Senaste kommentarerna i forumet

anhörig tar en Familjevecka INNAN alkisen har tagit sitt beslut så är det ofta så att golvet gungar under fötterna på alkisen eftersom alla argument/lögner faller platt till marken då den anhörige lättare ser igenom manipulationerna. Och väldigt ofta inser alkisen att en behandling är en väg ut efter det. Nämndemansgården har tidigare haft möjlighet att dra av kostnaden för anhörigveckan om alkisen kommer in inom 6 månader och då betalar full avgift. Värt att kolla ?

Vi äter och pratar om praktiska saker. Jag frågar har du någon plan? Ska du ta upp det igen? Ja, varenda dag tills du säger vad du tänker göra. Det orkar jag inte. Då har vi inget att säga. Jag går upp, han tittar på handboll och dricker öl. Same same.
Kommer nog inte att klara tystnaden hela kvällen. Kommer att gå igång.

Skickar iväg en varm bamsekram genom cyber space / mt

Jag har sån ångest o känner mig gråtfärdig! Jag har nu bott en vecka o två dagar o min lägenhet. Det känns bra för jag kan känna lugn här. För en stund sen var jag till huset för mitt ex skulle hjälpa mig med bilen som inte startade. Jag kände sån ångest när jag var i huset o det brände under ögonlocken o jag ville bara gråta. Vet inte varför jag reagerar så men när jag gick runt hemma o såg att han städat, tagit ner foton o grejat så kändes det så konstigt. Som att han bara går vidare o det ser ut som han mår bra o jag tror inte han dricker så mycket just nu iallafall. Min dotter tycker att han har blivit snällare o bryr sig mer o det är ju jättebra. Jag kände att jag inte kunde vara kvar i huset det kändes som att jag inte kunde andas. Tänk om allt bara kunde vara klart. Jag har fortfarande massor med saker kvar o vi har inte gjort klart hur vi ska göra med huset eller någonting. Jag blir tokig för jag vill att vi ska kunna gå vidare med våra liv på var sitt håll. Det känns på nåt sätt att han ska bevisa för mig att han mår så bra o att det här inte bekommer honom alls. :(

Kanske alla dessa bevis på alkoholismen behövs för att förnuftet ska närma sig känslan.Jag kan och ska inte gå in och påverka.Jag ska arbeta för att ställa mig mer på sidan av så gott jag bara förmår.Han hade ringt dottern igår och upprepat sitt löfte att börja med antabus i morgon.Men det är ju bara att låta bli om han vill dricka.
Vi får se vad som händer,släpp taget Ullabulla.

att befinna sig i din situation.

Men det kan heller inte vara en mänsklig skyldighet att för alltid stanna kvar hos en aktiv alkoholist. Som dessutom beter sig högljutt och illa i en barnfamilj.
Prioritera dig o barnen! Han prioriterar alkoholen.

Jag har dock ingen erfarenhet av din situation men så här kan du inte ha det.

Styrkekram

M

Vad kloka ni är! Självklart! Han/vi har råd till att betala behandlingen själva. Igår så frågade jag honom hur han funderade när det gällde behandlingshem. Han svarade att han tyckte att det var för dyrt, att han skulle försöka med Antabus och psykologen han går hos(och nu berätta ärligt om alkoholen). Jag berättade då att jag kunde tänka mig att komma tillbaka och ge förhållandet en till chans efter avslutad behandling på ett Behandlingshem och att jag också ville komma dit på anhörigbehandling. Det tycke han lät bra och skulle kolla upp när han kunde komma dit. Jag är nu lite försiktigt hoppfull. Gonatt :-)

Är det nu. Mannen tänker. Och tänker. Och tar sig en öl i förrådet. Och tänker lite till. Men har inget konkret att komma med och då säger jag att vi har ingenting att tala om. Jag har fått nog och kan inte fortsätta att leva så här. Att inte kommunicera med sin man före kl 12 för att han har "så dåligt morgonhumör". Att somna ensam med stilnoct. Att behandlas som luft, eller ännu värre kontrollant om vi är på fest tillsammans. Att sällan eller aldrig få någon uppskattning eller en spontan kram. Nä!
Jag tror inte på flum om att han ska dricka mindre. Sluta finns inte i hans huvud. Det räcker inte för mig.
Nu gäller insikt och behandling. Kanske döljer sig en riktigt trevlig och sällskaplig man under det impregnerade skalet. Det var länge sen jag såg annat än en glimt av honom.

Vilket vackert brev! Även om du inte lämnar över det till honom så visar du för dig själv att du kommer att kunna gå vidare utan bitterhet, kanske inte nu men någon gång.

Hej.................all styrka till dig .
<3 <3 <3
Igår läste jag " Botten upp " av Lena Holfve.....Den ligger på nätet.
Var skraj att inse sanningen :(.

att skriva ett avskedsbrev till exet.
Trots att läget är värre än vanligt så hjälper det inte mig och mina känslor.Ännu mer av mina räddarinstinkter går igång.Jag spinner på alla framtidsplaner som vi kan skapa tillsammans om han bara vill leva nyktert tillsammans med mig.
Ju mer det skiljer sig från verklighteten ju verkligare och mer trygga blir dom för mig.
Herregud min skapare så förvridet mitt tankesätt är.
På svaret varför och hur kan du göra såhär så kom det bara,jag vet inte.

Men jag ska i alla fall göra ett tappert försök här och nu och lyda terapeuten när jag är så fylld av dessa motstridiga känslor.

Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Jag behövde inte ge brevet till honom,men åtminstone skriva ned det.
Mitt förnuft håller ju med om varenda rad.
Men mina känslor skriker att detta är ju det sista jag vill.
Jag vill att han ska börja med sin antabus med start på Onsdag.
Troligen gör han det,men det säger ju ändå inget om oss och vår framtid.
Jag ska i alla fall läsa dessa rader som start varje morgon och låta bli att kontakta honom.
Kanske att de så småningom också når fram till mina känslor.
Huvvaligen,och jag som trodde på honom denna gång.

Jag känner så väl ingen mig i dina tankar och känslor. När jag mådde som sämst fick jag tipset här att ta en dag i taget och framförallt att ge mig själv tid. Ett annat tips var att bara umgås med människor som ger dig energi. Ta bort energitjuvarna och fokusera på dig. Får du hjälp av dina samtalskontakter, har de riktig egen erfarenhet av medberoende? Kan du söka vidare? Jag pratade med en nykter alkoholist för att förstå hur en alkoholist tänker, en viktig lärdom är att den livssituation man befinner sig ii inte är logisk. Man vill tänka att problemet går att lösa med logik, men det går inte för alkoholisten tänker inte logiskt och svarar ofta med "goddag yxskaft" utifrån sin egen skeva uppfattning av verkligheten. Till slut vet man inte vad man ska tro eller uppfatta tillvaron. Mitt i all bearbetning, försök hitta lugn i tillvaron, ta en dag i taget, ibland en timme i taget. Googla på Youtube och prova mindfullnessövningar för att hitta ro. Som någon skrev till mig här "Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det när tillvaron känns kaotisk." Nu har jag gett dig tips att läsa om alkoholism för att försöka förstå mer och även att försöka hitta lugn. Det tar tid att bearbeta och jag hoppas det inte blev för mycket på en gång. Ta en sak i taget. Små steg i rätt riktning.

Precis så tycker nog min man också, fast jag säger att jag inte mår bra i vårt förhållande. Han tycker att vi kvinnor överdriver med allt det där med känslor. Min man tycker nog också allt är ok, bara att jag finns där och fixar mat och annat.
Kram

Hej Cissi1,

Skönt att höra att han försöker, han är nog inte villig att förlora dig, klokt av honom. Min personliga åsikt är att det nog är enklare att komma till insikt vad alkoholen ställer till med och varför om man tar hjälp, däremot finns det ju vissa människor som kan fixa det på egen hand om de inser själva och verkligen blir motiverade att ta tag i sina liv ändå. Genom att du nu har flyttat ut så lär det iaf ha börjat snurra rejält i hans huvud, kanske är det väckarklockan han behöver? Jag tror dock att det kommer bli tungt för honom att bära detta själv, det är så himla bra att träffa människor med liknande problem. Man pratar liksom samma språk.

Angående behandlingshem/alanon/AA så tycker jag givetvis att ni måste överväga de alternativ ni har och välja den väg som skadar er minst / hjälper er mest. En behandling är antagligen små pengar om det är vad som krävs för hans nykterhet.. Och vinsterna är enorma. Sedan finns det ju inga garantier att man håller sig nykter pga en behandling, men man har nog fått verktygen och mer klart för sig varför man bör hålla sig nykter.

Lycka till!

att åtminstone printa ned sanningen här.Man puttar sig själv liten bit i taget åt nått håll i alla fall.Även om det kanske inte alltid är åt rätt håll.

Han dricker igen och jag undrar om det inte är det mitt undermedvetna förstått hela den här veckan.Redan i söndags misstänkte jag ju detta men nädå,nu var det ju dax för nykterhet.Då kan det u inte vara sant det jag hör med egna öron.Att man aldrig aldrig lär sig.

Jag tog kontakt med sambos släkt, de kom hit och vi ställde honom mot väggen tillsammans. Det kändes så klart jobbigt men jag såg barnens frihet som det enda rätta. Jag var inställd på att han skulle vlja lämna mig efter detta men tvärt om visade han ånger och dagen efter drack han inget och lovade mig att bli bättre och söka hjälp. Tre dagar höll han sig från alkoholen och nu är det som vanligt igen. Vad ska jag göra nu.....jag mår dåligt och vet varken ut eller in. Barnen påverkas och kanske är det nu dags att ge upp och lämna detta. Känns som om jag sviker honom om jag lämnar.....är det kanske medberoendet som stoppar mig?

Helgen är snart slut. Han vilar mycket på dagarna, vi äter middag tillsammans och sover var för sig. Jag undviker att ta upp alkoholfrågan, väntar på att han själv ska säga någonting. Men det lär inte hända. Vi har inte haft familjemiddag på några veckor, barnen vill inte träffa honom då han smyger runt med sin öl och är sur. Inte heller det kommenterar han. Det är svårt att vara passiv. Men jag tror att för honom är det ett helt ok äktenskap. Mat på bordet, hyfsad städning, juste ekonomi, vård i hemmet vid behov. Känslor och sån skit är inte så noga. Finns nog en hel som har det så.
Jag kommer att bli en alltmer snipmunnad fru som fäller sarkastiska kommentarer som han inte lyssnar på.

Vad tufft du har det. Jag upplever att du utsätts för något som kallas känslomässig manipulation. Ett typiskt beteende i samband med alkoholmissbruk och det medberoende som hör därtill. Det är svårt att ta sig vidare av egen kraft efter flera år i en relation där olika typer av mönster och beteenden byggts upp, Du är tuff som kommit så här långt och du har kommit mycket längre än du själv förmodligen upplever, det tar enorm tid och kraft att bearbeta det som varit, särskilt när man av omgivningen samtidigt förväntas lägga locket på och bara gå vidare. Jag rekommenderar att du tar hjälp av någon som kan beroendeproblematik och i det här fallet medberoende för att komma vidare. Jag hade stor hjälp av en s k anhörigstödjare i min bearbetning som slutligen ledde fram till skilsmässa eftersom min ex-make aldrig kom till insikt utan levde i total förnekelse. Tipsar också om att du läser om känslomässig manipulation för att öka förståelsen för hur det kan påverka i olika grad. Vill även skicka med dig att omgivningens oförståelse är mycket vanlig och något som även jag upplevde som något av det allra jobbigaste. Ibland spelar det ingen roll om man berättat tidigt eller sent om vad som försiggår är min uppfattning, omgivningen vill ofta inte inse verkligheten. Den är för svårt att ta till sig för många. Ofta för att det innebär att de behöver se över sina egna vanor eller därmed kanske ta hänsyn till alkohol inte finns tillgänglig. Det sociala umgänget påverkas. Förlåt dig själv att du inte alltid varit öppen med hur ni har det. Det är en oerhört svår fråga eftersom omgivningen samtidigt inte är mottaglig och man skäms och känner skuld över situationen. Fortsätt på din väg. Du har kommit mycket längre än du själv ser just nu. För att förstå hur en alkoholist tänker och agerar kan du läsa Botten upp av Lena Holfve. Det finns ett långt utdrag på nätet via Kulturpool. Googla på Botten upp och Lena Holfve. Jag vill varna för att det är mycket tuff läsning. Det är lätt att känna att man överger en person som är sjuk. Den diskussionen hade jag här på forumet tidigare i min tråd. Samtidigt måste man ställa det i relation till att man själv går under och jag har landat i ställningstagandet att om det inte finns fullständig vilja från alkoholisten att bli nykter alkoholist och i det ingår vanligen inte att bara låta bli att dricka (läs även om begreppet vita knogar, vilket även finns i Holfves bok) utan vilja att kapitulera totalt, erkänna öppet att man har problem och aktivt söka hjälp parallellt så går ingen relation i världen att rädda med slutresultat att man lever i en sund relation. Något som är viktigt att förstå är, precis som du beskriver, att det inte bara är alkoholisten som behöver behandling och stöd för att komma vidare, även som anhörig kan man faktiskt säga att man blir sjuk av den situation missbruket skapar och behöver hjälp att ta sig ur. Försök ta hjälp för att få perspektiv på hela situationen du befinner dig i och fortsätt skriva här. Lycka till!

Det känns som det är kört och jag längtar efter att få leva för mig själv. Slutat dricka säger du, Aeromagnus. Men han har "slutat" dricka flera gånger förut också, Men det har då gått några veckor och sedan har han varit igång igen, fast han har LOVAT att aldrig mer dricka. Det är väl klart att han inte dricker nu så länge det är som det är nu, att jag är kvar. Med tidigare erfarenheter så ser jag inte annat än att han förr eller senare kommer att dricka igen om jag säger att jag stannar. Varför skulle det bli så annorlunda denna gången. Han kanske är nykter lite längre den här gången, men jag är inte så ung längre och känner att jag inte vill slösa bort ytterligare några år. Hur många chanser ska han få, tycker du?

Vi följs åt, Ullabulla. Pendlar mellan hopp, förtvivlan och resignation. Men att vi skriver så mycket tyder nog på att vi inte längre kan och orkar vänta på en förändring som inte går av sig själv. Slutet är inte givet.

Ibland så måste man få falla,det känns bättre redan nu ikväll.Men psyket är en förunderlig mekanism.Upp o ned och fram å tebax.

att sin fru tycker synd om en pga sitt misdbruk och att man inte lämbar någon i nöd skuöle jag svara. Om nu din kille slutat dricka är det så kört att re relation inte kan reparerad?

Kära goa du, jag önskar jag kunde ge dig en smula styrka och hopp o glädje. Känner starkt att du förtjänar det.
Må det skyndsamt ljusna på din front,

M

Jag snurrade in på denna sidan när jag googlade på "Kan man leva tillsammans med en alkoholist?"Jag har läst några sidor nu och att läsa dina inlägg Izzy var som en käftsmäll.Det kunde varit jag som skrivit mycket av det du skriver.Denna sidan kan nog hjälpa mig.Återkommer och skriver när jag är ensam hemma i lugn och ro.

som jag hade för alkoholen per månad räknat så fick jag tillbaka de pengarna ca 18 månader efter min behandlig. Jag hade turen att då kunna betala kontant men med facit i handen så skulle jag även vinna på att ta ett lån.
Hur jag än vänder och vrider på saken så har jag tjänat på att ta min behandling. Fysiskt och psykist inte minst.
Och det gäller även för er anhöriga, ta gärna en Familjevecka och låt er uppmuntras och utvecklas i era egna liv. Det ger så oerhört mycket