Senaste kommentarerna i forumet

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Jag var ute en sund igår, ventilerade till 2 av våra gemensamma vänner, de verkar ha fått höra att mannen vart elak, o det var så skönt att de tog upp det, jag berättade kortfattat vad jag fått höra för skit av mannen, och de verkade fatta att jag vart ensam. Jag har ju skyddat det här från dem, o de är pga att mannen känner dem med.

Jag börjar prata om det, inge skitsnack, men sanningen måste fram... tycker inte han ska få komma undan med det, det ska inte vara nån hemlighet som jag måste hålla ifrån andra....
jag ska tala om om mannen frågar om det han kanske får höra nu att jag måste ventilera o det du gjort är npt du får ta ansvar över. Konsekvenserna kommer nu

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

Kan du göra något bara för dig i helgen? Ta en långpromenad, sätt dig på ett cafe, gå på bio, boka en massage? Börja hitta på saker utanför hemmet som gör dig gott.

Tack Anonymt för att du stöttar mig. Det finns mycket på den där checklistan som stämmer in på mig. Speciellt mycket stämmer, har svårt att sätta gränser, anpassar mig till andra, tar inte hand om mina egna behov, åsidosätter mina egna intressen för att vara mannen till lags, har svårt att ta mig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov. värderar andras åsikter och känslor högre än mina egna och har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk.
Jag har haft samtal med en person som jobbar med anhöriga till missbrukare och hon säger också att jag är en typisk medberoende.
Att det ska vara så svårt att bryta detta mönster!
Nu har jag en blank helg framför mig vilket gör att jag bara längtar till måndag så jag får gå och jobba igen. Det är påfrestande att bara gå här hemma med mannen. Har inte så många vänner som inte är i förhållanden, så alla har sitt för det mesta på helgerna. Får hoppas att något händer som får tiden att gå lite fortare. Gillar vardagen bättre än helgerna nu för tiden, inte bra.

Tack för ditt svar Nora

ja det är väldigt svårt att låta det rinna av mig, det ända som hjälper är att snabbt lägga på luren, förut gjorde jag inte det.
jag har sagt att vill du förändra dig så gör det inte i hopp om att det ska bli nåt mellan oss utan gör det för dig själv. Ingen vet hur det ser ut framöver, men ja vet bara hur du beter dig, och ljuger om o om igen. Det är mina erfarenheter av dig.

jag har pratat med andra, och dom säger att även om mannen börjar med antabus samtal mm så kommer även det vara svårt om jag ska vara kvar vid han, det kommer inefatta misstankar, rädsla att de inte ska hålla, rädd om han ska iväg med vänner.... allt kommer vara ett arbete som jag inte orkar vara med på längre, OCH det är inte ens säkert han ens börjar ta hjälp...
som sagt tar jag chansen att gå, att börja om på nytt med mig. Jag tycker inte en man sla få chanser om o om igen, gränserna suddas ut hela tiden. Och snart blir jag ensam pga att jag gått tillbaka till han då mina vänner försökt fått mig inse, ingen tar en på allvar längre

Stå på dig, prova att inte ta åt dig det han säger när han har druckit, vet att det är svårt. Låt hans ord vara som vatten på en gås, det rinner bara av, det är hans sjukdom som pratar. Du har varit modig och stått upp för dig själv med att lämna honom när han sviker dig med att lova att ändra sig och sedan börjar dricka igen. Nu kan du bara jobba för att få ett bättre liv för dig själv, väldigt bra att du sätter gränser för honom. Det är möjligt att du måste kapa alla band till honom för att du ska få det bra. Kräv att han får uppföra sig om han vill ha kontakt, uppför han sig illa igen mot dig så kapa kontakten med honom. Du är på riktig väg, och detta är kanske det som måste till för att han vill ändra sig.

är här och skriver och läser. Det hoppas jag hjälper dig. Om psykologer inte har hjälpt dig så leta vidare, du är värd att ha det bra, det vill din mamma också att du skal. Och en sak är jag säker på, din mamma vill inte att du ska ha det så ont och känna skuld för hennes drickande och tidliga död. Du var makteslös innför den här sjukdommen som alkoholism är, och det var inget du kunde göra åt det. Det var bara din mamma som kunde ha ändrat det. Sörj din mamma, ge dig den tiden du behöver, men släpp skuldkänslorna för det var inte ditt fel att hon drack och det är inget du kunde ha gort åt det. Sorgen vänder en dag, nu är det hennes död som upptar dig, men en dag kommer du att minnas dom fina minnena du har om din mamma, kanske något roligt hon sade och då har sorgen vänt. Karm på dig:-)

När jag konfronterade honom om erbjudande som innefattade terapi för alkoholmissbruket.Han har glidit på det över en vecka och igår var jag tvungen att få besked.
Njao först ska jag kolla ett annat erbjudande.Dvs han hade inte gjort de nödvändigheter som krävdes för detta erbjudande(det handlade inte om relationen)

Då blev jag tvungen att säga att eftersom du inte gjort A så blir det inget B.Han hade alltså inte styrkan att ringa upp mig för att själv meddela detta.Så nu sitter jag här och känner mig lurad och manipulerad av mig själv.Att jag gick in i diskussion med honom istället för att helt enkelt bara låta förslaget falla.
Att jag inte själv lät honom öppna munnen och säga att det inte skulle bli nått för här skulle det inte bli nån terapi.I nuläget är jag nöjd med antabuskuren jag påböjat osv.
Men kanske jag egentligen ska vara nöjd att han inte nappade.Då hade jag hookat upp mig igen på andra plan och kanske (jo helt säkert) gått in i medberoende igen och kontroll och förväntan.Nu slipper jag ju det.
Igår kände jag också denna tomhet som de ofta beskriver i medberoendeböckerna.Att det ekar fullständigt tomt i själen då man inte har sin alkis eller alla tankar runt det att lägga energi på.Det är väl där jag själv ska ta plats så småningom.Hon bor där vissa dagar men igår hade hon flyttat nån annanstans.

Han bad om ursäkt igår, men sa själv att det börjar bli patetiskt för att allt upprepas, han gör illa, han ber om ursäkt o allt snurras om igen. Jag sa jag vill inte veta av hans alkohol person.. jag sa att det är slut och vart det i 6 månader, han kan inte styra mig eller äga mig.. de här godnatt samtalen, varje dag samtal gör bara det värre.
jag sa jag vill inte ha med han o göra när det gäller alkoholen. Att det får han sköta själv. Jag sa att jag vill inte höras på nån vecka eller 2, för att få ro. Och sen sa jag att om jag träffar nån annan att det haf inte han med o göra...
i hans värld vill han ta tag i sina problem o vara tillsammans med mig, medan jag förstår mer o mer att jag måste gå vidare o läka

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Hej.
Jag har samma problem nu när mamma är död. Jag gör precis som du. Allt ifrån att skrika och gråta tilll att bara vara snäll och ge honom en kram. Men det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv för om din pappa så som min pappa inte vill ha hjälp kan du inget göra. Det går inte och du kommer bara slita ut dig själv. Med detta betyder det ju inta att du inte ska finnas där om han vill ha hjälp. Jag håller själv just nu på att renovera och sanera den lägenhet som mamma dog och som pappa bor kvar i. I helgen kommer vi lägga sista golvet och sen är det inte mycket kvar på ett tag hoppas jag. Efter tre månader av slit som har pajat min kropp, vi gör allt själva för det finns inga pengar, så inser jag att jag gör det här för min skull. Inte för pappa. Det är jag som vill att han ska bo bra inte han. De bodde i en fruktansvärd sopptipp och vi fick inte hjälpa till och städa eller rensa. Men nu gör jag det för min skull och pappa han är lika borta som han varit nu i 10 år snart och mamma är död.

Då var det dags att leta upp min gamla tråd igen. Jag har verkligen haft en fantastisk tid. Sju månader av nykterhet fick livet att återgå till ett liv. Även om rädslan var där ibland så slutade jag tänka på hans drickande och fick otroligt mycket tid till annat. Vi hade kul ihop igen och kunde prata om tiden som varit med distans. Han fortsatte hela tiden att gå på AA- möten osv.

Förra veckan när jag kom hem från jobbet möts jag åter av stanken av fylla, och sen har det druckits, ljugits, skrikits sen dess. Även om jag vet att återfall är vanligt så kom det som en chock. Det tog bara en dag för mig att falla tillbaka till ett tillstånd av konstant oro och ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och var jag ska ta vägen nu?!

De senaste månaderna har lärt mig vilket liv jag vill ha för att må bra, och det kändes så snopet när det plötsligt försvann igen. Jag trodde inte att hans alkoholhjärna skulle komma tillbaka så snabbt och just nu får jag ingen som helst kontakt. Kanske hittar han tillbaka snabbt till rätt väg, kanske gör han det aldrig. Den ovissheten gör så ont.

Jag känner mig så ledsen, rädd och ensam....och jag vet att jag inte kan göra något för honom, bara vänta och hoppas.
Sen har jag allltid alternativet att lämna men just nu avvaktar jag bara och ser vad som händer.

Trött efter sömnlösa nätter...

Kram alla ni där ute som kämpar!

Hej, välkommen till forumet!

Du berättar att din sambo slutat dricka och du är glad över hans förändring men att han nu tagit ett återfall, du har funderingar kring hur du kan göra eller vad du ska säga. Kort kan man säga att det inte finns något rätt eller fel, det är vanligt att det går lite upp och ner i livsstilsförändringar och det är olika vad olika personer tycker sig vara hjälpta av i en förändring. Läs och skriv gärna mer på forumet, kanske ser du något som kan vara hjälpsamt för dig i din situation.

/Rosette Alkoholhjälpen

... tyvärr måste ju en missbrukare välja att ta emot hjälp, och det låter inte som att han är så mottaglig för det efter vad du berättar.
Jag vet att man önskar att man kunde tvinga/övertala/bon och be/hota och skälla osv, men det enda man kan göra är ju egentligen att uttala sin oro och möjligen ge förslag på behandling, men sedan är det upp till missbrukaren själv.

Jag fick ett samtal igår av han, jag hör direkt om han druckit, jag sa jag hörde o han förnekade det flera gånger, tills han förstod att jag hörde. Han vart rasande och började hoppa på mig för jag vart med 2 andra. Jag va sjysst o talade om det, och jag har ibgen skylldighet att göra det. Det har vart slut i 6 månader...

men han va otrevlig och ville skylla allt obehag på mig, antar för jag kom på han med att va onyckter.
han skäms väl för han sagt han ska ta tag k sitt drickande, med nån terapi o antabus... va nog därför han vart arg o tog upp det där...
jag la på för jag orkade inte höra på han

var tvungen att prata med en vän efteråt som sa flera gånger till mig att jag INTE gjort nåt fel. Jag har inte vart otrogen, jag va sjysst som berätta mm. Att mannen vill bara styra mig, att han är frustrerad nu för inget funkar som innan.

Jag mår jätte dåligt över det här, och känns som att det
Är ingen ide att tro på nån förändring. Varför ska jag, det faller hela tiden på att det tar några dar sen är han igång igen

upp och ned och nu är det upp.Ska hålla mig där nu så länge det bara går.

Tack.
Ja det där med hjälp. Jag har testat det mesta i paykologihjälp. Funkar inte tycker jag. Så jag lärde mig själv. Hur man vrider och vänder på sina tankar. Det funkar men det är svårt. Tänkte att det kunde hjälpa att prata lite med folk som förstå problemet.

Tack för stödet.
Jag har bestämt mig för att inte festa mer. Dricker aldrig hemma själv men dricker för mucket när jag går ut. Än så länge har jag bara druckit vid 2 tillfällen i år. Men på tok för mycket. Det går ut över hälsan, minnet och jobbet. Dessutom kommer panik och ångest alltid efter en dag med festande. Jag vill inte ha det så och kommer inte klara av all skuld och sorg som då forsar upp. Frågor som gjorde jag inte nog. Varför åkte jg inte dit när de inte svarade i telefon. Vad dog hon av. Vi vet inte än.

Att jag känner så väl igen dina tankar o funderingar innan jag lämnade min sambo. Jag var på väg så många gånger . När det hade varit som värst med supande o elaka ord både till mig o barnen så kände jag mig så säker o tänkte att nu får det vara nog nu går jag men sen kom det en lugnare period o jag började tvivla på mig själv o kände att jag överdrev.
Känns som jag måste påminna mig själv hur det var då för jag tänker llite så fortfarande . Nu när jag har lämnat så är han jättesnäll o hjälper mig med olika saker . Man blir förvirrad men jag känner ändå att jag har gjort rätt för jag känner mig mycket lugnare nu o behöver inte gå på tårna o väga vartenda ord. Jag förstår att det är väldigt svårt för dig men tänk på dig själv.
Styrkekramar

Glad jag blir för dig cissi1!! :)

Jag hoppas att det ska ge dig det stöd du behöver för att kunna värdesätta dig själv och att kunna hantera det som händer och förstå bättre varför vissa saker inträffar.

Hoppas vi får höra fortsättningen!

Allt gott!

Skickar en stor kram till dig !

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

Det är trist när ens nära och kära dör ifrån oss alldeles för tidigt. Sök hjälp, gör som Adde säger, bli inte fångad i denna sjukdommen. Ju tidigare du får hjälp desto lättare är det. Sök också prof. hjälp, du bär på alldeles för mycket bagage. Kram:-)