Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Är ny här.. Googlade och hittade denna sida i ren desperation. Jag misstänker att min man dricker i smyg. Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös och vet inte bad jag ska ta mig till. Upprinnelsen till mina misstankar är att kag hittade en gömd Box med vin nu på lantstället där vi är på semester. Jag har "haft koll" på boxen och ser att han tagit från den under veckan som gått. Jag hittade även ett kvitto där det framgår att han köpt 3 vinboxar som jag inte sett röken av. Han har alltså gömt dem. Nu i efterhand tror jag att han druckit även hemma då han betett sig underligt ibland. Vad ska jag göra? Ska jag konfrontera honom eller vänta och "samla bevis". Jag mår så dåligt av detta. Vi har två små barn på 2 år resp 6 mån..

Han kom hem till mig igår kväll o vi prata rätt mycke...
Jag sa att jag inte kände jag kunde lita på honom, att han får visa eget intresse på att bli bra.
Öppna foderluckan o säga när det tar emot, ta emot vad hjälp han kan få, även gå och prata med någon utomstående om hur han hanterar saker som går emot honom....och lyssna på det!
Han stanna rätt länge och fick sova över, som en vän...han har nog svårt förstå det med att va vänner, faktum är att jag e ju inte sugen på att ragga upp nått nytt men vill inte va flickvän till nån jag inte kan lita på heller!!!!
Men jag trivs i hans nyktra sällskap, för det mesta...inte när han blir hyper aktiv o inte går o prata med.
Råd mig någon.....

Som missbrukare av A kan jag bara instämma i det etanoldrift skriver. Vi dricker för att vi har ett sug även om vi vet att det är fel och att vi sårar, förstör andras liv. Vi gör det inte för att vi är genuint elaka utan för att vår kropp skriker efter nervgiftet alkohol. Vi kan inte bryta, eller ibland vill inte bryta. Fly är ju det bästa med a och att det dämpar ångest. Värsta med a är att den ger ny ångest, problemen samlas på en stoooor hög och vi överlämnar det åt vår partner att lösa. Så jo Linker du är i ett solklart medberoende, men det gör dig inte till en elak person på något sätt. Det är inte ditt fel att din man dricker, det fixar han så bra själv.
Missbrukare är ofta fega och tar den enklaste vägen, för de klarar inte av något annat i sin sjukdom. Det finns alltid svepskäl till att dricka. Fira något, få gäster, fly, man mår dåligt, någon är sjuk, någon har dött, frugan är taskig ja det finns alltid skäl. Så länge man har sina svepskäl till att dricka så har man inte heller problem med spriten, eller inte på ett helhjärtat sätt erkänt att man har problem med alkoholen. Detta är inget en partner kan påverka, tyvärr.

Vad du ska göra Linker är ett beslut som du måste ta och som du kan leva med. Antingen får du ge upp en del av ditt egna liv, ge upp en del av dina behov för att stanna kvar i en relation med en missbrukare. Eller förbereda på att lämna en partner man kanske har levt med under en lång tid och som man älskar. Detta är ju ett grymt val hur man än gör och därför behöver man stöttning oavsett valet. Valet måste komma från både hjärta och förnuft tillsammans.

Nej, att försöka resonera med en alkoholist, när denne är påverkad går bara inte.. Antingen blir de förbannade eller så vänder de allt man säger emot en.. Jodå, på "det" viset fungerar ju hjärnan på dem.. Men det är också så, att vill de inte själva, så kommer de heller aldrig att bli nyktra.
Sedan sitter de efteråt och tycker synd om sig själv för alla chanser de sumpat, när folk helt plötsligt gör allvar av sina hot att lämna dem (eller kommer med en massa lögner, för att de inte vågar titta på sitt eget missbruk..)
Du har ett val, att acceptera faktum, eller att leva ett eget liv.. Medberoende är vi i alla fall, vare sig vi kontrollerar eller ej... Detta på grund av att alkoholisten på sitt sätt kontrollerar våra liv!
Inte bjuder du hem folk om din man är full eller du vet med dig att han tänker dricka? Inte ställer du dig och säger till gästerna.. jag är förbannad idag, för gubben kom hem klapp kanon igår?.. Nej, du "håller god min", ler och säger välkommen.. eller hur?

Kanske ska du starta en egen tråd här, känns som om det vore en bra ide. Jag känner igen detta beteendet från mitt egna missbruk. Man säger saker som låter bra men sedan gör man tvärt om. Även om man vet att det är fel. Det är sjukdomen alkoholism som gör det. När man tänker på alkoholister tänker man på de gamla gubbarna och tanterna som sitter på parkbänken. Om han nu vet att han har bekymmer men ändå inte förmår att bryta kanske han bör ta hjälp av VC för att åter få antabus utskrivet och kanske kontakta AA. Välkommen hit Liz

Tack för din svar etanoldrift! Jag har bara ett liv och jag vill leva det fullt ut, och ska göra det! Önskar dig all lycka i livet! Var rädd om dig!
Kram

Hej,
Det känns på sätt och vis som att jag har ett problem som jag inte känner igen hos så många andr som lever med någon med alkoholproblem. På sätt och vis är det mycket mildare men ändå så väldig allvarligt och jättehemskt jobbigt. Jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu....jag märkte ganska snabbt när vi träffades att han inte tålde alkohol. Han blev alltid för full när vi festade ihop. Även väldigt tidigt berättade han för mig att han haft problem med alkohol och varit helt nykter i perioder...åkt rattfull utan körkort när han var ung och därför inte får ta körkort..att han ätit antabus och gått till beroendemottagning....bra tänkte jag..han är öppen och ärlig med sitt problem och försöker själv göra ngt åt det. Men han drack ganska mkt första året vi var tillsammans men hans familj är fantastisk o jag blev snabbt väldigt nära vän med hans systrar och mamma. Vi pratade alla om hans problem att han inte kan dricka osv. Jah fick mycket stöttning av dem. När jag träffade min sambo bodde han även tillsammans med sin syster men han flyttade snabbt hem till mig. Han hade aldrig tidigare bott med en tjej men vi var störtförälskade och hans systrar sa att de var i chock att han låtit en tjej komma honom så nära inpå livet. Min sambo dricker inte oftare än någon annan jag känner...i början gjorde han möjligtvis det....men inte på de senaste året..utan tvärtom...han är för det mesta nykter...sen PANG kommer det en dag då han går ut och dricker...han blir helt vinglig, kan inte stå eller gå, sluddrar och blir väldigt arg när han dricker. Det behövs heller inte mycket för att det ska bli så. Det händer ibland hemska saker när han dricker också,,,,att han kissat ner hotell, slagit sönder rutor, sagt elaka saker till mina vänner och skämt ut sig, eller vad man ska kalla det för. Varje gång han dricker tänker jag att jag ska lämna honom...inte bara för själva drickandet men....kring den kväll han dricker följer det ofta med stora svek...han ringer och säger att "nu kommer jag hem" sen kommer han inte.....han försvinner stänger av sin mobil och är ute hela nätterna..det har hänt att jag gått ut och letat efter honom och hittat honom sovandes utomhus. Han får inte åka med tunnelbanan hem för att han är för full osv. Detta kan ske en vardag då jag ska jobba dagen efter och jag har då legat vaken hela natten och haft en sugande ångest i min mage....idag hände det igen......jag var med en vän och han skulle till skolan och plugga.....vi brukar springa tillsammans..han älskar att springa...i hans nyktra perioder blir löpningen hans andra drog.....så vi hade bestämt att ta en sen kvällsjogg ikväll kl 22... Han skriver att han träffat en gammal vän i skolan och att de ska ut och dricka öl. Jag frågar då hur det ska bli med joggingturen...men får bara konstiga svar tillbaka....han skriver att han ska hem snart.....så jag säger hej till min vän och åker hem..skickar sms och ringer min sambo men får inget svar...då vet jag direkt att han druckit....han gör bara så när han druckit...ignorerar mig..försvinner bara....men sedan vid 23 tiden skriver han att han ska komma hem.....men komme inte hem förrän efter kl 01.00...idag..en tisdag och jag provade ringa men hans mobil var död...han snubblar in..kan inte gå...sätter sig i fåtöljen och kan knappt prata....han är en bra kille som går en av de tuffaste utbildningarna på KTH och han älskar att träna osv....han gillar inte alkohol i generellt och han skulle aldrig liksom dricka hemma till tvn eller bara ta en öl til maten. När han är med min familj eller så dricker han heller inte.....men det är när en vän vill ses och dricka..vilket män tyvärr oftast gör när de ses.....de verkar inte veta hur de gör annars..då blir han alltid helt borta och totalt däckad och för full.,,det går inte...men som sagt han är ingen vardagsdrickare...det går lång tid mellan gångerna men när han väl ska ta en öl med en vän eller liknande blir ha stupfull.....jag säger varje gång att han måste sluta dricka helt eller så kommer jag inte vilja fortsätta mitt liv med honom...han vill sluta säger han men sen kommer alltid återfallet....det har gått två år nu....och han har fortfarande inte slutat helt,,,,och dessa kvällar han bara försvinner totalt...hör inte av sig och kommer hem i princip medvetslös sårar mig så enormt och gör mig så illa...så vad gör jag?! Jag älekar honom och vill inte lämna honom..jag älskar hans familj och hans systrar har blivit som extrasystrar till mig....vi har så fantastiskt kul när vi är tillsammans.....i helgen fyllde hans syster 30 år och han drack inte en droppe på hennes fest...detta var i lördags..men istället r han ut och dricker idag...tisdag.....jag känner mig så rädd,,rädd för att lämna något som kanske skulle kunna bli så bra....hans fin familj..våra lilka intresse och hans studier.....men samtidig så rädd att gå vidare och kanske skaffa barn med honom och att detta problem aldrig kommer ta slut eller ännu värre..kanske förvärras....jag tänker att bara han blir klar med skolan och får sitt riktiga jobb kommer han finna större mening med livet och få bättre självkänsla samtidigt som jag är rädd att ett ansvarsfullt jobb och mer pengar kanske bara leder till mer dricka......han har gått i AA möten och tagit hjälp men ändå fortsätter detta hända emellanåt,.,,,,inte ofta men det händer då och då.....jag har jättesvårt att åka bort en helg utan att han går ut och dricker till exempel. Jag skulle åka till landet en långhelg förut..men han ville stanna hemma för att plugga..set gick nog rätt bra men ändå drack han dag..hans vän hade fått slut av hans tjej och min kille skulle dit och törsta honom...jag vet att det är sant att de gjort slut...men ja han drack och det känns som ett svek...när han skulle stAnna hemma för att plugga. Varje gång han dricker känns det som ett svek,,som att jag inte betyder ngt...för han vet att om han dricker kanske jag lämnar honom..ändå tar han det beslutet i nyktert tillstånd att ta glaset till munnen....och kanske där gör valet att lämna mig..jag har sagt det också så många ggr hur jag känner....men det hjälper inte...jag tänker att det är inte jag som tar beslutet att göra slut..det var han...han när han tog glaset till munnen..då gjorde han slut med mig....så det ligger inte i mina händer..men sen blir det så ändå....att allt ligger i mina händer....jag vet inte..han dricker inte ofta och verkar inte direkt ha sug efter alkohol (inte mer än ngn annan) men när han dricker blir han nästan medvetslös och slutar ändå inte dricka helt....ibland tror jag att jag överdriver och ibland att jag är alldeles för snäll.....

Så var det lugnt några dagar och jag tänker att ok jag får väl leva med det här. Det mesta är ju ändå rätt så bra. Och vi pratar om vår framtid och att vi är nöjda med vår familj och det liv vi har byggt upp. Vi träffar vänner och har det trevligt. Så i kväll hör jag den där tunga andningen igen och märker hur han fyller på sitt vinglas. Han har varit ensam hela eftermiddagen och jag känner igen hans slöa blick och sega rörelser. Jag ber honom att inte dricka mer och då slår han igen dörren och går. Kommer tillbaka efter några timmar och vill att jag också ska hälsa på grannarna. Nej, det känns inte roligt, jag stannar hemma. Nu kom han för en stund sen och kunde varken gå eller stå. Raglade in och la sig med alla kläder på och började snarka efter två minuter.
I morgon kommer släktingar och barn och barnbarn, bara att förtränga och vara glad. Yes!
Jag förstår om andra som läser min historia tycker att jag är ett våp som inte skaffar mig ett eget liv. Men priset är så högt, vi är en familj med starka band och vi har så mycket gemensamt efter 40 år tillsammans. Ingenting tycks få honom att fatta hur han skadar sig själv och andra. Samtalsterapi - han prövade tre fyra gånger men det ledde ingenstans tyckte han. Campral - det ligger mängder med oöppnade förpackningar i badrummet. Kloka barn och vänner som ser och bryr sig, han tar inte in vad de säger.
Jag vill inte se mig som medberoende, han är beroende av alkohol men jag är inte beroende av hans missbruk. Och det är inte jag som har skapat det eller håller det vid liv. Jag är inte född att vara kontrollmänniska, få som känner mig skulle beskriva mig så.
Det är en roll jag vantrivs med. I morgon är en ny dag. Det blir en tyst frukost, helt omöjligt att kommentera den här kvällen utan bråk så det är bara att bita ihop.

Mulletant.
Jo när jag väl kom till insikt känns det som mina tankebanor gått snabbt.
Men ändå har jag varit där under lång tid å det har gnagt. Men har sett det som "bara" dåligt ölsinne som man så fint säger .

Har inte ork att ge mig in i nån låssas värd av lögner å hopp om bättring å all denna jäkla besvikelse. Den kapasiteten finns inte hos mig nu.
Därför finns inte så många vägar Att gå.
Ja, förtroende tar tid....på samma tid det sakta sakta raseras....
Tid av mitt liv, våra barns liv.....tid som kan vara bortkastat.
Vill inte kasta bort mer av tid....
Blir bitter av tanken bara.

Inget är enkelt....Men måste nog välja den enklare utvägen.

Etanoldrift har en stor poäng där.

Du gör allt rätt. Lyssnar till ditt förnuft. Bra

Men det känns som att det spelar mindre roll hur mycket jag tycker om honom, det måste va upp till honom, känns som destu mer känslor jag ger så destu mindre behöver han själv hjälpa sig själv....
Så om jag älskar honom e det nog tusan upp till mig att va vän, kräva rätten till mitt eget liv utan hans behov av kontroll på mig.
Jag hoppas jag e på rätt spår

Det verkar som du har ganska så starka känslor för din "vän". Att kunna lita på en missbrukare igen tar tid, ganska så lång tid. Han måste bevisa att han är nykter, bara genom att vara nykter. Dina tvivel på återfall kommer finnas under en längre tid.

Han reagerade nog rätt bra, jag mena att om han verkligen ville så va det hans ansvar ingen annans.
O han höll med, sa han skulle ta dom själv.
Jag mena att jag kan va hans vän, inget annat.
Sa oxå att han skulle berätta gör sin supé polare om sina planer på att bli nykter o inte bars säga han tar det lugnt....menade att han måste börja se sitt eget värde.
Jag älskar honom SÅ jäkla mycke men kommer kunna hålla mig som vän för hur ska jag någonsin kunna lita på honom?????

Medberoende är när man trots allt ställer upp för sin partner i vetskapen om att det man gör egentligen är fel och skadar en själv. Man gör det för att man vill vara snäll, inte såra, vara där, ställa upp. Vad man väljer för ord är irrelevant. Jag kunde nästan tro det var mig du skrev om :) Att aldrig lita på en missbrukare, ja det stämmer ganska bra. Har ju själv missbrukat och vet att man ljuger, gömmer sprit, dricker i smyg mm. Just att dricka i smyg är ett STORT tecken på att man har missbruksproblem och ett kemiskt beroende. Vet själv av egen erfarenhet. Man gömmer för att man tror inte ens partner märker något. Hur korkat är inte det egentligen :) Att gömma är ett enligt mig ganska så skadligt beteende då man medvetet försöker dölja sin höga alkoholkonsumtion. Har man börjat gömma är ju risken att man dricker mer och mer.

Lämna i tid jag det är ju ett gott råd som du skrev innan. Du kan aldrig få din man att sluta dricka, det måste finnas en vilja. Du kan dock vara ett stöd i tillfrisknandet.
Går det att leva med en missbrukare? Jag det är klart att det gör men det är DU som får lida mest av det. Du får offra dina behov för din man.

Hur mycket tror du han dricker på en vecka?
Har du på allvar sagt att han behöver söka hjälp för sin alkoholkonsumtion?

Du gjorde helt rätt. Hur reagerade han?

Han kom hem till mig idag, nykter.
Jag sa att jag kan va hans vän inget annat.
Inte omvårdare, inte flickvän...vän, sa att han behöver ta ansvar för sig själv, få respekt för sig själv först för då kan andra börja respektera honom.
Ta ansvar för sin medicinering själv, inte låta andra känna skuld för att han inte får den, om han väljer dricka ska ingen annan känna skuld i det.

I mina tankar hjälps vi åt på vår nya resa <3

De som är beroende blir ofta extremt manipulerande.. De hittar så många knappar att trycka på för att vi ska "ta hand" om dem.. och någonstans finns säkert en rädsla för att bli ensam på riktigt (även om de gärna super ensamma)
Min gubbe har varit extremt duktig på "känslomässig utpressning" för att kunna fortsätta med sitt missbruk.. Han har kunnat vända det till att det delvis är mitt fel.. (han blir ju så ångestfylld, när jag hotar att jag ska lämna honom) att han "måste" döva det med alkohol. I hans fall är det oftast öl och vin, men på senare tid misstänker jag att han börjat köpa sprit för att det är lättare att gömma undan..
Om du orkar, så kräv fullständig nykterhet för att överhuvudtaget talas vid! Ett missbruk fräter så mycket på en relation, så till slut finns ingen kärlek kvar.. bara tonvis med "ångest" för bägge parter..

Jag har upptäckt att alkoholister ofta lämnar över ansvaret för det egna måendet på sin omgivning.. Min gubbe, kan när han är nykter säga: Det är bara du säger åt mig när det är för mycket, säg till "på skarpen".. Jo tjena, jag har gjort det och fick en sån rejäl avhyvling så det gör jag inte om.. Ja, han har också fått sina chanser men inte tagit det jag sagt på allvar..
Nu sitter han där och tycker synd om sig själv för att jag trots allt är så "hårdhjärtad" att jag gör allvar av mitt hot att flytta..
Nej, det känns inte rätt.. Men jag tror (och måste tro) att det ÄR rätt.. Man kan inte förbruka hur många chanser som helst och tro att det ständigt kommer nya, när man sumpat den senaste...
kram!

Hej på er där ute...Trodde väl aldrig att jag skulle hamna här och skriva om mitt ex problem, som sedan blev till mina problem...Jag träffade en man för ca ett år sen. Allt var bra i början. Tyckte att det i bland var svårt att få igång samtalsämnen när vi hördes på telefon, men jag tänkte att det ger sig med tiden. Dagar och veckor går...vi pratade varje dag på telefon. Vissa kvällar var han hur pratsam som helst, andra kvällar väldigt kort och nästan lite irriteradande på rösten.. Efter ca fyra månader åkte "polleten" ner! "Shit jag tror att han sitter och krökar till när vi pratar med varandra!" När vi träffades drack han i smyg. När vi träffades drack vi högst ett och ett halvt glas vin var. Det jag inte förstod var att han blev så full och på vad? Ett glas vin? Jag tyckte det var konstigt! Varje gång han skulle ut och "hämta" något luktade han en hel del sprit när han kom tillbaks. När han senare somnade aspackad den kvällen gick jag ut till hans "spritgömma". Där stod det öl och whiskey. Så besviken jag blev och så ledsen. Vad händer nu??? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga??
Iallafall, detta pågick under nästan ett års tid. En dag fick jag nog. Tog upp problemet...han lovade att ta tag i "problemet".
Lovade honom att hjälpa honom att stötta och finnas där...när vi sedan tre veckor senare träffas hans barn och mina barn en helg. Väljer han att supa till det ordentligt!
Då ställer jag mig frågan, "Om det var din dotter som levde i detta förhållandet, vad hade du sagt till henne då? LÄMNA HONOM!!!"
Jag har nu svikit honom. Jag har lämnat honom och han är jätteledsen, besviken och sårad...Han har sökt hjälp och har precis börjat sin behandling. Jag är jätteglad för hans skull.
Jag kan hjälpa honom som vän, men inte som flickvän.Jag vill leva mitt liv i harmoni och i sanning. Jag vill inte misstänka och vara orolig för vad som kommer att hända "oss" i framtiden. Livet är så kort! Jag gav honom några chanser, men han tog dem inte.
Han tyckte att jag skulle ha satt hårt mot hårt, men jag är inte sån. Jag vill bara leva med en man som är ÄRLIG och som är mån om sig själv.
Nu har jag extremt dåligt samvete att jag har lämnat honom i allt detta...och jag stöttar och lyssnar gärna men "bara" som vän. Gör jag rätt eller fel????
Kram på er

Kommer tillbaka

Nej-nej; absolut inte och jag förstår; det är hemskt att stå inför någon som är på väg att göra skit för sig själv, när man själv varit igenom det hela och vet alla hålor, fällor osv. och man bara känner att "vakna upp snälla människa". Det är bara god omtanke! Keeping it real så att säga. Oj där lät man lite tjiffigt "hip hop-ig" i all missären. :) Hur som helst; Jag ska försöka göra och handla som jag vet att jag borde, och inte som jag känner, eftersom jag inte kan lita på mitt jädra blödiga hjärta. Ska fortsätta läsa här om allas trådar, få bredare perspektiv på det hela o inte va så förbenat godtrogen. Ni är alla hjältar.. Och jag uppskattar verkligen ditt perspektiv på saken Aeromagnus som vatt där i en omvänd sits, men som ändå inte håller med mig när jag vill ursäkta för min sambo. Tack alla återigen.. Går och äter choklad, det förtjänar jag (och mycket mer därtill) . Kramar från B

... så menar jag inte alls att du ska känna dig dum eller att jag försöker trycka ner dig, och jag hoppas att du inte känner så?!
Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det finns fler som förstår och har gått igenom det du gör, och jag känner igen tankefällorna för jag har själv fastnat i dem...
Kram!!!

Bra skrivet. det svåraste är att gå från ord till handling. Kämpa på.