Senaste kommentarerna i forumet

Din man saknar ju insikt om sina problem. Ser man inte sina problem behöver man ingen hjälp.

Tack och kram till er för era svar! Att jag själv kommit till insikt om att jag är medberoende har öppnat dörren för mitt liv känns det som. Nu har jag fokus på mig själv och egna problem. Jag hoppas att även sambon ska fatta att han har problem. Helgen hittills har varit bra, han drack lite på kvällen igår men blev inte full. Och idag har jag själv åkt och handlat det som behövs när han plötsligt kommit på något vi behöver innan systemet stänger...:) känns bra för mig själv. Kanske kan han själv förstå hur dumt det är någon gång. Jag förstår vad du menar Magnus och att det är svårt men det finns ju så mycket hjälp att få om man vill. Skönt Ulla-bulla att det går så bra för dig nu! Det ger hopp! Jag tänker att jag ska väl inte sluta existera för ett förhållandes skull, då är det ju inget förhållande!

samma här.Gick tidigare tre år i terapi för en massa trams och feltänk jag hade för mig.Vi kom väl en liten bit på väg.Men nu för några månader sen när jag började i terapi för medberoende har underverk skett.Att jobba med själva medberoendet tror jag gör hur mycket som helst både för den som agerar medberoende och kanske också för förhållandet om man har tur.Men nu pratar jag i egen sak här och vet ju inget om dig och vad du har för jobbigheter med dig själv.

Alkoholism är en svår sjukdom. Anledningen till ilska är ångest och att han vet att han har gjort fel men ångesten är stark. Han kan inte bryta och för att döva ångesten tar man till a. Den enda positiva saken med a är att den temporärt botar ångesten eller rättare sagt skjuter ångesten framför sig som en plog dmed snö där plogbladet är gjort av glas och det står sprit på. Vill inte du ska tro jag rättfärdigar hans drickande men ger en bild från andracsidan. Kramar från mig.

Tack för svaret!:) jo, jag börjar bli medveten om det nu efter att ha läst mycket både här i detta forum och på andra sidor. Jag tänker att jag ska börja tänka på mig själv i första hand och känna vad jag vill och tycker och prioritera mig själv nu. Jag förstår varför jag är medberoende, har gått i terapi tidigare men inte förstått att det är medberoende jag är. Jag har köpt en bok som heter fri från oro,ångest och fobier som jag skall ägna mig åt i helgen och inte dricka ens en folköl för då sviker jag ju mina värderingar. Jag ska se om jag vågar säga det om arbetsgivaren...han blev jättearg när jag pratade med hans pappa för hela hans släkt känner ju till problemen.....jag antar att han bara ville ha ett enkelt liv med mig utanför alla andra då han trodde att han skulle kunna få supa som han ville....

för att hämta inkassobrevet och lite andra pinaler.
Han ser så sliten ut och darrade som ett asplöv trots en förmodligen nykter gårdag.
Jaja,sist jag kollade så är han ju skyldig till sitt eget mående.

Medberoende skulle det stå i ämnesraden :)

Din kille anser sig inte ha problem med att dricka och dricka för mycket. Din chans att hjälpa honom är liten eftersom han anser sig inte behöva hjälp. Gå in på riskbruk.se och kolla så kommer du upptäcka det du redan vet. Han är i riskzon för missbruk och har nu ett kemiskt beroende. Han måste själv komma till insikt. Jag skulle nog säga till honom att du skulle prata med hans arbetsgivare eftersom han inte borde vara fullt nykter på måndagar. Han kommer säkert bli skitarg men det skulle jag testa.

på din behandlingsvecka.
Som alla andra härinne som kommit en liten bit på väg så säger jag samma sak,det går att må bättre.
Fram och tillbaka och hit och dit,men nånstans inne i en så börjar ett friskt frö att gro och ger man det näring så fortsätter det att växa.

Jo det är ju det egentligen.Att man reagerar som medmänniska och försöker få en man bryr sig om att fatta läget.Och så gör de inte det.Då måste man ju försöka lite till och lite till.
In absurdum..

I alla fall så har exet i samtal med dottern igår påpekat att läget ju inte är så allvarligt :) Han kan bara inte låta bli att sluta dricka när han väl börjar.
Herreminje,hans världsuppfattning är han tämligen ensam om.Känns i alla fall fortfarande lugnt och skönt i själen.Fick kravbrev på min adress i hans namn idag.
Grej efter grej efter grej..
Själv så styr jag upp fler och fler saker i mitt liv så att de börjar kännas riktigt ok.Mitt vardagsliv flyter på bättre och bättre.
Jag planerar fritiden med mer innehåll och med fokus på vad jag tycker om.
Var ska detta sluta,ska jag tom må riktigt bra i slutändan?

Bra du beskriver det! Medberoende är i mina ögon en alldeles normal mänsklig reaktion på onormala förhållanden. Fast när man har släpat in den där stackaren X antal gånger under X antal år... Tja det är väl där vi befinner oss nu. Hoppet finns ju alltid att han kravlar sig åt sidan själv. Det där d-ävla hoppet som man kan bli tokig på ibland...

Det är väl ok fast lite extra jobbigt just nu. Vi bor fortfarande isär men har haft ett bra samarbete när det gäller det praktiska. Vi har pratat och även kunnat skämta och skratta tillsammans i telefon. Vi visar varandra stor hänsyn och djupt i mig började hoppet på att det nog ordnar sig växa sig starkare. Dumt av mig att vara så snabb att hoppas... Härom kvällen ringde jag två gånger och skickade två sms utan att få svar(vi behövde talas vid ang praktiska lösningar för nästkommande dag) Genast "vet" jag att han har tagit insomningatablett(er) tidigt på kvällen för att döva ångest, ensamhet, dåligt samvete.... (Jag vet att det inte är alkohol men den är ju bara utbytt till något annat att fly verkligheten och svåra känslor) Följande dag var jag alltså fly förbannad, ledsen och anklagande. Det är otroligt vilken ilska som bara väller upp! Dels på honom som har försatt oss/mig i detta och dels på mig själv som tillät mig att börja hoppas. Han sa att han inte hade tagit tabletter utan att hans telefon bara hade lågt batteri/inte fungerat. Fast egentligen spelar det ju mindre roll. Vad som är tråkigt är att all tillit är som bortblåst över en struntsak. Det är ju inte ett missat telefonsamtal det handlar om utan allt som varit. Jag vet ju det. Jag hoppas att jag får möjlighet och hjälp att komma från ilskan som jag har byggt upp pga hans missbruk under behandlingsveckan som är alldeles snart!

Ja, jag misstänker att han drack när jag gick och la mig. Jag förbereder mig nu för att klara helgen (idag drack han och hoppet borta igen) jag sa att om han tänker supa i helgen så kan han väl åka till en kompis, så slipper jag lida iaf...ja sa han så vi får se hur det går. Jag slåss mot mina känslor att ta ansvar för honom men det är väl ändå inte min uppgift!?

Hej Flupp, och välkommen till forumet! Du och din fru ska bli särbos och du känner en dubbelhet kring det som händer er samtidigt har du svårt att vara kvar i det som det är nu. Det låter klokt att du funderar över egna gränser och hur du vill ha det i ditt liv. Fortsätt gärna skriva och läsa här på forumet, hoppas det kan vara till någon hjälp för dig. / Rosette Alkoholhjälpen

Hoppas att han inte smygdrickrer bara.

Har själv valt att vara helvit sen i augusti för att orka med situationen. Alkohol/droger är för mig oviktigt, jag klarar mig utan.
Inser att jag dragit på mig offerkoftan egentligen, för vi båda har problem och båda del i varandras problem. Fast jag väljer aktivt att slippa se henne.
Jag vill inte se när hon dricker längre. Det gör för ont i mig.
Har nog med livserfarenhet för att inse att ibland måste man vända ryggen till, för att ta tillvara på vad som finns kvar.
Tyvärr är det logik, och känslorna gör att det kommer fortsätta göra ont.
Hon har inte flyttat än.Bodelningen är inte klar. Men vinet .. finns där och påminner mig varför jag vill att hon flyttar.
Gissar att jag bara ser början på uppförsbacken..

I början kommer du kanske att lida mycket.Av att inte få vara nära,kunna kontrollera osv.
Men du har börjat en lång resa mot eget tillfrisknande om du vill låta dig själv göra det.
Att du försöker kontrollera ett missbruk gör att du håller fast både henne och dig själv i nån sorts inbillad kontroll.Du att du vet hur mycket hon dricker och hon att hon antagligen fortsätter dricka och skyller en del av problemet med det på dig.
Dvs att du är orsaken till att hon behöver sitt vin.När hon nu flyttar så skulle jag tro att hennes drickande ökar,men det är ju svårt att sia om nu.Då slipper du den skuldbördan att du ev har orsakat hennes mående.Läs skriv och begrunda,det har gjort underverk för mig och min egen acceptans av läget.

Jag har själv i 20 år varit medveten om problemet med min sambos drickande.
Men först när han lättade ankar och flyttade till vår stuga så började mitt arbete med mig själv på allvar.Följ gärna min tråd och se om något liknar er historia.Idag mår jag förhållandevis bra,men dessa 9 månader har bitvis varit riktigt riktigt tunga.Dels pga hans eskalerande alkoholmissbruk men också för de problem jag burit på själv och sluppit ta itu med så länge han stod för de i mina ögon största problemen.

Igår pratade vi och det kändes bra. Han sa att han inte tycker det är några problem att han tar fyra öl efter jobbet. Jag sa det är ju aldrig fyra och egentligen är det hur du blir av alkoholen som är problemet. Han drack inget igår så länge jag var vaken.Så skönt!! Vi tar en dag i taget och utmaningen nu är att vi ska hitta på nåt kul att göra till helgen.(utan alkohol)

Hej hallå!

Hur går det?

/MåBättre

är inte så lätt.Men idag beskrev jag för en arbetskamrat det såhär:Om du har en son som bestämt sig för att lägga sig mitt på vägen och vänta tills han blir överkörd. Så ska du stå och se på och tycka att,men o så dumt.
Men det är ju hans val hans beslut och sen gå vidare förbi din son med lite uppmuntrande tillrop.
Mammsen finns här om du vill kliva in till vägrenen och surra en stund.
Men du får inte fysiskt gå ut mitt i vägen och slita med dig ditt barn.
Hur många föräldrar skulle klara det undrar jag?

Har jag varit.Fick samtal av dottern som pratat med honom på morgonen.Han var dålig och ledsen.Men nu måste du ju pappa-det här går ju inte!
Jo ja det är sant,jag måste ju försöka. Dvs bubbel blabbel och inget konkret som vanligt.
Och första timmarna lät jag det bara rinna av mig.Sen kommer det,de fysiska symptomen på att jag egentligen hindrar mig själv på att agera,ringa åka ner eller på nåt sätt göra något.Men jag står emot utan alltför mycket mothugg från mig själv.

Framför allt börjar jag känna ett avstånd.
Jag vill verkligen inte att han ska ringa upp nu och säga att: Snälla kan vi försöka,jag går under av det här och vill ha dig vid min sida.

Det är helt nytt för mig och jag tror att känslan verkligen är äkta.
Förr kunde jag proppa mitt huvud fullt av förnuft och hålla kvar det där med hjälp av tankar en dag eller två,sen sipprade förnuftet ut nånstans genom öronen och in kom då känslorna som "tvingade" mig att agera.

Nu verkar förnuft och känsla börja vara kompisar :)

Min kväll kommer inte att vara bekymmersfri,det vet jag.
Hans lidande är fortfarande mitt lidande trots att det är så meningslöst.
Men jag är glad åt de små segrar jag ändå gör över mig själv och hoppas komma längre och längre på mitt avståndstagande beteende.

Tack, Bergslagen! Har nämnt det i förbifarten innan men ska definitivt prata med honom om det mer ordentligt.

Blir sååå förbannad!!!! Jä**a skit! Är så trött på detta! Vi är värda mer !

Tack för svaret! Jag ska fråga igen, och höra om han nu förstår att han har problem. De gånger jag frågat tidigare så svarar han att han inte har några problem, eftersom han dricker så mycket mindre nu än tidigare och dessutom slutat med droger.. och jag har tänkt att jag ger honom lite mer tid..men orkar inte hur länge som helst. Jag håller mig undan nu när han dricker och gör sånt som jag gillar. Jag har också bestämt mig för att inte leka mamma. Utan han får ta ansvar för sitt liv nu.

Känner igen mig i din mans drickande. Jag drack mest helger men drack tidigt tills jag däckade. Försök att sätta er ned när han är nykter. Säg som det är att han missbrukar a och behöver hjälp. Han behöver hjälp, och du med för ditt medberoende. Se hur han reagerar. Säger han att han inte harbproblem blir det jobbigare men inte oövervinnerligt