Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner ju inte honom.men oftast är det inte så enkelt.
Inför dig kunde han vara onykter och du stod där ändå.På jobbet kan han inte det, det går helt enkelt inte.
Nu har du valt bort honom och du kanske inte har sett fulla effekten av att du lämnat honom än.Precis som för oss närstående så är det en lång process även för dom att börja tänka tanken att välja bort alkohol.
Det är deras närmaste och ibland enda vän som står där i vått och torrt.Det är ett kemiskt sug som trotsar allt förnuft och ett måste.
Inget egentligt val när alkoholen tagit ett tillräckligt stadigt grepp om en människa.Nästa steg kan vara just att jobbet eller körkortet ryker fast han kämpar emot.
Så kan det vara,men det är klart att det ligger något i ditt resonemang också.
Men i hans värld är det förmodligen så att du valt bort honom i ditt liv.
Han har troligen inte full insikt i att det är alkoholen som är den stora boven varför du lämnat även om du försökt hamra in det i pannbenet på honom..

Han valde bort mig för det var enklast att vara med alkoholen. Den är mera intressant än va jag är. Hade jag vart viktig som ett intresse eller arbete hade han inte drukit

Så arbetet går? Jo varför för att det är viktigt för han. Alltså va jag inte viktig
varför är han just nu i en stad och kollar in ett företag inom games. Jooo för det är inom hans intresse
varför åkte han inte med mig nånstans under 4 år... jo för det var inte intressant. Alkoholen är hans intresse

Så är det som så att alkoholen valt honom som det ser ut nu men han gjorde valet först genom att dricka mer och mer.....
Suget el begäret är med honom varje dag och det styr honom även när han är nykter, han väljer inte bort dig med flit....kom ihåg det!

Åh, din son visar så klassiska symptom på hur det kan kännas att ha en förälder som dricker.
Han tar på sig skulden och får ångest när han angett (lättat sitt hjärta) sin pappa.

Du skriver att du inte vill bryta löftet du gav din son genom att prata med hans pappa.
Att inte prata med din sons pappa om det här, lägga locket på och tänka att du inget ska säga för att det är din sons önskan vore att svika honom på riktigt anser jag.
Uppenbart är att din son har det väldigt jobbigt med det här och att du har kunnat prata med pappan om annat men inte om det här är så typiskt när det kommer till alkoholproblem.
Det är så tabu och känsligt.

Jag råder dig att inte börja tänka i banor som att "det är nog inte så allvarligt" , utan gå till botten med det här och nog reda ut hur det förhåller sig.
Din son har slagit larm nu och drabbats av ångest och skuld, när han gjort det enda rätta.
Så typiskt när det kommer till barn som är så lojala mot sina föräldrar och där missbruk finns med i bilden.
Även om han inget mer säger om det så tar det av hans energi och tankar i det tysta.

Du SKA prata om det här.
Både med din son, med hans pappa och andra du litar på.
Det ÄR jobbigt, det är inte kul eller bekvämt men det är ett måste för att en förändring ska kunna ske.
Blir din sons pappa arg är det ännu ett tecken på att det är något han döljer.
Den som har rent mjöl i sin påse och mår bra borde kunna konfronteras med detta på ett vuxet sätt utan att det blir kalabalik.

Kämpa för din sons bästa och gör det som är obekvämt, är mitt råd.

Kram!

När ska man någonsin orka ta tag i allt så man kan börja leva. Det känns som att det aldrig kommer att hända. Känner mig så låst. Jag skuter upp saker hela tiden. Tänker att jag väntar till ett bättre tillfälle o vill inte förstöra när det blir födelsedagar el jag väntar till semestern. Jag blir aldrig fri från hinom o jag kan inte börja leva mitt liv för en jag är det. Jag är så rädd för att det ska bli bråk så jag orkar inte kämpa för det jag har rätt till. Han har alla möbler o saker kvar. Jag har ingen kraft att ta tag i det för jag vet att det blir bråk i jag orkar inte det. Jag blir helt nedbruten o tappar all energi. Känner mig så ensam, skulle behöva någon som stöttade mig o stod vid min sida o kunde tala om vad som är det bästa att göra. Nu när jag har flyttat vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra så skulle det ju bli så mycket bättre. I bland undrar jag om det hade varit bättre att stanna men innerst inne vet jag att det inte hade varit det. Det känns otroligt tufft just nu!!

Det är ju en variant... men är det inte lite fegt att försvara det hela med att alkoholen valt det?
på ett sätt känns det skönt o tänka så, ja vet inte om det är att jag ser han klarar jobbet, han kan va nyckter, han är inte full varje dag. Känms som han har en styrka att välja nånstans.... suget ska väl störa han varje dag då?

känns mera som han vill ha det så här

att alkoholen valt åt honom.
Att han just nu inte har styrkan att se vad ni alla runtom ser.
Men som du säger, kontentan är ju att du är bortvald pga spriten.
Den insikten är nog den allra tyngsta som anhörig att ta till sig.

Tack för era ord :)
Ja det är svårt att inte vilja

jag brottas just nu att aceptera att jag blivit bortvald av en flaska
jag har dock insett att loppet är kört, han kommer INTE förändras

men jag har svårt att förstå att han valde alkoholen framför mig

Din mamma är sjuk nu, det förstår man klart och tydligt av det du skriver.
Ingen frisk människa skulle bete sig och utsätta sina barn för det din mamma gör mot er och utsätter er för.

Jag hoppas innerligt att du orkar fortsätta att tänka och handla så klarsynt som du gör och att det din mamma säger och gör (som är fel) inte kommer bryta ner dig så att du tillslut börjar att göra sånt som är fel för dig men bra för din mamma - så att hon inte blir ännu argare eller säger ännu värre saker.

Alkoholism är en sjukdom och när en alkoholist är aktiv (dricker) blir den ofta som förbytt.
Jag brukar se det som att personen är kidnappad av alkoholdjävulen.
Det kan även vara så att din mamma lider av psykisk ohälsa (depression tex) mycket tyder på det av det du berättar.

Alkohol förstör din mamma och förstör eran tillvaro men det ska inte få förstöra dig och det är så otroligt bra att du så fint och klokt kan sätta ord på hur ni har det.
Det är så viktigt och att du inte skräms till tystnad för att din mamma kanske tycker att det vore lugnast så.
Egentligen tycker hennes friska jag att det du gör är rätt men allt rätt du gör och säger blir som ett hot mot henne för hon VET innerst inne att det du säger är rätt.
Det är sjukt för att det inte är friskt, att må och bete sig som din mamma nu gör.

Hur mår du nu och hur känns det?
Har du någon vuxen eller vänner som du litar på som du kan prata med?

STOR KRAM till dig, du förtjänar att må bra och slippa denna oro.

som att man får lägga saker lite tillrätta.Dra ut de snåriga linjerna till ett rakt streck.
Vi är nog båda i behov av det, framför allt jag.
Jag känner mig ren och tom i själen blankt och fint.Lite pånyttfödd på något sätt.
Det bygger säkert också på den känsla han nu förmedlar till mig av att se mig, tycka om mig och respektera mig.
Det har varit noll och inte av det i flera år då han varit så full av sin egen vånda och sitt sug efter alkohol.

Men jag har ändå en integritet som bor i mig som liksom skyddar min innersta cirkel från att släppa in,ge mig själv hopp osv.
Kanske jag lurar mig själv,kanske hoppet nu får näring och det är det som gör att jag känner mig stark och lugn.
Jag vet inte och ska väl inte analysera det fr mycket heller.Men kanske vara lite vaksam på mina reaktioner i alla fall.
Idag lyser solen Vilsen fast vi har en gråmulen dag med bara några plusgrader :)

Starkt gjort, förhoppningsvis så hittar du mer hem med alla tankar/funderingar!

Välkommen till Al-anon får jag väl säga :)

Gjort dig starkar kring vad du vill och att Ni verkar kunna prata är ju skitbra samt ev umgås som tidigare men på ett nytt sätt ändå, bra!

Tänk på metaforen ang vädret :) solen har lyst på dig o gett dig lite värme :)) och fortsätt må bra

Det är jäkligt svårt att inte vilja!
Man brottas hela tiden och det precis som UB, Kaeljo o panda säger el medger ang processen att bearbeta sitt medberoende el att hitta svar på sina egna tankar!

Även fast JAG har tagit avstånd helt så har mitt psyke tagit stryk....pendlar dagligen med tankar och ångest men tack vare mina vänner samt promenader så håller jag mig därifrån!

Jag önskar dock annorlunda men jag måste tänka på mig själv men ändå tänker jag på henne....

Har läst tråden mellan er trojja och Ulla Bulla och jag fick mig ett svar som kändes rakt in i hjärtat och magen. Är det, det jag har abstinens till att höra av mig till han, fast jag inte vill på nått sätt.
Jag blir tårögd att det som skrivs i tråden är så jag har det nu med min kille/ex.
Tack för det sanna orden/ordet som blev en stöt i hjärtat, men nu vet jag.

Kämpa på trojja, vi fixar detta.

Jag förstår precis hur du känner. Jag flyttade isär med min alkoholist för en månad sedan och det har varit upp och ner och mycket ångest och en känsla av ensamhet. Jag vet inte om du läst i min tråd, men där beskriver jag hur jag känt det och känner fortfarande. Men stunderna då jag känner mig tillfreds har blivit längre och de kommer allt oftare för var dag, precis som Ullabulla skriver.
Kram

Känner igen mig i allt det du skriver. Jag behöver verkligen gå in här och läsa emellanåt, så jag inte övertalar mig själv att jag har överdrivit allt. Jag har mått ganska bra nu de sista två veckorna och känt att jag gjort rätt val som har lämnat. MEN så idag träffade jag en släkting på stan som började fråga hur allt var, hur vi mådde om vi planerat något för semestern, annars kunde vi komma och besöka dem i deras sommarhus. Jag fick då berätta att vi separerat och hon blev helt chockad. Gud, vad tråkigt, sa hon. Ni som verkar så stabila i er förhållande och varit i ihop i så många år. Ni har väl tänkt igenom detta ordentligt osv osv. Efter det mötet känner jag bara ångest. Jag är helt låst och kan inte tänka klart. Det enda jag tänker på när folk säger så här, är om jag verkligen ska göra det här. Tänk om det inte var så farligt. Så tänker jag nu. Jag är så trött på att folk säger så här. Om de visste hur mycket ångest det skapar hos mig.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja sätta in en annons i den lokala tidningen om att vi har separerat och att jag inte vill ha några som helst kommentarer på det. Vissa dagar vill jag knappt gå ut för att jag är så rädd att möta någon som inte vet och jag måste berätta.
Min man är också ganska påfrestande nu. Han ringer och skickar sms flera gånger om dagen. Vill att vi ska träffas och göra än det ena och än det andra. När jag låter avvisande blir han arg. Jag har så svårt att säga nej till honom, men jag mår inte bra av att han hela tiden kontaktar mig och vill träffas och frågar vad jag gör osv. Säger jag att jag inte har lust eller orkar, frågar han ut mig vad jag ska göra eftersom jag säger nej. Jag vet inte när och hur jag ska få ett slut på allt det här och kunna må bra och börja leva som jag vill!!!

så kommer du att landa.Mellan all förvirring och rädsla.
Självklart har du inte fel ,tycker fel osv.
Det är bara din hjärna som stökar med dig,eller abstinensen om du så vill.
Du är antagligen just nu inne i en process eftersom du försöker genomföra en förändring som ska vara ett pluss och en nödvändighet för dig i ditt liv.
Processer och förändringar tar tid och kraft.

Ja de kanske han gör, men det hela är så falskt, de är ju inte så att han säger ja jo jag hör du inte tror mig, ja förstår det för ja ljuger...
varför pratar vi ens med dem då? Jag kan säga att jag trodde det skulle räcka med att inte siva över, inte ha sex mm... nu ska det tom vara på tal att inte ens prata....
jag tvingar mig, samtidigt som jag känner en irritation att pratat med han...
men jag vill inte kapa kontakten till 100 % det här är tvång, ett måste...

emellan all förvirring är jag rädd för jag har fel, tycker fel, är det jag som kräver för mycket.. är jag för hård mm
allt är i en röra emellan timmarna....

kände annorlunda och analyserade,en riktigt bra insikt.Om du inte jamsar med som du brukar även om du inte tror på honom så ändras ju din ton.Din attityd och ditt känsloläge.Den förändringen känner han.Alkoholister ljuger,det ingår i sjukdomen.De ljuger så att de tror på det själv i någon sorts idiotisk manipulation av tom deras egen hjärna.

Mitt ex ljög tom på väg in med bilen till alkoholterapeuten igår.Jajo han hade ju varit nykter två månader i sträck som längst detta år då vi levt isår.
Jo tjena hej,två veckor max.Ändå har han någon sorts insikt och var ju faktiskt på väg till sin egen första behandlingsomgång.
Så lögnerna kommer du nog inte åt i detta läge.
Bortspilld möda att vara arg för att han ljuger.Men du kanske måste få ha ilskan för att kunna sätta emot.Mig har den inte hjälpt ett dugg,
Jag svarar också ALLTID när han ringer,ställer alltid upp på att lyssna.Han väljer att svara ibland,när det passar och han inte är alltför full.Även om det nu i slutet har blivit mycket bättre.
Visst är han duktig :)

Mm jag kunde inte stå emot idag när han ringde, ja sa inte mycket...
han va klart tvungen o kläcka ur sig att det kändes konstigt att vi inte hade pratat igår. Han lät lite nere när han sa det, ja sa inget bara jaha.

ja fråga bara va har du haft för dig. Han sa han hade sovit hela dagen då han va bakis, men han nämde det inte. Nej istället skyllde han på en allergi. Jo minsan det va han trött på. Sen sa han men ja kan ringa dig ikväll. Då blev ja sur o kände mig snuvad.
när vi la på vart ja arg, kände mig lurad. Han skulle minsan inte få lägga på o tro att jag trodde på han. Så jag skickade ett sms
jag är fullt medveten om att du låg hemma bakis igår

o han svara att han va lite bakis men att man får faktiskt förstå allergin med...
ja orkade inte ens kommentera det.

ja va inte nöjd över att pratat med han. Ja kände mig snuvad, utnyttjad... lute som man pratat med en som ljuger om ALLT som att man ger den en möjlighet att utnyttja ens lyssnande. Det gav mig inte ett skit att prata med han idag

Jag har nyss skjutsast hem honom till hans stuga.Hans jag börjar vakna till och längtan efter mig och vår relation verkar också börja komma ikapp honom.Vi hade två fina dygn och allt rullade på som det brukade rulla på i vår vardag när vårt liv var bra tillsammans.men det var som sagt på ett vänskapligt plan med ömhet och närhet men inte man kvinna relationen så värst närvarande.Vi respekterar båda varandras innersta sfär.Vi får se hur han nu förvaltar detta.
Han pratar mycket om de insikter han gjort efter jul då han för första gången på allvar försökte ta tag i sitt drickande.

Jag får prata om min resa och mina våndor och mitt oerhörda sug efter honom som människa trots att han för närvarande bara är en spillra.
I min medberoendevärld så har det ingen betydelse.Jag är nog en sån som skulle bevara liket i en säng i flera månader för att jag inte vill fatta att det är dax att ringa Fonus :)
Vi får se hur jag mår och känner mig i morgon och i övermorgon.Just nu är läget ok.Till och med riktigt bra.

att inte få agera som man brukar är fullständigt dränerande.
Utmattande och sorgesamt.Men snart ska du få se så kommer det en pytteliten ljusglimt på kanske 10 minuter en halvtimme då du känner att du är i ro.Sen kommer de stunderna oftare och oftare och man börjar ha liiite kontroll över sitt agerande.Så kämpa på,det gör er båda gott i längden.Även han som är tvungen att ta ansvar över sig själv och sitt drickande alldeles på egen hand.

Tack ullabulla
ja det sliter i mig, det märks i allt jag ska göra just nu, gå till affären är tungt o ångestfullt,,promenader, ett samtal till nån, ens klä på sig o gå ut o göra nåt på stan...
jag har fortfarande inte ringt, o inte han heller...

tanken på att han kommer falla tillbaka... eller ja det är han ju redan, men att han ska falla djupare har jag också haft tanken på.
Han är lite av en man som lever på mina reaktioner. Han får ju dem inte nu, så det kommer nog slå han hårt.

jag har funderat hur jag ska göra om han ringer. Antingen låta bli o svara, fundera om ja ska ringa tillbaka eller smsa o säga att ja inte vill prata just nu. Eller ringa tillbaka o inte gräva.
det får visa sig om det sker. Men att svara direkt kommer ja nog inte göra

du gör alldeles rätt.Även om allting sliter i din själ just nu så gör varje dag av avståndstagande att ditt eget jag stärks.Till slut kanske du måste ge efter och ringa,men se det inte som ett nederlag.
Då ger du efter för ditt medberoende och det försvinner inte i en handvändning.
Det är en lång process som bygger på tid och tålamod med dig själv.
Bestäm hur den kontakten ska se ut,tex 5 minuters samtal utan kontrollfrågor.Lägg dig inte i vad han gjort,hur mycket han supit, när han kom hem,vad han ska göra idag osv.
Berätta bara om dig och ditt liv och lyssna på det han berättar utan att fiska efter mer information.
Återigen,lätt som en plätt :)

Han kommer förmodligen att ramla ännu djupare ner när du inte är där och kollar honom.
För nu har han ju ingen (snyft) som bryr sig om honom.
Desto större anledning att dricka mer istället för att rycka upp sig.
Så självklart är felet ditt (Inte) att han dricker mer.