Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att ni ger mig några ord här. Javisst är det på sätt och vis underbart att han tagit tag i sitt liv och gör en förändring. Men jag känner det precis så som Izzy beskriver. Man glömmer nästan bort varför man lämnat och börjar tvivla på sitt beslut. Jag bor på landet i vårt sommarhus nu och det känns väl ganska ok för det mesta. Att jag tog steget var väl att jag kände att vi levt ihop i flera månader utan att vi kunnat närma oss varandra och kände väl att vi var tvungna att komma ifrån varandra, åtminstone för ett . Visst, det är väldigt ensamt stundtals, speciellt på helgerna, men ändå känner jag mig ganska fri. Som jag skrev innan är det värsta när man ska träffa människor som man ska berätta det för. Deras kommentarer ger mig för det mesta ångest. Jag har dock väldigt svårt att tänka mig att gå tillbaka och att allt ska fortsätta där vi slutade och bara leva på som innan. För hur länge är han den han är idag? Om han kunde förändra sig nu när jag lämnade honom efter 20 års drickande, så kan ju inte jag haft någon positiv inverkan på honom.

Vad modig o stark du är!! Vart bor du nu, har du skaffat en egen lägenhet ? Bad var det som gjorde att du tog steget? Jag känner så igen det du skriver. Mitt ex reagerade också likadant o jag var helt förvånad. Han städade, strök kläder, tvättade mattor, gardiner. Köpte nya blommor till alla fönster o färska blommor på bordet varje vecka mm. Han bar jättetrevlig o hjälpsam mot mig o fixade med olika saker. Man blir alldeles förvirrad o glömmer nästan bort hur det har varit för en stund. Men sen kom bakslaget du han visade den sidan jag är van att se då han är full , spydig , otrevlig. På något sätt var det skönt att jag fick se den sidan igen för jag började nästan tvivla för en stund. Det var bra att han påminde mug att jag gjort rätt. Det är en jättejobbig period efteråt men jag vet att jag har valt rätt väg.
Jag tänker på dig o skickar massor av styrkekramar<3

så skapar man en negativ balans tillsammans. Som anhörig är man ju aldrig skyldig till att någon annan väljer att dricka.
Men man får nog lätt bära skulden ändå. Både sin egen och alkoholistens. På något märkligt sätt så tar man ju också på sig den,förklara det den som kan.
Att han nu håller på att reda upp sitt liv och åtminstone tillfälligt har det under kontroll är väl alldeles underbart.
Han kanske för egen maskin tagit till sig det du sagt och naturligtvis även själv insett att förändring måste till.
Kanske vill han också visa dig, att han minsann är kapabel.Men visst blir det som ett hån,om han hade vaknat tidigare hur hade det sett ut då.
Kanske han hoppas att du ska se och vilja ha honom igen.Eller så kommer kraften inifrån honom själv och det är väl bra?

Har levt ensam utan min alkoholist nu ett par veckor. Det går upp och ner, men mår nog överlag bättre nu än jag gjort innan. Stundtals känns det riktigt bra! Ångesten kommer då jag träffat min man, trots att han inte sagt något som gett mig skuldkänslor så ger det mig skuldkänslor och dåligt samvete. Jag får också ångest då jag träffar folk som jag måste berätta det för. Ofta, säger de då; VAD TRÅKIGT, EFTER SÅ MÅNGA ÅR, ÄR DETTA GENOMTÄNKT osv osv. Om folk visste vad dessa ord skapar ångest hos mig!!! Efteråt ifrågasätter jag mitt beslut. Jag har ett par nära vänner som inget vet än, men som jag vet att jag behöver berätta det för. Men det tar så emot!!
Min man är fortfarande nykter och han gör en massa saker med vänner på kvällar och helger. Han håller hemmet rent och snyggt och tvättar sina kläder.
På något sätt får detta mig att känna mig illa till mods. Han som suttit berusad i soffan varenda dag innan och aldrig hittat på något på kvällarna och heller aldrig städat hemmet eller tvättat. Nu känns det nästan som ett hån, här umgås han med folk jättemycket, städar och fixar hemma OCH ÄR NYKTER! Något som han aldrig gjorde förut, trots att jag skällde, bönade och bad så bara han fortsatte att sitta i soffan och dricka. Jag vet inte, men känner mig nästan kränkt.

Oavsett vad du kommer säga till din mamma så om hon är i förnekelse så kommer hon att bara säga att det inte är ett problem. För alkoholister är a aldrig ett problem. Din mamma måste själv komma till insikt om sina problem. Kanske kan hennes arbetsgivare hjälpa henne? Vad säger din pappa? Filma henne när hon är berusad och däckar eller ta kort. Låter hårt men ibland kan det ge effekt.

Ändå så går tankarna mycket på "tänk om" det var så....och så....Och visst älskade man den nyktra personen, för den var sååå mycket bättre och det är det man önskade alltid var så. Måndag till söndag 24/7 nykter älskade kärleksfull partner.
MEN det var en önskan, och börjar förstå att den önskan kommer tyvärr aldrig slå in. Precis som du nämner vilsen 76 att vi gör val med mycket i vårt dagliga liv, han gör sitt val , och jag kan stånga mig totalt slut i väggen genom att säga mina känslor och tyckande i det. Han lyssnar säkert men ändå gör han sitt val, de valet som jag inte vill han skulle/skall göra.
Och någonstans har det kommit fram till mig att nä nu fajtas jag inte mer. Gränsen blir totalt nådd. Trötthet, tilliten, kärleken, tviveln kom och finns hos mig nu, MEN jag vägrar ändå att lägga mig platt fall. Jag har också ett val, och det kämpar jag med nu och kommer komma tillbaks. Måste tänka så. Har ett ansvar till mig och mina barn.
Jag kommer inte förstå honom i sitt drickande, precis lika lite som han inte kommer förstå att jag inte förstår honom....var det för invecklat?

Detsamma till dig vilsen 76 Gör något riktigt värdefullt som bara är till dig och som du kommer må bra i. :-)

Hej Emma! Välkommen till forumet. Du berättar att din mamma har alkoholproblem och du har börjat se det tydligare nu när du flyttat hemifrån. Det har också blivit värre på senare tid och du känner dig ledsen och undrande över vad du kan göra. Du har tidigare gjort försök att prata med din mamma men hon tog det inte till sig.

Vad bra att du skriver här på forumet, att berätta så här öppet för andra ger oss på forumet chansen att ge dig stöd. Kanske finns liknande erfarenheter här på forumet och tips kring vad man kan göra, läs gärna runt här och fortsätt skriva om du tycker det på något sätt bli hjälpsamt för dig. Att börja skriva här kanske var ett stort steg för dig att ta, starkt!

Att veta vad man kan göra i din situation är svårt, för vissa blir det hjälpsamt att ta stöd utifrån. Bland annat brukar det finnas stöd ofta i sin kommun att få, om man söker på vård/omsorg och missbruk eller liknande. Det är även möjligt att ringa till Alkohollinjen 020-84 44 48 eller gå till sin husläkare.

Hoppas något av de här blev hjälpsamt för dig.
Rosette/Alkoholhjälpen

Vilket otroligt stark berättelse om medberoende. Att inte se och märka men ändå innerst inne veta. Det finns ingen väg tillbaka nu för nu behöver du styrkan till dej själv och barnen. Självklart kommer du och barnen få behålla lägenheten! Låt inget skrämma dej! Allt gott önskar jag dej!

Hur tankarna hela tiden glider över till den som missbrukar.Om si och så och hit och dit.
Och så fort man lyckas hålla kvar tanken på sig själv ett tag så går det bara en liten stund så glider den iväg åt fel håll igen.
Jag tror att det är för tungt för hjärnan att fokusera på rätt person. Den är så van att lägga fokus åt annat håll.
Och tungt för själen att börja jobba med alla små och stora saker som man försummat.

Ändå så gör du som andra medberoende eller vad vi nu än kallar oss och tänker på honom och hans val.
Jag ser det som att vår kärlek går djupare och att vi så innerligt önskar att det vore annorlunda för personen vi älskar/älskat är ju så fin i nykterheten.....el tänker jag fel där?

Vi ältar saker som vi vet att vi ändå inte kan styra över för alla är vi individer som gör våra egna val!
Vi väljer när vi ska sova, äta, duscha, umgås eller att ta första glaset.....vi alla vet att VI gör ett val utifrån oss själva men att vissa sv oss låter det gå till en extrem kan bero på så många andra saker och det är oftast dem vi som närmast aldrig kan förstå el får någon insyn i!

Tänk på honom men vet oxå att DU kan inte påverka honom för att han gör sitt val och du vet säkert vilka valen blir under helgen!

Tänk positivt, tänk på dig själv och gör något för dig själv :)

.....man vet vad man bör göra men fan vad man hattar fram och tillbaka!!
Det är ju sååååå svårt att fokusera på sig och sitt bara.....

ibland.Läs i min tråd.Kaxig ena dan mjuk som smör andra dagen.Jobba på din cirkel du.Jag hade inget innehåll alls i min när jag började,så illa var det.

Tänkte på det du skrev ang cirkeln och ska börja tänka på vad jag vill ha i den cirkeln och skriva ner saker!
Dem jag vill ha i den och det jag ska hålla utanför men även det jag skulle vilja ha i den i takt med att jag bearbetar mig själv!

Tyvärr är det väl oxå som så att någon som är sjuk och skall bli frisk inte kan ta kritik och även får lära sig att bli egoistiska i sitt tillfrisknande?
Det ser jag lite hos mitt X men sen är det nog den Borderline/bipolära delen som gör att det passar henne lite som handen i handsken!
Iaf så vet jag vad jag kommer sätta för gränser för min egen del och passar det inte då finns det inget att bygga på långsikt!

Du är bra UB men vi alla har lätt att falla tillbaka i ett gammalt mönster.....

Ja vet inte riktigt vad jag ska säga dig. Kan inte riktigt komma med några goda råd.
För jag försöker fortfarande klura ut allt själv. Lever själv mitt i det.

Men jag vet, att det känns bättre att skriva här. Att läsa det andra skrivit, deras sanningar.
Din sanning är du den enda som vet svaret på, någonstans. Du kanske inte vill se det ännu. Inte jag heller kanske. Jag vet inte.
Det är jobbigt när det som verkar som att livet förvandlats till ett stort frågetecken.
Det är jobbigt att inse att det var "enklare" att leva innan man själv förstod hur skit man egentligen mådde/mår av att leva så. Ibland, tänker jag, att det vore så skönt, att bara återigen dra ett streck över det hela. Låtsas som ingenting har hänt.

Jag har iaf lovat mig själv, att ingenting ska bli som "vanligt", inget mer mörkande. Det klarar jag inte av.
Jag börjar där. Sen, om ett tag, när jag känner mig redo, och när jag känner att forumet, kanske inte riktigt räcker till. Ska jag söka mig vidare, få hitta någon/några att prata med på riktigt.
Har du någon du kan prata med? Någon i din närhet?

Nu är det andra veckan vi varit tillsammans sen i påskas.
Ska strax åka iväg, för en intensivkurs, körkort. Det känns bra. Att göra något för mig själv, och för mina barn, för att säkra min framtid på något sätt..

Dagarna har gått bra, nätterna har varit jobbigare.. Nästan ingen närhet. Vi sover i skilda rum, för tillfället.
Gjorde det stundtals innan också, han har börjat "leva ut" sina drömmar, prata, mumla, snarkar högre (?) rör sig, sparkas (i luften). Så haha, jag fick nog en natt när jag inte kunde sova pga hans skrattande i sömnen som varvades med gnälliggråt och en hel del sparkandes ifrån magen..
Det känns mer påtagligt nu, än innan. Ensamheten. Visst, det är skönt att få sova, att inte behöva vakna utav hans väckarklocka osv. Men den här, tomheten, ensamheten. Jag blir inte av med den.

Han säger ofta att han vill att vi ska vara lyckliga, leva i glädje. Men det är svårt, den sista veckan har han dragit sig undan. Säger att han också behöver fundera. Inte har lust att umgås. Att han inte vill ha ett psykologförhållande där vi bara pratar om negativa saker hela tiden.

Jag vet att det tar tid, men just nu. ibland iaf, är jag negativt. Och jag tycker att jag borde få vara det.
I det senaste samtalet vi haft, så framgick han att han inte tycker om att andra (mina släktningar antar jag) klassar honom som en "alkoholist".
Då blir jag orolig, och tankarna började snurra. Snurrar fortfarande. Just det dära, att han kanske inte inser det.
Att han har problem med det, och även om den nu så mot förmoda inte skulle vara tvättäkta alkoholism, så är det ju ändå ett beteende, ett problem han kommer behöva ta tag i.

Ibland, vet jag inte vad jag vill. Ibland, blir jag så osäker på om jag har känslor kvar för honom.
Men när vi väl är, när vi umgås, med andra eller vandra, då är ju allting så bra, jag vill ju krama och hålla om honom. Och gör det, eller, börjar bli bättre på det iaf. Försöker.
Men det känns som jag inte får någonting utav det tillbaka.. Får inte riktigt, känslan av att han vill. På riktigt.

Jag menar, då hade han väl handlat annorlunda? Då hade han väl, förstått, att jag behöver prata om det?

Han blir förbannad så fort jag nämner personer som var med i påskas, då folk för första gången riktigt såg hur det egentligen är/var. Och hur han egentligen kan bli när han dricker. Dom som var där, var min närmaste släkt. Jag kan ju inte tvinga han att ringa, eller ta kontakt för att be om ursäkt, eller för att prata om det överhuvudtaget. Det ligger ju liksom på honom, om dom ska ha någon kontakt eller inte.

Han är mer upprörd över att mina släktingar inte ringt honom, för att höra hur han mår.. Säger att dom har hans nummer om dom vill han något. Att han inte har något att säga dom.

Är det konstigt av mig att ta illa upp när han pratar så? Att det känns som han indirekt ber mig att välja mellan dom och han?
Förstår inte.. Varför inte bara svälja sin stolthet. Varför blir HAN arg på DOM för att dom inte ringt honom? Jag fattar verkligen inte..

Kul att höra att det man gått igenom hjälper någon annan lite.
Det är så lätt att vara bitter och arg på den som dricker.
De gör ju uppenbarligen så mycket felbeslut och egoistiska val för att hålla spriten närmast kropp och själ.
I det så står man ju där,övergiven arg och förbittrad.
Men kanske man är mest arg på sig själv?
Att man inte har styrkan att gå och bara lämna de här dumheterna bakom sig och blicka framåt.
Men det är just det medberoendet handlar om i alla fall för mig.
Oförmåga att se klart, oförmåga att släppa den drickande fri att sköta sitt eget liv.
Precis som de inte har förmågan att se vad de gör mot sig själv och sin omgivning.
Egoistiska val läste jag nånstans,både från beroende och medberoendesidan,
även om vi kanske vill göra om det till den yttersta graden av självuppoffring.

Du är så klok och hjälper så många genom det du skriver. Ärligt, rakt och tänkvärt. Tack. /Anonymt

Bra av dig vilsen 76 att du är stark nog att säga ifrån till exet.
Du har rätt det där med bråken, så är det. Full fokus på dig och ditt välmående nu vilsen 76. En bit i taget :-)
Och samma här..... :-)

Jag tar till mig det du skriver och jag ska försöka lyssna på det hon kommer säga och verkligen från min sida att inte vara arg och bitter....får se hur det går, har inte kommit lika långt som dig mitt arbetande av mig själv.
Antar att det viktigaste är väl för mig att inse att hon antagligen måste vara egoistisk och att jag kanske är sekundär!
Det är väl så hon måste göra för att inte ta ett återfall....
Du är klok och ditt resonemang är ju ngt som du byggt och bearbetat för att bli den medberoende du är idag :)

Har läst igenom din tråd liiiite för att lättare förstå hur jag ska tänka i min egen bearbetning.

Om han förstår min resa eller inte.
Det kanske låter konstigt.
Men jag tror egentligen inte det är svårare än att vi kan aldrig förstå deras resa, deras sug och deras dåliga beslut gällande alkoholen.
Lika lite kan de förstå vår tankemöda och kraft som vi lägger ned på dom när de inte ens ber om det.
Lyssna på ditt ex och lyssna ärligt utan pekpinnar och moralkakor.
Så kanske ni kommer en liten bit på väg.
Håll dig inne i din cirkel och låt henne hålla sig i sin och kliv inte över varandras gränser.
Då känner sig ingen hotad och då blir det lättare att hitta ett samtalsläge som blir bra.
OOO vad klok jag är när det gäller andra,eller hur :)

Tack än en gång UB för hur bra du förklarar och genom det du skriver så får man ändå ett litet kvitto att tankarna och handlingarna jag har och gör nu är både jobbiga men befriande, att se kritiskt på mina handlingar, att även jag varit självisk då jag trott att jag handlat för förhållandets bästa!
Jag kommer verkligen att försöka hålla en distans till historiken när hon väl kommer hem , jag kommer nog lyssna halvhjärtat tills jag ser att orden inte bara är tomma.
Jag själv kommer se till så att jag visar på en förändring och vill hon ev vara en del av den förändringen som mitt nya liv innebär så får beslutet komma från henne och sen får man se vad som händer!

Det är ju stort av honom att ta steget till att gå dit du pratar....kanske han får upp ögonen för hur du haft det och vad du faktiskt gått igenom!

Ja, du....det där "vi:et" du pratar om, blir intressant att se när det kommer och vart man isf ska börja!
Känns skönt att höra att du kommit långt i dig själv och ditt frigörande så du inte rusar åstad så fort han pratar om ett "Ni".

Det är knappt 1 vecka kvar tills hon kommer ut, då lär sms:en komma.....
Jag har iaf sagt ifrån till att hämta henne, känns ju bara jobbigt att hämta ngn man älskar men som själv knte vet vad hon vill!
Grejen med bråken är väl oxå det att vi som levt med en alkoholist tycker att vi gör så mycket rätt och blir arga för att dem inte fattar!
Vi själva har mycket att jobba med för att bryta gamla mönster.

Tack själv panda för dina uppmuntrande ord och tankar :)
Ta hand om dig och tillsammans är vi oslagbara :)

Tankarna hos mig säger mer och mer att mitt val att lämna han är det rätta. Vi har inte hörts av snart på en vecka, och tro det eller ej så känns det bra. Mitt hjärta är ledset, men inte över saknad till han. För jag vet inte riktigt vad jag saknar mer hos han. Tilliten och så kallade kärleken mellan oss är väldigt låg från min sida. Det var som du sa vilsen 76 vågar man gå tillbaks? Det är en slags rädsla som kryper på...Hur mycket orkar man?
Han har skickat nått sms, men då skrivit att han är så trött och tycker det är synd att vi hamnar i bråk jämnt. Öhhh....tänker jag bara och ej svarat han på det.
Känns också skönt att jag lyckas inte skriva tillbaks, det är han inte van vid.
Ja, full fokus på dig nu. Det är väl ändå dags. Och hoppas ditt ex blir en ljus framtid för henne.
Tillsammans är vi oslagbara och tack för dina ord vilsen 76. Heja oss!!!! :-)

Nu är hon ute. Jävligt svårt att sätta ord på det hela.
Jag saknar henne när hon är på rätt humör. Dvs nykter och normalt resonerande, men när motgångarna visar sig, så tycker jag det är skönt att hon faktiskt bor borta.
Saknar verkligen inte "närvarande men frånvarande" dvs när hon satt hemma och lade pussel på övervåningen, när jag var hemma..
Gillar att fått tillbaka ansvaret över mkt. Jag gillar det.
Trivs verkligen med barnen när dom är hos mig, och gläds över att dom åxå gillar att vara hos henne.
Mitt eget barskåp har jag kastat ut. Ser inte nyttan med att ha det, iom att jag inte dricker.
Nu är det nytt liv och nya vanor som gäller. Träna och ta hand om sig själv, för att ha orken att ta hand om allt annat.
Det gäller att ha i åtanke att man bara kan ta ansvar för egna beslut, inte för andras.
Varje dag kör gäller mantrat från 12 stegs programmet..
-"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

när man förstår att man själv bidragit till att dra ned relationen på en läge nivå så är man inte snäll mot sig själv.
Man inser det ena och det andra och man slår på sig själv.
Det är en jobbig insikt att ha bidragit till att den man älskar kan fortsätta med sitt missbruk längre än om man inte varit där och ställt upp och "hjälpt till".
Men låt den perioden av självinsikt vara kort och slå inte på dig själv.
Den inre resan ska du göra i kärlek och förståelse mot dig själv och vem du är.
Tillåtande och accepterande,men klarsynt.
Att fortsätta bedra sig själv precis som alkisen gör och har gjort gagnar ingen.
Att våga vara ärlig med vilka vinster man gjort och vilka roller man spelat som faktiskt också tjänar ett syfte i den egna personen.
Kanske att man varit viktigast av alla?
Duktigast av alla?
Den enda som förstår osv osv.

Själv har jag nu pratat varje dag med exet och han ska tom gå på ett informationssamtal på det ställe jag går för mitt medberoende.
Jag säger inte halleluja längre, jag säger grattis och bra tänkt.
Det känns inte längre som min seger som det gjorde förr utan enbart en tacksamhet att han har förstånd att äntligen försöka reda upp sin situation.
Jag hör i hans röst ett vi, en återkoppling till det som var vi, men jag försöker att inte lyssna på det örat.

Jag fortsätter försöka hålla mig själv intakt och inte slänga iväg mig själv och mitt hopp mot honom.Det är så oändligt lång väg innan jag kan tro på ett vi som är värt att satsa på.
Jag tror inte att jag orkar eller vill vänta. Jag har nu väntat ett helt år och sakta frigjort mig.
Ska jag närma mig honom så måste det isåfall vara när han är på väg mot rejält tillfrisknande och där är han inte än.