Senaste kommentarerna i forumet

Är i samma sits..
Kämpar för att orka ta mig ut. När man vet att det ÄR enda alternativet underlättar det.

Förakt? Nja.. Cynism och medvetenhet, eller förakt? Skit samma..
Sjukdom eller inte, jag gillar inte att hon dricker framför barnen..

Man pratar om ryggsäcken från barndomen, med värderingar och beteenden..Och jag vill inte barnen ska ärva ett skadligt beteende pga att hon skapar en norm.
Fast, kan jag påverka det? Troligen nä.
Tyvärr säger jag , för hade hon varit dålig mamma nykter, hade det varit enklare att lämna henne..

Jag älskar henne tyvärr, men inser mer och mer att det är destruktivt, vara kvar i detta...
Kan man kontakta hennes arbetsgivare och berätta om situationen?

Rädda detta förhållande är nog som att kissa i sängen. skönt för stunden, men inte i längden..

Hej ja han förnekar, ibland kan han säga han ska minska ner mängden eller trappa ner successivt för att sen sluta. Men oftast så är det jag som är problemet enligt honom. Har visserligen sagt vid flera tillfällen att jag orkar inte mer och vi måste gå skilda vägar. Det är ju inte det jag egentligen vill, har sagt att det är ju den nyktra killen jag älskar och vill dela ett liv med men utan A. Det gör så ont att ta steget fullt ut när det inte är separation jag helst av allt vill ha. Varför kan inte viljan komma fram när han ibland sagt att han ska försöka sluta, men sen kommer förnekelsen fram igen!

motstridiga känslor som man inte rår över.Som för alkoholisten,släpp taget,släpp kontrollen.Inse att ditt liv blivit ohanterligt pga ditt medberoende.Alanon följer ju precis samma punkter som AA.Man andas känner och tänker som alkoholisten,ens eget känsloliv blir förmörkat och dolt för en själv.Men det finns därunder och kommer att vakna till igen om du ger det chansen.

bitter.Men dina kommentarer andas lite förakt och det hjälper ingen av er.Att du inte vill att hon ska dricka medan hon är kvar i huset är ju bara din vilja.Att du fysiskt ska kasta den gör ju bara att din kontroll (eller brist på kontroll) blir mer uppenbar för er båda.
Det är ju än så länge hennes hus också och även om det inte är ett bra val så har hon likafullt rätten att göra det valet.
Vill hon dricka så kommer hon att göra det.
Att hon tyvärr är en bra mamma nykter låter ju som en lite tråkig kommentar.Vilken tur för 11-åringen att hon är en bra mamma nykter.

Att hon är sjuk i alkoholism är ju en svår sak att förklara för barn.
Kanske om ni tillsammans läser någon litteratur om alkoholism som du först tagit till dig?
Min fd sambos ex blev informerad av mig om hans drickande då när deras gemensamma barn var 11 och 7 år.Hon valde att sätta sig ned med dom och berätta att pappa var sjuk och att han inte drack för att vara elak,utan för att han inte kunde låta bli.Hon såg till att de fick klart för sig att hon alltid fanns att kontakta om de var hos sin pappa och han blev onykter på ett sätt som inte kändes bra för barnen.För så länge din fru inte söker hjälp så kommer hon antagligen att fortsätta dricka.Ett sånt förhållningssätt skapar ju inte heller skuld hos barnen,frun eller dig.

Idag är hon hemma med "ont i huvet"...
Funderar fortfarande på om jag ska kasta dunken, delvis för att hon ska fråga efter den och jag kan påpeka att jag kastade den för att jag inte vill att hon ska dricka när hon är kvar i huset..

Hej! Jag antar att ni påratat om hans missbruk och han anser sig inte ha problem eller? Det är ju det klassiska. Supa men inte problem med a. Vet han om att du funderar på att lämna honom?

Alltså jag är kluven.
Nu är dunken framme igen (tror hon var vit,(från A, en vecka.. ev). Och hon vid pusslet igen. Jag försöker bita ihop, nu gäller det att tänka på att hon ändå flyttar snart.. Sen slipper jag se det.
Har inte bestämt mig om jag ska städa bort dunken imorgon.. (medberoende så det skriker?)

Vad säger man till dottern 11år? Hon ifrågasätter fruns drickande,likväl som att jag inte dricker. Hon har undrat varför jag inte dricker längre.. Och som med allt så finns det flera svar.
1. Jag kan/vill inte dricka med frun. Vi drar inte jämt.
2. A ger mig inget, såvida inte jag har rätt sällskap.
3. Mitt liv kretsar runt annat.. Har inte tid för det.
4. Det finns alltid något som är viktigare än berusning..

Vet inte hur jag ska hantera det.. Så fort hon dricker slår jag bakut.
Jag vill inte att mina barn ska drabbas av att ha en rödvinstant som mamma.. sluddrande framför tv'n.
Blä. Tyvärr är hon bra mamma nykter..

Precis så har jag tänkt, Ullabulla. Att jag ska flytta isär över sommaren på prov. Jag bara hoppas att jag kan fullfölja detta, så jag inte låter mitt medlidande för min man tar överhand och inget händer. Så skrämmande att inte kunna styra med hjärnan, utan att det är känslorna som styr mig. Dessutom är det indirekt min mans känslor!

tack för dina råd Ullabulla. Det är något åt det hållet jag själv tänkt. Men alkoholisten lever i en föreställning om att alkoholen är HANS problem och ingen annans. Han har nog knappast heller tagit in att han har en statiskt överlevnadstid på några få år med sin diagnos heller och dessutom med en stor nedsättning av livskvaliteten under tiden. Förnekelse är och har varit hans stora konst i livet. Drömmen att nå fram i ett samtal är den lika utsiktslös som att få någon att sluta dricka? Troligen är det så och det är väl här som jag måste hitta mitt liv nu och framöver. Allt blev bara så extremt uppenbart nu.

I mitt fall så valde min gubbe att lätta ankar då han förstod att jag aldrig skulle göra det.Han gjorde det av egoistiska skäl,att få dricka hur mycket han ville utan insyn.Men jag tror ändå att en del av honom gjorde det av hänsyn till mig.Han såg att jag mådde mer och mer dåligt i vår relation och den fungerade inte alls längre.Så att din väninna inte kan se och förstå din vånda förstår jag inte riktigt.Känn och tänk klart och separera på prov,det är mitt förslag.

Usch jag vet hur det är att separera. Minnen som kommer, elakheter kan förekomma mm. Lider verkligen med dig. Du som jag vet ju att tiden är en läkande faktor men det är ju jobbigt. Tror du på särbos? Du måste satsa på något du själv tror på tycker jag.

Skönt att höra Izzy, att det var svårt för dig också. Jag börjar nästan tro att jag blivit galen. Var ute och promenerade med en av mina bästa vänner idag och jag har känt mig så otroligt ledsen den senaste veckan och tänkte att det kommer att kännas bra att få prata med henne. Dessutom har hon själv lämnat en missbrukare för drygt tio år sedan. Men efter promenaden kände jag mig ännu mer ledsen. Tårarna bara forsade när jag kom hem igen. Hon undrade med ett hårt tonläge hur länge jag har tänkt att gå omkring och inte fatta något beslut. Jag vet inte svarade jag, det är så svårt för mig att göra en annan människa så ledsen. Då får du väl helt enkelt stanna då, säger hon. Men för mig känns det inte som ett bra alternativ heller, då ser jag till att han mår bra på bekostnad av mina känslor. Jag var väl extra känslig idag, men hon var så hård mot mig och för mig är detta så svårt. Jag går hos psykolog fortfarande och ändå är det så svårt. Från början drog jag ut på allting för omtanke om min man. Han bad mig att stanna några månader till för att han skulle må bättre och bli stabilare i sin nykterhet. Det är på något vis detta som har gjort det ännu svårare för mig nu, att han fortfarande är nykter. Känner mig inte lika arg på honom längre som jag gjorde för ett halvår sedan då han drack och jag sa att jag ville skiljas. Då var jag så arg på honom.
Har sagt att jag ska flytta till sommarstugan så fort vattnet sätts på där i mitten av april. Min man älskar sommarstället och det gör mig så förtvivlat ont att inte han kan vara där också. Hela tiden styrs jag av hans känslor. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom i stan och ensam bo där. Vad är det som får mig att aldrig se till mina egna känslor först, utan alltid min mans. Håller jag på att bli galen? Det känns verkligen så. Jag känner det som att jag är i en nedåtgående spiral. Jag hade på något vis mer go i mig för några månader sedan, även om det kanske inte verkade så. Kanske det har börjat bli en vana att leva som två tysta främlingar som inte kan prata med varandra i samma lägenhet, men som ändå har så svårt att gå åt varsitt håll. Vad vet jag! Vad jag vet är att min väninna gjorde mig ännu mer ledsen efter promenaden än före.
Jag förhandlar ständigt med mig själv i mina tankar. Det upptar mycket av min tid att grubbla över detta. Vad har jag för skäl att lämna nu när han varit nykter så länge? Hur ska jag kunna se till mina känslor när jag sårar honom så mycket? Är jag säker på att jag inte älskar honom ändå? Men även om jag älskar honom, ska jag utsätta mig för all oro över hans drickande igen?
Vissa dagar väger det ena över och nästa dag det andra. Jag kan inte "leva" pga dessa ständiga tankar och att inte vilken väg jag ska gå.

denna sista tid till något bra?Göra ett fint avslut där ni förlåter varann och er själva för det alkoholen gjort med er?Tacka varann för den tid som ni ändå har haft tillsammans?Eller är bitterheten för stor och såren för djupa?Det är mina spontana tankar som jag får.Så skulle jag iallafall vilja använda den sista tiden jag har tillsammans med den man jag ändå älskat.

Huset värderat, papper håller på att ordnas, försäkringar, abonnemang, papper till tingsrätten, familjejuristen ossov...
Och nu är det lugnt i huset, då inget vin förekommer..
Riktigt skönt.

Med lite tur är bodelningen klar lämpligt till månadens slut.
Just idag känns det inte som särbos..

Jag har inga kloka ord att säga dig just nu.Kanske senare ikväll när jag reflekterat lite hur det skulle vara om jag var i dina skor.

Ullabulla
Nu har jag läst hela din tråd från början till slut och följt din smärtsamma resa. Det har gjort ont att läsa men gett mig mycket Jag är också krampaktigt medberoende/kärleksberoende. Det blir tydligare nu när du delat med dig. Nu börjar min resa också närma sig slutet i min relation med alkoholisten. Först tog alkoholjävulen honom och nu vet vi att cancerjävulen kommer att ta honom. Hur överlever jag det här? Ge mig styrka!
Eliza

Det var så för mig med att jag bestämde mig för att nu ska jag lämna honom, nu får det vara nog, den här gången går jag. Men det är verkligen inte så enkelt!! Jag vet inte hur många gånger kag bestämde mig innan jag verkligen gjorde det. Så fort han höll upp några dagar o var lite snällare så började jag tveka, det är inte klokt så fort man glömmer hur det är. Jag tänkte som de flesta här att jag överdriver, det är nog inte så illa iallafall, till nästa vända o så håller det på. Det tar tid att farsa ett sånt beslut men du kommer att fixa det när du är redo.
Kram<3

Inser att jag verkligen får panik när han dricker igen. Jag älskar mannen men hatar beroendet och de beteende det skapar. Paniken hos mig är ju att jag inte vet om han kommer att kunna ta sig ur detta eller det kommer att dra iväg så han riskerar allt. Jag kan inte veta om han kommer att dricka i några dagar eller i veckor. Grejen är att det vet inte han heller, även om han i stunden tror han har kontroll.
Denna gång gick det bra. Dagen efter mina hårda ord här, så vaknade han och gick upp och duschade och gick till jobbet. Det har han inte klarat tidigare efter några dagars dryckenskap utan brukar vilja ha en nykter dag hemma. Nu insåg han att om han var hemma en dag till så skulle han inte kunna vara nykter. Han säger själv att han inte vet var han fick kraften från, men det var som en kraft utanför honom själv eller kanske mer inom honom som tog kommandot över den andra kraften som ville hålla honom kvar i dryckenskapen och bara ta en dag till...
När han väl blir nykter igen så känner jag att jag inte vill att vår relation ska vara över. Jag vill leva med honom och jag älskar honom. Vi har gått igenom mycket och vi har mycket i vårt liv som är bra. Framförallt att vi kan prata med varann. Dialogen mellan oss är levande och vi har pratat mycket de här dagarna som har följt.
Jag har försökt beskriva vad som händer inom mig när han dricker. Om den panik jag känner när han dricker eftersom jag inte vet var det kommer ta vägen. Därför som jag reagerar så starkt, för allt gammalt kommer upp. Alla gamla scenarier som jag ser upprepas framför mig. Han blir också rädd för sig själv och att han vågar riskera allt.
Han säger att han måste hitta ett sätt att inte gå in i tankarna på att dricka. Att stoppa innan det går så långt att berätta för mig innan. Han säger och vet att han inte har råd att dricka fler gånger. Han riskerar både jobb, relation och hälsa.
Jag behöver också fundera över mina starka reaktioner. De leder inte till något konstruktivt eller positivt för nån av oss. Han lär inte dricka mindre för att jag blir så arg och det blir mer förgörande för mig själv. Som en kompis sa att jag behöver inte slå på mig själv eller ångra vilka val jag gjort eller inte gjort. Jag är här och nu och antagligen för att jag vill vara här.
Hon sa jag skulle tänka på de tre aporna om det händer igen. Inte se. Inte höra. Inte säga nåt. Känns som en bra målbild.

Nej det känns som man är kvar i nåt, skulle vara bra att minka på det, så det känns mindre o mindre

Då kan du ju inte avveckla honom ur ditt tänk.Då har du kanske några steg kvar till att börja lägga locket på.
Säger hon som kan och vet allt :)
Jag tror att du förstår hur jag menar i grunden i alla fall.

Jag förstår hur du menar!
tyvärr så rings det ca 3 gånger p dag, känns som det är galet, han ringer när han vaknat, kan ringa när han slutat jobbet, sen ringer han o vill säfa godnatt, så här är det varje dag.
Ja hinner knappt säga nåt förs han kan tex säga ring när du åker till jobbet, mm säger jag försiktigt...
jag vågar inte riktigt säga nåt, skulle vilja säga vi får se, men jag blir så rädd

ställer dig utanför och tittar in på din man och på dig själv och det förhållande ni lever i med lite nyktrare ögon än vad du gör i vanliga fall.Utan att känna att nä,nu måste jag kliva in kliva ur åtgärda agera gråta osv.Utan bara lugnt kan konstatera att nä,detta bär ju ingenvart alls.Den känslan kommer kanske oftare och oftare för att till slut bosätt sig mer eller mindre permanent.Så var det i alla fall för mig.

forum! Jag känner att mitt nya forum får bli det vidare livet. Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här men visst var det det! Så klart inser jag att dippar och besök i källaren är att vänta men jag tänker ta hjälp av Al-anons träffar. Jag har ännu inte varit där men är helt övertygad om att det hjälper. Tack och hej! Återkommer i andra forumet :-)

I början ringde jag för minsta lilla småsak,var hammaren låg.,tt han hade fått en räkning whatever.
Sen lärde jag mig att samla ihop småsaker och ta dom i en liten klump var tredje dag kanske osv.Liksom tvätta bort honom ur systemet.Det svåra är ju att stoppa de "klibbiga" tankarna som liksom biter sig fast och inte lossnar hur mycket man än ruskar på huvudet.Upparbeta strategier kanske precis som den beroende gör.Ta en promenad,hoppa hopprep,ring en väninna osv.När suget att kontakta/kontrollera sätter in som värst.

Och till sist när du bara måste,så ring då.Då blir du stillad ett litet tag.För får du veta att han dricker/inte dricker oavsett egentligen så får du en liten stunds ångestdämpning.Det är ju när man inte får ge efter för kontrollen som det känns 1000 ggr värre än att ringa det där onödiga telsamtalet som ger lindring.Dagen efter man stått ut,klarat frestelsen så brukar belöningen av en stunds frid komma.Ungefär så har jag gjort och det har funkat hyfsat.