Senaste kommentarerna i forumet

Mannen är bortrest några dagar. Så skönt att vara ensam. Eller ensam är jag inte,har barnen hemma och träffar vänner. Men såå skönt att inte behöva fundera på vad han tycker om det jag gör,köper,tycker, säger osv.
Att inte vara kontrollerad. Tyvärr blir jag såå trött och får migrän men det är skönt ändå.

Inte helt oväntat så har mannen skjutit fram tid för besök på kliniken. Nu är det tisdag som gäller. Jodå, säkert. Han tycker liksom jag att vi "ska ha en paus". Oklart hur. Jag tillbringade hela dagen och kvällen med gamla vänner i går och kom hem vid midnatt. Han satt uppe och var inte märkbart berusad. Nu är han ute och handlar och agerar som om det inte fanns något särskilt att prata om. Jag försöker hitta på egna grejor och orkar inte ta upp något samtal. Men bollen är i rullning, döttrarna känner till läget och nu måste det till en förändring. Det går inte att stoppa längre.

Jamen vad FAAAN!!!?
Hur tänker folk?
Som pensionspresent får mannen 4,5 l whiskey!
Den hittade jag i källaren alldeles nyss. Jag blir helt matt.

Jo jag vet! Har ju gått på de där fällorna ett antaaaaaal gånger
känns starkare nu för jag tycker om att jag det blivit så här, och sen tycker jag om att även de i min närhet börjar fatta jag inte har nåt med han längre. Förut ville jag inte de skulle fatta det, de va som jag ville finnas där som hans tjej.

och hoppas du/ni hittat hjälp av något slag. Torsdagskramen / mt

nästla sig in,nypa tag och börja bygga ett litet nystan.Så låt bli att läsa ta till dig och tro,det är ett tips.
Man tror sig stå över sånt efter ett tag och att man inte längre blir påverkad.
Men det blir man och poff så sitter man där igen i smeten och hoppas och tycker om.

Uppdaterar

jag har pratat några gånger i telen, det gör mig inget just nu, jag ger inte nåt av mig. Det jag märker är att han tar till saker, han har tex förut då han märkt jag gått tagit till saker som han vet jag gillar. Typ som att han har tagit tag i träning. Nu vet jag inte om han tränat, men jag väljer hela tiden att ta det han säger med en nypa salt. Förut satte han igång hoppet hos mig då han sa han tränat... nu händer inte det hos mig.. jag tror bara det här är ett av hans sätt att få tillbaka mig i hans nät.
Det känns bättre o bättre att inte tro på va han säger eller va han gjort.
Han tar till sms, o ska va gullig, det biter inte på mig, jag ser bara mönstret

Tack till er :)

Jag hoppas att du kommer få många kloka tips och råd här i din tråd.

Jag förstår att det är väldigt jobbigt att ha en mamma som inte mår bra, som beter sig illa pga alkohol, dåligt mående och som du är orolig över och säkert trött på ibland (det får man vara, det betyder inte att du inte tycker om hennes fina och friska jag).

Det bästa du kan göra är att söka stöd, hjälp och råd till dig själv - just precis som du nu har gjort genom att skriva här.

Du skulle kunna kontakta socialförvaltningen i kommunen som hon bor i (eller den du bor i) och be att bli kopplad till missbruksenheten.
Där borde det finnas människor som kan ge dig råd.
Det finns även något som heter Al-anon. Om du söker på det så hittar du nog deras hemsida, där finns ett telefonnummer man kan ringa.

Jag hoppas du får fler tips & råd här.
Jag vill också uppmana dig att ta väl hand om dig själv, försök att göra sånt du mår bra av, försök att inte grubbla för mycket på din mamma.
Det räcker att hon mår väldigt dåligt och har det svårt, du förtjänar ett fint och tryggt liv, försök att skapa det åt dig.
Få sova gott och skratta hjärtligt.

Är precis de ord man till slut efter väldigt mycket om och men kommer fram till.Jättefint sammanfattat i alla fall för mig,som anhörig..

"Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.

Förstår att du står där med skammen och vill städa bort den? Tänker på dig :(

Jag vaknade efter fyra timmars sömn med den vanliga magvärken och en känsla av att någonting var väldigt fel.
Så kom minnena av den senaste nattens händelser och jag såg spåren i mitt hus. En trasig toastol, madrassen på hallgolvet, smutstvätten, de tomma burkarna. Nu förstår jag bättre varför kvinnorna som bland annat Moa Martinsson har skrivit om varit så besatta av att städa och hålla rent. Mannen gick iväg nyss och jag tänkte vad skönt, nu kan jag ta fram såpa och svabb! Här ska vädras!
Du Answe77, jag tror inte att du kommer att hamna i den här situationen. Så länge du har omsorg och skuldkänslor för din familj är du motiverad att ändra din livsstil. Du har ju också ork att bry dig om andra och det är ett bra läkemedel.
Min man har blockerat de känslorna sedan länge och jag vet inte om det går att väcka upp dem igen.
Jag kan i alla inte göra det.

Sänder en varm kram tillbaka o hoppas du får en fin dag!!

för tillfället linker. Kan bara föreställa mig den oron och ilskan du känner. Jag tolkar dina inlägg som att det hela tiden stegrar och blir värre med din mans missbruk? Jag har själv missbrukat alkohol och druckit i tid och otid. Även i smyg men din makes beteende är något alldeles extra. Man kan kanske inte sätta en skala på hur mycket alkoholist man är men det ni går igenom måste ju sluta omgående. I alla fall måste du göra något för din egen skull. Även om det är otroligt svårt så måste du tänka på dig själv och bara dig själv just nu. Har han inte viljan att ändra sitt drickande och missbruk så kommer han alltid återfalla till slut. För din och din familjs skull så kan man hoppas att detta är det sista fylleracet din man har för all framtid och att ni tar er till kliniken på torsdag för att börja resan mot ett nyktert och tryggt liv. Låter väldigt konstigt men ibland så kanske man tar farväl av alkoholen genom att tokdricka sista tiden? Vad vet jag? Håller bara tummarna för dig/er. Du verkar vara en människa som är värd så mycket bättre än oro, sorg och ilska.

Jag tänker att även om han inte slår i huvudet nästa gång ringer jag 112 så att ambulansen kommer hit. Och sen utgår jag ifrån att han blir inlagd några dagar, men så kanske det inte är?
I bästa fall upprepas inte händelserna före torsdag då vi har bestämt ( men jag litar inte på honom ) att besöka en missbruksklinik tillsammans. Alkohollinjen ringer jag idag.
Döttrarna vet att det är illa även om de nog inte kan föreställa sig hur långt det har gått.
Jag ska söka läkare själv. Har fått högt blodtryck och ont i magen.
Nu har jag inte sovit mer än fyra fem timmar per natt i en vecka trots sömntabletter. Det är omöjligt att gå och lägga sig när han är uppe(?) och vaken (?) och jag vet att han kan ramla och slå ihjäl sig.
Ångestdämpande piller vill jag inte ha. Det går inte att lägga locket på längre.

Du vet säkert själv vart du kan vända dig men om du av någon orsak inte orkar med det kan du ringa sjukvårdsrådgivningen 1177; du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/ 020- 84 44 48 må-fredag efter kl 12. Även om du är hur kunnig och kapabel som helst behöver du i den här mardrömmen stöd och råd om hur du bäst går tillväga. Sök hjälp innan situationen ställs så på sin spets att en av er skadas allvarligt! / mt

När han till sist kom upp för trapporna efter att jag mer eller mindre hade sparkat upp honom det sista steget hade han med sig en oöppnad öl i sängen.
Detta är en mardröm och om jag tvekar om vad jag vill och måste har jag det dokumenterat här. Min man är lång och kraftig och väger 95 kilo. Han gör motstånd då jag försöker resa honom och jag får träningsvärk i kroppen efter dessa eskapader.
Så ovärdigt, så overkligt! Jag är helt slut i huvudet efter den senaste veckan och svamlar mest nu men kan inte sova än på ett tag.
Nästa gång han blir så här berusad kommer jag att ringa 112. Jag vill att han ska hämtas av ambulans och läggas in för avgiftning, men vet inte om det funkar så. Då jag ringde för en vecka sen ville de inte skicka ambulans om han inte hade slagit sig i huvudet. Och jag inte själv få med honom i bilen eftersom han sätter sig på tvären och kan göra sig ännu mer illa.

Akt tre, denna natt. Nu har han äntligen kravlat sig till soffan efter att nästan ha vält köksskåp och handfat. Jag går före och efter för att parera fallen, vilket irriterar honom oerhört mycket. Fyra timmar har jag haft intensivbevakning i natt. En veckas jour och beredskap dygnet runt.

Den välbekanta dunsen på toaletten, jag gick ner. Medan han är kvar på toa går jag ner i källaren och hämtar upp 7 öl från en gömma. Jag ställer fram dem på diskbänken så att han ska slippa att gå ut i förrådet och hämta påfyllning. Han kommer ut från toa efter en halv timme och undrar var jag har hittat ölen. Det kan han få fundera på.

Jag orkar inte vistas i samma rum som mannen nu så jag tar min skärm och går.
Funderar på hur man kan bli så sanslöst självupptagen och ointresserad av andra som han har blivit. Är alkoholen orsak till allt eller förstärker den bristen på empati som fanns redan tidigare? Han har blivit en buffel, en karikatyr av vresig full gubbe.
Jag kan för mitt liv inte begripa varför han inte ens gör ett allvarligt försök att sluta dricka när hans egna barn vädjar och ber honom. Man måste väl ändå Försöka!!!!! Kunna säga förlåt, se hur andra kämpar och sliter i sin vardag.
Alkoholism är höjden av egoism och alldeles särskilt svårt är det att förstå hur den som har alla förutsättningar - boende, ekonomi, familj - kan välja att supa ner sig.
Jag fattar det bara inte.

Hej Amanda24

Så tydligt du beskriver hur det kan vara. Ledsenheten, frustrationen, viljan att få hjälpa. Det låter som att du och andra runt personens närhet verkligen försökt påverka personen till att förändra sitt förhållande till alkohol. Det är också så att personen vid skilda tillfällen haft kontakt med vård. Utifrån det du skriver är det tydligt att personen har ett allvarligt beroende och att hen utsätter såväl sig själv som andra för fara. Jag vill börja med att säga att du är omtänksam och klok som vågar be om ytterligare råd. Och det är fint att du vill dela med dig här inne.

Lite beroende på vilken relation man har till den som dricker så kan man göra lite olika saker. För den som dricker och för sig själv. Det är skillnad om man bor ihop eller inte, om man är partner, barn, förälder eller något annat.

Gemensamt är dock att utgå från att den som dricker är medveten om att det är ett problem. Vår erfarenhet är att om man har det som du beskriver att hen har det så har man insikt i att det är ett problem för såväl en själv som för de man tycker om och inte vill skada. Av olika anledningar kan det vara svårt att tala om detta. Utan att veta hur det är för den person du beskriver så är det inte osannolikt att den personen känner en allt större uppgivenhet och skam för sin situation. Att tala om sådana känslor är inte enkelt och de allra flesta av oss väljer noga de personer som vi vänder oss till vid dessa tillfällen. Ofta behöver vi ett ickedömande bemötande då den strängaste domaren redan bor i oss och har gjort länge. Ibland kan det vara svårt och faktiskt orimligt för närstående att hitta det förhållningssättet.

Kort vill jag säga att du i samtal med personen ska utgå från att hen vet. Hopp är också en fin gåva att ge. Ge personen en bild av en möjlig framtid. Hur tänker du om det jag skrivit?

Jag hoppas att du får fler svar här inne av de som har erfaranhet och som funnit sätt som varit hjälpsamma för dem själva och för dem som druckit.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Medmänniskor!

Ramlade ner igen i min nya relation,kanske för att jag inte fick laga exets mående som just nu är uselt.
Skulle istället laga min nya bekantskap som hade en dålig dag.
Kände mönstret,men kunde inte stoppa det och tog till slut mitt pick och pack och for hem.En timeout som var helt nödvändig men som skrämde upp honom lite då han förstås inte förstod ett skvatt.
Men tur som är så har jag hittat mig en förståndig man som förstår utan att så hemskt mycket sägs.
Jag gjorde iaf mitt bästa för att förklara vad som skett inne i mig och vad det beror på och att jag vägrar ramla in i den rollen igen av stöttare och hjälpare i alla möjliga situationer som inte ens behöver en stöttare och hjälpare.Jag blev bara så ställd och klev rakt in i detta utan att passera Stopp först.
Tack Ullabulla för att du ibland har hjärnan med dig och kan se vad du håller på med..

Tror din reflektion är 100% korrekt. Det är inte bara vi som missbrukare som är sjuka utan även du/ni i vår omgivning. Missbrukare drar ju även närstående ned i träsket. Du gör helt rätt i att leva och att ta tillbaka ditt eget liv. Du har hittat rätt väg.

att läsa.Det var så nyss jag var där själv men är ändå en sån befrielse att se att andra kan ha samma resa.
Men visst är den tung oändlig och utan slut ibland.
Och sen plötsligt glimtar det till och man har vaskat fram ett litet guldkorn inne i en själv som man sen länge glömt fanns där.
Lycka till och stå fast vid dig själv nu Trojja