Senaste kommentarerna i forumet

av valmöjligheter.En del,som jag skrävlar ju på och brer ut mig och kan vara nog så öppen i ett forum.Men andra kanske behöver knyta upp till en av dom som är tex inne på beroendesidan.Ungefär som på fb att man kan både vara offentlig och privat.Sen vore ju rådgivning bra när man är i process så att säga.Nån sorts expertis att bolla med när det är som tyngst och man egentligen kanske vet hur man ska agera,men hjärtat säger nåt helt annat.Ingen regelrätt terapi förstås,men lite kloka sansade expertråd.Vi som är anhöriga vill ju gärna färga av vår egen resa på de råd vi ger.

Tack för förslagen så här långt. Vi tar gärna emot fler. När ni skriver att ni gärna skulle vilja har chatt, menar ni då enskilt med någon rådgivare eller liknande eller i grupp med andra på speciella tider?

/magnus

en känsla av tomhet och en själ som flyttat någon annanstans.Känslan är bekant och inte lika avgrundsdjup som tidigare.Men att känna att man inombords är alldeles tom och att jag inte har något eget värde är hemsk.På ytan så lever jag ett bra liv med ett intressant jobb och fina relationer till barn och vänner och bra ekonomi.

Ändå kan jag tycka att eftersom min alkis inte tycker att jag är värd att avstå alkohol för så är jag ju då ännu sämre än alkoholen.
Dvs sämre än ett gift? Bara den sanningen som ju faktiskt är sanning just nu är tung att ta.
Att jag delar den upplevelsen med så många andra anhöriga och inte sätter mig i något speciellt sämrefack hjälper inte.
Ibland sitter jag just i skämsboxen och känner allt det där.Jag är gammal ful ratad och övergiven.
Inte ens min deprimerade alkoholiserade sambo tycker att jag är värd att behålla.

Sen gaskar jag upp mig och ser vad jag faktiskt oftast ser,mitt nya liv som är mer rikt på innehåll och framtidstro.
I början kändes det som en påklistrad hittepåkänsla.Men oftare och oftare så känns det som att den faktiskt är på riktigt.
Vad gäller exet så är nu jag och döttrarna glada över de få samtal vi haft med honom där han är glad och bara liiite påstrukten eller bakis.Gränserna ändras verkligen.Hans glädje är fortfarande prio 1 och gör att vi blir glada.Att den kommer från flaskan är ju då den bistra baksidan.Men just nu så bekymrar det mig inte.

att inte förändra situationen så kommer den inte att förändras.Så himla enkelt och svårt är det.
Du ställer dig i en position där du tycker att valet är hans att förändra situationen.Och så gör man ju när man inte är redo eller har kraft nog att agera.Det är fullt förståeligt.
Men var ska du söka styrkan att förändra situationen?
Och hur ska du förändra situationen?
Vilka förändringar vill du ha som du själv kan påverka?
Du har ju varit med så länge och skrivit här så du har nog passerat acceptansen av att du inte kan påverka honom.
Du verkar ha fastnat lite i rollen av att inte kunna agera på egen hand och för din egen skull.

Jag hoppas verkligen att du inte tycker jag är för hård.
För jag hade suttit i samma sits som du om han inte hade flyttat.I alla fall tror jag det.
Nykterhetsförsök blandat med fylla,besvikelser och dåligt mående och frustration över min livssituation och en nedåtgående spiral som jag inte kunde påverka.
Men tack vare hans val,han som inte hade nån egen kraft så står jag nu här,betydligt starkare och gladare.

Kan du resa bort i helgen och må bra hela den helgen och fullkomligt strunta vad han pysslar med där hemma?
Inte följa upp med ett ögonblick om han druckit eller inte,inte lägga ned en enda tanke (skitlätt...) på han och hans mående i helgen,bara din och dina barns?

Helgen närmar sig. På fredag tar jag med mig barnen och hälsar på min mamma. Får se hur maken mår när jag kommer hem. Vi har bestämt noll alkohol men han kan inte hålla det så länge. Då tar jag upp det å då ska han skärpa sig. Jag flyttar fram mina gränser hela tiden! Blir så arg på mig men veckodagarna är oftast bra å då är det så svårt. :-(

för att indirekt hjälpa/påverka henne att sluta dricka.Dvs försöker ta saken i egna händer så brukar det inte bli så bra.Din ambition med att prata med hennes arbetsgivare är väl kanske att de ska lyckas med det du inte lyckas med.
Dvs ruska om henne och kanske få henne att bli nykter.Det är klart att du älskar henne,annars hade du redan gått.Det är det som är det sorgliga i denna sjukdom.

Där står vi med all vår kärlek och ilska och vilja och kan inte göra ett endaste dugg.Det gör väldigt ont att inse och även om vi inser det med förnuftet så fortsätter känslan att jobba på högvarv för att hitta en möjlig lösning så att det ska kännas som att vi kan påverka situationen.
Min kloka terapeut sa: Så länge du inbillar dig att du har kontroll så tror du att du kan påverka situationen och kan inte släppa taget.Om du inser att kontrollen inte finns där så blir det också lättare att förstå just det.
Vi har ingen kontroll över en annan persons drickande och livsval.

Om hon väljer att sluta dricka så börjar det verkliga jobbet,både med relationen och med sig själv som medberoende.
Man har ju ofta som anhörig gått in i en vårdande och omhändertagande och besserwisserroll till sin vuxna partner.Det är såklart inte sunt i längden för nån kärleksrelation.Jag hoppas du inte tycker att jag slår dig på fingrarna.
Jag läser kanske in saker som inte finns där och klistrar på mina egna upplevelser på dig.

Och det du skriver om att skydda barnen,där kan jag bara ge dig 100% rätt,det finns inget som ger en förälder rätten att bli personlighetsförändrar framför sina barn.Det är ofta skrämmande,åtminstone för ett litet barn.Jag minns hur jag låg med ont i magen som liten när mina föräldrar hade fest och hade ett obehag kring fulla människor långt in i vuxen ålder.Men det är jag det,andra kan säkert tycka att det är ok att "vänja" sina barn vid normalt alkoholbruk.Men det är ju inte riktigt frågan om det i din frus fall.

Vi medberoende är specialister på att slå knut på oss själva för att vara tillags. Vi börjar tro att det är nog mig det är fel på, jag som överreagerar och så vidare. Du måste komma till insikt om vart Dina gränser går och leva efter dem. Jätteviktigt!! Och jättesvårt...

Jag upplever ungefär samma sak. Förutom att min sambo alltid blir för full när han går ut själv med sina kompisar så blir han det även när vi går ut tillsammans. Jag tycker detta är jättejobbigt och har försökt ta upp detta många gånger. De kommentarer jag då får är att jag är tråkig, borde slappna av mer och att det är väl inte så farligt. Oftast blir han så full att han tappar omdömet. Han slutar inte att dricka och till slut sitter han vid bordet o sluddrar eller somnar någonstans. I helgen är vi bortbjudna till ett par som jag aldrig träffat. Det är min sambo som jobbat hos denna kille o han har bjudit oss o ett par till som jag inte heller känner. Min sambo har på eget bevåg bestämt att vi skall åka med det ena paret till middagen o ha chaufför! Jag blev genast orolig då vi skall åka till främmande med främmande människor o att sambon skall dricka!! Jag vet ju hur det kommer sluta o kommer inte kunna ta mej hem själv! När jag tar upp min oro får jag ingen förståelse utan är en glädjedödare o förstörare! När jag ställer ultimatum att jag bara följer med om han kör säger han att han tänker säga ifrån! Han klankar också ner på att nu när han minsann har fixat något kul själv för en gång skull som jag vill så duger det inte! Jag vet snart inte hur jag ska göra! Det är verkligen låst läge hos oss när det gäller att komma överens om alkoholen! Snälla ge mig tipps!!

Tråkigt att din man inte kan inse. Du får tänka det är hans förlust och din vinst även om det inte känns så nu. Stanna i en relation och må dåligt för evigtvtyp eller lämba och må dåligt en tid? Valet är lätt att ta men inte genomföra.

Är i samma sits..
Kämpar för att orka ta mig ut. När man vet att det ÄR enda alternativet underlättar det.

Förakt? Nja.. Cynism och medvetenhet, eller förakt? Skit samma..
Sjukdom eller inte, jag gillar inte att hon dricker framför barnen..

Man pratar om ryggsäcken från barndomen, med värderingar och beteenden..Och jag vill inte barnen ska ärva ett skadligt beteende pga att hon skapar en norm.
Fast, kan jag påverka det? Troligen nä.
Tyvärr säger jag , för hade hon varit dålig mamma nykter, hade det varit enklare att lämna henne..

Jag älskar henne tyvärr, men inser mer och mer att det är destruktivt, vara kvar i detta...
Kan man kontakta hennes arbetsgivare och berätta om situationen?

Rädda detta förhållande är nog som att kissa i sängen. skönt för stunden, men inte i längden..

Hej ja han förnekar, ibland kan han säga han ska minska ner mängden eller trappa ner successivt för att sen sluta. Men oftast så är det jag som är problemet enligt honom. Har visserligen sagt vid flera tillfällen att jag orkar inte mer och vi måste gå skilda vägar. Det är ju inte det jag egentligen vill, har sagt att det är ju den nyktra killen jag älskar och vill dela ett liv med men utan A. Det gör så ont att ta steget fullt ut när det inte är separation jag helst av allt vill ha. Varför kan inte viljan komma fram när han ibland sagt att han ska försöka sluta, men sen kommer förnekelsen fram igen!

motstridiga känslor som man inte rår över.Som för alkoholisten,släpp taget,släpp kontrollen.Inse att ditt liv blivit ohanterligt pga ditt medberoende.Alanon följer ju precis samma punkter som AA.Man andas känner och tänker som alkoholisten,ens eget känsloliv blir förmörkat och dolt för en själv.Men det finns därunder och kommer att vakna till igen om du ger det chansen.

bitter.Men dina kommentarer andas lite förakt och det hjälper ingen av er.Att du inte vill att hon ska dricka medan hon är kvar i huset är ju bara din vilja.Att du fysiskt ska kasta den gör ju bara att din kontroll (eller brist på kontroll) blir mer uppenbar för er båda.
Det är ju än så länge hennes hus också och även om det inte är ett bra val så har hon likafullt rätten att göra det valet.
Vill hon dricka så kommer hon att göra det.
Att hon tyvärr är en bra mamma nykter låter ju som en lite tråkig kommentar.Vilken tur för 11-åringen att hon är en bra mamma nykter.

Att hon är sjuk i alkoholism är ju en svår sak att förklara för barn.
Kanske om ni tillsammans läser någon litteratur om alkoholism som du först tagit till dig?
Min fd sambos ex blev informerad av mig om hans drickande då när deras gemensamma barn var 11 och 7 år.Hon valde att sätta sig ned med dom och berätta att pappa var sjuk och att han inte drack för att vara elak,utan för att han inte kunde låta bli.Hon såg till att de fick klart för sig att hon alltid fanns att kontakta om de var hos sin pappa och han blev onykter på ett sätt som inte kändes bra för barnen.För så länge din fru inte söker hjälp så kommer hon antagligen att fortsätta dricka.Ett sånt förhållningssätt skapar ju inte heller skuld hos barnen,frun eller dig.

Idag är hon hemma med "ont i huvet"...
Funderar fortfarande på om jag ska kasta dunken, delvis för att hon ska fråga efter den och jag kan påpeka att jag kastade den för att jag inte vill att hon ska dricka när hon är kvar i huset..

Hej! Jag antar att ni påratat om hans missbruk och han anser sig inte ha problem eller? Det är ju det klassiska. Supa men inte problem med a. Vet han om att du funderar på att lämna honom?

Alltså jag är kluven.
Nu är dunken framme igen (tror hon var vit,(från A, en vecka.. ev). Och hon vid pusslet igen. Jag försöker bita ihop, nu gäller det att tänka på att hon ändå flyttar snart.. Sen slipper jag se det.
Har inte bestämt mig om jag ska städa bort dunken imorgon.. (medberoende så det skriker?)

Vad säger man till dottern 11år? Hon ifrågasätter fruns drickande,likväl som att jag inte dricker. Hon har undrat varför jag inte dricker längre.. Och som med allt så finns det flera svar.
1. Jag kan/vill inte dricka med frun. Vi drar inte jämt.
2. A ger mig inget, såvida inte jag har rätt sällskap.
3. Mitt liv kretsar runt annat.. Har inte tid för det.
4. Det finns alltid något som är viktigare än berusning..

Vet inte hur jag ska hantera det.. Så fort hon dricker slår jag bakut.
Jag vill inte att mina barn ska drabbas av att ha en rödvinstant som mamma.. sluddrande framför tv'n.
Blä. Tyvärr är hon bra mamma nykter..

Precis så har jag tänkt, Ullabulla. Att jag ska flytta isär över sommaren på prov. Jag bara hoppas att jag kan fullfölja detta, så jag inte låter mitt medlidande för min man tar överhand och inget händer. Så skrämmande att inte kunna styra med hjärnan, utan att det är känslorna som styr mig. Dessutom är det indirekt min mans känslor!

tack för dina råd Ullabulla. Det är något åt det hållet jag själv tänkt. Men alkoholisten lever i en föreställning om att alkoholen är HANS problem och ingen annans. Han har nog knappast heller tagit in att han har en statiskt överlevnadstid på några få år med sin diagnos heller och dessutom med en stor nedsättning av livskvaliteten under tiden. Förnekelse är och har varit hans stora konst i livet. Drömmen att nå fram i ett samtal är den lika utsiktslös som att få någon att sluta dricka? Troligen är det så och det är väl här som jag måste hitta mitt liv nu och framöver. Allt blev bara så extremt uppenbart nu.

I mitt fall så valde min gubbe att lätta ankar då han förstod att jag aldrig skulle göra det.Han gjorde det av egoistiska skäl,att få dricka hur mycket han ville utan insyn.Men jag tror ändå att en del av honom gjorde det av hänsyn till mig.Han såg att jag mådde mer och mer dåligt i vår relation och den fungerade inte alls längre.Så att din väninna inte kan se och förstå din vånda förstår jag inte riktigt.Känn och tänk klart och separera på prov,det är mitt förslag.

Usch jag vet hur det är att separera. Minnen som kommer, elakheter kan förekomma mm. Lider verkligen med dig. Du som jag vet ju att tiden är en läkande faktor men det är ju jobbigt. Tror du på särbos? Du måste satsa på något du själv tror på tycker jag.

Skönt att höra Izzy, att det var svårt för dig också. Jag börjar nästan tro att jag blivit galen. Var ute och promenerade med en av mina bästa vänner idag och jag har känt mig så otroligt ledsen den senaste veckan och tänkte att det kommer att kännas bra att få prata med henne. Dessutom har hon själv lämnat en missbrukare för drygt tio år sedan. Men efter promenaden kände jag mig ännu mer ledsen. Tårarna bara forsade när jag kom hem igen. Hon undrade med ett hårt tonläge hur länge jag har tänkt att gå omkring och inte fatta något beslut. Jag vet inte svarade jag, det är så svårt för mig att göra en annan människa så ledsen. Då får du väl helt enkelt stanna då, säger hon. Men för mig känns det inte som ett bra alternativ heller, då ser jag till att han mår bra på bekostnad av mina känslor. Jag var väl extra känslig idag, men hon var så hård mot mig och för mig är detta så svårt. Jag går hos psykolog fortfarande och ändå är det så svårt. Från början drog jag ut på allting för omtanke om min man. Han bad mig att stanna några månader till för att han skulle må bättre och bli stabilare i sin nykterhet. Det är på något vis detta som har gjort det ännu svårare för mig nu, att han fortfarande är nykter. Känner mig inte lika arg på honom längre som jag gjorde för ett halvår sedan då han drack och jag sa att jag ville skiljas. Då var jag så arg på honom.
Har sagt att jag ska flytta till sommarstugan så fort vattnet sätts på där i mitten av april. Min man älskar sommarstället och det gör mig så förtvivlat ont att inte han kan vara där också. Hela tiden styrs jag av hans känslor. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom i stan och ensam bo där. Vad är det som får mig att aldrig se till mina egna känslor först, utan alltid min mans. Håller jag på att bli galen? Det känns verkligen så. Jag känner det som att jag är i en nedåtgående spiral. Jag hade på något vis mer go i mig för några månader sedan, även om det kanske inte verkade så. Kanske det har börjat bli en vana att leva som två tysta främlingar som inte kan prata med varandra i samma lägenhet, men som ändå har så svårt att gå åt varsitt håll. Vad vet jag! Vad jag vet är att min väninna gjorde mig ännu mer ledsen efter promenaden än före.
Jag förhandlar ständigt med mig själv i mina tankar. Det upptar mycket av min tid att grubbla över detta. Vad har jag för skäl att lämna nu när han varit nykter så länge? Hur ska jag kunna se till mina känslor när jag sårar honom så mycket? Är jag säker på att jag inte älskar honom ändå? Men även om jag älskar honom, ska jag utsätta mig för all oro över hans drickande igen?
Vissa dagar väger det ena över och nästa dag det andra. Jag kan inte "leva" pga dessa ständiga tankar och att inte vilken väg jag ska gå.

denna sista tid till något bra?Göra ett fint avslut där ni förlåter varann och er själva för det alkoholen gjort med er?Tacka varann för den tid som ni ändå har haft tillsammans?Eller är bitterheten för stor och såren för djupa?Det är mina spontana tankar som jag får.Så skulle jag iallafall vilja använda den sista tiden jag har tillsammans med den man jag ändå älskat.

Huset värderat, papper håller på att ordnas, försäkringar, abonnemang, papper till tingsrätten, familjejuristen ossov...
Och nu är det lugnt i huset, då inget vin förekommer..
Riktigt skönt.

Med lite tur är bodelningen klar lämpligt till månadens slut.
Just idag känns det inte som särbos..

Jag har inga kloka ord att säga dig just nu.Kanske senare ikväll när jag reflekterat lite hur det skulle vara om jag var i dina skor.