Senaste kommentarerna i forumet

Försöker se framåt, eller rättare sagt tvingar jag mig att se framåt.
Det blir inte bättre än det varit.
Jag är ingen dåtidsromantiker, utan försöker hela tiden se framåt.
Kan bli dags att för flytt även för mig... livet är fullt av överraskningar. Det är bara att tugga isig.

Tråkigt men kanske sista utvägen. Hoppas det blir bra med dig/er

hålet i mitt inre vill fyllas av någon sorts bekräftelse.Jag själv och min braiga dag räcker inte.Skulle jag vara alkis så skulle jag troligen ta mig en liten eftermiddagshutt,eller kanske tom en stor.Jag vill så gärna hitta på någon anledning att höra av mig till exet.Hur mår du idag,var det tungt att jobba.Har de ringt från soc.Vad ska du göra till veckan.Kan du komma och hjälpa mig med ditt eller datt.Anledningarna att ringa är många,men skälet är endast ett.Att fylla hålet i mitt inre.Då borde jag nog inte ringa utan istället bara ligga lågt tills suget går över.

mot mig själv idag. Lite snällare iallafall. Tack UB för dina kloka ord. Jag psykologiserar med mig själv och tror mig förstå varför kag känner som jag gör. Om man levt med och älskat någon i mer än tjugo år så finns det fortfarande kvar ett Jag men Vi:et är ju jättestort! Nu sörjer jag vi:et, saknar tvåsamheten, samtidigt som jag hoppas att han ska ta sig ur missbruket och det ska bl normalt igen. Jag ska försöka sluta känna mig misslyckad över att jag inte Gör mer Saker som får mig att tänka på annat. Bara tillåta mig att vara låg och logiskt veta att det kommer att bli bättre oavsett vad som händer... Tack igen UB för att du är generös med din klokskap!

http://lawline.se/answers/bodelning-och-avhysning-av-tidigare-sambo

Hans bror är polis och min make hade blivit ursinnig om jag blandar in dem. Att ringa kvinnojouren känns som om mitt problem är litet jämfört med vad de handskas med.
Tänkte om det var någon som varit/är i liknande situation och har lite tips. Vill som sagt inte lämna lägenheten på helgerna då jag oroar mig för fyllefest här.
Tänk om man hade en on/ off knapp så man kunde fokusera på något annat iallafall en dag.

och ring till polisen,de vet säkert hur reglerna ser ut och kan hjälpa dig om det är det du verkligen vill.Eller kvinnojouren.

Vi bor i hyresrätt och jag står ensam på kontraktet men han vägrar flytta trots att han inte betalar något. Är det någon som vet hur jag kan få honom avhyst. Vi är ju gifta.

från alanon bok då jag tyckte den var ovanligt läsvärd.

När jag började i Al-anon, såg jag mötena endast som en plats där jag kunde avlasta mig mina problem. Men jag förstod snart att genom att klaga över förtryck och förödmjukelse, får våra problem ännu större proportioner och blir mer svårhanterliga. Detta stod klart för mig när jag upplevde att medlemmar lade beslag på både tid och uppmärksamhet från gruppen för att klaga och jämra sig över alkoholistens dåliga beteende. Jag insåg att detta var inte var att ”arbeta med programmet ”. Jag håller på att lära mig att överse med andras brister och att istället konstruktivt tänka på hur jag ska tillämpa Al-anons idéer i mitt eget liv. Jag går till Al-anon för att bli fri från självömkan och bitterhet, inte för att öka deras makt över mig. Jag går för att lära av andra hur de löser sina problem och för att dra nytta av deras erfarenheter i mitt liv. ” Gud, hjälp mig att undvika att förstora mina problem genom att ständigt älta dem.”
Mod att förändra:
Före Al-anon betydde förlåtelse makt för mig. Jag kunde döma syndaren – den som inte gjorde som jag ville – och sedan utöva min makt genom att visa att jag kunde höja mig över förbrytelsen och storsint bevilja förlåtelse. Men jag glömde aldrig vad som hade hänt. Idag vet jag att förlåtelse inte har med makt att göra. Den ger mig ingen kontroll. Förlåtelse är helt enkelt en påminnelse om att jag är i samma läge som alla andra guds barn. Alla gör vi bra saker då och då: och ibland dåliga. Jag har ingen rätt att döma, straffa eller frikänna någon. När jag uppför mig egenrättfärdigt, är det jag som lider – jag tar avstånd från mina medmänniskor, koncentrerar mig på andra och ägnar mig åt hätska och negativa tankar. Genom den attityden säger jag mig själv att jag är ett offer, och förblir ett offer. Det mest förlåtande jag kan göra är att komma ihåg att inte döma andra, utan tänka och uppföra mig på ett sätt som gör att jag mår bra. Jag vet inte vad som ligger bakom någon annans uppförande. Däremot vet jag att när jag håller fast vid harm och skuldbeläggande, fyller jag mitt sinne med bitterhet. I dag ska jag finna ett mer positivt sätt att uppfylla mig själv.

Tack alla som svarat mig här. Ni är underbara och det betyder så mycket att ni finns och skriver här. Izzy, din tråd har jag följt och det betyder så mycket för mig. Jag ska skriva mer utförligt en annan dag, men kände bara att jag ville tacka för allt stöttning här.
Kramar!!!

Hsr ni hyresrätt eller bostadsrätt? Är ju lättare att du flyttar om ni hyr om du nu väljer det. Din man verkar ganska så nere i sitt missbruk och behöver hjälp. Tyvärr så vill han ju inte ha det.

så småningom vågar trippa över till det andra forumet.Men inte än,jag håller mig på mattan jag och inbillar mig inga mirakel i mitt fall,säkrast det :)

Min terapeut säger att i alla fall i mitt fall så beror det på att man är så dålig på att fokusera på sig själv,det är så tomt därinne.Så därför väljer man att fortsätta fokusera på partnern.Ingen vidare tröst,men kanske en förklaring även i ditt fall.Man mår toppen,en eller ett par dagar,tom upp till en vecka.sen faller man stenhårt nedåt och tycker att ingenting var värt det.Bättre att ha det som förut osv.Men stanna därnere ett slag och försök känna efter varför du mår så dåligt egentligen.Är det verkligen för att han är på behandlingshem och äntligen får ta tag i sina problem?

Egentligen borde du vara glad och lättad och se möjligheterna? Men så gör man inte.Man hittar något nytt elände att vrida sin hjärna kring.Hur ska det bli nu? Varför sa jag si,varför gjorde jag så.Du har inget att skämmas för att du delat till dina vänner,så länge du gjort det med respekt och det verkar du ju ha gjort.Du kanske har möjlighet nu att slappna av lite och då kommer i alla fall för mig såna här dumma tankar.Låt dom komma och försök se vad dom står för,det är mitt råd.

...istället för besök i det andra forumet. Jag har det bra. Utåt. Bra jobb, bra ekonomi, fina barn, glad(utåt), ser helt ok ut... Men känner mig ledsen ofta. Maken fortfarande på behandling. Andra veckan avklarad. Han ringde för några dagar sedan och var riktigt deppig. Han har fått sluta med sömntabletter(Zolpidem tror jag att de heter) han har ju missbrukat de med. Han har även fått sluta med antidepressiva så att han är låg nu är ju inte att undra på MEN, vips, påverkas MITT mående och helt befängda tankar dyker upp. Jag skäms att medge det men känslan "det är mitt fel att han är där och mår så dåligt nu..." Idiot!!-Varför tänker jag så??? Jag har även berättat för min närmaste omgivning om varför jag lämnade min man. Inga detaljer(förutom till min bästa vän som vet allt) jag har förklarat att det var för att han drack för mycket och att jag inte kunde vara kvar för att man mår dåligt själv av att bevittna ett sådant självskadebeteende. Lite så har jag berättat. MEN nu börjar tankar att dyka upp... Varför har jag berättat? Vore det inte bättre att fortsätta med halvlögner? Hur kommer han att må när han får reda på att jag har berättat för flera om hans problem... Jag saknar honom men gruvar mig samtidigt för hur han kommer att må när han kommer hem. Jag har förstått att efter alkoholstopp mår man ganska snart bättre och bättre men efter tablettstopp är det lång tid man mår dåligt. Hur länge? Hur vanligt är det med sånt här återfall i medberoende? Hur länge ska man behöva dras med sån skit? Krävs det att man ska sluta älska? Bryta helt? Jag blir så less!!

Ja,tur eller otur att jag älskar gubbeländet.Jag vet inte.
Däremot vet jag som sagt inte om jag vill leva med honom även om han skulle bli nykter igen.Så min omsorg om honom är nog väldigt dubbel.
Utan detta forum där även ni på beroendesidan öppnar upp hur illa ni mår och hur ni ser på er själva har berikat mig oerhört sen i somras.Att förstå er avgrund som ni tittar ned i och ändå tycker att det är en bra ide att fylla er med en liten snutt alkohol.Det har gjort mig så mycket klokare och mer förstående i detta.
För det går egentligen inte att förstå.

Jag önskar också er alla därute en nykter och solig Lördag!

Jag känner så med dig för jag har känt precis vad du känner nu. Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa dig på nåt sätt men jag vet hur svårt det är att ta det där steget . Min sambo planerade också för framtiden fast jag precis hade talat om hur jag kände, det var som han inte trodde att jag menade allvar o att jag aldrig skulle lämna honom. Jag gjorde så att jag började titta på lägenheter i smyg o tillslut dök det upp en som jag var intresserad av. Jag tittade på den o var sen tvungen att bestämma mig. Jag visste ju inte sen hur lång tid det skulle ta innan jag hittade någon annan. Så kag tackade ja till den o berättade sen för min sambo. Det blev ett jäkla liv för han tyckte väl att jag gått bakom ryggen på honom, men vad ska man göra när jag hade försökt att prata med honom flera gånger o han bara ignorerade det jag sa. Tror du att du kan börja kika lite försiktigt på lägenheter till att börja med? Jag håller tummarna för dig att du finner styrkan!!
Kramar<3

Kände oro inför kvällen men hans tonårsdotter som bor med oss skulle vara hemma och då är han lugnare.
Men hon ändrade sig så jag var ensam hemma. Han kom vid 21 tiden, rätt så kaxig och drack både öl och starksprit framför mig. Pratade om " vädret" samt låtsades som ingenting. Jag höll mg lugn men upplevde att han ville starta bråk. När jag gick och lade mig sa jag god natt, då sa han att han nog skulle iväg till stan eller något. Jag sa inget. Han är sjukskriven sedan några månader tillbaka men helt plötsligt har han ingen inkomst, så han betalar inget hemma men köpa alkohol varje dag det har han till. Vill inte fråga honom hur han kan göra så, när jag går till arbetet varje morgon då sover han och när jag kommer hem har han druckit. Vill att han ska flytta men han vägrar,
Vill inte lämna lägenheten på helgen eftersom jag är orolig att det ska bli fest. Hjälp vet vad jag vill men hur?

förutom att jag önskar dig allt gott i din situation, vill jag bara säga att det är berikande - nåväl ordvalet kanske kan diskuteras separat- att läsa dina inlägg. Du ger en så detaljerad bild av ett skeende med beteenden känslor, förtvivlan o eländesval i samband med alkoholmissbruk. Berikande eller mer varnande, stärkande att jag ska fortsatt akta mig för alkoholen, respektera dess hemska styrka.
Må solen skina över dina marsdagar,
Kram
M

Skickar också styrka, kraft och mod. Var inte så hård mot dig själv. Du lever under en väldigt stark press och då är det svårt att agera och tänka klart. Försök tillåta dina känslor istället. De är dina och du har rätt att känna dom du gör efter allt du gått igenom under lång tid. Som det är nu förtrycks dina känslor av både din man och av dig. Lätt att säga, men försök fokusera på vad du kan göra för att Du ska må bra. Bara i stunden och/eller i livet i stort. Var snäll mot dig själv så hittar du mer kraft. /A

Jag känner igen mig så mycket.
Jag skickar dig styrka och energi till att orka. Kramar

När jag drack så visste jag det olämpliga och felaktiga i det men suget efter flykt och yrsel åsidosatte det logiska. Kunde inte bryta, sårade de jag älskar mm mm.

Jag vet sannerligen inte vad det är med mig. Jag måste bara skriva av mig känner jag. Jag går fortfarande efter flera månader här hemma med min man och känner mig helt kvävd. Han kör fullständigt över mina känslor! Han håller sig nykter och då känns det som jag inte har skäl nog att lämna honom. Jag får dåligt samvete bara av att se honom i ögonen och det är nog därför det känns som jag ska kvävas här hemma. Har ångest när det är fredag och jag ska gå här hemma med honom hela helgen. Trots att jag inte har sagt en enda gång att jag tror att det kommer bli bra mellan oss igen, så är det precis som han struntar i det. Han kan plötsligt fråga vad vi ska göra på semestern, vad vi Jag var deprimerad innan när han drack, men känner mig ännu mer deprimerad nu. Jag vet inte var jag ska hämta min kraft ifrån! Känner inte att jag har någon som riktigt backar upp mig. Hur ska jag kunna bli så stark att jag klarar att komma dit jag vill och vara den enda som backar upp mig. Jag har vänner som lyssnar och förstår, men ingen riktig stöttning. Ännu fler i min närhet säger saker som bara spär på mitt dåliga samvete. Tex när min svärmor säger att detta är så jobbigt för henne så hon inte kan sova på nätterna eller när någon annan säger att "detta är verkligen ett mycket stort steg som kräver att tänkas igenom noga". Allt sådant sänker mig och gör mig vansinnigt osäker. Ensam är man inte så jäkla stark.
Jag går fortfarande hos min psykolog och inte ens hon får mig att handla. Jag är väl ett hopplöst fall, sitter bara och gråter när jag är där. Allt känns så meningslöst just nu. Så som livet är nu är det inget kul att leva. Jag kan inte plötsligt bara säga att nu går vi vidare och allt blir som förr igen. Jo, det kan jag väl, men hur kommer jag att må då. Nej, det kommer inte att fungera.
Jag vet att ingen här kan komma med något som får mig att göra något, men känner mig så ledsen och känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Önskar att jag kunde komma med något nytt, att jag gjort något åt min situation någon gång, men tyvärr inte denna gången heller.

Hej Marvik! Det låter som att du sitter i en mycket tuff situation och att du har fattat viktiga beslut för att ta hand om dig själv. När man som anhörig börjar uppmärksamma och vara tydligt med sitt ställningstagande kring alkoholen så kan det bli en liten kris. Eftersom alkohol kan göra att personer bli mer aggressiva och våldsamma än normalt så vill jag råda dig att vara försiktig. Se till att dra dig ur situationen och därifrån om det fortsätter eller blir mer hotfullt eller våldsamt. Vad tror du om det? Har du någon annanstans att ta dig om det behövs?

/magnus
alkoholhjälpen

Hej! Ullabulla och aeromagnus har några viktiga poänger i det som de skriver. Det är svårt och ofta olämpligt att försöka övertyga någon annan om att de har ett problem eller behöver förändra sig. Samtidigt är det inte ovanligt att personer som dricker som din sambo gör faktiskt är medvetna om att det är ett problem, men att de inte ser hur de ska kunna förändra det eller upplever att det skulle vara för jobbigt att försöka. Att din sambo slår ifrån sig när du tar upp ämnet eller kommer med förklaringar tyder på att han faktiskt är medveten om vad du menar.

Det finns ingen anledning att acceptera ett beteende från en partner som man inte skulle acceptera om de inte drack alkohol. Du har all rätt att välja att inte vara kvar i relationen om du kommer fram till att du inte vill längre. Samtidigt håller jag inte med om att du bara kan välja mellan att lämna eller acceptera drickandet som det ser ut. Vad du tycker, säger och gör kommer att påverka din sambo, även om han själv måste bestämma hur han vill göra. Du har så många försök att påverka som du själv väljer. Det är dock ingen mening att du utplånar dina egna behov. Ett sätt kan vara att fundera på att göra på nya sätt mot hur du har gjort tidigare då du vet att drickandet är på gång.

Hur tänker du själv att du borde gå vidare från de funderingar som du delade med dig av?

/magnus
alkoholhjälpen
ps. Jag är helt äkta alkoholbehandlare, men jag är inte för den skull klokare än andra som du kan få tips av här på alkoholhjälpen.

Han valde alkoholen och blev väldigt hotfull när han förstod att jag menade allvar med att gå skilda vägar.
Tråkigt att behöva gå på tå hemma, han känns som en tickande bomb.