Senaste kommentarerna i forumet

Vaknar idag till ett sms där mamma frågar hur jag kan kalla henne alkoholist. Vad hon gjort för att förtjäna att jag kallar henne det. Jag beskriver för hundraelfte gången vad jag tycker utmärker att hon har ett problem. Jag avslutar med att jag älskar henne, att jag inte är seg och att jag gärna stöttar henne i en nykterhet. Får tillbaka ett svar om att jag inte behöver träffa henne nå mer. Jag vet inte om det är rätt att skriva allt jag tycker tyder på att hon har problem. Jag har ju gjort det så många gånger, pratat och försökt hjälpa. Ger man någonsin upp? Försöker att inte ta åt mig. Men det är klart man gör det...

Alkoholister försöker alltid/ofta lägga över skulden på andra för sitt drickande. Man har då ett giltigt skäl till att dricka. Ofta skyller man på sin partner fast man vet inte att ens partner har rätt. Tyvärr är driften till alkohol större än driften till sin partner. Det känns som om separationen här är ett faktum. Det kommer göra ont för dig men det kommer gå över. Du måste tänka på dig och dina känslor även om det är svårt att strunta i en person som man egentligen har känslor för. Vad som är rätt eller fel i detta är inte relevant utan du ska göra det som känns bäst för dig.

Ventilerar

pratade med mannen igår och det lät som han hade tagit nån öl eller 2, det var triggande att avslöjja han, kanske fått höra att han ljög o sen sagt han druckit ändå, men ja har sagt till han att jag tänker inte fråga mer om han har drukit o att han ska försöka få det till en lögn osv som det blir många gånger. Sa till mannen att jag kommer antagligen höra om han drukit men jag kommer inte va på han om det, för jag vill inte höra hans jävla lögner om skiten....

igår var det som han hade drukit, det var oerhört svårt att hålla sig från att säga nåt, men jag gjorde det inte, kände att jag måste släppa taget om det, vad egentligen ger det mig i fortsättningen att komma på han? Säga nåt så han ljuger? Jag hör ju ändå om han drukit, men det där att släppa taget om allt, kontrollen, aha du har drukit igen..... känns som en mini seperation av bara gårdagen i telen, men på nåt sätt en viss lättnad...
kanske en lättnad att jag behöver inte bry mig, lägga mig i, kontrollera. Men ändå en tomhet. Tomt kanske för nåt har man hållt uppe, ett gräl varje gång en fajt som jag vunnit i slutändan... men är det värt det? Ju mer jag går in i det ju mer sitter jag ju kvar i den destruktiva relationen till han..

det är han som förlorar att dricka, han som förlorat mig pga av att han fortsätter med alkoholen.

Jag börjar nu klara att ha dagar och kvällar som inte är fulla med tankar av exet,vad han gör,hur han mår och hur mycket han dricker.Det fyller mig,inte med glädje och ro utan med tomhet.Det skramlar alldeles torrt och tomt därinne och jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.Och ha tråkigt också.

För jag hade ju så himla kul de sista åren och vi var ju så kära och lyckliga,not.
Men det spelar liksom ingen roll.När jag inte får fylla platsen i min själ med min alkis så är det alldeles bottenlöst tomt.Inte alla dagar,men igår och i förrgår var såna dagar.Jag vet att det också är en del i processen.Jag är också duktig flicka och låter bli att jobba eller fylla hjärnan med annan utfyllnad.Jag låter det kännas såhär.Jag får inte samma panikångest längre som första gångerna denna känsla infann sig.

Mer en,jaha nu är du här igen.Jag ska försöka ha en bra helg och förhoppningsvis så kommer det lite solglimtar som förgyller dagarna i helgen.
Bluää,är jag inte värd lite vardagslycka nu efter alla dessa månader av illamående.Jodå Ullabulla,vänta du bara det kommer nog såna dagar också,men just nu är du i ett sånt här sjok av dagar.Du vet att det vänder inom kort,hav tålamod bara.

Hej fialotta. Läs lite andra trådar här inne som kommer du upptäcka att din kille är "lika dum i huvudet" som alla andra som har alkoholproblem. Problemet med oss som dricker är att vi inte inser att vi har problem. Nänänä jag kan ta ett par öl till maten. Oj jag tog visst en halv sjuttis också. När det var jag ju värd. Oj jag mår lite dåligt idag, tar ett par öl för att döva. Hmm ångest kommer shit den måste vi döva. En person med alkoholproblem har ALLTID skäl att dricka och då bryr man sig inte om vad andra tycker. Han har en sjukdom som gör honom till det han är för av det du skriver har han inte b ara ett kemiskt beroende utan en utvecklad alkoholism. Om han nu vill ha tillbaka sitt körkort har han ju ett mål. Frågan är om det målet är större än att sluta dricka? Din kille behöver hjälp men han är nog inte mogen att inse detta själv. Du måste också tänka på dig själv och dina behov.

Jag är tyvärr övertygad om att allt tjat om att inte dricka och ta tabletter är en av anledningarna till att vi är överens.. hon är less att jag tjatar..
Hon vet rent logiskt att det är fel..
Vi har varit ihop halva hennes liv..

Fast det väger rätt lätt när båda mår dåligt av att vara i närheten av varandra..
Vi får se vart vi hamnar.. man brukar man säga att lika,löser lika...

Får rysningar av ditt inlägg. Exakt samma med min sambo. Han ljuger om pengar o vägrar visa kontoutdrag. Förnekar allt trotts jag har de svart på vitt. Älskar honom men att leva med hans andra jag " alkoholen " det är jag inte ett dugg intresserad av. Vill ha ett tredjepartsmöte med missbruksenheten men det är han inte så positiv till om jag säger så. Jag står i ett vägsjäl just nu kan jag tala om.

Jag är i omvänd situation mot dig.. min sambo vägrar inse sitt alkoholberoende o smyger med det o tror inte jag märker... detta trotts han lovar ta tag i det... jag orkar inte med han full o alla hans lögner för att kunna dricka... leva särbo är inget alternativ här. Antingen får han visa o ta tag i det annars e vår tid över...

Jag förstår att det är otroligt svårt även om jag inte på riktigt kan förstå. Det är som Ullabulla skrev härom dagen:"Se sin son ligga på vägen och vänta på att bli överkörd och det ända man får/kan göra är att stötta och visa att man bryr sig". Frustrerande!!

Jag tycker nog inte att brevet känns så aktuellt när du redan prövat det. Starkt att du gjorde det. Finns det någon annan som du kan prata med i hennes närhet? Någon som hon respekterar?

Hur som, även fast det är svårt. Skydda dig själv och ditt arbete med nykterheten. Den kommer att göra dig starkare och hjälpa dig även med det här. Låt inte hennes sjukdom (alkolismen) knäcka din självkänsla. Försök också öppna upp dig så mycket du bara kan på träffarna för medberoende, där borde de kunna hjälpa va?

Som sagt, jag hoppas det kommer gå bra för er men glöm inte att prioritera dig själv och din nykterhet allra högst. Oavsett vad, håll dig nykter. Då växer du som människa, även om det blir jobbigt.

Tycker även att du ska ta vara på hennes nyktra dagar. Kan du locka med henne på saker och kräva att hon är nykter? Hur ofta? Vill du det?

Hennes fylledagar och fylleprat kan du försöka undvika så gott det går, tycker jag.

Hejjar på dig!

Tack för dina ord MåBättre! Jag har skrivit ett brev till henne förut. Var iof ett par år sedan, men då skrev jag ett brev rakt ifrån hjärtat där jag beskrev hur jag mått, att jag vill henne väl, att alkoholen förstör och att jag stöttar henne att skaffa hjälp. Hon blev så förbannad på mig och söp väl lite hårdare då eftersom hon blev så jävla arg. Men jag vet inte. Kanske ska göra det igen? Vet inte om jag törs. Vet inte om jag orkar ta den skit som jag kan få tillbaka efter att hon läst brevet. Jag känner hur hennes elaka ord drar ner mig. Allt jag själv går igen med mitt liv och min bana mot att bli frisk efter min utbrändhet. Jag känner hur det här tär. Törs jag skriva igen? Jag är så rädd att det bara blir samma sak igen. Platt fall, som alltid...

Tack för din o.tanke och dina tips. Jag är så tacksam för alla tips jag kan få och vrids och vända på tankarna. Kram

Hej annapanna!

Vi känner ju varandra från den "andra sidan" och jag ska inte kommentera så mycket i din tråd här utan hoppas på att du får många råd och stöttningar från andra medberoende gällande detta. Vill dock ge ett tips då jag läser ditt inlägg, skriv ett brev. Skriv det rakt upp och ner från ditt hjärta. Läs igenom det flera gånger och redigera om du känner för det. När dagen känns rätt, ge henne brevet och låt henne läsa det i fred. Tänker också att det kan vara bra att förtydliga dina känslor och hur alkoholen har fått saker och ting att bli så himla fel. Och vad du tycker om henne som nykter och de saker ni har gjort då och vad ni skulle kunna göra om hon valde bort flaskan.

Jag vet inte, kanske är det farligt att lämna ett starkt och känslosamt brev till en skör person, vad säger ni andra på forumet? Tänker bara att man borde kunna få ur sig väldigt mkt på det sättet.

Jag hoppas du/ni hittar en bra väg att gå och jag tycker synd om dig för den uppväxt du haft. Önskar också att din mor en dag inser att hon antagligen inte är så dum utan att det är alkoholen som har förgiftat och förstört.

Lycka till! Kram

om mig Flupp så kommer du att må ganska vedervärdigt.Man tror att nu börjar det fria livet utan kontroll och bättre mående.Men så roligt ska vi inte ha det :) Nu kommer ångesten ensamheten och tomheten ångande.
Tidigare hade vi vår drickande partner att fokusera på och nu måste vi ta hand om oss själva.Du är man och kanske har bättre förstånd att se att problemet är hennes och verkligen mena det.Då finns det ju hopp att du ska klara den här övergången galantare än vad jag gjorde.I mitt fall så var både skulden att han mådde dåligt och drack min,fast jag med förnuftet visste att det inte var sant.
Först nu börjar jag se honom som en egen person som tagit alla dessa steg bort från oss och vår relation pga sitt drickande.
Men i början så är det svårt att skilja ut känslorna från varann.Jag önskar dig lycka till,och var inte så hård mot din fd käresta.Hon är inte frisk och har antagligen inte varit det på länge.
Förståelse och förlåtelse värmer hjärtat bättre än ilska och bitterhet.

Idag har det varit tungt. Fick meddelande från mamma idag där hon skrev att jag gjort henne till alkoholist. Att hon inte vill ha kontakt med mig längre. Att allt är mitt och pappas fel. Jag är så trött på att ta den här skiten. Jag vill bara hjälpa men får alltid skit av henne till slut. I 15 år har jag hört det här snacket nu. Känner mig uppgiven. Jag vet ju att det inte är mitt fel, men är så trött på att vara slagpåse...

Inte mina tår heller :)

Nä, jag bryter ihop ibland, men det är bara hålla blicken på målet.
Hon ska ut på egna ben. Då kan en förändring ske för oss båda, och förändring är bra.
Jag är mitt eget ansvar. Hon får ta sitt ansvar.
Har inga planer på att må mer dåligt för hennes skull.
Blir det ingen förändring när hon flyttar, är vi redan skilda, och ekonomin ordnad.

Alkoholfria veckor skall det stå.

Ja Ulla-Bulla du har helt rätt.
Det är väldigt komplicerat.
Mina tår trampade du i alla fall inte på :)
By thé way - nykter nu i 18 dagar och det börjar faktiskt kännas lite bättre.
Sover hyfsat, inte lika mycket mardrömmar, gått ner två kilo......
Skriver detta som en uppmuntrans till de som gör sina första två vidriga alkortis veckor.
Håll ut - det blir bättre!!!

Jag har inga vettiga kommentarer att ge.Om du orkar fullfölja en brytning,så gör det.Vägen tillbaka finns ju alltid om ni båda tror på det och vill det.

Att ta dig ur relationen. Du måste göra det som känns bäst för dig. Du skriver att du inte tål se han mm. Dina känslor verkar ju inte finnas där.

blev det innan nästa återfall. Jag borde ju vara överlycklig men blev om möjligt ännu mer förbannad och besviken när han till slut drack igen.
Jo visst har jag varit glad och tacksam under tiden och har börjat kunna slappna av mer. Men under ytan har jag vetat att snart dricker han igen. Han kommer att ta ett återfall. Konstigt vore det annars. 5 månader. Så länge har han aldrig varit nykter nånsin. Så jag borde väl tycka det är bra. Men för mig så är det noll som är bra. För mig så känner jag att det gäller att aldrig börja igen, aldrig ta första ölen.
När jag har frågat honom så har han sagt att han inte tänker på det just. Att det går förvånansvärt bra och att det är helt riskfritt att han ska dricka. Detta på grund av att han har en massa andra problem och tics. Han är helt fixerad vid sin kropp och att han tappar muskler och är förslappad, trots att han tränar som en idiot och går långa sträckor varje dag. Dock äter han bröd okontrollerat på kvällarna. Han äter nästan inget på dagarna för att kunna äta hämningslöst på kvällarna. Bröd är öl i fast form och hans ätande är bara en annan form av beroende. Han är väl medveten om detta. Inser att han är en beroendeperson på alla plan. Han gör allt för mycket. Snusar för mycket, äter för mycket, tränar för mycket osv. Dock har han gått iväg till en psykolog för att jobba med andra bitar som inte handlar om alkoholen, detta efter påtryckningar från mig och hans alkoholterapeut. Han säger han gör det för att jag vill det, men tror ändå att han innerst inne vill detta för sin egen skull, annars skulle han inte gå iväg och betala dyra pengar för terapi om han inte själv inser han behöver det. För trots att alkoholen varit borta så har han mått riktigt dåligt och det har varit mer än jobbigt skulle jag vilja säga. Att alkoholen varit frånvarande har inte varit lösningen på allt. Tror nånstans att allt annat kommit upp mer till ytan. Frågan i hans fall är väl vad som är hönan eller ägget. Misstänker att det finns beteenden, känslor och tankar som han hållt undan med hjälp av alkoholen och att problemen runt alkoholen överskuggat de andra problemen som ligger under ytan. Inser att detta är mer komplext än jag trott.
Inser också nu när han väl dricker att det för mig nu blev ännu värre. Det gjorde inte saken lättare att det gått 5 månader. Jag tål det ännu sämre och blir mer förbannad och besviken, trots att jag fattat att han kommer att ta återfall. Jag klarar det inte. Tål inte se honom. Vill göra honom illa. Är på honom hela tiden. Vet ju att det är bättre att jag låter honom vara, inte säger nåt. Men jag känner mig så trängd. Han gapar om vart han ska ta vägen (det är min lägenhet) Men jag känner att var fan ska jag ta vägen! Jag bor här också. Nu känner jag att nu måste jag nog ta steget ur relationen. Jag klarar inte återfallen. Jag kan inte vara ett stöd för honom i hans tillfrisknande.
Om det nu är ett sånt. Jag känner mig så förbannad på mig själv också som utsätter mig för detta. Känner mig ledsen över hur långt jag har anpassat mig till honom och att vara honom till lags för att han ska må så bra som möjligt.
Känner mig rädd och orolig att det ska bli en sån lång period igen, för han verkar ha svårt att sluta när han väl börjat och nu har han druckit 5 dar igen så jag rädd han inte kommer kunna stoppa nu.
Jag har sagt att så här kan vi inte fortsätta. Det är bättre han flyttar iväg själv och så får han kämpa med detta själv. Han är välkommen att höra av sig när han varit nykter ett år, då kan vi se. Men då kanske jag inte är intresserad av någon fortsättning oavsett.

Den där jäkla alkoholen, abstinensen driver människor starkare än kärleken. Det är hemskt. Vanmakten är jobbig. Hade själv en mamma som söp. Alkoholen viktigare än sitt barn. Det gör ont att stanna men det gör också ont att lämna..... för stunden men tiden läker såren. Vad du ska göra vet jag inte men TÄNK PÅ DIG SJÄLV! Prioritera hur du mår. Många stora varma kramar från mig.

Skulle bara vilja ge dig en stoooor kram. Vilket liv du haft. Jag tycker ni ska ha kommandot vad gäller träffar med din mamma. Tyvärr kan ni inte ändra på henne. Träffa när hon är nykter

Oj oj vilket dilemma du är i. Jag är själv nybliven farmor och mitt barnbarn är en stark anledning till att jag slutat dricka som en svamp. Jag har inte druckit på nästan 2 månader och tänker inte börja igen.
Jag kan inte säga vad du ska göra men nog borde ditt barn få uppleva en nykter mormor. Hur ska du kunna låta henne vara barnvakt om hon inte är nykter eller i sådan obalans soman blir som alkolist.
Lita på dig själv och våga ställa de krav du behöver. Ditt lillabarn är värd en nykter mormor. Jag tycker faktiskt att du ska ställa krav när jag tänker efter. Lycka till.mod60

jag måste nu gå emellan lite här.. det är inte så skoj att umgås med en som dricker och som dessutom har alkoholproblem.
Det är väldigt lätt att som nykter partner gå in i försvar,ilska och annat som skyddar en mot det faktum att den man lever med faktiskt väljer att droga sig mitt framför ögonen på en.
Sämre betyg kan man inte få som partner,att man inte är värd en nykter och dräglig samvaro.Att man som nykter måste ha strategier för att skydda sig själv och sitt självsliv blir ett måste efter ett tag i en relation där det dricks för mycket.
Skällsord och brist på respekt hör ju inte hemma i nån relation,men inte alkohol i överflöd heller.Hoppas jag inte trampar på alltför många tår här.Jag försöker låta bli att generalisera.
Ibland är det ju den nyktra parten som står för skället och obehaget och den som dricker som flyr in i dimman för att slippa.Ingen nämnd ingen glömd..

Har inge över för drama. Gemensamma vänner och arbetskollegor har inget med detta att göra. Facebook är inte rätt form för det helt enkelt.
Hade hon postat här inne, hade jag inte brytt mig alls. Kanske snarare positivt.
Skapar inget, bara förstör.. och kostar kraft och tid.
Anledningen att ni får uppleva drama från min sida är enkel.. jag är anonym,det är en bra form på gnället.. Ni ger mig feedback anonymt och rakt.
Gissar att möjligtvis om frun hittade tråden, att just hon skulle kunna veta vet som skrivit tråden.. Men i övrigt är det perfekt...

Ja, fast..nä.
Alltså ta detta på rätt sätt..
Men det spelar ingen roll om jag är hemma eller inte.. När jag är hemma sitter hon ensam och lägger pussel, pysslar med tvätten, städar en garderob... och dricker vin.
Hon undviker mig , och jag henne.. Och om det nu var så att hennes nykterhet skulle vara beroende på mig, hade vi varit fel ute iaf.

Träffade jurist igår. Papper påskrivna av oss båda och ska skickas in till rätten, värderingsman bokad.
Så blir det. Jag tänker inte må dåligt för att hon gör det. Vi är ansvariga för det liv vi lever.