Senaste kommentarerna i forumet

Uppe i 17 dagar nu-personligt rekord!
Jag låtsas helt enkelt att han inte finns så går det lättare.
Men inatt drömde jag att vi gick igenom min hemstad bredvid varandra.Jag grät och grät och sa ska det verkligen vara nödvändigt?Ja det ska det svarade han.
Så medvetandet tar sig andra vägar när det inte får luftas under dagen.

Nu håller suget i sig några timmar åt gången och det kan gå en eller två dagar utan sug och jag känner att jag kan häva tänket lättare och lättare.Må jag nu inte trilla dit..

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!

Känslorna åker verkligen bergodalbana hela tiden. Det känns som man håller på att bli tokig!! Kramar<3

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Hej, visst har jag någon att prata med, men vardagen är fortfarande oförändrad.
Nu är vi på jobbet igen och han har trycket på sig från omgivningen.
Helgen väntar också, få se hur den blir !

Det är det,välkommen till känslomässiga bungyjumpen.Svajningarna blir mindre och mindre allteftersom.

Blir väldigt berörd när jag läser din spalt hur för liv du lever i, och att du ändå trots allt måste älska din kvinna. Lider även med din kvinna och kan inget annat önska att hon får den hjälp hon nu måste ta emot.
Det är så lätt att säga att du måste lämna det du lever i, man vill ju så gärna ge goda råd. Jag sitter själv i min sits att får höra du måste lämna han, och gör det bara.
Jo, det är sanning det vänner och familj säger men det jag känner nu är att lämnar jag han nu, kommer han dricka ännu mer för att det är slut, ja risken kan vara så....det blir en skuldkänsla jag kommer få, fast jag vet att nä så skall jag inte känna osv.....
Man vill ju så väl att den man älskar skall må bra på alla sätt. Bara önskar att han skulle säga att nä, nu är det färdig drickat för gott. Så enkel mening men så svårt för han att säga..

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du finner dig själv och kommer en dag till insikt att du är unik och det finns bara en av dig, och att du kommer älska dig, och att ni eller någon annan får älska dig och ta dig för den du är.
Och de ord jag sa hoppas jag själv blir till uppfyllan.

att känslorna åter berg och dalbana? Ena stunden jätteledsen med skuldkänslor( härom dagen har knte kommit tillbaka tack och lov) och andra stunden total lyckokänsla, nästan lite hög... För att nästa dag vara ledsen och tom. Är det normalt??

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Jag är glad för att min dotter har kommit till mig självmant o har bott hos mig ett tag nu. Det känns väldigt bra för jag hade börjat att tvivla på om hon skulle göra det. Det jag känner mig ledsen för är att min sambo har varit full o odräglig igen. Påsken firade vi tillsammans i huset med båda tjejerna, mina föräldrar o hans föräldrar. Det gick jättebra o han skötte sig utan att dricka så det märktes i alla fall. Påskdagen kunde han inte hålla sig längre o blev riktigt berusad o otrevlig både mot mig o tjejerna annandag påsk blev likadan. Då känner jag att jag gjorde rätt som lämnade honom, jag hatar verkligen när han är så där o att han gör barnen så ledsna. Efteråt låtsas han som ingenting som vanligt , det är såå sjukt beteende!! Jag längtar verkligen tills jag blir helt fri från den mannen. Så här hade det fortsatt i alla år om jag hade varit kvar.

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Tack för rådet vilsen 76. Funderar mycket nu, och vi har åter igen pratat omkring med drickandet. Då sa han flera gånger i samtalet att han förstår och han säger att det blivit för mycket och ofta, men säger att han är inte perfekt och felfri människa och ibland kan det då bli för mycket. Han upplever att det är ibland, medan jag upplever det blivit oftare och mängden mer i glaset. Han själv även sagt att hans förra förhållande tog slut för att det var mycket drickande i bilden, var inte bara den orsaken, men en bit av den.
Jag var jättetydlig hur jag mår i förhållandet och upplevt. Och sa att jag orkar inte mera. Jag älskar honom och vill så gärna finnas där, han säger också att han älskar mig, men han vill fundera hur han vill vidare med oss, och han sa rakt upp och ner att är det mycket omkring mig så tar jag till alkohol och det är mitt sätt att bli "lugn". Han upplever sig lugn med flaskan??!
Jag är förvirrad.....

frigjorde jag mig sakta från min drickande sambo.Han gjorde likadant.Vårt förhållande haltade alltmer och vi sökte mer och mer sällan närhet och bekräftelse hos varann.Vi behövde båda frihet från den relation vi båda vantrivdes i.Jag för att jag höll på att gå under i mitt medberoende,han för att drickandet tog alltmer plats i hans hjärna och att jag var en hindrande mekanism för honom att få dricka fullt ut utan dåligt samvete.
Jag tror inte att det var ett medvetet val från hans sida och förhållandet var verkligen inget vidare på slutet.Men ändå kunde jag inte gå,ändå kunde jag inte säga nu är det dax att klippa.Min skuld var alltför stor(vilken skuld ??) och jag var fast i det som en gång varit mellan oss.Jag har tackat honom flera gånger för att han hade styrkan att resa sig och gå,för jag hade den inte.

Det finns ett liv utanför relationen,även om den i början tycks helt utsiktslös mörk och dyster.Men det tar tid och kraft att reparera sig själv.Och det handlar inte bara om att mitt medberoende sitter i min expartner,det sitter i mitt grundbeteede,en ovilja att släppa taget.En ovilja att ge upp om någon som uppenbart behöver hjälp.Jag ska nu se upp i de framtida relationer som förhoppningsvis finns därute så jag inte trillar igen.Mitt medberoendebeteende kommer jag att fortsätta jobba med på ALanonmöten och i den terapi jag påbörjade i höstas.Utan den stod jag mig slätt.

Länk till al-anon : www.al-anon.se
Det verkar finnas möten i många städer i Sverige.
Har ingen egen erfarenhet av dem, men hört gott om dem. Det finns många som lever i familjer med problematiskt alkoholbruk hos familjemedlemmar med alla nackdelar det kan föra med sig.
Du är inte ensam!
Jag tror att vi som fångas av alkoholens dragningskraft försöker nog ursäkta oss både inför oss själva och andra, även om man kan inse nackdelarna också.
hoppas att din sambo själv kommer på alla nackdelarna och själv vill göra något åt saken, då först kan det nog bli förändring.

Jag känner igen mig ang hur din tjej/fru beter sig både när hon dricker och när man påpekar att ta det lugnare!
Det här med att slå el kasta saker är en försvarsmekanism mot oss som bryr sig tror jag!
Dem vet att dem gör fel men det är alltid lättare att ta ut ilskan på oss som står närmast, istället för att ta tag i missbruket!

Forumet har hjälpt mig mycket hittills och jag tror många känner med dig men som många skrivit till mig så måste man själv ta besluten hur mycket man ska stå ut med!

Tänk på vilket liv som du vill ha för en missbrukare är egoistisk och slav under sitt missbruk!

Ja hon har nog en viss insikt om sitt problem, men hon vill inte ta konsekvenserna av det och liksom väljer att förminska problemet och kommer med ursäkter som att det var på grund av den ena eller den andra anledningen som det blev som det blev. Sedan kommer hon med olika förslag som att hon kan gå på fester utan mig (vilket hon för övrigt redan gör och som om det var det som det handlade om). Ett annat förslag var att hon bara skulle ta ett glas till maten när man åt något gott. Vi provade det nu sist, och direkt när det glaset var urdrucket så var hon framme och skulle fylla på igen med ursäkten om att det bara var ett halvt glas hon drack (vilket det inte var).
Och sedan exploderade hon och helvetet var löst.
Självklart handlar det här om min och hennes eventuella framtid ihop, men att jag tog upp bröllopet var bara att jag känner en oro för att hon ska spåra ur totalt där också och förstöra den viktigaste dagen i min väns liv.
Jag tror du förstår.
Vad kan alanon hjälpa till med och var hittar jag dom? Jag bor i Östergötland, finns dom på flera platser häromkring?
Det känns så tråkigt att behöva lämna henne samtidigt som det här är ohållbart, vi har ju ändå 17 år tillsammans och två gemensamma barn.
Hjälp mig snälla...

Men varför har dem en i ett sånt starkt grepp!!
Känner mig livegen inför min älskade missbrukare.....

Jag har rannsakat mig själv och mina egna fel som medberoende men det är ju inte min vilja som styrt utan hennes!

Att jag fortfarande har vänner kvar än idag och mina barn är väl för att dem vet att jag kan bättre samt att jag lagt ner mer tid på dem senaste halvåret när jag kände att min andra hälft behövde ta tag i sitt liv!

Tack Ullabulla, du är så vettig i allt du skriver.

Att behöva inse att man älskar djupt och att man inget kan göra.
Att behöva inse att man inte är kapabel att gå för att känslorna är för starka.
Att känna skuld för att människan man bryr sig om då ska falla totalt.
Att känna skuld för att man gjort sina barn och sig själv illa.

Men insikt ger en bra startplåt för vad man faktiskt kan göra utan att behöva vara alltför drastisk.
Istället för att ta alla problem på sina egna axlar så kan man lägga tillbaka dom på den det berör och låta dom ta hand om problemet.Och gör dom inte det så ska du bara ta på dig handbojor och göra ingenting åt den drickandes problem.Och blir du kränkt ledsen och arg,agera på ett sätt som gör dig lite starkare.

Lycka till och mina steg på vägen har varit mödosamma och med många tunga dagar och tvivel.Men innerst inne vet man vad som är rätt och till slut handlar man oftare rätt än fel och slår inte på sig själv lika hårt när man inte klarar det.

Av egen erfarenhet och som mitt liv ser ut nu så säger jag att innan du tar mer skada och ev blir medberoende så bör du avsluta den ev relationen Ni har!
Tänk på dig själv o dina barn!

Jag gick helt upp i kärleken och mina barn har både sett och hört alldeles för mycket och det är något jag ångrar djupt!!

Vill du vara rädd för utbrott på fyllan, att mängden ökar, rädslan för både din egen och dina barns säkerhet?
Snälla tänk efter.....

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Skönt att läsa detta, jag känner igen mig så mkt. Efter 3 månaders relation m en ny-nykter alkoholist fick jag fysiska stress symptom. Frös, stickade hud, hjärtat rusade, tryck över bröstet, sömnproblem.
Jo han var aldrig helt nykter, visade det sig f några veckor sen. Nu har jag brutit och det är så svårt....tvingar mig att inte kontakta honom.
Gråter och känner mig depr. Men samtidigt lättad och lugn.
Snacka om medberoende!

Jag har läst allt du skrivit och känner igen mkt. Alkoholister är mästare på känslomässig manipulation.
Rädda dig själv, det är du värd efter alla år. Se filmen When love is not enough. Handlar om det par som startade AA o Al-anon.

Bra att du hittat hit, här finns många som kan identifiera sig med den svåra situation du beskriver. Du använder ord som katastrof, vad blir nästa steg för dig? Finns det någon du kan tala med utanför forumet?
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Som att en glödlampa tänds i skallen och kroppen.Aha,var det så enkelt,hans mående är hans ansvar osv.
Men så oerhört svårt att greppa och ta in i sin helhet.
Det kan ingen som inte är medberoende ta in.
Bara vi andra dårfinkar som tänker såhär snett :)