Senaste kommentarerna i forumet

Jag var själv medberoende, och det var också därför som jag blev beroende. På min arbetsplats och i min bransch så krökar det ganska mycket, och det är inte ovanligt att det tas till andra starkare och inte minst förbjudna grejer. Det sistnämnda skulle jag aldrig kunna ta, eftersom jag antagligen inte hade kunnat sluta med det, då jag är en typisk beroendeperson. Så du bör verkligen tänka till att själv bli nykter eller ta en vit period, för det är väldigt lätt att man själv trillar dit. Det tror eller vet jag dock inte om dig, men jag har sett många sådana fall.

Hur som helst: När jag nyktrade till, så såg alla det. Och det blev ett herrans liv, näst intill en skandal. De andra inklusive cheferna kunde inte acceptera mitt val, och de ville heller inte förstå. Jag blev faktiskt inkallad till samtal eller ställd mot väggen, där de frågade och sa: "Tror du, att du är bättre än oss?", "vad vill du uppnå med detta?", "men vad då, du drack ju som oss, och det är ju helt normalt", men vi drack exakt varenda jobb- och lediga dag. Och i kopiösa mängder.

Men sen fanns det sådana, som kom fram i hemlighet och frågade: "Du, jag vill också sluta, så hur gjorde du?"

Därför tycker jag, att du trådskaparen och andra medberoende som känner igen sig borde sluta.

Hej!

Eftersom jag dels är lite halvt sömnig och endast skumläste vad du trådskaparen skrev, så kanske mitt svar inte blir det bästa.

Hur som helst, så har jag varit nykter i 2,5 år. Jag skulle inte vilja kalla mig själv för värsta alkoholisten, men före detta miss- eller riskbrukare är mycket bra synonymer.

En sak är antagligen säker: Din man vet innerst inne redan om hans problem. Och han vill egentligen förmodligen sluta, men hans beroende och sug efter alkoholen stretar emot. Och för att han ska ta tag i sitt liv, så måste han själv våga erkänna. Och det kan ta evigheter eller inte alls. Och som missbrukare så ljuger man. Inte främst för andra, utan främst för att intala sig själv, att ALLT är normalt. Det är ett sätt, att själv läka sina sår… tyvärr… Och denna surrealistiska verklighetsflykt straffar en i längden.

Jag tycker att du som medberoende, ska göra följande: (OBS! Jag är själv medberoende som blev beroende):

1. Bli nykter själv först. När Ni eller era vänner har bjudningar, så ska du vara nykter. Ändra ditt beteende fullständigt.
2. Om du inte gör det redan, så börja gå mer på gymmet och investera i dig själv.

Varför? Jo, för att om du förändrar dig själv, så kommer din andra hälft att se det. Och kanske kommer han att haka på eller vakna upp?

Tack, det kändes bra att läsa din kommentar. Eller tja bra har vi det ju inte, men det känns fint att inte vara ensam. Din man har ju i alla fall kommit till vändpunkten.

Har läst vad ni skriver här men inte orkar svara den sista tiden. Har själv mått dåligt de sista veckorna. Gissar att det var det som fick mig att hitta hit. Så för ett par dagar sen när solen kom tillbaka kändes det som att det lättade. Efter 10 dagar kom en dag utan hopplöshet och gråt. Mitt i all det tunga kändes det bra. Det handlade inte om min man var full eller nykter för dagen, jag grät inte för honom utan för mitt liv, mina beslut och min vardag. I mitt liv fick jag stå i fokus.

Det är fortfarande tufft att tänka på framtiden. Vet inte hur det här slutar. Idag hade vi middag för kompisar och som vanligt efter en stor middag med mycket vin somnade han innan gästerna gått hem, ja som vanligt... Det är han som lagar maten och han som köper vinet. Hans drickande har slutar överraska våra vänner. Men jag hade det trevligt och försökte ignorera hans drickande så gott jag kunde och faktiskt ha ett "normalt" socialt liv. Vad det nu är.

Människoberoende var ett fint ord. För visst är det så det känns. Att jag så gärna vill finnas där för honom och att han ska finnas där för mig. Önskedröm? Och hur bryter man ett medberoende? Hur ska jag "hitta mig själv" när jag har fullt sjå att orka med vardagen?

Nåja tack igen för att det finns någon där ute att bryta tystnaden med. Kram!

Förstår dig slutkörd. Förlåt jag säger så här och det låter kanske hemskt men om han nu vill ta livet av sig så ja då gör han det och det är inte ditt fel. Hade han slutat med a och fokuserat på er Hade han aldrig behövt dessa tankar. Detta ÄR oftast tomma hot och känslomässig utpressning. Det är inte du som väljer a före sin partner.

När inte offerkoftan hjälper går man till angrepp för att såra. Såra för att du ska få ångest liksom han har. Ja du hör rätt i att flytta så du kan ett drägligt liv.

Han ville bjuda mig på middag på Söndag
Svarade ett långt svar enligt nedan.
Det känns som att det kanske är det ärligaste avskedsbrevet jag skrivit jämfört med de två tidigare som jag skrivit här.

Hej igen
Jag vill inte se dig lida.
Men det kanske är dags att du börjar det sorgearbete som jag varit tvungen att göra detta år.
Den sorg det innebar att se att du egentligen från dag 1 valde flaskan före mig.
Om du minns så var vi bara några månader in i relationen då jag första gången ställde ultimatum och sa, jag eller flaskan.Du valde flaskan.Jag kom tillbaka ändå för jag var redan så pass förälskad i dig.
Vi hittade ett sätt att leva med din törst och det var under många år nästan under kontroll även om det uppstod problem kring alkoholen med jämna mellanrum.
I och med din utmattning och din ökande alkoholkonsumtion och min flykt in i arbetsnarkomanin så tog vi sakta men säkert död på den lust och glädje vi känt till varann under så många år.
Du har nu under de sista åren allt oftare valt flaskan istället för umgänge med mig .Du lindade in det i att du behövde vila mellan dina arbetspass fast du egentligen ville få vara ifred med din alkohol.

Sånt gör saker med en människa,både dig och mig.I mig så sjönk självförtroendet sakta och jag kände också tydligt att inget jag sa eller gjorde spelade någon roll.Jag försökte på olika sätt hitta nya vägar men du valde att inte se eller vilja se dom förslag jag hade till framtidstro och nya banor.

Jag var beredd att sälja hus,lägga ned firma osv men du såg bara mörker.
Att i detta ändå behålla en tro på viet var svårt men jag försökte.
När du i Maj efter det andra återfallet valde att flytta ned och sen sakta låta dig omslutas av alkoholdimman kan jag bara beklaga.
Du har många många gånger under detta år haft chansen att säga Ullabulla,snälla kan vi tillsammans försöka reda ut detta.Kan du vara mitt stöd?

Men du valde att ha en backupplan,att slippa säga adjö till alkoholen och kanske klara att dricka normalt.
Det var viktigare för dig än att rädda det som var kvar av vår relation.
Dvs spriten har fortsatt vara viktigare för dig än jag.
Det gör dig inte unik.Du är inte den första alkoholist som super bort din familj.
Det ska inte heller ge dig skuld mer än vad du redan lägger på dig själv.
Men det är den nakna sanningen och ska du nånsin ha styrkan att klara dig från att dricka igen måste jag sluta hymla med sanningen.
Jag var din i 20 långa år och ingen annans.
Jag var redo till att på många sätt gå dig till mötes,men du stängde sakta dörrar till mig och mitt känsloliv.
Kanske skämdes du,kanske ville du inte se vad som höll på att hända,jag vet inte.
Sakta började då även jag att stänga dörren och sluta hoppas på ett vi.

Just nu är jag i ett läge då jag slutat tro på dig och dina löften.
Jag har hört dom förut och jag kan inte se vad som är annorlunda denna gång.
Jag är i dagsläget i början av en relation,rik på sånt som vi för länge sen tappat.
Glädje,samförstånd och närhet.
Befriad från lögner och svek.

Självklart kommer denna nya relation också att innebära problem och besvikelser.
Men i dagsläget gör jag detta val och kan egentligen bara säga att jag hoppas att du fortsätter på den nyktra vägen och tar dig an livet med ny aptit på vad det kan ge dig.
Om det finns ett vi i framtiden om och när det inte fungerar med xxx ,det svaret kan jag inte ge dig.
Jag förstår att det är ett halmstrå som just nu känns viktigt för dig att ha.
Men i grunden så är jag inte så säker på att det är vad du innerst inne vill.
Nånstans känns det som att det inte bara var alkoholtörsten som drev dig ned till stugan.
Nånstans känns det som att du också var och är känslomässigt färdig med vår relation.

Den största respekt och tacksamhet till de år vi delat och till den människa du varit och är vill jag ge dig.
Fortsätt på den inslagna vägen,reparera dig själv och jobba hårt med dig själv istället för att ta den onyktra genvägen när det blir för tungt.
Kramar Ullabulla

Inte många timmars sömn inatt.. Idag ältades det tynande sexlivet.. Får man inget, så är du lika bra att skilja sig..?! Jodå jag kunde definitivt dra dit pepparn växer.. Jag med mina konstiga vanor.. Sitta och lägga patiens på datorn i timmar.. Sitta och läsa en massa "skit", istället för att umgås och vara som folk..
I natt passade han verkligen på att "tala om vad han tyckte" Efter att ha hällt i sig ett par öl och lite över en liter vin.. Jodå, jag kunde minsan dra åt helvete.. Trodde jag att han var dum i huvet kanske? som inte trodde att han begrep.. (begrep vadå? ) Jodå.. Det här har man ju varit med om förr.. ( underförstått, du är otrogen..)
Ska man skratta eller gråta, en gammal halt och lytt kärring som för närvarande inte vill se röken av en karl!

och bad om en chans till.Han hade nu förstått allt jag försökt säga de sista¨åren och gav mig rätt på alla punkter.
Han dumförklarade sig själv på alla sätt och skulle nu verkligen skärpa till sig på alla plan som behövdes.Han tackade mig också så många gånger för att jag nått fram till honom och berört honom med mina "fakta" Jag sa att det måste ju vara alkoholterapeutens förtjänst då jag i 20 år försökt förmedla samma budskap men inte lyckats.Kanske en kombo?

I vilket fall,jättebra att han nu kanske får det avstamp han behöver.
Jag väntar på någon sorts lättnad eller bekräftelse i detta.
Det år jag suktat efter lite näring uppmärksamhet och bekräftelse och fått så lite av den varan.
Och nu när jag inte längre behöver den så kommer den,märkligt..

Du gör rätt slutkörd! Det enda vi kan göra är att släppa taget om våra alkoholister och låta dem ta ansvaret för sig själv!
Jodå.. de är mästare i känslomässig utpressning och att låta anhöriga ta ansvaret för deras väl och ve.. ( har en gubbe, där mina ord inte gått in.. utan han står som ett frågetecken och skriker: Varför har du inte sagt någonting förut?)
Jag har poängterat att vi haft massor av samtal om hans "dryckesvanor" men att han inte har lyssnat (alternativt, bara hört delar och tyckt att det nog "inte är så farligt"..)
Håller tummarna för dig!

Slutkörd.. Jag känner igen mig i ilskan.. Det finns så mycket därinne som aldrig fick komma ut, när vi "höll god min" och log.. När vi slätade över, försvarade och skyddade vår alkoholist.
Ibland är det svårt att inte låta ilskan och bitterheten sippra ut, för samtidigt känner man sig så "idiotförklarad" av sig själv..
Jag tycker att det är toppen att vi kommit till insikt och försöker dra en sorts gräns.. Vi är ju faktiskt sjuka också och det tar tid att bli "normal"..
En del av oss har druckit själva, andra inte.. När vi har "medmissbrukat" så har de många gånger varit för att stå ut, eller för att få alkoholisten att dricka mindre..(och det har inte fungerat..)
Vi har varit uppfinningsrika i våra försök att ändra en annan människa.. Nu har vi äntligen förstått att den enda vi kan göra något åt är oss själva!
Jag önskar oss lycka till och att vi någon gång ska komma ut ur den här alkoholdoftande tunneln i livet..

Så ohyggligt svårt att lämna sitt hem och alla drömmar och minnen som man har byggt upp under åren! Det handlar ju inte bara om att klippa relationen till sin man utan också till trädgård, grannar, katter och en trygghet man har vant sig vid. Men om man bär på en ständig ilska tycker man varken om sig själv eller andra. Man undviker kontakter och blir irriterad på andra till synes präktiga och lyckliga par. Det värker i magen av undertryckt vrede och besvikelsen sätter sig i mungiporna. Det går inte att leva med en lynnig och oberäknelig alkoholist som inte visar några tecken att på allvar vilja skärpa sig. Du, Slutkörd har nått den punkten och jag förstår att det känns hisnande och hemskt men ändå nödvändigt.
Jag är inte riktigt där, det finns en gnista hopp att mannen ska komma till insikt. I dag sa han själv att han måste ha hjälp och att han inte kan fortsätta så här. Jag är skeptisk. Men han är en tjurskallig typ som sällan erkänner några fel så kanske kanske.
Mest är jag trött och känner mig tömd på energi och lust. Men sova kan jag inte så jag fortsätter att skriva ner mina förvirrade funderingar. Jag skulle hellre sätta in bilder i ett album och skriva berättelsen till mina barnbarn om en lycklig och lite tokig familj men jag orkar bara inte.
Sov gott mina trådvänner!

Jag behöver bli uppmuntrad till att släppa.
Jag ringde fastern och tydligen har hon ringt hans föräldrar så hans mamma hade åkt dit (!) betänkt att han är 50 år. Nu är typ hela släkten indragen och de tycker och ska försöka få till ett vårdintyg. Vad det nu kommer att betyda ? Han har insett att han förlorat mig eftersom jag flyttar så nu har han inget leva för. Återigen hotar med att ta sitt liv. Ja tänk om han kommit på det för fem år sedan att jag var hans allt och inte spriten.
Men jag ringer inte mer nu och ska nog åka bort i helgen och göra något kul :)

Släpp han kommer orsaka dig stort lidande, vilket han redan har. Du måste tänka på dig vännen. Om inte behandling hjälper ja... då är det kört. Polisanmäl honom om han bråkar eller hotar dig. Han vill inte sluta och det är inget du kan göra för honom då.

Linker, jag känner helt igen mig i din berättelse om ditt liv. 32år som de senaste 5 år sedan blev det mer o mer alkohol. Först konjak o whiskey vin till maten nu öl och litervinare lätt att gömma. Döttrar som i sin kärlek verkligen gjort allt. Jag som har stannat och bönat bett , skrikit och varit arg, använt sex som "vapen " mot alkoholen. Visst har det funnits ngn vecka ngra dagar som varit nyktra men .....
Jag går omkring i vårat vackra hem och känner att det är orättvist och mycket tråkigt. Jag flyttar den 25:september.
Dörrarna stöttar men gråtet. Jag är i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning inför framtiden. Jag vet nu att jag kan inte hjälpa jag kan inte få honom nykter. Jag känner nu att jag förstör mer för mig och för honom om jag stannar. Jag är så ARG hela tiden kan inte vara snäll. Inte ens nyktra perioder. Jag gråter och vet att det är rätt. Men....
Hoppas Linker att du kan hitta ett sätt för dig att få frid.

Jag behöver ett råd.
Jag har sagt att vi inte behöver skilja oss utan vara särbo. Utvärdera om kanske ett år. Jag vet inte o hag egentligen gör det här för jag har svårt att släppa själv och för att göra det lättare för honom. Nu är han på sommarstället själv ( börjar jobba på måndag) och jag är hemma. Han dricker där han är det vet jag. Idag har han inte gått att nå o jag blir förstås orolig. Det finns en faster i närheten som är insatt i problemet. Frågan är om jag ska ringa henne o be att hon går och kollar. Är jag för mycket medberoende att jag ens ringer ? Borde jag släppa ? Är orolig att han ska dricka och inte komma till jobbet på måndag.
Och det är inte mitt ansvar men ....

Det jag kan säga att jag känner igen mycket av det du skriver. Detta med att hen dricker, vill vara med dig, men ändå inte vara med dig. Inget finns så starkt som alkoholen för en missbrukare. Det är där de får sin lättnad och tröst, så länge det finns detta beroende ("falska kärlek") så funderar jag på om en ömsesidig djupare intimitet kan uppstå? Jag tänker att man alltid kommer vara nummer två ungefär som om man är med en man som är gift och som inte egentligen är beredd att skilja sig och gå vidare. Kan man tänka sig vara nummer två i någons liv så kan man vara kvar, annars måste man bryta. Om alkoholen nästan tar död på missbrukaren kanske han själv inser det dysfunktionella i den relationen och självmant avslutar detta på egen hand. Det jag själv gjorde var att rigga för ett tillfrisknande för min man för att FÅ honom. Det funkade ju självklart jättedåligt. Tyvärr. Min man har nu lämnat förhållandet efter sex månaders behandlingshem, som urartade med återfall så fort han kom hem igen - och även under de persmisioner han hade. Det började med återkommande periodvis isolering och avvisande, dvs att han vill vara i fred och svarar inte i telefon och blockerade mig överallt och någonslags projicering där han anklagade mig för att vara boven i dramat genom att jag är en onormalt orolig människa, vilket jag inte tror att jag alls är under normala omständigheter. Han anklagade mig även för saker han tidigare bett mig att vara behjälplig med, som att försöka stoppa honom om han skulle komma in i sitt missbruk igen. Det gick alltså inte alls, så nu har jag både blivit lämnad och smutskastad för att jag försökt hjälpa honom vilket han ville men inte vill kännas vid alls nu. I vår relaton har det hela tiden från start (2 år) snurrat kring honom och hans behov i första hand. Det har egentligen varit korta stunder av lycka, då vi umgåtts och han varit någorlunda nykter, men han har alltid fått myror i kroppen och avvikit efter några dagar. Har hela tiden känt att han är "någonannanstans" känslomässigt. Vi har aldrig på allvar kunnat planera för något, den framtid som jag såg framför mig var han aldrig överhuvudtaget med på, säger han nu. Han har om man ska vara riktigt krass nog mest haft mig som en "leksak" eller "gosedjur" eller kanske också "boendestöd och städerska". Det är FRUKTANSVÄRT för jag VET att hans friska jag älskar mig, men missbruksdjävulen gör honom sinnessjuk och tar över allt. Det är som att bli brädad av en hemskt förädisk FEMME FATALE eller liknande. Han väljer alltid henne, dvs alkoholen framför mig. Sorg. Sorg. Sorg. Över att jag inte är värd detta men att jag tillåtit mig utsättas för det istället för att satsa på en man som vill ha mig och som KAN älska. Det kunde aldrig D.

(ifall du minns Pelle Svanslös:) - även jag har mycket kompetent talat om och handskats med andras sjukdomar/problem av olika slag. Just nu inser jag nåt nästan ännu mer paradoxalt... det var faktiskt så att knappast någon kände till makens missbruk och vårt interna helvete... Nu när han är nykter, inte dricker på fester och kalas har en del i bekantskapskretsen slutat umgås med oss, andra betraktar honom (kanske) med viss skepsis. Han - och därmed kanske vi - har möjligen fått ett något sämre anseende som nyktra!
Så klar linker ska du gå din egen väg och välja det som känns rätt för dig. Du är, på samma sätt som jag var/är, en kvinna med valmöjligheter och inga barn att ta ansvar för. Jag frestas att säga priviligierad i det här sammanhanget där många sitter fast i barn, boende och ekonomi.
Allt det bästa! / mt

Och att hålla mig för mig själv.. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i det jag inte kan förändra.. (jodå, gubben går runt med offerkofta på...) Nu måste han ju dricka för att jag ska flytta.. (nejdå, att verkligen sluta ingick inte i hans planer)
Ett sätt att köra med känslomässig utpressning, där det är meningen att jag ska få bära hundhuvudet för att han inte kan "dricka normalt".. sådär som andra gör, när de får möjlight att ha en "guldkant på tillvaron" (jag skulle snarare kalla det för "sorgkant")
Tyvärr har jag ju under sommaren sett att det är fler än han i bekantskapskretsen som lever i total förnekelse om sina problem..
Ha det gott och en styrkekram till dig linker!

Jag har nystat och läst många många trådar, inte minst min egen. Det ger mig en bekräftelse att det är sant och verkligt det jag upplever. Jag är inte ensam. Ibland har jag haft ork att försöka ta ett nytt steg. När jag går tillbaka ser jag att efter en period av intensivt skrivande har jag mobiliserat kraft att göra något. Så känns det lite bättre ett tag och sen är vi här igen.
I vintras tittade jag på en lägenhet och märkte till min förvåning att den väckte någon slags längtan hos mig även om jag inte var redo att flytta då. Men jag vet att det finns alternativ. Jag har haft ett engagerande och ansvarsfullt jobb som jag nu har lämnat.
Ibland har det känts paradoxalt att lämna en bakfull make hemma för att delta i ett möte om hur man kan förebygga drogmissbruk. Nu har jag all tid i världen att ägna mig åt egna problem på gott och ont. Det är så klart helt bisarrt att jag går på medicin för att min man är sjuk. Jag behöver prata med någon som fattar vad det handlar om men jag känner motstånd mot att bli en i gruppen medberoende. Blygsel eller högmod - men jag har alltid haft svårt att inordna mig i en färdig grupp.
Jag fortsätter att skriva. På nätterna märker han inte vad jag gör. Då kan vi hjälpa varandra i vår egen tysta värld.
Kom att tänka på en dramaserie av Klas Östergren "soldater i månsken". Den finns på SVT.play. Vacker, vemodig.

Det har funnits en sån funktion som tyvärr försvunnit.

försvann! Många har hamnat i eget missbruk som konsekvens.... osv. Så ska det förstås vara.

En sak till: Konkreta övningar för att klargöra och styra sin tankar finns hos Carina Bång och i boken Djävulsdansen.
// mt

Jag har skummat igenom hela din tråd till morgonkaffet. Kanske du skulle göra detsamma? Jag fäste mig vid det som är så kännetecknande för oss medberoende, att fokus riktas mot missbrukaren, vad han (nästan alltid han) dricker, vad han säger/inte säger-tiger, och vad han gör. Helt naturligt att det blir så, det är ju hans drickande och åtföljande beteende som är problemet i vårt liv. Grejen är att det enda vi kan förändra är oss själva, hur vi tänker, vad vi gör, vart vi riktar fokus. Så enkelt och så väldigt, väldigt svårt. Steg ett (1) i 12-stegsprogrammen, att konstatera min maktlöshet... Samtidigt ta till sig möjligheten och hoppet - jag kan förändra mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva, regelbundet, och att du skulle öva dig på att fokusera på dig. På dina tankar och känslor och dina handlingsmönster. Öva dig på att släppa taget om mannen i tanke och handling. Känslorna tror jag du ska ta emot och acceptera och ta hand om. Jag ser att jag tidigt skrev om Al-Anon, har du varit på möten? Hur blev det med Valet? Och hur blev det med lägenheten?

Att dämpa din oro och 'köpa' sömn med Stilnoct och andra tabletter är en sorglig väg. Om jag förstod rätt är du 'friherinna' nu och inte beroende av att fungera på jobbet. I så fall tycker jag att du kan skriva här i stället för att sova på tabletter någon natt nu och då. Jag känner bävan när jag skriver detta men jag känner att jag måste... Många har leta in i eget missbruk som konsekvens av att försöka hantera livet med andra missbrukare.

Läs din tråd! Ta vara på de tips du fått där! Skriv, skriv, skriv här! Tusen styrkekramar / mt

Hittar inte var man kan redigera en en post som man redan sparat. För att rätta till ev fel. Någon som vet får gärna informera.

Tack för din kommentar Livetsliv. Det känns skönt att inte vara helt ensam i det som är det ensammaste jag upplevt. Det är så mycket känslor just nu. Det rasar en kamp inom mig. Jag är rädd och rädslan är komplex och inte vit som snö ska villigt erkännas. Jag är insyltad i detta natruligtvis. Självklart är det så att det inte är någon slump att man som medberoende barn till en dysfunktionell familj hittat strategier att försöka lappa och laga de människor som är livsviktiga för ens existens. Men är en man livsviktig för min existens nu som vuxen? Och är han livsviktig för mig när han gör mig besviken och sårar det barn jag bett honom att vara rädd för? Svaret är ju naturligtvis NEJ. Ändå är jag där som den missbrukare jag är på kärlek. Jag VILL inte se att han inte VILL. Jag VILL inte acceptera att han bara använt mig för att nå sina mål, dvs att fly från sin ångest. Jag vet att han i början sa saker som att han är rädd för att jag bara ska vara hans "gosedjur", en "leksak" och att han sa ofta att han saknade mig "egoistiskt". Jag kunde inte skilja på detta och kunde inte värja mig från hans trängande behov av mig och blev bekräftad av att någon behövde mig. Det är tragiskt. Jag är inte värd bara detta lilla såklart, vem är det, men jag nöjer mig med det och tappar respekt i andras ögon när jag egentligen bara önskar närhet och trygghet och kontinuitet, dvs det enda jag absolut inte fått utom i korta stunder av vår relation. Jag brottas med ångest och rädsla för att kanske aldrig mer få något livstecken från denna man, då jag plockats bort från hans lista över legitima anhöriga som får möjligheten att hjälpa honom. Kommer någon av hans anhöriga någonsin kontakta mig om han t ex skulle bli inlagd? Innan var jag den man ringde för att vara behjälplig att kasta mig i taxibilar och ambulanser, nu är jag "ingen" och får höra att jag "inte tillhör hans familj". Jag är så ledsen och jag är så platt. Hur kan någon som jag velat så väl och som jag gett så mycket av min kärlek behandla mig så illa? Hur kan han straffa mig efter att han rekryterat mig med en delvis underförstådd önskan att "hjälpa honom att skydda sig mot missbruksjaget" eller hur han uttryckte det. Jag har gjort det jag trodde han ville, dvs försökt att stoppa honom från sin egen djävulska vilja att använda den drog som gör hans liv så trasigt och efteråt så straffas JAG, bara jag för att jag tagit denna roll när jag egentligen bara velat ha kärlek och en man i mitt liv. Det är snurrigt nu och jag är rädd att jag snart kommer åka dit igen, för att få en smula av den bekräftelse på att jag "är någon", den bekräftlse som han uppenbarligen varken kan eller vill ge mig. Med andra ord jag FÅR inte åka dit, detta skulle vara att låta honom få rätt i sitt nya förakt mot mig, dvs att jag inte lyssnar på honom och därför inte är hans vän. Han vill vara ifred, han vill inte att "folk ska komma till hans hus". Han ser det så, men ofta då jag ändå åkt dit har han tackat mig hundra gånger och rullat ihop sig hos mig som en liten hundvalp. Det är som att det är två delar av honom som strider, den delen som jag vill ha, den goda, och den andra "missbrukardjävulen" som avskyr att jag kommer och som föraktar mig för det. Svårt att vara anhörig. Svårt att vara jag. Svårt att vara ensam nu. Ska kanske ge al-anon en chans igen. Jag fick nästan panikångest förra gången och inte orkat gå dit igen. Men ska kanske... Någon som varit på ett öppet AA - möte? Tänker att det kan vara nyttigt att lyssna på nyktra alkoholister för att förstå att det kanske eventuellt inte är personligt det jag utsätts för nu - att det är projektioner. Jag tar åt mig som en svamp och jag dryper av sorg och självförakt. Tacksam för att du som läst lyssnat på dessa tidigare morgonångestpräglade tankar. So long.

Det regnar. Jag försöker sova. Tankarna går runt runt,leder ingenstans. Jag skulle vilja gråta, jag behöver tröst. En trygg famn, någon som smeker mitt huvud och talar om att snart blir allt bra igen, gråt du bara. Mamma? Du finns inte längre och jag hade inte kunnat berätta om hur det är. Pappa? Nej, du har varit borta i många år men kanske hade du kunnat ta emot min sorg och mina tvivel.
Barnen? De ska få tröst av sin mor och inte bära hennes otrygghet. Min man? Som avskyr självupptagna människor som tycker synd om sig själva och som uppfattar gråt som en anklagelse för att ge honom dåligt samvete, rent av en provokation.
Kemikalierna dämpar, velafaxin coolar ner, med Stilnoct kan man somna till sist. Mjuka barnkramar värmer och gläder.