Senaste kommentarerna i forumet

Ge det nån dag eller 2...
mitt råd till dig
det är så frestande, och lätt att falla pga snabba inpulser.
jätte bra att han är bättre, men låt det landa lite i dig innan du beslutar något

nykter och fräsch dock rasat rejält i vikt.
Han har nu helt slutat med antidepp sömnemdicin och ångestdämpande och mår så mycket bättre.
Han hade nu också varit nykter i en hel vecka och hans värld höll på att öppna sig med ny livslust och glädje.
Utmärkt, grattis osv kom det ju då från mig.
Och sen då förstås de oundvikliga följdfrågorna från honom.
Finns det ett vi, finns det en väg tillbaka för mig?

Jag lät det hänga i luften då det kändes så grymt att säga nej.
Tillbaka till min egen nya verklighet så tar jag ju ändå med mig hans fråga.
Den ligger och gnager och gror och ställer allt detta nya lite på ända.
Detta som bara är två månader gammalt att sätta på samma vågskål som 20 år.
Det är ju inte möjligt eller rättvist någonstans.

Till råga på allt så ringer han då på em när jag är på väg till mitt nya liv-onykter.
Då tänker man, hur är det möjligt? Var någonstans i detta finns egentligen hans sanning och hans verklighet.
Är allt bara på låtsas och sitter han och blåljuger eller tror han på sin egen version av sanningen?
Mycket konstigt och planterar en massa skuld i mig för att jag tror på mig själv och min nyvunna frihet.

Nånstans känner jag någon sorts dragning tillbaka till allt det gamla som jag ju ändå vet vad det ger och innebär och som inte alls erbjuder några nyheter eller svårigheter att övervinna.
Dvs jag slipper spänna bågen för mig själv och riskera att jag ska få ett bättre liv med mer innehåll.
Och detta nya med allt vad det kan innehålla kan också ge mig lite rysningar och ångest just för att det är oskrivet.
Klarar jag en ny väg, finns det verkligen något bättre där bakom hörnet eller lurar jag mig själv.
Klarar jag så många förändringar i mitt eget rätt röriga liv?
Skulle jag ha mått bättre av att leva ensam ett tag till och fortsatt motstå exets försoningsförsök?
Jag vet inte och nu är jag ju redan inne i denna nya cirkel och får väl så gott jag kan minska eller öka den i den takt jag orkar med.
Just idag är det svårt att bara omfamna allt och säga ja tack.

Ventilerar mig

jag var ute i helgen, jag drack några öl, och ja jag varg lite rund under fötterna..
jag är dock stolt över att jag inte följde med mitt ex hem, jag var sexuellt frustrerad, och är och blir det ännu mera när jag är lite berusad.
därför måste jag se ett framsteg att inte ens i frustrationen tagit mig hem till han. Vet han kom till stället jag var på. Han följde mig till taxin.
jag har ju vart så orolig för att träffa han om jag ska festa till lite, men nu gick det bra. Denna gång!

jag är mitt uppe i att visa hela världen att jag är singel. För några månader sedan vågade jag inte det, men jag känner en revolt i mig, det ska ut i små explotioner, vill skriva det på face book hela tiden (har inte gjort det) vill komma loss från allt som hängt så tungt över mig, känner mig frustrerad, vill springa ut på betet rent av.....

... stannalämnastannalämnastannalämna...
Men det var inte det jag menade, att du måste lämna... Ni kanske hittar en annan väg, men kanske måste du lämna tillfälligt för att visa honom att du menar allvar!

Däremot så känner jag igen det våldsamma, och det förstod jag först långt senare att det inte var en del av alkoholproblematiken. Min exman är fortfarande aggressiv, till viss del våldsam och har svårt att kontrollera sina impulser, trots att han är nykter sedan några år... och det är inte okej - som aeromagnus skriver så är det inte okej och ingen ursäkt varesig det finns alkohol eller ej inblandat...!

Jag levde med en man där alkoholmissbruket eskalerade, men också hoten, ignorerandet, ilskan, de trasiga sakerna, ilskan mot barnen, förnedringen osv eskalerade, och jag förstod att det fanns ett sex- och shoppingmissbruk, och otrohet osv och jag hade fullt sjå med att tysta ner barnen, hålla mig undan, agera så att han skulle bli så lite arg som möjligt, hålla skenet uppe utåt samtidigt som fler och fler bekanta, vänner och familj försvann - i efterhand säger samtliga att de förstod inte att något var fel, men de upplevde att jag försvann, blev tystare och tystare och de kände att jag drog mig undan - oxh det gjorde jag ju: det var ju fruktansvärd press att försöka säga och göra "rätt saker" så att han inte skulle bli besviken (=galenarg) samtidigt som jag skulle sköta hem och hus, barn och allt praktiskt ensam, och samtidigt hålla skenet uppe för alla som såg oss så att de inte såg att allt egentligen höll på att rasa. Inom mig skrek varenda cell stannalämnastannalämnastannalämna, och allt var kaos, men en dag hittad jag magkänslan och styrkan för att göra det jag ville och behövde. Försök ta hjälp utifrån, att börja prata, och skriva här, är en riktig livräddare!

Varm kram

så bra att du har hittat hit och satt ord på din situation! Jag bidrar med två länkar:

Carina Bångs blogg med information och stöd till anhöriga som jag haft mycket nytta av http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Tuvaforum med mycket info om destruktiva beteenden i relationer http://www.tuvaforum.se/

Fortsätt läs och skriva här, läs gärna flygcerts tråd! / mt

Jag som kommer från "andra sidan" kan ju se själv hur jag betedde mig. Full, alkohol till varje pris, sabbade saker. Jag var dock aldrig hotfull eller somnade i min egen spya mm. Detta är tragiskt vad alkoholen kan ställa till det för familjer. Jag kan bara komma med råd från mig själv som missbrukare. Du måste tänka på dig själv. De som missbrukar alkohol är i ett egoistiskt tillstånd och tänker inte på hur andra mår och har det. Vi gör det inte av elakhet uatn att vår hjärna är satt ur spel pga alkoholen. Jag blir dock mycket oroad av att han blir hotfull och våldsam. Detta är ett starkt varningstecken. Du får ALDRIG, ja ALDRIG acceptera våld eller hot oavsett man är nykter eller full. Du vet ju faktiskt inte om det går över styr.

Di man/kille förnekar ju sitt missbruk av vad jag kan tolka ditt inlägg Hopp. Detta gör det lite besvärligare. Varför ta tag i problem som inte finns. Om eller när han är nykter skall ni försöka sitta ner och så får du förklara läget. Ge honom ett ultimatum. Ta hjälp och sluta dricka eller.... Ja efter eller skulle jag vilja skriva då lämnar jag dig. Jag vet ju att det inte bara är att lämna men du måste tänka på dig och dina barn.

.. skulle det stå. Skit att man inte kan redigera inlägg :)

Stort lycka till i varje fall Hopp!

Det där är otroligt tragiskt att läsa och när det finns barn med i bilden, så är det än mer tragiskt då det riskerar att sätta minnen och trauman som de kanske kommer att bära med sig resten av sina liv. En berusad förälder är bland det otäckaste man kan uppleva som barn, det ska ju vara ens absolut tryggaste och bästa miljö.

Du kan och ska inte minst för barnens skull, även om du själv inbillar dig kanske att "det kan gå, jag älskar ju honom" leva som ni gör idag. Det måste få ett slut och det är viktigt att du är tydlig gentemot din partner om att det verkligen måste få ett slut. Hans förnekelse och ilska har att göra med sjukdomen i sig, men det kan finnas verktyg att nå fram ändå. Det är åtminstone värt att prova. Även om en skara kommer att stå här och skrika i tråden att du ska skilja dig/flytta/lämna osv, så är det inte kanske inte det första man provar utan snarare det sista steget.

En sak som kan bita hårt på en alkoholist är fakta. Dokumentation. Skriv en dagbok lite i smyg där du dokumenterar vad din partner säger och hur han agerar/gör på fyllan. Är han redlös, ta och knäpp kort på honom. Fota med kameran. Samla på dig lite sådant och konfrontera sedan honom. Han kommer säkerligen att bli skogstokig, men lägg bara fram faktan och säg rakt ut "detta kan jag inte leva med" och gå bara därifrån. Ta ingen med diskussion där och då, utan låt det sjunka in.

För en person med alkoholmissbruk så kan det slå förbaskat hårt om man i nyktert tillstånd (obs; ta aldrig en diskussion med en alkoholist om denne inte är nykter!), just när man får se sig själv i ett tredjepersonsperspektiv. Läsa vad man har sagt som barnen har hört osv...

En annan sak du också kan testa som en del terapeuter använder är att samla ett gäng anhöriga, helst personer som också har sett eller vet om missbruket. Sedan konfrontera och prata med din partner. Det kan räcka att bara kontakta en förälder, bror eller syster som du har någon form av relation med. Förklara läget, berätta hur det står till. Ja i det läget skvallrar du och hänger ut din partner, samtidigt så gör du det för era gemensamma barns skull, för relationen och för att din vilja är inget annat än att han ska få insikt att han måste ha hjälp och vård. Får han den insikten och är villig att ta till hjälp/vård och lyckas bli frisk, så är ni på fötter.

Din enda chans som det låter är att skaka om hans värld, ge honom en mental örfil på ett eller annat sätt. Detta är de två steg jag skulle ha provat i varje fall, om du inte kommer på något själv, något som kan nå igenom hans bubbla och skaka om honom rejält i nyktert tillstånd. Han behöver kort och gott bryta ihop, få insikten att han måste söka hjälp och han måste få insikten att han spelar på en skör tråd om han ska få behålla fru och barn. Någonstans där så måste du också för barnens skull ställa in dig på tanken vad du ska göra om han inte får den insikten. Ett steg kan vara att flytta ut med barnen, om än temporärt.

Ge inte upp, men var tydlig och inse att önskemål kommer du inte att komma långt med i det här fallet. Hans missbruk låter rätt långt gånget, aggressionerna där kan dessutom vara kopplad till något annat än alkoholen i sig och enligt din berättelse är hans förnekelsemur rätt stadigt uppbyggd. Då fungerar bara en stor slägga och ingen liten planteringsspade...

För 19 år sedan lämnade jag min man. Vi har ett barn tillsammans. Jag känner igen din berättelse i allt det du skriver. Och det tog så många år av lidande innan jag förstod att jag inte kunde göra något annat än att hitta hjälp för mig och mitt barn. Jag gick till Al-anon och blev oerhört provocerad då det fanns en del som hade levt i samma medberoende mönster och kunde prata om sinnesro och att förändra sig själv. Jag ville ju ha förändring på hans missbruk så att vi kunde få vara en lycklig liten familj för jag älskade min man något så oerhört och han var allt det jag önskade, lyhörd, öm, stark när han var nykter. Det var så svårt. Men jag gick på mina möten och fick mod att orka ta mig ur relationen och ställa ultimatum. Han insåg sitt missbruk och fick behandling. Vår historia slutade inte väl. Men jag vet att det finns många som klarat av att hitta tillbaka till varandra i en nykter relation. Det är bra att du sätter ord på det som händer eftersom det är så lätt att förmildra allt elände mellan varven pga rädsla, mönster och att det också säkert finns små glimtar av hopp om alkoholisten lovar att vara nykter och kanske också klarar det under en period. Kram till dig.

Tänker på dig, känner så väl igen min egen historia och då blir det extra träffande...

Detta låter kallt och hårt, men det finns inget du kan göra...
Du har säkert redan gjort allt som du trott skulle hjälpa - pratat, skällt, kramat, hotat, älskat, skällt, skyddat, skrikit, försvarat, gråtit, hotat igen, gråtit, varit rädd, varit arg, hoppats, ursäktat... Och det enda som egentligen hänt är att det eskalerat, eller hur?
Alkoholmissbruk fungerar så - det finns två vägar att gå: antingen så gör han ett aktivt val själv, att ta hjälp utifrån och sluta dricka, eller så är det vägen mot avgrunden, allt eskalerar.

När jag insåg att min man hade ett alkoholmissbruk så ringde jag sååå många samtal, för att få hjälp och stöd att inse att jag hade rätt, att han var missbrukare - jag ringde AA där nyktra alkoholister gav mig rådet att lämna för det skulle kanske kunna få honom att förstå, ta tag i sina problem; jag ringde Bris föräldratelefon för att få tåde om vad som var bäst för barnen; Socialtjänsten för att få råd, och inför framtiden bättra mina chanser att inte behöva lämna barnen till en hotfull och elak missbrukare; behandlingshem som sa att han måste söka hjälp själv för att det ska fungera; kvinnojouren som stöttade i vad som är ok och inte; AlAnon; samtalskontakt som jag träffade en till två gånger per vecka...

Det du går igenom och lever i är inte hållbart och inte acceptabelt. Han ska inte bete sig så och varken du eller barnen ska behöva utstå det.

Du behöver försöka tänka ut en plan över vad du vill och vad du klarar av, och sedan ställa ett ultimatum - när du känner att du kan hålla det. Tex så kan du vilja att han söker hjälp för att sluta dricka, och ultimatumet är att du tar med barnen och flyttar till ett annat boende annars. Men ställ inte ultimatum som du inte klara att hålla, för då ser missbrukarhjärnan igenom det...

Jag älskade min man också, så oändligt, men till slut hade allt missbruk och alla elakheter, hot och hemskheter förstört allting - det goda vägde inte längre upp för allt det andra. Och när min treåring en dag sa "jag tycker inte om pappa när han blir arg", då förstod jag hur mycket det påverkade barnen... Så om du inte orkar/klarar att tänka på dig så tänk på era barn - är det så här du vill att de ska växa upp?
Jag var rädd för samma saker som du - att splittra vår (utåt sett) fina familj, att förstöra för barnen, att barnen skulle behöva vara själva med pappan, att barnen skulle bli ledsna på mig för att jag splittrade familjen... men allt löser sig!!! Försök få hjälp till dig - samtalskontakt tex som kan hjälpa dig att inse vad du vill och behöver (mår du bra så mår barnen bra). Du behöver inte besmma något idag, eller snabbt, men du behöver hjälp att komma ur ur det som alla fastnar i i din situation - medberoendet, att skydda, sopa under mattan, ursäkta, finnas där... och samtidigt vara på väg mot avgrunden själv...

Barnen vill så klart att ni är fina familjen - men de vet inget annat än det ni har nu, och en dag inser de... Vill du då att de ser en knäckt mamma, eller en mamma som kämpade, visade vad som är ok och inte, som hindrade att barnen behövde leva i det?

Och du har säkert rätt - ingen vet vad som döljer sig bakom er fina fasad, fast några anar det: tex vännerna han behandlat illa...

Jag menar inte att vara kall och hård, jag vet hur svårt det är, Jjag vill bara stötta!
Tack för att du delar med dig av din historia, den hjälper mig att bearbeta min egen!
Varm kram till dig!

Se till ditt och barnens bästa!!! Jag levde ungefär som du, och för mig fanns till slut bara en väg - att lämna!!!

Du kan inte rädda honom, det måste han välja själv! Läs det du skrivit och tänk på alla de hemska sakerna... och hur mycket du inte skrivit! Så ska inte vare sig du eller barnen ha det! Men jag vet att det är svårt att bestämma sig för hur man ska göra... Allt det fina, mysiga och bra, en familj, mot allt det hemska, illa, och att "förstöra"... det är svårt! Men sök hjälp för dig och barnen! En samtalskontakt till dig? Ring socialtjänsten, gå på AlAnon...
Och fortsätt att skriva här!!!
Kramar

Bra tänkt

Jag funderade oxå på avbrott, bo på separata platser ....fundera.
Nu blev det en tvärs ändring av dess like här hemma.
Han sökte hjälp, varit på 2 samtal på en vecka.
Vill göra allt för att behålla familjen.
Varit helt nykter....
Detta gör oxå att hjärnan blir i uppror.
Vad gör man??
Har bestämt mig att ta en dag i taget.
Har bestämt mig (igen) att se vad som gör att jag mår bra just idag.
Vi får se om jag lurar mig själv igen.
Men 1 dag i taget ska jag väl klara...

Måste säga upp mig som bollplank!
Måste återgå till "vad jag mår bra av"

Var på mitt första Al anon möte igår.
Å jag överlevde :)

Händer mycket å allt på en gång....både bra å jobbigt men hoppas jag under vägens gång nu kan sortera tankar å få mer lugn i kroppen.
Var år sen kroppen var så uppstressad så....backa backa å sortera!!

Har valt nu mera att öppet säga det jag tänker till han. Alltså menar det jag känner här å nu.
Har varit riktigt dålig på det då man aldrig fått respons för känslorna.....
Ser en förbättring från hans sida. Om än det varat i få dagar....så finns det.

Sa jag det....Men de ska tydligen kolla om han har ADHD....om det kan vara självmedicinering han håller på med.??
Känner i kroppen att jag hoppas han har det....känns som en bättre orsak till allt. Konstigt men så känner jag.
Om utgången blir bättre vet jag inte men....

är tankarna som Carina Bång skrivit om i sin bok.
Släpp kontrollen vinn friheten.
Så fort du känner att du vill gå in och förändra påverka och råda honom i sånt som är hans att besluta så täpper du till truten på dig själv.
Låt tankarna stanna i din egen hjärna och försök omvandla dom till något som handlar om dig själv.
Dvs så fort du vill öppna munnen och ge förmaningar,eller råd.Låt bli.
Låt han tänka formulera och bolla med sig själv.

Var inte hans bollplank annat än i nödfall när du känner att han helt enkelt måste få ditt stöd.
Däremellan fokuserar du på dig själv,hur du mår och hur du reagerar på allt som händer här framöver.Kanske han menar allvar?
Kanske han faktiskt klarar det?
Hur mycket hoppas du på det och hur mycket kan du behålla en realistisk tro på att det kommer att hända.
Dvs hans framsteg,löften kanske inte måste bli en grund för hur du mår?

Att ge akt på sina egna reaktioner,känslor och förnuft är det allra svåraste.Man inbillar sig att nu måste de få allt stöd.
Man har väntat så länge på att detta ska hända och släpper därför allt som gäller en själv i någon sorts tro att det ska hjälpa den man håller kär nykter.
Gör inte det,håll dig själv nykter,dina tankar om hans framsteg på en rimlig nivå och försök ge akt på dig själv.
Det är de råd jag kan ge.

Ju mer du investerar i dig själv,desto större chans har du ni han att lyckas hur märkligt det än kan låta.
Du är troligen i stort behov av själslig renovering och påfyllning av de behov som blivit eftersatta hos dig under lång tid.
Plocka fram dom,titta på dom och se vilka du kan infria här och nu.
Lycka till!

Nu har jag snart ett helvitt år bakom mig, och faktum är att jag aldrig ångrat att jag skippat A.
A för mig har bara ställt till det mellan mig och min hälft. Sen jag slutade , drog hon sig undan mig ,eftersom att det inte vart något "vinmys"

Nä, för mig gäller nu en längre tid av egentid. Och det känns skönt att slippa ur vardagen med en vinpimplare.
Visst, mkt av det liv jag hade velat ha, gick om intet, men det gäller bara att blicka framåt och hitta andra glädjeämnen.
Vem vet, så småningom kanske man orkar inleda en relation med någon igen, men det ligger en bit bortom horisonten.
Min enda kommentar till många är "walk away".. det blir INTE bättre av att stanna kvar..

Inte.... eller orkar inte upprätthålla förståelsen när suget sätter in. Missbrukarens hjärna är kidnappad och ombyggd och för många de flesta?) är motstånd mot drogen bortom den egna viljans, det egna förnuftets makt. Om du läser på missbrukarsidorna här kommer du att se det. Se till att du har stöd och hjälp att växa ur ditt medberoende, det enda du kan förändra är dig själv! Och du är ju värd att hitta lugn i ditt liv. Eller hur? / mt

frågorna melina: hur DU ska ta nästa steg och "hur undviker jag att gå in i samma bana igen?". Det är bara dig själv du kan förändra och många av oss medberoende behöver hjälp och stöd i det för egen del. Har du möjlighet att åka på en anhörigvecka? Gå på Al Anon möten? Läs Carina Bångs blogg "Information och stöd till anhöriga....", läs Djävulsdansen.... Sök hjälp och stöd och håll fokus på dig! / mt

Måste skriva av mig lite...
Har ju bett sambon om att få andas lite, att jag inte fixar hans lögner och drickande längre.
Att han ser till att fixa ett annat boende några veckor i alla fall. Helst fr o m månadsskiftet.
Så han får reflektera över sin situation på sitt håll och jag på mitt.
Han har familj och vänner han kan bo hos, eller så finns det ju övernattningslägenheter och stugor att hyra veckovis på nätet, borde inte vara en omöjlighet att fixa...
Lägenheten vi bor i är min och jag har sagt att jag begär ingen hyra av honom kommande månad så han kan lägga de pengarna på detta.
Men jag blir tokig...
Han säger allt rätt. Att han förstår att han gjort fel och att tilliten är körd i botten för min del. Att han respekterar och förstår mitt beslut. Att vi tar det här breaket som ett startskott för att hitta tillbaka till varandra.
Men vad gör han?
Absolut ingenting.
Sedan jag i fredags sa att jag ville ha ett break på grund av alkoholproblemen har han varit ledig tre dagar.... har han hört sig för om något tillfälligt boende? Nope. Nix. Njet.
Och alkoholen då? Det har runnit ner både whiskey och vin alla dagar utom just idag...

Förstår han inte?

Ny här, bra sida... Har just erkänt för mig själv :-( eller snarare :-), tack vare min fina modiga dotter som satte ner foten! Är ordentligt påläst i ämnet och har stöttat andra med alkoholproblem, så jag VET en massa, vad jag däremot inte visste är hur jävla duktig jag är på att ljuga för mig själv!! Mitt problem är inte att jag måste dricka, kan gå på fest och vara nykter, dricka alkoholfritt vin eller öl. Måste inte dricka, men NÄR jag dricker finns det inget stopp! Blir aspackad, sluddrar och tappar balansen. Mina barn har flera ggr sett mig så här och jag har bagatelliserat det och tänkt dagen efter, det var väl inte så farligt!! Mammy red beskriver all frustration som jag sitter inne med... Men det är en annan historia.. Nu väntar en lång, jobbig väg att bygga upp barnens förtroende och prata och prata! Det känns otroligt skönt och en lättnad att erkänna för sig själv... Jag missbrukar alkohol!

Hur är det möjligt att ta nästa steg för mig?
Hur undviker jag att gå in i samma bana igen?
Hur i faan lyckas man.....
??

Han har ringt, ville ha mig med. Första besöket är gjort på alkoholmottagningen.
Han vill få hjälp, vill ändra sitt sätt att leva.
Han vill ha oss kvar.
Han ser hur han använder alkohol till lugnande.
Hur 2 blir 3 som blir 8 öl.
Att han jobbar bättre med alkohol.....mindre stress....
Hur han vill att vi ska söka oss vidare till familjerådgivning.???
Jag är i chock...Vad. ...Vad. ...VA??????

Vad hur ska jag nu göra med denna chockartat uppvaknande information????
Vad hände liksom? ??

Fortsättning....
ham ringde imorse, lät arg, hur kan du ringa så där när du veeeet ja ska jobba dan efter... mitt huvud fick en volt 3 g om...
jag mindes alla gånger han ringt, spelade ingen roll om jag skulle jobba eller ej, klockan kunde vara allt från 2 till 6 på morgonen...och att jag ringt då ja vetat han vart ute o drukit.. exakt som igår, o då har han inte sagt någe om jobbet dagen efter jo men nu va det fel av mig...

jag tror ja vet varför han är så här, det är nog för att han känner av att jag går framåt, jag tar till ord hela tiden som vi är inte tillsammans, du eller jag kan inte ha det så här med varandra, jag kommer träffa andra framöver, och även du...
det kanske inte känns så roligt för han att höra det här om o om igen, men hur länge ska jag tänka på va han känner?

Ja jag kommer fortsätta :)
Det gick bra hela dagen igår, tills ja va dum nog att ringa inatt ja inpå morgonen,
ja sa till mig själv, va skulle det vara bra för, nu föll du dit för dina impulser :(
Ja sa jag, men ja tog mig hem ( vi befann oss i samma umgänge igår) ja ville inte bara klanka ner på mig själv....

ja men nästa gång så vet du, ringer du o han envist inte svarar, då kommer du undra få ont i magen som du har nu, o ligga o ha en hjärna som snurrar i 180, exakt som du har nu. Vill du ha det så? Nej de vill jag inte, dåså, aldrig mera ringa då på natten, morgonen?! Nej
va hände jo han svarade med att skrika , JAAAAAAAA va fan är det ( han kan vara ute tills den tiden o vilken dag det vet man inte, så nu fick ja skit för ja ringde, men han kan ringa den tiden o va full, ja har aldrig svarat så) han va hemsk, otrevlig, men a dledningen va att han trodde ja va med nån... han skrek, tog upp saker, ja sa flera gånger sluta skrik... de lugnade sig en stund, sen från i genstans va han igång igen..
han styr samtalet som vanligt, med att i te orka prata med mig, de ger mig tankar som han kan prata i timmar på fyllan...
när vi la på tänkte jag o frågade mig själv hur jag mådde efter samtalet, skriket, allt som han rev upp. Jag mådde dåligt, tömd på energi. Inte ledsen, inga förvirringar, utan ja tänkte mer lägg ner i att ens diskutera, du har gett han chanser även där att komma nyktert o prata ut, har han kommit då? Nej, utan hans ursäkt/undanflykt är jag vågar inte då, du vet hur jag är. Tycker du då han ska komma undan med att prata o skrika på fyllan, nä, du har tyckt synd o denna man i 4 år. Det är INTE ett dugg synd om han

fortsätt med ditt resonemang.Det är när man vågar säga det högt till sig själv som det blir till verklighet det som redan är verklighet,men inte alltid alldeles tydligt för en själv.