Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit. Jag läste ditt första inlägg igår där du beskrev din situation just nu. Ibland tar det lite tid innan en tråd tar fart. Här finns många som säkerligen känner igen sig, har hanterat liknade situationer på olika sätt och andra som blir hjälpta av det du skriver så fortsätt gärna vara aktiv om du vill. I din tråd och andras. Kanske kan andras erfaranhet vara ett stöd för dig.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det handlar om att en utav hans mediciner som han tar kan göra så att hans impulskontroll blir lägre. vilket kan leda till olika missbruksbeteenden, tex spelmissbruk, shopaholics osv.. det ska tydligen inte alls vara ovanligt enligt de som har sjukdomen, speciellt i yngre ålder. Det är därför jag tycker att hans läkare ska veta hur det ligger till med alkoholen.. Jag vet inte. Kan ju vara en utav orsakerna, troligtvis inte allt, men skulle vara skönt att ha något att skylla på.. ändå.

Ibland förstår jag inte ens vad han får ut av att dricka på det sättet han gjort/gör. Alltså visst, att kroppen till slut iaf däckar och säger ifrån på sitt sätt när man druckit för mycket. Men att HÄVA i sig, att hälla i sig ren sprit, bara för att? En sak att man gillar berusning. Det kan jag förstå. Men han hinner inte ens bli berusad innan det går för långt.. Och det gäller så fort det är något med alkohol i, oavsett vad för typ av dryck.

Det som är jobbigast, det är nog att jag aldrig kommer förstå.

När han inte dricker, mår vi bra, allihopa. Nu är jag mer fundersam än tidigare dock. Jag vet ju att vi har en del att jobba på, att allt inte kommer bli bra bara för att han slutar dricka. Jag vet också att det kommer komma dåliga dagar, både för han, för mig och för oss. Jag vet att det kommer ta lång tid.
Men samtidigt, vill jag bara dra ett streck över det hela, låtsas som ingenting har hänt. Och fortsätta som förut, det, även fast jag vet att jag inte mådde bra, att det inte var bra, så var det enklare på något konstigt sätt.
Finns det några som klarat av att gå vidare nyktert tillsammans? och klarat av att lita på människan fullt ut igen? och, ska man räkna med att det blir återfall?
Och hur ställer man sig till det?

Ett beteende jag erfarit o som jag undrar över.. En människa som har så mycket motstånd i sig.. Som inte vill.. Gör han nåt är det mer att han är till lags.. Arg för att han behöver... Vill va ifred.. Stänga av.. Inget ta sig för..bara för att du.. Inga egna idéer eller behov.. Pratar inte om vardagliga saker.. Går bakom ryggen om ekonomin..ljuger..löser allt akut.. Planerar inget..frustration enda kommunikationssättet..relaterar inte till vare sig sitt barn eller vuxna..tyckte jag skulle klara mig själv när jag ville göra familjesaker...vi levde ihop o under åren har han gömt ölburkar på alla de möjliga ställen.. Hittar fortfarande tomma burkar på konstigaste ställena...det jag undrar är..kan han ha ett beroende som gör att han beter sig som han gör..att han har den attityden..att han druckit vet jag men inte att han smugit som han gjort med det..märker att allt varit en enda stor lögn livet runt honom..han va arg för allt o projicerade det hela tiden.. Vad tänker ni? Kram

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver Trojja. Befinner mig exakt samma situation. En osäkerhet ligger hos mig, och den ligger där och gnager omedvetet. Det är som någon på ena sidan axeln säger Det kommer bli bra allt, ni kommer hitta tillbaks och kära som förr.
Andra sidan axeln säger Nä, tyvärr så är det nog dags att lämna den relationen pga av mycket sårande hos varandra har varit.
Så.......ja, snacka om att stå på en balansbräda!!
Det är ju det där med att välja, som låter så enkelt att göra, men guuud så svårt att bestämma när det kommer till kritan!
Lycka till med ditt val, och det val du gör är ändå det bästa för dig.
Styrka till dig!!

Samlar mod och kraft att starta en tråd med min berättelse, ska bara gråta lite till... Styrkekram sockertoppen och flupp

Mm jag är jätte trött hela tiden, har dock lagt ner en punkt va gällande kontroll på han vilket hjälper enormt, men det känns som mina behov av distansering skriker hela tiden efter mera saker som hjälper. min kropp är tung, känns som jag står o vacklar mellan kanske aceptera läget eller släppa eller inte aceptera det än.. som man står o väljer rent mentalt....

har en test nu tex. Han vill träffas o ha en hemma kväll. Jätte trevligt o så men det kommer bara göra allt värre. O jag ska försöka säga ifrån.

Någon som känner igen sej? :/

Hej LuckyMI! Du berättar att din pappa nu vill ha hjälp för sitt alkoholproblem och att han verkligen behöver hjälp. Du har funderingar på vart han kan vända sig.

Det finns flera vägar att gå, beroende på också vad din pappa vill. Ett första steg kan vara att gå till sin vårdcentral och prata med sin husläkare, andra vänder sig till de stöd som finns inom kommunen, om man söker under exempelvis omsorg/missbruk eller liknande brukar det finnas preciserat vad det finns för hjälp. Ibland är det landstinget och kommunen som samarbetar, det ser lite olika ut i olika kommuner, du kan gärna titta här under vår flik "Fakta" och sen under annan hjälp.

Han kan också, eller du ringa till alkohollinjen 020 84 44 48 som ett första steg och få hjälp att komma vidare därifrån. Hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig. Läs gärna runt och fortsätt skriva här på forumet också.

Vänligen Rosette /Alkoholhjälpen

Nu gissar jag bara,men jag hade ofta såna.Om jag lämnar,om vi bryter så kommer allt ont att hända.Varför skulle jag få ett bättre liv utan medberoende och fylla.Varför skulle jag vara värd lite lugn och ro,
Nejdå.snart kommer något att hända som straffar mig hårt och skoningslöst.Han super ihjäl sig,det händer någon olycka i fyllan osvosv.
Men det finns tekniker att få dessa katastroftankar att vända och bli mer realistiska.
De går i stort sett ut på att man försöker tänka sig in i varje liten otrolig detalj om vad som ska drabba en/alkoholisten.
Lägg all den ångesten i en handflata.
Sen försöker man se det hela utifrån och försöker få till en procentsats på hur rimligt det är att det är sant.
Lägg det i den andra handflatan.
Sen försöker man också få till en tanke om vad man egentligen kan göra åt saken.

Sammantaget försöker man få kontroll på verkligheten i dessa tankar vilket oftast inte är speciellt nära sanningen.Det står säkert en del att läsa om dessa tekniker.Och när det varit riktigt djävligt har det hjälpt mig,lite grann i alla fall.

Jag vill inget hellre än att hitta ett inre lugn. Nu har vi bott isär några dagar och dessa dagar har varit till största delen fyllda av ångest. Ja, Flygcert, jag försöker hela tiden tänka på hur livet sett ut när han drack i alla år och känslan jag hade förra sommaren när jag var helt säker på att jag skulle lämna. Men när ångesten har sitt grepp om mig så kan jag inte känna den känslan som jag hade då. Jag kan ta fram minnen, men jag kan inte komma i kontakt med själva känslan. De få stunder då ångesten släpper, då kan jag känna den känslan jag hade då. Jag grubblar så mycket och har så dåligt samvete och målar upp hemska scenarior om allt möjligt. Då kan jag få för mig att mina barn skulle vända mig ryggen och det är det värsta som skulle kunna hända. Egentligen tror jag ju inte att de skulle göra det, men när jag är fylld av ångest kan mina grubblerier kännas möjliga eller rent av troliga. 7
Tack alla ni som svarar mig. Det stärker mig, åtminstone för stunden då jag läser detta.

Vad var det som fick dig att bestämma dig i somras?
Vad vill du ha ut av livet?
Om du fick bestämma allt utifrån dig själv, ingen annan har något att säga till om, var skulle du bo nu då? Med vem? Vart?
Varm kram till dig! Jag förstår att du är oerhört olycklig nu, av det du skriver, och jag önskar att du hittar lugn snart!
Att lämna är inte lätt, och om du lämnar så har du en kämpig tid framför dig, men utifrån det du skriver också en lugnare och mer rofylld tid!
Kramar

... Den lilla delen du såg under påsken, det är det som du hade levt i om du hade stannat - precis som du själv skriver!

Jag skriver inte här så ofta längre, men jag tänker ofta på dig izzy - är så oerhört glad och stolt över dig; att du vågade gå! Jag vet att det är tufft med dottern, men jag tror att du på många sätt har det lättare idag?!
Varm kram till dig! Hoppas du får en fin vår!

Sänder dig varma tankar!
Kramar

Bra att du har hittat hit och får skriva av dig. Forumet var det bästa stödet gör mig och många andra.
Hans beteende känner alla vi som levt med en alkoholist igen. Min sambo blev helt personlighetsförändrad av alkohol. Han brydde sig inte om något/någon. Jag tycker därför inte att du ska ta åt dig av hans prat på fyllan om skilsmässa och att inte vilja ha barnen osv. Jag tror det handlar om ett stort självförakt som den som dricker för mycket ofta har.

Jag tycker inte att du ska ringa och skvallra för sjukhus eller liknande. All hjälp som finns att få bygger på att den som dricker själv vill sluta. Även om de väljer att sluta så är det en lång resa..

Som du själv insett så är det bästa att flytta fokus till sig själv, det som går att påverka. Lättare sagt än gjort. Det gav mig en viss ro när jag slutade kontrollera, leta flaskor och tjata.
Sen frågan som vi alla har- när är det dags att gå? Om du läser runt i forumet så är det tydligt att det inte finns något enkelt svar.
Det kan man bara känna själv när om det är dags för dig. Ditt liv är viktigast.
Kraft till dig!

Är precis så jag känner mig att vara till han Ulla Bulla.Det var skönt att läsa det du skrev, för det är ungefär så jag har tänkt i de banor, men lättare att läsa ibland än att skriva.
Just nu vågar jag inte ta upp något om alkoholen till han, för han hade svarat kan du vara snäll och sluta tjata, jag vet!!
Det märks att vi bägge är liksom tomma på varandra, och nästan så jag känner mig lite likgiltig på hur det slutar med oss.
Ena stunden saknar jag han, den goda sidan hos han. Sen nästa stund så skiter jag i vilket Om det tar slut eller inte mellan oss.
Snacka om förvirring???
Vi märker att mycket har förstört hos oss, tiliten, kärleken, tryggheten, m.m.
Kommer vi lyckas bygga upp detta? Eller är de sista broarna brända?
Kan man vara vänner bara?
Oj, vad många frågetecken det är.
Men en sak kommer jag nog alltid få ha med som du nämnde Ulla Bulla och alkohol kommer nog på ett eller annat sätt vara med han, och mitt val är nog kanske enkelt, vara med i bilden eller inte??!

Nu har vi varit hemma i ca 1 v. Har väl gått sådär.
Idag är första dagen jag fick, jaa, lite panik. Eller igår natt rättare sagt. Blev inte många timmars sömn.
Han har fått förfrågan om att åka med utomlands och spela en landskamp, (via den sjukdomen han har) som han tackat ja till utan att höra med mig.

Jag vill verkligen unna honom det. Men. jag tycker inte han förtjänar det. Tycker det är för tidigt. Tycker att han inte visat så mycket som jag hoppats att han skulle göra.
Han har haft kontakt 1 ggn (vad jag vet) med AA, där de kom fram till att han ska köpa alkoholmätare (gjorde vi så fort jag kom hem) och blåsa i dagligen framför mig så att han bevisar att han inte druckit..
Det känns.. väl skönt att få kontrollbehovet mitt stillat.. men fortfarande som att det ligger på mig.. och att jaa, han tror att det räcker. inte varit något prat om att göra något mer iaf.

Så igår kväll brast det. Han har inte ens ringt och bett om ursäkt till dom som han betedde sig som ett svin emot i påsk. Han vill inte följa med när min mamma fyller 50. Det är han inte redo för. Men en helg, med en för mig okänd människa, åka utomlands med. Det klarar han av. För det ser han som roligt.
Han hyllar en här okända människan när han själv är på fyllan. Då lyfter han upp sånna saker som att den okända människan ställde ett ultimatum mot sitt ex. Att det var som en cool grej, att han blev lämnad för att hon inte orkade mer. Vad hon inte orkade, vet jag inte.

Idag vet jag inte vad jag vill.
Pratade lite snabb om det imorse, då bad han mig följa med. Jag vet inte. Han messade mig när han varit på jobbet en stund. Och jag vetinte. Skrev väl en massa till han som jag kanske inte borde gjort. Jag vet att hans beteende är upp till honom. Jag gillar inte att stå vid sidan av. Jag gillar inte att inget veta. Idag är en skit dag. Idag vill jag glömma.
Jag vill vara lycklig, lycklig över min familj, lycklig över vårat kommande barn, men idag är det svårt.

är en stor bov i varför ni kanske kommer att gå isär.
Troligen också till varför hans gamla förhållande tog slut.
Men som anhörig till en som dricker,eller rättare sagt i en relation med en som dricker.
Så tappar man gärna fokus på precis allt annat.
Om han vore nykter så skulle precis allt falla på plats och fungera och vi skulle ha det såååå bra.
Det som ofta är fallet med oss anhöriga är att vi tjatar,gnatar skäller och gnäller.
Varför slutar du inte,förstår du inte att du gör mig illa.
Ser du inte osv osv.
Pga att han har ett alkoholberoende så är det såpass enkelt så han kan helt enkelt inte låta bli.Ditt skällande och gnällande har ingen som helst effekt på er situation.Annat än att du tröttar ut dig själv och din kille.Han kommer inte att dricka en droppe mindre pga att du tjatar.

Han försöker med all sannolikhet dra ned.Han vet att du har rätt.
Men det hjälper inte pga att suget är för stort,han är för törstig.
Det finns ingen rimlig förklaring,han sätter drickandet före allt annat som också är viktigt i hans liv.
Han kan bli frisk om han söker hjälp eller lyckas avstå drickandet för egen maskin.
Det du kan göra är att titta runt här och se vad du kan göra för att förändra din egen situation till det bättre.
En del kan tom beskriva att det är möjligt att fortfarande leva med en aktiv drickare och ändå må förhållandevis bra,just för att de lyckas få fokus på sig själv istället för den som dricker.'

I mitt eget fall blev det omöjligt.Jag klarade till slut inte hans lögner och löften och vi har sen ett år brutit,mest pga hans initiativ men i grunden så beror det på hans drickande och de skador det orsakat vårt förhållande.Men också min oförmåga att se min egen roll i det hela.Min kontroll,min bitterhet och besvikelse som hela tiden ytterligare spädde på hans dåliga samvete och skuld.

Hej, din text var som skriven av mig själv! min sambo smygdricker. Dock inte jämt. Ibland oftare, ibland med lite längre mellanrum. Upptäckte detta för 2 år sen och inser att det nog inte är så "lätt att sluta" som han själv säger att det är.. vilket jag så gärna ville tro på. Han blir aldrig stupfull, hotfull eller raglar omkring eller så. Men jag ser.. jag vet. Jag märker skillnad när han druckit. Och det gör mig så arg! Irriterad, frustrerad. Känner mig sviken och lurad. Vi har oxå barn, både gemensamt samt egna sedan tidigare. Och så även en till på väg. Jag är gravid och så arg på mig själv som blundat och hoppats, varit naiv o trodde att vi skulle ha lagt detta bakom oss vid det här laget och därför kunnat fortsätta graviditeten. Är så arg på mig själv som sätter ett barn till världen, ännu ett, när jag vet om att alkohol "problem" förekommer i mitt egna hem.. men vad är värst? Att stå ut, vända andra kinden till och försöka leva med det, eller att lämna och inte längre ha insikt i eller det minsta kontroll över hans tid med barnen?? Hur ska jag orka leva med mig själv om jag stannar kvar? men om jag lämnar.. Usch, orkar inte ens tänka tanken till ända.

själv panda123.
Att din kille blir m taggarna utåt har sökert med att han vet att det blir fel då han dricker, något han själv får jobba på!
Du kommer nog känna dig lugnare vartefter tiden går kring det som upptagit mycket av din energi!

Håll inte saker inom dig utan bearbeta dem på rätt sätt precis som UB skrivit ang Al-anon, terapeut el vad nu än får dig att må bättre och vilket sätt som passar dig!
Det är du som är viktigast och det är vad du vill som ska räknas!

hoppas allt blir bra med tiden panda123 och tack sjlv för din peppning

Ja de är ju en bra anledning. Sen tror jag i för sig att de kanske är mest för sonens skull om vi skulle träffas. Och boendet ihop är nog mest tryggt för ekonomin. Plus att jag gillar vårt fina hus.
Relationen har gått dig en rejäl törn. Men positivt är att vi har verkligen pratat med varandra de sista dagarna, nåt vi verkligen inte gjort på länge.
Han verkar ha förstått hur jag upplevt det, de har man ju inte fått nån förståelse för tidigare.
De har verkligen varit nattsvart och hopplöst.

Det är så nog jag känner nu att tilliten mellan oss är väldigt låg. Vi har haft för många upp och ner, och jag känner mig mer och mer tom. Vi har haft ytlig kontakt genom sms, och på hans sms så låter det som om allt är jättebra och han frågar mig till och med varför är du så kort på dina sms.
Jag funderade ett bra tag och beslutade mig för att ringa upp han. Jag tog mod till mig och sa att just nu vet jag inte vad jag vill och jag tror någonstans att vi har sårat varandra så pass illa, så jag har svårt att se att allt är fantastiskt bra igen. Jag sa att tiden får utvisa hur det blir mellan oss, lovar inget. Men jag behöver få tänka.
Han svarar då med förvåning att ja så känner han med nu att han vill tänka och känna.
Jag sa att det är synd att alkoholen har förstört en del för oss, för jag tror vi skulle haft det bra om det inte var med i bilden.
Då blev hans reaktion ja typ samma som vanligt, och börja säga att jag inte stöttat han tillräckligt, att jag inte lyssnar, och att jag måste tydligen ta upp det gång på gång, och det är väl tur att jag är så perfekt. Öhhh vad svarar jag då?
Jo jag svarade med att säga att det är ingen idé längre att prata om det, för nu skall jag vara själv och orkar inte höra mer hur dålig jag är.
Vi sa till varandra ha det så bra så hörs vi när det passar.
Vet faktiskt inte längre om det "passar" mig mer detta förhållande?
Han blir med taggarna ut och vägrar lyssna? Kan han inte, eller vill han inte förstå?
Bra vilsen 76 att du börjar stå mer på dig, du hittar lite styrka varje dag här och där. Och var med de vänner som du får styrka och kärlek av. Det övervinner mycket.
Jag pratar med mina vänner som står mig nära, har försiktigt börjat prata med mina föräldrar som också står mig nära, men undvikit det för känns någon slags skam att göra det. Dom lyssnar och finns där, och det är jag glad över.
Dom säger till mig att du xxxxxxx alltid varit stark som människa, och kommer det eld mot dig så går du igenom den utan nästan några brännmärken, så det kommer du nu med göra.
Jag säger samma sak till dig vilsen 76 som jag fått höra av mina föräldrar, du kommer gå igenom DU med.
Du är stark!!
Tack för peppningen vilsen 76.

Ni kan träffas hur mycket som helst ändå.Men du har en plats att fara till om och när du känner att du vill.Du spelar mycket mer efter dina egna regler då och är inte beroende av hans nykterhet för att kunna få frid runt dig.
Sen är det ju då upp till honom.Ska ni träffas på helgen så får han ju lov att vara nykter.*Är han inte det så har du ju din lägenhet att åka till,med sonen så han slipper vara i detta.
Om allt blir frid och fröjd så kan du ju när du känner att hasn nykterhet är att lita på säga upp lägenheten.Ingen mening med att dra ut på det.Er relation finns ju kvar och ni ger varann stor frihet att tänka efter hur ni vill kan leva tillsammans eller var för sig.

Jag vet att vår son inte mår så bra av detta heller. Han vet om att jag har tänkt att flytta och har sett på lägenheten med.
Det känns bra på ett sätt att äntligen ta mod till att göra något som jag verkligen tänkt på länge men inte kommit mig för att göra. Vet att anledningen till det är att vi kommer verkligen bli ovänner då. Han har pratat tidigare om att ansöka om egen vårdnad om de skulle bli aktuellt.
Min önskan och förhoppning är att vi kan vara vänner ändå för han är verkligen inte den trevliga personen om han sätter den sidan till..
Han blev jätte förvånad över att jag har tittat på annat boende och t.o.m skrivit kontrakt.
Tyckte att jag kunde sagt till innan. Men han vet ju att jag inte trivs med situationen som den är nu. Kännde mig då stark innan men nu när han fått veta att jag tänker flytta är det nästan dom jag börjar tveka. Han vill verkligen försöka ett halvår till. Jag känner mig villrådig?..
Måste ju bestämma mig i dagarna. Får försöka hyra ut lägenheten själv om jag inte ska ha den.
och tänk om jag ångrar mig sedan om nån månad. De är ju inte så lätt att hitta boende i närheten av sonens skola. Med ev skolskjutsar.
Vad hade ni gjort?

kort samtal med nykter ex.Men han var så härligt distanstagande så jag kände så tydligt för första gången sen vi bröt att detta är över.
Så jag är ju fortfarande spelbar,om han bjöd till och friade ordentligt så kanske jag skulle falla.Men just distansen gjorde det så lätt att lägga på luren och tänka att Jipii,äntligen över.
Han svarade dessutom att det går bra,men inte riktigt bra med alkoholen.Så förmodligen så håller han ett hyfsat intag just nu med hans mått mätt.

Usch att jag är så ärlig,jag har väninnor som pratar om sina ex som de fortfarande håller av,men de är liksom mer att nå,passar inte galoscherna så får det vara.Sen kanske det inte är så innerst inne.Men jag har så dålig kontroll över mitt känsloliv att jag oftast inte ens lyckas putsa fasaden.

Tack Lena Nyman och kul att se dig härinne igen :)

Har med tårar läst några av dina inlägg då jag känner igen mig så mycket.