Senaste kommentarerna i forumet

När jag läser din tråd rinner tårarna på min kind. Jag har varit barnet i en familj där alkoholen ställde till det rejält.
Å ena sidan så mycket kärlek i familjen å andra sidan det hemska mörka. Jag minns att jag vädjade till mina föräldrar.... kan ni inte bara skilja er så vi får lugn och ro. Hur ont det än gjorde så ville jag bara ha lugn och ro. Jag visste att min pappa kanske skulle gå under om han blev ensam men jag visste också någonstans att han måste ta eget ansvar.

Här är mina tankar om din situation:
Du behöver lämna din man fullt ut. Förklara (om det är så du känner) att han nu får ta eget ansvar för sin situation. När han varit nykter ett år så kan ni ta ett nytt tag i er relation. Då har han något att kämpa för och samtidigt känna att det ligger på honom. Istället för att han hela tiden känner att han är problemet så är det nu han som bär på lösningen.

Hot om att ta livet av sig är fruktansvärt . Det måste vara det absolut jobbigaste, men du måste även här känna att det är hans ansvar. Vill han någongång göra allvar av sitt "hot" så kommer du ändå inte att kunna göra någonting. Om du INTE går vidare pga rädslan för detta så har han verkligen hittat ett sätt att snärja dig.

Många alkoholister som blivit nyktra har berättat om att hade det inte varit för att deras fru ställt ultimatum och lämnat, så hade dom inte blivit nyktra. Man behöver en käftsmäll och man behöver fatta att INGEN kan göra detta åt mig.

Samla barnen och förklara igen. Att det inte räcker att pappa varit nykter i tre veckor. Kolla upp vart barnen kan gå och få stöd, ifall dem viill det. Prata sedan med din man och förklara att du respekterar honom. Att du gör detta för alla er i familjen. Att du nu vänligt men bestämt lägger över ansvaret på honom. Här gäller det ätt du är 100% säker på vad du vill.

OM detta är ett för stort steg för sig så kan ju alternativet vara att så länge han håller sig nykter så stannar du kvar, men att du omedelbart bryter upp om han rör alkohol. Här måste du verkligen visa att du menar allvar och atå fast vid det.

Tror du behöver vara lugn, vänlig, stark och beslutsam och berättar om Ditt Val. Lika lugnt och beslutsamt lämnar du över ansvaret om hans val till honom.

Varm varm kram.
Du är starkare än du tror.
/Saga

försöker ju på olika sätt att manipulera dig.Du har all rätt att vara i stugan och ge dig själv lite ro.Du har ingen skyldighet att komma hem för att din dotter och man ska kunna "slappna av" att kaptenen är hemma och styr upp skutan.Kanske din man klarar att hålla sig nykter utan behandlingshem.Men antagligen behöver han en annan typ av hjälp för att förändra sitt tänk.Mitt ex var nykter med hjälp av antabus i 6 månader men gick bara två gånger på alkoholmottagningen.Han sa till dottern-Dit kan jag ju inte fortsätta gå,han tyckte ju att jag var alkoholist..Om din man fortfarande förnekar problemet och klär in det i sitt mående,då har han fortfarande inte insikt i sitt alkoholproblem.

Om din dotter nu också försöker spela ut dig så tycker jag att du ännu mer ska stå på dig då hon är i stort sett vuxen.
Bjud in henne till stugan och säg att detta är enda vägen för din pappa att förstå.
Att om det ska finnas minsta chans att ni ska reparera detta så måste han först ta till sig problemet i sin helhet.Kanske din dotter fortsätter ömka sin stackars pappa och då är hon ju förstås mänsklig.Men att du ska ta på dig skulden för både din dotters och din mans mående måste du sluta upp med. NU!

För varje dag som du klarar att stå på dig så maler kugghjulen i både din,din mans och din dotters hjärna.

Hej Cissi1,

Förstår att det är otroligt kämpigt och det finns nog många fler här än jag som har bättre svar men jag skriver mina tankar så får du väl se om du snappar upp nått.

Gällande barnen så tycker jag du ska vara så ärlig som möjligt och förklara att Du inte mår bra och förklara varför (har du säkert gjort). Sedan måste du söka hjälp på riktigt om ditt medberoende, där får du hjälp både för dig själv och förhoppningsvis även hur du kan hjälpa dina barn. De bör ju också söka hjälp för att lära sig hur en alkolist tänker.

Sedan tycker jag att du ska rannsaka dig själv och tänka efter om det är så att du skulle kunna komma tillbaka till karln om han verkligen visar att han kan hålla sig från flaskan, isåf kan du ju säga det både till barnen och honom.

Gällande behandlingshem så har ju arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar och min gissning är ju att alkoholproblematiken är en stor bov i hans utmattningssyndrom. Arbetsgivaren om någon borde vara intresserade att bekosta behandlingen och få tillbaka sin medarbetare eller vad tror du?

Hur som helst, sök hjälp. Du kan inte bära detta själv och tycker du att du får dålig hjälp så sök vidare. Du kommer att fixa det här och gå inte tillbaka för att du tycker synd om alla andra. Du måste må bra själv för att kunna ge det som behövs till dina nära och kära!

Kram

Tack Ullabulla. Men ibland är det mer än vad jag orkar med. Min dotter ringde precis och hade pratat med sin pappa som nu inte tror att behandlingshem är något för honom. Att det inte är värt pengarna(han ska stå för kostnaden från eget arbetskonto där det just nu är minus). Att det var Nämdemannagården under fem veckor utan kontakt med omvärlden( internet och mobilförbud). Det var det inte värt tyckte han och att vårt förhållande i vilket fall var slut och inte gick att reparera för det skulle alltid finnas en misstro från min sida. Han kunde bli av med sitt felaktiga bruk av alkohol på annat sätt. Han var ingen alkoholist även om hans alkoholbruk hade blivit lite fel på sista tiden men det berodde på att han har mått dåligt av andra orsaker. Alkoholen är inte ett stort problem. Det skulle lösa sig bara han mådde bättre.
Att vårt förhållande inte går att reparera kan han ju ha rätt i även om jag vill hoppas. Vår dotter var iallafall helt förtvivlad, grät och sa att "Vet du mamma, ibland är jag så ledsen att det känns som om jag inte vill leva längre". Hon tyckte att jag hade givit henne falska förhoppningar när jag sa till henne och hennes bror att jag trodde och hoppades att det skulle ordna sig och att jag var tvungen att lämna pappa för att det skulle kunna bli en förändring av hans missbruk. Hon sa att han har ju inte druckit något på tre veckor så varför måste du vara så envis? Kan du inte bara komma hem nu?
Jag tror att hon nu känner sig lämnad av mig och att jag struntar i vår familj.
Just nu ångrar mig så mycket. Varför kunde jag bara inte ha stannat och låtit honom visa att han mende allvar? Gjort det för barnens skull. Nu står hon där och ska passa på honom. Hon går raka vägen in i ett medberoende. Snälla. Vad ska jag göra?

Förstår hur du har det. Jag har haft det så i några månader nu. Det är ganska tyst här hemma för det mesta. Sedan jag sa att jag ville skiljas pga hans drickande. Sedan dess har han visserligen hållit sig nykter, men jag känner ändå att jag inte kan fortsätta tillsammans. Men det är ändå så svårt, är för det mesta säker på min sak, men ibland kommer en fruktansvärd osäkerhet över mig. Önskar jag kunde vara riktigt säker hela tiden.

och säker har han inte gett upp om er.Han får nu chansen att se att du menar allvar.Och du får chansen att tänka i lugn och ro.

Blandade känslor och ensamt här i sommarstugan. Ibland en svag känsla av lättnad och ibland en otrolig sorg över att ett förhållande som varat i drygt 20år med en person som jag älskat(ar) är över. Känns overkligt.
Efter jobbet for jag iallafall hem och hämtade våra hundar. Maken kortfattat artig, jag med. Tror att han är besviken över att jag inte kunde lita på honom och avvaktat lite så han kunde visa att han menade allvar med att söka hjälp även om jag nog tror att han logiskt förstår att förtroendet var förbrukat.
Dottern berättade ikväll att han berättat för henne att har tagit kontakt med sin arbetsplats för att få hjälp med sitt beroende. Det var tydligen ett privat behandlingshem i Skåne där han skulle vara i fyra veckor men att det var problem med hur det skulle betalas. Så fort jag får höra att han sökt hjälp blir jag jätteglad därefter besviken när det verkar osäkert om det går att genomföra därefter går min hjärna igång och ska söka lösningar på det problemet så Medberoende är fortfarande mitt mellannamn även om jag kämpar emot. Jag har iallfall inte kontaktat honom. Nöjd över det! Fast ensamt är det.

Så gick det två dygn till. Mannen har inget att säga och jag är tyst. Sa i går kväll att det är han som har bollen nu. Sen tittade vi på olika TV program, han på nån gammal inspelad James Bond och jag på Ronnie Gardiner - jag tycker om att se människor som har tagit sig igenom svårigheter. Och så gick jag och lade mig med två Propavan. I morse såg jag att han har varit uppe i natt, jag orkade inte kommentera det då. Så vid middagen idag var jag tyst och då ville han att jag skulle säga vad det handlade om. Att jag inte mår bra av att ha det så här, jag vill ingenting hellre än att leva med dig och att du blir frisk.... Men att jag måste planera vad jag ska göra om han inte själv VILL. Han tittar kallt på mig och tycker att jag har ett konstigt tonläge. Sen går han och lägger sig. Yes, ännu en härlig helg!

tittar han förbi eller hör av sig varje dag med små ärenden.Är det nån sorts kompensation för sommarens drickande.Eller är det nån form av vilja att ändå visa att han bryr sig fast han ur munnen säger andra saker.Eller vill han ha kvar sin medberoende utifall att..

Kan inte göra mer än att sända dig en kram <3

till en människa man fortfarande håller av är hemskt.En människa som just nu för tillfället försöker resa sig.Men om hans resa fullständigt förmörkar min resa och de korsas och förstör och irriterar.Om han uttryckligen flera gånger sagt Tack men nej tack till relation just nu för att han inte orkar.Att han har nog med sig själv och sitt eget mående.Och ändå känner jag skuld för att jag funderar på att bryta kontakten helt under en tid.För att få fokusera på mig,min resa mina livsmål och min framtid.Klarar jag det? Orkar jag det?
Vill jag det?

Och varför efterlämnar det en känsla av skuld,att jag sviker om jag aktivt skulle göra det valet och stå för det.
Var finns skuldbördan? och varför känner jag den.Efter alla dessa år av förnekande lögner drickande och dåligt mående så ska jag ändå känna skuld för att ev vilja/klara att bryta.
Hur stor är då hans skuld?
Den måste vara monumental och över alla gränser om den ska stå i relation till min.
Förhoppningsvis har han en sundare inställning till detta än jag.
Att se att vår resa tillsammans är över.Förbi, slutkörd.

Kanske i en annan tid,ett annat tidsperspektiv och framför allt i en annan energi och annat mående kanske det är möjligt att mötas igen.
Just nu är vi båda för trasiga och ledsna för att kunna ge varann det stöd vi båda behöver ha här och nu i varsin resa.

Mitt inlägg var inte helt korrekt i din tråd, jag blandade ihop din historia med en annan.
Förlåt!
/Saga

Hej!
Jag är ny här och hoppar in ganska sent i din tråd. Hoppas det är ok.

Vill bara dela min erfarenhet av att det absolut bästa för ett barn är att ha en stabil förälder. Det kan vara problem och stormigt omkrring er men om barnet känner en styrka och beslutsamhet hos dig som förälder så blir hen trygg i det. Behöver inte själv ta på sig ansvaret som barn ofta gör.
Även om du inte känner den där styrkan och beslutsamheten på riktigt så fejka. Gör det bara.
I dag är första dagen på resten av ditt liv.
Lycka till och stor varm kram!
Saga

... men ändå så lika!

Och nu, två år senare kan jag återigen säga med säkerhet - när jag flyttade så blev det så mycket jobbigare, sorgligare och svårare först, under en period. Det var sorgligt eftersom det blev så tydligt och verkligt att vi faktiskt separerade, det var fruktansvärt att se hur barnen tog det (deras önskan att jag skulle flytta hem. - samtidigt som de inte alls ville vara med pappa) osv osv. Det var så galet jobbigt och jag mådde så dåligt att jag faktiskt önskade att jag skulle få dö.
Men jag härdade ut, stod emot hans återföreningsförsök så väl som hans hot.
Och sakta men säkert har det blivit bättre. Jag har kämpat med att ta emot hjälp, att göra saker för att må bättre, att tänka på mig, att tänka på det jag inte ville leva i, och med ensamhet. - alla andra har ju sitt, vänner med familjer osv, men idag är det så mycket bättre (och då är jag ändå mitt i en boendetvist!)
Håll ut!! Gör något för dig, och som Kaeljo skriver - ta med dottern på en fika, eller något annat hon gillar?! Skulle det kunna gå? Och du har säkert redan gjort det, men tala om för henne att du finns där, att hon är välkommen till lägenheten, ofta!

Stor kram

Jag tror att din dotter kommer efter dig snart. Om hennes pappa aldrig sätter sig ner och frågar hur hon har det, så tror jag nog att hon ändå står närmare dig. Min dotter mådde väldigt dåligt en period på högstadiet. Då bodde vi ju ihop hela familjen, men då min man alltid satte drickandet i första rummet och inte varit så närvarande, så har mina barn alltid stått närmare mig. Under den perioden hade min dotter det inte så bra i skolan, men då försökte jag i alla fall att göra det så bra som möjligt för henne hemma. Vi pratade ibland om problemet då jag kände att hon var öppen för det. Men framförallt gjorde vi mycket positiva saker tillsammans. Vi tittade på film, spelade spel, bakade, promenerade och åkte till stan och åt eller fika. På så vis fick jag henne lite gladare.
Jag ägnade mycket av min lediga tid tillsammans med henne då. Då kände jag att jag gjorde det jag kunde för henne och jag tror hon mådde bra. Det är ju säkert olika hos er kanske, men om ni kan hitta på lite sådana liknande grejer, bara helt avslappnat utan att prata så mycket om själva situationen. Kanske inte funkar hos er, men bara en liten tanke som slog mig,
Allt kommer att bli bra med tiden.
Kram

Jag känner mig så otroligt förvirrad! Det är så himla svårt att bryta o flytta på riktigt. Det är svårt eftersom min dotter inte följer med mig o jag vet hur dåligt hon mår. Det känns som jag sviker henne när jag går. Hennes pappa sätter sig ju aldrig ner o frågar henne hur det är. Hon tycker att det är jättekonstigt att jag bor häkten i huset o hälften i lägenheten. Men om jag bara är i lägenheten så träffas vi ju inte o hon orkar inte flytta emellan. Jag känner mig som en stor svikare som bara tänker på mig själv! Jag förstår ju att det måste bli väldigt konstigt när jag håller på så här. När jag är i lägenheten känns det lugnt. o skönt o jag vill ju vara här men inte utan min dotter. Om hon hade mått bra hade det varit mycket lättare. Att jag ska vara så här. När man tror att nu kan det inte bli värre, då blir det det.! När ska det bli bättre? Kommer det verkligen att kunna bli det?

få se om jag lyckas hålla kvar den sinnesstämningen.

..... dig.

Jag är en av dessa som du skriver om här. Gör så ont i mig att läsa hur mycket man sårar och förstör.

Min fru är världens underbaraste och jag bara bidrar med mitt bagage av skit varje vecka.

Har fru barn katt villa jobb..... men ett sug att fly verkligheten ca två gg i veckan.
Min fru är hemma orolig över vart jag är samt om det händer eller hänt något.

Jag har aldrig varit elak fysiskt mot henne men jag vet ju att mitt drickande sårar henne.

Har slutat dricka tusen gg men bara misslyckats. Tar nu hjälp av denna sidan för att läsa samt skriva och få styrka samt kunskap att förändra mitt liv.

Jag skyller nu på att jag tidigare missbrukar droger och alkohol och dylikt..... att det är väl ingen som är utan laster typ.
Pinsamt.

Andra dagen nykter och förhoppningsvis nykter för evigt sen.

Tog bra att läsa om hur mycket alkoholen verkligen förstör.

Hoppas du mår bra trots allt och var stark. Ingen förtjänar att leva med en missbrukare.

Hej igen!
Mer än fem månader har gått sedan jag lämnat och tillvaron har varit en berg och dalbana sedan dess. Många tankar och känslor har virvlat runt i mitt hjärta... Det var fruktansvärt svårt att lämna trots att jag för så länge sedan hade lämnat honom i mitt hjärta. En frid har infunnit sig i mitt hjärta och luften jag andas känns lättare. Samtidigt som smärtan finns där vissa dagar. En märklig känsla av en enorm lättnad över att äntligen ha tagit steget därifrån, samtidigt som en sorg ibland smyger sig tätt intill...

Han tog inte uppbrottet så särskilt väl. Ett fåtal av våra gemensamma (numera mina före detta vänner) har kontaktat mig. Våra sk bästa vänner hälsar inte ens på mig... Och allt jag gjorde var att lämna den man som så länge gjort mig illa med sitt sätt att dricka. Förstår att vännerna har fått en helt annan version av honom. Ändå gör det ont när jag upplever att jag inte gjort något fel. Förutom att lämna en tillvaro som var alldeles för smärtsam och en framtid utan hopp...

Jag valde att bryta kontakten med hans föräldrar. Det gjorde helt enkelt för ont och det hände saker i uppbrottet mellan honom och mig som gjorde att jag var tvungen att utesluta honom ur mitt liv. För att bli fri från hans kontroll och bli kvitt känslan av att ha ett jagat uttryck i min blick. Jag visste inte heller vad jag skulle svara om hans föräldrar hade frågat mig om hans alkoholvanor. Det är hans sak att berätta och jag var rädd för hans reaktion om jag berättat för dem.

Vissa dagar är lättare än andra. Första tiden var jag mest lättad och arg. Förundrad över hur man kunde ha levt med någon så länge och nu inte känna någon saknad alls.

Samtidigt drömmer jag ofta mardrömmar om honom... Varje dröm är han full och jag förtvivlad. Många gånger jagar han mig i vrede, andra gånger försöker jag skaka liv i hans kropp som är alldeles för full...

Jag känner ingen saknad, däremot en enorm sorg. Minnen spelas upp för mitt inre och jag önskar att han valt annorlunda.

Älskade jag honom? Ja, av hela mitt hjärta. Men bara den person han var när han inte drack. Tillräckligt mycket för att ha gett honom så oändligt många chanser och år av mitt liv. Försökte jag tillräckligt mycket, undrar jag vissa stunder. Det gjorde jag, kan jag svara när jag mår bättre. Tillräckligt mycket för att ha gett honom 13 år av mitt liv och min framtid. Tillräckligt länge för att till slut inse att antingen drar han ner oss båda eller så reser jag mig och går därifrån...
Kramar till er alla därute!

Kopiera in din kommentar ovan och starta en ny tråd under beroendesidan om du känner att du vill ha feedback och respons från den "onda sidan" Här inne är vi de goda som gör det möjligt för er att fortsätta med ert drickande.
Jag hoppas du förstår att jag är ironisk :)

Båda sidorna har väldigt mycket att lära av varann,men under att förändra sitt drickande har du fler som du som också dricker eller har druckit för mycket och kan ge dig bra stöd.

på alla andras lidande går rakt in i märgen på en.Där får den bygga bo och hacka hål bäst den vill.
Och vi står bara där som tomma skraltiga skelett och låter det hacka eller i vårt fall,försöker att åtminstone ringa det där telefonsamtalet,eller larma syrran eller sjukvården eller eller.Men låt bli om du kan.
Om dina barn är såpass stora att de förstår vad du förmedlar vilket jag tolkat det som.Tro också dom om ett ansvar,de är antagligen redan långt vuxnare än sina jämnåriga pga att de levt i detta.Jag håller på dig!
Stå ut bara idag.
Låt morgondagen bära sin egen plåga.

Det är just precis så som du beskriver det som det har varit; max en veckas separation sedan har det gjort för ont att fortsätta eller så han har berättat för mig att han inte orkar leva vidare och jag har fallit tillföga och valt att tro och hoppas på honom och oss och att han kan klara att sluta lösa sina problem/ångest med alkohol. Den stora skillnaden är att nu inser att jag måste lämna även om jag innerst innerst inne fortfarande hoppas. Jag vet att ska han klara av detta så är det utan inblandning av mig och 15minuter kan jag klara och sedan 15 till. Det värsta nu är att vara ifrån barnen och känna deras smärta. Jag hade så väldigt gärna skonat dem.

Är så less på allt drickande som bara förstör hela tiden.
Varenda fylla är det ända tills jag däckar.
Gör dumma saker oftast med.

Har fru samt barn och jobb och villa..... men lider av beroenden.
Har druckit alkohol sedan 12 års ålder och säkerligen varje helg sedan 16 års ålder.
Har levt med ångest samt liknande sedan jag var liten.

Har missbrukar amfetamin samt hasch och piller och alkohol under perioder med men nu är det bara alkoholen sedan ca 10 år bakåt.
Äter dagligen nu benzo samt ssri vilket gör att fyllorna är värre samt dummare med.

Jag har försökt att sluta dricka hur många gg som helst men det går bara några dagar.
Jag dricker typ två gg i veckan och varje gång ca 15-20 öl.

Är som att det river i själen och jag inte kan slappna av.

Trappar nu ner med sobrilen och ska sluta helt med dom.
Ska samtidigt sluta helt med alkoholen.

Tror jag har add eller någon annan störning för har levt ett krångligt liv hela livet.
Livet idag av ocd samt ångest.
Har svårt med gränser och har vissa gånger spelat upp 10000+ på internetcasinon och sedan legat i ångest. Har svårt att fatta konsekvenserna liksom.

Ska nu försöka att hitta stöd och kunskap här för att nu leva ett nyktert och bra liv med.
Jobba av alla onödiga lån.
Aldrig mer någonsin spela om pengar.
Ta tag i styrketräningen som varit mitt intresse hela livet.

Jag ska leva på nytt.

som de som dricker här på forumet gör-15 minuter i taget utan kontakt.Du verkar ha varit väldigt kluven tll att lämna och åka till stugan.Det gör ju också att du antagligen känner stor övergivenhet och tvekan nu där du sitter.
Men du har satt ner foten och visar att du menar allvar.

När du känner att du måste ringa och kolla/fråga ordna så håll dig 15 minuter och sen 15 minuter till.Ångesten som antagligen kommer som ett brev på posten är monumental.
Dvs att inte få ge efter för ett medberoendebeteende.
Men om du klarar att stå emot ångesten och impulserna att agera så blir du starkare.Och framför allt visar tydligt din man att du menar vad du säger.De har ju gång på gång fått se att det gör vi minsann inte.Vi håller ut att sura och stå på oss några dagar upp till en vecka.Sen lägger vi ned och resignerar ett tag för att bygga upp ny ilska och energi för en ny konfrontation.Jag förstår att du går igenom ett helvete just nu.Ladda med böcker filmer,Vad som helst som gör att du fixar några dagar.Tänk på honom som flaskan du inte kan avstå.Så kändes det iaf för mig.

Tack. Du anar inte vad gott det gör att inte känna sig så ensam. Eller så gör du nog det... Tack iallafall!