Senaste kommentarerna i forumet

Igår, när min man jobbade natt, kunde jag inte låta bli att gå in i hans rum och läsa av vad hans flaskor hade att säga. Faktiskt inte för att mata en falsk förhoppning om att han inte rört dem, men som en bekräftelse att jag inte inbillat mig allt det här. Eller att jag misstolkat hur mycket han egentligen dricker. Tänker att jag har förstorat detta hos mig själv eftersom jag är nykterist. Lustigt nog känns det tryggt att gå tillbaka till mina anteckningar med datum då han druckit och hur mycket av vilken sort. Tryggt att liksom se sin bekräftelse i tomglasen. Jag känner mig mer och mer stärkt i att jag gör rätt att skilja mig.

Jag känner empati och medlidande för hans dilemma och ångest. Han har inte bett om allt det här. För någon vecka sedan var han lyckligt gift och livet lekte. Nu är han arg och sedan konfrontationen har han inte sagt ett enda ord till mig. 15 ord via mail och sms som svar på direkta frågor angående praktiska saker, det har jag fått. Men jag begär ingenting mer just nu. Väntar på mitt personbevis så vi kan skicka in skiljsmässopapprena. Sedan blir det en väntetid och han kan börja leta efter ny bostad.

Själv är jag rädd för ett sånt stort åtagande, att äga ett stort ställe alldeles själv och ha dubbla kostnader. Men det ger också en viss trygghet, vissa val för mig. Ansvar men med frihet liksom. Jag stålsätter mig för hur tomt huset kommer se ut. De flesta möbler är hans. Tänker att nu kan jag måla de rum vi inte hann innan vi flyttade in, måla och sedan välja egna möbler med tiden. Eller, med tiden, sälja detta hus och hitta ett annat. Det hör till projekt som ligger några år framåt. Så jag kan väl säga att jag har en sorts långtidsplan också...:)

Hej Ullabulla!
Nu kan du verkligen tillåta dig själv att gå vidare med ditt liv. Din sista tråd var ju att du ville ha ett ja eller nej från honom. Ta små steg framåt och satsa på dig själv. Vi har tuffa dagar framför oss men om man kikar mellan det jobbiga så ser man ljuset. Som att se hur solen skiner genom ett mörker och dag för dag blir det ljusare. Det är inte slutet på någonting fint. Det är slutet på den långa kalla och mörka årstiden för dig. Våren är här med hoppet. :)

det kommer att bli bättre också för dig, Tänk hur lång tid du levt "i mörker" - det vänder inte i en handvändning men du kommer att hitta tillbaka till ljuset du också.
Kram, kram - ge dig tiden du behöver! / mt

säger antagligen alldeles rätt. Läser lite bakåt i din tråd och tänker: Så stor kärlek, så stor smärta. Så ödmjukt och ärligt du skrivit. Fy tusan för missbrukets kraft.
Vilken process du gått, och går igenom. Önskar dig en skön, fri dag! Kram, kram / mt

Han är inte beredd att lova någon någonting.Och det känns uppriktigt sagt skönt.Det här är den enkla vägen som inte kräver uppoffringar från något håll.Och kanske den rätta.
Dessutom säger min magkänsla mig att han inte var 100% nykter...

Izzy, jag känner så väl igen mig - ensamheten, trots att den är skön på många sätt så är det just ensamt... Och innan man vet att allt med ekonomi, lån, bodelning osv är löst så är det kämpigt!!! Men håll ut - det blir inte bättre av att gå tillbaka, tänk på vad som fick dig att lämna! Jag kände ibland att jag skulelkunna sk*ta i alla saker! när jag väl flyttat så kändes inte grejerna så viktiga! mejat fick rådet av många att inte ge mig! eftersom det blir så kostsamt att köpa nytt och dessutom att jag ev skulle ångra mig när det var för sent. Idag är jag extremt glad att jag tog det som var mitt, delade mycket av det som varit gemensamt och fick pengar för resten. Det var en oerhört kämpig tid: från att jag flyttade tills vi hade skrivit på bodelningspapper tog 6 månader. Det kändes som tio år, men jag är väldigt glad att jag höll ut, trots att det som sagt var så himla jobbigt. - men ge dig inte! Det kommer bli bättre!!!!

Jag var trött länge också - jag trodde nog att när jag väl flyttade så skulle det bli så himla bra, mejat gick in i totalt mörker. Jag var sjukskriven i flera månader, gick på samtal 1-2 ggr per vecka, tvingade mig att gå promenader, men tillät mig att gråta mycket. Och efter några månader började det kännas bättre! Du kommer också må bättre, håll ut!
Kramar

och sitter här nu och väntar på ett svar.Jag bad honom släppa taget om mig så att jag kunde gå vidare.Pga min kärlek(och medberoende) så har jag så otroligt svårt att gå då det ändå finns mycket kärlek kvar från oss båda.Han kunde inte släppa mig sa han,får jag tänka till Tisdag(läs idag) Vi har nu pratat igen och jag har upprepat mina krav på 100% nykterhet och framför allt 100 % ärlighet.

Återfall kan komma,men om jag då får det meddelat så kan jag ta ställning varje gång.Jag har i min tur lovat att resan mot nykterhet och vilka verktyg han väljer är hans och enbart hans att ta.Det kanske också blir ett nej och då får jag äntligen ro att fortsätta min väg.Jag är fullt medveten om att allt han gjort de senaste åren ger mig all rätt att välja min väg utan honom.Men jag kan inte.Inte utan hans ok och medvetenhet att det är det jag kommer att göra.Det sista samtalet återstår och jag känner redan en frid över att få slut på detta limbo jag befunnit mig i så länge.

Ville bara berätta för er som har det som mig att det är fortfarande tungt, givetvis, men jag kan fokusera på mina planer och ta dem steg för steg. Jag har mina nära och kära och kommer besöka många av dem på helgerna för att påminna mig om hur jag är när jag mår bra. Det ger honom lite egen tid också. Det är jobbigt när man stänger in sig i var sin kammare just för att undvika varandra. Ändå känner jag mig mycket bättre. Vi kan inte prata, allra minst om alkohol, men det praktiska löser vi via epost. Jag kommer att fixa detta...:)

Hej!

Jag har skummat igenom det du skriver, tyvärr måste jag jobba om en stund men ville ändå berätta att jag har kommit så pass långt i processen att jag ska skilja mig. Jag visste inte heller hur jag skulle göra med ekonomin, lån osv. så jag ringde upp banken och sa som det var, dvs att mannen och jag skulle gå skilda vägar och undrade vilka val vi hade med lån. De är enormt hjälpsamma. Ha bara din information, lån nummer och ev. koder för att prata med dem så kan de besvara mycket på telefon.

Sedan kan du prata med familjerådgivare om stegen till separation och annat. När man väl har en plan kan man ta ett litet steg i taget. Din man kan inte vägra att skilja sig och han kan inte vägra en bofördelning och annat. Sedan har du bättre förståelse och insikt till vad för ekonomi du egentligen har och vilka möjligheter som finns för dig och din dotter. Lycka till! :)

Så otroligt trött o sliten!! Vet inte vart jag ska börja. Vi måste göra upp hur vi ska göra med huset, jag har grejer kvar men jag orkar inte hämta. Min dotter bor fortfarande med honom o hon mår inte bra men hon får hjälp men det verkar inte bli nå bättre än iallafall fall. Usch nu är allt bara så där motigt igen o jag ser ingen ljusning. Här sitter jag nu i min lägenhet som jag ville men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig. Jag känner mig så orkeslös o vill bara sova men jag blir inget piggare för det. Du frågade mig förut Kaejlo om jag inte har en dotter till o det har jag o hon är några år äldre o flyttade hemifrån för några år sen. Hon går i skola i en annan stad.

Om OM och kanske när det händer att det blir återfall. Hurnkommer du reagera då? Den frågan måste du ha ett klart svar på. Tror på ge människor en chans men inte på bekostnad av ens eget och dina barns välmående.

Vill inte strö dalt i såren men att få en person som dricker att sluta genom övertalning är nästan lönnlöst. Vill man inte sluta eller inser att man har problem, ja då har man ju inget att bota. Låter hemskt kanske. Det är dags att du börjar tänka på dig och dina barn.

Vad bra av dig att du kontaktat hans släkt så att du inte är ensam i detta. Du har verkligen gjort allt och lite till. Tyvärr tror jag du måste acceptera att det inte finns mer du kan göra för honom. En otroligt sorglig insikt, men för mig var den också befriande. Hoppas för er skull att han anser att han är sjuk och behöver hjälp. På egen hand tror jag det är svårt att ta sig ur ett missbruk.
Om den dagen han vill det så finns det hjälp att får.

Ta hand om dig och barnen.

Så kom ett beslut från min man. Han är arg på mig men tänker inte sätt käppar i hjulet för mig. Nu kan jag följa planen steg för steg...

Tack för ditt svar. Nej, jag orkar inte med en omgång till med professionell hjälp. Det hjälpte inte mig första gången. Jag har alla svar och vet vad jag borde göra. Det är känslorna som får mig att skriva och ventilera. Jag vet att jag inte kan ställa krav på min man. Jag vet att jag inte kan ändra, hota eller bota honom. Jag vet att jag måste fatta alla beslut som en enskild person. Jag vet att jag redan förlorat till spriten. Vetskap gör det dock inte lättare att agera. Alla steg tar ändå sin tid. Jag har skickat efter personbevis, jag har snackat med bankerna och jag har den sunda checklistan nedskriven. Jag inser att jag måste sälja huset och inser att jag får ta en ekonomisk förlust likväl en känslomässig sådan. Jag bockar av listan vart efter det går. Helgerna kommer jag spendera med olika vänner och tillåta mig att vara glad igen.

Jag vet också att jag överlever det här, och en dag utan att vara ledsen eller arg. Jag älskar varenda en av de jag inte längre knyter an till i min egen familj men jag vet att jag mår bättre utan dem i mitt liv. De går kvar i sin ångest men jag har klarat mig. Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en som överlever och blir starkare med tiden så länge jag gör vad som känns rätt för mig. Jag är på väg dit steg för steg. När han inte längre delar mitt liv, då tar jag itu med sorg arbetet och läkandets process. För jag kommer läka och ta lärdom från allt detta och gå vidare. :)

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Nu är det tredje försöket att klara och sluta på egen hand för min sambo. För tredje gången bad jag anhöriga komma hem till oss för att prata vett i honom. Själv är jag likgiltig efter alla dessa år och undrar om jag någonsin ska kunna lita på honom igen...om han väljer att sluta dricka. Undra om han någonsin ska söka proffesionell hjälp för det behövs, problemet är att han inte kan se sig själv som nykter alkoholist. Nu drar jag efter sista halmstrået och hoppas vi kan få hjälp!! Kanske slutar det med att vi separerar men huvudsaken är att mina barn får ha sin pappa kvar i ett nyktert skick. Det betyder allt!!

Ta hjälp av en anhörigstödjare i syfte att lära dig hur en alkoholist tänker och hur du bör agera för att hantera situationen. Det är inte bara ett stöd för sorg utan ett lärande för att du själv ska förstå vad du kan och vad du inte kan påverka i en liknande situation. Lätt att fastna i tankefällor när man är i en sån här relation eller vid ett uppbrott. Rekommenderar dig återigen att söka professionell hjälp från någon som är insatt i alkoholproblem som stöd i ditt vidare arbete. /Anonymt

Hej!

Det finns sajter där du kan knappa in hur mycket han dricker så ser du att han definitivt är i röda zonen. Detta är inget att leka med och frågan är om han kan ta sig ur det skulle han ens vilja.

Allt du sa stämde in på min man. Han försöker dock inte få med mig i sitt drickande eftersom han vet att jag är nykterist. Men han säger själv att det är mysigt att totalt tappa sin förmåga att styra tankar och kropp. Han kan dricka sig redlös. Ta rådet från de som själv sitter i alkoholträsket. De kan alla ursäkter. Låt inte honom övertala dig till att 'mysa' med honom när han ändå redan har sin käresta Alkoholen i famnen. Fortsätt att skriva, det hjälper och du är inte ensam...:)

kan också vara ett substitut för den alkohol han vet inte är ok.För mig och mitt ex var det början till slutet då han blev känslomässigt avtrubbad och slutade bry sig om.MEN jag vet att många är hjälpta av medicin och verkligen också har ett behov av det.Det är ju inte för inte de väljer att dricka alkohol,dvs för att döva ett dåligt mående.Nu har han fått ett annat kemiskt mer accepterat substitut och förhoppningsvis har han insikt att jobba med problemen som han har känslomässigt.Om inte,så kan han bli fastlåst i ett känsloläge som inte leder nånvart.Men nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet av en enda person och det är säkert många härinne som har helt andra erfarenheter och kan ge andra vinklingar.

Ok, Ullabulla!

Väl sagt och tänkt, och enormt sant. Vi har vår sjukdom som heter medberoende. Den är lika skadlig den. För ca 18 år sedan började jag inse att de flesta av mina relationer såg ut så här, dvs att jag blev medberoende. Men skillnaden, som kanske hjälpte på sitt vis, var att jag var medberoende av hela tjocka släkten med mormor, mamma, syster och bror. De var så många att jag fixade inte situationen i kombination med min egen man på den tiden. Det kanske var därför det var lättare att kapa banden? Jag hade ju splittrat beroende och utspätt bland många.

Det som funkade var en slags 'måttet var rågat' och du kanske inte är där än. Du är inte villig att ge upp kampen för kärleken och har inte fått den där sista saken som säkerligen skulle putta dig i självständighetens riktning. För mig började den när min fosterfar hade dött. Den kvällen berättade jag att jag älskade min fostermor och fick svaret: -Det får du inte. När jag frågade varför fick jag ytterligare en sanning: Man kan inte älska sådana som du.

Efter det gick det upp ett ljus för mig. Jag kunde inte tvinga den här kvinnan att älska mig. Så hur kan jag då förvänta mig att bli älskad av mina riktiga släktingar? Hon var sjuk men de andra hade ju knark och alkoholproblem. Jag insåg att de kan aldrig älska mig mest pga deras kärlek till det sistnämnda. Samma med föredettingen också. Först då kunde jag kapa banden helt och hållet. Helt och hållet för jag visste att jag inte skulle klara av att fortsätta vara medberoende till dem. Det var faktiskt med lätta steg och ett leende på läpparna som jag kunde gå ifrån relationerna.

Du vet innerst inne att du inte vinner den här kampen, den tröttar bara ut dig, sliter ut dig och tar ifrån dig din själ. Men ingen annan än du kan kapa tråden. Du räcker inte till för att din man ska kapa sin alkoholtråd, även om han älskar dig. Hade du räckt till hade du inte suttit här med oss medberoende själar. Vi förstår varandra mycket väl men vi kan aldrig välja åt varandra. Vi kan bara stötta i de mörkaste stunderna. Det ska du veta, är du mycket bra på att göra. :)

Tack Ullabulla och Adde för ert stöd. Jo jag fattar galoppen och era kloka råd. Jag är en enormt självständig person, och att jag ens skriver på den har sidan är enastående för min del. Jag har överlevt av ren envishet och varit lycklig för det mesta trots motgångarna i livet. Den här gången hade jag ingen plan B, ingen tanke på att det kunde gå snett i mitt giftemål till just den här mannen. Det fanns ingenting som fick mig att tveka att gifta mig med honom.

En del av min ilska är för att han varken kämpat, ljugit eller försvarat sig själv. Han säger ingenting och jag vet inte hur jag ska tolka det. Nu är det han som undviker mig. Jag har ju stålsatt mig för 'snacket' om hur han vill ändra sig, satsa osv. Beredd att snällt avböja och ändå gå igenom med skiljsmässan. Jag var beredd att ordna med allt det jobbiga. Skydda hans rykte, låta honom bo kvar tills han hittat en vettig bostad, hjälpa honom flytta, och hoppats på att åtminstone ha honom i mitt liv som vän. Problemet är att han är min bästa vän.

Så plan B nu beror en del på hur det bir med hans skulder kontra mina pengar. Ok, vi säljer men jag kommer aldrig kunna köpa ett hus igen för mitt sparkapital ryker hur som, plus att jag får hans gamla skulder att betala av. Det är där skon klämmer mest. De pengar jag sparat och investerat är inga stora summor egentligen men det tog mig 17 år att få ihop dem. Jag gick ifrån min första man med tre månadslöner och lika många resväskor. Nu är jag medelålders och bankerna kommer inte låna ut pengar till ett husköp om man inte har 15 % i handpenning. Så om 15 år är jag pensionär och då lär de inte vilja låna ut till hus eftersom de antar att jag dör redan dagen efter.

Men, för att jag erkänner min egen svaghet är jag villig att ge saker o ting en ny chans men under vissa förutsättningar. Jag vill fortfarande skiljas och få hela lånet. Sedan får mannen skriva på papper att han inte gör sambo ägarrätt till huset eller mina pengar. På så vis kan han helt enkelt flytta om det inte blir ändringar som jag kan acceptera och samtidigt har jag min grundtrygghet. Mitt andra villkor är att han slutar dricka sprit, helst helt och hållet men jag är inte omänsklig. Jag vet faktiskt inte till vilken grad Alkoholen har honom i sitt grepp. En flaska vin en gång i veckan, det låter rimligt i min bok. Men vem vet om han skulle fixa det även om han ville?

Så jag kan inte göra någonting förrän jag vet hur han tänker. Stanna kvar i detta kommer jag inte göra. Alkoholen får inte min själ också.

är helt klart en varningssignal. Mitt eget krökande började på ung samma sätt. "Skönt att koppla av" på lördagskvällen, sen blev det fredagen, ett par starköl till bastun på söndagen, onsdagen som var lillördag blev ju given...ja sen var det inte många dagar kvar i veckan. Hela tiden stegrande och mer, mer, mer...
Jag började gömma sprit, drack i min ensamhet, planerade alltid för att jag skulle ha tillgång till alkohol, jag levde till slut enbart för att dricka.

Och den enkla sanningen : Tycker du att han dricker för mycket så är det så !

ska kunna få ett avslut :
Sälj huset så du blir skuldfri !!

Det är bra mycket skönare att få starta ett liv som helt fritt från lån och andra tyngder. Jag har själv börjat från scratch efter min skilsmässa och det är en befrielse att slippa det som en gång var.

Ni kan själva styra över era egna skulder och tillgångar vid skilsmässan men det fungerar ju bara om ni är sams ! Och den chansen verkar ju rätt liten. Vid en försäljning är allt klappat och klart och ditt nya liv börjar !

Nu har han erkänt och börjat äta medicin är det inte bra?