Senaste kommentarerna i forumet

och tycker inte att jag kommer nån riktig vart.Kanske för att jag inte förmår bryta helt med exet.Kanske för att jag ändå hoppas efter förra veckan och nu då inte får fortsatt näring i att vi träffas.Svårt svårt och framför allt,hur ska jag gå vidare.Det känns som att jag sitter fast i någon sorts vaakum och att jag liksom sugproppar mig fast i känslor och tankar som jag trodde jag lämnat bakom mig.

Framför allt så fortsätter jag att förvänta mig det omöjliga.Att han plötsligt ska vara frisk och förståndig och säga allt det där som jag vill att han ska säga.Nu är det vår tur,nu ska vi planera framåt och jag ser dig gärna vid min sida.Så som det var i början då vi (jag) smidde planer och han hakade på.Nu har jag ingen bundsförvant att släpa runt på som de sista åren egentligen varken ville eller orkade.

Sann egoism sägs vara när man tvingar sin partner att leva efter de val man själv gör och dessutom förvänta sig att de ska gilla det.Det kan man ju vända åt båda hållen förstås.En som dricker är ju också egoist då valet förstör på så många sätt.Men de har ju åtminstone en sjukdom att luta sig mot.Det har inte jag,annat än en livslust.Det känns som att hela livet befinner sig i paus och jag förmår inte trycka på play igen.

Jag har varit i samma situation som dig o förstår hur jobbigt du har det.
Du är inte ensam o det går att få det bättre!
Ville bara säga det<3 styrkekramar!!

Jag tror att det enda som "funkar" är att bryta kontakten helt. Det är sjukt jobbigt men lidandet blir kortvarigare tror jag...Jag har ju gjort det å det var drygt 2 månader sedan, det går inte en dag när jag inte vill ringa/sms:a/åka dit å träffa honom. Jag mår verkligen pyton men då tänker jag på hur ledsen jag varit i min relation, hur han konstant valt alkoholen framför allt, och att jag inte vill ha det så i mitt liv.

Det låter som du försökt på flera sätt under lång tid hantera en annan persons drickande på olika sätt. Nu har du bestämt att lämna över ansvaret och valet att dricka tillbaka till personen, låter klokt. Du är nyfiken på andras erfarenheter, läs gärna runt och fortsätt skriva här på forumet. Hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig.
Rosette alkoholhjälpen

Hej och välkommen till forumet! Du har inte kapat en tråd, man får skriva var man vill men om man vill kan man göra en helt egen tråd men även läsa och kommentera i andras.
Du har nyligen kommit ur en relation med en partner som har alkoholproblem och önskar stöd i din situation. Läs gärna runt på forumet och skriv här, hoppas det blir hjälpsamt för dig.
Säg till om du vill vi raderar något.
Rosette alkoholhjälpen

Hej Igen! Jag är helt ny här och fattade inte hur det funkar. Förlåt för att jag kapade tråden, försökte radera mitt inlägg men det gick inte.

Hej alla kloka! Jag har nyligen lyckats lämna min partner som har ett (enligt mig) svårt alkoholmissbruk. Han har under vår 5 år tillsammans hart en handfull nyktra kvällar men det normala är en vinkonsumtion på 1-2 flaskor/kväll. Han anser inte att han missbrukar då han "sköter" sitt liv. Jag blev oerhört ledsen och trött på att leva med honom då han är så känslomässigt avtrubbad. Han ville inget ihop med mig, prioriterade aldrig vår relation och ville aldrig planera något. Dessutom är hans ekonomi urusel. Jag har försökt lämna honom förut men det har fungerat dåligt. Den här gången såg jag omedvetet till att såra honom så illa att han gjorde slut med mig istället, min enda chans att lyckas få slut på relationen tror jag. Det är drygt 2 månader sedan vi gjorde slut och vi har inte haft någon kontakt alls efteråt. Jag är ledsen och deprimerad nu efter vårt uppbrott och behöver stöd från erfarna människor som kan bekräfta att det här är rätt. Jag har påtalat hans drickande otaliga gånger men han vill inte lyssna. Jag pendlar mellan att ringa honom och försöka göra allt "bra" igen och att känna mig arg på honom. Just nu är jag vilse och känner mig så ensam utan honom. Har ni tips och råd hur man går vidare ur en långvarig relation med alkoholmissbruk? Jag har en medberoende problematik som jag nyligen börjat reda ut och utforska. Tack på förhand!

Tack för dina ord o citatet var tänkvärt. Det är svårt att få in i huvudet att allt inte hänger på mig. Det är ju så att jag måste agera för att det ska hända någonting. Jag var hos familjerådgivningen idag o jag skäms när jag är där för att jag inte har tagit tag i allt som vi pratat om tidigare, jag bara drar ut på allting o det gör att jag mår så dåligt o jag ser allt jag måste göra o får panik o blir blockerad. Jag måste lära mig att ta en sak i taget.
Ja jag känner jag kan vara i lugn o ro i mitt nya hem o det känns skönt. Så visst har det blivit bättre ändå o jag har kommit en bit på väg men det är mycket kvar än.
Jag tycker det verkar som du är på rätt väg Ullabulla o du kämpar så. Hoppas du kan hålla taget o inte falla tillbaka. Styrkekramar till dig<3

Hej Vanessa och välkommen till forumet. Du beskriver en situation som kan vara mycket svår att hantera och du ber om råd. Vi hoppas att andras berättelser kan bli ett stöd för dig. Det låter som att du och din son talar med varandra, att lyssna betyder ofta mer än man tror. Din son är klok som provar olika vägar för att hitta det som kan hjälpa honom.
Fortsätt gärna att skriva din berättelse är med sannolikhet till stöd för någon annan.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack Ullabulla. Jag har ett rationellt jag och ett känslomässigt jag som kommer i konflikt. Skall läsa boken du rekommenderade. Tack.

Har en son på 24 år som har druckit stora mängder alkohol sedan flera år pga svåra sömnsvårigheter och som använder alkohol i medicinskt syfte. Han säger själv att att alkoholen hjälper honom, förutom med sömnen, att komma bort från verkligheten dvs en värld fylld av ondska och destruktivitet som han egentligen inte vill vara med i. Han träffar en terapeut för närvarande, men det verkar som han dricker ännu mer sedan han började hos henne. Han har varit på missbruksmottagningen några gånger, träffat drogterapeut, kbt-terapeut utan resultat. Vad gör man?

Förtvivlad mamma

Tack Eva-Karin för dina kloka ord. Visst vet jag att jag måste sätta mina egna känslor i första rummet. Min hjärna vet det, men hjärtat verkar inte fatta. Jag skulle nog behöva höra dina ord många gånger varje dag, så kanske det skulle gå in. Jag känner hela tiden efter vad han känner. Och tack vare hans känslor har jag nu stannat kvar i flera månader sedan jag sa att jag ville skiljas. Tror inte egentligen att det varit så bra för mig. Det känns som jag har blivit mer och mer nedstämd. Helgerna är inte den efterlängtade vila och återhämtning som de ska vara, utan bara en väntan på att det ska bli måndag igen. Är lättad då det är söndag kväll. Avundas mina arbetskamrater då de är så glada då det är fredag. Det var egentligen länge sedan jag kände så. Även innan då han drack var det jobbigt med helgen. Varje fredag åkte jag hem med en klump i magen, vilket tillstånd var han i då man klev in genom dörren. Hur berusad skulle han ha hunnit bli och skulle han till och med hinna somna innan middagen. Enda gångerna jag såg fram emot helgen, det var om jag visste att jag skulle hitta på något med någon kompis. Då var det lite roligare att komma hem. Visst, om jag lämnar honom nu, så kommer givetvis helgerna att bli ganska ensamma, men jag tror att det kommer att kännas friare. Känns så stort och betungande.
Det som ger mig energi i livet är mina två underbara vuxna barn. Utan dem skulle jag inte klara mig, de är mitt allt och att få umgås med dem är det bästa i livet.

du var på ingår i samma företag där jag gjorde min primärbehandling och vi har vår- och höstträffar med intressanta (oftast) föreläsare, mycket socialt mingel, god mat och tid att bara vara :- )) http://www.namndemansgarden.se/om-oss/livslang-gemenskap

Då han inte var kapabel till just någonting.Jag tog hans flaska och han var för svag att stoppa mig.Jag sa att ska du följa flaskan så får du följa mig.Så jag packade ihop honom och hundar i bilen och lite nödtorftiga ombyten och förnödenheter.Sen var han onykter och på rätt gott humör hela kvällen,men drack uppemot 3 liter vätska och svettades som en gris.Dagen efter,läs igår så spydde han och magen kajkade ihop och han fortsatte svettas.men jag var en snäll medmänniska och skällde inte så värst.Han var och är liksom under det strecket nu.Efter två sömnlösa nätter skulle han idag hem igen till sin stuga men han tackade ändå för vistelsen och sa att han mått bra efter omständigheterna att ha sällskap under tillnyktringen.Fortsatt fina möten och samtal då den omtalade muren mellan oss var borta.Det var ju så uppenbart vad som var problemet så det behövdes inga skyddsbarriärer.Nu ska han efter möte med döttrarna försöka att ge dom(sig själv) ett halvårs nykterhet.Jag har också sagt att om han vill landa hos mig istället för att åka vändan förbi systemet så var han välkommen.Det är ju ett löfte jag kan dra tillbaka om jag märker att han sätter sig inom snar framtid.Trots allt,känns det ok och jag mår förhållandevis bra om än lite sliten.

Jag kan rekommendera är Kvinnor som älskar för mycket.Jag får skämsrosor var och varannan sida för att det är mig hon skriver om fast med olika kvinnoöden.Om man kan läsa den öppet och ta till sig budskapet så har man vunnit en hel del.Om du nu inte redan läst den.Att du då trillar dit på en till av samma slag är väl ganska mänskligt.Du vet ju kanske rutinen vid detta laget,lämna eller stanna och kanske bli tvungen att acceptera en hel del som du just lagt bakom dig.
Valet är ju ditt..

Hej Strumpan och välkommen.
Vad bra att du hittat hit. Vi hoppas att du genom forumet kan få möjlighet att ta del av hur andra har gjort i liknande situationer och att du kan dela med dig av dina tankar och känslor. Ibland hjälper det att få sätta ord på det man upplever, saker kan bli tydligare.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Känner din förtvivlan. Jag velade också. I flera år först i hans onykterhet. Men efter boken HappyHappy som är flera kvinnors berättelser om skilsmässor + Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som jag försökte läsa högt för min då nyktre man , och fick till svar : hon har ju inte fattat nånting + en hederlig kärleksroman fick jag nog.
Köpte mig en låda tepåsar som jag visste att det bara var jag som ville ha av och sen beslöt jag att vara skild innan den var slut. Så vissa frustrerade dagar drack jag många koppar te medan harmoniska dagar inget alls. Det blev en sorts hävstång som jag kontrollerade. Men med ett slut. Låter kanske helt knasigt. Men det fungerade.
När jag läser vad du skrivit lever du fortfarande hans liv. Du anpassar dig efter vad han tycker o vad han kanske kommer att tycka. Som du gjort i många många år. Men vad tycker du då? Är inte ditt tyckande viktigast i ditt liv? Är inte vad du känner viktigast i ditt liv? Vad någon annan känner kan ju inte komma före , eller? Detta tog det lång tid för mig att se. Att mina känslor o åsikter inte var värda något. Inte ens för mig själv.
Jag tar mig friheten att kopiera in en text från det här forumet som jag bär med mig varje dag ( tack Lelas tror jag det var )
Jag är Jag därför att Jag är Jag.
Och Du är Du för att Du är Du.
Men om Jag är Jag därför att Du är Du.
Så är Jag inte Jag längre

Kram

Jag har börjat kännt mer trötthet efter jag tex åkt till han, numera händer det allt mer sällan, men det känns som jag är tom när jag kommer hem, behöver sova, ta igen mig....
undrar om medberoendet tar fysiskt på en
just det att jag inte släppt 100 procent kan nog vara att det tär på hela min energi. Kan ni känna eller känt sån enormt behov av återhämtning. Känns nästan som man själv varg o drukit o måste ta en baksmälla....

vet inte om jag märker det mera nu efterso det är mera distans nu än tidigare då jag va mera inne i det varje dag...
kanske känner av skillnaden nu när jag mera har mig själv under en tid o sen åker påt de där med att oroa sig eller bråk med han

Ursäkta att jag är trög men vilken hemsida? Alkoholhjälpens? Var ligger Gården? Jag har iallafall anmält mig till Djävulsdansens möte/kurs i Östersund...

Ja,blev ändå "tvungen" att åka ned då han inte svarade på sms eller telefon från dotter och mig.Hon har inte haft kontakt med honom på 14 dagar.Han satt där i köket,dimmig i blicken.Sur,så troligen hade de ringt från soc i alla fall.Jag konstaterade bara läget och vände i stort sett på klacken och for hem igen och kunde meddela dottern att läget var under kontroll.Barriärerna på vad som är ok sänks hela tiden.Hon hade även ringt igår och pratat med honom utan skäll.Han var förstås onykter.Hon frågade om det skulle komma ett val till att stå mellan henne och alkohol,ja han skulle ju välja henne,men inte nu.Alltså samma budskap som till mig.Det är ju också ett sätt att hålla människor i ett mentalt järngrepp.Sen,när jag har druckit klart.Och när månde detta bli? Om en vecka en månad ett år?

Jag och dottern var helt överens med det kloka i att åka ned,hämta hem honom till mig och kedja fast honom i källaren.
Fortsättning följer förmodligen på denna tragedi i sju akter.

Dock så hämtar jag mig snabbare efter varje rusch ned i avgrunden i mitt medberoende.Det går inte lika djupt och biter sig inte lika hårt fast.

Hej! Välkommen hit. Ni är i en jättesvår situation. Läs lite trådar så kommer ni tyvärr upptäcka att de flesta som dricker lever i en förnekelse. Innerst inne vet de att det inte är bra, fel de har säkert ångest som de dövar med alkohol. Det är svårt (läs nästan omöjligt) att få någon att sluta dricka som inte säger sig ha problem. Jobbar dina föräldrar? Ibland kam man kontakta arbetsgivaren som kan erbjuda hjälp. Ta hem bara mamman till er en dag och prata med henne. Hon är ju beroende hon också men kanske inte lika nere som din far verkar vara. visa www.riskbruk.se Fråga varför de dricker så mycket, att det inte är en normal konsumtion och att man kan få cancer av alkohol.

Ja som vi nykterister säger. "En timme i taget tills suget går över"!!! För det går över! Det gäller bara att härda ut.....
Hoppas du får en bra vecka. :)

Gjorde i helgen ett sansat försök till en diskussion igen. Var lugn och tydlig och förklarade att det inte fungerar för mig att sitta och se på när han successivt förstör sitt liv. Jag frågade honom om han inte värderade sig själv högre än att behandla sig på det sättet med drickandet. Nej, det är möjligt att jag inte gör, fick jag till svar. En stund senare sa han att jo, det var kanske möjligt att det skulle visa sig omöjligt att sluta. Fraser som "Vi får se... Det visar sig... dvs passiva fraser haglade rätt frekvent från hans sida.
Min tolkning är att motivationen och viljan att bryta beteendet inte finns där. Jag förklarade att den här frågan avgör om det finns ett "VI" eller inte... Vilket fick honom att klämma ur sig ett "Men jag älskar dig..." Som läget är nu så lutar det åt att jag lämnar, vid månadsskiftet. Som fransmännen säger: "Qui vivra verra" - Den som lever får se!
Tack för bra input!

dig Cissi1 om att vår förening har vårmöte på Gården om drygt 1,5 månad. Håll lite koll på hemsidan så kommer infot snart !

önskar er lycka till med allt :)