Senaste kommentarerna i forumet

Det är exakt så jag känner!
att det blir bättre en stund.

har haft abstinens igår men jag stod ut

Det tog länge innan jag fick kläm på att det var just någon typ av abstinens.Jag föll ned i ett mörker och ett ingenting.Men om jag fick mig en hutt av mitt ex.
En skymt. ett samtal en träff eller vad som helst så mådde jag tillfälligt bättre.
Men precis som den som dricker för mycket fick jag också en ångest och en sorg efteråt.Saknaden blev större och jag ville ha mer.
Trots att jag inners inne ville avstå från kontakten då jag vet att det är enda vägen för tillfrisknande för oss båda.
Fortfarande ett år efteråt känner jag av detta om än inte riktigt i lika hög grad.

Extrem och återkommande och mot bättre vetande.

Gör ett nytt försök med samtalskontakt! Även om det inte är ditt fel så kan man behöva hjälp, och även om du inte är konsekvent så kan man behöva hjälp!!! Vem F-n är konsekvent när man är helt under isen?? Du har rätt att träffa någon som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar - du mår inte bra, och det är inte du själv som orsakar det, men så är det och då har du rätt till hjälp!
Kanske testa AlAnon?

Gå inte emot din vilja, bara för att han vill det. Gör som du känner, du är viktig, dina känslor och tankar är viktiga och det är bara du som kan ansvara för dem!!

Jag tror att det är jättesvårt att bryta sitt beteeende, alltså svårt att sluta kontrollera, tror jag!
Men det är också svårt att lämna - det är lätt att bestämma sig i tanken, men att lämna är svårt! Det kräver verkligen att man bestämmer sig, stänger av alla andra tankar och känslor som pockar på, och så lämnar man, och så får man stålsätta sig igen. Det är jättejobbigt, men kanske det enda alternativet... Heja dig Kaeljo!
Kram

Sätt gränser för dig själv och vad du vill.
Det kan bara bli bättre om du har styrkan att sätta dessa gränser.
Nånstans måste ju ett liljeholmens gå upp för honom att han kanske borde vara nykter för att du ska känna för närhet.

Det är så svårt.
Han drack igår kväll och då är han extra kel sugen. Vill ligga och mysa och kramas. Det är väll mysigt kanske någon säger fast inte när han stinker gammal fylla. När han inte får som han vill så blir han sur. Du kramas aldrig. Då går jag härifrån. Idag ville jag verkligen inte. Kunde inte. :-(

Trots träff med teraputen.Hon gav mig en massa fina insikter.Bland annat om upprepningstvång som hon kallade det.
Ett tvång att upprepa gamla jobbiga upplevelser man hade i barndomen nu i vuxenlivet.
Någon sorts försök att reparera det som gick sönder.
Att utsätta sig själv igen för samma känsla och inbilla sig att man blir helare av det.
Att man som vuxen ska härda ut känslan bättre.Vilket trams.

kämpar nu med mig själv att inte ringa ned till exet och föreslå grillmiddag idag.
Jag vet att de skulle bli trevligt och vi skulle båda knyta an till den gnista vi skapade i förrgår.Han drack igår och då går allt detta igång i mig.
Han går under, jag måste rädda honom.Jag älskar honom trots allt.
Vi fixar detta osv.
istället ska jag rikta blicken framåt på denna förhoppningsvis soliga dag och vad den kan ge för upplevelser.

Jag skulle verkligen säga att det är omöjligt att inte kontrollera om han druckit, hur mycket osv då man lever med en man som dricker. Det kanske är ett sjukt beteende och ett bevis på att man är medberoende, men jag kan åtminstone inte låta bli. Det är svårt att bara strunta i och släppa det helt och hållet när det gäller den man lever med. Om man släpper taget och bara inte bryr sig och mannen bara fortsätter att dricka, kan jag inte se att det är någon mening med att leva tillsammans. Så ser jag på det, det kan ju vara olika hur man känner. men jag hade väldigt svårt att inte bry mig. Jag kunde inte acceptera att han drack, men trots att jag påpekade hela tiden att hans drickande förstörde vår relation, så drack han ändå. Nu har jag lämnat, men det är skitjobbigt. Men hoppas att det ska bli bra så småningom.

Ja kanske. Har träffat några senaste halvåret ena sa att problemet ligger inte hos mig och den andra sa att om jag inte är konsekvent så kan hon inte göra något.
Känner mig ensam i mitt förhållande.
Orrkar inte beblanda mig med honom på helg kvällarna. Tack för att du lyssnar och svarar!

Vänner är bra, eller faktiskt helt fantastiskt - men det är också så att de på något sätt alltid håller med dig, av både lojalitet och att du kanske har helt rätt, men med någon utomstående kan du till 100% lita på att den personen säger som det är, inte vad du vill eller behöver höra. Kanske vore det en bra möjlighet för dig??

Hur har du det idag?
Kram!

Nej ingen samtals kontakt. Ingen AlAnon.
Men bra vänner och de får lyssna på mig ibland.

Vad är han att förlora?
Om han är på krogen, restaurang eller med kompisar så ser jag inte sådär alldeles tydligt varför han är så lysande.
Om han inte förstår ditt budskap att han måste prioritera dig och ert sällskap framför kompisar, vad har han då för prioriteringar?
Jag hoppas att du förstår vad jag försöker säga.

Den som är blind i detta kanske är du?
Du som inte vill ta in och förstå att i hans värld är kanske både arbete alkohol och kompisar viktigare än du och ert förhållande?

Hårda inledningsord från en annan anhörig som resonerar precis som du många av veckans dagar.
Som lägger just vår alkis i en alldeles speciell guldskål som vi vårdar så ömt för att de är så speciella och har gett oss så mycket kärlek och annat som vi kanske inte fått tidigare i en relation.
Men vi som anhöriga varken kan eller vill se faktan som de bokstavligen skriver på näsan på oss.
Vi är bortvalda gång på gång pga akoholen och allt som hör därtill.
De har någonstans på vägen tappat bort det rimliga i att sätta nära och kära framför alkoholruset.
Det beror inte på att de är ondsinta av naturen, det beror på att de inte kan låta bli pga sitt alkoholberoende.

Du kan välja att stanna kvar och försöka må bättre i detta.
Du kan också välja att gå och försöka hålla fast vid den lösningen, trots att det känns som att ditt hjärta ska brista.
Att försöka nå fram med argument och hot brukar sällan och aldrig ha någon verkan.
Annat än att man själv mår lite bättre av att ha satt ner foten och försökt göra skillnad.

Och sist men inte minst-välkommen hit och hoppas du inte får hicka av mina beska ord.
Det finns massor av matnyttiga och trista sanningar att ta till sig här på forumet om du orkar och vill.
Men tyvärr finns det ingen universalmetod att få en som dricker att sluta så länge som de inte innerst inne når det beslutet för egen maskin.

Ord skrivna av en luttrad Ullabulla som senast igår fick hopp igen och fick det hoppet krossat i morse av en drucken exsambo.

Uppdaterar

läget är detsamma, fast han vart ute mera nu. Blir dock sårad över hur en del som känner han säger men han har ju lugnat ner sig.
visst ... från att inte va dyng full 3 dar i veckan till att vara full 1 till ca 2 dar i veckan....
är det bara jag som reagerar?
känns som jag inte ska lyssna på dem runtomkring. De är ju inte dom som blivit svikna, sårade, lämnade.
I allafall är det så här att han inte är och får hjälp, han tar inte antabus, han håller sig inte nykter i ens en månad. Och det är jätte rörigt i hans hem, skitigt och han är ovårdad från topp till tå.

enligt ha tyckte han att han haft trevligt ute de senaste 2 fyllerna. Jag gratulerade han mer eller mindre för det. Det var inte poppulärt. Han kände att jag inte brydde mig. Jag sa lite så där som andra skulle gjort.,. Aha du gick al in? De va väl bra du hade kul hö hö...
han lät besviken, vilket jag var förberedd på,... han sa att ja va dum, o det var jag införtådd med varför han tyckte. Jag fortsatte med att men de är väl trevligt att du var ute och hade kul? Är det någe fel med det.... jag förstod exakt vilken reaktion det förde med sig.. han kände sig ensam, lämnad, hade inte mig orolig. ...
jag kan erkänna att det var inte lätt, men i efterhand så känns det som det behövdes

Satsa på dig själv och barnen!
Låt honom sura, det är inte ditt ansvar!!!

Har du någon samtalskontakt? AlAnon?

Kram!

Jag försöker satsa på mig och barnen. Men det är jobbigt att alltid behöva försvara sig och säga att jag även vill träffa mina vänner. Han har börjat ifrågasätta mig och vad jag gör med min tid. Han blir sur.
Det är svårt att inte kolla honon eller tycka en massa om hans alkohol vanor. Tror hela tiden att nu bryr jag mig inte men så faller jag dit igen. Det är tufft.
Tack för att ni bryr er ♡

För att hämta en massa skrot han hade kvar.kort kaffepaus och fint samtal.
Det går bra,säger han och han försöker strukturera upp sina dagar och lyckas ganska bra.
Han är mig trots allt kär även om jag försöker tala om något annat för mig själv.
Jag ser att han också känner för mig.
Men att bra låta känslan stanna vid det och inte dra iväg på irrvägar med hopp eller avståndstagande känns bra.
Att bara enkelt konstatera läget att känslor finns där, men man behöver inte agera på dom ändå.

Ja tänk vad man kan känna igen mycket i andras berättelser. Det känns skönt på ett sätt att man inte är själv men samtidigt så tragiskt att vi är så många som har det så här. Jag fick ju mitt ex också att gå till läkare tillslut utan någon som helst framgång. Han sa att han sagt till sin läkare att han ville ha antabus men läkaren hade sagt det nig inte var det rätta för honom. Han skötte ju sitt jobb o har inte haft en frånvarodag mm. Han talade också om för läkaren att han smygdricker men pga oss eftersom det blir sånt liv annars. De tog prover på honom som var bra sa han o fick numret till kuratorn på vårdcentralen som han aldrig hörde av sig till sen var det bra med det. När jag frågade hur det gått så blev han arg o sa att räcker det inte att jag gått till läkaren o förnedrat mig, han lovade o lovade att han inte skulle dricka mer men fortsatte o fortsatte fast i smyg o trodde väl inte vi skulle märka. Men man märker så väl på en gång det är något man verkligen lärt sig. Han hällde upp spri o vin i juiceflaskor o colaburkar o trodde att vi var så dumma att vi inte skulle genomskåda det. Gick ut i garaget o kom in efter en liten stund o blev fullare o fullarre. Hittade sedan ren sprit som han halsat i sig o blev därför full så jäkla snabbt. Det är så många minnen som bubblar upp o man blir så ledsen över hur många år han har förstört med sitt supande . Är så glad att jag tog mig därifrån! Du ska inte heller tolerera detta supande om han inte är beredd att ta imot hjälp!!
Styrkekramar <3

Utan det är ro inne i bröstet.S
å känner man, är det verkligen såhär man egentligen ska känna?
Friden och uppvaknandet är så totalt.
Sen ramlar ju allt ned på en igen och allt börjar om.
Men när man når denna omtalade sinnesfrid i att man på allvar förstår att det är inte du som kan och ska styra hur han dricker så kommer också en lättnad.

Har du nått en bit på denna väg än? kanske det är där du ska börja i annat fall.
.Eftersom du i dagsläget inte riktigt verkar vara framme vid konfrontation eller avslut.
Du kan i alla fall satsa på att må lite bättre i det liv du väljer att leva.

Allt du skriver känner jag så väl igen.
jah själv fastnade i ett spelmissbruk i allt detta men de har jag tagit itu med omedelbart.
Han gick till läkaren o fick tabletter utskrivet... dom hjälper inte tillräckligt o han behöver andra.
han påstod sig ha pratat med läkaren o för o få andra ska han lämna bldprover men ingen remiss har dykt upp. Han smyger hela tiden o jag ser de o jag märker de redan innan han kommer hem för e klockan över 18 så har han vatt på bolaget. kan skriva en hel roman. Nu lova han min dotter att sluta dricka så sent som i fredags men han har druckit lia bra varenda dag sedan dess o då tänker inte hon hålla sin överenskommelse heller... så de blir en ond cirkel. han svarar mig samma saker var gång... du ska få som du vill... du ska slippa mig

Jag vet jag e en idiot

Jag vet allt e mitt fel

ät ni jag går o lägger mig osv...

BROMS!

Vilken omtänksam dotter du är. Det låter som att du och dina nära på olika sätt har försökt påverka din mamma att reflektera över sina alkoholvanor. Du skriver även att hon själv har uttryckt att hon behöver göra annorlunda. Kanske har ni redan sått några frön som ligger och gror. Ofta brukar det vara hjälpsamt att använda sig av jag-budskap. Det är ett sätt att tydliggöra att det du vill förmedla är utifrån ditt perspektiv. Du visar respekt för din mammas självbestämmande och acceptans för att hon har egna tankar, behov och skäl för en eventuell förändring.

Om det hjälper er kan du dela upp det i fyra steg: Beskriv dilemmat. Ge ditt perspektiv. Beskriv hur du önskar att det var. Bjud in till dialog.

Ett exempel:
1. ”Jag är orolig för hur du dricker”
2. ”Jag är rädd för att du ska bli sjuk och jag märker att min önskan om att träffa dig förändras, det skrämmer mig”
3. ”Jag kommer ihåg hur du var innan det blev så här och jag längtar tills vi kan ha det så igen. Jag vill ju att du ska söka hjälp samtidigt fattar jag att det måste vara ditt beslut.
4. ”Nu har jag sagt hur det är för mig. Jag förstår ju att du naturligtvis tänker på det här själv. Du har dina skäl att göra det ena eller andra. Jag skulle uppskatta om du vill prata med mig. Jag ska verkligen försöka anstränga mig för att förstå hur det är för dig fast jag bara vill dra dig åt det håll jag tycker verkar bäst. Du vet var jag finns.”

Sannolikt kommer många användare här på forumet ge dig andra tips och det är fint att du sökt dig hit och vill dela med dig. Välkommen!

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ja det är en styrka att läsa om andras resa.Ibland ligger de före en själv,ibland efter.
Men nästan alltid är det något som skrivs som träffar mitt i prick var man befinner sig själv,men som man kanske inte fått ord på.
Mitt ex glider längre och längre bort i fjärran från mitt medvetande.Han dyker upp ibland, men mer som en påminnelse än som det hugg i hjärtat han var förut.
Men medberoendetänket, grottandet i detaljer ligger kvar hos mig och det är där jag måste komma ihåg att försöka tänka friskare varje dag.Vilket som sagt funkar endast bitvis än så länge.

Jag känner igen det där.. Bara såå himla väl. Jag är gift med en alkoholist, problemet är att ingen utomstående har en aning om HUR mycket han dricker..
Han är livrädd att jag ska lämna honom och då lovar han bot och bättring.. (hotar med att ta livet av sig om jag försvinner)
Nej, jag har inga känslor kvar längre.. Varken kärlek eller ilska.. Känner mig bara fullkomligt känslolös..
Orkar inte ens bli förbannad längre när han smyger med sina öl i källaren..
Själv står jag inför ett vägskäl och har börjat leta efter ett annat boende, för min egen skull.
Nej, han blir aldrig våldsam eller argsint, snarare "saggig" och fyllesentimental. I vissa lägen (efter motsvarande en flaska vin) "översocial". Då ska det ut och pratas med grannar, förbipasserande och ringas till vänner och bekanta..
Dom måste ju höra att han är på lyset.. men ingen säger något. Jag har sett att en del av grannarna sneglar.. men vad ska jag göra?
Jag tänker inte skämmas (eftersom han uppenbarligen inte har vett att skämmas själv)
Just nu orkar jag inte vara syndabock! Istället för att sopa problemet under mattan, har jag börjat göra min omgivning uppmärksam på att han troligen dricker.. (mer än han vill medge) Så på sätt och vis kommer det inte att bli en överraskning för min del i alla fall..
Tack för att jag fick låna ditt inlägg, jag tror jag vet hur du känner dig.. kram

Det går att passa, det brukar de ha förståelse för när det är första gången, men bestäm dig inte innan och gå dit och gör som du känner just då!
Jag pratade inte första gången, då satt jag bara och grät... Och efteråt infann sig en märklig känsla av lugn - att ha hört de andra och förstå at jag är inte ensam och att det var okej att tänka på sig själv!

Lycka till idag, håller tummarna!
Kram