Senaste kommentarerna i forumet

På fredag är det fyra veckor sedan jag flyttade. Så mycket har hänt. Mannen verkar ha fått ett verkligt uppvaknande och jag hoppas det håller i sig, mest för hans skull.

För som jag sa när vi pratade igår: om vi inte lyckas hitta tillbaka till varandra längre fram så är det såklart tråkigt för mig, men jag klarar det.

För dig handlar det om livet.

Och så är det ju. Det är så svårt att se det när man är mitt i stormens öga. Att en relation tar slut kan göra väldigt ont en tid, men det går över och en klarar av det. Men för den som är beroende hänger verkligen hela livet på ett uppvaknande och ett tillfrisknande. Och den enda som kan göra jobbet är de själva.

Det har varit tufft att få höra hur de senaste åren har sett ut ur hans perspektiv. Hur han vaknat många gånger med ångest och vet att han sårat. Att han tänkt att han aldrig med ska dricka, men att beslutet under dagen ändrats och sedan fortsätter allt redan samma kväll. Hur han smugit och smusslat och upplevt att han blivit bättre och bättre på att dölja (en del har naturligtvis inte varit så dolt som han trott utan fullt synligt för mig: det är inte så att ölförrådet på ett magiskt sätt fyllts på utan att någon ens åkt hemifrån, självklart har jag vetat att han gömt undan nånstans).

Jag tänker att beroende verkligen är en ensamhetens sjukdom. Den beroende skäms och gör allt för att dölja. De runtomkring har en anhörig som aldrig riktigt är där utan lämnas ensamma även när den andra fysiskt sitter i samma rum.

Min man söker nu hjälp. Efter att ha gått igenom flera olika ”dra ner” alternativ börjar han landa i att det nog kommer behöva vara slutdrucket för hans del.

Och nu är det nästan jag som skäms när jag skriver det här. För jag har ju läst hur många kämpat under så många år och att nykterhet lätt byts till återfall och sen är läget detsamma igen.

Så varför skulle just min man klara av det?

Jag känner inte att jag har några skygglappar runt det utan förstår att det här kan gå åt vilket håll som helst. Det jag tycker känns hoppfullt är att våra samtal inte längre handlar om alkohol utan det som hela tiden funnits där bakom. Det är också det han söker hjälp för, för att förstå sig själv och hitta nya sätt att hantera livet.

Det absolut viktigaste för mig var att flytta. Och att fatta de stora besluten om att sälja huset och lämna in ansökan om skilsmässa.

Allt som jag bävat för är gjort och jag har nu mitt eget lugna härliga hem där jag bestämmer själv om vad som är ok och inte.

Min bästa gren är att lägga locket på och sedan köra på. Vilket håll jag kör år har spelat mindre roll, det handlar mer om att jag känner att jag GÖR något.

Försöker sluta med det nu. Försöker hänga i luften, falla fritt utan att veta var jag landar. Försöker undersöka vilken typ av kontakt jag klarar av att ha med min man utifrån hur det känns för mig istället för att vara regelstyrd och göra ”rätt”.

För att göra rätt verkar ha blivit väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Ett sätt att vara värd något.

Så jag har varit duktig i mina studier, försökt vara en bra mamma, god vän, bra fru. Till och med när jag började meditera för många år sedan hörde jag den inre rösten säga ”nu jävlar ska vi bli bra på att meditera!” Samtidigt som den kalvade upp ärmarna och ställde sig i startposition, som när man ska springa ett hundrameterslopp. Fatta så sjukt!

Och nu vill mitt duktiga jag skilja mig rätt och vara duktig i att lämna mannen jag älskar.

Och jag känner mig faktiskt fruktansvärt trött på att vara duktig jämt. Att behöva prestera även i skilsmässan. Jag tror inte jag orkar vara duktig med och jag tror inte heller det är det jag behöver.

Jag behöver börja vara sann mot mig själv. Jag behöver träna upp min lyhördhet för vad som händer i mitt inre. Jag behöver ta ansvar för vad jag känner och agera utifrån det.

Jag behöver bryta mina mönster som gjort att jag om och om igen hamnar i relationer och situationer som blir destruktiva för mig och som tar allt för mycket energi.

Så där står vi nu. Försiktigt trevande utan att veta var vi kommer att landa. För mig är det en väldigt ny känsla. Vilket i sig är skumt, eftersom den egentligen beskriver hela livet. Ingen av oss vet ju vad som händer härnäst, det är ju så livet funkar.

Men det är lätt att bygga upp fantasier om hur det kommer bli, hur det ska bli och sedan leva utifrån det.

Att träffa sitt livs kärlek som sedan insjuknar i alkoholism har om inget annat lärt mig det. Jag vet ingenting om vad som kommer runt hörnet och jag hatar det samtidigt som det känns som en lättnad.

För det betyder att jag inte behöver hålla så hårt i verkligheten jag önskar. Det betyder att mina axlar kan sjunka ner och käken slappna av.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att livet håller mig. Jag klarar det. Kanske inte ensam men med fina människors hjälp. Ibland nära vänner. Ibland i stödet från personer i ett onlineforum med användarnamn där de bakomvarande varma själarna delar med sig av sina erfarenheter från liknande situationer. Ibland utbildade människor som jag betalar för att få hjälp av.

Jag orkar inte längre gå genom livet med knuten näve. Jag orkar inte lägga mig i och försöka göra andras jobb åt dem. Jag kapitulerar. Jag ger upp! Jag tror faktiskt att jag på riktigt är redo för att lära mig leva som en öppen hand och låta livet hända med övertygelsen om att jag klarar av det som kommer. Ta ställning utifrån hur saker känns för mig, när det behövs istället för att i förväg hoppat flera steg för långt och inte tagit med mina egna känslor.

Det känns väldigt läskigt. Och bra.

@bumblebee
Du kämpar på ❤️
Ja, googla på hur missbrukaren tänker.
Han har ingen självinsikt alls eller vill inte.
Det spelar ingen roll hur mkt du tjatar eller förklarar hur det känns för sig.
Missbruket är så starkt att de som lever med sjukdomen aktivt till och med skita i sina egna barn för att de är så inne i missbruket.
Du har nog sagt och visat tydligt vad du vill redan men även om du vinklar det på 1000 olika sätt så går det inte in om man inte vill.
Så frågan är snarare till dig. Oftast så eskalerar missbruket, vart går din gräns?
Kan du leva med honom om han lever i missbruk?
Det är redan tydligt att det inte är någon idé att prata mer om det, det hjälper inte dig.
Jag vet att det låter enkelt när jag skriver det och vet hur smärtsamt och plågsamt det är att leva som medberoende anhörig men det är också den enkla sanningen som du kommer fram till antingen snart eller om flera år; hur ska JAG göra för min egen överlevnad skull?
För man bryts ner och blir sjuk av det tillslut.

Jag känner verkligen med dig @bumblebee💔

Det är så svårt att ”kapitulera” och inse att det inte finns något man kan göra. Mer än att rädda sig själv.

Jag hade sedan tidigare med mig en erfarenhet av en vän som jag växte upp med som fastnade i missbruk. Jag bröt till sist kontakten eftersom det blev för svårt för mig att stå bredvid och se hur han fullkomligt krossade sitt liv och allt i det.

Några år senare stod han plötsligt på min trappa, hade varit nykter i två år och höll på att utbilda sig till beroendeterapeut. När jag frågade vad som hade hjälpt var svaret: att människor runt mig tog avstånd. När det bara var några få tyckte jag de var idioter. Men när alla var borta så insåg jag att jag måste förändra.

Min vän var då mycket djupt nere i sitt missbruk och var aldrig nykter överhuvudtaget eftersom han fick så kraftig fysisk abstinens. Jag var helt säker på att jag skulle behöva gå på hans begravning inom några år.

När jag flyttade och min man nu insåg vad som hänt, och han inte druckit visar det sig att han inte alls höll sig till de risknivåer socialstyrelsen satt upp. Det var bara det jag såg. Han har gömt, smusslat, planerat, hoppats jag ska åka hemifrån, haft svårt att sluta när han börjat och väldigt många mornar vaknat upp och haft ångest över att han sårat mig och resten av familjen. Tänkt att han aldrig kommer dricka igen, vilket sen nångång under dagen ändrats och så fortsatte det redan samma kväll.

Hela hans fokus har legat på alkohol och när han kan dricka.

När du beskriver din situation låter den väldigt likt min som jag upplevt den.

Eftersom min vän tidigare delat med sig väldigt öppet om hur hans missbruk såg ut och att ingen annan kan göra något förutom att ta avstånd, så fattade jag mitt beslut väldigt fort efter att jag till sist förstod att det verkligen var ett missbruk det handlade om.

Har många gånger den senaste tiden funderat på vad termen riskbruk gör med oss anhöriga. Den blir nån slags livlina man försöker hålla sig i. Att det KAN handla om riskbruk istället för missbruk. Men om hela situationen känns skev, är jag numer rätt så övertygad om att det är mycket värre än vad de som finns runtomkring tror. Dels för att de blir mästare på att smussla och manipulera, dels för att verkligheten är så fruktansvärd att ta in att vi inte vill tro på det vi faktiskt ser.

Även om det kanske inte är en personlig berättelse så tyckte jag att boken ”Beroendepersonligheten: Beroendeprocessen och tvångsmässigt beteende” var till hjälp för att förstå.

Jag har fått känslan av att teorin är omdiskuterad, och fast kanske inte allt stämmer på min situation så förklarar den hur läget försämras och människan man älskar försvinner mer och mer ju längre ner i sitt missbruk den hamnar och varför förnekelsen är så stark.

Min man har nu enbart varit nykter en kort tid, så mycket kan hända. Men han säger samma som min vän: jag var tvungen att krascha för att fatta. Jag klarade inte att sluta, utan att något drastiskt hände. När jag lämnade honom sa jag inte ett ord om alkoholen eftersom jag inte orkade med ett enda bråk till om det. Han hade dessutom vid vår senaste diskussion dessförinnan bett mig sluta hacka på honom om alkohol eftersom han inte hade några problem. Jag sa att nästa gång säger jag inget, då går jag.

Det tog nån vecka och en rad lyckliga omständigheter, som att andra delade egna erfarenheter vid precis rätt tillfälle, innan han ens förstod att det var det som hade hänt.

Vem vet hur framtiden blir. Just nu vet jag bara att det var rätt beslut att lämna. För mig, för honom och för oss.

Att släppa taget är troligen det svåraste och bästa vi kan göra för de vi älskar som fastnat i beroendeproblematik. Ibland kan det hjälpa, men inte alltid.

Skickar dig styrkekramar! Du är inte ensam. Vi är så många som haft de samtalen och burit på smärtan du gör just nu❤️

Jag pratade med honom igår under middagen. Sa att jag funderat lite mer på helgen som var och att det inte kändes bra. Jag vill inte sitta och räkna burkar, eller vara på min vakt för att kunna säga när han är påverkad och har druckit för mycket. Jag vill inte behöva ha "utvecklingssamtal" varje söndag, som det faktiskt känts som att vi har haft. Jag berättade att jag har väldigt svårt att lita på den här förändringen som han lovar mig när han säger en sak och gör något helt annat, och om vi fortsätter såhär så kommer jag att bli sjuk.

Jag nämnde inte det här om att vara nykter. Jag börjar väl komma till insikt om att det inte kommer funka om han inte själv vill det. Det funkar ju inte nu när han inte ser något problem i sitt beteende. Jag märker på tonfallet när vi pratar att han tycker jag är tjatig och sträng och aldrig blir nöjd med det han gör. Jag försöker berätta att det inte handlar om mängderna han dricker, han skulle kunna hålla sig under socialstyrelsens rekomendationer, men om missbruksbeteendet fortfarande är där så känns det inte bra.

Just att han räknade på alkoholhalten för att komma så nära smärtgränsen som möjligt, för att få sitt drickande godkänt och okejat av mig är det som är tydligast för mig. Ingen frisk männisna med ett normalt förhållande till alkohol behöver göra så.

Jag försöker hitta mer information om missbruk men tycker det är svårt att hitta personliga berättelser. Jag verkar mest bara hitta sjukvårdens bedömningar och varningstecken. Har du några tips @Snödroppen?

@ann74 heja dig!

@ann74 vad bra för dig! Hoppas det blir ett bra samtal.

Hej kinakina! Usch så tufft 💔 Om du läser i trådarna här på anhörigforumet så kommer du att se den röda tråden - förvirrad, trött och handlingsförlamning i olika grad. Så vi är många som känner igen oss under du skriver!

Jättefint @ann74! Ett litet steg kan vara början på något stort och bra🩷

Har egentligen bara en vän kvar, vi träffas inte så mycket men pratar mycket och djupt i telefon.
Idag var hennes tur att dra i väg i tankarna....och jag sa stopp! Nu är du och grötar i något igen som inte är ditt! Va paff jag blev, jag är inte den som säger så men misstänker att det är enklare att se någon annans.

Han hörde av sig i dag.....skrev:- vad vill du jag ska göra? Jag skrev att jag vill du åtminstone försöker vara nykter! Inget svar alls efter detta, jag fattar ju men det känns iaf så märkligt. Jag känner mig lurad ibland på den person jag kände, han manipulerade bort mig och nu finns bara något konstigt skal som bara gör mig illa .

Has du har så rätt! Det är vi nu! ❤️

@Samsung50@has idag har jag faktiskt bokat tid hos en psykolog via nätet så imorgon är första samtalet så får se hur det känns. Tror jag behöver lite stöd från någon utomstående att hjälpa mig med mina tankar. Så det är ett litet steg iallafall i rätt riktning 🤗

Jag undrar om någon förstår att jag känner mej förvirrad.
Min son är på ett behandlingshem för sitt alkoholmissbruk, vilket är bra.Vi har inte bott tillsammans, önskat jag varit med honom mer.
Men jag känner mej urlakad och förvirrad som förälder, kört fast i nåt. ge mej råd. Har ont i magen konstant.
Någon som känner igen sej, utmattad är jag och handlingsförlamad ..

@emje jag tror du tänker helt rätt med det här kring val av partner att skaffa barn med.

Mina barn är nästan stora och deras pappa har annan problematik (ej beroende) så har varit tufft att känna att man varit ensam som förälder. Önskar jag hade varit klok och tänkt som du redan då!

Vi har lämnat framtiden helt öppen, utan löften. Min man har just nu stor förståelse till mina känslor och att jag inte kan säga något, förutom att han behöver vara nykter och kunna delta i svåra samtal utan att fly på något sätt. Han vet att han har ett stort arbete framför sig och kan inte heller lova något, mer än att han verkligen vill försöka.

Det är inte alls likt mig att låta mig själv vara i fritt fall. Att välja att skjuta på skilsmässa blev för stort kände jag så det kunde jag inte. En kram känns bra. Samtalen känns bra.

Mitt ”go to” läge är att lägga locket på och göra/fortsätta. Jag tänkte försöka göra annorlunda denna gång för att försöka bryta mönstret för framtiden. Annars tror jag inte det räcker att lämna. Jag kommer troligen hamna tillbaka i liknande relationer igen och igen.

Här kan jag inte göra annat än att ta hand om mig själv och fortsätta lyssna in vad jag behöver, och jag misstänker att behoven kommer att variera för oss båda framöver❤️

Varm kram!

@ann74 Jag har tänkt under flera år att relationen inte var bra men kämpat på, jag förstod inte då att alkoholen var ett så stort problem som den är. Hans drickande började öka och han blev också elak och aggressiv. Han har gått över mina gränser om vad som är ok så många gånger men då blev det på något vis droppen. Att jag skulle leva i en relation med våld, nej det kan jag aldrig acceptera. Började läsa o skriva på forumet, både på denna sida och den sida som de beroende skriver på. Det blev en riktig ögonöppnare. Tog ett beslut att lämna och berättade för min familj och de stöttade mig 100% i mitt beslut och bekräftade att det var rätt. Då var bollen i rullning och sen har det varit en jobbig process med att sälja boende etc men nu sitter jag i mitt egna hem utan alkohol och mår så bra. För mig var det lättare att lämna när jag adresserade problemet dvs alkoholen. Det går inte att ha en relation men någon som är beroende, dvs sjuk. Denna kommer alltid välja alkoholen före allt annat. Inte personens fel heller då det är beroendet som styr. Mitt råd är att berätta för en person du litar på eller en professionell kontakt om du hellre föredrar det. Men håll det inte inom dig, det är det som gör dig så trött och ensam.
Ta hand om dig 🌹

@has tack för stödet. Jag hoppas att du har rätt, att det kommer att bli lättare. Kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara när man äger hus tillsammans och behöver gå igenom betänketid med skilsmässan.. På det sättet är jag tacksam att vi inte hade kommit längre. Är så svårt med barn inblandat. Hans barn är små fortfarande och jag känner enorm skuld mot dem att jag lämnar, vill göra det så bra som möjligt för dem nu framåt också.

Jag tänker att jag tar med en vän när vi ska flytta grejer men när vi ska berätta för barnen åker jag själv. Ska också försöka föreslå att han inte är hemma när jag ska plocka ihop alla grejer eftersom det kommer att ta en stund.

Jag försöker också att lämna det öppet och inte sätta upp regler för vad som kan hända framåt. Men för honom är det mycket mer svar och vitt och definitivt säger han, är det slut så älskar han inte mig längre. Vet inte om han bara sagt det i rädsla eller för att försöka hålla kvar mig. Men är det så så är det. Jag hoppas oavsett om det blir vi eller inte att han tar tag i det. Har du sagt till honom hur du ser på framtiden eller håller du det för dig själv?

Massa styrkekramar till dig som ”går
före” mig i detta. Det hjälper så mycket att få stöd när det känns tungt och att få skriva av sig.

@ann74 det kommer kännas bättre när du har en plan, det ger energi. Livet passerar förbi medan man har kaos varje dag, och man får det ju tyvärr inte åter. 🤗

Om det känns tufft att hämta sakerna kanske du kan ta med någon som hjälper dig?

Jag har haft med mina vuxna söner, vid ett annat tillfälle en vän samt försökt åka dit när han inte varit hemma. När mitt egna hem började ta form och jag kände mig trygg där blev det lättare att åka själv även när han var hemma.

Det tror jag kommer hjälpa dig massor @emje!

För mig har det i alla fall varit så - att jag har mitt eget. Jag vet att jag kan åka tillbaka till det egna lugnet och stänga dörren och bestämma vad som gäller hos mig.

Vi har fortfarande massor av praktiska saker att ta hand om och eftersom vi säljer vårt gemensamma hus kommer det också pågå under en längre tid.

Innan vi lämnade in skilsmässoansökan kände jag att det var svårt att träffas, uttryckte att jag inte kunde ha så mycket kontakt. Speciellt eftersom han sa alla de där sakerna jag behövt höra så länge. Jag kände att jag tog tydlig ställning där, både för mig själv och inför honom.

Tingsrätten meddelade att det blir 6 månaders betänketid då det finns ett barn under 16 med i bilden (ej gemensamt). Ändå känns det lättare. För jag var sann mot mig själv och gjorde ett aktivt val, fast det kändes svårt. Jag har valt att inte sätta upp några regler för mig själv, utan ta det som det kommer.

Skulle det visa sig att han klarar av att vara nykter och hittar sätt att ta hand om det som finns bakom problemen är det ju fantastiskt! Om inte så är jag trygg i mitt nya hem och liv.

Bara du får landa i ditt så tror jag det kommer kännas lättare för dig❤️

Ett litet steg i taget💕

@has ja jag ska försöka hitta någon jag litar på och berätta, jag måste göra det. För hela min kropp håller på att ta slut känner ofta total trötthet och nästan som sjukdom tillstånd . Jag har alltid tyckt mitt jobb är roligt och är energisk men de senaste månaderna är det som deg i hjärnan får inget gjort varken på jobb eller hemma. Så är rädd för att jag ska gå in i väggen. Så måste skärpa mig nu . Men det är så svårt så svårt.

Låter fruktansvärt ❤️
Har du nån att prata med om detta?

@Exhale åh vilken resa ❤️ Började läsa lite om Byron Katie och det ska jag gå djupare in i.
Är precis i början av kaoset men denna gång får jag inte sugas tillbaka!
Du inspirerar mig!

@bella70
Ja jag förstår hur du tänker. Jag flyttade dock in typ alla mina grejer till honom när jag flyttade in så kommer att bli ett projekt att samla ihop allt från förråd och lägenhet och få med det. Jag vill dessutom vara där när vi berättar för hans barn. Men jag har skrivit kontrakt på en lägenhet och flyttar in före vi ses. Så det känns som att det hjälper mig.

@Snödroppen
Ja det borde ju egentligen räcka att man själv vet var gränsen går. Jag fattar inte varför jag hakar upp mig på det här behovet att redogöra för att jag har ”ryggen fri” och inte har fört honom bakom ljuset med mina gränser. Det är så det känns, som att jag har lurat honom för att jag inte varit tillräckligt tydlig och sen bara dragit. Det är förmodligen så det känns för honom.

@emje tänker att det är bra att vara lite försiktig med att ses av praktiska skäl. Kan han t ex lämna grejerna utanför eller via sändebud?
Det kan bli en väg in igen/en ursäkt för att ses.

@emje tänker att det är bra att vara lite försiktig med att ses av praktiska skäl. Kan han t ex lämna grejerna utanför eller via sändebud?
Det kan bli en väg in igen/en ursäkt för att ses.