Senaste kommentarerna i forumet

@Pärlor
Jag har läst din text. Och det är så mycket tankar som kommer upp. Jag förstår att du har en svår situation. Jag levde med en man som drack varje dag i över 10 år. Han var förmögen när vi träffades. När han flyttade ut var han fattig och jag hade försörjt honom i flera år. Jag tömde mina besparingar. För att jag trodde att jag kunde omvända honom. Få honom nykter. Det kunde jag inte.

Jag lever med en bipolär sjukdom sedan mer än 20 år. Jag är frisk idag, sedan flera år och lever även utan mediciner sedan många år. Jag har alltid varit intresserad av hälsa och blev sjuk genom att jag tog en antidepressiv medicin. Gjorde karriär, men fick en depression som jag inte kunde klara mig ur på egen hand, inte ens med en privat terapeut. Jag tog medicin och insjuknande i ett hypomaniskt skov. Sedan fick jag mediciner som höll mig sjuk i många år. Jag vill säga att jag är patient i psykiatrin och idag går jag på årskontroller.

Jag har erfarenhet av att självmedicinerar mig med alkohol förr. Jag har levt med självmordstankar och de måste man verkligen ta på allvar. Det vet du och du beskriver" jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar".

Nu tänker jag att det här är något som din man inte förstår. Han har sin relation till sin mamma och du förstår kanske inte varför barnen gör som det gör. Förmodligen så vet de inget annat sätt. Du har erfarenhet av vården, psykiatrin och vet hur vården arbetar.

Det är inte alla människor som vet vilka fantastiska team av vårdgivare som finns därute. Du vet. Därför ringer du och pratar med beroendeterapeut och soc.

Din man verkar inte hålla med dig om att alla ska kontaktas.

Jag är den som alltid går in när det gäller min omgivnings psykiska hälsa. Jag har hänvisat till rätt instanser till alla som bett mig om stöd. I flera år lyssnade jag även på min omgivning, men det var inte hållbart för mig. Jag är inte vårdgivare. Men jag förstod att jag har så mycket erfarenhet av att jag pratar som en vårdgivare. Och många vände sig till mig.

I akuta lägen och faser, så agerar vi alla olika. Det är inte konstigt att hjälpa mamman att bli ren och tvätta rent golv och annat.

Visst är det hemskt att hon lever så och inte kan sköta sin hygien. Jag förstår att det tar kraft. Och det tar nog inte mindre kraft att dra i samhällets trådar.

Det är fruktansvärt att hon kör bil. Och riskerar att dö själv och orsaka någon annans död. Hon ska inte ha kvar körkortet och ni bör konfiskera hennes bil, som man gör med en dement människa. Körförbud.

Ja, hur gör man. Och vart börjar man.

Det är en fråga du behöver ställa dig själv. Jag antar att du har en samtalskontakt eller lätt att få genom en mottagning som du går på. Finns det någon där som kan ge dig fler samtal. En kurator eller psykolog.

Att vara anhörig är inte lätt. Jag är anhörig idag till åldrande föräldrar som behöver mycket stöd. Jag gör allt för dem. De har räddat mig flera gånger. Min pappa har hämtat mig så jag har kunnat återhämta mig i deras hem istället för att bli inlagd för mina svåra perioder, då jag inte klarat av att bo ensam hemma. Jag har erfarenhet från en inläggning och jag ville aldrig tillbaka.

Jag såg en del som inte var som det skulle. Det finns de som får men för livet efter en inläggning. Jag har haft tur. Jag har vänner som tvingas vittna i domstol om vad de upplevt. Mordförsök och våldtäkter. Inom vården, när man ska få lugn och återhämta sig.

Mina föräldrar har gett mig den bästa barndomen och att jag skulle bli sjuk genom att jag åt en antidepressiv medicin är helt åt helvete. Men jag är streetsmart. Jag har ADHD och är en överlevare. Jag observerar och förstår hur man ska agera när det är akut.

Och jag förstår att du upplever en akut period. Din relation till din man och barn. Din mans syskon. Alla lider och flera är medberoende.

Vad jag förstår av din text, så behöver du lyssna på din man. Vad vill han göra för sin mamma?

Du roddar i en del, då du har erfarenhet. Men din man blev arg för att du berättade om din psykiska diagnos. Varför blev han arg.

Hans mamma började dricka när hennes man dog. Varför det? För ensamheten, eller för att hon inte klarar sig utan honom. En del klarar sig inte utan sin partner.

Oavsett så har hennes drickande utvecklats till ett beroende. Och det här klarar hon aldrig av ensam.

Du behöver tänka på din hälsa. Och se till så att du har en krisplan när du får dina självmordstankar. Och du behöver kanske ta med din man på ett möte med din läkare. Han kanske skulle behöva få insikt om vilket jobb som du gör, med att ta dina mediciner som du ska osv.

Du kan inte ge allt av dig själv här. Eftersom du skriver att det sviktar. Då får du ta en paus och låta hans syskon köra till din mamma när det behovet kommer.

Kan du stanna hemma om han behöver köra till henne nästa gång. Så inte du triggas?

Mycket fler tankar kommer upp, men jag ska fortsätta med min morgon. Och snart är det dags att gå till gymmet, före arbetet.

Ta hand om dig!

Detta är mitt första inlägg och jag vet inte om jag fått till det rätt.

Hur som helst behöver jag bolla mina tankar och känslor. Så här kommer min historia.

Jag är sedan 30 år gift med samma man och vi har det bra och är ett team i allt, förutom när det kommer till min makes mamma.

Hon är alkoholist eller någon som har missbruksproblematik. Det har inte alltid varit så, men hennes drickande började ta fart när hennes man (min svärfar) gick bort i cancer för många år sedan och de senaste 5 åren har hennes drickande eskalerat till den grad att hela familjen blir lidande, dvs; hennes barn med respektive och även barnbarnen i viss mån.

För ca: 5 eller 6 år sedan åkte maken och jag hem till mamman (min svärmor) efter att min make fått ett samtal från mammans kompis som inte lyckats få tag i henne. Vi åkte dit och tog med henne hem till oss för att nyktra till. Hon var hemma hos oss i ca: 1 veckas tid efter ännu en rejäl fylla. Vår förhoppning var att hon skulle få nyktra till, ha sällskap och slippa vara ensam då hon mådde dåligt.

Under dessa dagar kom jag på henne med att sno alkohol från vårt barskåp. När jag konfronterade henne min det förnekade hon ju såklart. Men jag stod på mig och insåg även att hon hällde i alkohol i sin kopp te på morgonen för att sedan köra iväg med bilen.
Just att hon körde bil efter att druckit alkohol gjorde mig arg, besviken och upprörd till den grad att jag tvingade henne att låta mig ringa till hennes beroendeterapeut. Jag förklarade att jag känner obehag över att hon kör bil när hon druckit alkohol. Terapeuten bokade en tid då hon skulle dit och ta urinprov samt blåsa. Jag minns inte riktigt hur det gick (det är så många turer) men hon krockade bilen och kunde av den anledningen inte köra bil på ett tag.

Ett tag efter den incidenten blev maken åter igen uppringd och ombedd att åka och titta till mamman, då ingen fått tag i henne. Åter igen åkte maken och jag dit och denna gången hittade vi henne sovandes med huvudet på ratten (obs; vid detta tillfälle hade hon en ny bil) och hennes hundar skällandes i baksätet. Vi väckte henne. Hon var så berusad och kunde inte gå själv, så vi fick leda henne till lägenheten. Även denna gång tog vi med henne hem till oss och hon stannade i ett par dagar. Fast denna gång gick jag över med alkoholen vi hade till grannen.

Jag frågade henne om vad beroende terapeuten säger ang; hennes drickande. Hon svarade då terapeuten sagt att hon kan dricka lika många enheter som socialstyrelsen rekommenderar. Jag svarade att, då ringer vi till honom och bokar en tid och att både maken och jag följer med henne dit eftersom jag ansåg att det låter helt sjukt om det stämmer att han sagt så, särskilt eftersom hon inte kan hantera alkohol.

Men väl hos terapeuten visade sig det inte stämma. Under mötet förklarade terapeuten att hon inte ens bör äta likör godis då det kan trigga till att man vill dricka mer. Jag berättade även att jag inte tycker att det är okej att hon kör bil när hon druckit och att hon inte bara krockat med sin förra bil utan att vi denna gång hittat henne däckad i bilen. Jag visade även bilder från hennes gamla bil som hon krockat, samt bilder på hennes nuvarande bil.

Terapeuten talade då om att han enligt lag är skyldig till att rapportera in till transportstyrelsen om indraget körkort, en läkare tillkallades och körkortet blev indraget i 1år. För att få tillbaka körkortet var hon tvungen att delta aktivt i beroendeenhetens behandling, gå på regelbundna AA möten och ta urinprov samt blodprover under tiden.

Jag tror att hon skötte sig ganska bra under den tiden och hon fick tillbaka sitt körkort.

Sedan har det spårat till och från.

Hon har saboterat varje semester för oss och även svägerskan och hennes familjs semester de senaste åren men inte svågern och hans familjs semestrar. Det är precis som att när jag och maken eller svägerskan o hennes familj ska resa bort och inte är hemma måste mamman dricka så att vi känner oss tvingade till att avbryta det vi gör för att komma hem och ta hand om henne.
Min make känner sig tvingad att hjälpa till med avlastning för att han (även jag själv) får dåligt samvete över att systern och familj ska behöva dra hela lasset gällande mamman.

Självklart har det lett till att maken och jag hamnar i konflikt med varandra, där jag vill sätta gränser och inte låta henne styra över oss. Medan min make tycker att jag är för hård och han tar det jag säger personligt och tycker inte att jag stöttar honom, även fast han också är arg och besviken på henne, känner att han är skyldig till att släppa allt när det är dags att ta hand om mamman under ännu en fylla.

För drygt 1 år sedan körde mamman ännu en gång efter att ha intagit alkohol i sådana mängd att hennes alkoholkoncentration under eller efter färden uppgick till 1,83 promille. Hon hade vid tillfället kört ut i vägrenen samt orsakat en trafikolycka genom att köra in i vägräcket. Bilen var i så dåligt skick att den fick skrotas omgående. I domen går det att läsa att mamman begått gärningen med uppsåt och blev till följd av det dömd till 1 månads fängelse. Anledningen till att straffet blev så lågt, är för att hon vid tillfället var 77 år gammal. I domen står även att mamman under huvudförhandlingen på frågan om sin alkoholkonsumtion uppgett att hon inte anser att hon behöver ytterligare hjälp eller stöd (utöver att hon deltar i öppenvårdsbehandling 2gg i veckan. Deltar i gruppsamtal och går på AA-möten.)

Vi misstänkte att så inte var fallet och det visade sig att vi hade rätt.
Visst deltar hon i ovanstående aktiviteter men inte i den omfattningen som hon påstått.

Under förhandlingen i domstolen och efter att ha läst domen känns det som att hon förminskat sitt missbruk eller ger intrycket av att hon slutat dricka alkohol helt, antingen inser hon inte hur stor problematik hon faktiskt har eller så ljuger hon för att hon inte vill ha hjälp.

Under åren har min svåger och hans fru kört in mamman till beroendeakuten 4 gånger varav 2 gånger i rad under loppet av 2 veckor. Båda gångerna hade hon förtärt stora mängder alkohol men den senaste gången blåste hon 1,78 promille.

Anledningen till att svågern och hans fru blev kallad hem till mamman var för att hennes kompis ringt till hennes dotter eftersom mamman inte svarat när kompisen ringt och hennes barn fick inte heller tag i henne.

Alltså åkte svågern och hans fru hem till mamman. När dem kom in i lägenheten kom mamman och mötte dem i hallen. Hon var naken förutom en liten filt som hängde över axlarna.

Lägenheten stank av urin, avföring och spya. Det stod 3st tomma vinboxar och 1 tom flaska starksprit som hon druckit under 3 dagar (vad vi vet.)

Vid samma tillfälle var hon så full att hon hade svårt att tala så hon svamlade mest. Hon hade spytt ner hela sin säng, kissat ner soffan och i badrummet var det bajs över hela golvet och handfatet och innan svågern och hans fru kunde köra in henne till beroendeakuten fick svågern duscha och klä på henne rena kläder. Precis innan dem skulle åka sade svågern åt mamman att gå på toaletten och kissa vilket hon gjorde. Men när hon kom ut från toaletten märkte svågerns fru att mamman inte dragit ner byxorna när hon kissade så svågern fick hjälpa mamma med att byta till nya byxor.

En annan incident som inträffade för något år sedan var att mamman ännu en gång låtit bli att svara i telefon och den gången åkte svägerskans man hem till mamman för att titta till henne. Han hittade henne liggandes på golvet i hallen blödandes. Hon hade ramlat och slagit i knät och fått ett öppet sår som blödde kraftigt. Vi tror att hon kommit åt en artär och det var därför hon blödde så kraftigt och hon fick åka in till sjukhuset för att sy ihop såret.

Men vid just det tillfället såg lägenheten bokstavligen ut som en scen där ett knivmord begåtts. När min make, svägerskans man och min svågers fru sedan stannade för att städa lägenheten. Upptäckte dem att det var kräks, avföring och urin som blandats ihop med blodet och att hon kravlat runt på golvet i lägenheten och därför såg det ut som att det var mer blod än det i själva verket var.

Det har även varit tillfällen där hon glömt sprit. Hennes bror har hittade vid ett besök hemma hos henne en flaska whisky gömd under soffan.

I somras efter ytterligare några fyllor som spårat gjorde hela familjen (jag, min make och hans syskon med deras respektive) och även två av mammans vänninor en orosanmälan till socialtjänsten.
Socialtjänsten kunde inte göra så mycket, mer än att erbjuda henne att delta i öppenvården och jobba med sitt missbruk, hon skulle under vårdtiden ta urinprov 3 gå i veckan för att visa att hon inte druckit alkohol. Det höll i sig i ungefär 3 veckor, sedan var det dags igen. Jag och min make gjorde varsin ny orosanmälan som resulterade i att hon fick ett rum på ett boende där hon skulle sova på nätterna under 1 månads tid. Under veckorna hon sov på hemmet och även 4 veckor utöver de första 4 veckorna (totalt: 8 veckor) höll hon sig nykter och vi i familjen började andas ut och se positivt på framtiden. Och kanske kan det vara en anledning till att vi umgåtts lite mer, alltså hela familjen under hösten där mamman såklart också varit med.

Eftersom mamman har väntat på att avtjäna sitt straff och skött sig ganska bra under en tid, blev hon beviljad fotboja istället för fängelse. Hon fick dispans att åka in till stan för att delta i öppenvården och gå på AA-möten. Frivården skulle komma hem till henne i fredags och sätta på fotbojan. Jag vet inte om det var på onsdagen eller dagen innan som en granne hittat mamman liggandes i sin hall och hennes lägenhetsdörr stod på vidgavel. Grannen ringde då till dottern och dotterns man åkte hem för att titta till mamman.
Eftersom frivården kräver att hon inte får ha sin hund hemma under tiden hon har boja skulle dottern och hennes familj passa hunden. Så dotterns make åkte dit och då satt mamman i sin soffa med en halvtom whisky flaska i famnen. Hon frågade då dotterns man om han kunde gå ut med hunden? Han svarade att, om jag får flaskan så går jag ut med hunden, men hon ville inte ge ifrån sig flaskan. Han sade även att dem inte tänker passa hennes hund och att hon får välja mellan flaskan och familjen. Men hon vägrade så han lämnade henne där och åkte hem.

Sen kom fredagen. Eftersom dem hos frivården inte fick tag i mamman ringde dem till min make som var på jobbet. Han blev ombedd att åka hem till mamman och möta upp personerna från frivården utanför hennes hem. När dem kom in i lägenheten satt mamman med neddragna byxor i soffan. Ena personen från frivården bad min make att hjälpa sin mamma med att dra upp byxorna och han såg då att det var en blöt fläck i soffan där hon suttit och han konstaterade att hon kissat på sig i soffan. Eftersom det inte tillhör vanligheterna att den som ska få fotboja är plakat berusad när den ska sättas på visste personalen från frivården inte hur dem skulle tackla problemet. Först sade dem att min man skulle stanna hemma hos sin mamma så att hon skulle nyktra till och sedan köra henne till häktet för att inställa sig. Men senare under dagen fick han besked om att beslutet om fotboja skulle rivas och att mamman skall träffa frivården nu på torsdag och förklara sig. Efter det kommer det tas ett nytt beslut gällande hennes straff.

Hur som helst, under tiden min make var där och väntade på besked från frivården huruvida han skulle köra sin mamma till häktet eller ej, bad hon honom att fråga mig om hon fick komma hit. Jag svarade att jag inte vet om jag skulle orka det och att jag vid tillfället var så arg och besviken och var orolig för att jag inte skulle kunna vara tyst om hur jag kände och tänkte. Men samtidigt sade jag att jag skulle stötta min man i hans beslut (även om det innebar att han skulle ta hem mamman till oss.)

Som sagt, beslutet om att mamman skulle infinna sig på häktet hävdes och maken tog med henne hem till oss. Jag talade om för maken att hon inte får komma hem till oss om hon inte duschat först och bytt till rena kläder. Hon hade ju kissat på sig i soffan och min make är inte äckelmagad, men till och med han fick kväljningar av att sitta i hennes lägenhet där soffan stank urin och han beskrev lägenheten som en misär.

Efter ett tag kom dem hit. Mamman satt mest i våran soffa och ”uschade” sig och undrade varför hon gör så här, sedan kom det en rad med ursäkter och förlåt bla bla bla.
Jag fick tjata på henne att äta lite eftersom hon inte ätit på flera dagar samt att hennes kylskåp där hemma gapade tomt. Efter en del tjat och lirkande lyckades jag få henne att äta en liten skål med filmjölk. Precis efter att dem kom hem satte hon sig bredvid mig i soffan och tackade mig för att jag lät henne komma hem till oss. Under tiden hon satt bredvid mig fick jag äckelkänslor, dels för att jag tycker att hon är ofräsch och jag tyckte att hon stank. Men trots det var jag glad över att hon satt bredvid mig just då eftersom jag upptäckte att hon tänkte börja spy, så jag ledde henne snabbt in på toaletten. Samtidigt kom maken in på toaletten och talade om för mamman att hon inte får kräkas i handfatet, utan att hon fick spy i toaletten.
Hon ville inte gå och lägga sig, trots att maken och jag vid upprepade tillfällen försökte säga att hon skulle må bättre av att sova. Hon sade att hon var rädd. Vi frågade vad hon var rädd för, men hon svarade aldrig på frågan. Timmarna gick och jag kände mig skyldig till att hålla koll på henne men när jag själv började bli trött och klockan var runt 2 på natten sade jag åt henne, att nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Jag satte på en podd med sov timer som hon kunde lyssna på och sedan somna. Jag höll mig fortfarande vaken ytterligare 1 timme för att försäkra mig om att hon sov fast det visade sig senare att hon varit uppe på natten iallafall. Maken hittade henne i vardagsrummet. Vi pratade senare om att vi tror att anledningen till att hon inte ville gå och lägga sig, är för att hon tänkte leta efter alkohol, även fast vi tidigare under kvällen skojat om att grannen satt och drack upp makens fin sprit. Jag hade nämligen samlat alla flaskor och lämnat över dem till grannen att passa tills hon skulle hem till sig. Med andra ord så fanns det ingen alkohol för henne att hitta.

Dagen efter när hon nyktrat till lite, pratade jag lite med henne. Jag vet att hon lider av GAD, ångest och panikångest. Jag har själv psykiska diagnoser och vet hur jobbigt det är, särskilt panikångest. Jag har flera gånger genom åren beskrivit min panikångest som att när jag får en attack, känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att slippa känna som jag gör just då. Hon har berättat för mig att hon känner likadant med undantaget att hon hellre dövar det med antingen alkohol eller lugnande mediciner. Därför var jag extra tydlig med att det inte är ångesten hon kommer dö av (även fast det känns så) utan att det är alkoholen som kommer ta död på henne.

Jag har även under årens lopp sagt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt eftersom jag vet att det oftast hjälper att bara prata och få ur sig vad det än må vara när man mår dåligt. Jag sade även att man kan lära sig att rida igenom ångestattackerna men att det är läskigt i början men om man kämpar så blir attackerna kortare och det går längre tid mellan gångerna. Det gäller bara att hitta verktyg om hur man kan parera dem och rida ut dem. Under samtalet frågade jag henne om hon hade en sponsor från AA då jag inte vet om AA erbjuder sådant i Sverige, men hon sade att hon tackat nej till det. Hon skulle även träffa läkaren tidigare under veckan men istället valde att gå till systemet och handla 3 flaskor whiskey. Jag frågade henne varför hon ännu en gång struntat i att gå till doktorn (det är andra gången som jag vet att hon inte gått dit) om anledningen till det är för att hon är rädd för att läkaren ska säga att hon är sjuk och då menar jag inte att hon är sjuk pga; sin alkoholism. Hon berättade att hon är hypokondriker, vilket jag ifrågasätter eftersom hon inte nämnt det tidigare genom åren. Visst jag köper att hon kan vara orolig över sin hälsa med tanke på de mängder hon druckit under flera års tid som med största sannolikhet har satt sina spår både på lever och andra ställen i kroppen. Hur som helst försökte jag säga, att om hon är så rädd, är det väll bättre att få veta vad som är fel och i tid (om det skulle vara något allvarligt) så att det går att göra något åt saken. Men ännu viktigare att det skulle eliminera en del av hennes ångest. Samma sak gällde hennes straff. Självklart förstår jag att det för med sig ångest, men att döva den med 3 flaskor starksprit under loppet av 2 dagar gör bara att hon skjuter problemet framför sig vilket i sin tur gör att hon går och har ångest för det. Speciellt nu när hon vet att hon inte kommer undan straffet. Hon har nämligen trott att hon ska slippa det. Alltså talade jag om för henne att hon ska avtjäna sitt straff så fort som möjligt, att hon ska fråga efter en sponsor hos AA, att hon ska boka en ny tid till läkaren samt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt och INNAN hon går till systemet. För OM det händer en sådan här incident igen, då kommer jag ta en paus ifrån henne. Och det gör jag för att hon drar ner mig psykiskt i sådan grad att jag själv känner för att dricka mig berusad av ren panik för att jag får så kraftig ångest. Som jag nämnt tidigare, har jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar eftersom jag och jag vet att det är fel att tänka så, men jag får tankar som att min make och våra vuxna barn skulle få det mycket bättre om jag försvann. Då skulle min man bara behöva fokusera på att ta hand om mamman och barnen skulle slippa svara på jobbiga frågor om mig. Alltså berättade jag för mamman att jag finns här och om hon vill ha hjälp så hjälper jag gärna till. Men ställer hon till med kaos igen måste jag ta en paus.

När min make kom hem efter att skjutsat hem henne berättade jag för honom om vad jag sagt till hans mamma. Han blev arg och slängde ur sig kommentarer så som att då kan vi lika gärna skiljas eftersom han tycker att jag inte stöttar honom. Jag frågade då om han vill att jag ska gå under psykiskt själv och så gick diskussionen fram och tillbaka. Det slutade iallafall med att vi blev sams och det blev en konstruktiv dialog.

Men problemet är att det känns som att hon håller våra känslor som gisslan. Som att vi sitter i ett känslomässigt fängelse. För hur vi än gör, gör vi fel gentemot varandra. Jag kan inte förstå varför alla hennes barn låter henne fortsätta och på sätt och vis städa upp hennes skit. Gång efter gång, år efter år. Alla hennes barns respektive är på samma våglängd och vi vågar säga ifrån men är ändå medberoende på ett eller annat sätt eftersom vi så klart stöttar våra respektive. Men hur långt ska det behöva gå innan någon av familjerna splittras för att den ena partnern inte orkar längre.

Jag känner mig elak mot min man när jag blir arg på hans mamma och det händer att han tolkar min frustration och ilska som att jag attackerar honom personligen, men det är inte så. Jag slänger bara ur mig saker i stundens hetta och det är vad jag känner allmänt och jag har aldrig anklagat honom för något när jag spyr ur mig saker när jag är upprörd. Det enda som jag nämnt några gånger, är att jag tycker att han är feg som inte ställer krav på henne.

Jag har förstått att man inte kan ställa moraliska krav på en missbrukare. Hen måste själv vilja bli hjälpt om det ska ske en förbättring. Men det måste väll finnas något man kan göra. Man måste väll kunna sätta ner foten och tala om för personen, i det här fallet hans mamma, att om hon inte tar tag i sitt liv kommer vi ta avstånd. Men ingen av hennes barn är villiga att göra det. Och det här är det största problemet mellan maken och mig. Jag hade inte accepterat att städa upp min mammas skit om och om igen. Jag hade tvingat henne att välja mellan mig eller alkoholen men då har jag inte den relationen till min mamma som min man har till sin. Jag tror att han känner sig skyldig till att hjälpa mamman eftersom hon tagit hand om honom när han var barn och om han eller vi släpper allt vi har eller gör så fort hon supit sig full får han dåligt samvete och skuldkänslor. Själv tänker jag att om det skulle vara min mamma skulle jag ljuga utav helvete och hitta på saker för att få in min mamma på tvångsvård och helt ärligt skulle jag inte tveka en sekund att göra det och om det inte skulle gå, skulle jag säga upp kontakten med henne. Men så är ju jag och min man samma person och som jag nämnt, har jag och min mamma inte samma relation.

Så vad ska vi göra, hur ska vi göra för att bryta den här negativa spiralen vi befinner oss i?

Jag har resonerat kring, att antingen måste vi ställa krav på att mamman får välja mellan flaskan eller familjen eftersom det inte spelar någon roll om vi gör orosanmälningar, tvingar med oss till beroendeterapeuten, kör in henne till beroendeakuten osv.

Jag kan tänka mig att min make är orolig för att mamman ska supa ihjäl sig om vi säger att vi inte tänker ställa upp något mer om hon fortsätter att dricka, men hon kommer ju ändå supa ihjäl sig om hon fortsätter. Och då undrar jag, hur högt pris är vi beredda att betala för hennes skull? Det blir en känslomässig konflikt inom en där man å ena sidan är uppriktigt orolig för att hon ska göra något dumt om vi skulle ta avstånd och sedan leva med skuldkänslor resten av livet, eller är vi villiga att förstöra vårt eget psyke genom att fortsätta ta hand om henne och städa upp varje gång.

Jag vet inte, jag vet bara att jag är på bristningsgränsen med hur mycket jag mäktar med. Jag känner att jag sviker maken då jag inte har tillräckligt med kraft att stödja honom samtidigt som jag blir så jäkla förbannad på henne och tycker att hon är en egoist. Jag fattar att hon är sjuk, men ändå fattar jag inte. Varför jag har svårt att förstå, är att jag själv är psykiskt sjuk men jag tar min medicin, jag går till doktorn och jag gör allt jag kan för att må så bra jag kan och för att underlätta för min familj. Men jag har så svårt att ta till mig att mamman är sjuk. Naturligtvis har jag noll erfarenhet av att vara beroende och att jag inte kan jämföra med mig själv. Ändå är det svårt för mig att förstå, det krockar liksom i huvudet och jag känner att fan heller, om hon vill så kommer hon att tillfriskna. Men det är just det, jag tror uppriktigt inte att hon vill eller så har hon inte förstått hur sjuk hon faktiskt är. Jag vet inte. Hon är ju nykter i perioder och det måste vara fruktansvärt att bo i en lägenhet där soffan stinker urin, kräks och avföring. Trots det så håller hon sig nykter vad vi tror, men hon kanske dricker hela tiden och har lärt sig att ljuga så bra och skärpa till sig när man pratar med henne i telefon så att det inte märks om hon druckit eller ej, vad vet jag.

Jag vet bara att jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp med hur jag ska stötta min man när hon super, jag behöver hjälp med vad jag kan göra för mig själv, hur jag ska tänka och agera. Min man sade under våran diskussion efter att han kört hem sin mamma, att han tycker att jag alltid måste ordna saker, som tex; att det var jag som skrev orosanmälan, det var jag som uppmärksammade läkaren om att mamman körde onykter första gången hon blev av med körkortet. Jag försöker alltid fixa saker. Men att jag nu istället ska låta honom sköta saker gällande mamman men det är svårt, alltså är jag i behov av hjälp då jag inte vet hur jag ska göra.

Jag har läst många historier om andra som är medberoende, har även läst böcker om medberoende men inget av det jag läst har handlat om personer som befinner eller befunnit sig i samma situation som jag befinner mig i just nu. Det är ju trots allt inte min mamma, make eller barn som är missbrukare. Det är min svärmor!

Jag älskar min man, vi har varit gifta i över 30 år, vi har haft kämpigt i perioder med min psykiska hälsa och vi har kämpat oss igenom det. Men det här med hans mamma är något vi inte har erfarenhet av, vi har inga verktyg som vi kan använda oss av, vi vet inte hur vi ska hjälpa varandra i situationen, vi vet helt enkelt inte någonting.

Ja,ja, det blev ett långt inlägg men jag känner att jag måste få dela med mig av min historia och vad som pågår i livet. Kanske finns det någon där ute som kan komma med tips och råd och om inget annat kanske någon annan som befinner sig i samma situation som jag kan känna att hen inte är ensam. Det är svårt när det inte handlar om ens egen partner, barn eller mor och far. Det är en närstående men inte närstående man har blodsband med.

Tack till er som orkat läsa! Ha en fin kväll.

@bumblebee En människa med en alkoholproblematik kan inte säga nej, när han eller hon får frågan. Något som du kan behöva fundera på, ifall du själv önskar ta ett glas vin då och då. Det är inte ens säkert att du kan göra det, med honom.
@Sisyfos jättebra skrivet! Jag tänkte skriva det, men visste inte hur jag skulle skriva det. "Jag tycker inte att du ska föreslå din sambo att ni ska handla på systemet eller dricka vin."

Hej
Det är ok tack
Så skönt att höra att vännen kunde stötta👍

Åh gå på mötet - berätta gärna om det sedan! Tänk på att alla har erfarenhet dom är där, tror att du blir mycket väl emottagen (även om jag inte har egen erfarenhet)
Ha en fin dag!

Det finns en sida som heter Kalkyleramera där mannan beräkna när alkoholen går ur blodet. Jag vill inte lägga in en länk för jag vet inte om den innehåller reklam. Hur som helst så räknar den ut när man kan beräknas vara nykter nog att köra. Den räknar också ut i ”sprit” hur mycket man har druckit. Din sambo dricker 7,2:or har jag förstått det som. 5 st 33 cl såna motsvarar ca 30 cl sprit.
Det tar ett antal timmar att förbränna så mycket och din sambo hade redan fått en varning på jobbet.
Att ha problem med alkohol är oerhört skamfyllt och svårt att erkänna. Jag tycker inte att du ska föreslå din sambo att ni ska handla på systemet eller dricka vin. Det kan vara så att han har som ambition att låta bli men att det blir legitimt om nån frågar om han vill dricka och sen är det kört.
Hoppas allt ordnar sig och testa gärna kalkylatorn. Det är lite svårare att påstå att det inte var så farligt när det räknas om i sprit. Och då blir det också tydligt om han byter till 10 %. Du kan visa honom så kanske han får sig en tankeställare även angående jobbet.
Sosialstyrelsen säger förövrigt högst 10 enheter i veckan, högst 4 (33 cl 5 %) per gång. Allt över detta är riskkonsumtion.
Lita på ditt omdöme. Hoppas det ordnar sig.

@bella70 Hej! Tack för din tanke! Helgen har varit alkoholfri. Senast han drack var i tisdags och då kontaktade jag en person som han har stor respekt för. Personen kom direkt och de satt och pratade en stund, han skämdes först men tackade mig sen. En dag i taget just nu. Jag själv har läst boken Bli fri från medberoende. Mycket bra. Nu är jag i valet och kvalet om jag ska gå på Al anon ikväll för första gången. Ett stort steg,
Hur har du det själv?

@bumblebee Det finns en annan sak att fundera på också, oavsett om han är alkoholist eller ej. Om ni har helt olika bild av vad "normal" konsumtion är, så kan du räkna med att detta kan vara ett problem under hela er relation. Man kan ju bara styra över sig själv. Vad en annan vuxen människa gör kan man inte påverka. Tycker han att 5 starköl på en kväll är normalt så är det så han tycker. Risken är att du får epitet som sur och trist om du påpekar att du tycker det är för mycket. Det är ju lite svårt att enas om man står på helt olika sidor i denna fråga. 🤗

@Lunaloo
Jag skrev en text för ett par veckor sedan. Om en självupplevd scen som jag velat skriva i åratal. Efter att jag skrev den var det precis som att jag fick nytt perspektiv.
Som om jag varit med i en sekt, utan att ha varit det.
Som att jag har blivit avprogrammerad åratal av hans manipulation.
Att leva i ett medberoende gör något med en.
Jag ser på mitt tidigare sjuka liv som en fångenskap i en sekt, i en värld där bara han och jag fanns.
Det är över nu.
Jag kan inte fatta att jag levt i det.
Jag är fri nu.
Och jag påminner mig gärna om min frihet, i detta forum.
Det är ett sätt för mig att ventilera.
Jag hoppas att du får frid. Att läka. Och gå vidare.
Du finns nu.
Gör något enkelt som du tycker om.
Och fortsätt göra det.
Varje dag!
❤️

@bumblebee vilken tuff situation. Tyvärr hamnar många av oss i ett medberoende som gör det svårt att själv se situationen med sunda ögon. Självklart vill/ hoppas vi alla att det ska vända, bli bättre. Är en tuff tuff resa för både den beroende och dess närmsta. Frågan är om man kan vara med på den resan utan att gå under själv??

@bumblebee
Jag var medberoende i många år. Jag drack själv måttligt och senare så självmedicinerade jag omåttlig ett trauma.

Jag förstod att jag behövde sluta helt, då han höll på att fylla mitt glas fast jag inte ville ha mer. Han ville ha med mig i sitt drickande. Jag ville leva sunt. En sak jag lärde mig, var att mitt ex kunde aldrig hålla sig inom sunda ramar.

Det är få som kan det.

Tiden visar hur det går. Ta hand om dig!

Lite mer än en vecka har gått sedan jag och sambon pratade ut på riktigt.

Han har hållit sig nykter de dagar vi jobbat, men på fredag kväll började han med ett par öl. Ett par öl var okej tyckte jag, vi hade ju kommit överens om att han får dricka måttfullt på helgen.

Lördag. Vi slöar på soffan och han provar en ny starkare ölsort. Jag blir nojig och orolig och berättar det för honom när han frågar. Orolig att han ska välja den ännu starkare ölen framöver för att få i sig mer alkohol genom samma antal burkar. Han viftar bort min oro, och menar att det är ingen fara för han tycker den är äcklig och det är omständigt att värma den osv. (Varm arboga 10,2% öl, om nån undrar). Fine, jag släpper det och kvällen fortskrider. Men innan vi gått och lagt oss har han druckit 4-5 starköl, något jag tycker är mycket. Men som vi alla vet så är det ingen idé att försöka resonera och disskutera med någon som är påverkad.

Söndag. Vi skottar snö och slänger skräp, gör olika sysslor runt om i huset. När vi ska börja med maten frågar jag om han vill ha ett glas vin. Jag har sett fram emot ett glas vin under helgen, men vill inte öppna en hel vinflaska själv, isåfall kan det vänta till en annan gång. Han accepterar och vi dricker varsitt glas, hans är självklart slut innan min, och innan jag vet ordet av det så har han öppnat en starköl också. Sedan följer två glas vin till medan jag bara dricker ett till. Så även på söndagen lyckas han dricka en starköl och tre glas vin...

Jag ska prata med honom om det ikväll efter jobbet. Jag tycker detta är en stor mängd på helgen, men inte ens nu kan jag lite på mitt eget omdöme, utan jag tvivlar på mig själv, om jag kanske inte bara överreagerar. Jag trodde att han skulle ta det mycket lugnare nu när vi bestämt att han ska dricka lugnt och måttfullt, särskilt första helgen.

@gladpålåtsas
Hej, hur har du haft det i helgen?

Jag tror absolut att du ska vara tydlig med din man att du inte vill leva på det här sättet. Min sambo har inte direkt sagt något om hur jag dricker men jag försöker ändå dra ner nu då jag inte vill förstöra vårt förhållande. Jag dricker ungefär som din man men lite mindre och i princip aldrig på vardagar. Det skulle skrämma livet ur mig om min sambo tänkte på att lämna mig pga drickandet. Nu ser jag att du försökt prata med honom om detta men tror du behöver vara tydligare så han verkligen förstår att det är nu eller aldrig. Jag hoppas verkligen han väljer dig. Det är hemskt att leva på det här sättet, både för ni som anhöriga och för oss som har svårt att låta bli flaskan. Jag tror att man kan förändra sig men det är inte alla som fixar det.

@Letlive
Hej, du var aktiv här för 2 veckor sedan, hur har det gått och hur mår du?

Hon är verkligen sjuk, försvarar drickande genom att fokusera på dig, att bli arg på dig och att lägga ansvar på andra.

Du skriver att "jag inte vet vem jag är utan henne och vad jag ska göra om jag inte ska hjälpa henne".

Vad jag förstått och själv har upplevt är att det är lätt att tappa bort sig själv, vem man är och lite slutar vara den man varit då man lever nära en person med beroende. T ex från att ha varit en glad filur, blir nedstämd och från att glatt ha umgåtts med vissa vänner gör det allt mindre.
För att jag och många andra vänder sig ut och in för att hjälpa den som är nära, man skiftar fokus. Vem är du utan henne? Vad tycker du om att göra? 🌞

Som flick-/pojkvän, mamma, bror, eller vad man nu har för relation vill man ju gärna hjälpa, det ville jag också.
I ett skede tänkte jag att det är väl bara att sluta dricka, men beroende kan sitta så djupt att detta inte är det lättaste. Det är lång väg dit.

Gick inte en dag då jag tänkte "hur kan jag hjälpa?, vad ska jag göra"? och det där rätt vanliga, räknade burkar och lyssnade på ljud av burkar, flaskor, porlande vätska ... Till vilken nytta? Hjälpte vare sig honom eller mig. Men - lätt att vara efterklok, då man är inne i något tänker man annorlunda. Man sveps med.

Jag kunde ju inte hjälpa, jag kunde inte göra att han slutar dricka och sedan kom jag på att jag är ju ingen vårdare och jag behöver en sund relation. Det finns annan hjälp för honom om han någon gång skulle söka hjälp, men att man däremot kan vara ett stöd i den processen.

Alkoholism är så jobbigt för bägge "sidor", tär så otroligt mycket. 😔

Jag har nyligen hört på poddar och blivit mer varse om betydelsen för partner till alkoholist att söka hjälp då den beroende beslutat sig för att söka hjälp och arbeta med sin nykterhet. Senast hörde jag "2 fyllon och en sanning" där det framkom att partnern i sitt medberoendeskap släppte på kontrollen och "gav tillbaka" t ex av husets sysslor till mannen. Att den biten inte var helt lätt i och med att kvinnan i podden så länge varit van vid att göra vissa saker samt att vårda. Det blev ju så att säga ändrade roller. Plötsligt så fixade ju mannen i huset det hon gjort och bitvis behövdes ju inte hennes "vård" mera och hon kom att undra vem hon egentligen var och behövde professionell hjälp med denna del. Ah, nu blev detta långt.
Din sambo var ju emot att du kontaktar Al anon, som jag läste i tidigare inlägg. Det jag ville ha sagt är att skulle hon söka hjälp så kanske du kunde tänka på betydelsen att söka hjälp för din del med tanke på det jag skrev nyss ovan. Om det kunde hjälpa dig? Vad tror du om detta alternativ?

🌹
Kram, och
sköt om Dig.

Ställ ett ultimatum. Hon får välja dig eller flaskan punkt slut. Ett sånt där beteende kan du inte acceptera. Det är ju helt bedrövligt.

Tack ❤️ som sagt bra dagar och dåliga dagar. Kan vara svårt för andra att förstå men här inne är ni många med liknande erfarenheter. Jag har släppt att hjälpa med ex. På den punkten är jag klar. Problemet sitter som sagt i dessa motstridigheter mellan intellektet, kroppens reaktioner och normaliseringen som skett under +20 år. Vill och behöver nog prata för att förstå att vad jag upplevt inte är normalt. Men det är Oerhört jobbigt ,känner mig så skyldig,så dum liksom om jag vore ute efter uppmärksamhet samtidigt är jag rädd. Rädd att inte bli trodd , rädd att de ska bli konsekvenser.. jag orkar inte mer. Vill bara lasta ur väskan , läka och gå vidare. Hitta mig själv och få andas ut. Finnas till och njuta av livet dag för dag.

Hej. 🌹
Din situation griper tag i mig, att läsa hur du / ni har det. Jag kan förstå att det är jobbigt, men jag kan ju inte förstå på djupet i och med att jag inte har egna barn. Mitt ex har det ...

Vad jag förstår så inser du att det mest kloka ju är att lämna, men att du inte kommit till den punkten än.
Trots avsaknad av egna barn kan jag mycket väl förstå av olika aspekter att det inte är helt enkelt att lämna.

Du skriver att du är tryggheten för barnen.
Gällande dem, hur skulle du känna inför om dina barn och du skulle hitta på något? Att kanske ta med dem på något som det är länge sedan ni gjort tillsammans? Vad tänker du om en sådan sak?

💜
Sköt om dig.
Kram.

@nybliven.sambo Jag tänker så här, att om grundläggande saker som tillit saknas i en relation, då är den mogen för att omprövas. Om en vän hade berättat för dig att hon eller han hade det som du har det, hade du rått dem till att stanna kvar och kämpa, eller att gå? Min egen erfarenhet av 20+ år i sällskap med psykiskt sjuka och missbrukande personer, gör att jag har slutat hoppas på den andres förändring. Jag förändrar min egen situation istället.
En sak jag funderar på i ditt inlägg är också att jag uppfattar att du tänker att man inte får eller kan lämna någon som är sjuk. Det är (för mig) ett märkligt sätt att se på en relation. En relation ska vara ömsesidig. Den ska inte bygga på att en bara ger, och en bara tar. Båda ska ge, och båda ska ta. Då får man en bra balans. Det är inte underligt att man blir pank om det bara görs uttag på kontot och aldrig några insättninga, liksom. I många år accepterade jag både för många dåliga vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Det pressade mig mer och mer att ingen brydde sig om mina behov, men jag sprang runt och skulle stötta, trösta, lyssna, förstå. Att bara vänta på bra dagar innrbar en evig väntan på att något skulle ändras, men det gjorde ju aldrig det.
Jag hoppas att du får ro och ork att fundera på hur en bra relation servit för dig, och hur den inte ser ut. Och så börjar du därifrån.
Kram 🤗

@nybliven.sambo Jag har börjat se svårigheter jag ställs inför så här. Jag har fått detta för att lära mig. Alltså hur jag ska hantera olika saker så att jag mår bra.

Sätta gränser är ju läskigt. Det tycker nog de flesta. I vår mjäkiga slätstrukna kultur blir vi inte speciellt tränade i gränsdragningar. Så du har väl fått honom för att träna. Varför inte börja träna med något lite enklare? Se vad som händer och sedan fortsätta?

Själv har jag börjat sätta gränser och tom sagt ibland att jag tycker detta är läskigt. Fast kommunikation är ju a och o för en fungerande relation så jag måste.
Responsen på det har varit toppen. Faktiskt. Det är ju ganska avväpnande om man startar så. Du kan ju även vara tydlig med din partner att du tycker det är svårt att sätta gränser och att du ser det som en brist hos dig du nu vill förändra för att må bra.

Jag tror på den formen av öppen avväpnande dialog. Om någon gömmer sin sprit och dricker i smyg så finns det ju rätt många spärrar även där gällande kommunikation som den personen måste avväpna. Fy faan för att leva så...
Någon måste börja... Vägen runt är att kommunicera och våga öppna sig kring ens tillkortakommanden. Istället för att sluta sig våga ta stöd av varandra och öppna upp.
Tänk dig en situation där ni vaknar och faktiskt pratar om detta. Lugnt och harmoniskt lyssnar på varandra och försöker hitta vägar framåt för att nå ett hälsosamt leverne. Det är ju så det ska va. Inte att båda sitter på sin kammare och kapslar in sina känslor där man på frågan - Hur är det? Säger - Jo, det är bra...

Nu har det gått mer än ett halvår sedan jag skrev det här inlägget. Ibland kan jag beskylla mig själv att det inte blir bättre. Jag har tagit upp det med honom som jag skrivit i en annan tråd, men jag är konflikträdd och tycker det är jobbigt att ta upp jobbiga saker, tror jag varit alldeles för snäll och mjäkig med honom. Ibland vill jag bara skälla ut honom och fråga vad fan han håller på med och ställa ett ultimatum, eller till och med säga att nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer. Så att han fattar att det är allvar. Inser ju att jag funderar då och då på att lämna relationen vilket borde vara en stor anledning till att lämna en gång för alla. Men sen kommer ju dom där dagarna när allt är bra, han är nykter och vi har det bara bra. Tankarna går ju till att han kanske en dag får tummen ur och blir den aktiva killen som jag träffade för bara tre år sedan. Andra tankar går till hans psykiska ohälsa. Hur kan man lämna någon som inte mår helt bra. Det enda jag vill är ju att han ska må bra, på alla plan. Men nu tar alkoholen mer plats, jag vet inte helt säkert men jag tar för givet att han dricker varje natt jag jobbar, även vissa helger när jag är ledig. Han gömmer mer och mer, vilket jag tycker är det värsta, hur ska jag någonsin kunna lita på honom?
I tisdags vet jag att han drack 8 st starköl. Inatt har han druckit 6 st starköl och en liter vin. Helgen har också bara börjat, jag jobbar även inatt vilket innebär att han troligen kommer dricka igen. Hur orkar man? Hur orkar man leva i en sån relation? Hur orkar man gå vidare från en sån relation? Inget av det känns 100% rätt.

@Tröttmamma
Kära du,
Oavsett vad som hänt för 10 år sedan är för 1o år sedan. Du har straffats länge tycker jag. Och jag känner igen mig i din situation, även om jag inte har samma historia. Jag blev utsatt för något som jag inte skriver ut här. Men mitt ex trodde något annat och i fyllan anklagade han mig väldigt ofta. Jag hade gjort slut då han drack för mycket för vad jag tyckte var ok. Och jag var med om ett trauma som gjorde att jag fastnade med honom i flera år. Han stöttade mig i början. Och senare ifrågasatte han vad som egentligen hade hänt. Genom denna tråd går det upp för mig ännu mer, hur han psykade mig.
Jag upplevde självmordstankar ofta under de åren som traumat spelades upp i mina tankar. Och jag lärde mig att hindra starka impulser då jag upplevde en möjlighet att få slut på livet, genom olika sätt i vardagen.
Så kunde jag bara inte leva!
Jag levde isolerad med mitt ex. Och jag passade upp och försörjde honom.
Det ville jag inte!
Min väg till frihet, blev att söka professionell hjälp.
Det tog fler år innan jag hittade rätt.
Jag prövade massor av människor, i sina professioner.
Betalade dyrt till flera, parallellt som jag hade kontakt med professionella i vården.
Jag behövde känna att jag klickade med personen jag skulle prata med, i början.
Senare tog jag den hjälp som erbjöds, då jag var desperat att bli fri från mitt trauma.
Jag tog hand om mig själv med yoga och meditation.
Och fick kraft att säga rätt ut till en allmänläkare vad jag behövde.
Jag ville bli fri från mitt medberoende.
Och jag blev det.
Han flyttade ut, som han vägrat i alla år innan.
Ett år gick.
Jag upplevde ännu det trauma jag varit med om.
Och jag sökte ytterligare hjälp.
Och fick det.
Bearbetade traumat.
Med en psykolog som vågade ta sig an mitt trauma.
Det är inte som kan. Eller vågar. Inom professionen.
Och jag började blomma igen.
Jag får en känsla av att du behöver blomma igen.
Träningen ger dig må bra hormonet oxytocin.
Om du inte längre gör det som fick dig att må bra, så kan det förstås leda till depression.
Du skriver "Jag är inte samma glada tjej längre. Jag känner mig instängd "
Det fick mig att skriva detta till dig nu.
Du är ansvarig för att må bra.
Han drar ner dig.
Kan du ta med dina barn på något nytt som ni gör tillsammans?
Eller något som ni har gjort tillsammans tidigare?
Som ni tycker är roligt.
Vem har inte gjort "fel" i sitt liv.
Du ska inte straffas för något som är historia.
Det är fegt att anklaga dig.
Han är en missbrukar som stannat i utvecklingen av alkoholen.
Det läste jag här en gång.
Att en alkoholist stannar upp i den ålder som missbruket började.
Minns inte helt hur det var.
Men det hjälpte mig att förstå, varför mitt ex var så omogen.
Han drack varje dag.
Och han var som ett stort barn.
Ta vara på dig själv.
Och kom ut på roliga saker. Med dina barn.
Du förtjänar att må bra.
Och då kan du inte isolera dig.
Det mår ingen bra av.
Fortsätt skriv här!
Ta emot det som du vill ta emot.
Det som inte gynnar dig, öva på att inte ta åt dig.
Jag utgår från min erfarenhet.
Det gör förmodligen alla.
Det här forumet har varit väldigt hjälpsamt för mig.
Jag hoppas att det blir det för dig också.
Du har påbörjat en process, att skriva här.
Det är modigt av dig.
Du har påbörjat en resa, att sätta ord.
Om du vill ha en mer trygg plats att skriva på, så skulle jag rekommendera dig något som heter skriva terapeutiskt.
Write Your Self.
Jag har skrivit sedan min ungdom.
Till mig själv.
Och jag har gått skrivkurser för att bearbeata olika saker.
Jag träffade en skrivlärare som ville prova ett distanskoncept med mig i att skriva terapeutiskt.
Det var så bra.
Jag skrev om hur jag önskade mitt liv.
Jag kunde gå vidare till nästa steg i livet.
Att våga träffa en ny man.
Och nu funderar jag på att lära mig denna skrivterapi för att hjälpa andra genom skrivandet.
Där blir man inte dömd.
Allt är tillåtet att skriva.
Och det handlar inte om att värdera, vad som hänt.
Utan att skriva det liv man vill ha.
Det är ett sätt att sätta ord på hur man vill ha det.
Det funkade bra för mig.
Men så har jag också skrivit i mer än 20 år så det var ett bra sätt för mig att utvecklas.
Då jag även arbetat med personlig utveckling i 25 år.
Men det kan vara värt att kolla upp, då du skriver att du kanske lämnar forumet.
Kanske det finns en skrivgrupp i närheten av där du bor, som kan intressera dig?
Jag har deltagit i flera skrivgrupper och det är många som skriver om missbruk, medberoende och psykisk ohälsa, sjukdomar och så vidare.
Jag har aldrig mött någon människa som varit dömande där.
Vi är alla människor.
Som förstår varandra och inte förstår varandra.
Jag fick adhd som vuxen och jag förstår inte allt.
Men jag lär mig.
Då jag vill utvecklas.
Och jag möter ungdomar i mitt arbete.
Där ser jag alla med autism och adhd.
De förstår inte varandra.
Jag är fyrkantig.
Och jag ser andra som är fyrkantiga.
Jag tror att alla vill väl.
Var snäll med dig idag.
Du är värdefull!

@Snödroppen
Åh, fina Snödroppen, förstår dig verkligen!
Du ska lyssna på dig själv o följa din egen känsla. Man ska gå plus på det man ägnar sig åt.
Precis som du säger - livet är för kort.

Respekterar så klart ditt beslut.
Men vad jag kommer sakna dig!
Fäller några tårar redan...
Du har gett mig så många kloka råd o fina ord här på forumet.
Du har lyft mig!

Önskar dig all lycka och hoppas du kommer ut på ett löppass i skogen till våren. Heja dig!

Tills vi ses igen....
Stor kram ❤️

@Tröttmamma förstår din reaktion och vissa kanske kan vara lite väl raka. Klart det gör ont för tänk om de har rätt, om så bara ens lite grann.. Medberoende är oerhört tufft och jobbigt och fördunklar även vårt eget omdöme. Hur hade vi annars stått ut? Ur eget perspektiv kan jag inte annat än säga att än om det ibland låter som hårt och värsta scenariot så upptäcker många av oss, allt eftersom att situationen vi befann oss i var långt från sund. Varken sund för oss själva eller våra barn som dessutom tom kan ha varit mer klarsynta än oss själva. Det är oerhört ledsamt att inse ..

@Tröttmamma Ibland kan det som folk skriver i bästa välmening tyvärr kännas som att de kastar pekpinnar omkring sig. Jag har inga råd att ge dig, då jag tycker du verkar vara en omtänksam och klok person som kan göra bra val för dig och dina barn, Snart kanske du finner krafter nog, för att se i vilken riktning ditt liv ska röra sig.
Jag har läst din tråd och du har min medkänsla och omtanke i din svåra situation.
Ta hand om dig och fortsätt skriva. Kan hända att du får den där varma kramen istället för vassa pekpinnen som du hade hoppats på.

@Emilia Jag vet inte exakt vad jag vill ha hjälp med. Jag vill vara på ett ställe där jag känner mig trygg och kan skriva av mig mina tankar och min oro. Få stöttning, pepp och goda råd.
Jag trodde detta var rätt ställe men att då få anklagelser, påhopp eller vad man vill kalla det, att jag inte tänker på mina barn i den här jobbiga situationen jag är hemskt. Jag gör allt för mina barn och jag gör allt för att skydda dem. Inget av mina barn gråter sig till sömns om kvällarna. Dom har en trygghet och den tryggheten är jag.
Kanske är jag extremt känslig men kommentaren gjorde mig väldigt ledsen och jag sitter och gråter nu för jag trodde jag hittat ett rum att kunna ventilera och ösa ur mig vad jag är med om, vad jag känner och mina upplevelser utan att bli bedömd och påhoppad.
Jag vet inte om jag kommer våga fortsätta skriva här.