Senaste kommentarerna i forumet

Har det bra med dottern på långhelg i storstad. Tänker ändå mycket på min man som jag saknar(den delen av honom som inte har ett missbruk). Han äter Antabus och har hållit sig från alkoholen sedan strax före nyår. Det är inget jag kontrollerar men jag är ändå nu helt säker på det. Vi bor fortfarande på varsitt håll(jag ringer heller inte) och det går väl ganska bra men jag märker att jag vacklar och faller tillbaka i det där optimistiska tänket att det nog ordnar sig nog...Jag kan kanske gå tillbaka snart... Jag antar att för att få det att fungera måste han ha kommit längre. Hur länge är det vanligt att man äter Antabus? När är det vanligt med återfall därefter? Är det behandlingshem som måste till för att bryta ett missbruk?
Han har inte tagit kontakt med behandlingshem vad jag vet sedan det blev så dumt med arbetsgivaren. Att betala vistelsen privat tycker han är för dyrt. Han har också sagt att han inte vill ta kontakt med socialtjänsten(?) för att få hjälp. Han säger att det finns andra vägar att gå. Jag vet inte vilka vägar det är. Själv går jag till en psykoterapeut. Hon har inte någon speciell inriktning på alkoholproblematik men jag tycker att det har fått mig att må bättre. Jag har ännu inte själv tagit kontakt med Alanon eller någon samtalsgrupp med alkoholinriktning. Jag tycker att det är svårt då det är en så liten stad vi bor i och både jag och min man är "kända"pga våra arbeten. Det känns som att problem med alkoholmissbruk är mer accepterat i större städer. Jag förstår att jag kanske inte ska tänka så men det tänket finns där iallafall.

Ja, du har nog rätt. Nu ska jag ligga lågt och vara nollställd efter dessa tydliga markeringar. I kväll åt vi middag tillsammans för första gången på en vecka och han sa själv att han måste ta tag i sig själv och att han förstår att jag nästan har tappat tålamodet. Han har ett så starkt stöd runt sig om han verkligen vill. Men jag behöver vara för mig själv och inte spela lycklig familj ett tag.

på forumet har så många kvinnor stått och vägt just på den punkt du står nu Kaeljo. Izzy och flygcert är två av dem, deras och din berättelse delas av många. Även min berättelse, där maken valde nykterhet, inrymmer det avgörande ögonblicket när jag gick... och åren, månaderna, dygnen och timmarna av vånda dessförinnan. I ögonblicket man går vet ingen vad det blir sedan.... Önskar dig styrka och handlingskraft att välja din väg, ditt liv! Kram / mt

PS De få män som skrivit i samma ärende har skrivit några inlägg och sen försvunnit. DS

Hej igen!

Håller med de två tidigare talarna, lita på din magkänsla och försök vara förnuftig, vad är normalt för dig? Det känns väldigt skumt att han eventuellt dricker i samband med jobbet/hemfärd. Som svar på din fråga så har jag själv inte smygdruckit speciellt mkt så är tyvärr ingen expert på det men däremot har jag nog också varit "världens finaste kille". Det har dock kostat i princip 3 fina tjejer och deras mentala hälsa innan jag på riktigt fattat hur mkt mitt drickande har påverkat mig och min omgivning. Skäms givetvis för det men nu siktar jag uppåt och återgällning på agendan.

Angående att söka hjälp osv så känner jag verkligen igen det där, det har hänt något och man har en djup diskussion med sin partner och det känns verkligen rätt att söka hjälp! MEN, dagarna går och ångesten börjar släppa och helt plötsligt så hade man inga problem längre. Märkligt hur man fungerar men antagligen en mänsklig försvarsmekanism på nått vis.

Skulle du kunna skriva ner för dig själv saker som har inträffat eller på annat vis gett dig olustkänslor i samband med hans drickande? Tänker att det kanske kan göra det hela lite tydligare för dig själv om du förstår vad jag menar? En lapp eller liknande som du inte behöver visa för nån.

En annan tanke är att ni går på samtalsterapi tillsammans, kan göra det lite svårare för honom att "stänga dörren" när det blir tal om alkohol. Och kanske har han vissa saker som han behöver säga till dig?

Hoppas ni ordnar det iaf och ni verkar vara alldeles för fina båda två för att förstöra allt pga alkohol.

Lycka till!

Hej,
Jag känner igen det där beteendet precis. För mig och min man började allt sådär en gång i tiden. Han gömde alkohol och drack i smyg och blev alltid för full på fester. När han smygdrack hemma och jag frågade honom om han druckit var svaret nästan alltid nej, men precis som du beskriver så märker man ju det på sättet de säger saker, hur de rör sig osv. Jag tror nog du ska lita på din känsla.
Nu har min man smygdruckt i stort sett varje dag i 20 år och det har verkligen tärt på förhållandet och kärleken och nu har jag kommit till en punkt då det känns som det är nog.
Så tro på din känsla och sätt gränser för dig själv.
Lycka till!

Tack för dina stärkande ord! Det betyder så mycket.
Kramar

Att dricka i smyg är inte normalt beteende och vittnar om begynnande beroende eller fullt utvecklat beroende. Vet av egen erfarenhet detta. Don kille är som hag och många andra. Kan dricka normalt men vi vet inte med säkerhet när det övergår till onormalt mycket. Oavsett om han är världens gulligadte när han är nykter har ni ju ett tillitsproblem pga hans drickande. Drack han inte skulle problemet troligtvis inte finnas. Frågan är ju cad du vill ha ut av förhållandet för det bygger ju på tillit.

Ja det känns så bra att min dotter hjälp valde att vara hos mig. Igår åkte hon till sin pappa men jag tror att hon kommer tillbaka imorgon. Jag känner mig mycket lugnare nu när jag har flyttat. Jag behöver inte känna av stämningen så fort jag kliver innanför dörren o vakta vartenda ord jag säger. Kaeljo tänk på dig själv!! Kan jag så kan du!! Vi har bara ett liv o du är också värd så mycket mer. Jag om någon vet hur svårt det är att ta steget. Och jag stannade alldeles för länge men jag gjorde det tillslut. Det är verkligen inte lätt, det är det svåraste o värsta jag gjort i mitt liv men men det kommer att bli bra, jag måste tro på det!! Jag vet att du också kan Kaejlo, du kommer att vara starkare än vad du tror.
Kram<3

Jag måste även tillägga att han har blivit bättre och han är väl medveten och erkänt för sig själv att det är ett problem.
Han har ringt till beroendekliniker och de ska ta upp hans/vårat fall. Men nu när han varit nykter (som jag hoppas men har lite misstankar) i 3 veckor så känner ine han att det är något problem längre, så nu säger han att det är enbart för min skull vi ska prata med någon så JAG kan få hjälp.

Vissa stunder känner jag mig sååå säker på att han druckit (tycker mig känna lukt och se samma beteende(han blir liksom "trög" och säger larviga saker som tex: "var det gottigt? kan jag få en kramis" osv). Kanske låter som en riktigt bitch men jag blir sååå irriterad, men han säger bara att han är trött eller blir arg på mig för att jag inte låter mig vara den han är, att han ibland är såhär. Jag har så svårt att tro på det, så himla svårt.
Så jag ska erkänna, jag är irriterad stundvis på honom nästintill varje dag, när han är sådär. Jag vill inte vara så, men jag kan inte kontrollera det.

Jag vill så gärna kunna lita på honom och det han säger/lovar, sluta känna oro, sluta att omedvetet leta efter vin hemma och i bilen, vill kunna känna mig glad, vill längta till att få komma hem, vill inte oroa mig över att han åker till systemet och handlar det där jävla vinet som jag inte vill se för att gömma det.
Det känns som att hela mitt liv kontrolleras av detta, jag tänker på det VARJE dag. Kommer bli psyk tillslut.

Tack för svar!
Intressant att läsa det du skriver, det verkar väldigt klokt.
Jag skulle aldrig tvinga honom till att sluta dricka helt, utan det är vad JAG tror är bäst för honom, likaså hans föräldrar etc.
De har sett mycket av detta smygdricks beteende förr innan jag kände honom och hans mamma har mått väldigt dåligt över det, precis som jag också gör nu.
Jag vill absolut inte att han ska smygdricka och det vet han tydligt om. Jag känner bara att jag inte riktigt kan lita på honom till 100% när det gäller alkohol, och det är så frustrerande för egentligen kan inte jag göra så mycket åt saken. Det är precis som du säger, och som jag vet om, att viljan måste komma från hans sida.

Jag vill försöka komma över min oro och börja jobba på tilliten. Det är bara så himla svårt att släppa när jag misstänker något, vilket jag har svårt att hitta ett bra sätt att fråga honom. Tänk om han inte har det? Då är jag ju rent ut sagt elak som konfronterar honom. Tänk om han faktiskt har det? Men istället ljuger eller att han erkänner, vad gör jag då? Jag har sagt att jag lämnar honom då om det händer en gång till.

Eftersom du går igen alkoholproblem. Har du smygdruckit? Isf, går det att lova sin partner/någon nära att bara sluta och aldrig mer göra om det? Eller behövs det seriös hjälp att få ordning på smygdrickandet.

Ska tilläggas att jag har inga problem att han tar några öl när vi exempelvis är på familjemiddagar, då sköter han sig alltid.
Jag är bara orolig att han inte kommer bli helt frisk om han kommer fortsätta "ta någon öl någon gång ibland".

Är det sug och behov eller en vana som gör att man fortsätter dricka när man lovat på allt till sin partner att sluta?
Han är ju en så himla underbar kille, finns ingen mer omtänksam person.

Hej tjej23!

Bra att du söker dig hit för att få stöd i dina tankar och funderingar. Jag "jobbar" på mitt egna missbruk men tycker det är intressant att läsa och skriva även på denna sida av problemet. Jag hoppas dock att andra medberoende här stöttar dig men vill ändå dela med mig av mina tankar kring det du skriver.

Jag tänker att du först och främst måste tänka igenom hur du vill att ert förhållande skall vara, är det okej för dig att han smygdricker osv? När du känner att du har hittat dina värderingar och känner dig hyfsat trygg med dem (lättare sagt än gjort) så är det nog en idé att sätta sig ner och förklara hur du känner. Du kommer nog aldrig att få honom att sluta dricka om han inte själv vill det och jag tror att det är viktigt att du är tydlig med att han får dricka exakt hur mkt han vill men att det inte är säkert att du stannar kvar då.

Att jaga honom och behöva vara orolig hela tiden är ingen hållbar lösning. Kan nästan tänka mig att han ser det lite som en sport att dricka utan att du ska upptäcka det, hur fånigt det än låter.

Ett tips är att läsa och skriva i andras trådar också, det ger otroligt mycket.

Jag hoppas ni löser allt och att han inser och tar tag i sitt liv! Lycka till!!

Han har fortsatt sin nyktra bana och humöret är gott.Jag mår också förhållandevis bra.Jag har många dagar av sinnesro och frid.Tillförsikt om att allt i min relativt tunga vardag kommer att ordna upp sig och bli överkomliga.Hopp om att de spirande jagkänslorna kommer att fortsätta växa och stärka mig som person.
Det var nu längesen jag hade någon riktig dippdag då allt kändes svart och oöverstigligt.

Det är i dagsläget ganska enkelt att hålla min neutrala och starka hållning mot exet om att vi inte ska ha närkontakt och fortsätta vår minirelation.Nu håller han ändå kontakt med mig en till flera gånger dagligen på eget initiativ.Vilken skillnad mot sommar och höst då det kunde gå månader mellan de frivilliga kontaktförsöken.

För att sammanfatta det så känner jag mig i dagsläget stark och vad framtiden bär för mig och exet vet jag inte och jag känner inte att min framtid står och faller med honom heller.Jag klarar mig bra just nu.De är klart,skulle han träffa någon annan eller falla ned i sitt spritträsk igen så förändras säkert detta.Men just nu är jag stark i alla fall och det känns väldigt skönt som omväxling

Med att vara hemifrån i tre dagar.Det märks också i ditt skrivande att du blivit tydligare med att du vill att han ska sluta dricka.Att du annars inte säkert vet om du vill leva kvar.Din man svarar med ganska mycket nonsensssvar som inte behöver betyda så mycket.

Men du har blivit tydligare både mot dig själv och honom.Efter 40 år är det bra steg.
Men det i alla fall jag läser är hur du fortsätter att följa hans mönster,hans humör och hans drickande.Finns det något sätt för dig att helt enkelt välja att strunta i det.
Dvs låt han dricka,låt han må dåligt skälla gnälla sova som han vill och du hittar helt enkelt andra alternativ till hur du ska fylla dina dagar och nätter med innehåll eftersom han inte tänker tillföra något av vikt.

Att medvetet helt enkelt låta hans handlingar rinna av dig oavsett vad han väljer att göra.Inga åsikter,sura miner diskussioner eller tjat.Eftersom du egentligen inte vill flytta ur så kan det vara en väg för dig att stärka dig i detta första läge som kanske kan följas av steg nummer två,vilket du nu än väljer att det ska bli.
Jag upprepade mantrat,gör ingenting.Det kan verka väldigt passivt vid ett första genomtänk.men när man låtit det skölja genom en tillräckligt många gånger så fattar man till slut att det handlar väldigt mycket om det.Jag har inte makt att påverka en annan människa.

Hemma igen. Sms och mail om att jag skulle komma, inget svar. Han sov när jag kom kl sex och mobilen hade inte funkat. Jag hade väl något hopp om att han skulle ha saknat mig och tänkt till de tre dygn jag var borta. Inga sådana tecken, svajig och otillgänglig och tyst. Svarade inte på mina frågor så jag blev mer och mer desperat. Hela arsenalen vädjan, gråt, gap, jag fick ett fullständigt utbrott. Och det var ju bra, för då blev det mitt fel igen. Men jag orkar inte bita ihop mer, kommer att fortsätta tjata och kräva.
Jag säger du kan väl pröva att vara nykter en vecka åtminstone. Ja kanske....när då? Sen....
Du kan väl vara helt nykter när barn och barnbarn är här? Dom är bekymrade och spända när du gör dig ärenden till källaren. Dom vill inte träffa dig när du inte är nykter.
......Tystnad........Du ska inte komma med hot!
Du har en familj som vill stötta dig om du försöker!
Kom inte med dina förnumstiga råd, har du läst på det?
Denna elaka människa är inte min man, han har gömt sig nånstans och jag vet inte var han är.

Tack Nora och Aeromagnus för era svar.
Jag och min man går båda på samtal var för sig. Vi har varit på familjerådgivningen också, men tyvärr kändes det inte som det gav oss någonting så vi gick bara ett par gånger. Verkar inte finnas några fler alternativ när det gäller parsamtal om vi inte vill gå privat, vilket är väldigt dyrt. Speciellt som min man bara har ett syfte med samtalen och det är att det ska bli bra mellan oss igen. Medans jag vill att han ska förstå mig varför jag vill lämna och vad många år av missbruk gör med anhöriga.
Min man har inte druckit något nu sedan jag sa att jag ville skiljas och då kan han inte förstå varför jag fortfarande envisas med att säga att vi inte har det bra. Han kommer aldrig mer att dricka, säger han (vilket han sagt förut flera gånger såklart)! Allt det här med att jag vill lämna honom har för honom kommit som en total chock säger han. Hur kan han INTE ha uppfattat detta, då jag har sagt flera gånger under flera år, du dricker för mycket, jag orkar inte leva så här, jag kommer inte att stå ut med ditt drickande. Dessutom har vi flera i vår bekantskapskrets som skiljt sig pga alkoholproblem. Hur kan då allt detta komma som en chock för honom? Det kanske du, Aeromagnus kan svara på? På något vis hade det ju varit enklare om han inte låtit bli att dricka nu, då tror jag inte jag hade haft så svårt att lämna. Inte heller haft sådana skuldkänslor.

Vi som har alkoholproblem sårar inte, ljuger inte de vi älskar med flit för vi får en oerhörd ångest och skuld. Vad gör vi då? Jo vi dricker för att döva den sjukdom vi har. Blir som ett ekorrhjul. De vi lever med får också skam och skuld, ett sk medberoende där man skuldbelägger sig själv precis som du och så många andra. Även om man är sårad, arg och förbannad på den som dricker så finns det någon strimma av hopp att man ska tillfriskna. Tyvärr så måste personen på något sätt själv inse sina problem och ta hjälp. Det är inte bara att flytta ut som du skriver men DU kan inte leva så här och DU kan inte få din man att sluta supa. DU måste tänka på dig och ditt bästa. Kommer du må bra av att stanna i relationen???? NEJ! Kommer du må bra av att lämna relationen??? NEJ MEN det sistnämnda kommer att gå över. Kan ta tid men det är övergående. Det är inte övergående att stanna i en relation som man inte mår bra av. Valet är ditt och mycket svårt men om inte du ska gå under måste du tänka på dig själv. Inget/ingen kan ändra på din mans inställning till a förutom han själv.

Tre dygn utan kontakt. När jag tänker på hur vardagen präglas av alkoholen och den oberäkneliga stämningen känns det så absurt. Man kan inte ha det så. Jag är så glad att ha min gamla vän som förstår och känner mig sen tonåren. Våra familjer har följts åt i alla år och hon har också sett utvecklingen. I morgon flyttar jag hem, misstänker att min tjurskallige man inte har något nytt att komma med.

Så roligt att din dotter har kommit till dig! Förstår att det måste kännas mycket lättare för dig nu. Hon kommer säkert att må bättre och bättre.
När min dotter mådde dåligt då gjorde jag så mycket roliga saker jag hann med tillsammans med henne och som du säger så lättar de upp just för stunden och jag tror att de stunderna blir viktiga och gör att det så småningom vänder. Jag och min dotter har inte pratat direkt mer om de jobbiga åren, men jag är övertygad om att hon vet att jag ställde upp allt vad jag kunde och att det var väldigt viktigt för henne då. Idag är hon en bit över tjugo och vi har en väldigt bra relation. Jag är så glad ´över att jag vet att jag gjorde allt vad jag kunde för henne då.
Jag önskar också att jag hade kommit så långt som du i min relation till maken, men tyvärr är jag inte tillräckligt stark just nu så allt står stilla.
Du är stark och jag beundrar dig.
Kram

Så härligt Izzy att du och dottern är tillsammans i lugn och trygghet nu! Och du tar hand om det hela så klokt. Kram, kram / mt

Precis som tidigare inlägg-kontakta socialtjänsten och be om hjälp-det verkar vara dags för det

Om det är fara för hans liv. Kontakta soc i din kommun och prata med dom.

Gå ihop släkten. Prata med honom i lugn och rå. Skuldbelägg inte men berätta hur ni känner, är oroliga och att ni inte tycker om att åka dit om han blir full. Inget mer än din pappa kan få honom att verkligen inse problematiken men man kanske kan glipa lite på de stängda ögonlocken

Jag anser att gan vägrar inse sina problem. Det du kan göra är att ta kontakt medcsocialen i din kommun och berätta om din mans missbruk. Hur det påverkar dig och ditt barn.

Jag har inga goda råd, för det är svårt att bryta med sin far. Och han som skal vara din förebild och försvarare är den som skadar dig. Har du fått hjälp hos någon? Du kan inte få honom att söka hjälp, men du kan jobba med dig själv och få hjälp och stöd från din omgivning. Hitta någon du litar på som du kan prata med. Du måste kanske innse att din far aldrig slutar dricka, och fortsätter vara en person som skadar dig. Då måste du ta vara på dig själv, och skydda dig från honom. Det hjälper inte att dricka, då blir du som din far, och jag hoppas du tar avstånd från att skada andra med alkoholmisbruk. Stor kram, du är starkare än du tror!

Vad härligt att höra att du nu bor i egen lägenhet och att din dotter är där. Du gör helt rätt i att inte fråga var hon vill vara. Hon ska inte behöva välja. Jag tror hon är där hon vill vara nu :)
Hoppas ni kan hitta ro och glädje i nya hemmet. Ditt beslut att lämna har skapat förutsättningar för det.

Kram!