät dum.

Det som förvånar mig när jag är inne och läser i alla dina trådar, svar m.m är vem av er som bär ansvaret för att han ska vara nykter? Jag läser lite mellan raderna. Han säger upp sig för han vägrar tar provtagning via jobbet? Han vill hellre leva på a-kassa än nyktert liv? Han vill hellre förlora sitt jobb när han får chansen att behålla det? Jag ser inga stora tecken på att han vill/kommer förändras, och detta är inte för att göra dig besviken.
Men hur tror han/du hans tillvaro kommer bli som arbetslös? Tror han att han kommer gå hemma och dra och må bra utav det? Kunna hålla fingrarna i styr från alkoholen om den nu är hans bästa vän, att han måste ta antabus och sug tabl för den?
Att han ska jobba svart? Får jag fråga med vad? Är det ett livstidsjobb? Låter väldigt ursäktande fullt... Och det luktar ljug, undanflykt.
Jag får lite ont i magen av att han haft dessa problem så länge, aldrig behövt ta tag i dem tidigare?? Ingen som ställt krav? Hur kommer det sig jobbet krävde prover? Drack han även på veckorna? Kom full till arbetet?
Om din man verkligen vill sluta, ska han nog inte ta det så lätt för det är inte själva alkoholen i sig som är de värsta, utan dennes beteende. Du kommer inte stå ut med honom om han inte går behandling för att förändra sitt beteende/syn/livsstil till livet/alkoholen... Det är min erfarenhet. Sen finns det säkert dem som klarar detta. Jag tror dock han tar över ditt välmående och gör dig till vårdare. Du vill ge han en chans och vara en god flickvän/särbo då måste han ju ta ansvar för sig själv och sitt liv, känns som han brände sina broar lite till det nyktra livet genom att säga upp sig, tro man kan leva gott på att va arbetslös, ströjobb svart, det vill säga ingen som kontrollerar honom mer än du, och dig kan han hugga mot för det är en vana han tidigare haft.

Jag hoppas för din skull som stannar vid honom att han har en plan med sitt liv och tar ansvar över sin nykterhet själv och inte lastar över den på dig för då kommer han sprängas snart. Du ska ju få älska honom, vara glad i hans närhet, göra saker med honom, känna tillit, välmående behag, inte vara hans behandlare.

Var rädd om dig, vet hur svårt det är att vara just det, fatta beslut, låta alkisen begå sina egna misstag, man tar gärna över, man klandrar sig själv tillslut och ibland undrar man vem som har mest problem en själv som väljer att leva ett liv man inte vill leva, som att gå på ett minfält eller han som har en av bekvämlighet? Skulle han vara rädd om dig/detsamma gäller min pojkvän... Skulle han ta tag i sin sjukdom och sluta skaffa ursäkter för den. Denna sjukdomen är dessvärre kortsiktigt beroende genom fysiska besvär för övrigt sitter det psykiskt och socialt, där man behöver mest hjälp från profiobella att förändra sitt liv. Går han på AA möten? kBt behandling? Alkohol-behandling? Något att föreslå, det är inget fel, snarare tvärtom . Vuxet val att ta hand om sig själv och lära sig vad alkoholen gjort med hans/sitt liv, enda chansen att verkligen förändra invanda beteenden.

Kram på dig mysan! Hoppas du får en fin dag!

Ja, det blir säkert både upp och ner i livet.. lite snubblande också.. men jag tror att du reser dig (och kanske har du rentav någon som räcker dig en hjälpande hand bredvid dig denna gång ;-) )
Lyckospark!

Vi är särbo och varit ihop snart tio månader...
Han har väl haft problem i säkert 30 år, han e 50 idag....
Mig veterligen kör han aldrig onykter, tar alltid buss till systemet när han skulle köpa mer.
E väl vad man kan kalla helg alkis, tre sjuttis o en jäkla massa öl...den starkaste sorten såklart.
Vi prata om hans antabus igår, han sa sig glömma bort den för han mår så bra....sa att jag gärna såg han hjälpte till att komma ihåg för att jag inte alltid hade tankarna på det...kom inte mycke längre än så.

vet exet att det håller på att segla in en ny man.Det kan också bli det avstamp vi båda behöver.
Jag finns inte längre där att luta sig mot eller hoppas på.Hon fick till slut nog,den där trygga livbojen som fanns bara ett telsamtal bort.
Kanske han rycker upp sig nu då han ändå bitvis är på väg upp.
Kanske han inser att de sista dropparna som han smugit ned nu trots antabus och terapi blev för mycket för mig att bära och krossade mitt sista hopp.

Nu så ska Ullabulla börja sin resa alldeles ensam utan drickande ex.
Nu ska jag se till att försöka hålla fast vid det jag lärt mig under detta tunga,men nödvändiga år.
Ska ändå skriva några rader ibland om min alldeles egna resa.
Jag tror att den kan vara nog så guppig trots att jag nu inte har någon alkohol att skylla på.

Att kunna unna mig själv glädje och vila i mig själv och i denna nya bekantskap kommer bitvis att bli svårt.
Jag är så van att gno och gneta så att inte stillestånd och vaakum ska uppstå som ger de goda känslorna ro och välbefinnande plats.
Jag ska hålla mig själv i handen och gå in här och läsa och skriva för att påminna mig om hur dåligt jag egentligen kan må och fungera när jag tillåter mig trilla och tappa allt värde inför mig själv.

Men med andra ord än mina.Exakt samma innebörd för mig.Man kan inte släppa för att då går de under,man tappar själv kontrollen.Man måste själv ta tag i sitt liv och unna sig lite vila och frihet.Och det är jobbigt och skapar ångest eftersom man haft det jämndjävligt så länge.
Utan att vara överanalytisk,du verkar ha känt det här länge.Nu formulerar du det tydligt här ovanför.Så småningom kan det övergå till handling som du klarar att stå fast vid.
Grattis till de framsteg du gjort på jättekort tid.Jag har segdragit på det ett år.

Du ska inte göra ett skit.
Lättare sagt än gjort. Men han vill inte bli kontrollerad av dig, jag brukar vara den som slänger luren i örat på min alkis istället för han mot mig, för jag orkar inte höra förklaringar, förmildra drickandet/händelser för allt slutar med kaos när han kommer hem, varför då ljuga i telefon? När han vet jag ser.

Vill säga nu att han tar ett återfall, kan du inget göra åt saken. Är han en sån person som skulle köra rattfull? Och komma om han druckigt?

Angående antabusen är det hans ansvar att ta detta. Jag hade under en tid av tillåTelse från min pojkvän sms om min pojkvän ej kom och tog antabus/kissa/blåste. Detta för dem är experter på att ljuga/manipulera närstående (familjemedlemmar). Men jag sa sen ifrån för jag visste när han försov sig och alltså inte sköte tiderna på fm när han skulle dit. Däremot ordna vi att det fanns antabus hemma, även att han vände rätt på dygnet, detta var under perioden han iaf var nykter.

Har din pojkvän tagit antabus 3 dagar i veckan i 5 veckor? Kommer han inte må något vidare vid ett återfall, synd om han... Nej!

Jag vet ej hur gammal din kille är eller hur länge ni vart ihop, hur ert förhållande ser ut osv. Hur länge han haft alkoholproblem? Ska han gå behandling? Eller är det bara du som sköter hans antabus intag? Du är inte hans behandlare, han behöver hjälp utifrån. Du måSte få leva livet utan att kontrollera/vårda honom.

Jag har hållt på och vårdat min alkis i 2 års tid, jag har lagt ner. Antabus och behandling är hans alternativ för vår fortsatta framtid ihop, det vet han men han drar gärna ut på det. Jag orkar inte med att bry mig mera, jag har stängt av lite, för att finna tillbaka till mig som flickvän och hoppas han gör detsamma och blir min pojkvän igen.

Var rädd om dig. Jag vet frustrationen jag har varit där, samtal att det dröjer en stund, till timme till timmar... Både på fyllan o nyktert dock det sistnämda väldigt sällan då kan han klockan lite bättre än annars.

Vi rök ihop precis...han skulle ner till Ystad och vara hos mig vid sex, fick sms kl halv sex att han blev sen....han har en supkompis inte långt därifrån.
Dom hade pratat förra veckan och berättat för varann att dom båda 'tog det lungt'...om han nu bestämt sig för att sluta så varför inte säga det???????
Nu när vi rök ihop pga som han sa jag anklaga honom så slängde han på luren i örat på mig...
Jag sa det kändes konstigt hela grejen, men det skulle jag ju inte gjort tydligen....
Va fan ska man göra??????

Undrar vad som skulle hända om du påpekade din iakttagelse och frågade om han var på väg att "TA" ett återfall.. Jag tror nämligen inte att de bara ramlar ner över en person.. utan planerna finns någonstans inombords.. (och då underlättar det givetvis att ha "glömt" att ta sin antabus.. )
Egentligen skulle det ju ligga i hans eget intresse att sköta den saken om han menar allvar med att hålla sig nykter..

har skrivit till dig men det hamnade i min tråd:) / Kram, kram / mt

att du hittat hit till forum och att du satt ord på hur du har det i ditt liv. Jag läser numera sporadiskt här men råkade se namnet på din tråd och läste ditt första inlägg. Dessvärre finns många, alltför många, ”helt vanliga familjer” där det dricks för mycket. Jag har läst och skrivit här flera år och många berättelser här liknar varandra – intill förväxling kan jag faktiskt säga. Jag ser att du fått flera svar redan och instämmer helt i att du ska söka hjälp för din egen skull! För ditt medberoende. Det är dig, dina tankemönster och din hållning du kan förändra!
En av de tankegångar som återkommer, och som också var min när jag började skriva här för flera år sen, är att hitta hjälp för missbrukaren i "mitt" liv. Nu i backspegeln ser jag att det var jag som behövde hjälp att hitta en annan hållning i mitt liv. Det är faktiskt så att när jag förändras kommer också de i min omgivning att förändras - de måste ju förhålla sig till en person som förhåller sig på ett annat sätt... hela mönstret påverkas av min/din förändring. Men - kärnan i det här är att det inte handlar om att försöka förändra nån annan till det man önskar och vill. Det handlar istället om att ta ställning till hur jag vill leva mitt liv och börja leva så. Även små förändringar har betydelse. Jag måste än en gång hämta det inlägg ur Carina Bångs blogg som betytt så mycket för mig och som jag delat så många gånger här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Det handlar om att ta (återta) makten över sitt eget liv. Carinas blogg har varit till stort stöd för mig under flera år och jag följer den fortfarande även om vi har ett lugnt liv nu. Jag vill också rekommendera boken Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund, en uppföljare till deras TV-serie - om du inte sett den hoppas jag du hittar den på SVT-play.
Jag rekommenderar dig också varmt att gå på Al-anon möte! Gå och lyssna, säg vad som känns rätt att säga eller var tyst... Där kommer du att möta andra som vet vad du talar om - från insidan. Så som jag också vet. Om det inte stämmer första gången så gör ett nytt försök, kanske i en annan grupp.
Om du vill dela min resa finns jag i ”Det vidare livet”, tråden – som är min andra – heter Mitt nya år.
Varmt lycka till! / mt

Ventilerar

jag har koll på han fortfarande o det är åt helvete fel

vet de va igår han kom hem lver 4 på morgonen, han va full 2 dar innan det med
allt är igång igen, o hans ursäkt. Jag dricker pga värk, det känns mindre. Som att det ska va en andledning istället för att visa han har beroende av alkohol. O sen började han ja men trojja du dricker med (jag dricker ca 8 starköl i månaden) det kan han dricka på en kväll 3 dar i veckan
det får jag höra.....
jag är rädd för att släppa mentalt. Det är som jag ser han som ettg barn som kommer gå under om jag släpper.
Som att jag ser till att han får energi av mitt oroande, sover illa, ringer o har koll mm
det här tär bara på mig.
visst är jag stolt över tex igår att jag gick, han ville jag skulle komma med han hem, men nä jag gick hem.
vad är det så farligt med att tänka på mig först, nä jag tänker på han, hur ka han va ute, han är 45 år kommer hem som en 20 åring kl 4 t 5 på morgonen, varför.....

jag OCH? låt han tänker jag tänker jag! Lev för dig trojja, vakna känn friheten, nä vart är den? VART ÄR DEN? Vad ger det mig att ha denna kontroll?
vad förlorar jag? Han förlorar! Är det det jag är rädd för att jag vet hur ensam han kommer känna sig? Nåt är det.... jag får inte tag på det. Det är som att nåt i mig vägrar ha det bra, som att det är inte okej att släppa. Jag veeeet hur stark jag kommer bli, jag är rädd för det han kommer se o känna, jag har gett han så mycket, är det dåliga samvetet? Att jag kommer inte va som innan då? Jag vet att jag fått dåligt samvete när jag inte orkat gett mer. Jag lider av att inte finnas, tar alldeles för mycket ansvar. Så jag blir lidande, perfekt för en med missbruk att leva ett tag på. Jag förstår dens lidande, kanske därför jag har svårt att gå? Jag är för införstådd med hur det blir för den? Han sa ju det själv. Trojja du har kommit längre i vår seperation, jag har inte ens börjat inse..... jag tänker på vilket helvete han kommer få... kan va därför jag stannar? För att minska på hans börda...

det är ju typiskt mig o se till att den jag vart vid länge inte ska ha ont. En fin tanke men ond för mig själv, det blir en börda för mig.

För din skull hoppas jag att han tar tag i det och även söker professionell hjälp.. Min gubbe har också i omgångar försökt "gå på vita knogar".. Han klarar en helg, på bara folkisar och lättöl.. men sen när måndan kommer måste han till systemet.. När vi träffades hade han åkt dit för rattfylla (vilket han inte försökte dölja.. men "bortförklarade..) Och fick lämna en massa blodprover.. Då kunde det gå ett par veckor när han bara drack lättöl.. Eftersom han köpte hem ett par backar i taget och lättöl inte var något jag reagerade nämvärt på så trodde jag givetvis att allt var lugnt..
Numera kommer "perioderna" när han är något mer än salongsberusad allt oftare och de vita "dagarna" kan nog räknas i timmar (dom han sover) För han vägrar erkänna att han har problem.. Och han tycker att det är "pinsamt" att söka hjälp för något som han själv inte uppfattar som ett "problem"..
Jag vet inte hur många gånger han har pratat om att "dra ner" de sista halvåret.. för att hålla sig till folkisar några dagar.. för att sedan helt plötsligt bli mer berusad igen.. (ett tecken på att han gömmer öl och vin..)

Min son är ingen tonåring, men jag tror att han mår dåligt av vår separation helt enkelt. Min son kom och hälsade på mig spontant för ett par dagar sedan och det gjorde mig överlycklig! Jag blev så glad och jag tyckte att han var helt vanlig mot mig. Nu hoppas jag innerligt att detta håller i sig. Jag misstänker att han helt enkelt har svårt med vår separation och speciellt då han är tillsammans med oss båda. Har så svårt att tro att jag skulle få en försämrad relation till barnen, då jag alltid stått dem närmast. Det finns ingenting som är viktigare än relationen till mina barn!!
För övrigt känner jag mig mer och mer tillfreds med mitt singelliv. Jag är fri att göra vad jag vill av mina dagar, jag behöver aldrig ha ångest för att komma hem till en berusad man, jag behöver inte vara arg för att han är full och säger spydiga saker och inte heller sitta och gråta över en förspilld kväll då maken däckat redan klockan sju.
Sedan finns det så mycket svek och lögner som jag aldrig kan förlåta, men nu blir det i alla fall inga fler svek när jag lever för mig själv.
Dessutom har han redan kastat sig in i en ny relation och det har gjort att jag inte tycker så synd om honom längre och det har minskat mina skuldkänslor. Undrar bara vad som händer då hon inser vilken missbrukande människa han är!
Jag är så tacksam för att jag stått upp för mig själv ändå (för det ska gudarna veta att ingen har stått vid min sida) och lämnat detta destruktiva liv!

När jag tänker i dom banorna oxå.
Vet inte hur det ska lösas....känner att jag måste lita på att det blir en lösning om jag kommer till det.
Fast...nu är det ju både du och barnen som drabbas!!
Sen....jaa hur nu man kan lösa allt????
Nää det är faan Inte lätt på nått sätt.
Man vill ju framför allt skydda sina guldklimpar!!

Jag vet inte vad som har hänt men det har varit en positiv vändning här. I fredags när jag skrev mitt sista inlägg var jag så förtvivlad. Först en öppnad flaska vinflaska till maten när jag kom hem och sedan lappen att jag ska sluta spela martyr och skilja mig. Jag lämnade fredagsmyset och gick och satte mig ensam vid sjön i skogen och bara grät. När jag kom hem med svullna ögon verkade han har fått en tankeställare. Bara vatten hela kvällen och till min förvåning såg jag att inga obligatoriska fredags öl hade blivit inköpta bara en flaska vin. Igår kväll åkte han till en vän för att grilla och skulle ha lämnat bilen kvar men till min förvåning kom han hem med bilen redan 20.00. Ett glas vin drack han på hela kvällen. Idag fick jag lite egen tid med barnen. Först var vi på stranden och sedan på ett kalas. När vi kom hem lagade han mat och jag såg att han hade druckit en folköl och lite vin. Han verkar anstränga sig men kan inte vara helt utan. Jag har varit orolig om han blir istället rastlös och arrogant mot mig men inte ens det. Jag känner att jag har hunnit vila och få lite krafter tillbaka. Jag är mera orolig för vår son än dotter. Hans pappa är hans manliga förebild. Jag vill inte att det här ska föras vidare till nästa generation. han ska inte växa upp och tycka att det är så det är att vara man att hinka i sig ö hela tiden. Jag funderar mycket hur jag ska göra för att visa sonen en annan väg.. I fredags fick jag en flaska vin av en omtänksam arbetskamrat. Vi hade pratat om vin och han ville att jag skulle prova en ny sort. Den har jag gömt i garderoben. Just nu känner jag bara avsmak för all alkohol. Jag har börjat irritera mig på alla bilder på alkohol på social medier, fast jag en gång i tiden också kunde lägga ut bilder på vinglas. Jag känner mig äcklad när jag ser människor gå omkring med kassar från systembolaget. Jag har börjat önska att alkohol kunde förbjudas och försvinna. Melina, jag tror inte att jag skulle kunna ta risken och hoppas att han fixar det varannan vecka med barnen. Nu är det jag som blir drabbad men om jag lämnar honom då är det barnen som kanske får tar över. Jag har en föreställning hur han passar på och festar hela veckan när han inte har dem och dyker upp bakfull för att hämta dem. Hur han hinkar i sig 5 starköl en kväll när barnen har somnat -så blir någon av barnen sjuka och behöver tas hand på natten. Hur fredagsmyset hemma blir inställd och barnen får istället åka med honom till hans vänner för att "umgås". Det här kommer jag aldrig utsätta dem för.

Oavsett valet man gör är det alltid svårt att ta det sista steget. Förklara för honom helt enkelt att eftersom du sätter alkoholen före mig sätter du vår bekantskap på spel.