Senaste kommentarerna i forumet

Har varit ute o gått med min vän o det var väldigt skönt att få prata med henne.
Mt , min dotter blir 18 i år o hon går i skolan.
Men hon har haft ganska mycket frånvaro pga att hon mår så dåligt i perioder. Hon går upp ur sängen men vill helst bara sova säger hon:(
Jag skulle vilja gå på konventet men vet inte om jag har orken o vågar åka själv. Vi får se, ska fundera på det. Jag ska försöka att hålla taget nu o åka till lägenheten. Följer inte dottern med idag så kanske hon gör det imorgon el nästa dag. Det gav mig lite energi att prata med min vän iallafall, man behöver verkligen nån att prata med!!
Tack Mt för din hjälp, det betyder jättemycket!!
Kram till dig<3

du ska bestämma dig för att åka till lägenheten idag. Så klart jag förstår din oro för dottern. Hur gammal är hon? Hon går väl i skola eller hur? Då ska hon ju dit alldeles snart. Om hon inte stiger upp måste hon få hjälp! Tror du mannen vill ha henne kvar i sitt boende? Annars vore det bra om ni bestämmer att hon ska vara hos dig just nu om han inte kan hålla sig nykter.

BRA att du går ut med kompisen och att du förstår att det är bra med sällskap och hjälp. Angående konventet så kan du ju berätta om det för dottern och gå dit själv! Det kan vara bra för dig även utan dotter och du förmedlar ju hela tiden med din hållning till henne vad du anser viktigt genom det du gör. Framförallt genom det du gör!

Håll taget! Kram / mt

Hej Cissi,

Tycker inte alls att ditt inlägg är svamligt och jag förstår din frustration, någon som du tycker om så himla mkt men som i dagsläget väljer alkoholen framför allt annat. Det är ju tyvärr det vi gör som alkolister och när man är mitt uppe i det så ser man inte eller vill inte se hur mkt det förstör. Man vill bara att allt ska vara som vanligt..

Då han uppenbarligen har problem med alkoholen så finner jag det en aningens märkligt att han får eget ansvar över antabusen, en svacka och snabbt är han på flaskan igen. Tycker inte han ger sig själv en ärlig chans och han lämnar dörrar öppna för att kunna dricka. Hade varit så bra för honom att få en längre vit period så han får lite distans till vad som har hänt och så att ni kan börja föra normala diskussioner.

Tycker det är bra att du tränar och gör saker som du själv mår bra av, fortsätt med det! Gällande träff för medberoende så förstår jag att det säkert känns jobbigt men jag tror att ju fortare du tar dig iväg på något sådant desto bättre och det kommer hjälpa dig mycket i din kamp om att rädda ert förhållande och dig själv.

Lycka till!

Ja jag försöker kämpa men det känns som allt jag gör o säger blir fel. Jag åkte aldrig till lägenheten igår men måste bestämma mig för att göra det idag . Det är nog som du säger att jag inte kan dra ut på det mer, men det som känns så svårt det är att jag tror inte att jag får med min dotter o det känns så hemskt att lämna henne hos honom. Vet inte hur jag ska göra, är jag hemsk om jag flyttar o hon blir kvar. Är så orolig för henne eftersom hon mår så dåligt.
Konventet som du föreslog skulle nog vara jättebra för oss men min dotter skulle aldrig följa med. Det är då synd för hon skulle nog må bra av det.
Nu tänker jag ta en promenad med en kompis som jag inte träffat på länge o som erbjudit sig att hjälpa mig men jag har inte tagit emot hjälpen. Tänker hela tiden att jag ska klara allt själv men måste nog börja tänka om. När jag kommer hem ska jag fortsätta med flytten o ha som mål att bo i lägenheten inatt .
Kram<3

Din man verkar inte alls vilja sluta med sitt drickande.
Du behöver ta ett steg och börja se dig om efter nya boendemöjligheter dels för att kolla vad som finns och hur du känner inför ett ev beslut att flytta.
det kanske blir en väckarklocka för din man eller så blir det inte det. Det verkar som du har försökt med det mesta för att din man ska förstå hur du känner inför hans drickande men det har inte gått fram ännu. Han skyller bara ifrån sig och blir sur och drar sig undan.
Lycka till med lägenhetskollen.

Vad ska jag göra nu då!
Jag sa drick inte jag orkar inte mer. Han sa att han ska sluta men han har inte problem med alkoholen. Han har smygdruckigt hela tiden men nu dricker han öppet. Han anser att om det är nyår eller att man har middag så spelar det vi sagt ingen roll. Ska jag gå nu? Känner mig trött,slut, ensam och helt uppgiven.

Han tar sin Antabus själv och jag har inte frågat om han fortsätter eller har slutat. Känns som att jag bara är där och ska kontrollera igen. Vi kom hem från fjällstugan för två dagar sedan och min man vill nog att allt bara ska vara som vanligt. Jag har svårt för det. Undviker honom kan inte tänka mig att sova i samma sovrum. Vi har ett stort hus så det går bra. Tänker mycket på att flytta ut till sommarstugan men har svårt att lämna barnen. Det är långt och besvärligt för dem att ta sig till och från skolan därifrån. Men så tänker jag att jag ju borde ge honom chansen att visa att han menar allvar. Jag har ju ändå sagt ja till det både till honom och barnen. Rimlig tid för honom att ta de kontakter(arbetsgivare, läkare, psykolog, träning...) tänker jag borde vara två veckor. Känner att det känns länge för min del.
Det hade också varit lättare om han den här gången tog initiativ till att vi två satt oss ner och pratade. Det är alltid jag som gör det och det är jag urless på. Ja, jag VET att han går med ett fruktansvärt dåligt samvete och att jag säkert kunde vara mer förstående. Men jag tror att jag har låst in mina känslor med dubbla lås för att jag inte orkar bli besviken igen. Vi har ju varit här förut. Han har lovat och förmodligen också menat allvar och så går månaderna så händer något som gör att han måste dricka för att kunna sova, för att lugna sig, för att det är stressigt, för att det har gått så lång tid som han inte druckit och att han inte alls har något sug efter alkohol men det är ju så gott och nu är det ju semester!!
Nu far jag in på jobbet en stund. Går och tränar och försöker vara borta hemifrån så mycket som det går.
Känner att inlägget säkert är svamligt men det är bara så fantastiskt skönt att få skriva. Och få läsa och förundras av andras kloka ord. Tårarna rann när jag läste kommentarerna i min tråd. Börjar rinna igen känner jag. Tack för att ni tar er tid.

Nu har jag fått veta att han dricker igen. Förstod att det skulle bli såhär när de blev så mkt lediga dagar. Nu vet ja dock inte vad man ska göra?!

Du har ett val! Det kan vara så att ett tydligt genomfört val från dig blir hans väckarklocka till livet. Så var det för oss och för oss är det gott.
Lycka till med lägenhetstitten! / mt

http://www.al-anon.se/ar-du-ungdom-och-paverkas-av-en-anhorigs-alkoholi…

Är du ungdom och påverkas av en anhörigs alkoholism? Konvent 18 januari
Tillsammans är vi inte ensamma
Alateen bjuder in till en dag av möten och uppstart för en Alateengrupp.
Mötet är i Stockholm den 18 januari, kl 12:30 – 17.

Läs mer här: klicka på länken för programmet

Jag tror att just inget barn vill lägga skuld på sina föräldrar för att hen mår dåligt.... Det är inte viktigt I er samvaro just nu vad som orsakar hennes illabefinnande men förvisso är alkoholism en familjesjukdom som påverkar alla relationer i en familj.

Jag hoppas innerligt att du hittar kraften att stiga in i din egen bostad, ta flickan med - och OBS betona att varken du eller hon, i synnerhet inte hon, kan eller ska ta ansvar för pappas liv och hälsa!!! Det är en övermäktig uppgift och ansvaret måste vara hans!

Jag vet att Alateen har konvent i Stockholm 18 januari, ska söka länk åt dig. Kanske det vore nåt? Eller, jag menar att jag tror det skulle vara bra för er!

Hoppas jag inte varit för burdus nu.... Vill väl, är själv ett vuxet barn.... med en vanmäktig mamma.... Önskar er allt det bästa. Kram / mt

Izzy, så kämpigt! Och vad du jobbar för att ingen ska fara illa..... vet du, nu har din lägenhet, ditt eget hem. Nu ska du flytta dit och börja leva och bo där. Jag vet och förstår att det är svårt att "klippa" men inget blir bättre av att dra ut på det, det har du gjort.... försökt och försökt.... Ta till dig det senaste med hämtmaten, det var uppenbarligen ingen bra ide'. Fundera hur du tänkte.... Kanske att det skulle bli ett någorlunda trevligt avslut? Vet du, du måste nog ge upp det, just nu i alla fall, och ta steget. Ut och till ditt eget hem som står och väntar. Ta det fulla ansvaret för ditt liv och hålla fokus framåt.

Kan du få hjälp med att planera vad du ska göra olika dagar så att du inte står inför så många situationer där du drabbas av att välja mellan ditt gamla och ditt nya liv - det där nya livet som väntar på dig och som tvekar att stiga in i helt och fullt. Det där du kanske längtar efter i ditt gamla, invanda liv (en trivsam samvaro med hämtmat?) det finns inte just nu. Jag kan faktiskt också förstå mannen, du har sagt att du flyttar, du har ett eget hem - varför dra ut på smärtan då?

Dottern behöver säkert få tydliga ramar och hon kan kanske inte besluta själv var hon vill vara.... Hon är säkert minst lika uppfylld av komplexa och motstridiga känslor som du är.
Jag sparar här, måste läsa i din tråd och tappar snart allt jag skrivit... Fortsätter / mt

Han kom hem efter några timmar och satte sig framför sin TV. Ville inte prata, så det blev jag som bad honom förklara varför han inte talar med mig. Det får du begripa själv var enda svaret. Ostadiga ben, tom blick. På något sätt vill han få mig att bli skyldig till att han mår dåligt.
Jag har bestämt mig för att undvika alkohol en tid och det känns bra att vara helt klar i huvudet när vi hamnar i dessa hopplösa samtal. Här ska inte finnas några flaskor vin i huset. Granatäppeljuice är faktiskt helt ok som måltidsdryck och kolossalt nyttigt är det med.
Jag tror att han är inne i någon slags alkoholpsykos efter flera dygns drickande. Misstänksam mot allt och alla, ingen vill honom väl. Du skulle behöva avgiftning sa jag, lugnt och sansat och det blev han givetvis sur på.
I morgon ska jag försöka smyga iväg och titta på en lägenhet. Jag måste kunna föreställa mig ett annat liv trots att jag helst av allt vill ha tillbaka min man som han är i naturligt tillstånd.

För att ni är så snälla o stöttande!! Jag har inte skrivit på ett tag igen för orken har inte funnits där men jag läser vad ni skriver. Jag har. Fixat det själv det har jag men jag tvekar o tvivlar om jag gör rätt ändå o jag har så svårt att se nu att det kommer att bli bra nån gång. Min yngsta dotter mår så otroligt dåligt o det är allt jag tänker på nu hur jag ska kunna hjälpa henne. Hon har fått hjälp på olika sätt men det funkar inte o jag känner mig så maktlös. Det verkar som att hon är trött på livet o hon tror aldrig att det kan bli bättre, hon ser ingen ljusning o det skär i mitt hjärta att höra det. Hon säger att det inte beror på hennes pappa o mig men att det inte gör saken bättre o hon vill inte flytta mellan oss för hon orkar knappt ta sig ur sängen o vill helst bara sova. Hur ska man som mamma tackla det när jag själv inte orkar någonting. Vet inte hur jag ska göra för att livet ska kännas lite lättare för henne.
Lägenheten står klar med möbler o så o idag sa jag till min fd sambo att. jag tänkte packa o flytta idag. Han verkade lite konstig när jag sa det. Mot kvällen pratade vi om att vi ändå skulle äta tillsammans o köpa hämtmat o det var han med på. Jag var borta en timme o när jag kom hem var han bra full o skulle inte ha nån mat. Vi kunde väl ta med maten o åka till lägenheten tyckte han. Han blev som förbytt o det är så läskigt. Jag sa till min dotter att vi kunde väl åka till lägenheten men hon ville inte det o jag vill inte lämna henne med honom. Det är så rörigt o jag kan inte tänka. Nu sitter jag här o vet varken ut eller in om jag ska åka för det låter ändå som att det är ok för henne att jag gör det. Varför är det så svårt att leva? Kommer man någonsin att känna lycka?
Kram

Vi har ätit middag. Jag brukar ha köpt vin, men idag fanns det inget. S blev alldeles svart i ögonen och lämnade det mesta på tallriken. Sen gick han upp och lade sig, ville inte ha kaffe. För en och en halv timme kom han ner och sa att han skulle gå ut en sväng. Han svarar inte på telefonen och här sitter jag med hjärtklappning och känner mig spyfärdig.
I morgon ska vi äta middag med familjen.....
Känner mig desperat.

Skriva ger tröst. Just nu behöver jag mycket tröst. Jag har analyserat och vänt och vridit på varför det har blivit så fel. Ifrågasätter hela tiden mig själv och min förmåga att förändra situationen, man känner sig inte värd att älskas om det hela tiden är andra krafter som styr. För mycket grubbel och analyserande ger handlingsförlamning.
Därför samlar jag nu konkreta exempel på vad som händer och vad som sägs. På något vis blir ju dessa sjuka dialoger och beteenden normaliserade med tiden. Det är väl inget konstigt med att man ligger och sover halva dagen? Eller att man tar sig några öl och tittar på TV ( Gud vet vad ) kl två på natten? Alla kan väl ha svårt att hålla tätt? Ska du ta upp det nu igen? Ska du börja gråta nu? Du Älskar verkligen de här diskussionerna, när du kan trycka ner mig! Har du gaddat ihop dig med dina väninnor nu igen?

Jag orkar inte längre! Du kan väl åtminstone försöka sluta dricka! Jag kan inte se hur du förstör dig. Tänk på dina barn och barnbarn!
Dra inte in dom i det här!
Du har ett val, och det har jag också.
Gör vad du vill!
Ska du börja gråta nu igen?
Jävligt dåligt manus det här.

Hej igen Cissi1,

Tar han antabus själv eller går han till någon vårdcentral eller liknande? Förstår att det känns knepigt om du kan fråga eller inte och det naturliga är givetvis att man ska kunna fråga och konversera med sin partner, risken är dock att han kan bli lite irriterad.. Ett förslag är att du låter det vara tills/om du ser några tecken på att han kan ha druckit och då isåf fråga om allt går bra med antabusen. Det är inte lätt, jag förstår det. Har du undersökt om det finns någon hjälp för medberoende i närheten? Tror att det skulle hjälpa dig jättemycket.

Ha en bra helg!

i alla fall tror jag det.Men ingen antabus och ingen terapi.Allt det ska isåfall påbörjas nu till veckan.Han är starkare gladare och mer beslutsam.Men fortfarande precis lika egoistisk.Så har han aldrig varit tidigare under våra 20 år.Det är en trevlig egenskap han har lagt sig till med nu de sista åren.Jag klarar med möda att lägga locket på alla frågor.Nu ska jag återigen försöka låta honom vara den som tar initiativ till samtal och till att öppna upp sig.Då får vi se om det överhuvudtaget blir något sådant.Jag mår sisådär.Bitvis är jag så mycket starkare nu i mitt ensamliv och har stadga på många plan.Men idiotiskt nog fattas han mig ändå.

Vilse i pannkakan - så bra att ni hittat varandra här!
Jag skriver sällan här numera men forumet var min livlina under lång tid, ett par tre år. Min man valde nykterhet när jag gick, inte före trots hundratals hot. Precis som V i p skriver är det inte lätt, inte alla dagar och hela tiden att leva med en nykter alkoholist. Det beror förstås mycket på relationen innan alkoholmissbruket. Vi hade en väldigt bra grund.Den verkliga förändringen kom när maken själv på djupet insåg sitt beroende och sökte sig till AA.
Jag hade stor hjälp av att lära mig om missbruk och läste lika mycket på missbrukarsidan här. Jag förstod vilket oerhört jobb det är att bli nykter, varaktigt nykter, och - det viktigaste - att det måste vara missbrukarens eget val och eget jobb. För den medberoende handlar det mycket om att släppa taget.... en stor utmaning,
Jag läste kontinuerligt Carina Bångs blogg och det här inlägget läste jag ofta, ofta http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag skulle också föreslå att du ger Alanon en chans, för många är det en stor befrielse att möta andra i liknande situation. Mönstret är så lika. Det finns mycket att läsa, Jan Johansen och Benny Haag har skrivit om vägen från missbruket. Läs också Al-anons hemsida http://www.al-anon.se/
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper mycket. Allt gott / mt

Du är absolut inte ensam. Jag känner igen mig i de allra flesta berättelser här. Tänk att våra alkoholister är så lika. Vet inte om du läst något i min tråd. Men jag och min man har levt ihop i över 25 år, men trots att han just nu är nykter, känner jag nu att det är nog. Kärleken blir absolut naggad i kanten efter många år av missbruk. Suck!
Kram till dig.

Säger det samma, tur att det finns stilnoct! När du beskriver nyårsfesten så känner jag igen det precis. Så beter sig alltid min man också. Han har ju inte på många år druckit så att någon ser, men springer runt i huset där han har lite gömmor och blir konstigare och konstigare. Och är precis som du säger, inte med i samtalet utan bara kommer med egna konstiga kommentarer som inte hör dit. Detta nyåret var han ju nykter och normal, men jag ser honom fortfarande som drickande. Har svårt att tro något annat, då det har lovats evig nykterhet förut.
Kram till dig!

Så kom han ner vid åttatiden och satte sig och tittade på TV med stängd dörr. Efter några timmar frågade jag försiktigt om det var någonting han hade tänkt på. Nej, jag vill inte prata.
När vill du det då?
I morgon.
Det funkar inte vi måste prata nu.
Och till sist kommer han och sätter sig och stirrar framför sig.
Flodhäst, svin sa du!
Svin tar jag tillbaka, ber om ursäkt, men flodhästen är ett känt begrepp.
Flodsvin sa du, bra ord!
Bl.a. Bl.a. Bl.a.
Han har varit däckad i två dygn men vägrar att tänka sig att sluta dricka.
Jag säger att jag har bestämt mig för att inte dricka vin till middagar hemma.
Å, fy fan säger han och går ut igen.
Ja, så kommer han tillbaka och måste gå upp och byta om då det har hänt en olycka på toaletten.
Jag torkar med såpa.
Kvart över tolv hämtar han två nya öl från källaren.
Nu får du lägga av säger jag och häller ut den öppnade ölen.
Då ska du slippa mig säger han och går upp i sovrummet.
Det blir en underbar natt. Tur att det finns Stilnoct.

Tack Vilse i pannkakan för ditt svar- Är så tacksam för alla kommentarer man får här. Just nu känner jag mig så osäker på mig själv och vad jag egentligen vill. Just nu tycker jag så synd om honom för att han mår så dåligt. Han har ångest och känner sig inte motiverad att leva längre. Hur känner jag mig då?!!! Jo, jag blir både ledsen, arg och får enorma skuldkänslor. Känns som jag aldrig kommer att klara av att lämna honom. Om jag väljer att stanna kvar nu så kommer jag ju aldrig bli fri från tankarna på hans drickande. Och om han sedan börjar dricka igen (vilket är troligast att han gör förr eller senare) så kommer jag nog bli väldigt bitter över att jag inte lämnade tidigare. Jag är inte precis ung längre heller. Vad detta är svårt!

Det fanns en liten skvätt vin kvar som han inte fick. Så mannen tog sin tallrik och satte sig i köket. Sen gick han och lade sig.

Han började ta Antabus för en dryg vecka sedan men jag vet inte om han fortsätter. Vill inte fråga. Eller ska jag fråga? Vad konstigt det blir när man inte längre vet vad som är rätt eller fel...