Senaste kommentarerna i forumet

@Letlive
Tack fina du, det gör mig varm i hjärtat.
Visst är det ögonen som är så avgörande?
Det är något som gör att dom liksom inte är där, och detta behöver dom ju inte vara dyngraka för att göra. Det är nått dimmigt över det. Som på ett uppstoppat djur nästan, inget liv i dom.

@Himmelellerhelvette
Det är lite svårt att säga i och med att han ljuger så mycket. Vi bor ju inte heller tillsamman och träffas bara någon gång i veckan.
I våras och somras var han som bäst, tränade, gick ofta en mil om dagen, åt nyttigt och trivdes bra på sitt jobb.
I början av hösten började det öka lite successivt. I oktober började det spåra ur och nu är han tillbaka på ruta 0. Gått upp i vikt, rör sig och pratar långsamt, ljuger och dom där hemska dimmiga ögonen. Så kort sagt 3 månader.
Pratade med min mamma om vad som anses som ett återfall. För mig är ett återfall en enstaka gång som man blir sämre, någon vecka eller så. Jag vet inte vad jag ska kalla detta eftersom han har gått ner sig såpass mycket nu. Är det ett återfall då eller vad kallar man det?

@Himmelellerhelvette
Det var en fin tanke det där med att det inte hjälper honom att jag försöker uppleva hans känslor genom att fantisera. Grubbleri som vi nog alla här är mästare på.
Under perioden i somras när han var fräsch och jag mådde dåligt sa han faktiskt en liknande sak som jag blev väldigt imponerad av att han kommit fram till. Han grubblar nästan mer än mig, vilket kan vara bra att tillägga. Han sa att han kommit fram till hur onödigt det är att grubbla. När man hör det första gången tänker man no shit det vet väll vem som helst. Han sa ”har jag någonsin fått ut en enda vettig tanke ur att grubbla över något en hel natt? Nej det klart jag inte har!” Han drog en parallell till när han spelade badminton vilket han tyckte var kul.” Det konstiga är att under den korta timmen jag spelar badminton så mår jag inte dåligt. Inte ett dugg. Och vet du varför? För att jag slutade tänka och grubbla. Jag hade inte tid! Jag spelade för att det var roligt och la all min fokus på det. Det är alltså mina egna tankar och grubblande som får mig att gå ner mig”. Som sagt som jag sa innan, detta är jättemycket no shit när man tänker på det först. Men efter några gånger kommer jag faktiskt till insikt. När jag inte går ner i samma spiral av tankar så mår jag bra. Jag kan skratta och känna glädje i nuet, just där och då.
Tyckte på något sätt att det passade så bra in på det du sa att det faktiskt inte hjälper, och att distraktion ibland är det bästa vi har.
Vårdcentralen hade konstig telefontider idag och stängt nu under helgen, så jag tänker ringa under nästa vecka. Jag ska fråga vad jag själv kan få för hjälp i det hela. Bara detta forumet har kunnat lindra. Speciellt att höra från andra. Det är svårt att diskutera med andra som inte har varit med om samma situation. Man känner sig ibland ännu mer ensam.
Kram

Vill lätta mitt hjärta lite...
Får styrka av värmen här.
Var ett tag sedan.

Prio ett är att mitt barn verkar i nuläget stabilt. Harmonisk o lugn. Vi har en nära relation o hen söker min kontakt. Vill umgås med sin mamma, o jag är så tacksam för det. Ovärderligt. Kan/Vill aldrig säga nej. 😘
Är samtidigt på min vakt för minsta skiftning, tolkar varje avsteg ftån rutiner mm. En ständig oro som kommer finnas med länge, länge.
Hen har inte tagit mer hjälp än den akuta. Har jag rått hen att göra men kan inte tvinga.

Mannen... Myten, Legenden.
Nä, förlåt, det är inte alls roligt eg.

Jag är less, besviken o arg på min man. Bitter börjar jag vara också o det är faktiskt något jag inte vill vara!
Bitterhet skadar bara mig själv. Tär på mitt inre o gör mig till en sämre version av mig själv.

Det har gått lite upp o ner senaste månaderna. Han sökte hjälp via v för annan sak, o drickandet snappades upp. Samtalade med någon bra o det gav oss ett bra samtal hemma sen. Ffa att vi över huvudtaget pratade om aljoholen var stort!
Han lyssnar bra när tåd kommer utifrån så jag hoppades lite på detta. Han följde några allmänna hälsoråd o skulle dra ner på ölen.
...
Många lediga dagar över jul för honom o tror han druckit nästan varje dag. Utom julafton möjligen. Vi har aldrig haft någon tradition av drickande just på jul. Julmust har dominerat 🙂
Men så kom en av våra gäster med snaps o min man var inte sen att tacka ja. Spelade eg ingen stor roll. Ingen blev full. För mig visar det bara hur lite andra inser läget. Inte alls.

Hans ego växer i takt med tiden alkoholen tagit från honom o parallellt minskar omsorgen om oss i familjen. Sorgligt.
Märker att min respekt för honom sjunker med tiden o vill inte vara respektlös mot någon.

Jag läser, tar till mig o fylls av värme o goda råd av alla här.
Vill inte leva i förnekelse, vill inte att mina barn ska tro att vi måste låtsas något som inte är.
Kanske de inte upplever det så, men vill att vi ska kunna vara ärliga o öppna. Om jag börjar o visar vägen, som var ett mycket fint råd jag fick tidigare, blir det lättare.
Jag har börjat pysa ur mig lite men det är inte alls tillräckligt o mer ska komma riktat mer direkt mot personen i fråga.

Laddar mod o ork för ett nytt snack.
Inspirerad av andra starka här.

Ta hand om er fina medmänniskor!
⭐

@Letlive wow kan inte annat än säga. Bra gjort!! Uppriktigt imponerad. Medberoende är sannerligen som en dåligt kokad gröt och jag kan bara önska att jag tidigare hade haft hälften av den självbevarelsedrift du visade denna kväll.

Förlåt för alla trådstarter. Jag försöker hantera medberoendet genom att rådfråga så mycket som möjligt.

Igår hade jag en min sambo en fin dag. Vi hade ett lugnt samtal om hur jag ser på hennes missbruk och jag poängterade jag fanns där för henne ifall hon skulle vilja ha tag i det. Jag poängterade också att jag enbart vill spendera tid med henne när hon är nykter och hur mycket jag tycker om henne och sakerna vi gör när hon är nykter. Hon var inte speciellt mottaglig. Aja. Nu vet hon vart jag står och jag känner ingen stress. Det är hon som måste vilja sluta. Nu vet hon jag finns där.
Efter samtalet igår gick vi på museum, fikade och tog en promenad vid vattnet. Supermysigt! Väl hemma åkte hon iväg för att handla. Jag konfronterade henne direkt när hon kom hem och sa att jag förstår du har köpt alkohol och då vill jag inte vara med dig. Hon tyckte jag var överdriven men accepterade mitt beslut. Jag gick hemifrån och ringde mamma. Jag satte mobilen på ljudlös så min sambo inte kunde nå mig och bjöd mamma på trerätters. Eftetåt gick vi på bio och jag var inte hemma förrän 00:30. Och då hade min sambo däckat för natten i soffan. Jag lade mig och sov för natten.
Dagen efter såg jag massor av konfliktsökande sms och svammel. Hon bad bla mig ta en taxi och köpa 3,5:or till henne på en nattöppen mack kl. 00:11. Jag frågade henne på morgonen vad hon menade med smsen och hon svarade att hon inte minns att hon skickat dom.

Är så nöjd över min strategi! Jag fick allt det bra i relationen med min sambo och slapp allt det dåliga. Istället för att sitta och hindra henne ringa pinsamma samtal åt jag god mat med min mamma. Istället för att delta i hennes fyllebråk åt jag popcorn och såg på Napoleon. Istället för att somna med klump i magen somnade jag lugn efter en fin kväll.
Jag tror bara att jag prioriterat hennes behov så himla länge att det kändes så befriande att välja bort det och prioritera mina egna. Problemet är väl att man inte alltid kan lägga 1000 kr på en spontankväll. Men det är framtidens problem!

Ville verkligen bara skriva av mig. Känns som jag äntligen hittat något som gör att denna pissiga situation känns lite bättre. Och alla KOM IHÅG att prioritera er själva!!!!

Gud vilken klockren beskrivning. En gestalt som tar över en människa man älskar. Det är verkligen ögonen det märks på.
Se till att försöka prioritera dig själv och påminna din far om hur mycket du uppskattar honom nykter. Kom ihåg du inte är ensam

Håll fast vid magkänslan, den är ofta rätt. Tänk på att missbrukaren är expert på manipulation. Du säger att du har bestämt dig och vet vad du vill - håll då fast vid det. Säg att du behöver en paus. Ska ni vara med varandra så kan ni alltid hitta tillbaka till varandra, men kompromissa INTE gällande drickandet. Det är ju det som är problemet.

Idag berättade jag för sambon att jag ville göra slut och flytta ut. Jag var helt övertygad om min sak när jag kom hem från min promenad, men så ville han förklara sig och ville att jag skulle ge honom en chans. Vi pratade i två timmar: om hur vi är dålig på att kommunicera, hur jag känner att jag för ta ett stort ansvar hemma, hur jag får ta ansvar när han inte kommer ihåg saker, hur hans drickande påverkar mig. Han menade på att jag inte varit tydlig nog med vad jag förväntade mig för förändring och därför skulle det bli ändring nu när han visste. Jag sa att jag inte vill att han dricker på veckorna och inte dricker sig full varenda helg. Han tyckte att det skulle vara annorlunda nu i mellandagarna bara för att vi är lediga. Han tyckte att det skulle bli ordning när vi börjar jobba igen, men det är 1,5 vecka bort. Hur ska det se ut innan dess? Jag for hem till mina föräldrar och ska sova där inatt, men gick med på att komma hem imorgon. Jag sa att vi skulle ge det en chans till, men egentligen tror jag inte att jag vill. Jag vill inte bli sårad igen, jag vill inte få upp hoppet och sedan få det krossat, jag vill inte vänta på hans förändring. Jag hade ju redan bestämt mig... men han lät så övertygande? Jag slits mellan hopp och förtvivlan.

Hemma hos föräldrarna känns det familjärt, varmt och tryggt. Vägarna omkring är bekanta och synen från fönstret är samma som jag är uppväxt med. Men när jag tänker på min sambo får jag en klump i magen. Orkar jag verkligen samla energi och försöka igen? Jag som var helt inställd på att lämna och flytta ut. Väskan packad och klar.

Jag vill stanna kvar här hos föräldrarna, men hur berättar jag det för sambon utan att ge vika igen?

@lillajag2003 Hur länge har din pappas återfall varat nu? Hur länge höll han upp?

@lillajag2003 Hoppet är väl det sista som lämnar en. Hade min mamma blivit nykter hade jag säkert gått in i det med hela mig. Om hon sedan tog ett återfall efter det så hoppas jag att jag skulle kunna känna mer glädje över den nyktra tiden vi fick tillsammans än sorg över att hon tog återfall. Jag försöker lära mig att inte känna det jag tror att hon känner, jag har så lätt att gå in i tankarna om hur hon sitter helt själv och mår så dåligt som jag inte ens kan förstå, den totala ångesten. Hon mår inte bättre av att jag föreställer mig hur dåligt hon mår. Jag förstår inte ens hur jag kan plåga mig själv med de tankarna. Men jag har övat en hel del på att tänka att de där tankarna är bara min fantasi, hon kanske sitter med en kompis och mår bra just nu. Eller så tänker jag att jag inte ska dit med mina tankar, jag ska tänka på något annat, inget blir bättre av att jag tar på mig hennes liv som om det vore jag som lever i det.

Om din pappa skulle sluta dricka igen så är det hans jobb att återfå ditt förtroende. Går han behandling så lör han sig att han brutit ditt förtroende och att det ända sättet han kan visa dig att du kan lita på honom är genom tid och att han visar att han jobbar med sig själv. Han kan inte lova dig att aldrig mer dricka för det kan han inte lova sig själv heller. Han kan vilja hur mycket som helst men beroendet är starkare än hans vilja. Och misslyckandet gör att han dricker ännu mer för att döva smärtan. Det är en ond spiral men det är inte ditt ansvar, han behöver ta ansvar för sitt eget liv och konsekvenserna för sitt handlande.

Sista gången jag trodde på att min mamma skulle bli nykter var nu i år! Jag gick all in och hjälpte henne med allt! Vände in och ut på mig själv tills jag var helt trasig för hon hade börjat igen och jag trodde att om jag bara gör detta och detta kommer hon sluta.

Det är svårt att ta sig ur men det går tror jag. Jag tror det är lättast att förstå hur man ska ta sig ur genom att prata i medberoendegrupper. Jag tror alla kommuner har hjälp man kan söka. Sök hjälp och ta hjälp. Även om du pratat med kurator i många år kanske hon inte är specialiserad på ditt område. Jag tycker det är lättast att prata med någon som vet just den problematiken jag har. Det finns poddar och böcker i ämnet om du är intresserad av att läsa på lite själv. Kram

@@oro
Hej!
Så starkt av dig att ta samtalet med din man! Verkligen!
Läst lite i dina trådar o känner igen mig i många tankar.

Vi har en tystnad här hemma. En tystnad om min mans alkoholproblem. Orkar inte gå in i detalj nu men han dricker för mycket, för ofta. Aldrig våldsam. Inte odräglig. Sköter sitt jobb. Lågmäld alkoholist kanske man kan säga. Dricker i smyg. Seg o ointressant blir han i mina ögon. Trist o ofräsch. Under ledighet, som är lång över jul för honom, dricks det nog dagligen. Jag försöker att inte räkna ölen.
Jag har såå länge samlat mod att just ta samtalet. Konfrontera. Säga att jag oroar mig, inte vill ha det såhär osv.
Minns inte när (kan ju kolla min tråd) men tog ett första samtal o det var befriande just då. En liten seger för mig!
Därför vill jag ge dig en applåd o klapp på axeln att du tagit samtalet, brutit tystnaden med din man. Det är svårt o kräver enormt mycket av en själv! Glädjer mig att höra att det mottogs så bra!
Fortsatt har jag inte varit så stark eller orkat hålla igång det samtalet sas. Energin har inte räckt till.
Tystnaden är delvis bruten o han har sökt hjälp, delvis. Vi glider tillbaka i tystnad om det eg problemet.
Drickandet har inte förändrats tyvärr.

Att önska få en fråga om hur jag mår i detta.
Lider i samförstånd med dig där. (kanske det blivit bättre hos er nu?) Som jag längtar efter att han genuint ska bry sig om mig igen o undra hur jag mår. Förstår hur du menar i detta. Egot tar över i deras värld.
Omsorgen om mig o barnen har bleknat i takt med att alkoholen tagit allt mer plats. Oerhört sorgligt.

Att vilja läsa lyckliga slut.
När jag först hittade detta forum ville jag så oerhört gärna läsa om de som lyckats. För vad kämpar man annars för? Fanns då en ljus historia som, vad jag vet, slutade lyckligt. Höll fast vid den länge o jag tror det är mänskligt.
Men jag inser efter många månader att det är statistiken som talar sitt tydliga språk. Om problemet inte fanns hade vi inte skrivit här alls.
Sen kan vi såklart lära oss att lyfta det positiva också, alltid, och det tycker jag många gör. Det positiva slutet är dock inte det slut jag sökte - att alkoholisten blev nykter o de levde lyckliga i alla sina dagar. Utan att någon orkat o lyckats lämna o skapat sig ett nytt lyckligt liv.
Samtidigt som det är imponerande o glädjande är det sorgligt. Sorgligt att lämna oftast är slutliga o enda lösningen.
För mig är det en oerhört sorglig tanke. Jag är ännu inte beredd på det.
Fruktansvärt less på min mans drickande, att dra hela familjeansvaret medans han lullar vidare i sitt självömkande.
Men inte gett upp hoppet helt.

Önskar dig fortsatt lycka till o tack för att du delat med dig!
Vi stärker varandra med att dela med oss tänker jag.

Ta hand om dig!
💙

@Himmelellerhelvette
Mycket fina och kloka ord, tack!🩵
Han nämnde många gånger när han var i sin fräscha perioden att han förstod hur mycket han skadat mig och att han var djupt ledsen över det. Han satt ju själv i samma situation som mig och var medberoende till sin bror i 15 år. Han vet ju hur det är. Därför känns det också som ett slag i magen att han ”valde” att börja ändå. Jag förstår att han gjorde det för att han själv inte kunde bättre. Han visste inte något annat sätt att stå ut på. Men jag är så besviken på att jag aldrig fick en pappa som fanns där när jag verkligen hade behövt det. Den sorgen lever jag fortfarande med.
Något jag också tänkt på, även innan detta återfallet, är om jag någonsin ska lita på honom fullt ut.
När jag sa upp kontakten med honom lovade jag mig själv en simpel sak, att aldrig mer lita på honom. Inte fullt ut. Hoppas fick jag fortfarande göra men aldrig till den nivån att jag la min tillit i hans händer. För den har han krossat fler gånger än han tagit hand om.
När han sen blev fräsch efter att min farbror gick bort bröt jag mitt eget löfte. En chans till. En enda, tänkte jag. Och fan vad jag ångrar mig. Jag svek mig själv och respekten för mig själv försvann. Detta var speciellt jobbigt när han fick återfall, att jag nu påriktigt inser att jag aldrig ska lita på honom, om han så är nykter i 10 år. Det är så tragiskt, fruktansvärt tragiskt att behöva lova dig själv att aldrig lita på sin egen förälder igen. Alltid en arms avstånd från hjärtat.
Hypotetiskt, om din mamma hade blivit fräsch under något år och byggt upp din tillit, hade du valt att tro på det eller hade du också varit reserverad?

@lillajag2003 visst är det lindrande att kunna prata med andra i liknande situation🙏
En stor skillnad mellan att du behövde din mamma och att din pappa behöver dig är att du precis trätt in i vuxenlivet. Det är din mammas jobb att ta hand om dig som är så ung och säkert varit omyndig under större delen av ditt dåliga mående. En mamma vill inget annat än att hjälpa sitt barn på alla sätt när det inte mår bra, du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du varit till besvär för din mamma. Hon är säkerligen utom sig av sorg för att din pappa fått dig att må så dåligt. Det ligger inte på dig❤️
Att din pappa behöver dig är inte normalt, hans uppgift har också varit att finnas där för dig men beroendet tog över honom. Han blev sjuk i beroendet och det är fruktansvärt men du ska inte behöva bära den bördan. Du kan inte hjälpa honom genom att drunkna själv. Det vill han inte innerst inne, det är jag säker på men beroendedelen av honom klamrar sig fast vid dig och förstår inte hur vansinnigt ont det gör i dig, han vill bara ha lindringen sin egen smärta. Hade han varit sig själv hade han aldrig låtit sitt dåliga mående gå ut över dig för du betyder allt för honom men när han är sjuk i beroendet kan han inte förstå hur mycket han skadar dig. Usch det är så svårt! Jag är fortfarande i denna situation, jag har fortfarande kontakt med min mamma men jag har distanserat mig mycket.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden”

Denna har jag präntat in i hjärnan och när jag mått riktigt dåligt har jag upprepat den gång på gång för att förstå att jag inte kan hjälpa henne att bli nykter. Jag har fortfarande inte förstått det helt och fullt utan det kommer fortfarande tankar då och då på om jag kan hjälpa henne. Jag har läst att medberoende också är en sjukdom precis som beroendet. Jag tycker du ska söka upp någon hjälp till dig själv för ditt medberoende för det är jättesvårt att klara det på egen hand.

Jag har sagt till min mamma att jag mår väldigt psykiskt dåligt på grund av hennes destruktiva liv och sagt att jag inte vill att hon ringer när hon är påverkad. Hon lyssnar relativt bra på det men när hon ringer påverkad ändå så drar jag en lögn om att jag precis är påväg in på ett träningspass på gymmet eller någon annan lögn för det gör för ont att säga att jag inte vill prata med henne för att hon är påverkad.

@Himmelellerhelvette
Det är någonting som är så sjukt lindrande att höra folk som faktiskt går igenom samma situation. Tack för att du delar med dig, verkligen!
Precis som du säger så är vi maktlösa, och det är nog den biten som vi alla vet om men är svårast att acceptera. Man vill så gärna, så gärna att man är beredd att offra hela sig själv.
Jag brukar ofta sätta mig in i situationen hos honom. Och jag kan erkänna (fast det kanske är lite kontroversiellt) att jag också hade velat ha någon där om jag hade ett missbruk. Nu har jag aldrig varit i närheten av det då både alkohol och tabletter är förenat med fruktansvärt obehag, som tur är. Men när jag mått som allra sämst har jag alltid haft min mamma. Hade jag inte haft henne hade jag dött. Har såklart fruktansvärt dåligt samvete gentemot henne för att hon fått kämpa så mycket för mig och sett mig i så dåligt skick. Men hon är anledningen till att jag lever. Hur ska jag kunna lämna min pappa? Hur ska jag kunna ta avstånd och sätta gränser när jag är hans enda livlina, som mamma var för mig?
Förstår också att depression och missbruk är olika situationer. Men det går emot hela min kropp att ta avstånd, som jag gjorde när jag sa upp kontakten. Själv mådde jag betydligt under den perioden. Att kunna leva sitt liv utan konstant oro för honom va ju typ eufori. Men det var ju också på bekostnad av honom.
Hur ska jag tänka här? Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt utan att förstöra för mig själv?

Har du kontakt med din mamma fortfarande? Och är hon fräsch eller dricker hon fortfarande? Vad har du satt för gränser? Många frågor men jag tar all hjälp jag kan få!

Tack för att du skriver <3

@Självomhändertagande
Så tacksam över att du funnits och fortfarande finns kvar på forumet ❤️
Så innerligt glad för dig och önskar dig en varm, fridefull, roligt och spännande 2024 🎊
Kram

@Therese6699
Hej.
Jag har gjort, vill inte berätta ingående, men i korthet:
Kontaktade socialtjänst.
den vuxna - inget, blev däremot konsekvenser gällande dens umgänge med barnen som sett och hört väldigt mycket.
🌺
/ Tröttiz

I 4 år har jag varit här. Jag lärde känna ett barn för 4 år sedan. Han är 5 år idag. Jag känner fler barn från nyfödda till numera stora barn, ungdomar och ett par är vuxna.
Om jag hade fått barn med mitt ex innan jag visste hur illa det stod till med hans drickande så hade det barnet varit en vuxen människa nu.
Jag har tid på mig. Ännu. Men jag vet inte om det går eller ej. Det visar sig. Tror vi ska pröva, min fina pojkvän och jag. Först ska jag "bara" skaffa ett bättre jobb med hyfsade lön, så att jag kan få en ok föräldrapenning. Jag gav ju allt till mitt ex. Och det tar tid att spara en buffert.
Men jag är så otroligt tacksam och glad varje dag.
Jag lever det liv jag önskar.
I en sund relation till mig själv och till min omgivning.
Jag sätter gränser som aldrig förr.
Det går att ta sig vidare.
Till ett friskt liv.
Önskar alla här ett sunt och friskt avslut på 2023. Och en bra början på 2024.
Livet är magiskt.
Några författare som har gett mig hopp när livet har varit tungt och mörkt är;
Elizabeth Gilbert med Stor magi
Leo Buscaglia med Leva Älska Lära
Och Margret Atwood med Tjänarinnans berättelse
Kanske de kan sprida ljus även till er, som behöver det.
Allt gott kära vänner här.

@lillajag2003 Som jag känner igen mig i det du skriver! Fast i mitt fall gäller det min mamma.
Jag har också alltid fått höra att jag är den enda hon lever för och varit livrädd i hela mitt liv för att hon ska ta sitt liv. När jag kraschade själv fick jag ta avstånd från henne för att orka överleva själv och då var jag livrädd för att hon skulle ta livet av sig men ett år senare när jag var starkare levde hon fortfarande även om hon sa att det var värsta tiden i hennes liv precis som din pappa säger till dig.
Det är fruktansvärt att leva med bördan att tro att någon annans liv hänger på en. Det är inte vårat ansvar att få våra föräldrar att orka leva.
Jag jobbar fortfarande med skuldkänslor över att jag inte gör något trots att jag vet att det lilla jag egentligen kan göra är att prata med henne, bara lyssna men jag mår så fruktansvärt dåligt av det så jag orkar sällan göra det lilla för henne. Jag kan inte få henne på behandling, jag har föreslagit det många, många gånger. Jag är maktlös inför hennes beroende, det finns inget jag kan göra om hon inte kommer till insikt själv om vad som krävs av henne. Precis så tänker jag att det är för dig med. Du kan bara hjälpa din pappa om han själv tar beslutet att bli nykter och gör jobbet. Kram❤️

@splintr
Tack, vad glad jag blir! Hade aldrig trott att någon skulle svara men att kanske någon kunde läsa det.
Det finns mycket information som jag inte kunde ta med när jag skrev mitt första inlägg. Det hade blivit för långt och långtråkigt.
Jag har tidigare när jag var runt 16 år haft medberoendesamtal på kommunen med min mamma (vi har en väldigt nära relation som tur är). Tror detta var runt 5 gånger. Något halvår efter det sa jag upp kontakten med honom. Jag skrev ett brev (som jag fortfarande har kvar i mobilen och kan lägga upp om någon vill läsa det) och blockerade honom därefter. På sms, Facebook, hans nummer, rubbet. Insåg att jag behövde göra det för att överleva, då jag själv gått in i en depression och inte skulle klara av att bära hans börda också.
Ett år senare körde min farbror ihjäl sig. Han har alltid älskat sin bror mer än mig och jag klandrar honom inte för det. Dom var oskiljaktiga. Jag var säker på att han skulle ta sitt eget liv där och då, och jag visste att om inte jag visar att jag finns där så gör han det. Han har berättat att jag är den enda anledningen till att han fortfarande orkar leva. Att jag är den enda som tror på honom. Det är en väldigt tung roll att bära.
Han berättade också hur han kände under perioden jag inte hade kontakt med honom. Han berättade att det var den värsta perioden i sitt liv. Bröderna hade planerat att köra ihjäl sig tillsammans. Ta bilen till en viadukt och köra rakt in i väggen. Det var väldigt tufft att höra det som 18-åring.
Det vi pratade om på samtalen på kommunen handlade mycket om frigörelse. Att sätta gränser, ta avstånd och tänka på sig själv. Men hur ska jag våga göra det när jag vet att konsekvensen kan bli att han avslutar det? Då lider jag hellre på detta sätt i all evighet än att förlora honom. Fast det har jag ju redan på ett sätt…
Mamma tycker också att jag ska vända mig dit. Har själv gått i terapi sen jag var 8 år. Känner mig fortfarande lika maktlös och inte ett dugg mer förberedd hur man hanterar missbruk och relationer.

Jag vet inte själv hur mycket du vill dela med dig om din situation. Men jag hittar inte så många i forumet med folk i min ålder som tar hand om sin förälder. Hur mår ditt/dina barn idag? Har dom fått någon hjälp, isåfall vilken? Har dom kontakt med sin pappa idag?
Tack.

@lillajag2003 Vad fint och smärtsamt det är att läsa det du skriver. Jag är själv mamma till barn med en missbrukande pappa, och det där du beskriver är så träffsäkert så jag tänker att vad jag hoppas det inte är mina barn som skriver så här om 15 år. Dels för att jag hoppas att deras pappa kan fortfarande vara nykter och närvarande då, dels för att mitt hjärta brister över att de skulle känna sånt ansvar för sin pappa som du känner. Den som ska vara ditt stöd i livet kan inte vara ditt ansvar. Kan du börja med att få stöd för dig själv? Ringa kommunen och vårdcentralen låter väldigt klokt, men kanske också för din egen skull, för att du ska orka? Det kan vara svårt som anhörig att navigera i var man ska dra sina gränser, hur mycket man kan hjälpa till och vad man kan kräva. Ett tips är att kolla upp Al-Anon och se om det finns nåt möte i närheten du kan gå på. Ta hand om dig själv, fortsätt skriva här!

@Samsung50 så glad för er skull❤️
Denna blick som du beskriver. Insåg att han inte såg att det var jag längre utan att han kunde slagit mig fördärvad. Och flydde.

@Sisyfos
Tack för att du svarar. Det värmer.
Jag har alltid varit väldigt noga med att berätta hur stolt jag var över honom perioden som han blev bättre. Hur glad jag var att få min pappa tillbaka. När jag pratar med honom nu berättar jag att jag saknar hur vi hade det. Jag försöker påminna om hur kul vi hade det, vi åkte och tränade, gick på promenader, byggde lego mm. Nämner också alltid att det finns hjälp. Att han behöver det och att jag till varje pris hjälper honom om han vill det. Men att jag aldrig kan ändra på hans egna inställning.
Det är som att prata med en vägg. Jag frågar om han inte vill ha hjälp, om han inte vill må bättre. Han svarar självklart. Men han har också gått i terapi i flera omgångar för detta. Gått i AA grupper. Så det är inget nytt och inget han aldrig gjort tidigare. Jag säger alltid när jag går därifrån att jag älskar honom. Dels för att jag gör det, men också för att ingen annan gör det och jag vet att han behöver det.
Idag ska jag ringa till vårdcentralen och kommunen för att höra vad jag kan göra för att hjälpa honom. Är dock rädd att dom vill att han ska göra det själv.
Var hade du vänt dig? Vem kan hjälpa en?

Hej @Dart! Du började skriva någonting här. Är det du själv som är på ruta 1 eller någon du tänker på? Skriv gärna lite mer!

Hej @JoYo!
Vilken skrämmande upplevelse du har varit med om. Jag förstår att du tänker mycket på det och att det väcker många känslor. Du är orolig för hans hälsa och har gjort det du kan för att se till att han får hjälp, tagit kontakt med socialtjänst och vården och pratat med honom.

Han vill inte söka hjälp och samtidigt påverkar den här situationen dig fortfarande väldigt mycket, även om ni nu är separerade. Vad kan du göra för att förbättra din situation? Vad behöver du just nu?