Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill så gärna ge han en chans. Han är så ordentlig annars.. Och så fin vid mig.. Men jag tar det sakta och lungt och hasta mig inte in i något, då jag tänker på min dotter i första hand. Han har aldrig erkänt för sig själv att han har problem inte heller tagit antidepressivt eller så.. Och han är villig för att byta jobb mån-fre jobb för att vi ska få ett fungerande liv.. Villinte tappa tron på detta..

Jag säger bara nu vad som spontant faller mig in utan vidare eftertanke.Du kunde vara jag för 20 år sedan.Läs gärna min tråd om hur jag för 20 år sedan träffade en jättefin man som "råkade" dricka för mycket.Vi har levt tillsammans i 20 år och han har bitvis tittat djupt i flaskan.Jag upplevde precis som du känslostormar i mig själv som jag inte haft tidigare.Jag hade kommit hem.Och det är precis vad du gjort,kommit hem till en miljö du är bekant i och nu får du för en gång skull kärlek på köpet vilket på något vis betalar lidandet och smärtan du utstår och troligen kommer att få utstå om du stannar.

Men vis av min egen och andras erfarenhet här inne så säger jag.
Valet är ditt och du kommer antagligen att få belöningar i form av kärlek och välmående i att du ger honom en massa.Men med tiden blir man alltmer utarmad och ditt barn och dina vänrelationer kan bli skadade.Ditt barn kan komma att få stå undan i din iver att hjälpa honom som mår så dåligt.
Var försiktig,ge akt på dina egna reaktioner och känslolägen och håll huvudet kallt så gott du förmår.det är mina råd till dig.
Egentligen vill jag bara säga,spring åt andra hållet så fort du kan,men det är nog det sista du vill höra så därför viskar jag det bara.

Tack MT ! ♡

ska åka ned till stugan idag:
Jag har nu klarat 11 dagar helt utan kontakt och det stärker mig.
Han har inte själv på något sätt kontaktat mig.
Han har med största sannolikhet druckit trots att han påstått att antabuskur är påbörjad.
Jag måste med både hjärta och hjärna inse att vår historia ihop är över.

Varför jag borde åka ned:
Kolla att han inte är alltför illa däran.
En gång för alla få svar på de frågor om han är beredd att släppa oss nu eller inte.
Säga att jag måste släppa honom nu och gå vidare med mitt liv.
Få känna efter hur mycket jag fortfarande håller av honom trots alla svek.

Vad vinner jag:
Ett avslut
En känslomässig avrundning

Vad förlorar jag:
En del av min självrespekt
Kampen mot mitt eget medberoende då jag ger efter trots 11 dagars avhållsamhet.

Jag kan välja att fortsätta att göra ingenting,och låta tiden göra sitt.
Men samtidigt så hänger jag så mkt i luften och tror att jag är stark nog att ge honom en chans till ett sista hejdåsamtal.

Men lurar jag mig själv och vill bara ha ett litet bevis på att han fortfarande håller av mig så att jag kan fortsätta vänta (förgäves) på att läget ska förändras.Jag vet inte svaret på sista frågan och kanske borde vänta till jag vet det.

men vet inte med säkerhet förstås.Att du nu börjar backa känslomässigt och praktiskt från dina insikter som var så solklara tidigare.Jag ska inte säga att huset är en baggis för det är det naturligivis inte.
Men bokstavligt talat så bygger du in problemet i huset och börjar det magiska tänkandet:Om han bara gör si eller gör så,då kan jag ju stanna och allt är frid och fröjd.Eller,jag har åtminstone skjutit problemet på framtiden.Det har du inte,du gräver bara ned dig några dm till i dyngan och kapar din ena arm av styrka.
Agera medan du har styrka och släpp taget om allt,det kommer att ordna sig.Fiska inte efter lösningar som i dagsläget inte finns.Låt din man isåfall komma med de lösningarna utan att du gräver fram dom ur honom.

Säger hon som idag,trots 9 månaders separation ska ned och konfrontera exet.Som fortfarande trots nästan daglig konsumtion av alkohol och egentligen inga som helst försoningsförsök från hans sida ska ned och pilla och dra i karlstackarn och se om han kanske kanske ändå inte ångrar sig och vill att det ska vara vi.Om han då bara gör si och så och lovar det och det.
Så tro inte att jag tror att du med enkelhet gör det du tidigare bestämt dig för.Jag kan bara styrka dig i att du gör rätt.Man drar bara ut på plågan för både sig själv och alkoholisten och förlorar all självrespekt.

margaretavilhelmina! Det lärde jag mig tidigt här på forum. När han är nykter kan du tala om vad du ser, hör och känner igen ... men det viktiga är att du själv tar dig på allvar.
Att du litar vad du ser och hör "på ögonen, gester och humöret". Lita på dina sinnen och på dig själv. Kram, kram /mt

Hur än stark man vill vara så bryter man i alla fall ihop. Dvs, jag bryter ihop. Igår spenderade jag ett par timmar att snacka med bankerna om lån osv. En obehaglig överraskning var att jag skulle vara tvungen att hosta upp 138 000 om jag vill ta över huslånen. Så jag kollade mina besparingar och fonder. Då ljusnade det en stund, tills denne bankman frågade hur mycket min man hade i skulder eftersom det måste ju räknas in i en skiljsmässa. Med andra ord, skiljer jag mig så ärver jag halva hans skuld, ca 125 000, han har rätt till 150 000 och jag har då inte råd med att ta över lånen. Ironiskt nog, det har då min man som kan betala av sin del av skulderna och har pengar kvar till att ta över lånen. Så min ekonomiska framtid beror på hur han vill göra.

Nu ska jag inte säga att han kommer göra detta men han har rätt enligt lagen. Detta påverkar givetvis om jag ens tänker genomföra skiljsmässan. Känslomässigt är jag ett vrak, det är en sak att stå på sig och vara stark och klok i rätt läge, men har man sen inte förutsättning att ta sig ur ekonomiskt så hur bearbetar man problemet från två håll. Det är tanken på att jag kan bygga upp mitt liv igen känslomässigt och till och med känna mig lycklig i framtiden igen som gör att jag kan 'låsa in' känslorna tills vidare.

Jag var fortfarande stark tills jag hörde honom komma in genom dörren. Då bröt jag ihop och grät i mitt sovrum. Ska min framtid drabbas så ekonomiskt illa som min själ har på sistone? Jag är medelålders och kan liksom inte starta om hur många gånger som helst i livet utan att det sätter för djupa spår och riskerar skapa bitterhet.

Vore kanske enklare om min man kunde ta tjuren vid hornen och komma till mig med sina känslor men det gör han inte. Han rensade barskåpet, tog med sig spriten upp som jag bad men svarade inte på brev eller epost jag gett honom. På nå't sätt måste jag kunna föra en dialog med honom och få svar, andra än att jag inbillat mig allting eller att han är så kränkt för att jag alltid vill bråka med honom. Alkoholen skapar ju inga problem tycker han. Dessutom kommer han inte jobba helger de närmaste 4 veckorna och helgerna är värst när jag alltid jobbar måndag till fredag.

Några råd till någon som var naiv nog att tro att allt var ordnat?
Kram på er som läser

Ni vet när man sagt att det inte ska drickas något men ni funderar ändå på om han druckit ismyg. Där var jag ikväll.Är nästan säker på att han druckit. Det märks ju på ögonen, gester och humöret.
Mm vi får se .

Måste ventilera

har pratat med han, han vart o drukit öl men gått hem, han försökte ljuga om ölen men de gick inte...

Varför jag ventilerar detta, o man kanske undrar va ja tar upp det, kommer på han, ens hör på allt... jo för det är en process
jag ser då att de är rätt att släppa hoppet om att han eventuellt tar hjälp, tar han hjälp mm är det svårare för mig att gå...
jag önskar ingen att må dåligt, men ja måste inse fakta och det gör jag på att jag hör hur han dricker i allafall, ljuger mm...

Det gör de hela mera klarsynt

2 väldigt små barn håller mig kvar, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men barnen blir ju större och medvetna, kanske inte i nuläget om drickandet men spänningen mellan oss som ett par och bråken... även om jag såklart undviker att ta upp det i deras närhet. Problemet är ju att jag kan inte kapa banden helt, eftersom han är deras pappa så finns han alltid i mitt liv och jag vet inte vilket som är värst - att leva med honom och dessa problem eller leva utan honom och inte ha insyn eller möjlighet att påverka honom när han oavsett måste finnas i våra barns liv. Han är en bra pappa och älskar sina barn. Smygdrickandet sker vad jag vet enbart när jag åkt iväg med dem några timmar, han är enormt ångerfull varje gång men det faktum att han inte kan hålla sig i från det trots att han är livrädd att jag ska ta barnen med mig och lämna honom visar ju hur stort hans problem är. Vi får se vad som händer, jag har fått nog och står vid ett vägskäl, att fortsätta på samma väg är även det ett val men inget alternativ för mig. Jag vet att Inget av detta är mitt fel men jag känner mig naiv och dum som hamnat i denna sitsen.... jag vet bättre

Hej Sveksviken
Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i och du lyfter samtidigt en smärtsam fråga. Din partner undanhåller dig saker som du vill veta, dela och förstå. Hur mycket har detta att göra med alkohol? Vi vill välkomna dig hit och hoppas att du genom att dela dina tankar och läsa andras inlägg får möjlighet att ge och ta emot stöd. Ibland tar det lite tid innan man får svar på en ny tråd. Tack för att du bidrar till forumet.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jo, jag misstänkte att det bara fortsätter med tiden om den som dricker inte vill eller känner att de kan. Därför kapar jag linan nu så jag kan, i framtiden, minnas de goda stunderna och hur lycklig jag var. Är du kvar i ditt förhållande, och i så fall, vad håller dig kvar? Försöker inte att påverka ditt beslut eftersom man också styrs av känslor. Lycka till! :)

Jaha, så går det undan ibland. Mannen min valde flaskan över ringen och har också börjat förbereda sig in för vad komma skall. Skrev mitt sista känsloladdade brev till honom där jag spydde ut allting men ändå hoppas det går bra för honom. Imorgon ska jag kolla med banken och se om de kan låta mig ta över samtliga lån. Det blir för jobbigt om vi måste sälja huset och båda måste hitta nya boenden samtidigt.

Hade en god gråtstund, mest av lättnad att jag inte backade från ett svårt beslut. Förhoppningsvis kan vi ta oss igenom detta utan alltför många fler tårar. Jag älskar mannen min och vill inte göra honom mer illa än jag har. Sedan vet jag ju att han inte gjort allt detta med flit. Tyvärr visste jag inte att han redan var gift med fru Flaska...

Håll modet uppe, jag vet att många har det tufft när det är helg.

Kram

Hej

Jag känner igen mig i det du skriver, är i en väldigt likvärdig situation. Dessvärre har jag kämpat med detta i 2 år utan resultat, han smygdricker inte jämt och det går ca 2 veckor mellan gångerna jag upptäcker det (jag vet inte om det sker oftare men jag har blivit väldigt duktig på att läsa tecknen på att han druckit). Det är utmattande att agera polis och att inte våga lite på det han säger. Jag hat försökt många olika strategier för att få till en förändring. Min sambo har också gått till motattack, han skulle inte smygdricka om jag inte överreagerade när han dricker öppet. Det spelar ingen roll att han är världens finaste kille nykter, frågan är om du orkar leva med att vara den person du blir av hans smygdrickande (dvs. Misstänksam, arg,irriterad, ledsen, uppgiven och tråkig... jag listar här hur jag kan känna mig) samtidigt som du väntar, kämpar och hoppas på att det ska bli bättre och hur lång tid du är beredd att låta den kampen ta.

Ok, dags för att fylla i papprena. Jag läste igenom dem igår och måste erkänna att de vill verkligen att man ska straffas för sina synder. Om jag fattat rätt måste vi dit tillsammans, till tingsrätten. Inte kul och enormt jobbig för min man med tanke på att han känner så många där. Det finns en tom ruta, nära på halva pappret där man ska lista orsak. Jag kan inte skriva Alkohol. Låter löjligt om man skriver att vi vill skilja oss för att jag aldrig kommer ihåg att stänga skåpluckor och för att han har elektroniska prylar framme. Det är ju liksom inte det som är kruxet. Starkare skäl måste man nog kunna presentera med tanke på att vi bara varit gifta sedan juli. Så ska de ha personbevis och 900 kr. Vad är det med Sverige och detta krav på personbevis om man redan har både pass och körkort?

Stöd kommer i alla dess former. För mig är det vänner och jag har fina sådana. :)

Ny dag och nya tankar ikväll men tills dess ska jag fokusera på jobbet.

Vad starkt gjort! Det är fruktansvärt tufft att välja att gå och känslorna är minst sagt dubbla. Kom ihåg att det inte du som valt bort äktenskapet. Det är hans val att välja flaskan som är orsaken till att det inte finns något annat val om du ska kunna må bra i det här läget. Även om det känns oerhört tufft och elakt har du gjort det enda rätta enligt min uppfattning. Du har stått upp för DIG och det är bara du som kan göra det. Dessutom har du varit tydlig med vad hans alkoholmissbruk ger för konsekvenser och det behöver han höra och se. En sak i taget och en dag i Taget. Fortsätt din väg framåt även om den inte känns spikrak. Har du kontakt med någon anhörigatödjare som har erfarenhet av alkoholism? Om inte, sök upp en sådan. Tips och kontakter finns i Kaeljos tråd. /Anonymt

Tack för ditt svar Ullabulla.Jag kommer inte att kunna lita på honom igen, jag kommer inte att kunna lämna barnen ensam med honom.
Han försökte idag att ge mig skuldkänslor, han sa att om vi inte blir tsm igen kommer allt bli mycket värreför honom sa han. Jag antar att det är ett klassiskt sätt för dem så dem kan få tillbaks en igen. Men jag är väldigt bestämd denna gången och sa till honom att jag inte vill fortsätta med att vara tsm med honom och omhan vill träffa barnen får han göra det när jag är hemma. Han berättade att han hade ordnat hjälp och att dem skulle boka möte med honom men det spelar mig ingen roll längre. Blir han frisk så är det bra för både barnen och honom själv. Jag är dock orolig för honom vet att han sitter i sin lägenhet just nu och super och tycker synd om sig själv. Och på råga över allt så är han arbetslös och spelberoende också.

Jodu, ni är fina ni som läser mitt. Själv känner jag mig som jag sparkat ett barn rakt i ansiktet. Jag var grym. Min älskade man gav mig dock det jag behövde. Jag kom hem och här låg papprena redo för mig att fylla i. Det hade varit så mycket svårare om han bönat, bett eller försökt rädda oss. Jag ska fylla i dem idag men jag känner mig långt från att ha vunnit något. Jag har förlorat mannen i mitt liv, min stöttepelare, min allra bästa vän. Sorgen tar jag, som sagt tidigare, senare. Nu är det de praktiska detaljerna steg för steg som gäller. Erkänner att det känns en viss lättnad över att han också flyttat ut ur mitt sovrum. Ikväll ska jag bädda rent, sova första natten under nya förutsättningar. Han kanske aldrig kommer att förlåta mig för min grymhet och det måste jag leva med. Vissa saker kan inte sunt förnuft sudda ut.

Lycka till alla andra också...

Tack snälla!

Stödet måste man tyvärr hitta inne i sig själv även om man är helt stödlös invärtes.Och när det skramlar tomt så tycker jag att forumet har hjälpt mig jättemycket.Tvivla inte på att ditt beslut är korrekt. Vi är många som kan skriva under på det.

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)

Du är modig och stark ! Önskar jag hade lite av det du har. Heja heja! Skickar styrka :-)

Ha!

Idag tog jag mod till mig och gjorde något jag inte kan ändra, och bra det! :)

Min man, som är ledig idag, valde att dricka igår. Såg att det tullats på flaskan. Hörde inte när han la sig men vaknade av alkohollukten och fyllesnarket vid halv tre i morse. Sista gången jag förlorar sömn de nätter jag måste jobba tidigt dagen därpå. Så jag skrev ett brev:

Jag får tacka för mig. Vårt liv och relation lever inte upp till förväntningar jag hade. Har du tid idag kan du väl skicka efter skiljsmässopapper samt ringa banken och fråga hur vi gör med huslånen. Kanske du eller jag kan ta över hela lånet? Du får väl ställa dig i bostadskö, själv letar jag efter något att hyra där katterna kan bo. Hur som, vi lär ju inte kunna ordna flytt (och en eventuell försäljning nu) så kan du välja vilka två rum du vill ha? Jag vill ha eget sovrum ikväll. Själv tänker jag inte slösa mer tid på negativa känslor så det är upp till dig hur trevlig stämning vi har tills allting är ordnat. Jag antar att allt kan flyta på, eventuellt fortsätta som vänner. Ha det gott :)

Detta brev la jag på köksbordet med en av hans flaskor starksprit samt min vigselring...

Klappat och klart! Idag ska jag hänga upp min kalender där jag antecknar, med en leende gubbe, varje dag framöver tills den dagen kommer då jag bor själv, tituleras 'fröken', och lever mitt liv 100 % som jag vill.

Någon annan som vill ta steget med mig? :)

Kämpa på alla ni som läser, skriver och stöttar varandra...:):):):):)

skrivande att jag inte såg ditt inlägg.Visst är det precis som du beskriver.Leta rätt på dom där starka sidorna som finns därinne.Men ibland glider de bara undan och det är bottenlöst tomt där man famlar.
Men jag jobbar på det och det går bättre och bättre.

när jag läser ytterligare ett inlägg från en förtvivlad anhörig så tänker jag:
Vad inbillar vi oss?
Hur ser det ut här inne?
De allra flesta,bortsett från mulletanten och några till så har de vi lever med valt flaskan om och om och om igen.Ibland(oftast) har vi stannat kvar i relationen i förtvivlat hopp om att något ska hända som förändrar situationen till det bättre.
Hur ofta händer det?
Redan den paradoxen borde ju få oss som läser härinne på anhörigsidan att reagera och tänka att varför ska just min gubbe/gumma välja den rätta vägen?
Men gör vi det, ack nej.
Vi väljer att tro på promillehistorierna härinne där alkoholisten vaknat upp,tagit tag i sitt liv och förändrat allt till det bättre och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Dessutom vittnar en del inne på beroendesidan om att de bryter den relation de lever i pga att den är dålig och otillfredsställande.
Hoppsan hur kan det komma sig?
Men finns det bara en enda vinkling kvar för oss anhöriga,ett enda hopp så stannar vi och väntar och hoppas och tror.

Varför i hela friden gör vi på detta viset?
Jo för att vi i vår tur vill tro på den vi valt och lagt ned så mycket energi och ork på.
Ska det vara förgäves,dessa uppoffringar och alla tårar?
Och sen äntligen,när vi börjar fatta att min historia kanske är likadan som de flesta andras så börjar vi ta våra små steg mot befrielse och frigörelse av oss själva.Först då kanske vi kan se lika klart på oss själva och det liv vi väljer att leva som omgivningen gör.

Jag säger inte att man borde ge upp om den man bryr sig om.Men tänk om det fanns en lagommedicin att ge oss anhöriga så vi fattade på riktigt att inget vi gör kan påverka den som dricker att förstå och inse det vi alla runt hen gör.Om vi kunde förstå långt tidigare att släppa taget och backa ut ur det sjuka i relationen bara gör den som dricker friskare.
Men nejdå,ju längre ned i dyngan de åker ju längre ner gräver också vi anhöriga oss själva.I någon sorts konstig sympati som inte gagnar någon.
Gonatt alla därute,hoppas morgondagen ger fler nyktra människor än idag.