Senaste kommentarerna i forumet

@JoYo
Bra att du skriver av dig. Och att du får professionell hjälp.
Det låter som han har mycket att arbeta med.
Jag har vänner som blivit chockade över hur deras män visar sig att vara. Men jag också levt med en man vars missbruk stod på första plats.
Genom honom har jag mött en del missbrukare, dolda bakom lyckade fasader.
Om din man vill få rätsida på sitt missbruk , så måste han vilja det själv.
Och söka den hjälpen.
Du kan bara ta ansvar för dig och dina barn.
Ta hand om dig.

Tack snälla ni för pepp❣️🙏🏼

Hade så svårt att somna igår, kände mig rätt lugn men huvudet var som ett getingbo. Mannen (som jag vet inte alls tänkte att vi skulle skiljas igår) berättade att han sagt till hela sin familj att vi är så olika och att det inte märktes förrän vi flyttade ihop och därför ville han skiljas.

Andas djupa andetag. De har förstås ingen aning om att han periodvis dricker 3-4 stora öl varje dag i flera månader. Att han därutöver dricker fler dagar i veckan än när han är nykter nästan alla andra veckor på året. Att en lucka på 4-5 dagar i sträck utan alkohol känns lite som att vinna på lotteri (har bara hänt en handfull gånger de senaste åren).

Så ja, på så sätt är vi ju väldigt olika 😉

En av de sakerna jag vet om medberoende är att vi inte vill bli missförstådda och misstrodda.

Försöker göra plats för orättvisan i detta, att han betett sig som ett riktigt praktarsle emellanåt men att vi skiljer oss ”för att vi är för olika”.

Min tröst är att det nu är över för mig. Han sitter fast i sitt beroendemönster och är fortsatt i förnekelse. Vilket bara kan betyda att det kommer bli värre innan det eventuellt kan bli bättre, och jag slipper nu följa med ner i den spiralen. Spydigheterna och elakheterna ökade de sista månaderna vilket kanske var ett tecken på det.

Han hade alltid en plan för sitt drickande när man ifrågasatte. Förbannad och sa att man inte skulle lägga sig i - för han hade en plan.

Jag kan inte tänka mig att en person med ett sunt förhållande till alkohol behöver ha en plan?!

När jag kom till den vårdgivare jag fått tid hos som pekade ut beroendet sa hon också: du kan ju aldrig någonsin slappna av!

Och precis så är det ju när man hela tiden går på helspänn och väntar på nästa pys från ölburken. Väntar på att man säger fel sak, gör fel sak, känner fel sak och får en utskällning med den efterföljande tysta leken.

Som jag ironiskt nog gång på gång tog ansvar för eftersom mitt medberoende gör mig känslomässigt allergisk mot dålig stämning.

Jag känner mig nästan äcklad när jag tänker på det. Att jag nästan alltid tog första steget. Den sista tiden visade han att han också visste att det var så, nästan hånskrattade när jag gjorde sista försöket att ”göra det bra”.

Det kändes som ett slag i ansiktet. Han visste och gjorde inte ett skit för att göra sin del.

Min terapeut lyfte begreppet rupture and repair som beskriver alla de ”hack” som uppstår i relationer och hur viktigt det är att de hacken repareras eftersom det är så tillit byggs upp i en relation. I hans spegling sa han också att det lät som att jag aldrig fick uppleva några repairs, vilket ju är helt sant eftersom inget blev reparerat när jag ”gjorde det bra”.

Vet inte varför jag skriver allt det här, men jag tror jag behöver ha en ventil. Och eftersom jag blivit så hjälpt av alla andras berättelser tänker jag att det kanske kan vara någon som blir hjälpt av min❤️

Jag levde över 23 år med en misshandlare. Man blev gaslightad att tro att hans vansinnesutbrott var ens eget fel. Jag fick ångest och drack själv för ofta, för mycket. Jag slutade dricka för 4 år sen.
Jag går hos psykolog för att bearbeta trauma, hos kvinnojouren på stödsamtal, tränar, pratar med alla stackare som orkar, skriver av mig. Tiden läker.

Men till min fråga..jag är som i förnekelse. Om att han är alkoholist. Jag är medveten om det men ändå kan jag inte riktigt tro det. Låter konstigt men har nog att göra med att jag tidigt som barn lärde mig att förneka och dölja föräldrars alkoholmissbruk.
Är det någon som känner igen sig i förnekelsen? Jag tänker tankar som att han säkert slutar när hans depression gått över..han rasade ihop för 3 månader sen efter några år med starköl o lite whisky varje kväll. Han bara grät och hade självmordstankar, sa att det var fel på vår relation (skyllde på mig trots hans ilska som förstört). Så flyttade han ut. Sen dess har han ändå kontaktat mig, berättar att han dricker öl och sprit varje kväll. Mår ”skit” men säger inte mer än så. Har aldrig kunnat prata känslor och definitivt inte nu. Däremot gråter han nu. Säger förlåt för att det blev såhär, för att i nästa stund vara arg och taskig.
Jag har erbjudit hjälp, ringt beroendevård men de sa att det är fall för psykiatrin. Psykiatrin sa att han måste söka frivilligt.

Han lever ”som vanligt”, alltså han jobbar. Han kan prata normalt om försäljningen av huset etc.
Men han har knapp kontakt med sina barn. Jag upplever att han kraschade och stack. Som att han undviker våra stora barn som är nästan vuxna.

Jag och barnen lämnades i chock. Nu ska vi sälja vårt hus och börja leva nytt liv.

Många säger att jag hade tur som blev av med en man med den problematiken. Men jag har så svårt att gå vidare utan svar. Vad händer nu med honom? Kan han sluta dricka själv? Hur? Han är trots allt barnens pappa.

@bumblebee
Jag säger som @Sisyfos.
Det är aldrig ditt fel.
Ta hand om dig!

@has så underbart! Heja dig! Jag tror på det där att skapa fysisk distans till situationen. Jag kände att det nästan brann i huvudet på mig av irritation när mitt ex skulle fyllesvamla. Att slippa höra det är guld värt.

@Såjävlatrött
Kära du,
Döm inte dig själv för att du bjöd över honom. Känner igen känslan, av att se en serie tillsammans, då mitt ex och jag såg mycket serier.
Det tar tid. Jag ville få mitt ex att flytta länge, så för mig var det en lättnad på alla sätt. Då jag även försörjde honom och mina besparingar var i stort sett slut efter att ha använt dem under alla år med honom.
Jag var i chock hur jag hade kunnat tro på honom. På hans business som jag investerat i. Och vår deal. Att jag betala allt som hyra, mat och nödvändiga artiklar och han skulle betala sen. Efter att jag firade hans födelsedag på restaurang med ett löfte om ingen alkohol så blev det besöket droppen. Han beställde förstås alkohol. Och vad skulle jag göra. Ställa till en scen på hans födelsedag?
Han hade inte en krona kvar. Sedan länge. Jag gav honom veckopeng och pengar till luncher en tid. För affärsluncher, som aldrig ledde till något bra. Det visade sig att flera av han entreprenörvänner levde på sina kvinnor.
Nu låter det illa, att prata om pengar. Men för mig är det bra. Jag föll ordentligt. Hade inget kvar. Jag hade sålt mina dyrgripar av väskor, kläder och annat som gick att sälja för att leva.
Jag hade gjort en bra karriär innan jag träffade honom. Men så blev jag sjuk och sa upp mig i ett hypomaniskt skov. Och hade fått en bra balans när jag träffade honom.
Jag dejtade ett par innan honom under ett par år, men ingen var intressant. Och en gammal skolkamrat som jag träffade på en öl var polis. Något jag ville bli som ungdom. Han visste det och vi hade ett trevligt snack. Tills jag berättade om min story om min diagnos att jag blivit sjuk i en bipolaritet.
Då skruvade han på sig.
Vi avslutade kvällen och hördes aldrig mer. Sen såg jag honom nära mina föräldrars barndomshem i en lekpark. Det var intressant. Vi sa inget om vårt möte 18 år tidigare. Jag vet att han var intresserad av mig i högstadiet. Inte jag. Nåväl.
Mitt ex accepterade min diagnos. Därför var han viktig. Extremt viktig.
Jag var med om ett trauma med honom. Och jag gick utbildningar och kurser för att utforska livet. Jag blev frisk. Behövde leva på ett annat sätt. Slutade med medicin i samråd med min.psykiater. Följde upp varje år.
Jag är frisk, men diagnosen finns kvar, än så länge.
Mitt liv med honom var en oerhörd viktig del. Jag är så tacksam.
Men jag ville mer av livet. Jag ville ha barn och det blev inga.
Min nya pojkvän sedan snart 3 år och jag pratar om barn, men vår ålder är inte till vår fördel.
Och jag är rädd för att sömnen blir dålig i flera år och jag vågar inte utsätta mig för det.
Mitt sparande var till ett barn. Jag behövde anlita någon att hjälpa mig på natten, så att jag skulle få sova
Och jag använde pengarna till att leva med mitt ex. Till vardagen. Inte resor. Jag gjorde min senaste resa 2014. Jag har rest mycket i mitt liv. Och jag behöver inte resa mer.
Jag skriver om min resor. Jag älskar mitt hem som inte har några spår av mitt ex.
Jag har byggt upp ett nytt liv. Och det tack vare min pojkvän, som jag kände sedan länge. Långt före mitt ex. Vi umgicks med ett gäng en tid och jag vågade aldrig tro att jag var intressant för honom.
Jag har fikat med honom under åren som jag levde med mitt ex. Och jag brukade tänka på att jag fantiserade om ett liv med en man som han.
När mitt tomrum fanns då mitt ex flyttade ut skrev jag. Jag gick på gymmet. Och jag gick in på kaffebarer där de har bra kaffe. Jag har lätt att prata med människor. Har bott utomlands och rest mycket själv. Träffade en man som ville träffa mig och jag sa nej. Såg honom igen några månader senare. Då fick han mitt nummer. Vi dejtade och hade ul, men det var bara kul och jag ville ha något riktigt.
Jag hade en utbildning i sikte och fokuserade på det. En vision. Något jag fortfarande vill.
Däremellan pågick livet.
Bearbetade traumat.
Sökte jobb länge.
Fick jobb.
Och jag älskar livet idag.
Det är sunt och nyktert. Och friskt.
Det hade aldrig kunnat vara så bra. Om det inte hade varit för att det var misär med missbruket, "fattigdom efter att ha varit rik på pengar" och hela jävla resan, som ändå är livets stora erfarenhet.
Idag säger jag nej och stopp.
Och jag närmar mig min dröm utbildning.
Men jag jobbar verkligen för det.
Och jag är mycket snäll med mig själv.
Tomrummet kan vara fyllas med nya intryck. Jag har bjudit in grannar och vänner till mitt hem regelbundet. Det kunde jag aldrig göra när mitt ex bodde där.
Och jag har upptäckt att varje människa är med om utmaningar.
I mitt hem berättas historier som skulle kunna få plats på teaterscen.
Men jag vill bara lyssna på dem. Och berätta mina scener. Som också skulle kunna spelas där.
För mig var skrivandet något som jag höll på med sedan tonårstiden. Och som har funnits där som en livlina hela tiden.
Jag tänker, gör något som du tycker om. Och priva något nytt, som du velat, men inte haft tid med. Gå en kurs genom studiecirklar eller komvux som intresserar dig. Eller gå en kurs inom mindfulness.
Det kan du hitta i kyrkan, kanske på vårdcentral eller dyrt i en studio.
Jag utbildade mig inom mindfulness för några år sedan. Och det var min räddning. Att lyssna på mina behov. Och att lösa upp knutar med professionella då mycket kom upp till ytan.
Att våga se sig själv. Vem man är. Att våga möta sig själv och vara snäll.
Att förhålla sig till allt i livet.
Hur gjorde jag?
Jag andades, mediterade och lyssnade inåt. Och det har jag fortsatt med.
Jag vet min riktning.
Och förstås så har jag fått mycket hjälp genom psykiatrin. Men under min karriär då var personlig utveckling mitt största intresse.
Nu blev det långt.
Och så vill jag säga, att jag var allas bästis som liten, men ingen vet min.
Och idag, är jag min egen bästis. Min familj står mig nära och några vänner är nära.
Men en bästis vill jag inte ha.
Jag vill inte ha den förpliktelsen.
Jag bryr mig om alla människor och jag värderar bemötanden.
Oavsett vem människan är.
Hoppas att du provar något nytt. Och berättar om det här, ifall du gör det.
Ha en fin dag.
Och var snäll med dig själv.

Det är inte ditt fel! Det finns inget du kan göra för att det ska lösa sig. Han har dessutom fått en varning på jobbet och borde verkligen tänka efter.
På beroendesidorna rekommenderas 3 månaders total nykterhet som en inledning och många upprepar samma mönster om man försöker isticka igen. Drickandet eskalerar.
Alkoholsanera hemma är ett annat tips. Alkohol kan inte finnas tillgängligt. Risken är för stor att man dricker mer än man tänkt.
Det finns mediciner som fungerar. Någon härinne skrev om sina erfarenheter av Naltrexon tror jag det var och att hen då fick ett lugn i huvudet.
Det finns olika anledningar att dricka och din sambo behöver bli klar över varför han dricker. Utifrån det du har skrivit om honom så tänker jag att han kanske inte fungerar helt optimalt i sin vardag och skulle behöva hjälp med strukturer. Det är ju inte ditt ansvar, det är inte det jag menar, utan det är han som behöver ta tag i saker och ting.
Det finns olika anledningar att dricka. Berusningen i sig är en, andra dricker för att få lugn och fokus, för att sova, för att bli pigga… och mycket annat. Du har skrivit att han är lite negativ ibland. När jag drack var det den absolut sämsta egenskapen som alkoholen tog fram hos mig. Den ältande alkoholisten med offerkofta. Ingen trevlig person och ingen kul människa.
Återigen din uppgift är att ta hand om dig och se till att du mår bra! Jag ville bara skriva lite om beroende också, eftersom han på nåt sätt ändå verkar ha en ambition att ta tag i det. Det finns extremt mycket att vinna för honom genom att sluta helt.
Hoppas det ordnar sig!

Gud vad stark du varit! Inte många som skulle göra allt detta för sina svärmödrar tror jag. Jag tänker också att man måste väll kunna krydda/överdriva (vilket jag i detta fall inte ens tycker ni ska behöva) om hennes situation. Det är en ren shit show låter det som. Jag förstår inte hur man inte kan få in en sån här kvinna på tvångsvård?

Just det här att hon är rädd är något jag reagerar på. Folk dricker ju för en anledning, de flyr något. Kan det vara något om att hennes makes bortgång? Delvis det självklara, att hon kanske inte kan hantera ensamheten? Eller en rädsla för att själv få cancer och därför vara så anti läkaren? Eller ren och skär dödsångest? Min partner som utvecklade missbruk med tiden led av ångest och en ofantlig dödsångest, han vågade inte somna på kvällarna för han kunde få för sig att han inte skulle vakna upp. Jag vet inte, jag bara spekulerar olika alternativ.

Men helt klart behöver alla i familjen hjälp med sitt medberoende, en jävligt tuff sits men tycker det är klokt av dig att ta lite avstånd och låta din man hantera detta. Det låter som att han är lite mindre berörd än dig (klumpigt uttryck men du förstår vad jag menar). Om du nu backar och inte gör alla dessa medberoende beteenden kommer troligen bägaren rinna över för honom också. Du har varit så delaktig och hjälpt till i alla dessa situationer, så det kanske är det han behöver för att våga ställa krav?

Styrkekramar! <3

❤️ känner så med dej. Du är inte ensam. Vi är många. Det som har hållit mej från mitt x är just vetskapen om att jag orkar inte en gång till, bli sviken, satt på andra plats efter alkoholen, bli snäst åt och känna mej fel för att jag älskat och trott på en framtid som bara knuffas framåt hela tiden. Så bra om vi kan stötta varandra och bygga på vår självrespekt. Kram

Underbart! Nu är det DU som inspirerar oss andra! Som min psykolog så klokt sa till mig: du har fortfarande rätt att älska honom/ha känslor för honom på avstånd.

Jag tror man lätt hamnar i mönstret "men jag älskar ju honom". Med tiden inser man den dystra sanningen: att kärlek inte är allt. Det mest basala måste finnas först: snällhet, respekt, omtanke och ärlighet.

Fantastiskt med egen lägenhet, you go!

Jag har på ett sätt lämnat en relation som tillochfrån har haft mkt problem med psykisk ohälsa orsakat av hälsofaktorer, uppväxt trauman osv.

(Lite backstory för den som orkar...frågan är längst ner annars)
Han har flyttat ut till sin egna lägenhet och detta var för drygt 2 månader sedan. Vilket jävla svart hål man gick igenom. Men när man kom ut på andra sidan av panik stadiet kände jag, men shit? Är det inte värre? Jag trodde hela min livsgnista skulle försvinna. Istället möttes jag av ett lugn, en tystnad - som delvis var läskig. Men tillslut insåg jag att det var alla tankar om honom som försvunnit, jag tänkte inte längre på, undrar om det går på jobbet, vad ska vi laga ikväll så han blir på extra bra humör? (Ska tilläggas att jag inte gick på tårna att han var direkt elak mot mig, men snarare indirekt då han haft en knepig jobbsituation där han blivit utnyttjad ekonomiskt och det har triggat igång han att gå ut och festa för att sen inte höra av sig).

Otroligt läskig tystnad, men sen insåg jag hur mycket tid jag faktiskt har att fylla detta tomrum med. Jag kände mig helt ärligt väldigt tillfreds även om vissa dagar va tunga, eftersom man saknar ju umgänget, humorn i vardagen och någon att umgås med.

Dock så kom det nu en ny serie som vi båda har väntat på i snart ett halvår. Jag vet att det inte var ett dugg klokt - men jag frågade om han kunde komma över och se den med mig som kompis. Det gjorde han. Allt var fantastiskt och precis som vanligt. Men när han efter några timmar går - FY FAN vad ont det gör. Det är som att ett hål skapats på nytt i hjärtat. Men jag tänker att det på något sett är straffet för att jag va så dum o bjöd hem han? Det kommer ju alltid finnas känslor där...

Men ni som har tagit er ur detta - hur lång tid tog det? Jag inser själv att 2 månader är otroligt kort. Jag har köpt självhjälpsböcker om min ambivalenta anknytning och har fått en vårdkontakt via VC för att få hjälp kommande tid. Böckerna säger i princip - meditera, thats it. Men vad mer konkret? Medberoendet yttrar sig ju inte bara i den här relationen, det har jag varit till kompisar sen jag var väldigt liten...

Jag kan knappt tro att det är sant. Jag skrev här för första gången i början av december. Hade då varit på ett vårdbesök för egen del och fått frågan hur det var hemma.

Det var precis en sån dag då allt bara rann ur mig. Jag som hela tiden tänkt att mannens drickande var ”riskdrickande” fick ett rak och tydlig budskap att det istället klassades som beroende utifrån mängden han faktiskt dricker.

Det var nära jul, jag brukar älska julen, men första veckorna var jag som i chock. Jag tyckte det var illa, men inte SÅ illa väl?!

Det blev besvärliga veckor, dålig stämning hemma och nånting i mig gick sönder där.

Imorse sa jag till min man att jag inte orkade ha det så här. Fick snäsigt svar tillbaka och så var diskussionen på väg att börja på nytt.

Jag vet inte riktigt varifrån kraften plötsligt kom men inom ett par timmar hade jag lyckats få en riktigt mysig lägenhet och stod med nycklarna i handen och inflytt idag.

Jag har som sagt bara skrivit ett tidigare inlägg, men har läst massor och era beskrivningar om upplevelser, hoppet att det ska bli bättre men situationen som bara blir värre och hur ni tagit steget ur relationen har hjälpt mig MASSOR!

Så tack för att ni delat med er❤️

Så nu sitter jag här i min egna lägenhet. Viss oro för hur efterspelet kommer att bli. En liten rädd röst som viskar tänkt om du gick för tidigt, tänk om du kommer ångra dig, och så ensam du kommer bli.

Men också ett lugn! Ingen som plötsligt sluddrar bredvid mig i soffan när jag kommer tillbaka efter ett telefonsamtal på 20 minuter, ingen som ändrar åsikt så plötsligt och tvärt att man inte har en chans att hänga med. Ingen som skriker och härjar.

Det kommer bli tufft ett tag. Men det kommer bli bra längre fram.

@Självomhändertagande
Tack för ditt svar.
Du skriver att du tagit professionell hjälp. Vill du berätta vad den består i?
Deltog för ett par år sedan i ett möte för anhöriga, men jag kände inte det var min grej. Att lyssna på andras tråkiga historier lyfter mig inte,då jag ju redan vet att jag inte är ensam om mitt problem på ett sätt, på ett annat sätt är jag ju ändå ensam med mitt problem.
Hoppas det inte låter förmätet att säga så.
Trots att jag ju inte bor med min dotter, som du ju gjorde med din man, så äter hennes problem upp mig.
Jag vet intellektuellt att jag måste bry mig om mitt eget liv. Delvis har jag ju ett sådant, men med barn så infinner sig även skuldkänslor av att vara orsaken till ens barns lidande, suck. Trots att jag vet att jag inte är ansvarig för en vuxen människas val.
Jag vet just nu inte hur man får ihop teoretiskt resonemang med praktisk handling.

@Kevlarsjäl62 Hej! Såg ditt svar nu, 8 månader senare. Hur är det med dig? Jag pratar gärna här om du fortfarande vill det. 😊

Hej! Jag har inte loggat in sen jag skrev här i maj 2023. Har inte orkat. Blev glad nu när jag ser era svar här även om det är 8 månader sen. Tack! Hur har det gått? Jag mår fortfarande väldigt dåligt över situationen. Vi bor ff ihop men bråkar nästan varje dag. Jag gråter och gråter. Hittar sprit varje dag. Har tagit hjälp av kommunen och gått ett anhörigprogram. Det var ett stort steg att ta den kontakten. Efter det har jag också vågat berätta för några vänner och känner stöd. Trots att jag är så innerligt trött på hela situationen så vågar jag inte ta steget att lämna. Är så rädd att känna mig ensam. Fast samtidigt vet jag inte om det skulle kännas värre än nu, jag är ju ensam nu med fast vi är två. För min del så går processen långsamt, jag är i andra situationer på jobb o annat stabil och beslutsam, men inte när det gäller att separera eller inte. Då känner jag mig så osäker. Är väl rädd att känna mig ensam när jag blir äldre trots barn och vänner. Har knappt aldrig bott själv, vi träffades när jag var 22 år. Glad ändå att jag vågat berätta.

@S mamma
Välkommen hit. Det här är ett forum fyllt med kloka människor med mycket erfarenheter. Jag fick oerhört fint stöd när jag hittade hit för 4 år sedan. Då hade jag äntligen fått mitt ex att flytta ut, efter åratal av försök. Här fick jag veta hur medberoende jag var. Jag har tagit professionell hjälp för att lära mig sätta gränser. Och jag har tagit professionell hjälp för att skriva, för att skriva hur jag vill ha det i mitt liv. Idag har jag ett bra liv och jag är kvar här för att jag har den erfarenhet jag har.
Jag har inga egna barn. Men jag omger mig med vänner och familj som har barn.
Barn är det finaste som finns.
Och det är så smärtsamt att höra om dina barnbarn. Och att de riskerar att inte få träffa dig, om du bryter med din dotter. Jag förstår att du inte orkar. Man blir helt slut när alkoholen förstör.
Jag orkade inte med mitt ex som drack i 12 år. Jag fick inget stöd av hans familj trots att jag bad om det. Han flyttade hem till sina föräldrar, bor kvar tror jag. Och han är 50 år. När vi träffades så trodde jag att han var mannen jag skulle bilda familj med. Jag upptäckte hans missbruk och skulle separera tidigt, men så var vi med om ett trauma tillsammans, som vi båda fastnade i länge. Livets utmaningar. Han drack. Jag pratade med professionella. Jag prövade att komma vidare. Han drack och drack och drack.
Vad kan du göra för att orka?
Hur kan du ta hand om dig och fortfarande finnas för dina barnbarn. Om det är en önskan för dig.
Du är viktigast i ditt liv.
Du kan alltid få en samtalskontakt genom vården. En kurator.
Präster kan också vara bra att prata med. De har inte någon anmälningsskyldighet, som vården har tror jag.
Att skriva här och att prata med en bra samtalskontakt kan kanske hjälpa dig att sätta ord och hitta egna lösningar.
På att förhålla sig till det svåra. Oavsett om du tar avstånd från din dotter eller inte, så behöver du hitta ett förhållningssätt till denna fruktansvärda sjukdom som alkoholism är.
Att ta hand om sig själv säger alla. Det säger även jag.
Att ta ansvar för sitt eget liv och leva det liv som man önskar.
Ta hand om dig!
Du behöver orka leva ditt liv! Som du önskar.

Men dessvärre är mitt problem inte nytt.
Snarare ca 10 år gammalt.
Min dotter nu 39, har fyra barn, senaste fött september förra året.
För fjärde gången börjar hon dricka direkt efter födsel. Deja vu. Pratat med henne innan. Hon har allt under kontroll. Hon vet vad hon riskerar bla, bla. Redan hört. Hon har ,av andra ,blivit anmäld till socialen två gånger tidigare.
När hon dricker skyller hon allt på mig, blir långt att gå in på allt.
Hennes barn är jättefina, glada, och så, trots allt.
Jag mår dock skit, kan inte umgås på ett normalt sätt, då jag inte vet vilket humör hon är på från gång till gång. Hennes man är medberoende,enligt mig, går inte att prata med honom,för det finns inga problem
Min dotter betyder allt och mina barnbarn, de frågar ofta efter mig,enligt henne. MEN ,detta är mitt dilemma; jag orkar inte med min dotters problem längre. Men om jag tar avstånd från henne (så långt har det gått,gråter) kan jag ej heller träffa mina barnbarn , bäbis, 2, 5 och 13 år.
Så det slutar väl som alltid, vi pratar, ältar, grälar via sms och tele. Bara det att nu är allt annorlunda och jag förstår ingenting.
Bara det att jag orkar inte längre.

Idag var jag på mötet på anhörigcentret. Det kändes så himla skönt att få prata med någon om detta. Någon som kan detta. Så jag tror att någon gång i framtiden så ser jag ljuset, att allt kommer bli bra. Men det kommer ta tid. Det är jag beredd på. Kommer fortsätta gå på möten där.

@Pärlor
Tack för att du skriver ut dina diagnoser. Jag blir så glad att höra att du har barn och att du tar hand om dig. Jag vågade aldrig skaffa barn, eftersom han jag tänkte skaffa barn med visade sig vara alkoholist. Min tid med självmedicinering var då jag stod på Litium. Jag kände ingenting. Från att ha känt massor. Det var fullständig apati. Det funkade inte. Så jag bytte medicin och slutade med alkohol. Men fyra år med litium. Och en tid med alkohol. Länge sedan.
Jag tog hjälp av en beroendemottagning. En psykiater var lyhörd och skrev remiss. Så jag träffade en underbar kvinna som var sjuksköterska. Tog antabus en tid, men behövde den inte längre. Svårt däremot att säga på fest att jag inte ville ha alkohol, i mina yngre dagar. Alla kvinnor skulle veta varför. Sa att jag var nykter alkoholist för att få tyst på dem. Och så slutade jag att gå på fest.
Men jag tog verkligen all hjälp jag blev erbjuden. Jag gick en kurs eller vad det var, via beroendemottagningen. Andra var tvungna att gå, då de hade kört med alkohol i kroppen och blivit av med körkort.
Det var jag, 5 äldre kvinnor och en man. Alla dessa kvinnor, i min mammas ålder. De gick hem från jobbet. Köpte sig en flaska vin. Och drack hela själv. De sa, att varken barn eller barnbarn visste. Ingen hade stora barnbarn. Om barnen skulle behöva akut hjälp med sina små barn så skulle ingen av dessa kvinnor kunna hjälpa dem. De var berusade varje kväll.
En av dem blev en vän till mig, men vi tappade kontakten. Det var så sorgligt att se hur hon hade det. Hon kämpade. Och hennes dotter var i min ålder och har ett av mina drömjobb. Jag har läst intervjuer med henne och ser vad hon berättar om mamman. Det är så hemskt hur denna sjukdom påverkar anhöriga.
Jag lyssnade till Matthew Perrys bok nyligen och den gav mig de svar jag har sökt tidigare. Om hur starkt beroendet är.
Det jag kan säga, efter alla mina 12 år som medberoende.
Lägg fokus på dig själv, din hälsa och din kärnfamilj.
Men det är svårare gjort än sagt.
Ta hand om dig!
På alla sätt!
Och vad bra att du skriver hur din läkare sa att du skulle prata om när du haft självmordstankar. Det är bra att säga det högt. Det är att inte prata om det, som är farligt.
Kram!

God morgon. 🌸☕️
Jag tittade under morgonkaffet på "Lars Lerin på Lofoten " på SVT play. Påverkades jättemycket och morgonrocksskärpet blev blött. 😢 Jag tog det närmaste jag hade ...

Svårt att förklara. Men tidigare kände jag en stor frustration men känner nu en ökad förståelse för människor i beroende och någon slags ödmjukhet.

Inser också att saker jag sagt och gjort inte gynnat någon av oss då min förståelse ökat men att den inte kan fås på djupet.

Trots allt som hänt uppskattar jag en vänskap med exet, men vägen dit har inte varit spikrak.

Ha en bra dag.
🌸🌸
Kram.

@Pärlor skickar en massa kramar till dig. Det låter som en fruktansvärt hemsk situation. Hoppas att du har någon att prata med för egen del om hur det påverkar dig.

@Nell
Hej,

Jag tar gärna emot hjälp!

Jag visste faktiskt inte att familjerådgivningen även ger stöd för anhöriga som har medberoende problematik.

Jag har tänkt att jag ska försöka prata med någon hos AA för att få lite råd om hur vi ska hantera våran situation. Men då blir det ju bara jag som pratar. Vi måste prata med någon eller några som allra helst kanske har erfarenhet av både beroende och medberoende.

Jag ska kontakta familjerådgivningen imorgon.

Men om du har tips på vart eller om det finns någon stödgrupp eller liknande som har erfarenhet från båda, skulle det vara till stor hjälp.

Som jag känner nu, så behöver (åtminstone jag) prata med någon som har specifikt erfarenhet av beroende och medberoende. Då kanske vi kan få mer konkreta verktyg för hur vi ska agera eller tänka.

Jag tror att det skulle vara nyttigt både för mig och min man att ventilera vare sig om det är hos familjerådgivningen eller någon annanstans.

Alltså är jag tacksam för all hjälp vi kan få!

Och tack så jättemycket för att du tar dig tid!

@Självomhändertagande
Hej och tack för ditt svar!

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver gällande psykisk ohälsa. Jag har själv Bipolär, adhd och Aspbergers.

Innan jag rasade totalt gick mitt liv ut på att göra karriär och ibland gick karriären ut över barnen när dem var små. Jag jobbade väldigt mycket och var kanske inte alltid så närvarande som jag önskade. Dessutom var jag även labil till och från. Särskilt när jag hade mina skov. Men som tur är har min man alltid varit stabil och har dragit ett större lass när barnen var små. Och som jag beskrev ovan har min make och min relation inte alltid varit en dans på rosor. Men vi har alltid tagit oss igenom utmaningarna vi ställts inför och alltid kommit ur det starkare. Det är därför det är så svårt nu. Jag vet inte om det beror på att nu måste vi handskas med en ”utomstående” missförstå mig rätt, men en person som inte är inom våran familjekrets. Visst är hans mamma familj, men inte så som vi som par och våra barn.

Jag har aldrig självmedicinerat, jag har alldeles för stor respekt för droger. Men det har hänt att jag supit mig redlös och då har jag gjort det för att jag haft självmordstankar som tagit över i sådan grad att det inte hjälpt att prata med någon. Då har alkoholen varit en livlina. Det är mer än 10 år sedan det hände sist. När jag fick rådet av en läkare, att jag ska prata högt om när dessa tankar dyker upp, oavsett om jag känner mig som den hemskaste personen i världen så snappar hjärnan upp det på något sätt och samtidigt hör jag hur sjukt det låter, plus att jag får direkt reaktioner från min familj och det gör att tankarna bryts. Och som tur är har jag lyckats parera att göra något dumt.

Min man har följt med mig på mina läkarbesök under flera år och jag tror att det hjälpt oss båda.

Jag tror också att varför jag känner stort behov av att ta tag i saker kan bero på min Aspberger, om jag kan styra över saker eller ta reda på så mycket jag kan gör det mig trygg. Jag behöver rutiner för att fungera. Det är därför jag blir så påverkad när saker händer utanför min kontroll.

Jag kommer stanna hemma nästa gång min make måste ta hand om mamman och jag ska försöka stötta honom så mycket jag kan, fast på avstånd. Det kommer vara svårt men som sagt, vi har varit tillsammans i över 30 år och vi har klarat oss igenom mycket och när hans pappa gick bort i prostatacancer gick vi ur sorgeprocessen starkare.

Till saken hör att både min man och hans lillebror ärvt siderisk pappas prostatacancer men tack vare att den upptäcktes tidigt så har sjukvården den under kontroll. Men här är också en anledning till att det krockar för mig ang; mammans missbruk. Hennes man som hon levt ihop med i hela sitt vuxna liv går bort i cancer, båda hennes söner har samma sjukdom och gör allt dem kan för att leva ett så bra liv som möjligt, men hon gör precis tvärtom. Visst jag har förstått att hon är sjuk och har ett beroende men jag har samtidigt svårt för att förstå eftersom alla vi som är sjuka gör allt i vår makt för att leva ett bra liv!

Jag vet inte hur det är att ha en beroendeproblematik och jag inser också att jag på något sätt jämför min psykiska ohälsa med hennes och tycker att hon borde fatta att hon måste hjälpa sig själv. Jag vet inte. Det blir och är så skruvat alltihop.

Jag hoppas och tror att jag kommer hitta hjälp här.

Tack ännu en gång för dina tankar

Tack för era svar @Sisyfos och @Självomhändertagande . När ni skriver så låter det självklart att inte fråga honom, jag har ju själv sett när han inte verkar kunna ta bara ett glas, men samtidigt önskar jag såklart att vi inte hade det här problemet. Att vi kunde ta ett glas vin till maten, eller en drink fredagkväll. Att vi båda kan njuta av en normal och måttlig alkoholkonsumtion. Men ni har såklart rätt, jag får påminna mig själv om att inte fråga om han ska ha, att inte blanda drinkar åt honom bara för att jag tar en.

Nu när jag skriver det här kryper en känsla på att det kanske är mitt fel, tänk om jag kunnat förhibdra, stoppa eller lösa det här problemet om jag bara tänkt på det här tidigare. Jag försöker påminna mig själv om att det inte hade spelat någon roll. Att han dricker som han gör/har gjort i alla fall.

Kalkylatorn där måste jag kika närmare på. Det kanske kan bli en tankeställare. Det är helt plötsligt väldigt mycket alkohol när man ser det omvandlat i sprit.

Hej @Pärlor och välkommen till Alkoholhjälpen!
Vilken svår situation ni befinner er i, både du, din man, din svärmor och andra runtomkring. Du beskriver en situation där din svärmor fortsätter dricka trots stora konsekvenser, inte bara för henne utan också för er och andra. Det låter som ni har gjort mycket för att se till att hon får hjälp och att det nu kanske också öppnas möjligheter för henne i och med att frivården är medveten om hennes svåra situation.

För er som anhöriga är det här svårt att manövrera i, att sätta gränser och försöka skapa naturliga konsekvenser för den som dricker och samtidigt vara oroliga för att svärmor eller människor runtomkring kanske kommer att fara ännu mer illa. Samtidigt har ni anhöriga fått bära många konsekvenser, ex avbrutit semestrar och tagit in en svårt beroende människa i ert hem. Du berättar också hur den här situationen får dig att må dåligt och att självmordstankar blossar upp igen. Det märks att du har jobbat med de här tankarna tidigare, men det är samtidigt klokt att du tar dem på allvar och söker hjälp ifall det behövs. Det låter helt rimligt att sätta gränser för hur mycket du vill och kan engagera dig och att du pausar när det påverkar dig negativt. Den absolut första personen du behöver ta hand om är dig själv!

Du och din man har lite olika tankar om hur ni ska göra. Jag upplever det när jag läser som att ni har en god relation, men att det här skapar stress och konflikt, vilket inte är så konstigt med tanke på hur påfrestande den här situationen är. Hur skulle det vara om ni sökte hjälp att få prata om de här olika synsätt, i lugn och ro med en utomstående? Ni kanske redan har gjort det förut eller vet vart ni kan vända er. Annars vill jag gärna tipsa om familjerådgivning som varje kommun ska erbjuda. Vad tror du om det?

Hoppas du hittar mycket hjälpsamt här!