Senaste kommentarerna i forumet

Du sätter ord på hela processen så bra och du skriver även att det handlar om att du inte är redo att lämna. Det är när man är så rakt på ärlig mot sig själv som den största förändringen sker.
Du är så starkt av dig att vara så rakt på ärlig mot dig själv.
Jag känner igen mig så mkt i din process, det var samma som jag gick igenom för två år sedan när jag till slut flydde.
Hade ingen plan, var nedbruten annat än en mål att "jag vill må bra och jag vill vara fri".
Styrkekram även om du inte behöver det, du är så jäkla starkt ändå. Tror på dig❤️

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag tror på det ni skriver men vill inte ta in det helt och hållet. Å ena sidan så gör han ju små förändringar när jag ber honom, men det är just där problemet ligger. Jag måste be om dom, det är inga förändringar han frivilligt vill göra.

Jag vill ju inte leva såhär, det vet jag ju redan, men jag vet inte om jag är redo att lämna riktigt än. Jag har nog inte nått min egen botten. Samtidigt så är jag rädd att han ska snärja in mig igen om jag försöker lämna. Jag kom ju tillbaka vid årsskiftet för att han skulle få en chans att ändra sig, men det går ju sisådär.

Jag är rädd för skuldkänslor över att "föra honom bakom ljuset" om jag lämnar. Att det ska komma från ingenstans. Egentligen vet både han och jag att det inte är från ingenstans, men det låter nog helt annorlunda då.

Det är mycket småsaker som skaver och gnager på relationen nu. Min egen instinkt är också att fly, att stänga in mig, borra huvudet i sanden och strunta i problemen. Är jag på besök hos vänner och familj så drar jag mig för att åka hem, det är så lugnt och fridfullt hemma hos dom. Inga gliringar, inga krav på att matcha hans energi, inget krav på att ensam sköta hushållssysslor, inga krav på att uttrycka mina inre tankar innan jag är redo.

Sambon märker såklart att något är fel, och frågar ofta vad jag funderar på. Men jag har varken ork eller lust att ingående diskutera hur och varför jag funderar på att lämna just nu.

Jag tror att jag närmar mig ett beslut om hur jag ska göra. Men jag vill ha en färdig och genomtänkt plan innan jag bestämmer mig och skrider till verket. Tack för ert stöd och era berättelser. Det är guld värt. 💗

@has Jag tror man måste kämpa sig igenom det för att komma ur det. Det är ett helvete, men när man kommit ut på andra sidan har man förhoppningsvis också lärt sig att värna sig själv och sina gränser mer. Massor av kramar, det blir bra igen.

@has
Full av beundran efter att läst mer i din tråd!
Så stark du varit, så stark du är!

Igenkänning i beskrivningen att vara duktig. Tror vi är många som hamnar där. 'Duktiga flickan' vill prestera i allt. För att bli sedd, hörd o respekterad offrar man sina egna känslor o mål. Svårt att bryta det mönstret.

Jag har mycket islka, frustration o sorg som jag inte lyckas släppa ut (ännu).
Över mannens drickande o över att han satt mig i denna ensamma roll att styra familjen - vår familj.

Ger mig kraft att läsa om din kamp o tankarna kring den. Om styrkan du manat fram fast du känt dig svag o helt slut.
För helt slut blir man verkligen i denna bisarra verklighet som medberoende
(Instinktivt vill jag byta ut ordet medberoende! Har svårt att acceptera att jag på riktigt är i denna sits, att det är jag).

Tack o lycka till!
Kram 💛

Mitt senaste inlägg : "tidigare" och inte "tidigt" ... 🧐

Tyvärr kommer det ikapp en. Allt man haft inom sig så länge och sorgen....
Jag har gråtit i två veckor nu , jag är övertygad om att jag har sorg, sorg över att han väljer att supa ihjäl sig och sorg över mina drömmar om framtiden.

Stor kram ❤️

@has
Ja, alkoholen ställer till mycket. 😒
Kanske du har gått på autopilot tidigt, helt enkelt för att du av olika skäl "omedvetet" måste eller rentav självbevarelsedrift. 💜

Ens erfarenheter kommer ofta ut. Som det gör för dig nu.

Kram. 🌹🌹

@Anor@@ ja det är ingen rolig sitts du sitter i , jag är lite i samma som dig. Hade ingen att prata med så jag skrev här för första gången för några månader sedan. Sen har jag tänkt och tänkt men får ingen ordning p tankarna. Men idag så hade jag bokat tid hos en online psykolog bara att få prata med någon så kändes det lite bättre. Vet inte hur du har det men jag har ingen att prata med har hjälpt han genom att ljuga för allt och alla så ingen tror vi har något problem.. Men även om jag tagit ett första steg så hjälper inte det honom, men samtidigt så går det inte att hjälpa någon som inte har några problem.
Så det är ett tips online psykolog så du får vara i fokus om hur du mår och känner.

När man släpper taget…

Idag kom mäklarens husannons för granskning.

Och för första gången på nästan en månad blir jag så himla ledsen för att jag behövde lämna allt… som vi slitit och jobbat för vårt hem.

Varenda vrå är genomtänkt, skapad av våra egna visioner och händer.

Plötsligt känns det så himla orättvist att jag blev av med allt för hans drickande. Det var verkligen inte så här det var tänkt att bli.

Kuratorn frågade vid ett av våra samtal: du har varit med om rätt omvälvande saker den senaste tiden, hur kommer det sig att du sitter här och är så samlad? Vart tar allt vägen?

Det är nu det kommer. När jag låter mig falla. Inte längre kämpar för att vara den starka, duktiga som klarar av och gör rätt.

Den jävla alkoholen. Så mycket skit den ställer till med!

@Anor@@ går det att diskutera med hans chef om att han behöver mer stöd? Företagshälsovården kan göra mycket, men inte allt. Han måste kanske remitteras vidare? Socialtjänstens beroendestöd måste kanske kopplad in? Primärvården?
Jag fick prata med mitt ex' chef om hans missbruk eftersom han spårade ut totalt, och det blev påföljder för honom eftersom han också var chef med personal- och budgetansvar. Han blev inlagd, han fick gå ett behandlingsprogram, blev sjukskriven, arbetstränade, blev omplacerad osv. Det låter som att din man inte riktigt fått till sig att hans sjukdom måste hanteras om han vill ha kvar sitt jobb.
För din del tycker jag att du borde undersöka möjligheten till samtalsstöd. Det är tungt att vara medberoende och det är näst intill omöjligt att påverka missbrukaren att sluta supa. Det finns många som kan hjälpa honom, men du behöver fokusera på dig.

Någon skrev här inne att det enda som hjälper är att lämna. Jag har tänkt en del på det. Jag tror det ligger något i det. Skammen och känslan av att livet blir grått om man slutar är två hot man kämpar mot som gör en innesluten och ensam. På något sätt måste båda övervinnas. Då kan nog en större förändring så som att någon hotar lämna, ens barn sätter ner foten eller att man gravt gjort bort sig bli det som får bägaren att rinna över. Annars att man själv överlag inser att hit men inte längre. Att man själv sätter stopp.

Många får återfall på vägen. Det behöver inte betyda så mycket. Då kämpar man nog massor med skammen så då kan man snarare kanske behöva någon som peppar. Annars är väl risken att man anser att man är ett hopplöst fall och bara ger upp. Vi är alla olika. Med ett gott grundsjälvtroende tror jag det är enklare att bara gå rakt igenom krisen utan återfall. Med ett sämre blir det nog lite kämpigare då man måste göra upp med sig själv i större utsträckning för att komma ut på andra sidan.

@bella70 ok så det enda är att lämna om man inte orkar? Tänkte om det fanns något anhörigstöd?

Kanske - kanske inte, men det är inget du kan påverka, eller om det är din partner och inte mår väl av det, vänta på..

Min man har druckit i flera år.Först var det mycket öl.På senare år har det gått över till billigt vitt vin.Han smyger med det , gömmer på olika ställen osv osv.
Jag märker direkt när han har druckit, då han blir sladdrig och tjatig.
Han har varit deprimerad i perioder. Han har ett bra jobb och är intelligent och sköter sitt jobb.Men han känner mycket press när det gäller sitt jobb.
För ett tag sedan mådde han riktigt dåligt, tog därför kontakt med vårdcentralen. De tog prover som visade att han dricker alldeles för mycket alkohol.
Han blev lite rädd, kontaktade sin företagshälsovård och berättade där om sitt alkohol beroende.
De hänvisade honom till beroende enheten.
Allt kändes bättre i ca 1 vecka.Han var nykter. Han menade då att han själv skulle lyckas sluta dricka, utan hjälp av beroende enheten.
Men nu är vi tillbaka på ruta ett.
Han har druckit två kvällar.Vår yngste son är hemma på besök, men trots detta smyger han och dricker och alla märker att han är påverkad.
Jag vet inte hur jag ska orka längre.
Han har lovat så många gör att han ska sluta.Och denna gången trodde jag mig se en ljusning.Men som sagt, så blev det inte.
Hur går man vidare? Finns det hjälp att få? Hur får jag honom att förstå att han måste få hjälp för att kunna sluta dricka?

@emje
Hej. Var inte så hård mot dig själv för att du så att säga hamnade ur spår, att som du säger blev skuldbeläggande.
Som medberoende lever man under press, och jag upplever att det kan bli så att man kanske inte säger saker med eftertänksamhet alla gånger, utan att det kommer ut fel. Det enda man kan göra är då att be om ursäkt och säga kanske att ursäkta, det jag sade hjälpte ingen av oss eller något i den stilen ...

Du skriver att du inte vet vad du saknar, kan det då vara så att du saknar den du blev kär i? För människor är ju mer än sitt missbruk. Mitt ex då han inte drack, var han jordnära, fin människa, humoristisk m.m.. Då han drack slog det ofta slint, var det rena Dr Jekyll // Mr Hyde ...

KRAM.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

@bumblebee
Hej.
Så du kämpar på .... Varma tankar och styrka från mig. Glöm inte dig själv i allt detta destruktiva kaos.
Honom kan du inte ändra, låter kanske hårt men i många fall lönar det sig inte att ha "samtal" varje vecka. Om än inte alls - tyvärr. Och risken är stor att allt går så att säga i baklås då den med missbruk får höra vad den bör göra. Detta är åtminstone min erfarenhet.

När det gäller personliga berättelser så kanske podden "2 fyllon och 1 sanning" skulle vara intressant att lyssna på, att det kunde ge dig bra information. Bra information låter så märkligt, ja, kanske betydelsefull för att kunna förstå. Anhöriga till dem som håller i podden är med i några avsnitt, och man får höra bägge "sidors" upplevelser av missbruket.
SVT Play "Lars Lerin på Lofoten" också kunde vara något? Taget från programinfot: "Nu besöker Lars och Junior Lars favoritplatser på Lofoten där de ska måla, surfa, fiska torsk, rida och gå på tur. De gör även nya bekantskaper med människor som också har ett liv i missbruk bakom sig".

Sedan när det gäller att ta upp ens upplevelser till en annans drickande, det funkar inte. Oftast inser de själva också att de dricker - och att det är osunt och inget de är stolta över. Som jag ser det tar det bara energi av en själv och av den med missbruk att det tas upp. Bägge vet att det dricks för mycket. Det lönar sig inte att prata. Beroende funkar ju också inte så att man alltid kan sluta då man vill, kanske tanken finns där att "ja, i KVÄLL, bara 2 enheter vin" - men sedan så har hela flaskan druckits upp och lite mer kanske. Kontrollförlust ....

Sköt om dig, och försök att fokusera på dig, hur du önskar ha det. Du kan inte tala till hans förnuft att sluta, han vet ju hur det påverkar dig. Önskar han förändra sig, behöver det komma inifrån honom.
KRAM!!

@kinakina
För mig var anhörigstöd ett bra första steg men när jag väl träffade en bra psykolog så gick fick jag mer hjälp att ta tag i roten av problemet.
Jag tror det är personligt vad som blir bra samtalsstöd och att det är en kombination av att man verkligen är öppen och att man vågar slänga sig ut i det okända och en engagerad samtalskontakt.

Vi faller tillsammans @Kärringen❤️

Verkligen en bra bild @Åsa M - och den ser väldigt komisk ut i mitt huvud när jag springer runt och rensar med andras snopens blickar genom fönstren 😂

Kapitulera. Jag tror det är första gången som jag verkligen kan se mitt eget beroende som beroende. Vad skulle jag annars behöva kapitulera inför?

Jag känner mig inte beroende av personen och har ej upplevt den ”abstinens” som jag ser att vissa behöver tampas med när de lämnat.

Men jag växte upp med en förälder som mådde dåligt och periodvis uttryckte hot om suicid (även verbalt). Så att försöka vara duktig och på andra sätt påverka dennes mående var förstås en överlevnadsstrategi för ett litet barn.

En annan känsla kommer med: rädslan, osäkerheten och förtvivlan över att ingen ser MIG!

Som idag visar sig i att dels prestera, göra rätt och vara duktig. Samt rädslan i att bli missförstådd, att inte bli sedd och uppfattas som den jag är.

Lika omöjligt att få tag på när man lever i kaos, som det är att få insikt i ett aktivt alkoholberoende när man är mitt i och livet ”lunkar på” skulle jag tro…

Precis så. Man kapitulerar. Jag orkar inte längre styra upp andras problem och varför har jag lagt energi på det? Som någon här beskrev det: "att vara medberoende är som att oombedd gå in i alla andras trädgårdar och fixa medan man låter sin egen förfalla".
Nu fokuserar jag bara på min egen trädgård. Det är så skönt.

@kinakina Själv har jag fått stöd av kurator på vårdcentralen, vet inte hur det ser ut med anhörigstöd. Skulle tro att det handlar mer om att hitta rätt person än nån på rätt position om du förstår hur jag menar?

Kan behandlingshemmet ge tips på hjälp?

Alkoholhjälpen har också ett nummer du kan ringa som du hittar här på sidan, det var en bra första hjälp för mig i att få hjälp att reda ut mina förvirrade tankar. Om du inte vet var du ska vända dig, börja där. Det viktigaste är nog att ta det första steget!

@has hur är anhörigstöd vet du något?

@bumblebee skickar styrka till dig ❤️
Jag skriver under på att man blir sjuk till slut. Hjärnan jobbar hela tiden på att se tecknen!

Kommer ihåg för någon vecka sedan då vaknade jag 3e morgonen på rad av min gråt då undrade jag va fan håller jag på med 😔

@has så kloka ord ❤️

Nu låter vi oss falla och se, inte kan det bli sämre?