Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra att du hittat forumet. Det har varit det bästa stödet för mig och många andra. Den där förnekelsefasen är så svår att förstå. Hur full min sambo än var så sa han alltid nej när jag frågade om han druckit. Däremot var han medveten om problemet när han var nykter.

Jag tror tyvärr inte det finns så mycket du kan göra om han inte vill sluta dricka för sin egen skull. Det finns hjälp att få den dagen han inser att han behöver det. Om den dagen kommer. Min sambo kunde också dricka och bli påverkad trots antabus. Att den som dricker acceptetat att den är sjuk tror jag är en grundförutsättning för att en förändring ska vara möjlig. Jag har lagt mycket energi på att hata alkoholen. När man ser hur många liv och familjer den förstör undrar man hur den kan vara laglig...

Det viktigaste är att till slut flytta fokus till sig själv och fundera över vilket liv du vill leva. Att acceptera att jag inte kunde påverka min sambos drickande gav mig ro. Jag behövde inte leta flaskor, lukta, vakta och kontrollera längre. Inget jag gjorde spelade någon roll..
Han valde själv att söka hjälp och på den vägen är vi nu .

Du är inte ensam även om du känner dig ensam. I forumet finns många i din situation. Vissa har lämnat och andra är kvar.
Ta hand om dig och barnet

Ja de är verkligen svårt. Har läst så många böcker och föreläsningar och sugit åt mig allt om alkoholism men det finns så lite om just den typen min sambo är. Eller hur man kan göra när alkoholisten inte ens erkänner för sig själv... Utan nekar så hårt till allt. Hade känts mycket bättre om han hade kunnat erkänna. Då hade vi haft nöt att jobba med. Som de är nu så ser jag de, bekanta kanske ser de ibland men istället för att ta konflikten "Hur kan jag ens påstå nåt så sjukt. Han druckit? Nä vet du vad! Jag måste va skadad i huvet som påstår de.." Så blundar jag. Han har ett välbetalt jobb , inga skulder, inga spel problem eller så alls. En fin yta alltså och den har han Hållt i många år. De är som sagt vara de närmaste bekanta som fattat att han är berusad och undrar lite varför han förnekar de... Han har gått på antabus. Tre gånger i veckan. Jag tjatade o till slut hotade jag med att lämna om han inte tog antabus då fick han de utskrivet av en läkare fast han tog de bara för att jag tjatade inte för att han har problem sa han. Så blev allt bra en stund o vi slutade med antabus och så brakade de igen och igen och igen och jag hotade igen med att lämna. Då fanns de några tabletter antabus kvar i burken som han tagit nu i nån vecka. Men grejen är den att han tog en tablett i onsdags men är helt hundra på att han var berusad igår. Hur nu de hänger ihop... Han blir berusad på väldigt lite tror jag men man ska ju inte ens kunna dricka en droppe utan att må dåligt när man äter antabus trodde jag.
Iaf så vägrar han få mer antabus utskrivet.
Han är världens bästa och pålitliga när han är nykter. Jag hatar alkoholen! Fy vad den förstör.
Iafman hör så sällan talas om denna typ som förnekar alkoholen till varje pris...

Så han förnekar att han dricker alls..
Svåraste typen..jag har aldrig förnekat..
Men känner en som har gjort det...
Det slutar på gatan..
Antabus annars kan du hälsa hem..

I snart sex år har jag levt med en alkoholist. Vi har nyligen fått ett barn. Nör vi träffades så höll han på att behandlas för sitt missbruk. Naiv som jag var (och är) så tänkte jag att han skulle klara det och att jag kunde hjälpa.
Trodde han blev ren men har nu insett att han aldrig varit den från sitt missbruk. Han har bara lyckta dölja de bra.
Jag vet att han dricker ibland, kan se direkt på hans ögon, tonläge eller rörelser om han druckit. Har hittat ölburkar i garaget. Han har varit full på middagar med bekanta och jag har skämts så mycket för hans beteende. Han har aldrig tidigare varit elak men nu sista gångerna har han börjat säga elaka saker och varit väldigt spydig mot mig. Han har aldrig slagits men gått på fysiskt liksom knuffats lite och Hållt fast mig nån gång.
Det absolut största problemet är att han förnekar att han dricker alls. Han säger att han är nykterist sen flera år tillbaka. Även om han flera gånger varit påtagligt berusad även om även bekanta mörkt detta och även om jag hittat tomma ölburkar gömda så förnekar han helt helt helt. Jag skulle kunna komma på honom med att halsa öl men han skulle förneka det ändå. De är så sjukt för de är så uppenbart ibland att han är berusad ju. Han kan vingla men frågar jag om hn druckit så blir han fruktansvärt sur och arg och beskyller istället mig för en massa saker och skriker arr han minsann inte druckit på flera år.
Alltså Gud vet inte varflr jag skriver här är desperat. Gpr sönder. Jag borde lämna honom. Speciellt eftersom vi nu har ett litet barn och denne ska knte behöva växa upp i detta. Men dum som jag är så tror jag alltid att de car sista gången..eller så blundar jag. Fan vad man är idiot! Han kommer aldrig erkänna att han Dricker trots att det är uppenbart, därför är de så svårt att ens ta upp ämnet med honom utan att starta ett vörldskrig. Älskar honom. Den nyktra mannen han är men hatar honom när han är berusad. Å kan inte första att han kan blåneka så fruktansvärt hårt de är så sjukt. Känner mig ensammast i världen. Nån som varit med om samma och lyckats fp honom att förstå eller som fått lämna?

Jag är nu hos vänner och mår relativt bra med att jag fått prata av mig. Man måste inte isolera sig eller bära en annan människas skuld. De har peppat mig mycket och förstår varför jag tar ut skiljsmässa. Ingen ens frågade om jag tänkte ge honom en ny chans. De känner mig, vet min bakgrund och vet att jag valt rätt, utan tvekan. DET får mig nästan att gråta av både tacksamhet men också av kärlek. Ens sanna vänner och familj stöttar en och finns där när det är tufft. Ingen vet på jobbet men det avslöjar jag inte förrän skiljsmässan och bodelningen är klar. Min man har en jobbarkompis fru på mitt jobb. Här kommer jag att skydda honom, inte säga annat än att vi skiljer oss för att vi inser att vi inte passar ihop. Det kan jag bjuda på, det kostar inget känslomässigt eller utifrån stolhets faktorn för min del. Hoppas ni andra får en bra helg. :)

Jo min man går sedan 1 år tillbaka å tar antabus och går även å pratar i grupp 1g/v,men det har väll hänt att han hoppat över ca 5-6 g å druckit lite en kväll.Å jag är jättestolt över honom för att han har viljan å styrkan.Men de gånger han druckit under detta år så har han ändå smugit å smugglat med det, å för mig r oärligheten ett större svek än drickandet.Men dessa lögner finns fortfarande i många andra situationer i vår vardag.Jag känner å vet att jag inte kan lita på min man, han är så van vid att ljuga å dölja.Jag vet inte? Är det någon annan här som känner lika dant?

Hej igen.
Har funderat, finns verkligen den man man drömmer om där ute någonstans? Nästa intill helnykterist,ekonomisk men ej snål,snäll omtänksam, ärlig,pålitlig? Om han finns å kan göra så man blir sådär lycklig som man drömmer om.Varför är det då så svårt att lämna det man har trotts kärleken finns så är ju inte lyckan där?

Hej,
Vet inte om du kanske läst i min tråd, men jag och min man har också varit ihop i väldigt många år. Men jag har kommit till en gräns nu då det har tagit stopp totalt. Sedan jag tog upp att jag inte ville leva såhär längre för några månader sedan har han varit nykter, men jag tror det är kört ändå. vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det 'r så mycket som är förstört på grund av hans drickande i alla år. Känner att jag verkligen måste tänka på mig själv nu för en gång skull. Det går inte längre att köra över mina egna känslor.
Kram

Åh så jobbigt för dig. Vad säger din pappa? Kan han prata allvar med henne eller finns det någon annan vuxen som din mamma lyssnar på. Syskon??
Jag tycker inte du ska bära detta själv absolut inte. På din skola finns skolsköterska och psykolog eller kanske någon lärare som du har förtroende för. Du behöver någon att prata med och få stöd i detta. De har tystnadsplikt så det är lugnt!! Be om råd gå och prata av dig!! Var inte själv kanske finns det någon annan du kan prata med. En kompis ???
Din mamma behöver hjälp och framförallt hjälp att inse att hon är farligt ute.
Mitt råd är att du pratar med någon så fort du kan. Lycka till. Kram

Om du läser andras trådar så kommer du snabbt tyvärr inse att det nästan är omöjligt att få någon sluta dricka. Detta pga att man själv måste inse att man har ptoblem och man måste själv vilja sluta. Vill inte släcka hoppet för dig men jag kan inte heller ljuga. Kolla länken om din mamma ligger i riskzonen.
http://riddargatan1.se/audit/riskbruk

Förstår dig. Jobbar som lärare och träffar på en del ungdomar som har samma känslor som du.

Min man har ett återkommande smygdrickande. Förr blev han mycket elak och arrogant men då jag insisterade på skilsmässa övertygade han mig att det inte skulle fortsätta. Han fortsätter dock att dricka när han är ensam och tror att jag inte märker något.För 3 veckor sen kunde jag inte vara tyst längre och frustration kom ur mig då. Han menade då att han inte varit elak och arrogant och därför håll sitt löfte!!?? Efter ytterligare diskussion så lovar han att det inte ska fortsätta och så idag när jag trott att han hållt sitt löfte upptäcker jag nu ikväll när han inte är hemma har gjort slut på 1 liter vodka och 1 liter whisky. Älskar honom men jag orkar inte leva med detta smussel, lögner och att ständigt bli besviken arg och ledsen. I ett äktenskap ska väl ändå bestå av tillit och förtroende? Orkar inte längre ska jag verkligen ge upp efter 26 år tillsammans?

Luften var lätt att andas och jag såg alla möjligheter som fanns för mig.Jag kände mig som en liten flicka som tittar runt och förundras över allt som finns i världen.Jag fattar ju att jag kommer att landa på fötterna igen.Men jag var förvånad över att hans nej gav mig den känslan.Och som vanligt så gav han ett kryptiskt svar.

-Jag är inte i det läget att jag kan lova någon nånting.
Nähä och hur ska man tolka det,såklart att jag kunde ta tillbaka honom i särboskap på de grunderna.Men då har han varken lovat sig själv eller mig nånting och kan fortsätta precis som nu.Bara med den skillnaden att jag också får må dåligt på hans bekostnad.

Men nu känner jag att jag nådde fram i söndags.Vår kärlek var synlig för oss båda och just den stunden bejakade vi den och förstod att den fortfarande fanns där.
Men kärlek räcker inte i detta läge.Vi får kapsla in den känslan och ta nya steg var för sig.Förhoppningsvis så känner han ytterligare tyngden i att hans omgivning faller ifrån och att han måste agera nu,mer än vad han gjort hittills.

Han hade precis som min mamma lyckats dricka genom antabus utan alltför mycket krångel.Visserligen avstått antabus lördagen för att kunna dricka men druckit på torsdagen med antabus i kroppen.Han har också börjat ha en massa blåmärken och enligt mamma(definitivt ingen läkare) så kan det bero på att levern håller på att ha det tungt.Själv var hon full med blåmärken när hon åkte in på behandlingshem och hade inte slagit sig.

Nu ska Ullabulla ta till sig denna vetskap och känsla och gå vidare rakt fram utan att tveka!

Ja det känns rätt, och han har inte gett mig nån skuld än, skulle han vart påverkad hade han nog försökt gett mig det. Det är nog mest jag som velat fram o tillbaka om jag gör rätt.
jag tycker också det är galet att ens åka på nå sånt. Åker han o får en annan som är djurvakt så är jag i allafall inte ansvarig

Hej!

Du behöver få ut din dotter från hans hem och det omedelbart. Kan hon inte bo med dig så be en av dina vänner eller en kompis hon litar på att ta in henne. Förklara situationen för den som tar in henne tills vidare. Mycket kan hända och du vet att hon mår dåligt redan. Pappan är inte pålitlig i detta skede och ska inte ha ansvar för henne. Fixa det här idag, även om du inte tror du kan så kan du. Ring soc eller polisen och fråga vad du kan göra akut. Helgen kommer och den brukar vara värst, om han har ledigt då dvs.

Jag har varit 'din dotter' mest hela mitt liv. Jag försökte skydda min mamma, hon hade det ju så tufft, genom att ljuga och säga att -jag är ok mamma, var inte orolig. Likväl satt jag där med starka självmordstankar. Du är starkare än du tror men du är förtvivlad och det är en förlamande känsla som tar ifrån dig styrkan inom dig. Dottern kommer först, lägg allt annat åt sidan. Hon kan knorra när du fixar en lösning men kommer att inse att det är för hennes bästa och att det är temporärt. När du har agerat för hennes skull kommer du känna att du har kraft och makt att hitta lösningar till annat också. Resten tar du ett litet steg i taget. Tagga upp dig lite, var förbannad, ilskan ger dig energi att agera.

Sätt igång nu, du kan.

:)

Flygcert tack för att du delar med dig, när jag läser vad du skriver känner jag ny kraft att kämpa vidare. Just att du verkar ha känt samma känslor som jag att allt är hopplöst men ändå tagit dig vidare fast det har varit motigt o du inte trott att du ska klara det. Jag kände ändå lite hopp när du beskriver hur du haft det. Men jag har verkligen kört fast nu riktigt ordentligt o har nu så svårt att tro på något. Min dotter mår så fruktansvärt dåligt o hon bor med pappan fortfarande o hon känner att han nog inte vill ha henne där. Han hade druckit igår när jag var o hälsade på henne o jag kände av stämningen o att han var ifrågasättande mot henne när hon sa något. När jag kom dit var hon glad o vi kunde skratta men hon talade också om för mig att även om hon verkade glad ibland så var hon inte det o att humöret växlar hela tiden. Jag frågade hur det är o vi kom in på frågor om livet o döden. Mitt hjärta brister!! Hon sa att hon inte vill leva, kände ingen mening o tror inte det kan bli bättre. Men när jag frågade om hon ville dö så lät det väl inte riktigt så heller. Jag vet inte hur jag ska tackla det här o känner mig så skyldig för jag tog upp det här när hon ändå verkade må ganska ok. Det känns som allt jag säger o gör blir fel. Nu känns det som att alla andra problem som jag haft inte var någonting, det hade jag kunna stått ut med nara min älskade dotter kunde få må bra. Ska ringa imorgon o försöka få hjälp hur jag ska göra. Jag är så orolig o kan inte sova. Jag har inte haft en frånvarodag från jobbet under den här tiden men vet snart inte om jag klarar av det här längre, kommer nog få en kollaps snart o hur ska jag då kunna hjälpa min dotter. När man löser om depressioner så finns det ju de som tagit sig ur det fast allt verkar nattsvart. Det måste gå!!! Jag älskar henne så mycket !!
Tack Mt för att du stöttar mig o även tack till Tigern.

Nej, du gjorde helt rätt. Låt inte honom styra dig genom att ge dig skuldkänslor. Helt vansinnigt och idiotiskt och knäppt att han väljer så galet...

Idag kom personbeviset och imorgon måste jag plocka upp bank id för internet banken. På fredag drar jag till nästa län, där jag kommer ifrån, och ska på After Work med mina gamla arbetskompisar. Har nu bokat träffar så hela helgen är bokad. Jag ser till att hålla mig sysselsatt. Bara en av vännerna hittills vet om hur min situation ser ut. Jag har inte bestämt mig än om jag berättar för resten. Få se om jag orkar eller om jag helt enkelt vill uppleva lite glädje och uppskattning från andra. Denna helgen blir lättare än förra.

Kom hem idag och han hade redan hunnit före mig. Ser tecken på att han har godheten kvar i sig. Mannen min hade matat katterna för första gången sedan ultimatumet. Han kommer också ta hand om dem när jag är borta. Mig är han inte redo att prata eller träffa än. Du kan tänka dig skuldkänslorna jag har för att ha startat allt detta, även om jag vet att det var rätt för mig. Sov dock nästan hela natten och vaknade inte förrän fyra i morse, nästan ett rekord i detta hus nu mera. Jag är tacksam.

Mitt jobb är också vad jag överlever på. Idag kom min rektor och kommenterade en respons till en orolig och en aningen taggig förälder. Rektorn sa att jag hanterat det mycket bra, att jag varit saklig, tagit ansvar och troligtvis lugnat ner föräldern. Mina nya kollegor uppskattar också mitt arbete och undrar om jag kommer att stanna kvar hos dem i höst. Tänk om alla hade ett sånt bra nätverk och fick bekräftelse på detta viset. Jag har tur i oturen kan man nog säga!

Att skriva och få feedback härifrån är också en form av bekräftelse, så tack Ullabulla och alla ni andra...:)

Dessa saker håller varandra i handen hårt hårt. Han lurar inte bara dig utan sig själv. Behandling eller medicin kan vara en lösning om han vill. För han måste vilja själv.

Jag tror att smygandet med alkohol å den skam han egentligen känner för den har gjort att det påverkat hela hans vardag,så van vid att hitta på lögner, oro över ekonomin mm har gjort att han helt enkelt är inne i en så ond cirkel.Jag vet inte men någonstans måste han väll försökt dölja vad alkoholen kostat.

din ex-killes problenm? Problem som du inte kan eller bör eller skall lösa. Detta är något han måste fixa själv. Att tvinga folk in i behandling är ofta inte så lyckosamt eftersom förändringar kommer inifrån hjärtat och sinnet. Du har gjort det värsta, separerat. Låt tiden lösa resten. Mår du dåligt så sök samtalsstöd. Att bara ha någon som lyssnar utan att döma ger otroligt mycket.

Min första gång att jag skriver här! Jag är så glad att jag har tagit det här steget, det betyder mycket för mig. Jag har inte så mycket tid för för att skriva just nu men jag vill gärna dela med mig mina tankar, min erfarenhet som medberoende osv. Kort sagt är jag gift med en alkoholist för 15 år sen, Han är så kallad periodare, alltså är nykter några veckor och tar återfall när som helst, Det som är jobbigaste är att vara misstänksam hela tiden om precis allt. Till och med när mungiporna är nedåt, betyder det att han har druckit igen? Han sköter saker som vanlig, men för mig är bara lögn alltihopa!!! Vad ska jag göra? Jag känner mig så trött på allt!

Kan ALDRIG vara ett substitut för alkohol. Man "kickar" inte på antidepressiva och de ger inget rus. Långvarigt bruk av alkohol skadar serotoninproduktionen och då måste man behandla med antidepressiva. En del av oss har brist på serotonin och dricker för att kicka igång hjärnan. Då kan serotonin vara lösningen. Kommer från "den andra sidan" och vill bara säga till er medberoende: Ni har kontrollerat alkoholintaget under så lång tid, när den alkoholberoende då söker behandling, släpp kontrollen! Låt vederbörande få den hjälp de behöver och de mediciner de behöver. Sluta göra den alkoholberoende till ett projekt. Ni är inte ansvariga längre och egentligen var det ju aldrig ert ansvar! Koncentrera er på ert eget tillfrisknande...kärlek kräver att man släpper taget och hoppas på det bästa...

Inga avlopp tillåtes och så kastar du bort nyckeln.Tillåt ingen krackelering än på ett tag,tids nog kommer den också.
Lycka till!!

Här om dagen satte jag ett lite svårt beslut, det är så att mannen ska iväg på en dag/natts resa med kollegor och det är bara rejäla fester, och inte nåt som innefattar arbete
efter han sagt han vill söka hjälp, ta antabus anser jag att han inte bör åka. Men eftersom vi inte är ett par mm så kan jag inte göra någe. Det är upp till han. Nu bor han inte själv utan har ett djur där hemma. Jag sa först att om han åker kan jag vara med lilla djuret över natten. Jag känt att det är nåt jag inte mår bra av o det hela insåg jag igår o det va att jag kan ju i te ställa upp när det handlar om att mannen ska iväg och festa. Jag vill inte ställa upp, och sa det till han igår. Jag sa att hade det handlat om att han ska iväg ang nån annan situation så visst, men INTE för han ska iväg o festa. Vad tycker ni? Är jag taskig eller? Det finns e andra som sagt de ka ställa upp.
Jag känner i allafall att det känns fel att ställa upp pga denna gång

Igår, när min man jobbade natt, kunde jag inte låta bli att gå in i hans rum och läsa av vad hans flaskor hade att säga. Faktiskt inte för att mata en falsk förhoppning om att han inte rört dem, men som en bekräftelse att jag inte inbillat mig allt det här. Eller att jag misstolkat hur mycket han egentligen dricker. Tänker att jag har förstorat detta hos mig själv eftersom jag är nykterist. Lustigt nog känns det tryggt att gå tillbaka till mina anteckningar med datum då han druckit och hur mycket av vilken sort. Tryggt att liksom se sin bekräftelse i tomglasen. Jag känner mig mer och mer stärkt i att jag gör rätt att skilja mig.

Jag känner empati och medlidande för hans dilemma och ångest. Han har inte bett om allt det här. För någon vecka sedan var han lyckligt gift och livet lekte. Nu är han arg och sedan konfrontationen har han inte sagt ett enda ord till mig. 15 ord via mail och sms som svar på direkta frågor angående praktiska saker, det har jag fått. Men jag begär ingenting mer just nu. Väntar på mitt personbevis så vi kan skicka in skiljsmässopapprena. Sedan blir det en väntetid och han kan börja leta efter ny bostad.

Själv är jag rädd för ett sånt stort åtagande, att äga ett stort ställe alldeles själv och ha dubbla kostnader. Men det ger också en viss trygghet, vissa val för mig. Ansvar men med frihet liksom. Jag stålsätter mig för hur tomt huset kommer se ut. De flesta möbler är hans. Tänker att nu kan jag måla de rum vi inte hann innan vi flyttade in, måla och sedan välja egna möbler med tiden. Eller, med tiden, sälja detta hus och hitta ett annat. Det hör till projekt som ligger några år framåt. Så jag kan väl säga att jag har en sorts långtidsplan också...:)