Senaste kommentarerna i forumet

Hej Cissi1,

Det låter väldigt märkligt att han skulle bli uppsagd för det. Antagligen är ju den behandlingen nyckeln till att han en dag ska kunna komma tillbaka till jobbet. Men det finns andra vägar att gå för att få hjälp, man måste bara vara mottaglig för hjälpen.

Vi båda vet att detta inte är ditt fel och mitt råd är fortfarande att söka hjälp för medberoende. Där kan du säkert också få hjälp med att reda ut arbetsgivarens skyldigheter samt vilka andra vägar du kan föreslå till din man.

Hejjar på dig!

Nu har min dotter kommit till mig o det känns så skönt att ga henne här!! Det är tredje natten hon sover här o jag har inte frågat något hur hon vill ha det. Jag tror det är bäst att inte göra det utan hon får prata om det själv när hon känner för det. Kaeljo jag tror också som du skriver att det är bra att hitta på lite trevliga saker att göra med henne. Vi brukar också fika shoppa gå på bio o det verkar som att det lättar lite då för stunden iallafall . Flygcert jag känner också igen mig i så mycket som du skriver även om vi inte haft det lika. Just det att ibland mår man verkligen så dåligt att man faktiskt för en stund önskar att man fick dö men så blir det lite bättre o man kämpar vidare. Jag tänkar på dig hur du har kämpat o klarat av allt det ger mig kraft att tänka att jag ska också klara det! Nu bor jag i lägenheten o tänker inte bo i huset mer o det känns bra när
jag har bestämt mig för det. Jag är säker på att jag inte har några känslor för honom längre efter allt som han har utsatt oss för så det här är det enda rätta även om det är otroligt tufft!
Saga du har så rätt i det du skriver o jag ska verkligen försöka att visa att jag är stabil o beslutsam fast jag inte är det men hon skulle känna sig tryggare om hon kände att jag inte var så velig. Kram till er<3

Fortsätt skriv linker. Vi är nog många som läser om din kamp. Kämpa på! Det kan bara bli bättre.......

Ingen kontakt sen igår. Noll koll. Jag har stängt av fjärrkontrollen och laddat med is i magen.

Jag krävde att min man skulle berätta för sin arbetsgivare om sitt problem med alkoholen. Det var ett krav av flera från min sida för att jag skulle kunna tänka mig att stanna kvar. Nu flyttade jag ifrån honom iallfall( det gick inte för mig att stanna ens ett par veckor till) Min man tog kontakt med sin arbetsgivare ändå fast jag bröt upp och han ville ha hjälp från dem. De vill då att han ska säga upp sig. Det är ett stort företag med duktiga jurister så de kan om de vill det är jag inte ett dugg tveksam till. De vrider till det och får uppsägningen på andra grunder. Min man skäms mycket för sitt missbruk och vill inte bråka mer. Tycker att det är pinsamt.
Det jag går omkring med nu är ett Stort dåligt samvete. Än en gång känns det som att det är mitt fel. Att jag skulle vara där och kräva och styra och ställa. Jag vet att det inte är mitt fel men det onda i magen och det dåliga samvetet sitter på plats. Igen.

Om personen inte vill eller inse att man har problem och helhjärtat försöka behandla det så är väl chansen/risken välj själv att man kan leva som ett par. Förhållande bygger på respekt, kärlek och tillit. Dessa tre grundstenar tapoar man när man har missbruksproblem.

En lång lång dag, mannen ville inte ha söndagsmiddag med barnen så jag åkte till dem, jag berättade att jag skull titta på lägenhet.de är ledsna men förstår. Mannen blir kränkt av mitt tilltag men säger att han kan låna pengar till insatsen. Jo du pyttsan!
Huset är värt fem miljoner, min lägenhet 2 miljoner, för övrigt är det kanske jag som ska bo kvar...
Nu har jag tagit mitt pick och pack och flyttat in till väninnan som är ensam hemma.
Mannen behöver tid att bestämma sig för vad han Vill. Jag vill ha min nyktre man helst av allt, men måste rädda mig själv om det inte funkar!

Tvivla inte på det du känner, när han dricker är det jobbigt, och känner du att du inte kan leve med det så är det så. Börjar du tvivla på om du överdriver eller tvivla på dina känslor så sviker du dig själv. Gör inte det. Du måste respektera dina gränser och kräva att han gör det samma. Du och din självkänsla är viktig. Du är dina barns trygga hamn och därför måste du ta hand om dig själv och ta dina känslor på alvar. Man är inte redo att lämna någon innan man har bestämt sig,fullt och helt, och den dagen man gör det känner man det i varje fiber i kroppen. Du sitter nu i det som är jobbigast, ska jag stanna eller ska jag gå, det blir lättare när du har bestämt dig för vad du vill, då vet du var du ska lägga dina krafter och vad du ska göra. Stå på dig, det kommer en dag när du vet vad du ska göra.

Varför skulle just jag i min ungdom bli kär i en man med alkoholproblem. Jag såg och fattade redan då att han hade problem. Varför avslutade jag inte det förhållande jag då precis hade påbörjat. Hade jag redan då haft med mig dessa erfarenheter av alkoholmissbrukets olika sidor hade jag nog gjort det, men jag hade inga av dessa erfarenheter med mig då. Kanske fanns det en mening med vårt förhållande ändå, våra fantastiska och underbara barn vi fått, vilka jag naturligtvis inte kan leva utan idag. Barnen är verkligen mitt allt och det är just därför jag kan se ett ljus i allt mörker just nu.
Varför är det så svårt att lämna en man som har svikit mig, gett mig ångest, fått mig att gråta otaliga gånger, förstört semestrar, ljugit mig rätt upp i ansiktet, fått mig att skämmas och där kärleken till flaskan alltid gått före mig. En utomstående säger direkt, det är klart du har skäl att lämna!!
Varför har jag sådana hemska skuldkänslor för vad jag ställer till med. När han säger att han kommer att gå under om jag lämnar, så får jag nästan inte luft och tänker att jag får väl stanna då. Jag ger upp och gör så att han mår bra. Varför gör jag så. Vem har rätten att må bra. Om jag stannar då mår han bra och jag mår inte så bra. Om jag lämnar går han under och jag mår kanske ganska bra. Eller? Kan jag må bra då han går under. Vad kommer de närmaste att säga då. Kan jag handla så egoistiskt.
Hur jag än gör blir det inte bra. Varför skulle jag trassla till mitt liv så här. Vad är meningen med allt det här och vad är meningen med resten av mitt liv.
Ska jag stanna och försöka få en mening i mitt liv ändå och hoppas på att må åtminstone ok.
Många varför och många hur, men inga svar :(

Tack för ditt svar, du har helt rätt. Precis som du skriver har jag haft det i många år. Nu gråter jag inte längre och jag känner mig starkare och bättre än jag gjorde för ett år sedan, men oron och ångesten är kvar och jag är så j.. less på alt hans tjafs. Att leva med en alkolist är som att tassa på äggskal, man måste se vilket humör han är i innan man kan säga eller göra något. Minsta lilla ord kan bli feltolkat och använt mot en, och så urartar det till meningslösa gräl. Efter att mitt sista hopp för vårat förhållande dog för ett år sedan visste jag att det spelar ingen roll vad jag gör, alkoholen har honom i sitt grepp. Han är bigamist, gift med mig och ölen, och det var ölen som vann. När jag insåg att jag inte kan vinna över hans beroende så har mitt fokus flyttats över på mig och barnen, det är där jag vill använda min energi. Jag har distanserat mig från honom känslomässigt, men han tar ändå mycket tid och krafter. Jag vet inte vad som händer i framtiden, tar en dag åt gången, och sitter stilla i båten. Han får supa ned sig i stugan, medans jag lever livet med mina barn. Dom ska åtminstone ha en förälder som är stabil och ställer upp för dom, därför tar jag hand om mig själv, och har minst möljigt fokus på honom.

Det är verkligen intressant.
Han har haft ett par relativt bra helger alltså lite alkohol eller inget . Vad vet jag.
Så fort man glömmer. Jag överdriver, det är inte så farligt! För några veckor sedan var jag nästan på väg nu vacklar jag igen!! Suck. Blir galen på detta !!!!!

Jag känner verkligen med dig. Som jag har förstått det har du kommit til 'point of no return' när det gäller dina känslor för din mann. Det finns inte en möjlighet att det kan bli bra mellan er innan han verkligen förstår hur mycket hans drickande har skadat dig och eran relation. Han vill inte lyssna på dig och tycker inte ni ska gräva ner er i gammalt grums, men du klarar inte lägga detta bak dig innan han verkligen förstår vad hans drickande har fört till. Ni kan få hjälp hos psykolog där du kan prata ut och förklara hur detta har varit för dig. Du har kanske mycket avergi mot honom och den försvinner inte utan hjälp och mycket arbete. Om det sedan kan föra till att du vill stanna får tiden visa, men jag tror verkligen att ni behöver profetionell hjälp tillsammans oavsett vad som händer i framtiden. Det är ditt liv och du ska inte känna skuld för något som helst. Han är ansvarlig för sitt liv och du för ditt. Stanna inte hos honom utav plikt, skuld eller för att någon annan vill det. Ska du stanna ska det vara för att du själv vill det. Han har haft sina 20 år där han och hans drickande har kommit i första hand, nu är det på tiden att du sätter dig själv först i ditt liv, och det är inte egoistisk. För ska du ha något att ge så måste du ta hand om dig själv först. Kram och lycka till!

Det blir lätt så...hmmmmm. Någon gång måste han vara beredd att gå igenom "skärselden". Det känns som ett helvete - men man kommer faktiskt ut på andra sidan. Rejält tilltryckt och omskakad. Förstår vilken jobbig sits du är i.

Att lägga in sig för avgiftning kanske inte är ett alternativ? Jag förstår att man försöker låta bli så långt det går. Jag själv hade inget val för ett par år sedan. Två av min bästa vänner släpade iväg mig och gav sig inte förrän jag blev inlagd. Väl på plats så blev jag så väl omhändertagen - och jag kunde få nyktra till under bevakning och ordnade former. Medicineringen gjorde att obehaget och ångesten minskade.

Tror dessvärre också som "Stingo" här ovan skriver att det nästan skulle vara omöjligt för honom att själv ha diciplinen att utföra en egen nedtrappning. Som jag skrev tidigare så är det lätt att uttrycka sig så under själva ruset, då ser man ju inga begränsningar. I verkligheten så tror jag att han kanske skulle se till att få i sig några droppar till så fort första tecknet på abstinens dyker upp.

Han har dig där - men det är INTE du som skall se till att han bestämmer sig för att ta sig ur den här fyllan - ansvaret är hans, och ingen annans.

jag är nästan helt säker på att han dricker ikväll. ca 15 dagars uppehåll denna gång.Varför hoppas och tror man varje gång.Kanske för att den som dricker också tror hoppas och menar allvar.Just då.

Han fick mycket svettningar/ frossa,darrningar och ångest och sömnlöshet. Orkade inte med att inte få sova och tog alkoholen som sömnmedel igen!

Hej, Sockertoppen.

Du frågade på andra sidan om faran med att sluta tvärt och möjligheten att trappa ned. Jag är inget proffs, men skall försöka ge lekmanssvar på dina frågor, utgående från egna erfarenheter, erfarenheter härifrån och de texter jag läst annanstans.

Från hur du skriver om din mans drickande har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara en direkt fara för honom att sluta tvärt. Hur var de tre vita dagarna han hade? Hade han väldigt svår abstinens (darrningar, svettning, sömnlöshet, illamående, ...)? Fick han delirium (kraftiga skakningar, hallucinationer)? Om du svarar nej på båda frågorna torde det vara rätt tryggt för honom att sluta tvärt.

Att trappa ned kan kanske vara en fungerande taktik, om man gör det snabbt och med mål att sluta helt efter det. Nu talar jag om tider på någon vecka, definitivt inte månader. Men jag har egentligen inte hört om någon som gjort så, om man inte räknar dem som försökt sluta och gått från återfall till återfall, för att till slut lyckas (ett slags nedtrappning, det med). Att bara försöka trappa ned och minska på konsumtionen är så gott som omöjligt, om man har ett beroende. En betydligt bättre strategi om man inte kan tänka sig att sluta helt är då att hålla ett långt uppehåll (flera månader) och sedan kanske försiktigt pröva om man kan dricka måttligt efter det. Men den strategin misslyckas tyvärr också för många.

Det får ta den tid det tar.Kanske vi seglar mot samma håll så småningom.Men just nu så tror jag att våra vägar kommer att skiljas åt mer och mer.Sorgligt och kanske nödvändigt.

är inte på sin plats.Vad tråkigt att höra att det inte blir bättre för dig.
Kanske att det vänder snart för dig och att du börjar se ljusglimtar.

Mår inte bra...........

I torsdags när jag skulle hämta barnen var allt lugnt. Det var bestämt att han skulle ha barnen en stund lördag kväll eftersom deras kusiner skulle firas. För att slippa vara själv bestämde jag mig för att åka till mina föräldrar. Så jag erbjöd mig skjutsa ut barnen. Allt lugnt. Till fredagsmorgon halv sex, då ligger där ett sjumila sms om att han tyckte det var taskigt av min att misstänka honom hela tiden och han ville inte sitta där som ett mähä och vänta på att barnen skulle levereras. För att undvika vidare missförstånd ringde jag upp och förklarade att det fanns ingen baktanke. Jag ville bara inte vara ensam. Han ville gärna att vi skulle sätta oss ner och prata. Om vaddå? Jag är inte rätt person att bära hans känslor nu. Han har bedragit mig med alkoholen under hela vårt förhållande och jag är inte beredd på att riskera bli utsatt för det igen. Detta snack innan klockan är sex på morgonen! Suck! Ja, ja han lugnade ner sig och vi bestämde att jag skulle lämna barnen hos honom istället.

Igår var det dags igen. När jag lämnade barnen fick jag en förnimmelse om att han luktade unket, men i övrigt verkade det lugnt. Så jag körde. Efter en timme får jag ett sms av min svägerska och hon undrar hur dags jag lämnat barnen. Ja strax innan de skulle köra, hade de inte kommit? Frågade jag tillbaka med fullt panikpåslag. Inget svar på drygt en halvtimme. Dvs hjärtklappning, skakningar och fryser. När jag får tag i henne skäller hon ut mig för att jag lämnat barnen när han har druckit. Men jag var inte säker! Hon gick på om att nu struntade hon i att lovat honom att inte berätta att han drack varje dag osv. Hon tyckte jag skulle hämta barnen där. Tur jag hade mamma som sidekick som viskade om svägerskan hade vågat konfrontera honom. Nä det hade hon inte. Då sa jag att om jag skulle kunna hämta barnen var hon tvungen att prata med honom. Annars skulle det bli väldigt fel för mig och barnen. Ok det skulle hon. Strax innan det var dags hördes hon av. Då hade de pratat. Han hade kört "du har förstört allt valsen" för henne så nu visste hon inte. Han verkade ju trots allt försöka med antabus och AA. Jag förklarade att så låter var varannan dag. Vi kan aldrig veta säkert efter alla lögner. Detta sa jag till honom när jag hämtade barnen. Han måste försöka inte vara arg på sin syster för hon misstror honom. Det har han bäddat för själv. Han vill fortfarande prata, nej du får hitta någon annan att prata med. Men han vill bara med mig. Sorry, jag vill inte riskera att vi trillar tillbaka. Han kände sig så ensam. Skaffa dig en hobby! Har en verkstad full av verktyg! Det är kallt. Det är tuffa pix för oss alla och han måste vilja för sin egen skull, inte för att vi andra ska bli glada.

åh vad man ska anpassa sig för dom som dricker för mycket......
Bara för att det inte ska bli tråkigheter och tjafs så ska man tassa på tå.
Lyssna på deras fylle tjafs.Nej usch och fy det är inte OK att det skall vara så.
Man är två i ett förhållande och är det en frisk relation så vill man att båda i ett förhållande skall må bra.
Är det missbruk inblandat så blir det på den Andres bekostnad av oro,ångest och förtvivlan.
Det är svårt att inse att man inte kan förändra någon annans beteende.
Det enda rätta är att ändra på sig själv vad man vill och orkar med att leva med.
Men det är ju en lång process som kan ta väldigt lång tid att inse att man kanske måste lämna sitt livs kärlek fast det är så smärtsamt,men det går att må bra men det går sakta men säkert.
Man faller ner i svarta hålet ibland och gråter och ältar.
Men det blir kortare och färre av det negativa stunderna.
Tiden läker.....
För mig har det nu gått ca åtta månader och jag mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år när jag levde med honom som gjorde mig så ont .

I går kväll satt vi och pratade sansat om neutrala ämnen de sista timmarna. Han var inte märkbart påverkad. Kl 23:30 sa jag att jag skulle gå och lägga mig. Jag med, sa han.
01:30 hade han ännu inte gått och lagt sig. Då sitter han där med en öl och dimmig blick och lyssnar på radion. Varför har du inte gått och lagt dig? Undrar jag.
Varför sover inte Du? Jag undrar varför du inte har gått och lagt dig, du sa du skulle göra det? Jag sa inte När! Osv osv. Jag suckar och går upp igen.
Så ilsknar jag till och går ner igen : jag kan inte sova när du sitter uppe och dricker! Ska du kontrollera mig? Jag vill ha en man som är frisk och beter sig normalt! Rösterna höjs, det slutar med att jag lägger mig och gråter och tar ett piller till. Nu gick han upp nyss och fräser och suckar och snyter sig.

Tystnaden är en hemsk härskarteknik. Jag har levt med den här situationen så länge och har på något vis vant mig vid det. Allt eskalerade då barnen flyttade hemifrån för mer än tio år sen. Gamla föräldrar, sjukdomar, död, krävande jobb har gjort att mina egna problem inte har varit primära. Jag förstår det som du Kaeljo är yngre och då finns det nog mer hopp om en förändring. Min man har druckit alkohol varje kväll i minst 20 år utan något uppehåll, han har inte ens försökt. Men aldrig är det ett lätt beslut att lämna den man så länge har hört ihop med. Jag är ju också så rädd att han fullständigt ska tappa kontrollen och att jag ska leva med eviga skuldkänslor.

Sharing is caring!
Du stärker också oss.

Styrkekram!
Saga

Mulletant och Saga. Så väl jag behövde era ord. Det är klart att vår dotter kämpar för att det ska bli vi igen och jag ska prata med henne när vi ses igen. Att jag skulle gå tillbaka till min man nu är för mig otänkbart. Det vet jag ju och jag Vill inte heller. Jag hade tänkt att stanna här i stugan till på tisdag men har beslutat mig för att fara hem till barnen idag eller imorgon så får maken bo här en stund. Jag saknar dem oerhört! Mer eller mindre omedvetet valde jag nog att flytta hit ut för att jag orkar med ensamheten bättre(han går ju hemma sjukskriven för utmattningsdepression sedan ett år tillbaka) och jag vill heller inte ha fler självmordshot från hans sida. Nu känner jag att känslorna lägger sig lite... Det hjälper att skriva! Tack ännu en gång!