Senaste kommentarerna i forumet

Vilka steg du har tagit! Det är aldrig någon mening att blicka bakåt och ångra. Nu och framåt är allt vi har. Så klart en stor omställning med eget boendet men jag tror du kommer hitta en ro där som du aldrig fick i huset. Du får se hans drickande under påskdagarna som ett tydligt tecken på att du är på rätt väg. Skönt att du har din dotter hos dig. Du gör så rätt som väntar ut henne utan att pressa.

Skönt du har vänner omkring dig oxå, försök att inte lägga energi på de som för tillfället inte finns där. Jag tycker det kan vara så ibland, att de kommer och går och om de en period inte finns där så har de ofta med deras eget liv att göra och inget som man bör ta personligt.

Hoppas ni kan få ordning på det praktiska så du kan ta ytterligare steg mot din frihet.
Kraft till dig!

Kram

Om du är allt så så kommer han visa det efter att du sagt nej....inte direkt men det kommer!
det är jobbigt att följa hjärtat men gör du det för länge så sårar du dig själv bara mer!

Dock träffar dom honom när han är nykter och vi har åkt och hittat på saker,och då har han skött sig relativt bra, men de gångerna är lätträknade tyvärr.önskar bara att han blev frisk från helvetet både för hans och våran skull, men jag vet också att vi inte kan göra honom frisk utan han själv måste vilja och när han väl vill så finns inte hjälpen, känns så hemskt och att de beroendet är så starkt, han säger ofta att jag är hans allt och att jag är den enda som förstår och lyssnar ändå vet jag att alkoholen är allt :(

Tyvärr kommer jag inte vilja visa mina barn hur han är dom är alldeles för små, och jag vet själv när jag var barn hur osäker och rädd jag var, även om det kanske skulle vara en läxa för honom vill jag absolut inte att mina barn ska behöva känna den rädslan och oron som jag själv fått göra så långt jag minns kände mig aldrig trygg och det sitter så djupt i mig fortfarande.

Är det ju oftast så att dem få stunder av nykterhet de har så är dem fantastiska och det är dem stunderna vi anhöriga längtar efter att få mer av!
Man kan säga att dem dricker på alla sina känslor....
Det är ju så sorgligt att höra hur du skärmar av barnen från sin morfar men jag känner igen det!
Har gjort samma sak med tjejens 2 barn och mina 4barn, tyvärr så kan man inte hjälpa dem och för din egen skull tänk mer på dig själv och dina barn....låt dem se honom dyngrak, låt honom sen få veta att barnbarnen såg hur han kan bete sig!
Låt han få tokångest och konfrontera honom sedan för att se hur han reagerar!

Det är elakt men ibland måste man vara det!

För sent skulle det stå. Han är verkligen den finaste och har det finaste hjärta när han är nykter men det händer inte ofta. Känns bara så jobbigt att se på när någon plågar ihjäl sig när jag och mina barnbarn älskar honom även om dom är små. Och något jag har varit noga med är att dom inte ska se honom onykter för jag vill att dom ska minnas honom som den han är utan giftet i sin kropp <3

Ja jag hoppas också han vill ha hjälp men tyvärr så har jag haft en känsla de senaste veckorna och jag hoppas inte den stämmer samtidigt som tidigare när jag känt på mig tex att han ska ramla ihop och få hjärtstillestånd har han fått det, jag drömmer ofta att han ligger död i sin säng och tyvärr så känns det som att det är försenat hur mycket det än tar imot att skriva det. Och jag vet att då kommer han få lugn och ro, det han har velat ha så många år. Även om jag önskar av hela mitt hjärta att han blir frisk. :(

Jag vet från vad som hänt där jag x antal ggr varit på både sjukhus och till psyket när min sambo(x sambo numera) och hon blåst runt 3 promille, skillnaden är att hon inte däckat men får suicidtankar och skär sig själv!
Ofta så är det ett tecken på långt gången alkoholism då man blåser uppåt 3 och då är det svårt att sluta för alkoholen blir ett gift dem måste ha.....

Hoppas din pappa får och vill ha hjälp!
Var stark :)

Vi har ringt till sjukvården dom har sagt att han måste in då han håller på att supa ihjäl sig och han har åkt in efter övertalning av mig då mig är den enda han lyssnar på i princip. Dom har tagit prover och sen skickat hem honom. Så vi har verkligen försökt men vården här är under all kritik :/

Och sist han ramlade ihop var på en kryssning och var där med sin sambo och han verkade inte så onykter men när dom tog promille hade han över 3 och det skrämmer mig då jag vet att han dricker betydligt hårdare när han är hemma. :(

Vänner är bra och är det så att han börjar dricka mer pga av att Ni gör slut då ser du tydligt om inte redan nu vad som är viktigast!

Jag hann knappt nämna något för min tjej om hur jag vill ha det efter behandlingen så tog det 3 dagar så gjorde hon istället slut med mig!
Allt var mitt fel, att hon skyllde på alkoholen osv.....hon vill inte ens prata om någonting!
Det är jobbigt men DU kan bara rädda dig själv och inte han, går det inte att prata el diskutera så är det nog lönlöst!

Kolla min tråd "sambo på behandling" så ser du vad jag själv levt och stått ut med!

Hoppas du finner en väg där du själv mår bra,

Ja det här är hemskt, och jag tror även om jag ibland hatar honom att jag aldrig kommer kunna släppa taget helt, han betyder alldeles för mycket för mig, han har varit inskriven på beroende mottagningen för ca 2 år sedan och han slutade att dricka och mådde jättebra men efter han kom hem hade han ingen rätt till psykolog och det drog ner honom helt, både hans mamma och pappa är vid liv men de är båda dom mest okänsliga som finns och talar bara om vad han inte har lyckats med, dessutom så när han kom hem från beroende vården var hans mamma där och var kanon.vi har försökt letat efter både det ena och det andra hjälpmedel.någon kontakt med aa har vi inte haft han fick även mediciner mot depression men utan rätten till psykolog så hjälper det inte, känner oss lurade av samhället när ingen hjälp fås. Jag pratar mycket med min sambo och en vän, så jag vet inte jag känner mig ganska ensam ibland, även om jag kan prata med dom om mycket kan jag inte säga allt.

Det är precis dom råden jag behöver nog höra nu för att få tankarna mer klara och tydliga. Så tack vill jag säga dig.
Och det är sant, jag kan stånga mig i väggen flera gånger och vet ändå att vi möts inte alls nu på nått plan hur mycket vi än har pratat och pratat.
Det är liksom ingen mening. Men ÄNDÅ är det svårt att släppa taget. Vet inte hur jag skall klara lämna han, och rädd att det ev ökar intaget hos han för att vi bryter upp helt. Att då blir det ännu mer drickande.
Mina vänner är guldklimpar och finns där. Det är den sista tiden jag börjat prata med vissa vänner, och ingen kan förstå hur det varit och tycker det är tråkigt för han och mig på olika sätt. Dom dömer ingen och det känns skönt.
Skönt att du har dina vänner som finns för dig.
Ta hand om dig. Du är stark

Du kan inte ändra honom så länge han inte vill!
Tankarna på honom, hans liv, hans barn kommer gradvis släppa....
Iofs, vem e jag att komma med goda råd så som jag själv mår och hur jag haft det!!

Stå på dig och prata m dina vänner så dem hjälper dig!
Jag har pratat med mina och dem ska hjälpa mig om jag börjar tänka fel samt kolla upp typ Al-anon

Starkt att du klarat 17 dagar!
Känner igen mig i ditt sätt att tänka, jag längrar inte efter dagen mitt X kommer ut från behandling....e så rädd för när hon får sin mobil o kan antingen ringa el messa!
Man är så svag för någon där medberoendet är så starkt kvar i sitt grepp.
Säger som dig - må jag inte trilla dit!

Tack UB och panda123....jag var på Al-anon möte förra torsdagen och jag hade redan innan insett genom att dela upp "sinnesrobönen" för min egen del samt lite 12stegs tänk!
Jag trodde inte det skulle vara så svårt att säga att jag inte kan ta ansvar för min sambos liv och handlingar, att jag from nu ska bara göra det jag vill och ta ansvar för mig själv och mina barn!
Att jag ska sätta tydliga gränser för ett fortsatt förhållande med en nykter alkoholist!
Jag grät när jag berättade dessa saker, mycket känslor som kom upp.....

Eftersom jag inte kan ringa,bara hon som kan, min sambo så skrev jag ett brev med ett väldigt enkelt budskap : jag krävde ärlighet i fortsättningen om ett förhållande ska funka eftersom vi båda vill efter hon är klar!

Brevet fick hon på onsdagen innan mitt Al-anon möte....hon ringde på kvällen och var arg och sa att hon kan bara fokusera på sig själv och att vårt förhållande fick bli en senare fråga!
Vi sa älskar dig till varandra och godnatt!

På fredagen ringer hon och meddelar mig att hon inte tänker komma hem utan flyttar till eget boende när hon är klar.....
Allt detta sker inom loppet av 3!!! dagar!
Att ställa krav på en tillfrisknande alkoholist med borderline/bipolör var visst inte så bra!

Min tillvaro rämnade minst sagt och mår piss just nu men ska sätta igång att packa hennes saker!

Känner igen mönstret med både mängd och hallucinationer....
Det jag gjort som anhörig vid sig hallicar är att om det gått alldeles för långt ringt till någon form av psyk typ ett sk mobilt team som har jour kvällar/nätter!
Kolla upp även med sjukvården hur du ska gå till väga eller vart du ska vända dig!

Lycka till

Jag är själv nykter alkoholist men läste din inlägg. Det griper tag i mig. Fy vad jobbigt det låter för dig och familjen. Många här kan ge dig stöd och kanske råd så läs runt och fortsätt skriv.
Har ni haft kontakt med AA? Vårdcentralen?? På VC kan man få olika mediciner. Det låter som att din pappa behöver läkarvård. Har du någon att be om hjälp?
Var rädd om dig och dina barn. Stor styrkekram skickar jag till dig:)
mod60

En bra början kan vara att ta samtalet med honom idag när han nyktrat till. Berätta att du hittat alkoholhjälpen, och visa gärna ditt inlägg.
Om han pallar att ta till sig det du ärligt skrev, och kanske kan tänka sig att läsa lite i anhörigtråden, kanske det kan vara en bra grund till ett givande samtal.

Lycka till!'

//PP

Uppe i 17 dagar nu-personligt rekord!
Jag låtsas helt enkelt att han inte finns så går det lättare.
Men inatt drömde jag att vi gick igenom min hemstad bredvid varandra.Jag grät och grät och sa ska det verkligen vara nödvändigt?Ja det ska det svarade han.
Så medvetandet tar sig andra vägar när det inte får luftas under dagen.

Nu håller suget i sig några timmar åt gången och det kan gå en eller två dagar utan sug och jag känner att jag kan häva tänket lättare och lättare.Må jag nu inte trilla dit..

vad sköönt att veta!! Vilket himmelrike detta forum är!

Känslorna åker verkligen bergodalbana hela tiden. Det känns som man håller på att bli tokig!! Kramar<3

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Hej, visst har jag någon att prata med, men vardagen är fortfarande oförändrad.
Nu är vi på jobbet igen och han har trycket på sig från omgivningen.
Helgen väntar också, få se hur den blir !

Det är det,välkommen till känslomässiga bungyjumpen.Svajningarna blir mindre och mindre allteftersom.