Senaste kommentarerna i forumet

-ett fint citat som jag ibland tagit till: "När du utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är,då börjar det redan ljusna"Kanske du vågar se hela problemet nu och har förstånd att inte gå in och agera på ett icke produktivt sätt?Utan kan ta ett steg tillbaka,titta och aktivt söka hjälp utifrån som du verkar göra.
När vi slutar att själva tro att vi ska klara bördan och vara den som alla lösningar kretsar kring då tror jag att vi är en bit på väg att själv må bättre trots att vi är i kaos på många plan.
Kan du se ditt eget boende som din oas där inget ont just nu kan nå dig? Skapa stunder av ro med musik och ljus även om de kanske bara varar 10 minuter?

Om du läser i min tråd så har jag ju geggat till det igen och närmat mig mitt ex.Men jag håller mig ändå på så många plan utanför.Jag river och sliter inte mitt hår och jag inbillar mig inte att lösningen sitter i mig.Så jag tror att man kan hitta nya förhållningssätt till sitt "tvång" att hjälpa den som inte vill ha hjälp men absolut behöver det.Den ångest du beskriver kan kanske vara för att du faktiskt inte agerar som du brukar.Dvs du säger stopp till dina impulser att göra något.I alla fall jag fick i början och ibland även fortfarande hemska ångestattacker för att jag inte följde mina vanliga beteenden och kroppen protesterade med just hjärtklappning och annat.

och jag lovade köra förbi stugan idag för att kolla om han var på jobbet eller inte.Vi hoppas nästan att han är hemma så att han sjukskriver sig och fortsätter att dricka.Då kanske han är mottaglig för att ta emot förslag om behandlingshem på Söndag.Om så är fallet att han är hemma så hoppas jag att vi kan smida lite planer och bereda möjlighet för honom på behandlingshem med start från nästa vecka.Jag och dottern pratade mycket om hans frånvaro av viljekraft överhuvudtaget.Han har alltid varit snäll och medgörlig och sällan tagit egna beslut.Men just i detta är ju ett aktivt val så viktigt.
Vilken tur att medberoende Ullabulla varit där i 20 år och styrt upp hans liv...

Själv mår jag förhållandevis ok.Jag känner inte att jag drar på mig nån hjältegloria offerkofta eller skyndar att agera.
Mer en stillsam känsla av hopplöshet och acceptans i detta elände.Jag tror däremot att jag ska ringa soc idag för att höra om deras möjligheter att hjälpa till att bekosta behandling.Han är inte fast anställd och jag tror därför inte att hans arbetsgivare kommer att göra något annat än avskeda honom eller ge honom en varning.

Det var skönt att höra Li-Lo för jag letar bara fel hos mig själv o känner att jag gör fel hela tiden o att andra mår dåligt pga mig. Tack det värmde verkligen!! Igår var jag på samtal ang min dotter för att få lite stöttning hu r jag ska hantera den här situationen som hon har hamnat i på bästa sätt. Jag känner att det hjälpte mig nog lite i alla fall o jag kanske kan börja att ta tag i saker som måste ordnas. Här om dagen kändes det som kroppen sa ifrån o det kändes så läskigt. Kände sådan ångest, blev skakig o fick hjärtklappning, visste inte vart jag skulle ta vägen . Beror säkert på all stress som jag har känt så länge o det blir så mycket så man vet inte vart man ska börja för att få mån ordning på någonting. Jag är verkligen inte för att ta tabletteren var tvungen att ta en lugnande. Tack Kaejlo för stöttning <3

http://www.riskbruk.se/
Kolla in sidan ovan och visa för fin kille
För att lyckas bli nykter är min övertygelse att självinsikt och kapitulation inför a är det mest framgångsrika.
Låt han skriva en lista med positivt med att dricka och negativa faktoter med att dricka. Det är klassiskt att skylla på sin partner när man dricker. Gör man för att skuldbelägga och då tycker du synd om honom och då blur man mer tolerant med att få dricka. Svepskäl för att få dricka med andra ord. Vill han inte dluta kommer du in i ett starkt medberoende.

och luktade massor.Enligt egen utsago nykter igår.Kanske sant då han inte kunde köra bil igår och bor i obygden.Men nu ikväll så dricker han igen trots att han ska jobba i morgon.Han kommer att måsta sjukanmäla sig.Själv mår jag sisådär,sänkt och trött.Om jag nu ens inbillade mig att jag nådde fram i söndags så känns det som ridå idag.

Håller helt med dig Magnus.
Ofta kan en liten hint från nära och kära vara bättre än pekpinnar!!!

Tack för att detta forum finns. Det betyder så otroligt mycket för mig. Utan det så är jag inte säker på hur jag skulle klarat livet. Sjukskriven och utbränd låg mycket nära. :)

För att kolla konsumtionen kan man göra webbtest som t ex http://alkoholprofilen.se/ som vi på alkoholhjälpen har varit med och utvecklat en gång i tiden, eller https://escreen.se/ som drivs av forskarkollegor på Karolinska Institutet. Man kan också göra en enkel beräkning av hur många glas man dricker på en vecka och jämföra med de riktlinjer som finns, t ex i vår faktadel https://alkoholhjalpen.se/fakta

Man brukar ofta säga att alla människor övertygas bättre av egna argument än av andras. Så om det skulle vara möjligt att fråga din mamma på ett sätt där hon inte känner sig pressad utan själv kan säga vad hon tycker om sin vinkonsumtion.

/magnus
alkoholhjälpen

Jag läser aeromagnus svar till en medberoende.Du kanske borde lämna? Det rådet får vi ju ofta och med all rätt vi som är anhöriga.Och vi som anhöriga säger till den som dricker,du kanske borde sluta dricka? Så löser sig de flesta problemen i ett nafs.
Lyssnar vi på varann.nejnejnej.

Vi fortsätter vår lilla solodans med oss själva och med just vår alkoholist som är annorlunda och inte passar in i mallen och som det är mer synd om,eller som har fler och större problem som liksom försvarar drickandet.
Vojne Vojne.

Det är som att vi alla härinne på forumet har på oss dumstruten.Medmänsklighet i all ära och sprittörst i all ära.Men i faktiska riktiga livet så är ju sanningen sån.Sluta drick och eller lämna.Så enkelt och så svårt.

Han ringde igår och var så tacksam för den stund av närhet som vi hade.Jag trodde att jag skulle lida av en massa efterverkningar av ångest och ånger.Men nejdå.Det känns fortfarande helt ok.Det känns som att jag på något sätt accepterat att han kommer inte att agera än eller klara sin nykterhet än och jag är less på att försöka upplysa honom om mina rättrådiga råd.Men jag måste backa några meter ändå och fortsätta se på¨från utsidan.Vi får se om framtiden har något vi.Det finns ett litet kanske nu i alla fall.
Men jag ska fortsätta vandra min väg och glutta lite åt hans håll så får vi se vad som händer.

men man orkar inte ta steget fullt ut. Valet är smärtsamt men med anledning av vad du skriver finns det kanske bara en riktigt utväg.

Det är iom vi är överens om att vi inte kan ha det såhär.. så vill båda ur denna situationen.
Hur irriterad jag än må vara finns det ingen vinst i att tjafsa. Och det är då lite skönt att veta, att som senast är hon ute 1a april.
Väntar på att få ordna upp det sista ekonomiska.

Nivån på stresshormon vore intressant att mäta... detta är inte hälsosamt.

Droppen som urholkar stenen eller droppen som får bägaren att rinna över? Vet inte, men en förändring har skett. Nu finns viljan hos honom själv och det är det enda som kan göra skillnad. Efter nästan två månader utan berusning känner han själv att han är piggare och har mer energi. För mig innebär det att spänningarna börjar släppa även om jag fortfarande inte helt vågar lita på att allt är lugnt.
Men det är så skönt att det vardagliga fungerar, att äta frukost tillsammans, gå och handla utan att bli ovänner, ta kvällspromenader ihop.

men när han dricker igen...så hjälper inga apor kan jag säga. Det gick inte ens 14 dagar så satt han igång igen.
I lördags när jag åkte och handlade. Visserligen mådde han dåligt och hade ångest, men att ta till alkoholen trodde jag verkligen inte han skulle göra.
När jag kom tillbaka så såg hur han satt och läste tidningen och hade en min som jag så väl känner igen och jag hoppades jag hade fel men visst där stod en öl framför honom.
Han mådde så dåligt. Han hade inte haft nån plan på att dricka men när han dammsög soffan hittade han 3 småflaskor snaps i den (jag hade redan hittat 2 som jag kastat tidigare i veckan) För övrigt gömmer jag inga öl eller kastar nåt längre. Helt meningslöst. Han köper nytt och jag stod ju där med en massa öl som jag inte behövde, så de har jag fått kasta sen.
Jag blir bara så arg nu. Besviken. Skriker åt honom att nu får han flytta. Att han inte respekterar mig. Att han väljer alkoholen. Att han inte på riktigt bestämt sig för att sluta dricka.
Om han hade det hade han gått iväg och tagit sin antabus och hällt ut allt som fanns kvar sen sist. Visade sig dessutom att han inte heller sagt till sin alkoholterapeut att han haft ett återfall. Ifall han skulle säga det till hans chef. Och om det hände igen satt han löst på jobbet. Det har han inte sagt till mig förut.
Idag skulle han gå till jobbet. Sa han. Men han mådde så illa och hade ont i huvudet när jag gick i morse. Inte så konstigt kanske när han dricker på den Antabus som han tog i början av förra veckan. Han hade tydligen sagt till chefen hur det var nu. Jag vet inte hur nåt blir.
Det enda vettiga jag har att göra är ju att se till att han flyttar till ett eget boende. Det blir inte bättre än så här. Jag är allt annat än ett stöd för honom, så om han vill göra nåt åt sin situation så är det nog bäst han är ensam. Jag kan inte klara fler återfall. Jag tål inte se honom när han dricker. Jag blir elak.
Samtidigt fixar jag det inte riktigt. Det är ju mitt medberoende jag inser det. Att jag har så svårt att avsluta. Att jag bedriver rov på mig själv på detta sätt och samtidigt skyller på honom. Jag har lika stor del i detta. Likaväl som han har ett val så har ju jag det. Och jag väljer uppenbarligen att ha det så här. Tycker uppenbarligen att jag inte förtjänar bättre...
Pratar med mina kompisar men de tycker ju allihop nu att nu är det väl ändå dags att jag tänker på mig själv. Jag har ju gjort allt jag kan och mer därtill. Jag har ställt upp.
Jo jag vet de har rätt. Behöver hitta en terapeut som jag kan prata med enskilt om mitt medberoende och mina beteende nu.
Gick hos nån gubbe på Beroendekliniken men det passade inte mig. Han mest visade på en modell var jag var i min process. Jo fine men det hjälper inte mig.
Vad har ni för erfarenheter av terapi och har ni några bra tips vart man vänder sig. Jag har gått på Al-anon och ACA och det har varit bra men jag behöver nåt annat nu känner jag. Troligen är jag arg på mig själv och låter all ilska gå ut över honom nu. Att jag inte släpper taget...

Det är väl bra. Du behöver vara tuff nu. Alkohol gjorde ofta mig så otroligt blödig och gråtmild. Larvig ibland faktiskt!! Hade inte koll på vad jag verkligen kände.
Jag blir lite trött på maken min när han dricker fre-lördag men han är en härlig man på vardagarna så det går ok. Skulle inte stå ut en dag om han drack varje dag det vet jag...så kul är man inte då. Jag vet ju av egen erfarenhet :)
kram på dig.....

För stöttningen mod60. Jag ska verkligheten kämpa på och vara nykter och försöka göra roliga saker.Det känns bra men samtidigt börjar jag känna att jag nästan bli en annan person. Tuffare..Märklig känsla..

Hej Izzy
Jag vill skriva en rad till dig. Du har gjort stora förändringar och varit en förebild för din dotter. Bara genom att vara du är du ett stöd för henne. Hon ser att du tar ansvar för dina behov och gör saker för att må bra. Det hjälper henna att göra likadant i förlängningen. Du är en förebild för många.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej Marvik
Välkommen till forumet. Du beskriver en situtaion som många kan känna igen sig i. Du vill gärna ha råd om hur du kan gå till väga nu när ni hamnat i en låst position. Din tillit har fått sig en törn och din partner känner sig trängd. Det låter som att du tydligt beskrivit för din partner på vilket sätt hans drickande påverkar dig. Hur upplever han sitt drickande. En undran till honom från dig skulle kunna vara: - "Jag har sagt hur jag tänker och känner inför ditt drickande och jag har behov av att veta hur du ser på det så att jag kan ta beslut om hur jag ska förhålla mig och vilka steg jag ska ta framöver. Jag kan inte bestämma över dig men jag skulle vilja veta hur du ser på detta. Naturligtvis finns det något med alkoholen som du gillar samtidigt tror jag att du också oroar dig och har funderingar på vad som är problemtiskt. När är det för mycket för dig, vart går din gräns?"
Du kommer sannolikt få fler idéer som kanske passar dig bättre av andra användare. Välkommen igen!
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Samtal är nog jättebra. Du måste ta emot all hjälp du kan få för dig och dottern. Jag kan föreställa mig hur ensamt det känns för dig. Hoppas verkligen att det löser snart.
Styrkekramar till dig!

hej
Du år inte dum du är klok. Fortsätt stå på dig och var nykter. Tänk på dig själv och att du ska må bra först och främst. Om du kan så gör roliga saker i ditt liv, ta stöd av vänner och familj.
Lycka till....

här på forumet.Alla som läser kommenterar och stöttar.Det hjälper.Han tackade flera gånger idag att jag kom ner och sände kärlek eller vad jag ska kalla det.Det kändes också bra i min lilla värld.Men jag vet att det kommer surt efter.Jag drar bara ut på processen för oss båda.Han nyktrar ju också till och ser tillbaka på det han minns ;) och ser att jag fortfarande älskar och saknar.Det sätter kanske bara onödig press på honom när han redan är så under isen.Jag vet inte.Att man är så ensam innerst inne och har så starka band,det är en gåta för mig.

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig såsom du hjälper mig. Men jag har inget bidra med. Men skickar styrka. Kramar

Hej orolig dotter
Du har all anledning att vara orolig tycker jag. Din mamma dricker för mycket och jag tror att hon kanske inte är helt ärlig med mängden hon dricker varje kväll. Det är väl ofta så att vi polerar bort det som är dåligt, tror du har rätt i dina misstankar. Hon är nog i farozonen låter det som. Går på egen erfarenhet !!
Jag är yngre än din mamma men har oxå barnbarn. Hen är en väldigt stor anledning till att jag är nykter sedan 2,5 månader..
Jag hoppas att din mamma tar dina ord på allvar. Du gör rätt som påpekar din oro och ställer krav. Fortsätt med det tycker jag MEN det är bara hon som verkligen kan göra något.
Be henne göra en sådan där alkoholkonsumtionskoll som finns på nätet och säg att det finns så mycket hjälp att få. Detta är sååå vanligt. Kanske hon mår bra av att höra sådant!
Var rädd om dig :)

Tack för ditt svar Meredith12.
Jag har nu läst en del på nätet och här på forumet. Jag förstår att jag inte kan få henne att ändra sig, det måste komma från henne. Men jag har ju bara pratat med henne en gång om det. Förhoppningsvis sådde jag ett frö, men om det går att så fler frön innan det har gått för långt så känner jag att jag måste försöka. Vill ju få henne att tänka till, jag hoppas ju att det inte gått för långt för det.

Finns det något som du (eller om någon mer läser) skulle ha hajat till på att få höra av någon närstående? Jag tror och hoppas att hon fortfarande är i ett läge där hon kan ta till sig min oro. Jag känner att jag måste prata med henne igen, har inte gjort det än, men jag vet inte om jag ska ringa eller kanske skriva ett brev till henne. Vad tror ni ger mest tankeställare för henne?
Mängden vin? 2-3 glas varje kväll är ungefär en halv flaska/kväll. Det blir 180 flaskor på ett år.
Eller barnbarnen, dricker hon sig berusad varje kväll vill jag ju inte att hon ska ha mina barn sovandes över där. (Händer iofs inte så ofta ändå)
Sätt det kan påverka hennes hälsa i framtiden? Vet att hon är väldigt rädd för cancer, visst ökar cancerrisken av alkohol?
Något annat? Finns det något som har bitit mer på er/era närstående? Tacksam för fortsatt respons!

Åkte ned idag,syftet var oklart..Han var full men det visste jag redan då jag pratade med honom i telefon på morgonen.Jag sa inte så mycket utan passade på att lapa lite sol nere vid havet.Tog med en av hans hundar på promm.Han hann dessutom med en slurk påfyllning medan jag var där.När jag kom tillbaka så hade han slocknat i sängen.Jag satte mig ner och han ville hålla om mig en stund.Jodå det gick ju tanten med på.Det kanske var därför jag åkte ned.För att få mig en dos kärlek av en som valt bort mig.Det var ändå en så fin stund.Jag tycker så mycket om dig,kom det från honom.Hela dig och du fattas mig.Jag fick ju säga dito och vi kände nog båda en sorg över att situationen är som den är.Jag erbjöd honom att följa hem till mig och nyktra till.men nä,det ville han inte.Flaskan stod ju bredvid med en rejäl skvätt kvar.Däremot ville han att jag skulle stanna hos honom.

Men det gjorde jag inte utan åkte hem och sitter nu här och undrar vad jag håller på med.Kan nån förklara det.Gav jag efter för mitt medberoende eller min omsorg och kärlek.Jag vet inte.Han har druckit hela veckan och dottern som fortfarande har kontakt har hållit sig stark och inte ringt en enda gång då han uteblivit från besök med henne.Så är det nån kvar i hans liv nu så är det ju jag som bara för en månad sen var så stor och stark.Möte med terapeuten igen på fredag,
Hoppas jag får bannor av henne så jag har nån strategi nästa gång.Jag mår ju bara dåligt av att se hans misär och uppleva den sorg och saknad jag känner när jag träffar honom.
Och samtidigt känna denna sanning,att vi hör ihop och ska vara tillsammans trots att läget är så eländigt.

Plupp jag har läst vad du skrivit ett tag nu och jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är. Jag tycker att du låter som en ansvarsfull och kärleksfull pappa och tycker verkligen Du gör rätt som tänker på barnen!!! Att växa upp med föräldrar som dricker är ingen trygg ryggsäck att ha i vuxenlivet. Önskar er all lycka till :)

Bra att hon flyttar iaf.
Har haft en supande fru i många år nu och känner som du att det här går inte! Fast vi snackar om en som ballar fullständigt ur och försvinner in i en helt annan dimension. I alla år har jag inte kunnat lämna boet själv och min högsta önskan har varit att hon hittar en ny värd som kanske tycker att detta är kul. (Först kunde jag inte lämna barnen som dessutom 2 av dom inte var biologiskt mina) och sedan blev det omöjligt att dela det jag skapat medan hon drack. Ja det kanske låter lite som om man prioriterar sin ekonomi framför sin mentala hälsa men det är lite mer komplext än så. Efter att barnen flyttat ut och bildad sina egna familjer har dom ofta bett mig att skiljas med henne så vi kan ha lite mer normal tillvaro där även jag kan komma på barnkalaset hos mina barnbarn osv.
Det dom inte tänker på att om jag inte axlar min roll som slagpåse, städare, dörrvakt (så hon bokstavligen inte springer ut på gatan- naken) och så till sist den som ser till att det finns ett hem för henne att vakna upp i.
Nu är det faktiskt inte så illa att hon inte har ett jobb att gå till. Och det är underligt att det går oftast att vara nykter när det ska bli morgonpass dagen efter men i bland " är det febern igen"?!
Jag har dock ett par gånger flyttad ut. Men då har det efter sedvanlig dunder fylla med spydigheter och hotelser, blivit en ångerfull stund och löften om att prata med någon som kan hjälpa till.-och jag måste givetvis stötta min fru igenom processen.
Och så är vi här igen efter bara ett par månader.