Senaste kommentarerna i forumet

Citalopram heter medicinen.
Orkar inte bemöta dig kvaddad, för ärligt talat ser jag inte någon vinst i det hela.
Hon ska få såra, och häckla utan att bli bemött för att hon är .. tjej?

Försöker nu att bara ta mig igenom tiden till hon flyttar ut.
Prommenader med hundar, och spendera tid med barnen är mina källor till positv energi.
Hon, är en energitjuv.

Nu är det ett tag sedan jag skrev här, jag har börjat tänka mer på mig själv och har tagit helt avstånd från alkohol själv. För att jag förstår att jag är medberoende och om jag dricker med honom så är jag utåtagerande och tar ju inte tag i problemet. Tyvärr så väljer han ändå att dricka...pyttesmå förändringar bara. Usch vad jag känner mig lurad och besviken...idag har han druckit sedan kl.12... Jag har sagt att han får välja mellan att tahjälp och ha mig eller så är det slut. Imorgon ska vi prata vidare om det. Är jag dum? Känns som jag bara tänker på mig själv...

Jag tycker du är väldigt omtänksam mot din mamma och jag tycker din oro är befogad. Ett dagligt drickande leder till beroende, förr eller senare (eller, kan man ha sån tur att slippa?)
Jag tror inte du kan göra så mycket mer just nu, och att du berättat om din oro för din mamma har nog noterats noga av henne. Hon låter inte ett dugg motiverad att sluta, och verkar inte uppleva några nackdelar just nu. Senare är det troligt att mängden ökar, och kanske kommer hon då att inse att hon är fast. Då kanske hon är villig att sluta eller hitta ett sätt att dricka väldigt mycket mindre.
Ev. Kan du visa henne nån sida där man fyller i sina mängder, och det låter som att hon har ett riskbruk. Att dricka vin när man är gastric by-pass opererad är som att dricka på tom mage. Troligtvis är en del gastric by-pass opererade lite mer känsliga för alkohol, och att ha haft kraftig övervikt kan ha samband med beroende personlighet. OBS att jag inte är medicinskt kunnig, mer sånt som jag snappat upp.
Jag hoppas att du hittar fram i hur du ska förhålla dig till din mammas förmodligen riskabla drickande, utan att lägga en massa frustration och energi om det är ett läge som ändå du inte kan påverka. Ha det så bra som möjligt, kram
M

Rubriken på sidan är ju " att hjälpa någon som står nära"
Hur man gör det genom nedlåtande kommentarer och förakt......beats Me!

Och by-the-way. Jag är uppvuxen med två gravt alkoholiserade föräldrar så jag vet exakt hur vidrigt det är.

Ulla- Bulla och Flupp.
Det är föraktet som gör mej så ledsen och arg.
Inget annat.

i att det du ser händer med din fru inte är okej.Att dricka 4 liter vin per vecka plus antidepp som delvis tar bort effekten av de antidepressiva och ofta kapslar in depressionen väcker din ilska och irritaion är också okej.(inte mina rader utan fakta från ägare av behandlingshem med 12-stegsprogram)
Det här forumet är till för oss som mår dåligt av en som dricker.Härinne ska du få stöd och hjälp och inte skäll.Att du har dina flyktvägar och vilostunder är dig väl unt.
Det är ofta ett helvete kvaddad att leva med en som dricker.Det är det du kanske inte vill ta till dig och jag vet inte varför du reagerar så hårt på vad flupp beskriver.

Man kan älska och vilja leva kvar i det likafullt,eller välja att gå.Men fortfarande riktigt tungt bitvis och gör skada på både relationen paret emellan och barnen som också får lida en massa för vad föräldern häller i sig och hur den påverkas.Det kan varken manligt eller kvinnligt perspektiv ta ifrån verkligheten.

Jag tänker också generellt på vilken skillnad det är på hur män och kvinnor med alkoholproblem bemöts.
Kvinnor dränks i förakt ( som.i ditt fall) medan manliga alkoholisters partners ofta försöker "rädda" dem. Ibland på bekostnad av ett eget förstört liv.

N frAntidepp brukar man äta varje dag. Ibland i flera månader eller år.
Ångestdämpande mediciner som tex Sobril eller Stesolid, skall däremot brukas med stor försiktighet. Framförallt om man har alkoholproblem.
Vet du vilken sort det är i fru äter?
Det är nämligen enorm skillnad på de två.
Antidepp verkar långsiktigt utan att ha sederande effekt. De kan tom i vissa fall ge upphov till rastlöshet och oro som din fru inte är den första att försöka bota med alkohol.
Om du inte varit i skogen så ofta kanske du vetat detta.

Hon är inte dyngrak, långt ifrån.. lätt sluddrande.
Traktar ungefär 1 BiB/normal vecka. Sämre vecka, mer
.. PLUS antidepp , varje dag..
Men det kanske är normaldos numera?

Detta är mitt första inlägg. Poletten trillade ner höromdagen för mig, att min mamma dricker på kvällarna. Jag tror att det inte gått superlångt än, men är helt klart mer än vad som är hälsosamt och normalt. Sitter nu och försöker läsa mig till vad jag ska för förhållningssätt i detta. Jag är orolig, vill reagera men inte gå på för hårt och riskera avståndstagande. I min situation just nu skulle jag önska mer artiklar där det resoneras kring detta. Hur kan man hantera det som anhörig/vuxen dotter till någon i början av ett missbruk. Hur kan man ta upp det med personen ifråga? Finns det något man inte bör göra/säga? Förstår att alla är olika, men tips på olika ingångsvinklar/förhållningssätt så kanske man kan läsa och se vad som skulle kunna funka för en själv.

En liten seger är också en seger.

Du har så rätt Ullabulla! Precis så är det.
Jag gjorde oxå det du sa är borta hela helgen. Första halvan har varit jättebra. Sovit enormt bra. Känner mig utvilad på första gången på länge.
Sedan om jag struntat i honom, ja nästan iallafall.
Men ska bara försöka njuta denna helg. Tack Ub :-)

Vet inte hur jag ska klara upp det här!' Jag känner mig så otroligt ensam. Det känns som jag är ensammast i världen. När ens barn mår dåligt o man inte har hjälp från pappan så känns det tungt. Ska på samtal på måndag. Det måste finnas nån utväg o hjälp för min dotter. Jag måste kunna hjälpa henne på nåt sätt!!

när jag ger råd åt andra.Gör si och gör så så blir allt så mycket bättre.Och nu sitter jag här igen och är svag,ledsen och behövande.Inte ett dugg stark och livsglad.Jag saknar honom,jag lider med honom.Jag skulle vilja åka ner och bara hålla om honom och säga att nu fixar vi det här.Kom nu så börjar vi vårt nya bättre liv utan alkohol och medberoende.
Och han kliver förstås upp från sin soffa och säger,Jaaa vad har du väntat på.Nu kör vi...

Hur kan hon lägga.pussel.när hon är så dyngrak som du påstår?
Får inte ihop det.
Hon kanske är " normaldrinkare" och du alkoholfobiker....

av valmöjligheter.En del,som jag skrävlar ju på och brer ut mig och kan vara nog så öppen i ett forum.Men andra kanske behöver knyta upp till en av dom som är tex inne på beroendesidan.Ungefär som på fb att man kan både vara offentlig och privat.Sen vore ju rådgivning bra när man är i process så att säga.Nån sorts expertis att bolla med när det är som tyngst och man egentligen kanske vet hur man ska agera,men hjärtat säger nåt helt annat.Ingen regelrätt terapi förstås,men lite kloka sansade expertråd.Vi som är anhöriga vill ju gärna färga av vår egen resa på de råd vi ger.

Tack för förslagen så här långt. Vi tar gärna emot fler. När ni skriver att ni gärna skulle vilja har chatt, menar ni då enskilt med någon rådgivare eller liknande eller i grupp med andra på speciella tider?

/magnus

en känsla av tomhet och en själ som flyttat någon annanstans.Känslan är bekant och inte lika avgrundsdjup som tidigare.Men att känna att man inombords är alldeles tom och att jag inte har något eget värde är hemsk.På ytan så lever jag ett bra liv med ett intressant jobb och fina relationer till barn och vänner och bra ekonomi.

Ändå kan jag tycka att eftersom min alkis inte tycker att jag är värd att avstå alkohol för så är jag ju då ännu sämre än alkoholen.
Dvs sämre än ett gift? Bara den sanningen som ju faktiskt är sanning just nu är tung att ta.
Att jag delar den upplevelsen med så många andra anhöriga och inte sätter mig i något speciellt sämrefack hjälper inte.
Ibland sitter jag just i skämsboxen och känner allt det där.Jag är gammal ful ratad och övergiven.
Inte ens min deprimerade alkoholiserade sambo tycker att jag är värd att behålla.

Sen gaskar jag upp mig och ser vad jag faktiskt oftast ser,mitt nya liv som är mer rikt på innehåll och framtidstro.
I början kändes det som en påklistrad hittepåkänsla.Men oftare och oftare så känns det som att den faktiskt är på riktigt.
Vad gäller exet så är nu jag och döttrarna glada över de få samtal vi haft med honom där han är glad och bara liiite påstrukten eller bakis.Gränserna ändras verkligen.Hans glädje är fortfarande prio 1 och gör att vi blir glada.Att den kommer från flaskan är ju då den bistra baksidan.Men just nu så bekymrar det mig inte.

att inte förändra situationen så kommer den inte att förändras.Så himla enkelt och svårt är det.
Du ställer dig i en position där du tycker att valet är hans att förändra situationen.Och så gör man ju när man inte är redo eller har kraft nog att agera.Det är fullt förståeligt.
Men var ska du söka styrkan att förändra situationen?
Och hur ska du förändra situationen?
Vilka förändringar vill du ha som du själv kan påverka?
Du har ju varit med så länge och skrivit här så du har nog passerat acceptansen av att du inte kan påverka honom.
Du verkar ha fastnat lite i rollen av att inte kunna agera på egen hand och för din egen skull.

Jag hoppas verkligen att du inte tycker jag är för hård.
För jag hade suttit i samma sits som du om han inte hade flyttat.I alla fall tror jag det.
Nykterhetsförsök blandat med fylla,besvikelser och dåligt mående och frustration över min livssituation och en nedåtgående spiral som jag inte kunde påverka.
Men tack vare hans val,han som inte hade nån egen kraft så står jag nu här,betydligt starkare och gladare.

Kan du resa bort i helgen och må bra hela den helgen och fullkomligt strunta vad han pysslar med där hemma?
Inte följa upp med ett ögonblick om han druckit eller inte,inte lägga ned en enda tanke (skitlätt...) på han och hans mående i helgen,bara din och dina barns?

Helgen närmar sig. På fredag tar jag med mig barnen och hälsar på min mamma. Får se hur maken mår när jag kommer hem. Vi har bestämt noll alkohol men han kan inte hålla det så länge. Då tar jag upp det å då ska han skärpa sig. Jag flyttar fram mina gränser hela tiden! Blir så arg på mig men veckodagarna är oftast bra å då är det så svårt. :-(

för att indirekt hjälpa/påverka henne att sluta dricka.Dvs försöker ta saken i egna händer så brukar det inte bli så bra.Din ambition med att prata med hennes arbetsgivare är väl kanske att de ska lyckas med det du inte lyckas med.
Dvs ruska om henne och kanske få henne att bli nykter.Det är klart att du älskar henne,annars hade du redan gått.Det är det som är det sorgliga i denna sjukdom.

Där står vi med all vår kärlek och ilska och vilja och kan inte göra ett endaste dugg.Det gör väldigt ont att inse och även om vi inser det med förnuftet så fortsätter känslan att jobba på högvarv för att hitta en möjlig lösning så att det ska kännas som att vi kan påverka situationen.
Min kloka terapeut sa: Så länge du inbillar dig att du har kontroll så tror du att du kan påverka situationen och kan inte släppa taget.Om du inser att kontrollen inte finns där så blir det också lättare att förstå just det.
Vi har ingen kontroll över en annan persons drickande och livsval.

Om hon väljer att sluta dricka så börjar det verkliga jobbet,både med relationen och med sig själv som medberoende.
Man har ju ofta som anhörig gått in i en vårdande och omhändertagande och besserwisserroll till sin vuxna partner.Det är såklart inte sunt i längden för nån kärleksrelation.Jag hoppas du inte tycker att jag slår dig på fingrarna.
Jag läser kanske in saker som inte finns där och klistrar på mina egna upplevelser på dig.

Och det du skriver om att skydda barnen,där kan jag bara ge dig 100% rätt,det finns inget som ger en förälder rätten att bli personlighetsförändrar framför sina barn.Det är ofta skrämmande,åtminstone för ett litet barn.Jag minns hur jag låg med ont i magen som liten när mina föräldrar hade fest och hade ett obehag kring fulla människor långt in i vuxen ålder.Men det är jag det,andra kan säkert tycka att det är ok att "vänja" sina barn vid normalt alkoholbruk.Men det är ju inte riktigt frågan om det i din frus fall.

Vi medberoende är specialister på att slå knut på oss själva för att vara tillags. Vi börjar tro att det är nog mig det är fel på, jag som överreagerar och så vidare. Du måste komma till insikt om vart Dina gränser går och leva efter dem. Jätteviktigt!! Och jättesvårt...

Jag upplever ungefär samma sak. Förutom att min sambo alltid blir för full när han går ut själv med sina kompisar så blir han det även när vi går ut tillsammans. Jag tycker detta är jättejobbigt och har försökt ta upp detta många gånger. De kommentarer jag då får är att jag är tråkig, borde slappna av mer och att det är väl inte så farligt. Oftast blir han så full att han tappar omdömet. Han slutar inte att dricka och till slut sitter han vid bordet o sluddrar eller somnar någonstans. I helgen är vi bortbjudna till ett par som jag aldrig träffat. Det är min sambo som jobbat hos denna kille o han har bjudit oss o ett par till som jag inte heller känner. Min sambo har på eget bevåg bestämt att vi skall åka med det ena paret till middagen o ha chaufför! Jag blev genast orolig då vi skall åka till främmande med främmande människor o att sambon skall dricka!! Jag vet ju hur det kommer sluta o kommer inte kunna ta mej hem själv! När jag tar upp min oro får jag ingen förståelse utan är en glädjedödare o förstörare! När jag ställer ultimatum att jag bara följer med om han kör säger han att han tänker säga ifrån! Han klankar också ner på att nu när han minsann har fixat något kul själv för en gång skull som jag vill så duger det inte! Jag vet snart inte hur jag ska göra! Det är verkligen låst läge hos oss när det gäller att komma överens om alkoholen! Snälla ge mig tipps!!

Tråkigt att din man inte kan inse. Du får tänka det är hans förlust och din vinst även om det inte känns så nu. Stanna i en relation och må dåligt för evigtvtyp eller lämba och må dåligt en tid? Valet är lätt att ta men inte genomföra.