Senaste kommentarerna i forumet

Förstått det här med de två personligheter han besitter.
Han är en snäll man och behandlar mig inte illa varken i fyllan eller nykter.
Därför har jag haft svårt att se min bitvisa besatthet som periodvis legat väldigt stilla och bara rullat på som i vilket vanligt förhållande som helst.
Dvs han har i långa perioder haft kontrollen (nästan) över spriten.
Men att se hur jag som du skriver ovan uppslukas av tankar om att hjälpa styra och kontrollera när han är sjuk och sen kan sjunka tillbaka,det mönstret är solklart nu och jag kunde bara skönja det tidigare.
Jag förstod inte hur jag kunde växla mellan dessa känslostillstånd och att allt blev intensivare och verkligare under hans drickarperioder,dvs jag fick min dos av kaos och känslomässig förtvivlan som nånstans ger min sjuka(medberoende) själ näring.

Detta som terapeuten sa,känsla tanke handling.
Känslan kring detta mönster har jag haft länge,tanken också.
Kanske jag är framme vid handling nu?

Kära UB,

Tror att den här insikten är helt rätt. Är det inte just exets drickande som triggar igång dig? Att ju sämre han mår, desto mer måste du hjälpa honom och finnas där? Jag tänker på hur många äktenskap/förhållanden som slutar i skilsmässa när alkoholisten faktiskt har slutat att dricka. Då kommer den medberoendes all ilska och besvikelse upp. Innan hålls det nere genom kontroll av alkoholisten och oro/försök att hjälpa. När alkoholisten klarar sig själv, så verkar det uppstå ett vakuum. Jaha - vad är den medberoendes roll och mening nu?

I den j-vliga relation jag levde i tidigare, så funkade det på det sättet i alla fall. Ju sjukare han var och ju mer dåligt han mådde OCH ju mer illa han behandlade mig, desto mer uppfylldes min hjärna av honom. När han mådde bättre och var lugnare, då började jag genast fantisera om skilsmässa och separation. Ingen frisk relation fungerar på det sättet. Alltså, ju sämre det var, desto hårdare knöts jag till honom. Det borde vara tvärtom. Det är också därför som det blir så oerhört SVÅRT för att få någon utomstående att förstå. Den normala reaktionen man får är då "men om det är så illa - varför lämnar du inte honom då?" eller "men så illa kan det väl inte vara - då skulle du väl inte vara kvar?". Alltså står man där som en idiot. Antingen blir man misstrodd eller behandlad som en idiot. Till slut håller man tyst. Till slut vet man inte vad som är sant och inte själv, utan det är den andra som dikterar alla villkor.

Jag kan säga att jag fick jobba på mig själv en hel del när jag sedan träffade min nuvarande man (låter som jag äter män till frukost...). Gamla mönster från den tidigare relationen satt kvar. Min nuvarande man är världens snällaste och skulle inte göra en fluga förnär - allra minst mig. Men det vara också väldigt svårt att vänja sig vid. Jag väntade på motreaktioner, hårda ord, förnedring. Det var ju så det skulle vara. Det var så ett förhållande funkade. Och det viktigaste - jag var inte värd mer än så. Jag var inte värd mer än så...

Lite rörigt inlägg, men du kanske förstår hur jag menar?

Kram till dig

Fick en ny insikt nu på morgonen.Första steget både i Alanon och AA är ju just detta att inte att man inte har kontroll över alkoholen,alkoholisten.
I alla fall i mitt fall så handlar det mer om själva alkoholisten,dvs att jag har upparbetat ett sånt fysiskt och psykiskt behov av min alkis att jag har jättesvårt att avstå kontakt.
Men det lustiga är att när han varit nykter, mått bättre så ramlar allt ned på mer normal och rimlig nivå.

Kanske det är just det som är grejen.När han beter sig som alkoholisten så triggas jag och mitt medberoende igång.
När han är nykter och mer i balans så kan jag luta mig tillbaka och bete mig som folk och mitt enorma behov av honom går ned till sunda nivåer.
Märklig insikt och som vanligt egentligen solklart, men det har det inte varit för mig förrän i morse.
Man kan ju tycka att suget efter en person ska öka när den personen beter sig friskt och bra.
Då ska man vilja ha kontakt och närhet,men då kan jag vila.

Jag är så mycket sjukare i relation till exet än vad jag insett.

och en mysig fredag önskar jag dig Ullabulla,
M

Både du dottern och frun.
Jag vet inte hur mycket du läst härinne.
Men det finns många berättelser som spinner under lång tid.
Olika sätt att hantera "problemet" och olika sätt som vi anhöriga reagerar på.
Om någon utanför såg på er skulle de förmodligen göra pinan kort och säga, gå utan tveka och ta dottern med dig.
Vi som läser och skriver härinne, vet att det inte är fullt så enkelt.

Det är väldigt svårt att ge generella råd.
Det bästa tips jag kan ge dig är att läsa tills ögonen blöder och kanske sen försöka samla ihop alla fakta du har och ta någon sorts beslut.
Stanna och kämpa för er allas skull.Eller gå och kämpa för dig och din dotters skull.
Din frus kamp är hennes egen oavsett om du stannar eller går.
Och det är den allra första insikten du måste ta till dig om du inte redan gjort det.

Välkommen till forumet.

Ventilerar lite framsteg ( kan va bra o se vad jag gör för o bryta mönster, kanske kan hjälpa nån annan här som sitter i samma båt)

Oki igpr va jag ute o träffa några vänner, lite alkohol inblandat och vart en lyckad kväll. Jag va lite nervös över att jag skulle få känningar av saknad från mitt ex, men nej det hände inte. Han ringde då han slutat sitt arbete. Sa som han brukar.... ring när du kommit hem.
jag brukar både känna jag vill de, o att jag blir glad av att han vill det. Jag kände att nåt inte passa nu
vadå ringa? Är jag hans flickvän? Kände lite surt i mig, som att jag inte va fri
tror ni jag ringde? NEJ det gjorde jag inte. Ja skicka sms att ja va hemma o skulle sova
nästa gång ska jag säga nja det får vi se om jag gör, eller rent ut sagt bara säga att det inte passar längre.
igår kände jag att mina vänner fick träffa mig på en nivå där jag var mer närvarande.
En av mina vänner fråga va han hade tagit vägen, jag brukar vilja prata då och säga nåt om han , men ja ville inte lägga nån energi på det. Sa bara han jobbar väl. Det är också en förändring för mig. Att förut vilja finnas vi han, så andra ska se de är han o jag, nu är det tvärtom

Snabbare dippar och snabbare uppgångar vid varje möte/tillfälle som jag sjunker ned i dyn.
Det verkar som att verktygen börjar fungera eller att mitt inre jag håller på att bli lite starkare.
Men när jag tar in att det faktiskt är 1 år sedan vi separerade i verkligheten så blir jag lite rädd för mig själv.
Att det skulle ta sån tid att krafsa ihop sig själv och bygga på sig själv, det trodde jag inte.
Kanske just för att orsaken till separationen är så sorglig och skapar så mycket om, men och kanske.

Nu så vågar jag tänka tankarna framåt och med en ljus framtid utan exet utan att få ångest eller dåligt samvete.
Jag börjar nysta i mitt boende, mitt arbete och min fritid med en optimism som känns realistisk.
Jag bygger inte längre luftslott där exet är ständig huvudrollsinnehavare.

Idag ska bli en bra dag :)

Ja sant ullabulla
det sitter för löst än
får försöka komma ihåg alla stunder me ron som kommer o hålla fast vid det så gott det går

Du kommer kanske att falla,kanske inte.
Men dag läggs till dag och ron kommer mer och mer ofta på besök.

Hej Segra,

Tack för att du delat din fina text här. Innehållet är väldigt sant. Numera sitter jag på beroendesidan, men har i levt i ett tidigare förhållande som medberoende av ett lite annat slag. Jag kände igen mig i varje ord du skrev och jag har nog inte kunnat sätta ord på hur det var själv tidigare heller. Tack!

Kram

Hej Ullabulla!!

Jag skrev denna text som svar till en förtvivlad kvinna, som jag inte känner men följer på FB.
Och när jag hade skrivit klart den kände jag att den inte bara skulle stå där utan även publiceras här, för den kändes bara så himla rätt på nått vis.

Vet ju att det är många medberoende, inklusive mig själv, på den här sidan och jag tänkte att denna text kanske kunde förmedla det som vi alla skulle behöva kunna säga till våra nära och kära eller åtminstonne ge lite tröst!

Jag vet ju exakt hur det känns att inte bli förstådd och iständigt vara ifrågasatt för mitt dåliga val av partner. Och när jag läste hur en som stod utanför upplevde det att vara vän till en medberoende, kom svaret direkt och rakt i från hjärat!

Så sprid och dela hur mycket du vill! Kan det hjälpa en enda person är jag glad! =) Å det kan ni andra som vill, också göra. ;-)

Varm kraaam kommer från

Segra

¨får jag låna din text på min facebooksida.den var så fint och allmänt skriven.Jag skriver inget alias eller så utan bara isåfall skriven av en medberoende till en annan.

Uppdaterar

har vart o arbetat och pratat med han mer sällan...
har pratat med han igår, innan dess ca 2 dagar...
han har vart full under flera dagar förra veckan, exakt som han levt många år...
alla ord om förändring, ta antabus mm känns som det ligger i e sopptunna... det som blivit bättre o bättre är att jag inte ens tar o lyssnar på det längre. Och jag måste ha släppt mycket på kontrollen. ... har under de dagar jag vetat han drukit inte ens ringt, jag la på sist han va full, ville inte ens prata med han dagen efter.... jag har under små små stunder funnit en ro istället för oro av kontrollbehov. .. de finns där och jag vill de ökar för varje dag.... jag tror han gått tillbaka till mer alkohol för jag släpper han....

Jag känner mer o mer att jag skulle kunna släppa han så pass att vi inte hörs som innan

Tårarna rann när jag läste det du skrivit. Precis så är det!
Jag har efter många år som medberoende nyss lämnat. Jag hade några vänner som visste hur det var och som peppade mig i min process att lämna. Men nu när jag har lämnat, så finns de inte här och stöttar så mycket längre. Det känns precis som de tror att nu har jag lämnat och nu är allt överstökat och klart. Men för mig är det fortfarande minst lika jobbigt, fast på ett annat sätt.
Tack för dina fina ord!

Så bra skrivet!! Precis så är det, du har verkligen satt ord på hur det är.
Kram<3

Så är det. Mina ord blev dina ord. Någon dag så är modet och styrkan med mig tillräckligt ut, och då vet jag.

Precis så är det. Så känner jag exakt. Kramar

Känner igen mig så väl i beskrivningen abstinens efter exet!

Det har inget med att göra att jag saknar HONOM att göra utan jag saknar adrenalinet och kickarna som det gav att vara ihop med någon som förmodligen kan jämföras med knark!

Har för min egen del en metafor som hjälper mig att avgifta mig och komma på bättre tankar än att fortsätta knarka på den dåliga och destruktiva relationen.

Ser framför mig att jag haft en relation som kan liknas med något som heroin. Den, enligt mig vetandes den, tyngsta drogen man kan ta.
Och jag inser att jag om jag ska kunna ha en relation framöver så ska den vara som en god kopp med varmt, välsmakande och ljuvligt doftande te!

Inga mera känslomässiga bergochdalbanor och inga mera kickar!
Bara lugn och ro och ljuvlig harmoni!

Kan jag inte hitta eller leva i en relation utan kickar kan jag alltid dricka en kopp te med mig själv och njuta av mitt inre och nyfunna lugn!

Allt är bättre och allt smakar godare när man inte är bakis eller har abstinens, och för att bli av med abstinensen måste man sluta med drogen!!

Därför dricker jag enbart te nu för tiden och jag försöker stå ut när abstinensen efter starkare grejor kommer för tids nog kommer jag vara "drogfri" och slippa suget och kunna känna lugnet och sötman av att till slut ha kunnat

Segra

Tack flygcert för ditt svar. Jag vaknade idag och trodde att när det nu var måndag skulle allt kännas bättre. Vardagen är oftast bättre än helgen. Men idag har det varit en tung dag. Bara en massa grubbel. Allt känns så overkligt. Vad är det jag har gjort? Vill inte ha det så här? Ska jag ändra tillbaka allting? Men hur jag än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att återställa allt. Hur skulle det bli? Jo, precis som innan, han dricker och jag går vid sidan om och känner mig ensam och blir deprimerad. Det var ju så jag inte orkade leva.
Så länge jag hade barnen hemma var allting roligare, men när de flyttat ut blev det så innehållslöst hela livet. Jag levde för de stunder jag fick vara ensam hemma, eller då jag slapp vara hemma när han var hemma. När man kom hem möttes man alltid av den där onyktra uppsynen! Det HATADE jag verkligen!
Det var många år sedan jag kände mig riktigt lycklig. Det skulle jag vilja känna mig igen.
Det var så mycket roliga saker jag tänkte att jag skulle göra när jag hade separerat, men jag har tyvärr insett att jag har ingen att göra roliga saker tillsammans med. Här har jag all min tid för bara mig och kan göra vad som helst, men jag gör inget. Inget av det jag längtat efter i alla fall. Jag tänkte mig att resa, gå på bio och teater, gå på fest osv. Men inget av detta blir eftersom jag har insett att jag har ingen vän som vill göra detta med mig. Det är ju på helgerna jag vill ha något att göra, men då är alla upptagna med sitt. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta och får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Jag känner stor sorg över att livet blev så här. Varför valde jag ett liv med en alkoholist? Bara för det så står jag här ensam nu och vet inte vad jag ska göra med livet som är kvar. Han har styrt mitt liv, på något underligt vis. Skulle jag säga det till andra som känner oss skulle de säga att han absolut inte är en styrande människa. Men han har styrt mig med sina känslor. Antingen genom att bli helt vansinnig eller genom att bli orolig och må dåligt. Så har jag låtit mig styras av honom. Jag har gjort som han velat eller undvikit att göra det jag vill för att undvika att han blir vansinnig eller "mår dåligt". Kanske därför jag får sån ångest nu när jag gör vad jag vill, trots att han "mår dåligt"
Det känns som alla tycker synd om honom, även de som vet om att han druckit i över 20 år, att det är jag som ställer till det. Men vad ska jag göra när jag är totalt utmattad och deprimerad pga av hans missbruk. Jag skulle behöva någon som på riktigt stod upp för mig. Allt fokus är på honom. Jag känner mig sviken av många i min närhet som jag trodde skulle fortsätta att peppa mig, så som de gjorde innan jag lämnade.
Det är det här som jag grubblat på denna dag. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig bara. Sammanfattningsvis har dagen varit fylld av; skuldkänslor, sorg, ångest och besvikelse.
Är i alla fall glad att det här forumet finns och att det är så många som är aktiva och är inne och skriver.

Tack alla ni som läst och kommenterat!!!
Jag är inne och läser här emellanåt men hinner inte alltid skriva nått!

Att veta att det finns andra som läser och kan bli hjälpta av mina erfarenheter är GULD värt och sporrar mig enormt mycket varje dag!!

Tack för det här forumet och tack alla ni som läser och skriver!!

Kraaaam från en som håller på och återhämtar sig efter pärsen och som vet att hon till slut lyckades

Segra

Exet här,pigg fräsch glad och flörtig.Och jag min idiot går igång och tänker och känner en massa snälla tankar.
8 dagar in i nykterheten.
Var har jag hjärnan nånstans?

Sen sitter jag och pratar med arbetskamrat om att det känns lite trevligt att han är här och surrar lite runt mig..
Trevligt för vem?
För mig som sen får flimmer för ögonen illamåendekänslor och förvirring.
Eller för exet som bara han viftar lite med ögonfransarna så faller hela jag och mitt arbete som ett korthus.
Berättar dessutom i detalj om lördagskvällen trots att han inte frågar något.
Dvs lugnar han på den punkten att Ullabulla minsann inte gjort något olydigt.
Och han är inte ens den svartsjuka typen så för vem berättar jag egentligen?

Kära kära Ullabulla,när ska du vakna på riktigt ur din slummer.
Vad ska till för att du ska förstå att det är NU och inte i morgon du ska släppa taget,vända dig åt andra hållet och börja gå i marschtakt.

Ja det är sorgligt att man slängt bort så många år av sitt liv åt någon som inte alls har tänkt att förändra något. Men jag tror inte jag har varit mogen att ta steget för en nu. Det har känts helt omöjligt förut, jag trodde verkligen att jag skulle stanna hela livet. Att jag inte hade kraften el vågade gå. Det är hemskt att det tog så lång tid för hade jag gått tidigare hade säkert både jag o barnen mått bättre idag. Det känns ändå bra att jag har mitt eget nu o att jag inte behöver vara under samma tak dom honom o inte min dotter heller. Hon mår fortfarande inte bra men det är ändå bättre. Hon tycker att det är lugnt hemma hos mig ( oss) måste försöka att fokusera på det positiva som flytten har fört med sig men jag känner att jag även måste se tillbaka o minnas det som var för att påminna mig om att jag gjort rätt. Fast tårarna rinner o jag får en hemsk klump i bröstet av tänka på alla hemska minnen.
Kram

Men du är deras stora trygghet och då säger och gör de vad som helst...
Jag fick bevis på det igår - jag och exet besökte akuten med vår son och sonen ville i princip bara vara hos mig. Och samtidigt var det mig han skrek åt, var arg på, ledsen på, han ville byta ut sin mamma, han ville inte ha någon mamma, han ville inte vara med mig någonsin igen, han ville aldrig mer bo hos mig osv osv osv, men det var ändå mig han ville vara hos, kramas med, bli upplyft av osv osv. Ett tag kände jag mig rätt knäckt - exet satt med mobilen 90% av tiden! och jag g ar med sonen: lekte, gosade, pratade, förklarade, underhöll, läste, tog emot skäll och lugnade om vartannat. Jag fick tvångshålla när läkare gav medicin, och ta emot alla "dumma mamma"-attacker igen... Och sedan var det ändå bara mig han ville vara hos. Försök håll ut - barnen vet, men låt dem hållas. De har också mycket att bearbeta!
(En enda gång sa sonen "dumma pappa" och möttes då av en tårfylld pappa som undrade varför sonen var så arg på honom, om pappa gjort något fel, om sonen inte tycker om pappa osv. Sonen var ju trött, ledsen och skakad av situationen, det är ju bara att hålla ut... tycker jag...)

Du har gjort rätt! När jag tvivlade så sa min samtalskontakt till mig "du behöver fokusera på varför du lämnade, alla dumma och elaka saker som exet gjorde, annars glömmer du det". Så det gjorde jag, tills jag var säker. Jag behöver fortfarande ibland ta fram det!!! Tror att du också behöver tänka så, åtminstone ibland! Däremot har jag aldrig lagt på barnen att "pappa är dum pappa är si och så pappa är hemsk", men om de undrar över pappas ilska eller liknande så står jag upp för det idag - ja, pappa kan bli väldigt arg och så arg som han blev på mig det accepterade inte jag, och man får inte säga eller göra si eller så (göra sönder saker, stänga ute barnen osv).

Du gör rätt, lita på din magkänsla!

Det är oerhört sorgligt att det man ville, önskade och drömde om inte blir så. Jag gav upp flera år av mitt liv, i förhoppning att han skulle ändra sig och att vi skulle få lyckliga familjen, men jag missade ju att man inte kan förändra någon annan. Jag kan stå upp för mig och vad jag vill och behöver, och det är det viktigaste! Nu har du stått upp för Dig och ditt liv och inte minst för barnen! Det är sorgligt att han fortsätter med sitt liv som tidigare, men du behöver inte vara en del av det. Jag vet att det är svårt att släppa, och att älta oxh vara ledsen är en stor och viktig del, men du behöver i alla fall inte spela med i spelet!
Livet blir inte en dans på rosor bara för att man lämnat, för nu kommer ju sorgen igen och allt blir ju inte lätt och kul bara för att man slipper det allra jobbigaste, MEN - det blir bättre, och det blir lättare och roligare!
Fortsätt skriv, var inte rädd för att prata med vänner och anhöriga - det stärker dig!
Kram

Ja det är så sant Ullabulla , jag vet verkligen inte vem jag är o har nog inte vetat det på länge om jag ens gjort det nångång. Hoppas att det blir bättre , just nu känns det inte så.
Kaejlo , ja vi har det nog rätt lika. Jag känner som du att det du skriver kunde ha varit jag. Jag har så svårt att se någon framtid o att jag kommer må bra någon gång men jag måste ju tro på det för annars finns det ju ingen mening. Hade jag inte haft barnen så vet i sjutton hur jag skulle orka. De betyder allt för mig!! Och nu väljer de att vara hos mig hela tiden o det är så skönt.
Visst är det en sorg när en lång relation tar slut Mt. Det är så blandade känslor för jag ville ju att det skulle bli bra o att vi skulle leva tillsammans hela livet. Men nu vill jag inte det för känslorna har dött helt o jag funderar aldrig i de banorna att jag vill ha honom tillbaka för han har förstört för mycket. Även om han blev nyckter så skulle jag inte vilja det, det är över för alltid nu. Nu är han helt ensam i huset o har förlorat familjen men han inser ändå inte att han gjort nåt fel utan fortsätter att dricka o beter sig odrägligt. Vad är det för fel på honom? Många som man läser om förändrar ju sitt liv när något sådant händer men inte han. Han valde flaskan framför familjen den var tydligen viktigare än hans egna barn. Hur kan det bli så? Jag kan verkligen inte förstå!! Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka, kan inte låta bli att göra det ibland. Ser episoder framför mig när han är full o dum mot barnen. Hade en så otäck dröm i går då jag drömde att han jagade en av flickorna o fick tag på hennes fot o drog i den sen vaknade jag o kände sån panik!! Usch det är så sjukt!!
Kramar till alla medsystrar som kämpar<3