Senaste kommentarerna i forumet

Tack :)
Ja det är svårt o sätta gränser...
det får man vänja sig med lite itaget

Vad kul,hon har jag aldrig läst.Måste låna en bok av henne.Kul att se att du passerat din 9 veckorsgräns också

Det är märkligt. Jag började på en ny bok för ett tag sen. Moderspassion av Majgull Axelsson. Jag kom att tänka på dig så fort jag började läsa. Inte på grund av handlingen utan på grund av det sätt hon skriver. Visst är det fantastiskt hur man kan påverkas av ett forum?

Det känns gott i hjärteroten att läsa om lugnet i dig. Må det ha funnit en permanent adress. Kram.

Kan det bero på att han är nykter och att jag därför kan simma lugnt?
Bryts allt när och om han börjar dricka igen?
Kanske,det får tiden utvisa.

mig som beroende och för medberoende är det en övningssak att lära sig att sätta gränser. Det lilla ordet NEJ kan vara oerhört svårt att få ur sig.
För mig är det livsnödvändigt att hålla min gräns mot det som stör mitt mående. Om jag vacklar är jag genast tillbaka i det dåliga mående jag hade i mitt förra liv och det vill jag inte.
Jag fick också tidigt lära mig att skilja mellan "tycka synd om" och känna empati. "Tycka synd om" innebär att jag går in helt i motpartens liv och tar på mig dennes ansvar = Sätt en gräns. Att känna empati innebär för mig mer att konstatera vad som händer, inte känslokallt, men med distans så jag inte dras med och försöker ställa till rätta. "Lev och låt leva"

Du gör ett bra jobb Trojja och är på väg till ditt egna liv ! Sköt om dig !

Först - så fint att du tänker på din mamma!!

Men - din mormor och moster har (tyvärr) rätt - hon måste nå sin botten innan hon väljer att söka hjälp. Det som är botten för dig behöver inte vara hennes botten.

Det du kan göra är att gå på AlAnon-möten, skriva här på forumet... Det viktigaste är att du får hjälp att inte ta ansvar för henne, för det är inte ditt ansvar och vad du än gör så kommer hon inte sluta dricka förrän hon väljer det själv. Det är hårda ord, men du är viktig!

Så sant som det var sagt. Det var så som jag trodde.....varför bli förvånad ens :-(
Hörde i luren att det "firades" från han och sin bror och far. Samtalet blev ord som sas som jag nu varken vill se eller höra ifrån han. Jag skulle dels dra åt helvete och jag sa det räcker nu. Och vill du att jag gör det så gör jag det sa jag.....sa hej då och la på luren.
Det var en studenten det. Nu skall jag behöva förklara för barnen och sen vet jag inte om jag skall träffa hans dotter som tar studenten, och överlämna hennes present. Det är så sorgligt detta och vet inte hur jag skall orka mera..... :-( Hatar alkohol för vad den gör med en människa som är så go annars.

Nu har jag läst flera inlägg och tankar från många av er här på forumet kring medberoende, vilket är väldigt intressant och insikterna ökar jättemycket. Jag befinner mig i fasen att jag tagit mig hit precis, antagligen för att jag någonstans insett att det finns ett problem som inte går att bortse ifrån även om jag inte vet om det är tillräckligt för att ta upp. Jag bor med mina två barn och min sambo(inte mamma till barnen). Min sambo är helt fantastisk med barnen och väldigt omtänksam, hon älskar mig och gör massor för mig. Men… jag märkte efter några månader in i vår relation att hon hade väldigt svårt att hålla sig på en lagom nivå med alkoholen, det blev lätt att glas på glas rann ner utan någon större hejd. Jag visste också att hennes pappa är alkoholist( Nykter sådan till största del) och att hon gått mycket på möten i form av AlAnon, att det här var tufft ämne för henne. Hur som helst har jag vid ett antal tillfällen påpekat att hon dricker väldigt mycket och en gång påpekade jag att det kanske var onödigt i tanke på hennes pappa. Att det kanske är lätt att hamna i samma beroende. Den gången blev hon väldigt arg och tyckte jag var otroligt okunnig och okänsligt eftersom att det här var en så himla tuff sak för henne och att hon gått på så många möten för bli kvitt skuldkänslorna. Jag kände mig jättedum. Nästan varje gång jag påpekat det här med intaget av alkohol har hon blivit väldigt uppriven och ibland riktigt arg vilket fått mig att känna skuld. Jag inser att sådana diskussioner inte går att ha vid intag av alkohol så jag försöker nu prata om det i nyktert tillstånd. Hon är till viss del insiktsfull med att hon har svårt med ”lagom”, både när det gäller mat och dryck(hon har även svårt att bibehålla vikten och går upp o ner genom dieter) och vi pratar mycket om det här. Jag försöker ge råd, försöker stötta så hon klarar av det. Men så fort det slinker ner ett glas vin så kan det rinna iväg på båda fronter, först många glas och sedan äta när ”fyllehunger” slår till. Jag har sett det många gånger och påpekat mönstret. Hon skäms och får mig att skämmas för att jag får henne att må dåligt och ha ångest. Jag mår som sämst när hon dricker och jag märker att hon är påverkad, att hon är överdrivet glad, sprallig eller ibland sluddrar lite när mina barn är närvarande. För jag tänker, om jag märker av det så måste mina barn också reagera på det, en personlighetsförändring går inte barn förbi. Jag har många gånger funderat över om det beror på om jag är extra känslig för när personer jag känner får en personlighetsförändring, för det har funnits där långt tillbaka. Jag blir lätt illa berörd och mår dåligt av att någon jag känner visar en sida som jag inte förstår eller har kontroll över(vilket oftast sker med droger av olika slag). Det här har jag berättat för min sambo. Och hon tycker väl att det delvis har att göra med min egen KBT, att jag måste särskilja på mina känslor och vad som är sant.
Ok, det var lite om känslorna jag har men jag tror jag bara behöver få veta om mina tankar är rätt. Om en person kan dricka en flaska vin 4-5 dagar i veckan under perioder, på ett ohämmat sätt utan att det är onormalt. De gånger hon inte dricker är när hon går på shake- diet, då är det noll av allt istället. Antar att dessa perioder gör mig mer tolerant och glömmer, men så fort hon slutar med dieten kommer vinet fram igen och mängder av förslag om vin till maten, gå ut och unna sig nåt på restaurang mm. Jag är rädd för att jag inte vågar lyssna på signalerna och att de kommer i olika omgångar så att jag tolererar hennes beteende för länge för att kunna inse att det gått för långt. Vi har pratat om att skaffa ett gemensamt barn, gifta oss mm men jag tvekar just pga att jag inte vet om jag kan lita på henne. Jag har skilt mig en gång och vill inte göra det igen, vill inte gifta in mig i ett medberoende som gör att både jag och mina barn tar skada; även om det inte sker just idag utan kanske om några år.
Idag är det torsdag. Det står en BIB här i köket som hon köpte igår. Jag tog ett glas till middagsmaten, hon tog minst 8 glas. Vägde BIB:en och 1 liter hade typ gått åt. Kvällen innan blev det en knapp flaska rött, för tre dagar sedan en flaska rosé. Ikväll ska hon ut och drick en gäng öl med kompisar…
Jag försöker visa med mitt beteende att man kan dricka 1-2 glas och stoppa sen, särskilt på en vardag, men det känns ju fruktlöst. Kommer sluta i att jag inte dricker något och det kommer inte hjälpa heller, för hon hittar ursäkter att ta ”ett glas”. Min plan är nu att avvakta, observera, skriva ner(råd jag fick här) en dagbok om vad som sker. Se hur långt det går innan hon själv reagerar, om hon reagerar. Antagligen kommer hon gå upp i vikt och få panik igen och börja gå på diet. Tillbaka igen till mönstret ”Allt eller inget” och loopen börjar om. Vad säger man, är det värt att ställa upp ett tufft ultimatum direkt? Säga att antingen börjar du jobba aktivt med att dricka lagom eller så är det tack och adjö? Om hon älskar mig så mycket som hon säger sig göra så borde ju detta vara den bästa pressen? Visst skulle jag önska att vi kan leva ihop men jag orkar inte hålla på i åratal med att övertyga henne om att ta det lugnt heller. Har innan detta lämnat ett långt förhållande där jag upplevde att jag fick dra en människa vilket sliter sönder all passion. Om en människa inte vill bli hjälp kan man inte göra något…

så kommer den berömda sinnesron igen.Den bor i mig många timmar i sträck.Den är inte påträngande,hysterisk eller rolig.
Den bara finns där som en mjuk smekning som påminner mig om att livet faktiskt är till för att levas.
Tv programmen går att se,en hårdmacka med kaviar är helt ok till frukost.Dagen känns ok utan berg och dalbanor.
Tankarna glider inte iväg hela tiden till ex eller flörtar utan stannar hos mig för det mesta.

Mitt sorgeår är kanske till ända med allt vad det inneburit av känslostormar och slitningar i själen?
Jag vet ju av erfarenhet att nya dippar kommer, men just nu så känns mitt liv så mycket mer normalt än vad det gjort det sista året.
Då har jag pendlat mellan dessa känslolägen av försiktig lycka och djup sorg men nu känns känslan mer solid.
Hoppas att jag inte har fel.

Det är en så jobbig känsla att känna sig ensam. Ibland känner jag att jag inte orkar med det här men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag finner inga lösningar, det känns som jag sitter fast. Jag skulle vilja åka o hälsa på min nya "vän" men jag vet inte om jag vågar det, är så rädd för vad alla ska tycka. Är rädd för hur barnen ska reagera o att de ska ta avstånd från mig. Även fast de har sagt att de vill att jag ska träffa nån. Det känns som jag måste anpassa mig till andra hela tiden o vågar inte ta några egna beslut. Jag känner att jag måste fråga andra om lov vad jag än gör. Jag är rädd för vad mitt ex ska säga o göra om han får reda åå att jag träffar någon annan. Hur länge ska man vänta? Jag vet, det finns väl inget riktigt svar på den frågan. Till midsommar har "han" väntat ett år på mig o jag känner att jag kan inte be honom vänta längre. Jag känner starkt för honom o tror att det skulle kunna bli nåt. Men jag vet inte om jag vågar, om jag riskerar att kontakten med barnen blir sämre. Usch vad snurrig jag är, behövde bara skriva av mig lite.

Men som så många av oss så griper vi den där lilla luckan av lögn för att bygga upp vår sanning som känns bättre att luta sig mot.Varför vi gör så vet jag inte.
Men kanske alla dammluckor öppnas då och det vill vi för all världen inte.
Hålla emot lite till med allt vad vi har tills den alldeles av sig själv ramlar.

Kan du avstå att åka dit?
Du vet troligen innerst inne att han kommer att vara onykter och att mötet inte blir som du vill att det ska vara.
Kan du med detta avståndstagande visa just baksidan av din rygg för en gångs skull.
Och om du måste åka, kan du göra det på något villkor som känns bättre för dig än att låta hans drickande eller inte drickande vara det som bestämmer hur du ska agera?
Dvs kan du i förväg bestämma dig för ett scenario där du spelar huvudrollen istället för han?

Sitter och försöker finna ord men jag är tom på ord. Vet inte hur jag skall formulera mig, men är det sanning eller lögn som kommer från hans mun nu.
Hans pappa och bror kommit fram efter kört lång sträcka. De har kommit för att fira hans dotter som tar studenten på fredag.
Igår pratade vi och han ville att jag och barnen skulle komma och hälsa på hans pappa som jag inte träffat än. Ja vi kan komma och säga hej sa jag. Så det bestämde vi.
Idag lät det något annat. Jag ringer och säger att vi är på väg snart om det är ok?
Nä, säger han det är så himla mycket jag måste fixa innan studenten och jag måste fixa klart bilen, typ lacka den så den inte rostar nu när den skall stå ute. Den har stått i garaget och gästerna skall sitta i hans stora garage så då måste han köra ut bilen. Så visst den hinner säkert rosta på några dagar..... (det är en gammal Amazon han grejar med)
Så det är hans orsak att vi inte kunde komma helt plötsligt för han måste lacka och köra ut Amazonen från garaget och då behöver han hjälp från sin bror och far. Men att vi skulle säga hej en liten stund var plötsligt inte så viktigt.
Eller är det så att det är drickandet som blev viktigare. Hans bror vet jag redan vilken mängd han dricker och den är inte nådig. Ja vad skall jag tro. Bilen som måste fixas här och nu.... eller var det "firandet" att bror och pappa som kommit som han inte sett på ett år??!
Sanning......eller lögn....jag vet inte??!! :-(

Jag känner SÅ igen mig i det du skriver! Jag har en sambo som är åt det hållet, fast en karl. Jag har inga direkta råd till dig så, för jag sitter själv så djupt i skiten och vet inte vad jag ska göra. Någonstans vet jag att det inte kommer bli bättre, en gång missbrukare, alltid missbrukare.
Kanske är det enda rätta att lämna? För alla i samma sits. För tilliten är ju helt borta, kontrollbehovet kommer man väl aldrig våga släppa heller, och det är inte meningen att man ska gå runt med en knut i magen varje dag.
Rädslan att åka iväg, rädslan att ens komma hem, för man vet ju inte vilket skick man ska hitta sin partner i osv osv.. Listan kan ju fan bli en mil lång, minst!

Vi har oxå barn, en grabb på ett och ett halvt. Jag vågar knappt lämna honom ensam med sin pappa, för han dricker (inte mycket, men han dricker) när han är ensam med grabben. För hans del räcker det med 2-3 öl för att däcka som en klubbad säl och inte vakna om sonen skulle vakna om natten, eller ja, på morgonen dagen efter med. det är ett heltidsarbete att se till att han inte dricker, stuva och planera lediga dagar långt i förväg för att förhindra superi. Utmattad blir man. Jag vet iaf att jag måste lämna, jag måste göra det, jag ser ingen ljus i tunneln alls!
Men jag vet inte om jag kan, inte just nu, jag behöver någon med erfarenhet vid min sida som stöd.

Kanske det är något du behöver oxå? kanske inte för att lämna, om du inte vill, men att ha det stödet från någonannan?
Men tänk även på eran dotter, ä det värt att hon ser mamman i ett sådant skick?

Ta hand om dig

Det tar tid men vill man så går det...
:)

Ventilerar

det gjorde ont i mig att höra att han kände sig ledsen, men han sa också att han förtjänade det pga av alla gånger jag blivit ledsen på mina födelsedagar. Jo sa ja , men nu handlar det inte om nå hämd, utan allt handlar om självrespekt. Jag sa att ja hade haft en bra dag.

de vänner jag träffat nu på sistonde börjar förstå mer o mer att nåt håller på o förändras, o det var jag rädd för i början men inte nu längre, jag vågar säga jag lever själv, o att jag kan träffa andra om det sker

mitt ex låter eländig, sorgsen, och jag tycker inte om det, men jag kan inget göra. Han haft ofantliga chanser, till att medverka till att få till en bra relation, o att han försöker att bete sig fint nu, det har han gjort VARJE gång jag gått ifrån han. Skillnaden nu är att jag håller mig längre o längre ifrån allt..... ja om man inte räknar med min lilla natt med han nyligen.... suck

Jag har bearbetat seperationen länge, och det verkar som han börjar nu.
vet själv hur jobbigt det är med alla faser. Och jag lider redan med honom. Att veta att han kanske mår som jag gjorde när jag mådde som sämst, eller att han kommer hamna där känns jobbigt.
Kan tänka på de stunder jag gråtit av att han valt flaskan istället för ett liv med mig, men att idag inte känna lika starkt inför det. Tråkigt ? Ja det tycker jag, men jag tar på acepterandet av att så är det...
det finns en ro i det hela, det var en kamp atg komma till ron, o att det tar sån TIIIIID!! Det är allt innan som man blir galen av

att du mår bra idag!! Det går verkligen upp o ner hela tiden , ibland känner jag mig också glad o nästa dag kan det vara tvärtom o jag vill bara försvinna. Jag hoppas att de bra dagarna blir fler o fler o att de tillslut tar överhand. Det kan vara så lite som ska till för att dagen blir fötstörd o man börjar att tvivla o känner sig förvirrad. Jag tror att mitt ex också höll sig något så när nykter i början men absolut inte nu längre. Han kan inte ens hålla sig när barnen är hemma. Tycker att han borde väl skärpa till sig då så att de vill komma fler gånger men icke!! Suget efter flaskan är alltför stark. Det är sorgligt men han gör så jag känner mig säker på mitt beslut.jag tror också el vet att om jag skulle gå tillbaka så skulle ingenting förändras tyvärr!
Vi kommer att klara det här eller hur?
Kram<3

Ja, vi tänker och känner väldigt lika du och jag. Jag trodde också innan att det skulle vara så enkelt och skönt allting när jag verkligen hade lämnat. Men det har hittills varit väldigt jobbigt, men jag tror att jag gjort rätt. Jag har inget val. Kan inte leva som jag gjorde innan. Men det är som du säger, det är på ett annat sätt. Jag blev ju deprimerad av att leva tillsammans med honom.
Nu vet jag att han inte håller sig nykter längre heller, så om jag gick tillbaka skulle det bli precis som innan.
Jag har följt dig i din tråd sedan förra sommaren och jag kan verkligen identifiera mig med dig.
Idag mår jag ganska bra och det känns underbart!
Kram och tack för ditt svar, Izzy

Ja tack :)
Jo han vart ledsen för det, men ja har haft en kanon dag, så jag gjorde det rätta

Det är fruktansvärt tungt att tvingas gå igenom allt man tvingas gå igenom.
Det är svårt att behöva ta alla obehagliga sanningar som hinner ikapp en.Men dag läggs till dag och insikt läggs till insikt.
Ibland står de där,alla insikterna och skriker en i ansiktet.
Andra dagar lyckas man mota bort dom i ett hörn och man kan låtsas att allt ska bli bra och allt kommer att lösa sig.
Man berusar sig med hopp och framtidstro trots att sanningen ligger långt bort från den drömmen.
Men ibland så måste man få tro och hoppas även om chansen är minimal att det ska ske.För ibland så gör det ju faktiskt det, ibland så sker under.
Människor vaknar ur komatillstånd,Jesus vandrar på jorden :)
Nädå,självklart blir människor nyktra för egen maskin och vi anhöriga har vett och förstånd att resa oss upp ur askan och skapa ett eget liv trots det elände vi låtit oss dras med i.

Och framför allt, lite klokare och starkare blir vi oavsett om vi får till det med den vi älskar eller inte.

Det bästa vore att han var i sin supdimma och bad dig fara åt helvete!!
För då kanske du vaknar upp och inser att han inte vill förändra sig och inte vill sluta supa!

Eller så ringer du och om du har otur är han nykter och ångerfull och ber dig komma tillbaka......

Frågan är bara hur många varv till, i torktumlarn, du vill åka!
Du bestämmer själv och oavsett om du ringer, går tillbaka, snurrar några varv till, blir ännu mera kantstött eller väljer att låta bli att höra av dig och försöker ta hand om och hela dig själv så finns vi här!

Kraaaam och lycka till från en som talar lika mycket till sig själv, som till dig och som vet att vi tillsammans kan...

Segra

Fantastiskt bra gjort! Det är verkligen som du skrev tidigare - du kommer må dåligt hur du än gör, så då kan du lika gärna göra det rätta. :-) Bra jobbat!

Hej Hopp! =)

Det sista i ditt nick står inte för dig utan för han, han som hänger -lös...

Ser det så!
Du är Hopp och han Lös!!

Vet att det undermedvetna och våra ordval är viktigare än vi kan ana!
Där av mitt val av nickname... ;-)
För även om jag stundom känner mig hopplös och läget ser bedrövligt ut så vet jag att jag måste inbilla mig själv att det finns en lösning och en väg ut.

Jag lurade mitt undermedvetna genom mitt nick, tills jag började tro mig själv och tillslut så kommer känslan av att ha "segrat" vara min sanning! På riktigt! Det bara vet jag!

Å till din historia nu! Jag fattar verkligen att det gör ont! Ont så in i helvete!

Har upplevt samma känsla av både kärlek och lyckorus som du, tror jag, och de hemska kontrasterna som uppstår när den man älskar väljer något annat än en själv och förhållandet som man satsat på och hoppats på och levt i så länge!

Tror du vet precis vad du behöver göra! Så inga goda råd från mig, tror jag behövs.

Men forsätt läs och skriv av dig din ilska, frustration, sorg och besvikelse!
Här hjälper du anda genom att dela med dig av din historia!

Tillsammans kan vi

Segra

Har läst mer i från dig Ullabulla och du skriver precis allt som försigår även i mitt innre. Min egenbilja vill fortfarande ha honom och det kliar i fingrarna att lyfta lure och ringa.
Är bara rädd att han fortfarande är i supdimman och ber mig dra åt skogen.

Till Ulla bulla och det du skrev den 9 augusti 2014 "om jag kunde". Det kändes som om det var mig och min kärlek du skrev om.
Den här underbara personen som man ser mindre och mindre av och den här " andra " som hellre gör andra saker med andra som också dricker och skiter fullständigt i vad vi har bestämt och skulle göra. All svek !!!
Och endå är det precis som du skrev ..... skulle inget hellre önska än att jag kunde spola tillbaka tiden och hade jag satt hårt mot hårt då och fattat ..... så kanske han skulle gjort nåt åt sitt drickande. Jag undrar varje dag hur jag ska orka en till dag utan min stora kärlek. Honom har jag haft överseende med i mycket fast jag är kräsen igentligen . Fucking jävla liv !

Jag tror han lärt sig tyvärr att du kommer tillbaka när han vill sen?
ett upprepande mönster...
kan du ändra mönstret? Ja tror inte han kommer det. Det är du som kan styra det här. Men det kan du bara genom att ha styrka att göra det. En liten spalt jag fick läsa nånstans

varför slänger du inte stenen du håller så hårt i om du inte vill ha den kvar i din hand...
jag måste ha styrka att slänga den först