Senaste kommentarerna i forumet

Jag försöker se mitt nya liv med positiva ögon men det går tungt just nu.
Det känns ensamt och torftigt även om det inte känns lika ökenliknande som det gjort tidigare.
Han har varit här för att liksom påminna mig om att han finns och att han nu minsann är nykter.
Jag försöker själv se ett vi där framme,men inte ens det lockar så värst just nu.
Kanske är jag för tillitsskadad för att våga tro eller tänka att det kan bli vi igen.Kanske mina känslor inte räcker.
Kanske själva kampen att få honom att söka hjälp var grejjen,inte att få livet med ett nyktert x tillbaka.
Kanske kanske kanske...

Nåja,dag läggs till dag och en fin årstid väntar nu med många möjligheter att berika kvällar och helger.Vi får tro att några månader till ska göra susen.

har erkänt att han drack mellan 5-10 ggr trots att det var nolltolerans,inför mig hemma i vårt hus.Detta under sista året och jag märkte absolut ingenting.
Trots min blodhundsnäsa och 20 års erfarenhet.
Så lägg på x 3 så får du kanske en ungefärlig mängd/antal gånger som han dricker.
Och släpp sen taget om det, han kommer ju att fortsätta så länge han inte söker hjälp.

Varför dricka på en söndag. Jag förstår inte. Alkoholen börjar långsamt komma in i våra liv igen från att ha haft ingenting. Han drack ikväll inte så mycket men tillräckligt för att han börjar titta på mig och fråga varför jag tittar på honom. Och det gjorde jag inte då men efteråt så gjorde jag det. Suck !

Stort tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket och flygcert det är så sant det du skriver. Jag funderar mycket hit och dit och ångrar mig emellanåt, speciellt om barnen verkar avvisa mig. De borde ju faktiskt veta hur jag har haft det, att jag är den som alltid funnits där för dem, att det är jag som mest skjutsat och hämtat de, hjälpt dem med läxor och helt klart den som tillbringat mest tid med dem under deras uppväxt. Jag har ofta känt mig som ensamstående mamma. Sedan barnen flyttade har livet blivit väldigt tomt och ensamt för mig. Jag känner mig kränkt om de inte kan förstå mig i det här beslutet. Jag måste väl få må bra den tid jag har kvar av mitt liv. Har de ingen aning om hur deras far har varit mot mig, undrar jag ibland. Har inte de växt upp i samma familj!!!!
Min man har dessutom börjat på att dricka nu igen, efter att varit nykter sedan jag sa att jag ville lämna. Har misstänkt detta ett tag nu.Nu är jag helt säker på det, eftersom den medberoende kontrollant man är har jag nu hittat gömda flaskor. Det är ledsamt, men också ett bevis på att jag inte kan gå tillbaka till samma liv.
Kram och än en gång tack för att ni svarat!

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

jag läser här. Även om vår relation ordnade upp sig kan jag känna igen mycket; att omgivningen inte kan föreställa sig att partnern dricker, oron att jag överdriver, utmaningen att hitta nya vänner.... Flygcert och jag har följts åt länge här och det är verkligen värt att gå in och läsa även när det egna livet börjar hitta sin form. Det är lite svårt att föreställa sig att berättelserna på forum är sig så lika genom åren medan livet irl är sig lika likt.... Liksom två parallella verkligheter som existerar sida vid sida men den verkligheten vi delar här är fortfarande okänd för de flesta som inte direkt berörs av den. Skam och skuld gör att den förblir en dold verklighet. Tack och lov börjar allt fler berätta öppet. TV-serien Djävulsdansen är ett exempel och Micke & Ulrica som nu berättar är ett annat. Jag läste nyligen Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige och vissa rader var som en käftsmäll, dock en positiv sådan, en bekräftelse. Vi måste fortsätta dela med oss och bekräfta varandrandra så att vi förstår att det vi upplever är sant och att vi inte är ensamma. Och att förändring är möjlig men det tar tid. Allt gott och varma vårkramar! / mt

Ja, idag har det varit släktkalas på min mans sida. Så jobbigt, tårarna fanns där hela tiden på väg att komma ut. Kämpade hela tiden för att det inte skulle ske. Plötsligt tyckte jag så mycket om den släkten. Kändes också som min son var lite kylig mot mig och det fick mig ännu mer ledsen. Jag som kämpat med min alkoholist i alla år, vilket har slitit så på mig och nu när jag utmattad lämnar denne man, så vill jag ha stöttning och känna att mina barn har förståelse. Jag behöver dem mer än någonsin nu när jag känner mig så ensam. När ska livet vända och bli lite ljusare! Jag har inte gjort detta för att skada en enda människa, utan bara för att få lugn och ro själv och kanske känna mer glädje i livet. Och tillsammans med mina barn, utan dem är livet inte värt någonting!!

Att dagarna går lite lättare för dig. Man är nog starkare än vad man tror som människa, för man vill ju klara det jobbiga man befinner sig i, och ändå starkt av oss att se att jag vill må bra och känna att jag duger.
Tack vare detta forum så har jag kommit en liiten bit på vägen, och framför allt insett att jag är inte själv med de liv jag lever och mina tankar är inte helt knasiga.
Och jag blir mer övertygad att min kille/ex eller vad jag skall kalla oss har problem med sitt drickande.
Vi har haft sms kontakt de sista dagarna och som nu frågade han mig vad händer i helgen? Jag vet inte svarade jag ( fast jag visste men ville ej säga)
Jag frågade han vad händer? Och han skulle ut med sina vänner fred och lörd, men skall ta det lugnt sa han. Jo, den har jag hört måånga gånger tänkte jag. Samma mening om och om igen. Jag kunde ännu en gång "ställa " till en diskussion om jag kände för det, men jag valde att bara svara: Ha det så trevligt med vännerna. Jag vet att det är ingen idé längre hur jag än skulle lägga upp den diskussionen på ett "bra sätt " Det blir het diskussion och han anser ha noll problem.
Som jag känner nu så är denna sida en räddning att veta hur jag skall tänka i vissa situationer, vad är okej och inte. Även al-anon hoppas jag kommer ge mig bästa tänkandet och se att denna människa som dricker är egentligen inte en ond människa, utan att denna förbaskade drycken gör han till inget han är och vill vara när tillståndet slår till.

Ja ja en dag i sänder tänker jag....men vad skönt det hade varit om man bara kunde knäppa med fingrarana så var allt fint fint.
Vill börja leva......

Nu tror jag allvaret börjar sätta in.Han har inte sovit en enda minut inatt.
Han har låtit bli sömnmedicinen då han blivit beroende av den också.
Ganska stirrig och nervös.Hoppas hoppas.

Det är ju en sorg så klart - jag känner fortfarande sorg över mitt ex, och det är över två år sedan jag flyttade. Det är ju en sorg att det man trodde på inte blir så som man önskade. Och än idag påverkas jag av honom, vad han gör, hur han säger osv, men jag jobbar på det... Jag jobbar sååå mycket på det, men det hjälper inte alltid. Och orden jag skrev till dig, de är lika mycket till mig själv...

Ta hand om dig!

Hej Ullabulla :)
Vill tacka dig för dina inlägg (självklart till er andra med)

Snäll? Han kan uppfattas det ibland. Men väldigt självisk i många lägen
han blir inte snäll när han dricker

jag förstår din situation med att vilja vara där som en vän. Det vill jag också, men då ska det funka också, o för mig så är det svårt just nu...
det kanske skulle räcka med att ta bort 2 samtal per dag, sen kanske det hela faller naturligt, att ringa nån dag i veckan....
som du skrev att man kan jobba med sig men ändå ha en länk kvar....

Nej jag tar det inte hårt, jag instämmer med att man ska tänka på vad man själv vill... och sant! Ja jag vill ha honom i det bra tillståndet, och nej det går inte..

tror det får vänjas med att sakta tänka på vad jag vill, just nu är det svårt
pga pendlande tankar och känslor som snurrar

Dagarna flyter på o vissa är bättre än andra....
Detsamma o hoppas du finner lite ro :)

Lättare sagt än gjort, men jag vet hur det är att måla upp alla möjliga scenario, vilken energi det tar och ur det aldrig blir som man tänkt sig/sett framför sig. Försök att stoppa tankarna, tänk på vad du vill göra, vad du behöver. Jag vet att du vill ha honom, i det "bra" tillståndet, men det går ju inte...

Vill inte låta hård, hoppas du inte tar det så!

Vad härligt för dig!
Jag såg i din andra tråd din oro för att han ska gå vidare.Du kanske också har en i grunden snäll oföretagsam, men bra man som dricker för mycket?
Som du nånstans älskar men inte kan leva med i nuvarande skick?

Jag valde att tänka att det var helt över i några månader,tre fyra tror jag det var.Alla våra band klipptes lite hårdare men i tanken var jag ju med honom hela tiden.Han fick sitt space och han utnyttjade det till att dricka allt han förmådde.
Vi hördes via telefon då och då på en vecka men träffades inte fysiskt mer än kanske tre fyra gånger på en månad för praktiska saker.
Det var fruktansvärt men gav också en del styrka i mig och jag byggde en grund.Sen valde(medberoendet valde :) jag att försöka hitta tillbaka till honom och han var på.
Men det var för tidigt, han drack fortfarande för mycket för att jag kunde haka på känslomässsigt.Jag for helt enkelt för illa.

Men det gav mig ändå någon sorts livlina eller rep till honom som jag kunde hantera och som gav oss båda lite hopp om att det kanske var vi ändå.
Men då bestämde jag mig för just detta att inte tycka,fråga klaga eller överhuvudtaget ha några åsikter om hans drickande eller liv i övrigt.
Dvs jag insåg just detta som är a och o,Jag kan inte påverka hans drickande eller ta beslut om saker som är hans att ta beslut över.

Det gick väl sisådär,han tyckte ju att han fick ha kvar kakan och behålla den.Men jag klev av från detta efter ett tag då det gjorde såpass ont i mig.
I dags läget har vi fortfarande en fin relation även om det inte är en kärleksrelation i egentlig bemärkelse.

Han har sen jul,efter 7 månaders separation på allvar försökt ta tag i sin situation utan att det är jag som trängt honom in i det hörnet.Det har hans eget drickande gjort.
Vad som nu händer med oss vet jag inte,jag tror med ganska stor säkerhet att han vill att vi ska fortsätta tillsammans.
Men jag börjar vara i det läget att jag faktiskt också skulle klara att vi går skilda vägar och fortsätter som vänner.

Det jag vill säga med det här är att det kan finnas andra vägar om du klarar att hålla dig själv i styr,dvs bara styr ditt eget liv och inte honom.
Han kanske fortsätter dricka,det kanske också mitt ex gör.Men man kan själv jobba med sitt medberoende och ändå ha en liten länk kvar.
Speciellt om man som ni fysiskt bor på varsitt ställe.

Ventilerar/uppdaterar

Det har gått så där med att ta samtalen, jag har tagit dem, och ett samtal vara länge, jag sa mycket
kunde inte låta bli.... jag sa att jag har svårt att aceptera att du valt att fortsötta dricka istället för att leva ett liv med mig och få hjälp.
jag tänkte för mig själv, och sagt till en som känner både mig o han att jag har nog börjat aceptera att han kommer inte förändras, men att jag kommer få svårt att aceptera att flaskan van över mig....

det som hände igår dock, var att när vi hade ett kort samtal utan att prata om alkohol mm var att när han o jag skulle lägga på, brukar han säga hör av dig sen när du kommit hem (jag skulle ut o träffa våra vänner en stund) men han sa inget.
däremot hörde jag att han ville säga det, han väntade jag skulle säga jag hör av mig sen...

ingen sa nåt....och jag tänkte när jag kom hem att nej jag ringer inte, sen kom det en förvirring, men trojja han vill ju du ska ringa, du skulle ju velat det o bli orolig annars.... jag kontra tanken med.. mm men vill jag ringa? Nej! Är jag hans flickvän? Nej! Kämns det inte liiiiiite friare så här JOOO
jag tänkte tillbaka på de gångerna han sagt ring sen när du kommer hem, jag har känt press då, att jag ska kollas... nu gjorde jag inte det...

men det kändes lite ovant

Ja jag valde bort livet med han i sitt nuvarande skick...
och sant jag har inte sett den riktiga effekten av att det är slut än, och det är lite det jag är rädd för... jag är rädd för att han träffar nån ny och han gör allt det jag önskade med henne, då menar jag för han gört med fri vilja, inte för hon säger det. Att han vill resa helt plötsligt, han är inte intresserad av alkohol, han vill älska med henne osv osv...
är också rädd för motsatsen, att han faller och ringer och är helt förstörd så det värker i hjärtat på mig av skuld...

handlar om sorg... Det är mycket att sörja när en lång relation tar slut även om det var den enda kloka utvägen. Tid tar tid, skriver Ulrica som föreläser om medberoende med sin nu nyktra man. Att sörja tar tid och att hitta sig självtar tid. Kramar / mt

Ja det får jag absolut hoppas. Och hoppas dagarna för dig går lättare, var rädd om dig.
Tack :-)

vad vi känner lika !!! Det som du skriver kunde lika gärna jag ha skrivit. Det är så jag känner mig just nu också. På pricken!
Kramar till dig izzy

http://medberoendeinfo.blogspot.com

Tar inte i försvar men har insett att alkoholisten är maktlös till den dag hen kapitulerar. Så svårt att förstå men jag tror verkligen att det är så. Förnekande och lögner hör till sjukdomen - för den skull ska inte omgivningen acceptera lögnerna och förnekanden. Läs gärna Carina Bångs blogg om medberoende för att få insikt och styrka att ta makten över ditt liv. / mt

Vad glad jag blir, tack för att du berättar att du har pratat med honom och att du gjorde det.
Bra gjort!
När jag själv blev konfronterad gällande mitt drickande blev jag faktiskt inte arg utan mer lättad, i stil med "äntligen händer det, äntligen säger någon något."
Det var som att jag hade väntat på att någon skulle säga ifrån.
Så kanske din fd man också känner.
Han vet med sig att han dricker för mycket men så länge ingen säger något lurar man sig själv att "då kanske det ändå inte är så farligt."

Trots att jag inte känner dig känner jag mig stolt över dig som gjort det rätta!
Önskar att fler vågade konfrontera människor i sin närhet som dricker för mycket.

Jag hoppas att allt kommer att ordna sig till det bästa för er alla tre.

Jag har pratat med pappan, kände starkt i går att jag helt enkelt var tvungen att göra det.
Han blev ledsen, hade inte förstått att sonen märkt hur mycket han drack, och absolut inte tänkt på att det kunde skada sonen på något sätt. Men han erkände direkt att han har problem och att han också funderat på att söka hjälp.
Det kändes i alla fall som en bra början för att stötta sonen framöver.

Kram tillbaka!

De första månaderna ska man uppleva sig själv igen med allt vad det innebär.Vilket själv? Det är ju nästintill utplånat.Håll ut,det blir bättre.