Senaste kommentarerna i forumet

@Flarran jag önskar verkligen att vi ska kunna prata om det på ett ärligt och öppet sätt. Och det är just de tillfällena när han öppnade sig och kändes ärlig som hoppet alltid tändes hos mig om att det kan bli bra. Att han är värd att få en chans. Min känsla är att ingen i hans omgivning fattar hur illa det är. De kanske fattar men har givit upp? Låtsas om att det inte är så farligt?

Du ställer viktiga frågor. Vad innebär en relation för mig? Ömsesidighet antar jag. Och jag förstår att han är inte kapabel till det på grund av den här hemska sjukdomen. Jag har varit ovetande om hur mycket elände alkoholen ställer till med. Jag har varit ovetande om att, precis som vid obotlig cancer, kan man bara se på hur en annan människa förtvinar. Den maktlösheten är så otroligt svår att stå ut med.
Jag har förstått att jag behöver hjälp själv. Hela mitt liv handlar om att vara medberoende. Det är en tung insikt att bära vid 58 års ålder.

Jag har ansökt om att få hjälp av kommunens beroendeenhet och jag hoppas att så småningom bli helare än vad jag känner mig just nu.

Jag kommer att göra allt jag kan för att jag inte ska sluta som en bitter människa som har varit offer hela sitt liv. Tack för dina värdefulla tankar!❤️

@hoppfull2024 tack för dina stärkande ord. Det är så smärtsamt och sorligt, men jag börjar förstå att inte ens detta kommer att bli en vändpunkt i hans liv. Jag träffade honom efter en tuff period i mitt liv, efter mycket kämpande och sorg, när jag äntligen kom i balans igen. Och jag var på väg att ge upp otaliga gånger när dalarna i förhållandet kom. När jag blev trött på lögner, att alltid ge och kämpa och leva på hoppet att det kan bli bra. Jag förstår nu att det är med mig själv jag måste jobba med, men det känns tufft och ganska ensamt.
Tack för att ni finns här och ger stöd. Det betyder otroligt mycket att veta att man inte är ensam. ❤️

Känner fortfarande att jag står och stampar inte över det praktiska, men det känslomässiga. Jag känner att jag inte kommer vidare, han finns konstant i mina tankar och jag känner mig inte fri. Vet inte hur jag ska göra för att känna mig fri heller? Hittar inget direkt som jag känner för att göra, känner mig låst, ensam, svag.
Banden sitter hårt och det är fortfarande en del praktiskt som stökar till det med, han har fortfarande en massa grejer kvar här vilket också gör att jag blir låst på min egendom med. Han ockuperar både hjärna, hjärta och plats.
För honom är det jättebra då han slipper betala för förråd.
Jag ser fortfarande för mycket gott i honom och jag fattar inte varför.

@Nilla24 jag tycker att du gjorde helt rätt som anmälde till polisen men jag tycker samtidigt att om han vill lägga erat förhållande på is så gör det, framförallt för din egen skull. Jag har själv levt i medberoende och är själv nykter alkoholist och jag vet att hur mycket man än vill hjälpa så går det inte. Det är först när man börjar sätta gränser för sin egen skull som man kan må bättre själv, för det blir en enda karusell av det hela och det blir bara mer och mer destruktivt. Jag tror han är alldeles för fast i sitt beroende för att inse att du egentligen bara vill honom väl och i det skedet rättfärdigar han bara sitt eget beteende och söker stöd i den som håller med. Vill han att ni tar en paus i ert förhållande så välkomna det, för det kan bli till en förändring i ditt liv. Förmodligen inte i hans men hur sorgligt det än är, så kan vi som medberoende inte hjälpa den motparten i det.
Stort lycka till!❤️

@Nilla24
Tack, ja visst är det svårt. Jag provade i så många år.
Det är en process. Och alla måste gå igenom sina faser. Och hinna landa i sig själv.
För mycket behöver bearbetas.
Vare sig man vill eller inte.
Det går aldrig att fly från vad man varit med om.
Då riskerar man att själv hamna i ett osunt beteende, flykt eller eget missbruk.
Säger jag utifrån min egen erfarenhet. Och genom att ha observerat omgivningen i mer än 20 år.
Tack för att du ger respons. Kanske kan min erfarenhet bidra till att så frön för någon.

Det är inte på grund av dig & otroheten han blivit alkoholist/beroende. Han är beroende av alkohol och han skyller på dig/otroheten för att du ska dra på dig skuld och få dåligt samvete & för att sätta sig själv i någon form av offerroll. Det ska få dig att känna ansvar för att hjälpa/ta hand om honom och inte lämna honom.

Jag har inte varit otrogen, men min sambo gör exakt samma sak mot mig i andra avseenden. Jag är också trött, allt jag vill är att få lite lugn och ro runt mig och barnen.

Känner igen den känslan - ska jag leta nytt boende när han beter sig illa? Sticka mitt i natten?
Men tyvärr är det ju så - det är vi som måste ordna boende - det går inte att låta en aktiv missbrukare bestämma över detta.

Och det är den bästa investeringen för oss o våra barn.

Idag var vi tvungna att lämna hemmet, det är inte rättvist.

Jag är trött efter jul & nyår med mycket drickande, tjafs, bråk och trakasserier.

Idag rann lixom bägaren över, som många gånger förut.. Jag orkade inte ta mer skit..

Lämnade hemmet med dottern för att komma undan trakasserierna och bråket. Det är orättvist. Det är orättvist att det alltid är jag som ska behöva lämna & söka trygghet i tillfälliga lösningar, när det är han som beter sig som en idiot. Jag är ledsen, trött & jag vill bara vara hemma, utan honom.

@Nilla24 Tycker det blir lite semantik. Egentligen, om jag förstår dig rätt, började du inte med att sätta dit honom. Snarare försökte du få honom att öppna upp. Att börja prata om det han smyger med. När han då ljuger och drar iväg med bilen så ringde du polisen. En riktig samvetsfråga.

Man kan ju inte säga att det var fel egentligen. Hårt kanske men inte fel. Det han gjorde däremot var fel. Att han ljuger för dig och och sedan kör onykter. Det är fel. Kan förstå att skammen blir för stor för honom att hantera. Att han tappar ansiktet. Det kanske man kan säga till honom? Att du är ledsen att för den konsekvensen. Att du gärna vill att ni kommunicerar bättre för att slippa hamna där. Sedan skulle man ju vilja veta hur han tycker du borde agerat givet så som situationen var? Vad var alternativen när han gjorde som han gjorde. Hur skulle han gjort om det var omvända roller?

Om han inte är villig att vara ärlig med dig. Prata om bakgrunden till drickandet och att ni hittar ett sätt att faktiskt prata om allt på ett respektfullt sätt blir det ju svårt att bygga en framtid ihop. Hur gör man det om man inte kan vara ärliga med varandra?

Svår sits du sitter i. Frågan är vad som är viktigt för dig i en relation? Vad du vill ha ut av en? Viktigt att klargöra för sig själv tror jag så man inte hamnar i medberoende här. Tappar fotfästet och tystas för att vara honom tillags.

Gjort är gjort från bådas sida. Frågan är om ni vill vara med varandra och i så fall hur man kan göra för att ni båda ska återfå förtroendet för varandra? Ska det lyckas måste han nog släppa skammen och sin kaktus i form av beteende och du måste nog våga formulera vad en relation innebär för dig. Sätta gränser samtidigt som ni måste hitta till ärlig respektfull dialog. En där båda känner att det finns utrymme att vara ärliga, ha tillit och vara respektfulla mot varandra. Behöver man ringa polisen så har det ju gått rätt långt utför. Det måste även han inse och medverka till att hitta en bättre kommunikation framåt. Han måste ju inse att du blir orolig när han ljuger & drar iväg med bilen onykter. Den går ju inte bara att sopa under mattan.

Hej! Nilla24, Det finns väl ingen tvekan om att du gjorde rätt att anmäla en förare som du visste var berusad. Detta kan jag säga och då har jag ändå kört rätt onykter själv en gång på vinst och förlust för att hämta öl vilket jag inte kan säga att man känner sig direkt stolt över. Sent på natten, lite trafik och att man var rätt ung för längesen för över 35 år sedan. Då hade jag ett rätt så färskt körkort, vilket ändå inte är någon ursäkt för beteendet då det kunde ha gått hur som helst. Berusade personer ska inte framföra fordon. Hade jag stoppats av polis och då fått körkortet indraget så hade jag haft största förståelse för detta. Du kan vara stolt över din insats, du kan kan ha räddat både hans och andras liv. Man kan förstå att han som åkte dit just nu kan vara förbannad. Men nu vet du ju vad det är för person du har att göra med liksom. Vill du verkligen bilda familj med en person som är så pass respektlös är nog mer frågan du nog bör ställa dig så att säga.

Tack fina ni!

Klart du skulle ringa polisen. Hur hade du (eller hans bror) känt ifall han hade kört ihjäl någon? Han tog inte sitt ansvar mot andra människor som ska vistas i trafiken med honom och då tog du det åt honom och för det ska du ha all eloge. Jag vill inte att det finns grovt fulla människor som framför sin bil bland barn och andra oskyldiga. Förlåt men hans bror är en idiot.

Det är självklart att man ska anmäla. Rattfylleri är livsfarligt. Hoppas de tar hans körkort innan han kör ihjäl sig själv eller någon annan.

Felet är körningen inte anmälan kram!

@bella70 Tack för att du berättar.

Jag har gjort detsamma. Två ggr.
Står för det och anser att det är en skyldighet.
Vill heller inte ha ett liv på mitt samvete utan att jag gjort det jag kan o polisanmält pågående rattfylla.
Mannen ifråga mår nu bättre och har aldrig klandrat mig för detta.
Tror ingen gör det som inte är medberoende.

Kort sagt, bra gjort!!

Så kloka tankar @ självomhändertagande. Tack för dem. Det är så svårt att göra det man vet att man borde göra…

@S mamma
Jag orkade inte heller höra på andras hemska situationer. Gick på ett Al-anon och aldrig mer. En ung kvinna med bebis hade bebisen henna med en full man. Då ville jag ha barn. Jag förstod att jag inte kunde ha barn med mitt ex.
Så kanske det var meningen att träffa denna unga nyblivna mamman.
Jag fick en wake up call.
Jag gick till en terapeut som anhörig inom beroendevården, men hon hade ett sätt som inte passade mig.
Jag fick en adhd för ett par år sedan och
hade svårt att tolka andra tidigare. Jag kan fortfarande ha svårt att tolka andra, men jag vet om det och tar inte längre åt mig.
Jag har varit sjuk i en bipolaritet och det var min psykiater som gjorde mig uppmärksam om att jag var medberoende.
Fick möjlighet till samtal inom psykiatrin, men ville inte träffa någon där. Så jag träffade en präst, då jag ville tala om livet som en människa.
Inom vården var jag trött på att vara patient inom psykiatrin. Men det var då.
Idag är jag frisk sedan många år och jag tar den hjälp jag får, vid behov.
Men jag gick till en AT läkare och sa "jag vill blir fri från mitt medberoende" och jag fick hjälp av en psykolog att sätta gränser.
Har hjälpt andra i hela mitt liv, tills jag satte gränser efter att mitt ex flyttade ut.
Jag vill bara leva mitt friska liv nu. Och att sätta gränser är en färskvara.
Jag övar hela tiden. Mindfulnessträningen blev min räddning. Jag började lyssna på mina behov.
Och det var då jag sökte upp en AT läkare, som var lyhörd. Då hade jag sökt hjälp i flera år innan.
Även bland familjen till mitt ex där flera är läkare.
Och alla lika medberoende.
Man får kämpa på!
Kämpa på.
Det är en process.
Och det är viktigt att skratta och må bra samtidigt som djävulsdansen pågår.
Livet.
Skörheten.
Mellan det sjuka och friska
Jag har "tur" som fått erfara egen psykisk ohälsa, men som blev frisk. Erfarenheten av att vara patient och förståelse för att arbeta med mig själv är en gåva, för mitt liv.
Jag har förlorat två vänner med bipolär sjukdom i självmord. Båda självmedicinerade och det är livsfarligt.
Men måste ta ansvar för sitt liv.
Du kan bara ta ansvar för ditt.
Och ev för dina barnbarn. Jag vet inte. Det är inte lätt.

@JoYo
Förnekelse, kropp och själ gör nog mycket för att skona en från vad som egentligen händer. Självbevarelsedrift.
För då måste man ju ta tag i saker och ting. Förstår man vad som händer, kan det ju innebära jobbiga känslor. Kroppens och själens sätt att skydda sig. Det gäller ju och kan ju gälla, tänker jag, både den i ett missbruk och anhöriga. Och den delen hos missbrukaren att lägga över ansvar på andra - för att slippa "tampas" med det - beroendet som agerar.

Säkert mellan varven slås de av hur anhöriga mår och mår dåligt över detta, men sedan tar en demon över igen.
Sådan otrolig kraft i denna helvetes drycken.

Ingen kan säga vad han kommer att göra, man vill så gärna hjälpa, jag har varit där. Men, att söka hjälp vet ju bara den andra. Som nämnts här ovan, han måste vilja själv. Du kan inte göra det för honom.

KRAM!

Tack för dina ord @Samsung50! Jag förstår i huvudet att det är så, speciellt som jag under relationen undrat vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk eller liknande då empatin på senare tid varit mer eller mindre 0. Och känt mig väldigt ensam.

Det var ensamt att veta att man är den enda som kan köra om något skulle hända.

Att aldrig få förståelse för det man känner.

Och när man känner att den andre ”försvinner” in i dimman.

Jag ska påminna mig om det när rädslan kommer.

Tack🙏🏼

@JoYo det är svårt att sluta försöka ta ansvar för någon om man är eller varit medberoende. Man kanske vill tro att man genom sin oro kommer att hjälpa dem på något sätt. Sannolikt är det så att man inte bidrar till deras tillfrisknande alls - har de ingen sjukdomsinsikt eller vilja att genomgå behandling så kommer inget hända. Vad som kommer hända kan ju ingen veta. Fortsätter han supa så kommer det nog bara gå åt ett håll.
Mitt ex har supit mer än halva livet och även om han lyckats behålla sitt hus och har ett jobb så är hans psykiska hälsa och missbruk det som gör att han hela tiden får problem. Han vill inte söka hjälp frivilligt, han saknar sjukdomsinsikt, och när hans jobb tvingat honom att söka vård sa han efter ett par dagars behandling att han minsann var frisk nu.
Det enda man kan göra är att fokusera på sig själv och sin egen hälsa. Det är ditt ansvar, precis som att hans liv och hans hälsa är hans ansvar. 🤗

@Såjävlatrött

Hej. 🌹
Att bli av med medberoendet ja ...

Jag har jättesvårt att uppskatta tid, men det är ju trots allt en process att komma genom.

Det jag gjorde var mycket att ta dagen som den kom och att inte planera så mycket, för jag var totalt slut mentalt. Som många av oss varit och är ... 🌸

Mindfulness-övningar gjorde jag, hade före förhållandet med exet köpt en sådan. Gick på massage.

När det gäller mig så fick jag fundera på vad jag behövde och inte.
Jag tänkte tillbaka om det fanns något jag slutat göra, men som jag gjort tidigare och uppskattade.
Ibland orkade jag dock inte utan var bara hemma, ibland så liksom tvingade jag mig iväg på saker det var länge sedan jag gjort - och det blev ofta hur bra som helst.
Det var bland annat en känsla av att ha kontroll över läget som gjorde att jag började känna ett lugn. För annars har man ju gått efter annans dagsform och inte alltid haft fokus på det man själv har planerat och inte haft kontroll.

Därtill har jag tänkt på motion, jag har haft stort behov av att röra på mig. Det har till exempel blivit promenader.

Och så har jag hållit på med växter, har också med kontroll att göra tror jag samt möjlighet till skapa vad man önskar.
Att planera vad köpa och vart placera växterna t ex under våren och sommaren.

Jag har också målat en del.

Avslutningsvis har jag också haft kontakt med anhöriga till människor med beroende samt även med nyktra alkoholister.

Av nyktra alkoholisterna har jag fått ökad förståelse och av det och min vardag så växte det fram en acceptans och någon slags mer inre lugn och ödmjukhet.

Man är maktlös, men att den känslan kom att alltmer bli hanterbar. Och därav en väg att komma bort från medberoendet, eller åtminstone känna ett litet lugn inombords. Och inte bara oro, sorg och frustration.

Då jag läser dessa två sista stycken känns det flummigt och märkligt, men så har jag fungerat. 🤔

Att ta tillvara sitt eget mående, man kan inte ta hand om andras dito.
Ett stöd kan man vara, men ingen hjälp. Det finns andra för det, den dagen en person söker hjälp.

Kram, sköt om dig.
Hoppas att Du hittar sätt att komma vidare. Att andra också skriver här, att du får tips och kanske kan "plocka" och hitta de sätt som passar dig på din väg bort från medberoendet.
Varma tankar till Dig.
🌹💜

Ah, såg nu att du redan har samtalsstöd. Toppen!

Hej JoYo! Det låter inte det minsta konstigt i mina öron - jag känner igen förnekelsen totalt!❤️

Jag flyttade ifrån min man igår, av många olika skäl och under dagen gick jag igenom alla möjliga konstigheter han sagt och gjort som är mina anledningar att gå. Och så kom jag plötsligt på: jamen han dricker ju också! Hur kunde jag ”glömma” det på min lista (som jag behöver hålla nära just nu för att stärka mig i mitt beslut).

Det händer någon väldigt konstig grej där tror jag. Man ifrågasätter och de har alltid en miljon anledningar till att det blev så här just den här gången. Och de låter så tvärsäkra på sin sak, att de har rätt och en annan har fel.

Vad som händer nu kan bara han själv påverka. Det enda du kan göra är att sätta gränser i kontakten utifrån vad som blir bra för dig (detsamma med era stora barn).

En vän som blivit nykter efter många års missbruk berättade för mig att det absolut enda som hjälpt honom att tillfriskna var att människor tog avstånd. Under väldigt lång tid tyckte han bara att alla var idioter! Men när han höll på att förlora precis allt så lyckades han med rehabiliteringen.

Jag tänker att det förstås också händer något på vår sida under den här processen och tänker att det nog är den du behöver fokusera på just nu. Jag fick en kuratorskontakt på vårdcentralen och känner att det har hjälpt massor redan efter bara ett par samtal. Att läsa trådarna här har också hjälpt mycket av igenkänning och att kunna hämta styrka i andras kraft.

Ta hand om dig och barnen!

Grattis till din nya lägenhet och ditt nya liv med lugn och trygghet. Starkt av dig!
Jag flyttade för en tid sedan. Du nämnde att du är rädd att bli ensam. Jag är mer själv nu är tidigare men jag känner mig inte ensam. Jag lever hellre själv hela livet än lever tillsammans med någon med missbruk för så ensam jag kände mig då vill jag inte uppleva igen. Ta hand om dig!