Senaste kommentarerna i forumet

Det känns uppfriskande att läsa dina elaka och roliga och sorgsna iakttagelser. Vi måste kunna sätta ord på det vi känner även om vi inte har facit. Och man kan inte säga rätt ut vad man tänker till den där sure lynnige gubben som smyger omkring med sina öl.
Men så enkelt som att bara köra ut honom eller skaffa sig ett nytt hem är det inte. Inte heller att bara foga sig och gilla läget.
Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut men jag får kraft av att läsa din och andras berättelser. Så skriv på Etanoldrift!

Jag blir nog lite försiktigare i fortsättningen.. Jag hatar pekpinnar av folk som inte gått i mina skor!

Här blir "semestrarna" längre, för gubben är pensionär.. Idag låter jag andra kommentera och ge råd vad du bör göra.. (läser du mina trådar så så ser du vad jag tänker göra och varför..) Det har väckt ont blod hos en del "nynyktra" nämligen..

Ventilerar

jag gjorde nyss en miss ska berätta va felet va
jag o mitt ex har en förmåga att höras lite väl ofta, jag har känt att det måste komma en dag då vi inte hörs ens varje dag. Han va ute igår, brukar ALLTID ringa vi hemgång eller sms... jag har vant mig vid det... nåt som också bör brytas
men i allafall så hörde jag inget. Jag vaknade för en stund sen och va orolig, men tänkte han är väl skitfull och är fullt upptagen med vad vet jag kl 04:30 jag gjorde missen av att falla i frestelsen o ringa, han svarade inte o jag ringde o ringde. Tills han svarade och det va full musik i bakgrunden. Och han va dyngfull.... okej då va oron borta, han va hos en gemensan vän.
Jag orkade inte prata så länge, jag va inte på han o va arg mm. Men mina tankar snurrar. Hur kan en på över 40 år tycka detta är kul? Va har de gått ?4 dar se han va dyngfull. Tänker också va är det för människor jag känner? Att de kan aceptera detta? De snackar bakom hans rygg sen och kallar han fylle och sen hans namn. Allt är en röra. O sen detta? Va i helvete ska jag ens bry mig för. Jag vill inte ens oroa mig.... jag vill inte ens tänka på han. Jag vill vakna av mig själv, inte för att var är han, va gör han, är han hemma, hur full är han osv osv...

Fortsätt att skriva här. Jag tycker detta är ett bra forum eftersom det är så många som är aktiva. Man behöver verkligen stöd från andra då vi är på väg att lämna våra alkoholister. Vi har ju oftast, tror jag, levt alldeles för länge i våra destruktiva förhållanden.
Kram

Jag har verkligen behövt andra här på forumet som sagt till mig att lämna. Vilket jag innerst inne velat länge då min man försökt sluta flera gånger men aldrig lyckats. Hade människor här på forumet sagt till mig att försöka en gång till och inte separera, då hade jag kanske lyssnat på dem och mått lika dåligt i mitt förhållande fortfarande. Jag blev deprimerad av att gå och känna ilska och frustration över hans drickande hela tiden. Jag är mycket tacksam att det funnits andra som peppat mig att lämna. Det behövde jag, eftersom jag hela tiden flyttade mina gränser när det gällde min alkoholist. Så jag håller inte med MickeD utan säger tack till alla som gett mig styrka i rätt riktning här på forumet!!!

Å i ett forum skriver folk från sitt eget huvud.
Jag tror och tycker att varje person som läser har sitt eget ansvar Att tolka på sitt sätt.
Att ta åt sig det den tycker sig att den behöver.

När det är välkänt hur många som stannar, då till mesta dels kvinnor, de blundar och lever sitt medberoende.
Vaknar man upp ur det å ser hur man levt kanske i 5....10....20 år.....
Behöver man kanske en kick Att flytta, separera men framför allt det viktigaste som ändå lyfts fram är att ställa krav och ultimatum.
Följs inte det....då flyttar man.
Ingen tvingar någon till nått. Men att leva ett långt liv på detta sätt så kanske å mest troligast finns ej tillit å förtroende kvar....å ingen som hellst ork till att kämpa.

Tycker du är klok å verkar stark etanoldrift
Och du har rätt till dina förslag, din erfarenhet ....den hjälper många.
Alla har vi ett val Att välja vad vi vill ta in!!!
Kram

Tack så mycket etanildrift
Blev en bättre dag idag.
Är hemifrån.....slipper se, slipper höra. Försöker suga in en glädje å ljus som ändå finns.
Kram å tack

Jag skulle nog rekommendera att du kontaktar genom kommun El liknande alkoholrådgivning.
Familjerådgivningen har tyvärr ingen erfarenhet (oftast) inom alkoholmissbruk.

Har gått med min sambo familjerådgivningen för nått år sen men ska nu boka tid själv på alkoholrådgivning för att få mer insikt å hjälp hur man ska tackla problemet för mig, mot barnen mm

Vi är i rätt samma sits bara att mun sambo dricker hemma, går inte ut och har nu sen en tid sen börjat gömma (vet ej hur länge det pågott)

Läs mycket sommar. Läs el lyssna till boken "anhörig" även boken "djävulsdansen " rekommenderar jag starkt.
Är själv i startskedet ... alltså förstår inte det är sant.
Kraam. Å läs läs å fråga!

Tack snälla alla för råd och uppmuntran. Just nu dricker min man vin i vardagsrummet och jag te i sängen. Min man gömmer inte flaskor. Det han dricker står framme. Han anser inte att han har ett problem men han kan bara inte vara utan alkohol. Jag som har tyckt så mycket om att ta ett glas vin känner bara avsmak nu. Jag tänker mycket på vårt förhållande. De första åren umgicks vi mycket med folk- afterwork, fester, middagar. Det var när barnen kom och livet kom in i en ny fas så började jag komma i andra hand för honom. Alla kvällar jag satt hemma själv med 2 små barn medan han var ute och festade (umgås med folk kallade han det). Vem som helst var mera intressant att vara med förutom mig. Han fick utbrott mot mig : varför ska allting kretsa runt barnen, varför är vi aldrig ute på kvällarna, varför har inte flera människor som kommer hem till oss. Vi var över 30 båda när vi fick barnen och vi har alltid umgåtts med människor men det var aldrig tillräckligt..Jag känner så mycket sorg och ilska nu mot honom nu. När han inte dricker några dagar då känns det att nu är det bra så hör jag ölburken öppnas, vinkorken. Jag får ont i magen. Jag har nu bokat tid själv hos familjerådgivningen och hoppas få hjälp kanske om hur jag ska hantera det här, Jag är inte ute efter att rädda honom. Jag vet att jag vill inte ha det så här och förtjänar så mycket bättre. Det är barnen jag tänker på. Jag vill inte splittra vår familj. Jag kan inte se att de får det bättre om jag lämnar honom.

Skulle kunnat vara mig du skrev om. Vi har ett stort prolem och det är det klassiska. Jag har inget problem med a. Har man inte självinsikt så kan man inte som fru, barn eller vän övertyga den som dricker att han har problem. Det du kan göra är att kontakta din mans arbetsgivare och fråga om han kan få stöd och hjälp. Var ärlig mot din omgivning och säg som det är om någon frågar. Skilsmässa, ja du slipper hamna i medberoende om du nu inte redan är där.

"Själv hade jag önskat uppleva ett mer reflekterande förhållningssätt" osv

Kvaddad: Tack det var snällt sagt.

Anonymt: Tycker det var en fin nyansering, visst är det viktigt att diskutera skillnader i alkoholproblematiken och ha förståelse för att skilda sår uppstår därefter.

Jag skulle aldrig säga eller nog ens tänka att någon som lämnar en relation gör fel. Jag kan och har förvånats ibland, inte helt förstått. Inte heller här på forumet menar jag att någon gör/gjort fel. Inte förstår jag alls allt heller. Hur skulle jag kunna.

Det är attityden (studtals) jag uppmärksammar och i det en tro på att alla människor behöver komma till sina egna beslut inifrån. Kort sagt: jag tycker man ska vara försiktig med att boosta en människa mot separation.

Om inte, känner jag att det är så lätt att riskera att skulbelägga, för oavsett om partnern väljer nykterhet kan ju skadan i relationen upplevas så stor att varken tillit eller hopp finns. Jag tror jag kan förstå det. Jag kan också förstå att det för den lämnade kanske känns orättvist och svårt att förstå. Det är väl delvis det denna tråd handlar om.

Själv hade jag upplevt ett mer reflekterande förhållningssätt på forumet, mer utifrån frågor som ger den behövande möjlighet till att sortera och komma till insikter. För oavsett hur mycket resonans man än känner, är det ju omöjligt att förstå och veta. Och även om man tycker sig veta utifrån eget liv, kanske man ska tänka ett varv till innan man uppmuntrar till att en människa ska avsluta en relation. Särskilt på ett forum men också i allmänhet. Tycker jag.

Att jag sen kanske är naiv som tror på människans förmåga till förändring må vara hänt, det är nog en arbetsskada jag har. ;-) Menar inte med det att någon ska stå ut med annans självskadebeteenden över sina gränser, men att det kanske tenderar till att bli tunnelseende och sökande efter fel och flyktstämning här ibland.

Det är min subjektiva upplevelse, en av många här, varken mer eller mindre värd än annans.

Till MickeD: Vad bra att du haft styrka att arbeta på att ta dig ur ett riskbruk. All heder och det är glädjande att läsa sånt. I de flesta fall under den här rubriken handlar det om anhörigas situation under omständigheten att den som dricker inte vill eller kan sluta, vilket medför att anhöriga drabbas av s k medberoende något som i sig kan klassas som en sjukdom (googla gärna). Finns inte viljan hos den som dricker på ett sjukligt sätt att sluta kan du inte göra något som anhörig mer än att ta hand om dig själv och ta dig ur relationen. I annat fall finns stor risk att du själv går in i en djup depression och i värsta fall själv går under. Att lämna en person som är sjuk i alkoholism kräver enorm styrka och mod inte minst när det gäller att hantera skuldkänslorna det innebär. Här kan Forumet vara ett stort stöd för de som genomgått liknande upplevelser.

Heder åt dem som trots allt vågar stå upp för sitt eget liv och välmående när de efter kanske år av försök till hjälp inte lyckats nå fram. Jag har även stor respekt för den som har problem och som väljer att ta tag i sitt liv. Som etanoldrift skriver finns det dock en gräns för hur mycket man som anhörig klarar av i form av lögner och återfall. Alla måste välja sin gräns och agera utifrån den. Problemet med alkohol är inte spriten utan den starka förnekelsen kring den skada mycket alkohol medför. Förnekelsen, som finns såväl hos alkoholisten som hos oss anhöriga som i samhället i stort. /Anonymt

Till Micke D
Jag blir gärna din kompis!
Delar dina åsikter.
Klokt och välformulerat.

Du behöver inte respektera min åsikt alls, men fint om du gör det för min tro är att jag tillför något tänkvärt. Du pratar om "ömma tår", om det är mig du syftar på har jag nog varit otydlig med mitt budskap för dig. Det är ok, hoppas och tror dock att en gnutta oliktänkande för de flesta förstås med den avsikt jag önskar.

tro inte annat.. men jag har också upptäckt, hur lätttrampade på tårna människor med ett visst "riskbeteende" har.. Nej, alla ÄR inte likadana och om du verkligen läst mellan raderna så är det åtskilliga som både stått ut med sina alkoholister (många av dem passerade din "gräns" för länge, länge sedan..) Förlåtit, tagit tillbaks, stöttat, tröstat och hoppats..
Snälla du, inse att någonstans så går det en gräns för HUR utnyttjade vi vill bli... Om en människa sjunker ner i alkohoträsket på eget grepp, så är det givetvis bättre att det blir i ensamt majestät, än att de får dra med sig fler...

Jag är man vilket kanske just i denna tråd bör benämnas. Kanske just för att jag iom det upplever tongångar som "precis!", "exakt så känner jag/är det" och ständigt återkommande budskap och coachning för ett lämnade av relation.

Är det fel? Nej, menar inte så då alla har rätt till en uppfattning utifrån sin historia. Det finns inget illvillig i subjektiviteten. Men jag menar att den enes berättelse aldrig kan vara "precis!" och att individuella beslut ska ses just som just den personens val. Homogeniteten här kan säkert verka stärkande men också farligt vilseledande. Tror jag.

Varför?

En människa i sårbart läge är lätt ett löv i vinden, bekräftelsebehövande. Det vore sorgligt om relationer med hopp trots kraschar för att människor fattar beslut utifrån subjektiva råd där det kanske mest handlar om att hantera sina egna behov av helande, rättfärdigas av egna val, kollektiv skulddämpning. Mer eller mindre omedveten.

Slutligen lite kort om mig, varför jag är här.
Jag separerade för tre år sedan. Det gjorde ont, jag valde att skapa mig smärtlindring i en ökad alkoholkonsumtion. Mitt humör blev påverkat när jag drack för mycket, detta uppmärksammades av en väldigt fin och klok kvinna jag träffade för en tid sedan. Jag tog en vit månad omgående, har skapat mig nya vanor sedan ett år sedan. Dricker tex aldrig själv, är uppmärksam på hur mycket jag dricker och det går fint. Jag hade ett riskbeteende, förstår att flertalet av männen i tråden har fallit djupare.

Mitt budskap är att människor kan förändras. Det vet jag att alla här vet, vill ändå lyfta en tanke på att här ÄR subjektivt präglade livsberättelser och inget allmängiltiga facit på alla "lämna-budskap" här.

Här lär man inte få nån kompis, men behövde säga det där. ;-)

... Och jag har varit där du är! JG gjorde fel, jag sa ifrån men satte inte ner foten. Nu har det gått 20 år och vår stora barn har satt ner foten och ställt ultimatum att det är nyktert och vi, eller beroende och ensam. SOM jag har lidit! En anledning till drickandet var att passionen mellan oss dött, tacka fan för det? Nu - efter 7 resor och 8 bedrövelser är det svajigt men nyktert. Ta hjälp, ställ krav. Gå om det behövs, för det blir inte bättre. Kram och lycka till!

Barnen märker mycket mer än man tror. Jag vet av erfarenhet. Jag har slutat leta gömmor. Jag har börjat försöka leva mitt liv. Försöker sköta mig själv. Det är svårt! Går ibland och ibland inte. För tillfället har vi det ganska lugnt men vet att det bara är en tidsfråga. Skickar dig styrka. Läs andras berättelser det var viktigt för mig. Kram

Vi måste faktiskt få känna oss bittra och förbannade också! Inte bara ständigt le och försöka vara små änglar som sopar upp skiten efter folk som INTE VILL begripa..

Ja, jag tror att vi alla guppar omkring i förhoppningens jollar ibland.. Tänker att det kunde vara så fint igen.. Men vi kan ju aldrig gå emot den "fria viljan" hos en annan person.. Även om vi tycker att de gör helt tokiga val..
Till min man har jag sagt att du vill både äta kakan och ha den kvar (både mig och alkoholen) Det funkade så länge han knaprade på min kaka.. (min energi)
Nu är det slutknaprat på min kaka.. Nu får han sitta och suga på sin egen....
Önskar dig allt gott!

Man skriver ju mest till sig själv,men jag har ju också haft mycket stöd i min egen resa av andras berättelser.
Man får bekräftelse på att det man känner är rätt och sant om än tokigt och snedvridet.
Jag hade en dipp igen igår.
Exet gjorde en stor hjälpinsats åt mig i lördags som han nästan är ensam om att klara.I alla fall var det han som gjorde det då.
Han var sig lik,han glimtade till och genast var det vi igen i huvud kropp och tanke.

Jag såg att han kände likadant.Sen hade jag den där läbbiga känslan på Söndag men gjorde inget åt den.Ringde igår och mycket riktigt så hade han druckit på söndan,förnekade lördan men jag tror att han satte sig redan då.

Säger sig ha "återfall" men är nu uppe i kanske 1-2 dagars drickande per vecka igen trots antabus.
Jag får förstås näring till det kloka i mitt beslut att avstå honom i mitt liv men det gör mig så ont.
Det verkar ju också vara ett mönster för honom. När han träfffar mig så gör det ont och då måste man döva sig.

Visst är det väl alldeles fantastiskt anmärkningsvärt idiotiskt dumt att då istället för att säga "ullabulla.nu djävlar ska det bli du och jag igen.Jag ska bevisa för dig att det här grejjar jag,kan du vänta på mig ett litet tag till?" Nejdå,man väljer den enkla vägen med berusning och vila och sänker alla små segeljollar som ändå börjat flyta omkring på havet igen.

Egentligen ska jag ju vara glad åt det.Hans längtan efter mig är ordlös och utan krav.Den finns där,det känner jag tydligt men han gör inga anspråk på att ha någon sorts ägarrätt på mig och mitt framtida liv.
Jag får ta ytterligare några varv i sorgekvarnen och mala och mala tills materialet så småningom sinar.
Huvva,men idag blir en bra dag och jag känner att jag vaknar med en renare själ än vad jag somnade med.

Jag är glad att jag fortfarande vågar erkänna djupet i mitt medberoende,min sk kärlek och min sorg.
Utan den insikten kanske man bara kapslar in och det får förbli obearbetat.

Du vet vad du gör, du har tänkt och känt. Och samtidigt delat med dig av tvivel och osäkerhet till stöd för mig och andra.
Det är så viktigt att känna att man inte är ensam även om vi inte vet vad det leder till. Kram!

Folköl =lättöl
Svagare starköl=mellan
Så kan man oxå försöka övertala mig.
Har ju funkat....tydligen.

Är nu själv borta med barnen en vecka....får se om det blir nå för han.
....
Blääääää vad jag är bitter idag/ikväll.