Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag anmält mitt intresse för en liten 2:a hos en privat värd.. Hoppas hoppas.. Att han inte tycker att min årsinkomst är för liten.. (ligger nog på gränsen vad det gäller hyran, men har man EN lägenhet så brukar det vara lättare att byta till sig något mindre/billigare.. Inflyttning i augusti..
Kanske blir det lite lättare att stå ut, om man väl vet.. Fast viss ågren infinner sig när jag tänker på packningen och vad han ska säga när han ser mina flyttkartonger.. De går ju inte lika lätt att gömma som ett par flaskor vin.. Sist jag pratade om det så hotade han sådär mellan raderna att han skulle ta livet av sig om jag försvann.. Så nu har jag pratat med ett par kompisar och min syster så de får hålla lite koll ifall det blir "tyst" härifrån.. För ärligt talat så har tanken föresvävat mig att han inte tänker låta mig flytta iväg..

I väntan på att jag ska kunna ta mig härifrån, så känner jag att jag behöver skriva av mig en smula.. Jodå, det lättar på mitt inre tryck!
Denna vecka var han "kanon" i måndags.. Tog det lite lugnare i tisdags(nästan nykter) för att sedan basunera ut att när vi ändå skulle åka och handla så "tänkte" han handla ett par öl, för det var "lagom" (bara så jag visste.. Och möjligen som en provokation för att få skälla lite..) Troligen inhandlades det mer än "ett par" öl (hans gränser därvidlag är ju lite flytande hehe) Troligen en liten vinare också, som inte är så svår att smussla undan,,
Igår var det lite av samma visa.. Han blev plötsligt väldigt "sällskapssjuk" på eftermiddan och proppsade på att vi skulle dricka kaffe ute, så att han kunde visa vad han åstadkommit i trädgårn.. Sedan blev det ett himla rännande ut och in för att "kolla" vad jag höll på med (eftersom jag var för "upptagen" för att hålla honom sällskap)
Likadant idag.. Efter att ha handlat bröd, pålägg och tidning vid 10-draget, så vill han helt plötsligt att JAG ska åka och handla, för han hade glömt köpa potatis och grillkol.. När jag frågar varför han inte själv kan åka.. så håller han på att klippa gräs, så han vill inte på några vilkors vis skita ner i bilen och han har ingen lust att byta om från trädgårdskläderna..
-Så du har inte druckit öl då?
.. Nej OOOOnej, hur kunde jag tror det, han har ju haft fyllt upp (ändå har jag hört källardörren slamra flera gånger..) Och sanningen är nog den att han korkade upp första flaskan i samma stund som han klev ner i källaren för att "gömma" sitt öl och vin.. (och då hade klockan inte hunnit bli 11!)
Tyvärr är systemet öppet imorgon också.. (längtar nästan tillbaks till lördagsstängt system och motbokens tid) Så då kommer han troligen att börja prata om "grillväder" och då måste det ju inhandlas en köttbit.. Kan redan höra hans "Det är lugnt gumman det fixar jag.. jag ska ju ändå lämna tipset..
Det sämsta är, att det finns överhuvudtaget INGET av hans fyllestadier, där han är "lugn & fin".. Antingen är han ubersocial och pratar osammanhängande med allt och alla, eller så sitter han och spyr ur sig arroganta och negativa kommentarer om allt och alla.. alternativt har jätteångest med tyck synd om mig och gråtattacker..
Om han ändå bara kunde dricka, och sedan slockna! men nej.. ibland irrar han runt hela nätterna.. travar runt i rum efter rum, sedan ut i trädgården "för att få luft" och sedan blir han arg på mig för att jag inte orkar lyssna på hans tirader och blir sur när han ideligen väcker mig, precis när jag somnat..
Han blir aldrig fyllesjuk heller.. Inte sådär så han ligger kvar isängen och spyr.. Däremot hostar han väldigt mycket.. Något som (åtminstonde jag) förknippar som "alkoholisthosta".. lite torr och skrällande.. Detta trots att han inte röker och numera inte ens snusar.. Dålig i magen är han.. Han springer och skiter flera gånger om dan.. Tillbringar nog en halvtimme vare morgon på toa,, sedan rusar han in så fort han fått kaffe och efter varje måltid och när han ätit något.. (han säger att det är "nerverna" och jag påstår att det är all alkohol han häller i sig) Självklart måste det väl märkas någon stans i systemet, när man druckit ca 1½ - 2 flaskor vin i över 40 års tid? Bara de perioder ha dricker starköl dricker han omkring 3 LITER öl om dan..Och då är det 7,2:or..
Men visst, jag har inte förstått hela vidden av det förän nu.. Visst har jag träffat andra par där en eller båda haft alkoholproblem.. Men nu förstår jag vad kvinnorna går igenom.. Och med skitsnacket som oftast sprids att det är "hon" som är så djävlig att han måste dricka.. eller att hon har ju stuckit med någon annan (trots att hon kanske valt ett eget boende för att få lugn och ro)
Personligen skiter jag i skitsnacket! Jag vill ha lugn och ro för själen och TYST om nätterna så att jag kan få sova och vakna utvilad!

Visst märker man på dig att det är skillnad. Med distansen och resonemanget. Att falla ändå ibland... Tja, vi har ju dragningskraften och tyngdlagen att förhålla oss till överallt. ;)

Tycker din ärlighet är uppfriskande. "Nånstans skulle jag vilja lyfta bort mulletanter och PP..." Det är det som gör dig till vår Ullabulla här på forumet.

Ha en fabulös fredag nu ( nästan hundra, faktiskt, på att det är just fredag i dag).

Kram på dig!

Fredag....
Vet med säkerhet att 2 sexpack är köpt från affären vid ankomsten.
Vad ska jag göra å säga när jag själv inte riktigt vet vad jag ska förstå.
Att man inte ska skylla å skapa mer ångest å skuldkänslor är ju det jag försökt göra mot han.
Har de hjälpt....hmmmm.

Känns just nu Att jag lever här å nu i det verkliga livet.
Å andra när jag läser här kryper jag in i en bok, en dröm om personer som verkligen har det svårt.
Men på 2 dagar ...2 dagar fått en mycket större insikt i sjukdommen å att det verkligen är en sjukdom. Att det inte bara är så BARA att sluta....Inte dricka en fredag, att sluta efter 2 glas......
Fortsätter gnaga i mitt huvet å tror jag väljer att inte säga så mycket till jag vet mer.

Glad att ni läser å kommentera. Man får insikt i sin egen verklighet.
Fast är i förnekelse Än å vet att jag skulle säga att det inte är så farligt, andra har det värre....

Fredag....många av oss fasar....fredag-lördag.

Det är svårt för oss som älskar våra män, att förstå (känslomässigt) att han och alkoholisten ÄR samma person.. Och att de har ett dubbelt förhållande. Ett med oss och ett med flaskan..
Och det finns ingenting som slår madame alkohol! Hon är den som är trevlig och sällskaplig när vi är "tjuriga" och tråkiga..
Och visst, enligt alkisens sätt att se det, så är det faktiskt VI som är problemet.. med vår misstänksamhet, vårt snokande, rotande och gnällande..
Alkoholen har de själva inga som helst problem med, för den dan de förstår det på allvar inser de att de ÄR alkoholister.
Min man har trots en grov rattfylla och flera sprukna förhållanden före mig aldrig insett att hans drickande är problemet.. (enligt honom är det alla andra som är "knepiga" och har problem med att ta ett glas och vara som folk hahaha)
Ja, jag är på väg från honom.. Den kärlek som fanns där, har sjunkit i botten och känns i princip utplånad.. Jag är inte ens hatisk eller bitter.. känner mig förvånansvärt neutral!
Nej, han är ingen elak människa innerst inne.. Och han blir inte fysiskt våldsam när han dricker, däremot väldigt, väldigt labil i humöret.. Just nu så "måste" han dricka, för att jag har hotat att lämna honom.. Att jag faktiskt kommer att göra slag i saken, har inte ens föresvävat honom.. (HAN har ju inte gjort några "fel")

6 Juli gick jag med efter att ha varit med i ett annat forum ett tag.Så jag hade insett vad jag var,en medberoende.Men resan började nog på allvar här och iom min sambo till slut rämnade och flyttade ned till stugan och började toksupa och har gjort det i ett år nu.

Nånstans skulle jag vilja lyfta bort mulletanter och PP och några andra som uppenbarligen klarar att leva i nykterhet/fri från medberoende och kvar i sin relation.
De behövs ju såklart så att hoppet ska få finnas för oss som lever kvar i detta träsk.
Men ibland så känns det som ett hån. Att andra, men ytterst få klarar det och resten av oss simmar runt i samma dypöl och tar oss ingenstans.

Det är klart vi tar oss någonstans, det vet jag att jag har gjort på detta år.
Jag mår så oerhört mycket bättre idag och vill inte gå tillbaka till det liv jag hade längre.
Många av månaderna ville jag det, trots att jag visste vad som väntade.
Min kärlek var så stark och framför allt var mitt medberoende så starkt.
Nu äntligen börjar det ljusna på nästan alla fronter trots att exet inte klarar sin resa något vidare bra.

Så visst finns det hopp, men vi som skriver härinne på anhörigsidan skriver ju mest för att vi hoppas att vår anhöriga ska tillfriskna.
Inte att vi själva ska resa oss upp och börja leva ett friskare liv.
Så därför ska man kanske säga att av två personer som var i kris så är det nu bara en person som är i kris,nämligen exet.

Trots antabus och terapi av mycket hög kvalitet och människor runt honom så fortsätter han att dricka.Han kan tom dricka samma dag som han tagit antabus så blaha blaha till antabus skulle i alla fall jag vilja säga.
Ännu en sorts lite löjlig garanti till anhöriga att läget är lugnt.

Igår ringde han med lite saknad i rösten.Kanske han först nu börjat bearbeta vår separation.Han har ju trots allt varit i dimman i ett år.
Jag har också nästan slutat höra av mig till honom.Det kan gå 4-5 dagar uppemot en vecka nu mellan gångerna vi hörs.
Först 14 månader efter separation har jag alltså börjat släppa taget på riktigt inte bara på låtsas.

Mina vita knogar är inte så vita längre,de börjar tom bli behagligt sommarbruna.
Så nu skriver jag,hoppas att JAG fortsätter på min inslagna nyktra väg och att mitt ex förhoppningsvis också reser sig.
Jag ska hejja på honom, men från mitt håll och med lagom entusiasm.

Kloka råd du fått!! Känner så igen mig! Jag blev medberoende och för att stå ut med alla förvirrade känslor började jag dricka med!
Det hela slutade med att jag kommer att flytta med mina barn, ett gemensamt kvar! Nu får han ta ansvar! Jag kommer inte acceptera att han dricker när han har pojken!! Vårt barn.
Genom att flytta tar jag ställning och jag kommer inte dricka när jag har barnen!
Lycka till och stor kram!

Oj vad jag läser ikväll. Helt frånvarande, i en annan värd.
Funderar mycket....
Jag har svårt att låsas Vara glad när det är nått sådant som hänger över mig.

Funderingar:
Är det verkligen så allvarlig?
Är det en bortförklaring jag sysslar med?
Hur ska jag säga det?
Hur ska jag få han att förstå?
Förstår jag själv ens?
Är det verkligen verkligt????
Nää nu gonatt!!

Fasar inför semestern. Det är tragiskt att jag ska känna så
Blir så arg på mig själv. Varför låter jag honom bestämma? Varför säger jag inte ifrån?
Om vi delar på oss hur går det för mina barn? Har en lite hon kan inte säga vad hon vill eller behöver. Det missar han. Får sådan enorm ångest om jag tänker på det.
skickar styrke kramar till er alla därute.

Ingen närstående känner riktigt till problemet. I te det jag själv förstår nu.
Endast sagt till en, vars sambo han festat Med på sista tiden om vår historia och hans förhållande till alkohol men inte hur ofta bara när han dricker.

Hej
Jag/ vi har varit sambo i 10 år och ett par i 14 och är fortfarande.
Vi har båda jobb och lever det vanliga livet så att säga.
Han har alltid skött sitt jobb men sköter inte sin fylla.
Tidigare var han ett riktigt fyllesvin i mina ögon. Aldrig varit våldsam endast verbal. Har alltid kunna stå upp för mig men innerst inne tagit åt mig. Varit sårad, kontrollerande å det gick upp för mig igår.....Vad jag gjort under alla år fast det "bara" då varit fest lite nu å då. Rädslan hur det ska sluta har alltid funnits.

För som sagt 3 år sen blev jag sjukskriven, gick rakt in i väggen (mer föll handlöst ut för ett stup) = utmattningssyndrom.

1 året minns jag inget av....konstigt....
I dagens lägga skulle jag säga pga mitt kontroll och vill ta hand o. Alla andra. Finnas för alla.
Idag....vet jag bättre. Jag är stark trots att jag än är sjukskriven. Men vet vad jag behöver för att må bra.

Vad jag ansett har jag sett denna signal hela vårt liv men inte som ett missbruk utan ett ohälsosamt förhållande till alkohol.

För ca 1 år sen hade vi glidit ifrån varandra, kändes inte som känslorna var där (idag vet jag att de fanns å finns) med tanke på min sjukdom under lång tid så kändes det inte konstigt.
Jag valde att ta ett beslut att börja söka lägenhet.
Vi började prata som aldrig förr.... (i detta läge skulle jag säga Att han berusade sig 1-2 gg/vecka. Men folköl varje dag ca)
Pratade pratade sökte hjälp, familjerådgivningen. Det gick bra. Han kom fram till att de saker jag verkligen kände jag saknat var han villig att göra allt för att ge mig.

En sak var minska på alkoholen. Vägrade åter igen komma till den punkten Att vara orolig, söka dricka, vakna av fylletanter, fylle sex mm.

Vi hade det riktigt bra. Bäst på sååå länge. Pratande gjorde oss nykära.

So jag skrev ser jag idag hur jag sjukt nog kunnat övertalas å tycka att det är ok med folköl nästan varje dag...."det är ju "bara folköl".
Men ändå medvetet köpte jag Aldrig 3.5 bara 2.8 .åt han.

Det började bli mer för ca 2-3 månader sen.
Han blev stressad (helgerna har alltid varit mer el mindre)...
Kom hem fr jobbet vid nio å han var full. Ååå blir så arg när jag tänker på det.
Med våra barn 6 å 8år hemma.
(Det har hänt många gånger Att han varit full...riktigt full när han varit själv Med dom. Han har tyckt att de sover ju så det kvittar)
Sen var jag borta Med ena dottern å hörde han var onykter/berusad 3 dagar på rad.(vägrade erkänna)
Å även fler vardagar.å vägrar erkänna)
Sen blev det att har var så stressad, det är så mycket. Å jag stressar han....eeee NOT!

Jag har gått själv en gång och försökt få han med men vägrat till nån inom Kummunen.

Det jag ser å känner igen är det kontrollerande man får som alla känner sig måsta göra.
Ilskan som inte mottas.

Har inte sett nått som så allvarligt men.....börjar se mönstret.
Hur ska jag möta han?
För jag vet att med min historia vägrar jag sjunka ner till nån offer nivå. Jag vet att jag kan klara mig själv.
Men mer orolig om han,
Å självklar....älskar han!

Att börja läsa här, att se alla historier att förstå vad jag varit i många år......medberoende!
Att jag skyddat, håll koll hur många glas som intagit, städat undan, att i mig själv aldrig varit nöjd fast jag varit glad.
Fast det inte varit dricka ofta men när det väl var....då blev det allt!

Att efter mitt återfriskande (påväg) börjat se mig själv, göra det jag behöver för att må bra, tänka på mig å mina barn.....
Att även få den bekräftelsen jag behövde, de lovorden som krävdes för att jag skulle försöka igen.
Kände jag mig genuint glad inifrån, nykär å pirrig!

Vad hände?
Han är stressad, ska sluta snusa å helt plötsligt börjat dricka mer.
Å jag min dumma nöt har tydligen sett det som normalt Att dricka typ ett 6pac 2.8 /dag....El 3.5 o. Han får välja....det är ju "bara folköl"

Sen igår när jag läst många trådar, ser vad många går igenom....känns det igen.
Inte den totala alkohlisten. ....Men det smyger sig på.
Onykter 3 dagar en vecka (ovanligt)
1dag förra
1 dag denna... (å detta förnekas, det är ju BARA FOLKÖL)+detta är vad jag sett å vet. Hur mycket mer???
Känner igen blicken, pratet, rörelsen.....ser på dig ditt PUCKO, ljug inte för mig!!!
Är stressad, är trött, är ju bara glad, du gör mig förbannad, vädret är dåligt, vädret är ju så bra.....mm mm många olika orsaker.
Läste även här om att själv sluta dricka, blir lite förbannad på mig själv för det. Men kvittar, nog kan jag vara nykter hela mitt liv.....får mer ut av det då. Men att inte "våga" köpa hem för att JAG är sugen.....*suck*

Fick även upp ögonen mer att detta är en sjukdom. Har inte riktigt förstått fast man vetat.
Kan inte förstå hur man kan ljuga å smygdricka....Att man väljer det....
Men man gör alltså inte det??

Vet inte hur jag nu ska göra.
Ultimatum är inget för mig.....gör det då endast i riktigt nödfall.
Vill få fram, hjälpa,.....
Fast först ska jag sluta med det jag börjat om....
Söka dessa jävla burkar, kontrollera, sura, ilskan....
Min energi behöva till barnen och mig själv.
Med vad gör man????

Jag håller med om allt till punkt och pricka. Jag började gå på medberoendeterapi i samma veva som maken började gå till sin missbruksterapeut (så det är inte bara antabusutdelning tre ggr i veckan, vi får båda terapi på varsitt håll). Det första jag lärde mig och det första jag gjorde ganska direkt var att sluta hymla med det inför familj och vänner. Jag menar, de är ju ändå inte blinda även om de inte ser det värsta. Det var ett stort steg att tala om det för föräldrarna och de kompisar som behöver veta. Den enda jag inte har sagt något till är hans pappa, men jag vill inte lägga det på honom, han är gammal och har bara maken som hjälper honom med allt. Det är att lägga sten på börda för svärfar.

Jag tror att jag klarar mycket. Men det hänger på hundarna och katterna. Som jag älskar mest av allt. Jag fixar helt enkelt inte att lämna dem med honom och säga att det är hans ansvar. Och jag har ingen att lämna dem till som bor i närheten. Då är jag ju taskig mot dem. Ifall han tar sig en bläcka och det skiter sig. Allt annat ansvar har han, för sig själv, i den mån att han själv ansvarar för sitt drickande. Men att lämna honom med jyckarna skulle vara en mardröm, det likställer jag med att lämna barn i en missbrukares händer.

Däremot, och här kanske jag tänker fel. Alkoholism är ju en sjukdom. Och under den här perioden när han har gjort allt för att bota sjukdomen, då står jag ju vid hans sida och hjälper honom med det han behöver hjälp med oavsett vad det är. Det har han gjort för mig när jag varit sjuk, även om det inte har handlat om beroenden.

Men det är sjukt svårt att sätta sig själv i totalfokus när man lever i tvåsamhet. Man är inte van. Eller, jag är inte van. Jag har haft ett långt förhållande före jag träffade min man och jag är van vid att man är två. Och så blir jag lika förvånad varje gång som han är fullblodsegoist och gör mig otrygg genom sitt beroende. VARJE gång. Trots att jag borde vara van. Men det är så jag har sett mina föräldrar och det är så jag levt innan och jag har uppenbarligen en sjukt dålig inlärningskurva :) <3

För jag håller med dig. Tänk dig reaktionen från alla i omgivningen om man säger att man har fått elak form av cancer men att man inte vill ha behandling för att man faktiskt vill må skit och dö i förtid? Man hade blivit inspärrad. Med alkohol är det lite väl valfritt att ta emot behandling och så länge man själv påstår sig inte vara alkoholist behöver man inte göra något alls. Det är ju också applicerbart på ett cancerbesked. Man kan ju fortsätt leva i förnekelse och lura sig själv och säga "nähädå, jag har inte cancer alls, inte särskilt mycket i alla fall, bara litegrand ibland".

Jag brukar göra samma jämförelse med min man. Han tycker att det är en enorm skillnad. Det tycker inte jag.

Och varför man stannar? För att man fortfarande älskar dem antar jag. Så är det åtminstone i mitt fall. Hade känslorna tagit slut hade jag lämnat, men jag älskar honom. Det antar jag att du gör med?

Tack Miami. För att du tog dig tid att svara och berätta om din situation. Det måste vara ännu svårare när det handlar om blandmissbruk.

Han kom krypandes här för en stund sedan och gjorde som vanligt när han är bakis. Låtsas som ingenting. Säger ingenting. Jag var tyst i ett par timmar jag med, men sedan kokade jag över. Jag ville veta hur i helvete det hade gått till och var spriten kom från. Sedan förra och första återfallet har vi haft en bra kommunikation, bättre än på länge och vi har pratat om vad han vill och vad jag vill och vad vi vill. När suget inte finns strävar vi mot samma mål, när suget sätter in glömmer han att han faktiskt går i missbruksterapi och att han är medveten om att han är alkis. Så. Idag medgav han att han faktiskt hade spottat ut det mesta av antabusen i måndags. Svek nummer ett. Anledningen till att han hade gjort det var för att han hade hittat en dunk sprit som han inte ens visste fanns. Inte jag heller. Först hävdade han att det inte fanns en plan bakom att han spottade ut antabusen, sedan erkände han att det såklart var för att han hade hittat dunken. Han gillar inte ens sprit, vilket betyder att det enbart var ruset han var ute efter. Så han tog ett återfall.

Som vanligt när han är bakis/fortfarande sugen, så lägger han skulden på mig. Det är inte han som behöver hjälp, det är jag som vill att han skall äta antabus. Bara jag, inte han. Så dagens dos vägrar han ta för nu skall han tydligen ha antabussemester för att det är trist att inte kunna dricka öl. Men han har inte tänkt att dricka sig redlös. Jomenellerhur, den har jag hört SÅ många gånger.

Min motfråga var bara hur han tyckte att den planen hade gått hittills med tanke på att han desperat groggade sig medvetslös efter att ha hittat dunken och att det hade varit väldigt trevligt om han kunde ha den där insikten om att han faktiskt är alkis jämt. Inte bara när det passar honom och när det inte passar honom så är det mitt problem och jag som vill att han skall ta antabus. Det är jag som har problem med hans drickande, inte han. Enligt honom.

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att han slog i botten så jäkla hårt att han faktiskt skulle få en tankeställare från annat håll, men trots sin ålder (47) har han haft en jäkla tur med ALLT. Det har aldrig hänt några olyckor på fyllan, mer än kanske ett skrapsår på ett knä. Aldrig fyllecell, inga ekonomiska trångmål, ingen fyllekörning. Han har liksom aldrig behövt sitta på botten och fundera över sitt liv, och inte heller han har alkoholism i släkten såvitt vi vet. Hans bror är dock likadan. Ingen tolerans och inget stopp. Under alla dessa år har jag aldrig ens sett honom spy. Trots att han dricker sådana kopiösa mängder att han inte är kontaktbar (vilket får mig att känna mig jäkligt otrygg om vi inte är på hemmaplan). Jag har högre tolerans än vad han har, och på den tiden som jag fortfarande var ute och festade hände det ju mer än en gång att jag drack så mycket att jag mådde illa och spydde och dagen efter vann jag VM-guld i baksmälla och ville inte ens känna lukten av alkohol på ett par veckor. Han blir inte bakis på det sättet och han tillhör kategorin alkisar som medicinerar bort baksmälla genom att öppna en öl till frukost om det är semester.

Jag vill leva med honom, men jag vill inte leva med hans förhållande till alkohol.

Och jag fattar (typ) att man kan vara beroende av vad som helst. Jag snusar. Hade jag varit tvungen att sluta snusa hade jag blivit förtvivlad. Med skillnaden att mitt liv inte hänger på det. Hade någon sagt att jag kommer dö om jag fortsätter snusa så hade jag gjort det, även om jag fortfarande hade varit förtvivlad. Det är min enda relation med ett beroende själv. Så det är klart att det inte går att förstå fullt ut om man inte har en beroendeproblematik.

Nåväl. För ett par veckor sen, när allt var som vanligt, pratade vi om att han hade sagt till sin missbruksterapeut att han vill prova de där två medicinerna som finns där man faktiskt kan ta ett par öl (minns inte vad de heter, men den ena tar bort belöningseffekten och den andra det där sjuka suget om jag har fattat det rätt). För han skulle väldigt gärna vilja testa om de funkar under ett par veckor på sommaren. Och visst, det är hans grej och det är bra så länge han tar upp det med missbruksterapeuten. Han tyckte att det var okay om han ville prova och bad honom då att boka tid hos läkaren för att få ett recept. När han kom hem den dagen berättade han det för mig, även jag var okay med det och sa åt honom att jag inte kan tvinga honom till något annat, men att jag endast klarar att hantera tanken på det om han bokar tid, får receptet, och sedan gör allt enligt metoden de använder här i kommunen men FRAMFÖR ALLT håller fast vid antabusen tills allt det är klart. För att inte trilla ner i ett hejdlöst drickande medan han väntar. Att han har slutat dricka med hjälp av antabusen har ju tom gjort så att han kunnat sluta med sina blodtrycksmediciner eftersom det gått ner till normal nivå och han har gått ner i vikt och ser frisk ut. Jag vill ju faktiskt inte att han skall dö i förtid för att han har druckit för mycket åt helvete för länge. Enligt min man var det ju självklart, det var så han hade tänkt med. Eftersom han var SÅ medveten om sina problem och så vidare. Som sagt, vi har verkligen kunnat kommunicera på ett skitbra och mycket mer öppet vis på senare tid. Men han har ju inte tagit tag i att beställa tid så han har ju inte fått någon ny medicin att prova. Och så sent som i förrgår frågade han mig om jag hade tid att ringa och beställa en tid åt mig (vet inte om han redan då planerade något och hade hittat spriten), men jag har inte hunnit. Jag såg liksom inte brådskan i det eftersom vi befinner oss mitt i skogen. Även om jag vet att motivation alltid är en färskvara.

Men det var ju när han var normal och inte befann sig i sitt planerade återfall som idag. Idag påstod han att det inte alls var vad han hade lovat. Det var mina regler alltihop och nu skulle han minsann ta ett par veckor ledigt. Han skulle tydligen inte sluta med antabusen för alltid, men juli skulle vara hans frimånad. Utan antabus. Och han skulle inte vänta på ny medicin, det var inte heller dealen. Allt är just nu bara jag och mina dumma regler. Inte hans problem. Så kommer det vara tills nästa gång han får ångest och ångrar sig. Fram tills dess kommer han fortsätta hävda att han inte är alkoholist och att han inte tänkt sluta med antabusen för att supa ner sig utan bara för att kunna ta ett par öl i solen. Jamen då får han väl göra det då, jag vet ju att det kommer gå åt skogen pga icke-existerande stoppknapp. Men just nu tror han det, som så många gånger förr när vi bråkat om det. Före antabusens tid. Då vi bråkade precis hela tiden och det enda vi bråkade om var fylla och lögner. Inget annat. Vi har liksom inget annat att bråka om. Det betyder ju att det här året har varit så behagligt. Som att vara nykär igen.

Jag försökte förklara för honom hur det fick mig att känna att han hade spottat ut antabusen för att kunna dricka sprit tills han stupade. Jag har gått i stugan i fem dagar och verkligen njutit av hur mysigt vi har haft det. Men när han gör så här så är det som att han kastar bajs på mysigheten. Min känsla är att det bara är jag som har tyckt att det varit mysigt medan han out of the blue bara har bestämt sig för att dricka. För det var inte mysigt med mig utan alkoholen. Jag känner mig grundlurad på själva semestern och mysigheten.

Det kunde han inte förstå, han tyckte ju också att det hade varit fantastiskt mysigt och att han tog ett återfall hade inget med det att göra alls. Något som jag inte kan förstå. Dessutom talade jag om att jag tyckte det var oschysst att bestämma något helt nytt som i allra högsta grad påverkar mig med utan att prata med mig först. Helt plötsligt skall jag bara acceptera att han har ändrat sig. Jag har bönat och bett om att han skall prata med mig eller ringa sin kontakt när han känner att det håller på att gå åt helvete, något han inte gör.

Och så blev jag dessutom skitarg över tajmingen som jag skrev om i första inlägget. Jag skall bort i helgen. Han skall ta hand om både sig själv och djuren. Utan antabus. Det innebär att det inte finns en sportslig att jag kommer kunna slappna av och njuta av att hänga med min kompis. Då säger han att han kan ta sin antabusdos på fredagen så att jag inte behöver oroa mig under helgen.

Alltså jag fattar inte dessa svängningar. Jag vet ju att man aldrig någonsin kan lita fullt ut på en missbrukare, men så fort jag börjar lita på honom såpass mycket att jag faktiskt råkar säga till någon att NU...nu känns det okay och han gör ett jättejobb men vi mår bra tillsammans. Då går det per automatik åt helvete några dagar senare.

Jag önskar verkligen att jag inte älskade honom och därmed kunde sluta oroa mig och bry mig för att kunna ta djuren under armen och sticka när han tar sina återfall. Men det klarar jag inte. Inte bara det, det gör mig dessutom fly förbannad att det är jag som skall behöva packa ihop mina saker och sticka när han får sina infall och ändrar sig. Varför skall jag lämna vårt hem?

Och så finns den delen av mig som faktiskt inser att han har kommit en stor bit på vägen genom att faktiskt ha kontinuerlig kontakt med missbruksenheten (tre ggr i veckan) och att ta steget till antabus (som jag inte tvingat honom till, det har han kommit fram till tillsammans med dem under deras sessioner). Klart jag fattar att steget från att dricka varje dag till att helt plötsligt sköta om sig med hjälp av utomstående är skitstort. Men det i sig är ju ett problem också. När jag ser hur fantastisk han kan vara under så lång tid blir ju fallet så mycket högre och sveket så mycket större när han ljuger och dricker.

Det är en tuff resa för oss båda. Och jag vet att jag skriver långa romaner. Men det var befriande att skriva här och att läsa andras berättelser.

Men jag medger att jag ibland önskar att kärleken var slut. För det känns som att det hade varit mycket lättare. Då hade jag haft en utväg, det har jag inte nu. Även om det det inte verkar helt okomplicerat även om kärleken faktiskt är över, från det jag har läst här.

Jag är åtminstone tacksam över att han bara är beroende av alkohol. Och jag är än mer tacksam över att han inte är exempelvis spelmissbrukare. Det finns inget antabus mot spelsmissbruk, det är mycket enklare att göra i smyg och det kostar oftast fruktansvärt mycket pengar och drabbar de närstående på ett sätt som är fruktansvärt när missbrukaren spelar bort både hem och familj.

Ett steg i taget. Jag försöker med ett steg i taget. Även om jag mår piss just nu.

så kan du vara stentuff! Hon kommer både att bli förbannad och rädd.. Hon kommer förmodligen att slingra sig ljuga.. Och har hon inte insett att hon ÄR alkoholist, så finns det inget som kan övertyga henne..
Jag har själv en man som är alkoholist, och trots en grov rattfylla, så vägrar han att se att det är hans drickande som är problemet....Han skyller allt på "olyckliga omständigheter" och skäms hur mycket som helst.. men alkoholproblem? nejdå..
Så jag tycker, att om du har mod och ork, så ska du kräva nolltolerans! Ingen alkohol på jobbet, ingen bakfylla!( och JA, det kräver alkoholmätare..) Kanske tackar hon dig en dag.. Eller så får du se dig om efter en ny partner att dela lokalen med..
Jag önskar dig stort lycka till!
och önskar att min mans kollegor varit mer uppriktiga om hans dryckesvanor medan han jobbade.. Kanske påpekat att han stank som en vinfabrik och inte ursäktat honom, för att sedan snacka skit bakom ryggen.. Hans försvar är också att "ingen har sagt något.."

Vi är nog inte ensamma.. Det tar sin tid att ordna allt det praktiska. Helst vill jag ju inte lämna kvar de ägodelar som faktiskt är mina heller.. Jag vet ju att många tvingas gå, med i princip bara ett par väskor..
Här pendlar han mellan arrogans och gråtmildhet, när jag förde på tal att jag inte orkar med hans alkoholvanor.. Det blev löften om bot och bättring och böner om tålamod och mer "tid"..
Ena stunden är jag en snokande häxa som springer bakom ryggen på honom (och bokstavligen kan vara "åt helvete"..) andra stunder så så gråter han, har ångest och hotar med att ta livet av sig om jag går..
Det sistnämnda kommer han ju ändå att göra med hjälp av alkoholen, men jag har ingen som helst längtan att stanna och se förloppet!
Helt klart är, att den senaste tidens samtal fått honom ur balans.. Han är inte våldsam fysiskt, men väldigt mentalt labil..
Han har ångest när han dricker (och blir rastlös, okoncentrerad och inkonsekvent.. Ändrar sig stup i kvarten med vad han ska göra)
Han har ångest när han är nykter.. Förmodligen för att han då inte har alkohol i kroppen och är livrädd för stunden när det är definitivt slut på supandet.. Suck!
Jag tar en dag i taget, försöker vara borta så mycket som möjligt (fast då ringer och sms:ar han stup i kvarten och frågar när jag tänker komma hem..)
Förmiddagarna, innan han fått i sig motsvarande ½ flaska vin (eller 2 stycken 7,2:or) är rätt okej.. sedan börjar djälvulsdansen..
Numera skiter jag i vad grannarna ser eller hör. Eller om de märker HUR berusad han är ( efter 1 - 2 öl är han ganska pratglad..) Har han inte vett att skämmas själv, så tänker då inte jag göra det..

Uppdaterar

han dricker som vanligt, vart full 3 gånger förra veckan, skillnaden på mitt sätt att ta det är helt annorlunda..
det bekommer mig knappt
jag känner mig inte åsisosatt, ledsen, förbannad som innan.
jag längtar hela tiden efter nya distanseringar som skapas.
han däremot är mitt uppe i att bearbeta detta

Tänk efter! Han kommer INTE sluta för att du vill det! Du kan inte hjälpa genom att finnas där så länge han inte själv ser problemet. Tro mig!

hej!
Känner igen mig. Min man jobbar fortfarande. Jobbar man så kan man inte vara alkoholist enligt min man. Och att jag och barnen mår så oerhört dåligt av hans sätt att dricka. Han blir okoncentrerad, dryg, tjatig, och glömsk. Men han har trots det inte några problem. Det är vi som har det. Känner du samma hopplöshet som jag? Min man smyger. Dricker inte öppet. Lycka till med boendet. Kanske får du tag i andrahandsboende tills vidare?

hej!
Känner igen mig. Min man jobbar fortfarande. Jobbar man så kan man inte vara alkoholist enligt min man. Och att jag och barnen mår så oerhört dåligt av hans sätt att dricka. Han blir okoncentrerad, dryg, tjatig, och glömsk. Men han har trots det inte några problem. Det är vi som har det. Känner du samma hopplöshet som jag? Min man smyger. Dricker inte öppet. Lycka till med boendet. Kanske får du tag i andrahandsboende tills vidare?

Håller på att leta bostad för fullt. Problemet är ekonomi eftersom jag själv är sjukpensionär. Inte lätt att hitta en billig lägenhet och en hyresvärd som tycker att årsinkomsten räcker, trots att jag inte har vare sig skulder eller lån..

Nu börjar det skena iväg. Tvekar mellan att ta hjälp utifrån eller göra ett försök själv.
Skulle behöva alla praktiska tips jag kan få, för jag är fast besluten om att fixa detta själv! Tacksam för alla tips!

Gör ju först en utredning innan de "tar barnen" och det är ju vad jag kan förstå inte du som gör fel och det är du och barnen som bor där.

Tror dock att socialtjänsten måste kolla upp det om de har fått in en anmälning, men tar barn på kommando har de mig veterligen inte gjort.

Med trevlig väninna.Solen sken på oss och vi var båda i ro.Fantastiskt att få känna såhär,att när man äntligen unnar sig vila så kommer inte oron som ett brev på posten.Ha det bra alla därute.