Senaste kommentarerna i forumet

Föredömligt agerande, kommunikation och viljan att hjälpa och stötta, men fungerar det inte så gör det inte. Barnen går dessutom först. Tråkigt slut på det hela i sig, men känns som om du gjorde det enda rätta där pandis.

Vad stark du var och är! Bra gjort att du lyssnade till dig själv!

Tack för ditt svar! Det var inte bara för att han hotade med skilsmässa som vi inte åkte, jag hade problem med ledighet från skolan och så med. Det framgick inte så bra i min text möjligen men min mamma är rätt stark emot honom, säger till när det blir för mycket, gör saker ändå även om han vägrar osv. Det har blivit bättre. Men ibland så kan jag tycka att hon nog tycker det är lite roligt att irritera honom. Om han exempelvis ligger och sover på soffan (vilket är mer regel än undantag) så ska hon tvunget dammsuga eller om han påstår att han inte är full så ska hon käbbla emot, fast att hon bara kan säga "nejnej" fast ändå veta sanningen. Men så har hon nog alltid varit, tycker det är lite småkul att retas. Kanske är det just det att han inte kan bestämma allt som gör honom irriterad? Han är väldigt inbiten i könsroller, han som ensam man i hushållet ska bestämma, vi kvinnor ska rätta oss efter det. Fast att det var han som flyttade in i vår lägenhet, inte tvärt om. Det är just den här aggressiviteten som är jobbig. Att han förlorar körkortet eller jobbet skiter jag i, skadar inte mig, men att inte kunna veta hans humör när man tar hem pojkvän eller kompisar är jobbigt. Och även om jag egentligen inte ska bry mig, bara kan stänga dörren eller så, så vill jag klart inte att pojkvän och vänner ska höra hur han klagar och vad han kallar min mamma. Hade jag hört en kompis pappa säga till sin fru att "du är en jävla idiot, huuur faaann ser här ut? heeeeeeeeeeerregud" så hade jag undrat. Min pojkväns första fråga numera när vi ska ses är "Är X ledig idag?" Är svaret ja, så ses vi hos pojkvännen för han vet hur min styvfar är annars. Är svaret däremot nej, så vet han att min styvfar är trevlig efter en arbetsdag och att man kan visa sig utan att riskera idiotförklaring när han kommer hem. Men så ska det inte behöva vara.

Jag känner mig så dum som aldrig kan ha vänner här, går titt som tätt på födelsedagsfester hos vänner och har hört bakvägen att jag "aldrig själv anordnar något". Det går inte. Skulle det ske en dag han är ledig så kommer han hem klockan nio när han druckit för mycket (om han överhuvudtaget går) och har han jobbat kommer han hem samma tid för att han har jobbat sååå hårt. Han arbetar i en livsmedelsbutik, där han säkert jobbar hårt, men tror själv att han räddat världen varje dag han kommer hem och kräver 3 dagars återhämtning för några timmars arbete. Numera är han fast anställd, men på den tiden han var provanställd var han sjuk för jämnan. Och inte en dag eller så, utan skulle han jobba måndag-onsdag så var det lika bra att sjukanmäla sig alla dagarna direkt. Det vore ju dumt att prova jobba i alla fall, hmm.. Och detta skedde 2-3 gånger i månaden, hade jag varit arbetsgivare hade jag krävt sjukintyg för en människa som är sjuk så ofta. Förmodligen ville han bara vara hemma och dricka i sin ensamhet. När han sover så kan han komma med en massa frågor helt utan samband. En dag stormade han in på mitt rum klockan halv fyra på eftermiddagen och fråga var mamma var. På jobbet såklart svarade jag. "jaha, är det inte morgon?" Ingen tidsuppfattning alls, bara sover.. Och då måste ju alla andra va tysta eftersom man tvunget ska sova på soffan istället för i sovrummet.

att du känner tillfrisknandet Ullabulla! Allt det bästa framöver! / mt

tiden och lusten att skriva finns.Det är alltså två dagar kvar så är det ett år sen jag började skriva här om min situation och mitt mående.
Nu är jag väl inte riktigt frisk,men åtminstone tillfrisknande.
Mitt mönster har blivit tydligt, mina fällor och mina svagheter.

Jag är så tacksam för detta forum där man bara fått spy ur sig de fulaste och svagaste tankarna och inte behövt låtsas ett dugg.
För låtsas det är ju nått vi anhörig är duktiga på att göra.
Jag kommer att fortsätta skriva, kanske jag i framtiden är "så dum" så jag tror på min tillfrisknande alkoholist och ger honom en chans till.
Då kommer jag med alla säkerhet behöva skriva regelbundet igen.
Kanske jag går vidare ensam eller i sällskap med någon ny man.
Men just nu är läget under kontroll och livet är gott att leva.

För mig var avståndstagandet, från sjukdomen medberoende och alkoholism och från min drickande exsambo nödvändigt för att jag skulle börja tillfriskna.
Att leva kvar i det och tillfriskna förstår jag inte hur det överhuvudtaget kan vara möjligt.
När man i alla fall som jag trots separation haft så otroligt svårt att kapa banden.

Jag känner idag ett visst avstånd från de nya som skriver.Jag känner dom inte och har inte aktivt följt deras lika sorgliga historia.
Det känns skönt.En sorts sund attityd till att deras problem är inte mina problem att ta till mig beakta och analysera kring.
Jag börjar helt enkelt vara lite klar.

Jag är fullt medveten om att det är skört och att det kan brista igen.Jag kan också träffa någon ny partner med annan missbruksproblematik som får mig att gå igång på samma sätt.Men jag ska ha mina tentaklar på mig och försöka undvika såna män.
Lycka till alla ni och tro på er själva och er egen styrka.

Jag tror det måste få ta tid att hitta sig själv igen och sörja det som varit... Jag tycker också att du ska våga släppa taget nu. Du är fri, ni är separerade. Då behöver man inte redovisa vad man ska göra hela . Att du går dit på middagar osv tror jag inte tillför något bra för någon. Du underhåller bara ditt medberoende eftersom syftet med att du går dit är att hålla koll/undvika bråk. Att ångra det som varit leder inte heller någon stans. Jag vet att det är lättare sagt än gjort men försök vara i nuet och blicka framåt mot ett liv som Du vill ha. Du har gjort det bästa du kan för din dotter- visat att det aldrig är för sent att lämna en destruktiv relation och skaffat en lugnt hem som hon kan komma till när hon vill.

Nu är sommaren här och du kan inte alls lika gärna jobba :)
Res om du vill, njut ute i solen, läs böcker, träffa vänner, vila och var förbannat stolt över dig själv att du tagit de steg du tagit.

Kram!

Eeee eeee. .....Vad hände??
Är det mitt tysta krig som på nått sätt gått in....
Min totala nonshalerande .....
Stänger han ute, känner mig bitter å arg....
Dags å ta ett snack så jag kan släppa det från mina axlar....
Men....Vad händer????
Helt plötsligt ingen,vad jag vet (synligt) alkohol....va?????

Värsta perioden är nog över nu. Kanske. Så nu förväntar sig mannen att allt ska vara som vanligt igen, varför älta?
Jag läser igenom min gamla tråd och ser att allt upprepas. Tänker inte förstöra sommaren med bråk men vill inte ha någon närhet med den som inte kan visa respekt och hänsyn och vilja att förändras.

De ger råd och du behöver it e säga vem du är!

Att ha ett varannanveckasboende är inte ett alternativ när den ene är alkoholist - och det är vårt ansvar som förälder och vårdnadshavare att se till att det inte blir så.

Låter så hårt, men hur ska barnen kunna bo en hel vecka hos någon som inte ens klarar att ta hand om sig själv?

Miami
Kram tillbaka. En lättnad att sträcka ut handen, sätta ord för vad som hänt, och faktiskt någon tar min hand och svarar. Tack.
Finns så många infallsvinklar att bearbeta kring det här, kommer mer hela tiden. Så jag återkommer när det finns ro att älta. visst vill jag ta kontrollen över allt inkl ekonomin. Kommer att köpa en alkoholmätare tror jag. för om att få tillbaka tilliten när han säger att han inte dricker. Samtidigt så vill jag ju inte att det ska vara nödvändigt? Vad är det för en relation? Så jävla patetiskt att inte kunna lita på sin man. Jag vill ha en man som jag kan lita på! Kanske kan jag det. ... från och med nu, tänker jag ibland. Sedan avslöjandet har jag inte kommit på honom med att ljuga. Och jag har sagt till honom hur viktigt det är att han inte ljuger nu. återfall klarar jag, inte lögner. Jag vill inte ha det här ansvaret. Det är för stort. Det var stort innan, vi har många barn. Nu ska jag ta över ännu mer från honom. Samtidigt; han vill ju! Han inser att han är alkoholist, säger han. Att han inte klarar att dricka,alls. Han har inte lovat att inte få återfall. Men ingen alkohol är okej. Jag har slängt ut allt. Och självklart tänker jag inte heller dricka hemma. Ingen mer vinglas över stearinljus här om man säger så.
som sagt, det kommer hela tiden . kram

Hur gör man med barnen när man lämnar sin partner som dricker för mycket? I vårt fall skulle det vara självklart att vi tog varannan vecka. Men jag vill ju inte att barnen ska vara utan någon nykter vuxen. ..och en hel vecka stöten. Det måste väl vara ännu värre för dem, eller? Då skulle def. deras tillvaro bli trasig. Trasigare än den är nu. Risken finns ju att drickandet eskalerar i den vevan (en ursäkt att dricka). Hur har det fungerat för andra som faktiskt lämnat? Problemet borde ju finnas även om maken har barnen bara varannan helg.
Ursäkta om jag snor din tråd Emela. Men jag tänker att du också funderat på det.

Är också ny här. Och känner igen en del. Inser att jag är tacksam för att min man insett problemet åtminstone. Det är ju också en milstolpe. Samtidigt kryper ovissheten. tänk om han bara säger så. tänk om han inte klarar det. tänk om.. tänk om..
Jag har missat alla min mans gömmor i 5 års tid! (Hur korkad är man inte då?). Nu är jag livrädd för att missa någon. Tror faktiskt inte att jag kan hitta alla ställen han skulle kunna gömma något. Lösningen är kanske att bränna ner förrådet (fullt och svårt att ta sig fram.)

Iallafall. Det jag tänkte svara dig på är att jag också kämpar med det där om vad folk ska säga, när man är "fina familjen". Ingen skulle tro att detta hänt oss. Jag tror det knappt själv heller. Och barnen har inget märkt. eller har de det ändå? (det har druckits mest när de lagt sig.) Han har ju varit tröttare än annars. Tror jag... Vet inget alls längre.

Att bry sig om vad andra ska säga, det låter ju så ytligt, men visst är det en parameter. Vi har inte ett jätterikt socialt liv, och jag skulle ibland vilja ha ett större. Vi har oftast bara inte tid och ork. Men när vi träffar ett annat par, typ grillkväll, så dricks det oftast ett par glas vin. Min man har inte blivit speciellt full eller så, ohc inte druckit (verkat dricka?) mer än någon annan. Nu ska han alltså hävda att han inget vill ha. För dealen är att han ska sluta helt.

Att tala om att man är alkoholist är inte något enkelt. Det finns inga misstankar ute i vänkretsen, vad vi vet heller. Han har ju aldrig blivit full, eller plockat fram flaskan vid fel tillfälle. Det har varit ett smygdrickande när han är ensam. Jag tror att det kommer att bli konstig stämning när han tackar nej till ett glas vin. Alla kommer att stå där med sina glas och känna sig "dumma" om vi säger som det är. Jag tror folk drar sig undan, vi kommer inte att bli bjudna igen, om vi har något så pinsamt som en alkoholmissbruk i bagaget. Alla får liksom kollektivt dåligt samvete för sitt glas vin, om alkoholmissbruk finns i rummet. Fan. Jag antar att jag skäms. att mannen skäms. Och samtidigt skäms jag för att jag skäms. Han kommer att komma med ursäkter för att inte dricka. Och sedan kommer det att trugas, och skit också, hjärtat kommer att hoppa ur bröstet på mig. Alltså: Jag kommer inte att sprida vetskapen i vänskapskretsen, men anledningen till det är att maken erkänt problemet och lovat sluta dricka helt, dvs. just nu har han ställt båten med fören i rätt kurs. Däremot är jag på väg att berätta för ett par goda vänner nästa vecka. Och jag tänker prata med er här. Någonsorts ankare måste upprättas, tänker jag. Ifall det här går åt helvete, så behöver jag hålla mig på rätt köl.

KÄnner också igen mig i tankarna kring din familj. Alla tror också att vi är så "rediga". Folk ler över att barnen är så fina och välartat väluppfostrade. "så goa" kan de ju bara ha blivit under lyckliga hemförhållanden, eller hur? Vi är ett sånt team. Och hur engagerade vi föräldrar är, vi har def. läst rätt böcker innan vi skaffade barn.
Och jag vill gärna ha kvar den självbilden. Om jag separerar så finns det ju ännu mindre chans att få det som jag vill ha det. så länge man är ihop så finns ju alltid chansen att han blir nykter och det blir så där bra som det var tänkt. Just nu är det ju nyktert här, så jag hoppas på det. Hur mycket märker barnen nu, tror du? (frågan berättigar kanske egen tråd) Hur mycket märker de av bråk och sådant? Sånt måste ju också tas med i beräkningen, tänker jag.
Sköt om dig. Livet är en käftsmäll ibland.

Hej,
uhh, vilken historia. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men tycker du förtjänar ett svar. Jag är själv ny i det här gemet och vilsen. Tänker på mina egna döttrar och hur de nog fortfarande tror att jag är en sån där stark supermamma (de har aldrig sett sin pappa full. De vet inte.) Och jag tänker att du fått bli stor och livserfaren så tidigt. Du låter så vuxen och förståndig, stark. Kompetent nog att ta hand om dig själv och tyvärr tar du hand om din mamma och din styvfar också. Jag förstår om du inte känner dig stark. Men människor som är starkakänner sig sällan starka. När styrka testas så spränger det i musklerna, om du förstår.
Jag hör hur du tar ett ansvar för din mamma och din styvfar, som du inte skulle behöva ta. Att försöka få honom i säng etc. Behöva stå ut med att han är stygg mot din mamma, som du älskar och vill skydda. Det är ju inte ditt jobb. Det är han som väljer att dricka. Det är din mamma som fortsätter välja honom precis som han är. Ändå bor du ju där. lever i det. Oroar dig. Försöker vaddera och plåstra om. Du borde inte behöva oroa dig för sådan här. Du borde få lov att oroa dig för killar, skolan och framtiden. Det skulle räckt full gott i din ålder.

På den goda sidan: Du har sett vad alkohol kan göra med en människa, och med en kärlekshistoria. Det kanske kan ge dig visst skydd när du blir vuxen och själv ska bilda familj. Eller så inte. Shit. Jag trodde jag valt en man med sund relation till alkohol, and look where it got me! Jag har varit med om ett och annat tidigare, men jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig med en alkoholiserad man.

Nå. Du kommer inte kunna ändra något för din styvfar och din medberoende mamma. Hon kommer inte att åka till Auswitz för din skull. tyvärr är hon inte starkare än så. Just nu. Jag förstår om du uppfattar det som ett svek mot dig, i sig. Men tyvärr är inte vuxna människor heller bättre än så. Ibland är vi starka och ibland svaga.Och du kommer inte att kunna göra henne starkare heller. Inte förrän hon själv pallar bli starkare. då kanske plötsligt hon skulle åka med dig. Allt du kan göra är att vara där då. Tills dess, försök, snälla du, lilla tjej, att inte bära för mycket.
Jag tycker du tänker helt rätt i att du kan flytta därifrån när du blir äldre. Det kan hända att ditt ansvarskännande kommer emellan, att du nästan inte vågar när det är dags, för att du inte vill lämna dem i sin misär. Men det måste du ändå. Se till att få ett liv där du kan lägga din energi på mer konstruktiva saker än att oroa dig för vilket humör din styvfar kommer att vara på idag. Du kan fortfarande träffa din mamma, och din styvfar om du vill, när du flyttat. Men på lagom avstånd. Men livet kommer att vara ljusare. Och kanske kommer din mamma till dig och andas ut mellan varven. (Eller ser hur bra du klarar dig, och klarar då att uppbåda styrkan att själv stå på egna ben. ...Se där, plötsligt blir du den goda förebilden för din mamma, trots att det borde varit tvärt om.)

... men förr eller senare går det käpprätt åt...

Du kan hota, be, skälla, gråta, skrika, prata, förklara, kontrollera, men om han inte själv bestämmer sig för att sluta dricka så spelar det ingen roll - det enda som händer är att du nog blir ledsen, besviken, bitter, arg, knäckt...

Sluta dölj och försvara och förklara, om du kan! Att prata och vara öppen gjorde att jag överlevde - när jag pratade och berättade på och stod för mitt liv som det var så hörde jag själv och kände att det var inte så jag ville leva. Jag älskade det goda och fina i min exman, men till slut hade det ätits upp av alla brutna löften, allt svek osv, och det enda jag ångrade var att jag inte gått tidigare...

Jag uppfattar det som att barnen inte är speciellt gamla? Vad händer om de är ensamma en dag med någon som inte går att väcka? Vad händer om de blir sjuka när han är full? Vad händer om de skadar sig när han inte kan hjälpa dem? Vågar du lämna barnen med någon som kanske inte tar hand om dem?
Jag menar inte att låta kall och hård, men du kan ta mycket (och knäckas på kuppen) men hur mycket klarar barnen?
Om du inte kan lämna för din egen skull så måste du tänka på barnen!! För en alkoholist finns två vägar: antingen så slutar han dricka, eller så eskalerar det. Om det eskalerar så kan det ta en månad, ett år, 20 år... men det blir bara värre och värre, om han inte slutar dricka.
Du kan inte tjata/tvinga/böna och be och få honom att sluta - han måste välja det själv! Och då behöver du stå upp för dina hot - han vet idag att du inte lämnar, han har hört det så många gånger...
Jag vet att det är lätt att stå utanför och ge massa råd, men de är sååå svåra att genomföra när man är mitt i det. Jag dömer dig inte, gör dom känns rätt för dig, men försök hitta magkänslan, börja berätta för en vän eller någon utomstående!! att prata underlättar!

Det är ju precis så jag tänker också. Att jag vet att han älskar mig, men han älskar alkohol MER. Och det gör ju mer ont än om han var otrogen. Eftersom det är helt omöjligt att tävla med alkoholen.

Men det jag funderar över är just det där. Jag säger ju samma som du och när jag går hos min medberoendeterapeut så är hon väldigt noga med att påpeka att det inte är så det funkar för en alkoholist. Det ena är äkta känslor (mig) och det andra är en elak sjukdom där begäret inte går att hantera och att det inte handlar om kärlek. Typ. Jag säger inte att det är hennes exakta ord men något åt det hållet. Och jag KAN bara inte få in det i skallen, det går inte att dela på det. När han är vettig och som nu när han gått på antabus i nästan ett år är han ju så jäkla medveten om sin sjukdom. Sen när han tar ett återfall "glömmer" han vissa delar. Trots att det ger honom enorm ångest.

Vid de tillfällena önskar jag att jag var där du är. Färdig. Likgiltig och att jag inte älskade honom längre. Då är det ju så mycket enklare att bryta sig loss, även om det fortfarande aldrig är enkelt att lämna ett långt förhållande oavsett alkoholism eller inte. Men har man inga känslor kvar är det ju emotionellt jäkligt mycket enklare.

Vad tycker din man om att du faktiskt tänker lämna honom? Och att du inte känner något längre? Fattar han ens då eller fortsätter han bara köra sitt race där han är ofelbar?

och håll vägarna tillbaka öppna.Om du klarar det,vilket kan vara jättesvårt då det finns känslor och starka band.
Det är det allra bästa du kan göra för dig,dina barn och honom.Kanske han reder upp det,tar tag i sina problem,kanske inte.
Men då har du i alla fall fredat dig själv och barnen och kan ge er en trygg miljö.Ni kan ju hålla kontakt ändå och du kan hjälpa honom och ge ditt stöd,men från lite distans.

Läs lite härinne,tyvärr är det samma sorgliga melodi i nästan alla historier.
Vi som anhöriga trillar lätt ned i detta och kan inte ta oss ur trots att allt sunt förnuft säger att vi borde.
Så om du har kraft,läs in dig lite här på forumet,både på beroende och anhörigsidan och stärk dig själv.

Och välkommen hit!
Här är vi många som delar en liknande historia som din.

Och vi gjorde våra val och har nu på riktigt brutit upp för gott. Vi har haft berg och dalbana, men jag gjorde nu ett riktigt val och valde att lämna han. Ena stunden känns det Jättejobbigt, och sen nästa stund känns det som en befrielse till mig själv. Jag tvingar mig att tänka att jag har velat hjälpa och stötta många gånger i hans drickande, och haft många diskussioner på dessa två åren att tala om hur jag känner och upplever när han dricker, men gång på gång så har de diskussionerna inte lätt till något bra i slutändan. Han ser sig själv att inte ha problem , och jag är överdriven över det jag uttrycker.
Så min slutgiltiga väg blev ledsamt nog att jag valde att lämna honom för gott.
Fick höra senast från hans vän att han satt för ca en vecka sen själv och drack upp en halv vinbox. Vännen hans frågade varför han gjorde det? Han svarade att jag vet inte och nu efteråt så var det ju fruktansvärt onödigt av mig. Han säger till vännen att han vet om att han dricker för mycket, men att han jobbar på att minska intaget. Den meningen hörde jag också för några månader sen. ..och inget skedde...för stunden bara....men sen åter.
Jag önskar och hoppas ändå att han tar dag i sitt problem och söker hjälp och får rätsida på sitt liv helt och hållet.
Vi har ingen kontakt alls just och jag saknar inte den heller faktiskt.
Jag lägger fokus nu på mig och mina barn och att jag får börja leva åter igen.

Vi befinner oss i olika skeden av livet med en alkis och vi skaffar oss olika strategier. Det finns inga enkla lösningar.
Men det är ändå lite lustigt eller sorgligt eller patetiskt att se hur programmerat alkoholismen utvecklas och att samla dessa iakttagelser här.
Alkoholisten är ju hyperkänslig för att känna sig kontrollerad. Han kan inte förstå vad det är för konstigt med att man vill ta sig en öl när man ändå ska lägga i en tvätt och det är väl inget märkvärdigt med att den står bakom tvättkorgen? Vad är det för fel på dig kontrollhäxan som kollar överallt?
Men om nu frun råkar sätta sig och titta på ett program på tv då ska hon redogöra för vad det är som är så viktigt att se just nu.
Eller vad hon sysslar med på skärmen, eller vad hon och vuxna barnen pratade om igår.
Hon ska ha ständig beredskap att lyssna på mannens funderingar på orättfärdigheter eller att kommentera hans prestationer med beröm. Eljest är hon självupptagen och egoistisk och då kan man sätta igång med ett gräl för det.

Ja dessa jävla folköl. Varför finns ens de jävlarna??? Hemskt bra ursäkt men ändå blir de fulla..

Vad som gör idag Att jag står rätt rakryggad är nog min sjukdom å dess resa jag gjort.
Att få den lärdomen om mig själv och veta att den ända som kan ändra mitt liv är JAG.
Att man ALLTID ska sätta sig själv först. (Tvekade å blånekade det väldigt länge men förstår nu....)

Mycket känns igen av att döma av det Man behöver efter ett djupt medberoende/beroende.
Få självkänslan tillbaka.....jobba sig uppåt å bearbeta sig själv.

Tror att på forum som denna måste man kunna ta att alla är även här av olika åsikter.
Jag skulle ex tycka när jag läser om dig miami Att du verkligen skulle behöva lämna och fokusera att DU ska fungera och att DU ska hitta dig själv.
Varför....jo för att jag förstår hur man funkar och mår med en utmattningssyndrom. Det finns inte mycket över att ens orka med sig själv.
MEN, bara för att jag anser det måste varje individ ta in det man vill och välja det man tar åt sig.

Men de råd som kommer är ju från nån som varit med om från en el annan sida av beroendet.

Mina tankar:
Idag är för mig lite tudelad.
Idag är inget "så farligt"...det skrämmer mig hur fort man skyddar och gömmer sig själv i det jag tyckte för nån dag sen.
El är det för jag hör allas berättelse hur otroligt svårt alla har det. En som missbrukar varjedag dagarna i ända.??

Fast, det kanske inte är ett fullbordat alkolism som jag lever i. Men kan för det vara ett missbruk av fel slag, ohälsosamt och den kan svika och förstöra ändå!!
Jaa....det var mina tankar just nu.....

Jag tror att fast man behöver fly, bara dra måsta man ha sin plan å sin tanke i det.

Nu lever inte jag i så kaosartat men kan tänka att det är så ändå.
Få sitt eget avslut. El har jag fel?

Förstår inte riktigt det där med "svansen mellan benen".
Ju fortare du kommer bort från.honom dess bättre låter det som.
Du låter vääääledigt arg och det är en farlig känsla att bära runt på för länge. Kanske lika farligt som ett missbruk.

Det var när jag själv kom ur en del av alkohodimmorna som jag förstod att jag hade börjat begränsa mig själv.. Ja jag har ju också varit inne läst en massa kloka inlägg, från andra och VET att jag inte är ensam. Men jag är ensam att forma min framtid själv.. Naturligtvis är det en viss sorg, när man bestämt sig.. Det är ju en del av ens framtisdrömmar om en ålderdom som försvinner.. Hans syskon kommer inte att förstå.. Dom har en viss alkoholproblematik själva.. Och jag har ingen lust att skriva dom det på näsan..
Dom tjänar bra och har råd att dricka fina sorter.. men det gör dom tyvärr inte till mindre "beroende"..
Ingen av dem sitter så fast som gubben i alla fall.. Han blir arrogant otrevlig och sitter och ljuger och hittar på saker som inte är sanna, när han blir för full.. Och det slår över så himla fort.. Från att ha varit "charmören" och suttit och småflörtat med mina väninnor eller min syster och dotter, så kan han helt plötsligt bli bitsk och otrevlig..
Helt plötsligt så sitter han och hickar och strör spydiga kommentarer omkring sig.. allt är "nattsvart" och elände..