Senaste kommentarerna i forumet

och välkommen hit.Läs och begrunda vad andra kommit fram till och se vad som stämmer med ditt liv.I mina öron så låter det ju som att du lever ett ganska svårt liv med tanke på hur din tjej beter sig.Vi som anhöriga vill ju så gärna att allt ska bli bättre.Anledningen att du skriver nu kan ju vara att du fått chansen att tänka efter i ensamhet.
Använd tiden till att spalta upp plus och minus med relationen och se vad som överväger.Försök se vilka möjligheter du har att påverka din egen situation till det bättre.Om du har några strategier om hon kommer ut igen och tar återfall/ blir onykter.Att ställa ultimatum tror jag att de allra flesta härinne gör eller har gjort vid flera tillfällen.De tappar till slut sin kraft om man inte är beredd att stå fast vid dom.

Och det du kanske redan vet är ju att ; Du kan inget göra för att förändra hennes liv eller hennes drickande,du kan bara förändra ditt eget.
Använd tiden på behandlingshemmet väl och sitt inte bara och våndas över hennes eventuella otrohet.
Fundera över din livssituation rejält,det låter ju inte som ett paradis direkt.

Min sambo var/är likadan när hon både drack och är nykter!!
Bråk om allt man kan tänka sig!
Jag har försökt skydda min 4barn och hennes 2barn men det har gått så långt att jag bett mitt x att ha våra barn när det var som värst!
Min sambo har även ljugit på fyllan och varit otrogen x antal ggr, när nykterheten kommer så skyller hon allt på mig!!!
Nu är hon på behandligshem i ngra veckor och jag funderar verkligen på om jag kommer finnas när hon är tillbaka!!

Ang din situation så tycker jag du bör lyfta fram hans drickande samt hans humör för både familj och vänner!!
Du ska inte behöva stå ut med det du gör nu!

Ta hand om dig o tänk på dig själv(lättare sagt än gjort)

Nu är det svårt. Men bodelningen är nu klar, och frun börjar flytta i mitten av veckan.
Jag tar barnen under tiden hon flyttar, och sticker på semester.
Orkar inte vara med och låtsas vara stark, för det är jag inte, utan jag flyr.
*suck* kan vi snabbspola ett halvår nu?

Duktiga du!, kämpa på!!Skickar styrkekram!

så vill man ofta att någon härinne ska ha varit med om just samma sak och ge en hopp.
Hopp om att ett liv tillsammans ska vara möjligt och att det inte ska innehålla alkohol och annat trist.
Att det går att nå en som dricker för mycket och förmå denne någon att inse problemet och sluta dricka.Sanningen är sällan så enkel och vägen dit om den ens når dit är lång och snårig.Bara du kan ta ställning till om han är värd att vänta på.Om du har tålamodet att vänta.Om din kärlek är så stark att du tror på detta trots att dina barn och du bitvis far illa.
Men att vara härinne och skriva härinne och titta runt på andras resor från insikt i att man är hjälplös och olycklig till att ta små beslut om framtiden hjälper stort.
Sakta men säkert brukar insikter ploppa ned i huvudet på en och man börjar sakta förändra stora eller små saker som gör förändringar till det bättre.
Lycka till.

Hej Jeanette83
Välkommen till forumet. Vad bra att du hittat hit. Du beskriver din situation som att du står i ett vägskäl, stanna i relationen eller gå. Du vill ge ditt barn en nykter uppväxt och vara en trygg förälder. Kanske kan du av andras berättelser här komma närmare ditt eget beslut samtidigt som andra kan vara hjälpta av dina tankar och eventuella val. För vissa kan det finnas ytterligare vägar att gå, exempelvis att vara särbos. Du håller just nu på att formulera vad du vill ha i en nära relation och i ett delat föräldraskap. Att inför sig själv och andra tydliggöra sina gränser för vad som är ok är ett viktigt steg. Fortsätt gärna skriv.
Li-Lo
Alkoholhjälpem

Gått 4 eller kanske tom 5 dagar sen senaste kontakten och kommer nu denna gång att verkligen försöka hålla ut.Han visar ju varje gång vid varje uppehållsförsök från min sida att så värst viktig är jag inte.Och det ska jag ju inte vara heller då vi brutit vår relation.Den enda som är kvar i vår tvåsamhet är ju jag.Han är ju redan med sin bästa vän och jag får finnas med på ett litet hörn ibland så länge jag inte hotar hans bästis.Hoppas hoppas att jag nu klarar 10-15 dagar eller kanske ännu mer och att han förstår och respekterar att min kamp också är svår, att bryta detta dödläge som jag befinner mig i.
Just nu har jag stort hopp!

Försök att inte ta åt dig av vad din svärmor sa till dig. Du ska tänka på dig själv nu o inte bara på alla andra runtomkring för det har du gjort tillräckligt nu. Det är din tur nu att göra något för att du ska må bättre. Det låter som att du har bestämt dig för att du vill ha en förändring. Du behöver inte ha dåligt samvete det är din man som ska ha det. Hade inte han druckit så hade ni nog inte hamnat i den här situationen. Jag känner precis som du att jag hade behövt ha någon nära som stöttat mig hela vägen men det har jag inte haft. Hade jag haft det så kanske jag hade tagit steget tidigare. Fortsätt att kämpa, du kommer att klara av att välja din väg när du är redo. Du ska tro på dig själv, det är rätt som du tänker.
Kram<3

Vad skönt att du skriver, du har verkligen stöttat mig under hela min resa. Det har betytt så mycket. Nej jag ska försöka att inte anklaga mig för det som är gjort är gjort o det finn inget jag kan göra åt det förflutna. Det enda jag kamn göra nu är att försöka att göra framtiden så bra som möjligt. Jag tänkte nog att allt skulle bli så mycket bättre när jag flyttat o att det inte kunde bli värre men jag tänkte inte riktigt på hur jobbigt det skulle bli sen innan allt är klart. Jag ångrar mig inte o jag vet att jag är på rätt väg men just nu känner jag mig bara ledsen o nere o vill helst bara sova bort tiden, är så otroligt trött! Det är skönt på ett sätt att vara ensam för jag behöver aldrig ha den där klumpen i magen när jag kommer hem o tänka på vad jag säger för att jag inte ska säga något fel som retar upp honom. Men samtidigt så är min dotter där o hon har det ju så fortfarande. Jag måste låta henne välja själv för jag vill inte pressa henne el få henne att få dåligt samvete för att hon inte bor hos mig. Hon måste ta det i sin takt. Hon säger att hon vill vara med mig men bo i huset o det är ju svårt. Jag försöker att finnas där för henne o lyssnar när hon vill prata o försöker stötta så gott jag kan. Men den här ensamheten, jag känner mig så tom. När man är van att vara i en familj o vara tillsammans hela tiden o så helt plötsligt så sitter jag här ensam, det är en stor omställning. Jag är också så besviken på en nära vän som jag har/ hade som har funnits för mig o stöttat mig hela vägen nästan fram till flytten o den när jag behövde henne som mest så överger hon mig o hör inte av sig. Hon har verkligen peppar mig att ta steget o sagt att hon finns där o ska hjälpa mig men det har hon inte gjort. Som tur är har jag en annan vän som jag vet finns där men man vill inte störa andra för mycket o jag är dålig på att be om hjälp. Jag vill inte vara till besvär o ta energi från andra. Jag har iallafall fall min lilla hund som alltid finns vid min sida o tröstar mig när jag är ledsen. Det här forumet har också betytt så mycket för här förstår vi varann.

bara att de finns att spegla sig i och söka styrka hos även om man inte berättar allt.Säkert känner han av en begynnande styrka i dig.
Och som vanligt är ju beslutet att dricka hans och om du klarar att låta konsekvenserna av det valet påverka dig så lite som möjligt så stärker du dig själv.
Fortsätt stå på dig,hejjja!!

Det har varit lugnt på alkohol fronten nu i några veckor , som jag vet om iallafall. Men han gnäller och tjatar och surar hela tiden på mig. Om vad jag inte ska hadla och att jag gör för mycket på helgerna. Träffar för mycket vänner. Han måste till och med ibland ta hand om sina egna barn . Å det tycker han är dåligt. Han börjar begränsa mig och det har jag inte upplevt förut. Eller så var jag svagare då och inte stod på mig. Hur som helst så gillar jag det inte och det hjälper inte direkt vårt äktenskap. Jag tror att han har druckit ikväll. Nu sover han . Men lukten av en person som druckit blir man duktig på att känna.
suck undrar om han börjar om nu?

för att det tog tid för dig att flytta. Du har kämpat en så tuff kamp och nu är du en bit på väg - den vägen som är din!

Jag skriver så sällan här nu men tittar in ibland. När jag ser i backspegeln och tänker på alla jag följt här inser jag att vägen, den väg du går nu, är lång för de allra flesta. Den långa, så långa, tiden av hopp, tvivel, vanmakt.... innan man hittar kraften att ta sig ut ur det gemensamma. Och sen ensamheten, den du beskriver. Så välbekant. Men visst är det så att det finns ingen återvändo? Åtminstone inte i nuet.

All kraft och styrka till dig. Och kärlek. Och glädje.... livsmod och livsglädje. Kram, kram / mt

Känner mig så otroligt ensam!! Tänker på allt som har varit o hur hemskt det var på många sätt.visst har jag också mycket skuld i allt som hänt eftersom jag inte har gjort någonting för att förändra situationen för en efter 22 år!! Det är helt sjukt när man börjar tänka på det. Jag förstår inte nu varför jag väntade så länge. Det är så overkligt allting , jag har inte förstått än att jag har flyttat äntligen men jag känner mig inte fri än eftersom vi inte har gjort upp om huset o alla saker vi har osv.. Det är så svårt att prata med honom o jag är rädd för hur han reagerar När jag pratar med honom om det även om det är oundvikligt. Jag måste verkligen ta tag i det där nu.

Mina skuldkänslor hänger som ett ok på mina axlar och det är väldigt tungt att bära. När ska jag få känna mig glad igen, undrar jag. Jag får hela tiden kämpa för mig själv och stå upp för mina känslor och behov och dessutom i MOTVIND! Jag har ingen nära mig som stöttar mig i mitt beslut och hjälper mig. Igår kände jag mig stark och trodde att jag skulle klara mig ur det här ok, men idag är jag så fylld av skuld att jag knappt härdar ut. Vill helst bara sova, så jag kan få komma ifrån ett tag. Vad som fick mig att rasa idag, var att min svärmor ringde. När jag ser att det är hon som ringer får jag ont i magen. Jag har alltid haft bra kontakt med mina svärföräldrar och har tyckt om dem mycket båda två. Men nu, sedan de fick veta hur läget är mellan mig och min man ger min svärmor mig alltid dåligt samvete genom något hon säger när vi pratar. Idag när vi pratade, frågade hon mig såklart hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är inte så bra. Då säger hon till mig; "tänk dig för väldigt noga innan du fattar ditt beslut, det påverkar ju inte bara dig utan alla andra påverkas också av det här". Det kändes som en kniv i hjärtat och så var resten av min dag förstörd. Jag fattar att alla runt omkring oss också påverkas, men då menar hon att jag ska tänka på alla andra (kanske menar hon mest sig själv) och inte bara se till mina egna känslor. Först kände jag mig mest förbannad över att hon kunde säga något sådant, att jag ska väga in hur hemskt detta är för andra och enbart gå efter mina känslor. Men efter en stund kom skuldkänslorna och det dåliga samveten igen. Nu tvivlar jag igen på att jag verkligen kommer att klara av att lämna min man. Jag känner mig så ledsen. Det känns som jag inte kommer att må bra, hur jag än gör. Önskar så att jag hade någon i min närhet som verkligen stöttade mig. Tror att det är vad jag skulle behöva för att fixa det här.

En alkoholist är specialist på att gömma sin alkohol.
Ett av min mans gömställen var en tom Ramlösa flaska, vodkan såg ut som vatten.
Jag blev till slut helt suverän på att hitta hans gömställen.
Jag smög på honom, gjorde märken på spritflaskor, fotograferade flaskor och allt detta för att kunna ställa honom mot väggen när han förnekade att han hade druckit !
Många gånger har vi suttit med hans vuxna barn och diskuterat hans alkoholkonsumtion, han har lovat att sluta dricka, men när barnen hade gått öppnade han en vinflaskor.
I slutet av 2014 fick jag nog av att leta och kontrollera honom.
Nu konstaterar jag bara att han har druckit, kommenterar inte, protesterar inte när han tar med sig en öl till sängen.
Och jag har blivit mycket lugnare, sover bättre, tänker på mig själv, mina barn och barnbarn, går promenad med hunden när han sover.
Jag hoppas att jag kan behålla det här sättet att leva, nu är det 3 månader sedan jag diskuterade alkohol med honom.

och tycker inte att jag kommer nån riktig vart.Kanske för att jag inte förmår bryta helt med exet.Kanske för att jag ändå hoppas efter förra veckan och nu då inte får fortsatt näring i att vi träffas.Svårt svårt och framför allt,hur ska jag gå vidare.Det känns som att jag sitter fast i någon sorts vaakum och att jag liksom sugproppar mig fast i känslor och tankar som jag trodde jag lämnat bakom mig.

Framför allt så fortsätter jag att förvänta mig det omöjliga.Att han plötsligt ska vara frisk och förståndig och säga allt det där som jag vill att han ska säga.Nu är det vår tur,nu ska vi planera framåt och jag ser dig gärna vid min sida.Så som det var i början då vi (jag) smidde planer och han hakade på.Nu har jag ingen bundsförvant att släpa runt på som de sista åren egentligen varken ville eller orkade.

Sann egoism sägs vara när man tvingar sin partner att leva efter de val man själv gör och dessutom förvänta sig att de ska gilla det.Det kan man ju vända åt båda hållen förstås.En som dricker är ju också egoist då valet förstör på så många sätt.Men de har ju åtminstone en sjukdom att luta sig mot.Det har inte jag,annat än en livslust.Det känns som att hela livet befinner sig i paus och jag förmår inte trycka på play igen.

Jag har varit i samma situation som dig o förstår hur jobbigt du har det.
Du är inte ensam o det går att få det bättre!
Ville bara säga det<3 styrkekramar!!

Jag tror att det enda som "funkar" är att bryta kontakten helt. Det är sjukt jobbigt men lidandet blir kortvarigare tror jag...Jag har ju gjort det å det var drygt 2 månader sedan, det går inte en dag när jag inte vill ringa/sms:a/åka dit å träffa honom. Jag mår verkligen pyton men då tänker jag på hur ledsen jag varit i min relation, hur han konstant valt alkoholen framför allt, och att jag inte vill ha det så i mitt liv.

Det låter som du försökt på flera sätt under lång tid hantera en annan persons drickande på olika sätt. Nu har du bestämt att lämna över ansvaret och valet att dricka tillbaka till personen, låter klokt. Du är nyfiken på andras erfarenheter, läs gärna runt och fortsätt skriva här på forumet. Hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig.
Rosette alkoholhjälpen

Hej och välkommen till forumet! Du har inte kapat en tråd, man får skriva var man vill men om man vill kan man göra en helt egen tråd men även läsa och kommentera i andras.
Du har nyligen kommit ur en relation med en partner som har alkoholproblem och önskar stöd i din situation. Läs gärna runt på forumet och skriv här, hoppas det blir hjälpsamt för dig.
Säg till om du vill vi raderar något.
Rosette alkoholhjälpen

Hej Igen! Jag är helt ny här och fattade inte hur det funkar. Förlåt för att jag kapade tråden, försökte radera mitt inlägg men det gick inte.

Hej alla kloka! Jag har nyligen lyckats lämna min partner som har ett (enligt mig) svårt alkoholmissbruk. Han har under vår 5 år tillsammans hart en handfull nyktra kvällar men det normala är en vinkonsumtion på 1-2 flaskor/kväll. Han anser inte att han missbrukar då han "sköter" sitt liv. Jag blev oerhört ledsen och trött på att leva med honom då han är så känslomässigt avtrubbad. Han ville inget ihop med mig, prioriterade aldrig vår relation och ville aldrig planera något. Dessutom är hans ekonomi urusel. Jag har försökt lämna honom förut men det har fungerat dåligt. Den här gången såg jag omedvetet till att såra honom så illa att han gjorde slut med mig istället, min enda chans att lyckas få slut på relationen tror jag. Det är drygt 2 månader sedan vi gjorde slut och vi har inte haft någon kontakt alls efteråt. Jag är ledsen och deprimerad nu efter vårt uppbrott och behöver stöd från erfarna människor som kan bekräfta att det här är rätt. Jag har påtalat hans drickande otaliga gånger men han vill inte lyssna. Jag pendlar mellan att ringa honom och försöka göra allt "bra" igen och att känna mig arg på honom. Just nu är jag vilse och känner mig så ensam utan honom. Har ni tips och råd hur man går vidare ur en långvarig relation med alkoholmissbruk? Jag har en medberoende problematik som jag nyligen börjat reda ut och utforska. Tack på förhand!

Tack för dina ord o citatet var tänkvärt. Det är svårt att få in i huvudet att allt inte hänger på mig. Det är ju så att jag måste agera för att det ska hända någonting. Jag var hos familjerådgivningen idag o jag skäms när jag är där för att jag inte har tagit tag i allt som vi pratat om tidigare, jag bara drar ut på allting o det gör att jag mår så dåligt o jag ser allt jag måste göra o får panik o blir blockerad. Jag måste lära mig att ta en sak i taget.
Ja jag känner jag kan vara i lugn o ro i mitt nya hem o det känns skönt. Så visst har det blivit bättre ändå o jag har kommit en bit på väg men det är mycket kvar än.
Jag tycker det verkar som du är på rätt väg Ullabulla o du kämpar så. Hoppas du kan hålla taget o inte falla tillbaka. Styrkekramar till dig<3

Hej Vanessa och välkommen till forumet. Du beskriver en situation som kan vara mycket svår att hantera och du ber om råd. Vi hoppas att andras berättelser kan bli ett stöd för dig. Det låter som att du och din son talar med varandra, att lyssna betyder ofta mer än man tror. Din son är klok som provar olika vägar för att hitta det som kan hjälpa honom.
Fortsätt gärna att skriva din berättelse är med sannolikhet till stöd för någon annan.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Ullabulla. Jag har ett rationellt jag och ett känslomässigt jag som kommer i konflikt. Skall läsa boken du rekommenderade. Tack.