Senaste kommentarerna i forumet

Efter nu ha lyssnat på boken "anhörig" finns många igenkänningsfaktor . Ser tillbaka på vårt liv å blir oxå ledsen. Han har ju haft detta problem mer och mindre hela vårt liv tillsammans.
Festandet har funnits där nästan varje helg.
Känner att jag kommer in i nått som jag inte vet är sant eller inte??

Dom gånger han bara stått å skrikigt åt mig å hur dum i huvet jag är.
El 5 dagar för förlossning super så full å kommer inte hem, river välter grejer hos sin mamma
När jag ber hur jobbigt det är men en nyfödd....jag behövde hjälp, jag orkar inte....
Får jag höra hur patetisk jag är som inte ens klarar det. Sticker ut å super.
Detta varr år sen....jag var långt under mig själv då....
Trode jag hade glömt detta.....

I och med hört boken ser jag sambandet.
Det kommer å går för att försvinna å komma igen.
Och nu är en tid då det kommit mer....
Blir både arg å ledsen. ...I alla fall idag, ikväll.
Har inte tänkte så tidigare...Men tänk om det eskalerar om jag flyttar....barnen....Vad händer med barnen. Hur ska jag veta att han dricker El ej??? Hur ska jag kunna släppa det???

Ska försöka gå och prata med nån....som har mer insikt.

Jaja....mycket djupa tankar har dykt upp.....

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

I det fallet så beter dom sig som barnungar som fått en reprimand (och mycket VÄL vet att det inte är "som vanligt") Ingenting får tas upp till diskusion.. Ingenting får nämnas.. utan allt ska "flyta på".. Säger man nåt, så "ältar" man.. eller tjatar..
Jag har en som springer och kollar mig var tionde minut.. (mest för att jag inte ska ta honom på bar gärning, halsandes öl eller vin nere i källaren.. "harredjavlar" vilket spring det har varit idag.. ut, in, upp och ner i trappen.. Och tusen frågor om allt och ingenting.. Ja, jag är trött, både i öronen och själen....
Eftersom jag tänker flytta, så vill iinte heller jag ställa till med onödigt bråk och tjafs, men det verkar som om han inte kan låta bli att provocera.. Troligen för att få pysa ut lite av sin egen ångest och irritation.. Kanske över att jag kan ta en del beslut själv, utan hans medverkan och att han defacto inte kan ändra dem..
Tänker på dig och sänder en styrkekram..

Och samtidigt en liten förklaring till "kvaddad".. (jag vet inte om du känner dig trampad på tårna.. jag hoppas inte det..)
Att vara ARG, och våga göra något konstruktivt av den ilskan är bara sunt! Och då menar jag inte att bara skvätta iväg den och att ingenting händer..
Här HÄNDER det saker, även om det går långsamt.. Att få en lägenhet, är inget som går på en kafferast någonstans i sverige idag.. (om man inte är miljonär..)
Visst är det farligt att vara arg och behålla ilskan inombords! Men det är ju det vi har forumet till, till en viss del.. Att bara få vräka ur sig lite av den frustration man känner när man slåss mot alkoholdjävulen som kidnappat en älskad människa!
En människa som blivit till en manipulationernas mästare, för att deras alkoholnappade hjärnor innerst inne vill fortsätta att pimpla öl och vin.. och för att de vill få omgivningen att tycka att det "inte är så farligt".. Att resten av familjen "ljuger" och överdriver...
Nej , jag har slutat att gå på "tyck-synd-om-mig" valserna..

Och jag önskar dig all lycka.. Nej livet blir säkert inte enkelt men jag ser att du faktiskt är en bra bit på väg!
Ja, här kan vi säkert uppfattas som "bitterfittor" och gnällkärringar, men vi har också burit MASSOR inom oss, som vi inte har varit tillåtna att prata om.. Det är nästan med alkoholister som med döda.. Man får inte "prata skit" eller vara elak.. (för då är man ju anledningen till att dom dricker..?
Stor kram från mig!

Du är inte alls "dum" som missat gömställena.. En alkoholist har en helt suverän uppfinningsförmåga, när det gäller alkohol..
Min gubbe, slutade t.ex. betala med kort på systemet, för att det syntes på kontoutdragen.. Han har bytt gömställe för sina öl och vinpavor otaliga gånger (medan han ställer in lättöl och folkisar i kylen.
Jag har slutat gå och leta.. men det händer ju ibland att man snubblar över en "gömma" eller en tomburksgömma.. Numera konstaterar jag bara kallt om han druckit eller ej, jag är ju på väg härifrån.. Sedan jag började gå igenom mina egna grejer, för att göra mig av med en del onödigt inför flytten, så har han börjat gömma sitt förråd utomhus istället.. Jag har ingenting i trädgårdsskjulen så egentligen lurar han bara sig själv..
Barn märker mer än man tror.. Visserligen är våra barn (vi har inga gemensamma) vuxna, men de märker ju när de kommer på besök..

Han har förstått och har ångest.. som han givetvis dövar med alkohol och sedan låtsas att allt är "som vanligt".. Går lite halvhjärtat på vita knogar i hopp om att jag ska uppmärksamma hans lilla teater (för oj vad synd det är om honom..) och ändra mig..
Igår kom repliken: Jag kanske ska sälja huset så vi kan "börja om på nytt" nån annan stans..? Nope! Han har inga "dryckesbröder", utan är en "ensamalkoholist", så det skulle inte hjälpa ett dugg..
Ja, jag står också och vacklar, när jag ser en ärlig önskan glimta till.. som tyvärr ärbortglömd när första ölen för dagen öppnats i smyg någonstans..
Numera håller han en väldigt låg profil i sitt drickande.. Frågar, urskuldrar sig och "ber om lov" på självklara saker.. (ett "fjäskande" som verkligen kan gå på nerverna) En sorts dagtingande/kohandel för att jag ska säga att allt är bra, förlåtet och det ska bli "som vanligt" igen.. Vilket troligen skulle innebära att han började pimpla inom en tremånaders-period igen (det var tydligen så, när han åkte dit för grov rattfylla, enligt barnen..)

Hmmm.. Kanske en sorts "duckande" i hopp om att faran ska blåsa över.. så att man kan sticka upp huvudet och fortsätta som vanligt igen..
Så är det med gubben i alla fall.. När vi "pratat" och han tycker sig ha fått en "åthutning" (trots att jag inte ens höjt rösten) så är han först förtvivlad, sedan blir allt så "tråkigt" (enligt honom) så det finns ju inget annat att göra än att "sova".. (fast han köper hem både lättöl och folköl, för den första kategorin är nästan "alkoholfri" enligt honom)
Stadiet brukar hålla en vecka, max två, innan antingen dosen ökas med ett par starköl nere i källaren, eller att han tar sig en förevändning för att köpa hem en kvarter och i pricip halsa den på 2 timmar.. (Han är "sjuk".. eller på väg att bli sjuk.. och brännvin botar ju det mesta.. hrmmm)

Fick mig att se och inse en hel del..

Tack Ullabulla för ditt svar. Jag kan tänka mig att du har helt rätt i ditt svar, dvs att min son har det jobbigt med sina känslor pga att hans familj har splittrats. Jag ska försöka att inte fråga honom så mycket, utan låta tiden lägga allt på plats. Jag ska verkligen åtminstone försöka! Ska också göra mitt yttersta för att jag ska må bra i sommar och det känns trots allt bra att min man har träffat någon, det ger mig mindre skuldkänslor. Visserligen kan jag tycka att det är lite sorgligt att hon antagligen snart kommer att upptäcka hans alkoholproblem.
Vill också säga att min dotter är det inga problem med och henne känner jag mig inte osäker på. Henne har jag mycket lättare att prata med. Men sonen är ju precis lika viktig för mig och jag önskar verkligen att vi kommer närmare varandra så småningom.

Tack :)
Det har tagit lååång tid men litet steg framåt hela vägen så
jag jobbar just nu med och sätta gränser mot honom, så jag förstår vad du menar med att det är min kropp osv, det är bara det att jag själv måste ståför dem med. Då jag ramlat tillbaka de gånger och vart med han igen så känns det så mmotsägelsefullt med att sätta gränser o sen själv rasera dem kort därefter. Så jag måste verkligen säga dem till mig själv först

och det liv ni levt i tillsammans.
Kan det vara så att han också är i ett medberoende till din fd man? Att trots att han ser nödvändigheten att du lämnat så brottas han med samma känslor av skuld och viljan att hjälpa ditt ex.Dvs svårt att ta tag i sitt eget liv och skapa det på sina grunder.

Han har ju nu ändå tappat sin ursprungsfamilj om än den var lite dysfunktionell.Din man har träffat en ny,ni har allihop tappat en miljö(stugan) där er son haft säkerligen många fina stunder trots alkoholen.Hans dröm om er familj är ju också sönder.
Min egen son hoppas nånstans fortfarande att jag ska hitta tillbaka till hans pappa trots att det var 23 år sedan vi gick isär.

Trots att jag hade ett smärre helvete med honom.Dvs barn har ju rätt till egoistiska tankar kring sin egen familj och en egen bild om hur de vill att det ska vara.Även om de i grunden säkert förstår nödvändigheten i att ni gick isär.Precis som med din dotter,låt det ta tid.Det är säkert en del mindre ädla känslor din son brottas med som han inte kan ta upp än med dig.Egoistiska motiv som skulle innebära att du fortfarande levde kvar i den gamla relationen för att han som son skulle få ha kvar sin bild av hur en familj ska hålla ihop.

Som vanligt gör jag en massa antaganden om ett liv jag inget vet något om.Men kanske någon av dessa tankar kan ha ett spår av sanning.Du har ju funderat på denna lösning mycket länge,Han är nyss vuxen och kanske precis har börjat analysera och se och själv får jobba med sina tankar,dåliga mående och skuld för sin pappa.Barn tar ju också på sig skuld för saker,kanske för ditt och din mans mående?

Du har nu alltså skulden för din son,din dotter och ditt ex,
Börjar inte ryggsäcken vara lite onödigt fylld av dåligt samvete?
Har du inte fyllt din kvot av uppoffring?
Kanske du skulle lägga den hos den det hör,dvs alkoholen.Inte din man inte dig utan mr alkohol som sabbat ert liv
.Låt den ta skulden istället för er hjälplösa människor som bara förtvivlat försökt överleva.
Du har axlat så mycket ansvar och bördor och försökt kompensera dina barns liv trots uppväxten med missbruk.
Du kan inte ta på dig ytterligare skuld för att du gjort ett korrekt val,äntligen efter alla dessa år av tvivel.
Nu är det dags att du tar tag i resten av denna sommar och ser solen.

Bjud in din son på lättsamma stunder av samvaro utan krav på att öppna upp hjärtat.
Låt honom lida som det vuxna barn han är.Vill han prata med dig så kommer det säkert om du låter honom göra det i sin takt.
Om du vågar börja må bra så kanske chansen finns att din dotter och son tom kan tycka att det är något bra?
Att de inte alls vill att du ska fortsätta må dåligt utan hellre lyckönskar dig till de nya kvaliteer som faktiskt finns att upptäcka.

Själv ska jag på logdans för första gången i mitt liv och jag bävar för detta idiotiska löfte,men ser fram emot en ny upplevelse som säkerligen ger mig marddrömmar.Men,jag vågade jag kan och jag ska!
Christer Sjögren-here i Come

Vad jag har ställt till allting när jag lämnade min alkoholiserade make. Trodde att jag gjorde det enda rätta. När jag pratade med min son innan om hans pappas drickande då var han så förstående och kramade mig så hårt som han inte gjort sedan han var liten och talade om att han älskade mig. Men nu visar han mig inte den kärleken längre, nu är det bara pappa han är vänlig mot. Fattar inte hur det har blivit så här! Vad har jag gjort! Jag har lämnat en man som druckit i stort sett hela vårt liv tillsammans. Varenda dag!!!Har min son en aning om vad det gör med den som lever nära! Vad det gjort med mig! Att jag till slut blev deprimerad och mådde skitdåligt! Trodde verkligen att jag skulle få lite stöd från mina barn i detta. Jag ska väl tillägga att min dotter i alla fall är väldigt fin mot mig. Det är jag så innerligt tacksam för, annars hade jag inte orkat med mitt liv.
Jag fattar att min son tycker jag har varit jävlig mot hans pappa och att han vill stötta upp honom. Jag har också levt med skuldkänslor sedan den dagen jag sa att jag ville skiljas och han sa att han skulle gå under. Men nu har jag fått mina tankar bekräftade!!! Jag har från första början misstänkt att vårt sommarhus har varit den stora sorgen för min man, inte i första hand att mista mig. Att han skulle behöva lämna det eftersom det tillhörde mig från början, det var den värsta för honom. Det står helt klart för mig nu, då han har berättat att han träffat en annan redan. På sätt och vis en lättnad för mig eftersom jag inte behöver ha skuldkänslor för hans skull längre. Men nu ska jag alltså behöva ha skuldkänslor för min son. Skulle vilja prata ut med min son, men när jag frågar honom så säger han att det inte är något. Men han har varit här hos mig och hälsat på idag och då inte sagt ett ord, förutom att svara ja eller nej på tilltal utan att möta mig med en enda blick. Detta är en sådan sorg för mig! Jag blir så ledsen. Det enda jag har velat är att få ett bättre liv och må bra. Men det kan aldrig bli bättre om jag mister kontakten med någon av barnen. Hade jag inte min dotter, som är som vanligt mot mig hade jag inte velat leva!!!
Någon som vet hur jag ska förhålla mig till min son? Ska jag försöka prata med honom igen? Eller är det bäst att jag inte frågar alls? Ska jag bjuda hem honom till mig mer, eller ska jag vänta tills han kommer hit spontant? Känns ju inte så roligt om jag bjuder hit honom och han kommer, men behandlar mig som luft nästan. Då mår jag bara sämre egentligen, än om han inte kommer alls. Säger bara att detta är tacken man får när man under hela barnens uppväxt varit den som stått dem närmast i alla lägen! Jag har alltid satt barnen i första hand och avstått från mycket då jag inte vågat lämna dem med sin drickande far. Trodde verkligen inte det skulle bli så här! Hade jag anat detta innan jag tog det här steget hade jag hellre stannat kvar i ett dåligt äktenskap!
Jag var bara tvungen att skriva av mig lite, känner mig så oerhört ledsen.

Hej....
Min kille har idag varit nykter i tre veckor.
Jag hoppas att han i te kommer på sämre tankar....

Hej! Jag studerar på eftergymnasial nivå nu, så jag är i ålder att flytta. Kollar lägenheter varje dag men för att få någon så måste man ju stått i kö i typ 10 år :/ Studentlägenheter kvalificeras jag inte till pga jag inte läser program och dessutom har pendlingsavstånd till skola. När han är trevlig är det inget fel att bo hemma, han är jättebra då. I början av deras förhållande hittade han alltid på en massa saker att göra, åka ut någonstans, göra en utflykt, träffa släkt och en massa annat. Man såg fram emot de dagarna alla var lediga. Det gör man inte nu, när det enda han gör på sina lediga dagar är att sova. Han påstår att det är för att han jobbar så hårt när han väl jobbar. Och det är mycket folk, långa dagar, slit. Men min morbror som är snickare, jobbar 14 timmar om dagen och som dessutom närmar sig 60 jobbar bra mycket hårdare utan att klaga. Men när man påstår det så avfärdar han bara det med att det inte går att jämföra. Helt ärligt tror jag att han är lite för gammal för ett så "hektiskt" jobb, han har nog vant sig lite i arbetslöshetslivet, att strö runt på dagarna. En annan hade gjort allt för att få ett jobb.. hehe.

Igår mådde han dåligt, sjukanmälde sig både igår och idag, men ändå går han på stranden. Han kom senare än oss, snubblade i havet och som vanligt, idiotförklarade mamma för att hon inte tagit med hans handduk (kan inte tänka på något själv, han skulle ju inte ens på stranden. Är man sjuk är man hemma). Fattade direkt att han druckit hemma när han var ensam. Sen började han gorma om att mamma minsann slängt sand på honom för det var sand på handduken. Förstår inte hur man kan ha det behovet. Kan det vara att han tycker synd om sig själv eller något?
Ang. ditt tips om att lägga alla korten på bordet, är gjort. Av såväl mig som mamma men har läst att alkoholister inte kan inse sina problem så när vi klagat så ska vi "växa upp" bara. Vi "söker bråk" när vi säger att vi tycker det är för mycket. "Det är ingen som är full". Min pojkvän och hans familj är "mesar" och passar det inte att han beter sig som han vill i sitt hus så är de inte välkomna. Mina svärföräldrar har bjudit mamma och X någon gång och vi någon gång och det var trevligt men det var på tiden han kunde bete sig. Så fort vi tar upp ämnet att det är vår tur att bjuda dem vägrar han med hänvisning till att de är "familjen mes". Min pojkväns familj är dessutom lite "finare" så hade de blivit bjudna dit kan jag bara tänka mig att han hade vägrat äta maten, vilket är ofint om du är bortbjuden.

Vet inte riktigt vad jag vill, kanske mest se om andra som lever med alkoholister (eller som kanske själv är eller har varit det) känner igen sig i denna aggresivitet, om det beror på spriten eller om det kan vara något annat med? Han skapar dålig stämning i hela huset. Mamma har sagt nu att vi har bokat en resa i september, efter den är det skilsmässa. Tyvärr är det tomma ord. Jag är ingen styvdotter som inte kan unna min mamma lycka, eller som vill ha henne för mig själv. Jag tror inte jag skulle varit glad om hon skilt sig på ett sätt, att ännu en gång separeras från en man jag gillar. Men å andra sidan förtjänar hon en man som uppskattar henne.

Från en sekund till nästa kryper jag in i mig själv å frågesätter det jag funderar på?
Vilken verklighet är san ?
Kommer jag ta ett förhastat beslut?!
Misstänker kr nu för att det är lugnt å fridfullt på alkoholfronten.
Gissar att min bok "djävulsdansen" om medberoende Ligger framme....
Mitt tysta krig och ignorans....
Har ALDRIG varit med om att ca 1.5 vecka och inte sett en folköl....?????????

Han vet att nått är fel, han vet att jag krigar.
Jag har sagt att vi ska prata....
Där kommer jag till mitt ultimatum....
I morse var jag sååå redo för det....
Nu snurrar det och svar som hur löjlig jag är, att jag överdriver att jag dumpar min familj på bagateller. ...alltså, dessa är mina tankar i mitt eget huvud!

Om det skulle finnas ett enkelt svar på mina frågor!!!

Och blir alldeles tårögd när jag läser era inlägg. Må hända jag är stark och vet fortfarande att jag gjort rätt, men när det kommer en stund för mig själv så går tankarna till han och det jag känner då är ren förbaskad ilska mot han. Har sååå stor lust just då att lyfta luren och skälla och gapa åt han och ifrågasätta varför??!!
MEN, nä jag hinner sansa mina tankar lika fort och lägger inte min energi på det!!
Det hjälper mig inte ett dugg, och inget skulle ändras ändå, om inte innan så varför nu liksom.. Så tänker jag!! Och då blir mina tankar lugna igen.
Men det är en tuff tid nu vet jag, och jag sagt det förut och säger det igen. Forumet har hjälpt/hjälper mig att jag får stötting av er som skriver, och det har även hjälpt mig att på något sätt ändå förstå den person som står en nära och dens alkoholvanor hur,varför, det kan bli ett problem för han/hon.
I mitt fall har det varit pojkvännen, och jag lärt och vet nu mera.
Tack ni som stöttar, och jag önskar er all lycka och kärlek som ni förtjänar, även den som står er nära detsamma.

Men som sagt - ring soc!!! Man får ok råd!! Kanske ring AA också, ju fler råd desto lättare att förstå!

Tack på svar på min fråga. Låter ju självklart när du lägger fram det så. Men ska man skära av umgänget helt alltså? Ska barnen inte få vara där ensvara hos alkoholisten varannan helg? Om pappan nu är en akoholist utan insikt, och tror att det ska funka. Får man soc med sig? Jag befinner mig inte där ännu. Men det är sådant här jag funderar på. (Ifall maken skulle trilla dit igen och vi inte får ihop det här utan allt går åt helvete.)

en som du vill lyfta bort men..men :-))) Jag vet att många som vänt sina liv också har slutat skriva här vilket jag iofs beklagar för de behövs som bevis på att det fungerar. Jag förstår hur du menar och kan se ibland att det kan bli lite för mycket av det goda, lite hurtfriskt sådär, men livet är aldrig så enkelt. Många slits mellan hopp och förtvivlan och har inte alls orken att fokusera enbart på sig själva utan lägger ner massor av jobb på motparten.
Du är i tillfrisknande och måste få göra det i din egen takt, vi följer samma schema men går olika fort.
Ta hand om dig Ullabulla och vårda ditt eget mående i först hand ♥

Ny här, läste dina första inlägg, och nu här i på slutet. Och min tanke är att du kommit så långt! Du har insett att du vunnit så mycket sedan du lämnade, att du inte är beredd att förlora det, bara för en liten chans att han klarar något. De få gånger du ändå hoppas att han klarar det. Vilket han ju inte gör. Go girl!
Min andra tanke är varför du svarar alls på hans samtal. Det hjälper ju inte att du säger att du vill att han slutar ringa. Du svarar ju. Du skulle ju kunna sluta svara när det är han på kvällarna. Oavsett om han är full eller inte. Varför ska du lyssna på hans dravel. Du äger dina egna kvällar nu.
Min andra tanke är att du ju faktiskt inte måste krama honom när ni träffas. Din kropp. Om han inte kan hålla händerna och munnen rätt, så får han inga kramar heller. Din kropp. Ta ett steg bakåt, visst blir det awkward, men det är på hans bekostnad, inte din. Om han surar ihop, och säger något, "får man inte ens en kram längre". Så säg. "Nej, det stämmer. Sist klappade du mig på rumpan. Det vet du att duinte får. Jag bestämmer vem som tar i mig. Vi kan skaka hand om du vill."
Lättare sagt än gjort så klart. Men utifrån så var det in tanke. Det är dina kvällar. Det är din kropp. Kram. Och håll hårt i allt du vunnit.

Vad roligt att höra från dig!! Åh vad jag behövde höra det du skrev till mig. Det känns så skönt att någon annan talar om för mig allt det fu skrev eftersom jag har så svårt själv att se vad som är rätt o fel. Egentligen vet jag att jag behöver inte redovisa vad jag gör osv men det har blivit så sjukt så jag kan inte tänka klart. Hade det gällt någon annan så hade det varit så självklart. Jag behöver verkligen släppa taget o bryta kontakten så mycket det går o jag ska börja jobba på det. Vi behöver göra upp om hur vi ska göra om huset mm o jag har så svårt att ta upp det för jag vet att det blir tjafs men det är något som måste göras för jag vet säkert att jag vill inte tillbaka igen.vill bara att allt ska gå så smärtfritt som möjligt för barnens skull. Hans drickande har absolut inte blivit bättre sen jag flyttade snarare tvärtom. Han är full nästan varje dag jag ser honom. Men han har varit väldigt hjälpsam mot mig o fixar olika saker som får mig att känna att jag står i nån slags tacksamhetsskuld till honom. Det bästa är nog som du säger att det är dags att släppa taget!! Jag tar åt mig av det du skrivit till mig.
Jag har tänkt på dig o funderat hur du har det nu. Du skrev i din tråd för ganska länge sen om att din sambo fått återfall. Jag antar o hoppas att det är bättre igen eftersom du inte skrivit nåt mer.
Stor kram till dig<3

Det är dock inte lätt då han o jag lever i ett umgänge som jag trivs med. Jag kommer stöta på honom, däremot så kan man minemera kontakten mellan just han och mig, jag stör mig mer o mer på att han ska ringa flera gånger per dag. Det kommer komma upp på tal snart att jag inte vill ringas ens varje dag.

Å bra gjort.
Klokt på alla sätt.
En förebild, !!