Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag tror tyvärr att det är så att man alltid blir påverkad när ngt i familjen inte stämmer. Det går inte att distansera sig för det vi lever med varje dag, hur gärna vi än vill tro att det är så. Korta stunder kanske, men vi påverkas mer än vi kan tro. Det är min absoluta övertygelse. Kram

Hej jag levde med en man som var rent elak tidigare, inte alkoholist men det är ändå samma mönster. Att hota be eller gråta har ingen effekt. Det måste kännas att den här ggr är det allvar och att man visar det i handling inte ord och ändlösa bråk. Jag var precis som du helt beroende av honom, och fick yrsel varje ggr jag tänkte att jag måste ta med barnen och flytta inte minst för deras skull. Efter många försök och turer så gjorde jag det. Det blev som att ta hål på en ballong med honom. Grät som ett spädbarn ville inte leva osv. Tyvärr så har kärleken oftast tagit slut när man väl får kraften att gå. Men det positiva som hänt är att flera år efter separationen så tackade han mig att jag drivit igenom skilsmässan med järn hand. Pga att då mådde han så dåligt att han sökte hjälp på en mansmottagning för att komma tillrätta med sina aggressioner. Och har efter det blivit en god far till våra barn. Nu har jag ett annat dilemma lever med en snäll och god make, men som har stora alkoholproblem och jag är livrädd att hamna där själv. Därför drar jag i handbromsen för egen del nu och skall vårda mig och sluta med mitt tröst drickande. Jag spyr på alla tomma ölburkar mm. Så tänk på dig själv och barnen, då finns det en stor chans att han söker hjälp på riktigt. Även om barnen är stora så är det viktigt som förebild att hit men inte längre. När de ska gå in i vuxenlivet. Det är aldrig för sent att förändra. Min förra man blev hotfull i början, men då var jag så stark så jag bjöd upp till dans om han ville kriga. Det var då han föll ihop som en tom ballong. Men gör för Guds skull inte så när maken är påverkad! För då kan det gå illa. Kram och lycka till!

Min man är alkoholist fast han skulle själv inte kalla sig det. Från fredag eftermiddag till söndag kväll dricker han mängder öl och vin. Det märks inte så mycket för den som inte känner honom. Han håller "stilen". Han tränar mycket, har ett bra jobb, är mycket kreativ och trädgårdsintresserad, han är inte aggressiv men han blir trött, sover stora delar av helgen, skyler på arbete. Det är aldrig alkoholens fel. När jag läser om medberoende känner jag inte igen mig. Jag är självständig, har ett bra jobba, egna fritidsintresse, egna vänner. Jag försöker inte gömma undan min mans alkoholism, jag låter honom ta sitt ansvar men jag mår ändå jätte dåligt. Jag bär på mycket aggression och kritiserar min man vilket få honom att säga att det är mitt fel att han dricker för att jag är en elak kärring. Jag vill inte skiljas men jag vill klara av att inte gå in i diskutioner när han har druckit och jag vill klara av att inte bli påverkad av hans drickande. All frustration och besvikelse gör att jag blir väldigt kritisk och negativ till allt min man gör och säger vilket hjälper inte vår relation. Jag vet att det är inte jag så gör att han är aggressiv men mitt beteende gör inte saken bättre. Hur gör man för klara av att inte bli negativ påverkad och behålla sin goda humör. Mina vänner och mina barn tycker att jag är en lugn, trevlig, omtänksam och harmonisk människa men med min man är jag helt annorlunda.

Du har absolut inget att oroa dig för. Ingen kan för det första säga till socialen att de "ska ta någons barn ifrån dem". Det avgör socialen. Det är inte du som druckit och din sambo bor ju inte hos er. Fortsätt så - då finns det ingenting att oroa sig för. =)
Kram

Hej Margaretavilhelmina! Känner sååå igen detta! Att "städa" och skydda sin alkoholist för att det är pinsamt och man skäms. Man vill inte låta sin lyckliga fasad raseras, men ibland undrar jag om det inte är det enda rätta om det ska ske en förändring. (Jag är själv dotter till en alkoholist, har två barn med en alkoholist och är nu nära på att bli en alkoholist själv). Nu på midsommar var jag nykter och körde, jätteskönt. Träffade en gäst på festen som varit nykter i 19 år. Han berättade om vilken skit spriten ställt till för honom hur han hamnade i slagsmål och skämde ut sig jämt. Tillslut ställde hans fru ultimatum och sedan dess var han nykter. Pratade också med hans fru (sedan 30 år) som sa att man aldrig kunde tvinga någon till något, men att hon själv bestämt sig för att inte fortsätta leva i detta förhållande. Stark gjort och det blev räddningen för deras äktenskap! Hoppas det går bra för dig/er och glöm inte att det är dina val! Kram

Ja gillar verkligen inte högtider.
Dagen blev ändå riktigt lyckad. Trots allt. Det spårade efter middagen . Sedan skulle han plötsligt gå över till grannen. Bara bygga på gransämjan lite. Var redan ganska onykter när han gick. Skulle komma hem efter några timmar än är han inte hemma. Vi har gästerna kvar de ska sova över. Kommer han ihåg att han har nyckel ? Eller kommer han väcka alla å knacka på fönstret. Kommer han komma jätte full hem. Ska jag ligga här och bara vänta? Allmänt jobbigt och pinsamt inför gästerna. Detta är inte roligt!

Jag känner igen det där sura o vresiga . Ena dagen uppåt o jättetrevlig o glad o nästa precis som du beskriver. Det är/ var påfrestande att aldrig veta villket humör han var på. Hoppas att du får en fin midsommarafton ändå.
Kram<3

att säga nej!!! Jag har också väldigt svårt med det just nu. Bara för att han har varit så trevlig o hjälpsam mot mig nu. Han hjälper mig med saker i min lägenhet o fixar o grejar o bjuder på mat. Försökte säga nej tack till mat i förrgår men då verkade han besviken o så att det fanns ju så mycket o på en gång tycker jag synd om honom o stannar. Jag vill ju försöka hålla avstånd o så blir det så här. Ja ja vi får öva i att bli bättre på att säga nej!! Jag har altid haft svårt för det vad det än gäller för jag vill inte göra människor besvikna.
Stor kram o hoppas du får en lugn o skön midsommar Kaejlo <3

En surig karl. Fy vad det är drygt. Går omkring som en tre åring å surar. Vet inte riktigt varför. Spelar ingen roll.
Vi ska ha gäster ikväll och jag vill bara vara sjuk. Bit ihop och spela lite. Bläää
Trevlig midsommar alla !

Han behöver alltså bara vara nykter en månad.Jag börjar må bättre,riktar mig utåt och känner ro.Sen faller han,visserligen kort men ändå.Vi får kontakt,det är som vanligt,som förut.Vi är varandras stöd i detta och på en massa plan så blir vi ett par igen även om vi inte är det i verkligheten.Vad har han egentligen gjort? Jo svikit igen.Inte klarat trycket,igen.Visat återigen att han inte klarar att vara nykter.Vad ger det mig för signaler.Men släpp karln! Nu!
Fortsätt din resa utåt bort från honom och inåt mot dig själv.
Ska jag klara det,ja det ska jag!

Hej!
Skäms inte...det ska hon göra.
Ta hand om dina barn från nu och framåt, se till att er framtid blir bra.
Och om deras mamma inte tar hjälp och fortsätter på nyktert spår kanske hon ska finnas med mindre i framtiden?

Du har helt rätt!!!

Ärligt så i början åsidosatte jag det mesta för att finnas där när ångesten kom, såg till så han fick mat mm....
Men inte längre.
Har börjat leva mitt liv igen, sen en tid tillbaka, inte jätte länge men dock och det känns skönt.
Han finns med i bilden men jag försöker leva på mina vilkor, inte hans.

Vad jag menade med ansvar va väl om det möjligen följer alkohol problem som en röd tråd, men kan ha fel.....

Du skriver att din sambo/x inte tar ansvar, visserligen sant, men tar du ansvar? Lever du det liv du vill leva? Jag hoppas ni blir lyckliga båda två men ibland är det riktigt svårt att förändra andra människor, då måste man helt enkelt utgå från sig själv och tänka på sitt egna bästa. Du gick in i relationen som kärlekspartner, inte som omvårdare.

Lycka till!

Ja, jag kan bara säga en sak och det är att jag känner igen mig så väl i det du skriver. Har också svårt att bryta med min man, svårt att säga nej när han vill att vi ska ses av olika anledningar. Han vill också hålla koll på var jag är och vad jag gör. Jag har verkligen ingen annan man, men jag tycker i alla fall inte jag ska behöva redovisa vad jag gör hela tiden.
Jag har också snart semester och ingenting planerat. Hade gärna rest någonstans, men har tyvärr ingen att resa tillsammans med. Så jag får vara hemma, men det känns inte helt bra. Jag försökte anmäla mig till en sommarkurs på en folkhögskola några dagar, men det var redan fullt. Får väl försöka med det till nästa sommar kanske.
Kram till dig, Izzy

Tack Izzy för ditt svar. Jag kan inte säga att min man varit direkt elak. Men naturligtvis sagt spydiga saker ibland, men i det stora hela har han inte varit elak. Han är en skör och ängslig person och det är nog därför jag tycker så synd om honom nu. Han mår jättedåligt nu. Men han har ju hela tiden svikit mig med falska löften om att bli nykter och sedan ljuga och säga att han inte druckit fast han är onykter. Jag blev till slut deprimerad att leva med honom. Han var ju aldrig riktigt närvarande, kom inte alltid ihåg dagen efter vad jag sagt kvällen innan, kunde lova mig dyrt och heligt att han inte skulle dricka om vi bjöd hem vänner och ändå gick han och smygdrack under kvällen. Ofta hade jag ångest inför helgerna då jag visste att jag skulle känna mig ensam och bara gå runt och känna ilska och förtvivlan. Ofta hittade jag på en massa saker efter jobbet för att slippa komma hem för tidigt. Jag kände att om mitt liv skulle vara så här, så hade jag inte mycket att leva för. Så kunde jag ju inte ha det. Jag blev deprimerad och känner mig fortfarande deprimerad. Ibland mer än innan, ibland mindre. Vissa dagar har jag känt en glädje och befrielse, men de dagarna är tyvärr alldeles för få. Jag får ångest när jag träffat min man eller pratat med honom i telefonen. Han vill ju att vi ska träffas rätt ofta och ringer nästan varje dag och jag har så svårt att säga nej och avvisa honom. Det är säker för att jag har så dåligt samvete för vad jag gjort.
Jag har verkligen inte gjort detta för att skada honom, utan endast för att jag själv ska må bättre så småningom och kunna känna mig lycklig någon gång. Hoppas att det blir så! Just nu känns livet utan min man helt overkligt.

Detta ständiga tvivel som man inte kan få ur huvudet. Men jag känner inte direkt att jag kan tycka synd om mitt ex eftersom han fått så många chanser att bättra sig men inte gjort nåt. Han har bara försökt att lura oss o fortsatt att dricka i smyg. Jag måste påminna mig själv om allt som hänt o hur elak han har varit. Men jag tvivlar ändå o tänker att det kanske hade varit lugnast att stanna kvar o bita ihop för allting är så jobbigt nu o jag vet inte alls hur det ska bli med allt. Jag förstår dig så väl att du känner rädsla för att din son verkar kall mot dig. Det är samma för mig, min dotter har flyttat till sin pappa igen o hon är också kylig mot mig. Men det går upp o ner, ibland har vi det jättebra o kan prata sen kommer det perioder när också hon funderar mycket. Hon har ju också levt i det här hela livet o det klart det kommer stunder som hon tänker på allt möjligt o det får jag ta. Men det känns så tungt i bland så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Kaejlo jag tror verkligen att du har gjort rätt men jag vet hur svårt det är att få in det i huvudet.
Fortsätt att kämpa, det måste ju bli bättre så småningomfast det tar tid!
Kramar till dig<3

idag ringde han,lite på lyset.Förnekade fakta och mumlade på om var jag varit i helgen,när jag kom hem osv.Dvs svartsjuk.Och jag går igång på alla cylindrar och vill genast hämta hit honom för att få stopp på hans idiotiska återfall.Var såå nära att åka ned.Men hejdade mig,ringde väninna som fick mig på bättre tankar osv.Men så tydligt var det mesta av mitt illamående suttit detta sista år och säkerligen flera år dessförinnan.Stress oro panik.Men nu,bara 5 timmar senare så börjar friden lägga sig igen.

Kanske kanske att mina verktyg maler på av sig själv.

Förstår inte varför man aldrig ger upp????
Det finns folk som gör slut över en liten fis på tvären, men inte vi....

Nu har han börjat ta antabus på riktigt, jag har varit hos en psykolog...mesta känns rörigt!
Mina föräldrar e besvikna att jag inte lyckas ta mig loss o släppa....o det e jobbigt

Jobbigt att inte ens nära ens försöker förstå, detta till trots att min mamma börjat jobba med narkomaner trots pension...o hon tycker det e givande o roligt...men mig kan hon inte förstå alls!!!!
E ju som min psykolog sa att dom e som mr Hyde o dr Jekyll...mr Hyde gillar man, han man vill va med, han som får en må bra....

Önskar bara man kunde va mindre jobbig i huvet, att man kunde trolla med knäna!

Vilka vackra ord det är - stilla frid.
Gud vad jag längtar efter det.
Det är just i den längtan jag alltid trillar dit.
Hittar bara lugnet i botten på vinglaset. Skit vad det suger.

Åh, så fint att läsa! Tusiken, här sitter jag och blir rent rörd. Det verkar, som du säger, att du plötsligt tog ett kvantsprång fram i din resa. Blir glad för din skull! Bamsekram på dig!

Kan den vara här på riktigt nu,sinnesfriden?
Samtal med terapeuten igår och hon var inne på att vi skulle avsluta terapin.Sakta i backarna sa jag,nog vill jag hålla dig i handen ett tag till.
Men hela samtalet kändes lugnt och jag fick fortsätta att knyta ihop säcken på många av de ämnen vi haft upp när vi träffats.
Exet är tyst från sitt håll och jag från mitt.Jag ska fortsätta skriva här till min årsdag,dvs fram till 6 Juli.Sen får vi se om jag är mogen att flytta över till det vidare livet och skriva där lite sporadiskt.Eller om jag håller fast vid denna gamla tråd för att påminna mig om hur det faktiskt är/var när jag låter mig själv drivas iväg åt fel håll.
Lycka till alla därute som kämpar på, det blir faktiskt bättre och i mitt fall ganska plötsligt.
Kanske exets nykterhet, kanske min egen resa, det får framtiden utvisa.

Hej Mysan!

Din berättelse är en riktig klassiker! Tror alla som levt ihop med en person med aktivt missbruk kan känna igen sig! Så även jag!

Det är inte lätt att stå emot de där sabla krokodiltårarna och jädrigt svårt att inte gå på de där falska löftena! De låter ju så ljuvliga men inehåller ingenting mer än besvikelser!

Förlåt dig själv för du låtit dig dras in och med i hans "djävulsdans" och tillåt dig att sörja det som var härligt och bra! Men försök dansa en dans som passar dig och ditt liv bättre!
Är övertygad om att du innerst inne vet vilken dans du gillar bäst! Se till att det blir du som för dig själv in i den dans din själ drömmer om!

Lycka till och vet att du kan!!

Segra

Ja Flygcert jag försöker att göra som du säger att stanna upp i nuet o njuta av de bra stunderna o det fungerar ibland o ibland inte för då snurrar allt bara o jag kan inte fokusera på det som är bra. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna må bra igen, det känns som en omöjlighet. Och nu har min dotter flyttat till pappa igen. Får se hur det går för han är ju full varenda gång jag kommer dit. Har också hört att stämningen inte är bra o det går ju inte att prata med honom när han druckit . Kag känner mig så svag o ynklig!! Han har bjudit på mat flera dagar i streck nu o ja har tackat ja till det. Varför?!! Jo för att jag vill träffa min dotter. Men jag känner när jag är där precis samma känsla som när jag bodde där. Kan jag säga det o göra det, vad händer då. Sitter som på nålar!! Min dotter säger åt honom när hon tycker han säger olämpliga saker o det är bra men det tycker inte han för han lan inte ta att nån annan har en annan åsikt. Sen är allt i full gång igen o allt blir otrevligt, men jag kan i alla fall åka därifrån men det känns inte bra att min dotter ska bo med honom. Hon mår inte bra av det. Men hon är myndig o jag kan inte tvinga henne till nåt.
Ullabulla det är så sant som du skriver att det är så mycket man sörjer, det är det verkligen, det var ju inte så här livet skulle bli!! Skönt att höra att du börjar må bättre nu då kanske det finns en chans att jag också kan göra det i framtiden. För mig är det ca 6 månader sen jag flyttade så det är inte så lång tid igentligen men det är det att jag känner mig så låst o det är som han har mig i sitt grepp fortfarande. Jag ska väl inte behöva be honom om lov o tala om vart jag ska nu? Men det känns så som att jag aldrig blir fri. Det är verkligen så att jag är/var lika sjuk som han är fast på ett annat sätt. Jag kan inte tänka själv o det kommer att ta lång tid för mig att bli frisk känner jag. Nu har jag semester första semestern utan exet. Och jag har inga planer o får panik över det också, känns som jag lika gärna hade kunnat jobba. Tänker hela tiden på vad han ska säga o tycka om jag åker nånstans. När ska man bli fri från dessa tankar?

Hej Malin!!

Hinner inte skriva långt men blev väldigt berörd av din berättelse!

Allt det HelenaN skriver att du ska göra är det bästa du kan göra! Att sen ta steget att gå är ofta väldigt svårt. Men i och med att du börjat skriva här, så har du redan tagit det första och viktiga steget!!

Du kan omöjligt rädda din pappa, å hur svårt det än låter så är det bara dig själv du kan och måste rädda!
Stannar du kvar kommer du dras ner av det skjunkande skeppet!

Köp boken Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund!! En superbra bok om medberoende och hur man tar sig ur det!

Fortsätt läs och skriv här! Även om svaren inte haglar in varje dag så är vi många som läser och tänker på dig och stöttar dig om du behöver, så snart vi kan!

Bamsestor styrkekraaaaam kommer från en som vet att tillsammans kan vi...

Segra

Välkommen till det här forumet där det finns många som kan hjälpa och stötta! Du tar ett väldigt stort ansvar för att försöka hjälpa din pappa. Det sorgliga är att det inte går att få någon annan att sluta om de själva inte vill och din pappa verkar inte ha kommit dit att han vill det. Jag tycker att du i första hand måste tänka på dig själv och få hjälp för din egen del så att du kan skaffa dig ett eget hem. Har du pratat med någon på socialförvaltningen om din situation? De har en skyldighet att hjälpa till i sådana svåra lägen som du är i.
Det finns också stödgrupper för anhöriga till missbrukare som du kan få stöd från. Vad som finns i din kommun ska de på socialförvaltningen också känna till.
Det kanske låter hårt, men jag tror att du bestämt måste markera för din pappa att du inte tänker fortsätta att ta hand om honom om han väljer att supa bort sitt liv.
Och det tror jag du gör bäst genom att flytta från honom.
Fortsätt och skriv. Här finns flera som också levt med missbrukande föräldrar.
Kram!