Senaste kommentarerna i forumet

vill veta,så sitter glansen kvar bättre.Gott nytt år själv.

Det är svårt att låtsas som om ingenting morgonen efter. Att vilja kramas. Du vill aldrig kramas! Nä jag har fullt upp med att fejka allt. Igår natt låg jag å grät mig till söms. Vad hände med mitt liv? Jag vill inte ta nästa steg. Vill vara glad och lycklig!

Det är svårt att låtsas som om ingenting morgonen efter. Att vilja kramas. Du vill aldrig kramas! Nä jag har fullt upp med att fejka allt. Igår natt låg jag å grät mig till söms. Vad hände med mitt liv? Jag vill inte ta nästa steg. Vill vara glad och lycklig!

Gott Nytt År Ullabulla.
Önskar dig att det blir bättre för oss alla .
Mig själv önskar jag att aldrig hamna i sådan situation jag är nu . Önskar mig att aldrig mer känna sådan smärta i att vara bortvald för alkoholens skull och aldrig tillåta nån säga att jag är inte den som ger energi. Mest kränkande ord har aldrig jag hörd av en människa , en människa som är sjuk men den går vidare iallafall ...och utan mig . Jag känner mig som en sak som man har ställd på hyllan i en källare.
Just nu vill jag att nån hittar mig där , tar en disktrasa och torkar av all damm tills jag blänker igen .

Fy vilken höst! Just nu känner jag mig så ensam. Barnen är hos sin pappa och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill inte störa andras helgmys med min sorg och deppighet. Julafton lyckades han förstöra och jag behöver tömma ut den skiten. Så nu gör jag det här. Mycket har varit hyfsat ok sedan i oktober. Många saker har börjat rulla på. Jag har släppt kontrollbehovet av hans beteende och det har hjälpt mig att slappna av lite. Trots allt har det varit lite incidenter under hösten. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att han hade druckit. Jag var på studiecirkel med kyrkan och det var bestämt att jag skulle hämta barnen när det var slut 19. När jag lämnade sonen efter simningen såg jag att dotterns midjelånga hår inte var borstat på flera dagar. Jag bad att detta skulle vara gjort innan jag skulle hämta för att det inte skulle bli så jobbigt när vi kom hem. Kvar i sju hör jag några barn utanför. Hm, konstigt kyrkan ligger lite ensligt och det var en mörk novemberkväll så det borde inte finnas barn där då. Det visar sig vara barnen, deras pappa och hunden. De hade promenerat till kyrkan med sakerna i mörkret utan reflexer. Lite för många fel för att vara rätt. Jag fick avbryta för att ta hand om barnen. När jag undrar varför de kommit dit och inte väntat på mig, var svaret; barnen ville. Jag tog hem barnen och ser först när vi är hemma att håret fortfarande inte är borstat. Letar i väskan efter borsten, som inte är där! Suck! Dottern blir jätteledsen, gömmer sig under köksbordet och säger att det är hennes fel. Jag bedyrar att så är det inte. Det är en vuxens ansvar att se till att allting är med. Jag ringer honom och ber att han ska komma med borsten, men det vill han inte. Men jag ber igen för dotterns skull. Håret kommer vara helt omöjligt att reda ut om hon fortsätter ha det så och hon ska inte behöva gå så till skolan. Jag kan inte köra ifrån tösen när hon är så ledsen. Till slut ger han med sig och säger att han ska komma. Efter en stund kommer jag på att jag kan ju möta honom där nere om han vill det, när jag ringer för att ge det förslaget har han inte kört än, men han ska höra av sig när han närmar sig. Helt plötsligt hör jag hur någon klampar i trappen och sedan ringer det på dörren. Han verkade lite burdus och trängde sig, men han gick när han hade sagt god natt till barnen. Jag var helt säker på att han hade druckit, men vågade inte ringa polisen så länge barnen var vakna. Dottern har större öron än den afrikanska elefanten och dessutom behövde de min 100% närvaro. Jag vet att jag borde ringt! Efter att de somnat ringde jag dock för att förhöra mig om hur jag skulle göra nästa gång jag trodde det var så.
Nästa incident var att han sov bort det mesta av helgen när barnen var där. Dottern ringde flera gånger och sa att hon inte fått mat. Nu är hon egentligen stor nog att ta fram mat själv, men hon vill gärna att man ska äta tillsammans.
Till slut var vi framme i december. Jag skulle hämta dottern för att ta henne till ridningen för att sedan hämta sonen för att ta honom till simningen (någon mer än jag som ser en trend i hämtandet?). När jag kommer första gången säger han att han vill att jag hämta efter också och så förresten hon vill stanna över en natt till. Mitt spontana svar är nej, men nu hade vi bråttom. När jag hade lämnat henne hade jag samlat mig något. Nej , jag ville inte att hon skulle sova en natt till eftersom jag inte träffat henne på hela helgen och sedan var det skola dagen efter. Då var det orättvist, barnen är fler timmar hos mig än honom. Ja, men den lösningen passar bäst utifrån att barnen får träffa oss båda varje vecka och det passar arbetstider. Detta är säkert min kärring till morsar påfund. Nejdå, jag har kommit på det själv och nej han behöver inte blanda in min mamma. Han får gärna mer tid, men då måste han ta tag i sitt mående och dessutom utnyttjar han inte tiden ultimat som det är nu, utan jag får gärna hämta tidigt. Då berättar han att han tagit kontakt med företagshälsovården och att nu vill ha hjälp. Han vill också reparera vårt förhållande. Bra att han har sökt hjälp, men jag kommer inte flytta tillbaka i första taget. Han erkänner att han ljugit under året när jag har frågat om han har druckit. Summan av detta var att umgänget fortsätter som tidigare, vi bor kvar och han får fixa sitt.
Några andra märkliga saker har hänt under hösten. Inför den årliga ankmiddagen ringer hans mamma till mig för att boka vilken dag som passar, utan hans vetskap och likadant inför det traditionella pepparkaksbaket. Hans syster bokar det med mig, utan att han blir inbjuden. Knepigt.
Innan jul skrev vi ner på en lapp hur umgänget skulle vara över lovet. Jag hade dessutom påtalat ett antal tillfällen att på juldagen skulle vi fira med min pappa (f, annars skulle barnen vara hos honom alla juldagarna. Därmed trodde jag att detta skulle kunna flyta på lite. Tungt nog, med att inte ha barnen de dagarna. Tji fick jag. När jag på julafton lämnade och precis skulle köra säger jag att då hämtar jag imorgon. Där svarar han imorgon? Det var väl inte förrän på annandagen? Jag var fullständigt oförberedd på detta och gick in i det med full kraft. Jag hade ju varit jättetydlig. Nej, det stod inte på lappen! Åh nej, hade jag missat det. Men jag hade sagt det många gånger och han hade skrivit på sin kalender. Jo, men jag hade inte skrivit det på lappen dessutom hade vi alltid firat det på annandagen. Nej, jag visade gamla kalendrar, juldagen, juldagen, juldagen. Nu hade han strukit det som stod på hans kalender. Fast jag tog på mig att jag missat att skriva på lappen, bara fortsatte han. När jag bad honom att sluta fortsatte han. Han sa att jag inte tänkte på barnen. Sedan tog han allt igen. Dessutom hade jag inte varit tydlig nog i den gemensamma mobilkalendern. Jag backade och han fortsatte. Sonen flydde i panik. Han fortsatte. Jag ville därifrån. Han vill kramas, jag flyr ut och ryter åt honom att inte röra mig. Nu har det gått nästan en timme av bråk. Jag samlar barnen för att kunna köra. Då börjar jag snacka om att vi måste kunna reparera detta. Jag undrar vad. Vårt förhållande. Då gör jag klart för honom att han har ljugit mig rakt upp i ansiktet, inte bara det senaste året, utan de senaste åtta åren och troligtvis under hela vårt förhållande. Han tyckte jag skulle ge honom en chans, det gör jag från min lägenhet. Dessutom var jag inte helt säker på att han var nykter just då. Det kunde han inte svara på. Då bad jag barnen att sätta sig i min bil. Sonen gjorde det med en gång, medan dottern valde att sitta kvar. Samtidigt ringde hans familj efter dem, de var sena till firandet. Han hittar inte sin telefon, fast han har den på sig. Jag körde sonen till hans faster där de skulle fira jul och fick kort berättat för henne vad som hänt och bad om ursäkt för att de var sena.
Jag grät halv hysteriskt hela vägen hem till mina föräldrar. Min mamma fick mindre panik när hon såg i vilket skick jag var i och tog min mobil och skickade mig i säng. Hon tyckte jag skulle ha kört direkt och sådana bråk ska vi inte ha inför barnen. Som om jag inte redan visste, det kändes som om jag blev kränkt igen. Senare på eftermiddagen sms:ar han att det blev fel och att vi måste kunna prata. Sent på kvällen kommer nästa om att han vill kämpa för oss och han inte förstod vad jag blev ledsen för och att han hade missförstått mina planer för juldagen. Jag svarar att jag blev ledsen för att jag trodde allt var klart och att det blev fel och att om kommunikation ska kunna fungera krävs det aktivt lyssnande. Jag skrev också att jag önskade att han kunde fundera på vad han hade gjort i mitt ställe och länge han hade orkat kämpa och att jag inte kan lova något kring vårt förhållande efter alla lögner och svek. Jag skrev vidare att jag erbjudit hjälp som han bara har avvisat. Han svarat att han ligger på knä, tar antabus och sömnpiller. Efter det vet jag inte vad jag ska skriva utan ringer upp honom. Vi pratade i 1½ timme jag upprepar att jag kan inte lova något efter alla lögner. Han måste fokusera på sig själv för att bli frisk och inte på förhållandet. Han vill veta hur han kan bevisa att han jobbar på att bli frisk, jag svarade genom att bli frisk och vill han ha min hjälp får han be om det på ett konkret sätt. Han vill att jag ska komma och vara där och att ha vill ha närhet. Det var inget jag kan erbjuda just nu, sorry.
Hämtningen på juldagen gick bra och även när de lämnades dagen efter. Jag har pratat med barnen om hur beroende förändrar personer och att många lögner gör att man får svårt att lita på en person igen. Jag ska gå i medberoende grupp i vår och hoppas att på att han går med på att barnen ska få gå på motsvarande. I går ville inte sonen åka dit och i dag ringde dottern och ville att jag skulle hämta när det var dags att sova. Tufft. Känner mig ganska ensam då jag inte har några vänner förutom mina kollegor (vilka är världens bästa) och min familj. Detta blev långt, alla de här orden hade jag behövt till min rapport som ska kompletteras.

Att inte inse sitt eget värde.Att alltid tro att man måste prestera eller ge för att vara värd uppskattning är inte så kul.Men många av oss gör ju just det.
Ju mer man lyckas ge sig själv,ju mer får man också att ge.Märkligt,men jag har börjat kliva in i den världen nu och det är härligt.Stå på dig och hoppas att du hittar någon/något att dryga ut morgondagen med.

Har varit hos terapeuten idag .
Gick ditt med hängande huvudet , ingen glädje och smärta i kroppen .
Vi satt där , jag pratade och hon lyssnade .
-Men du , hur tänker du egentligen ....För att du vill alla väl betyder inte att du får mycket tillbaka.
Så fungerar människorna . Rädda att ingripa och rädda att känna sig besvärliga .
För att komma lite till ytan och sluta älta allt , tänkte jag att bästa lösningen är att umgås med de jag har förtroende för . Det handlar om Nyårsafton ....vill inte vara själv !!!!
Har frågat närmaste vänner om jag kan följa med de till Sällen .....men det fick jag inte !!!
Det var som en chock för mig.....men hallå ....man lämnar inte människor som mår dåligt !
Klart att man kan göra det......och då har jag förstått mycket !
Jag ska lära mig att vara en egoist och för att må bra i olika situationer måste jag lära mig att tänka på mig själv.....Man kan inte hjälpa hela världen , man kan inte hjälpa den som vill inte ha hjälp och man kan inte tvinga en annan att hjälpa mig heller.
Men vad blir jag för en människa om jag ska tänka bara på mig själv ......Jag kan lära mig balansen , jag kan lära mig begränsa mina känslor till omvärlden och sluta att vara så naiv och tänka bara väl om andra.

är exet nu.Någonstans börjar jag känna mig förorättad nu när faran är över för tillfället.Vad har han egentligen utsatt mig för.Han har lämnat mig,valt bort mig och suttit och druckit i 8 månader.Nu då han vaknat till och ska bli nykter 4 dagar efter min sk timeout då jag för en gångs skull var stark.Kände han på sig att min styrka börjar sätta sig i fötterna på mig.Eller hade han helt enkelt druckit klart?

Ett vet jag och det är att jag kommer att försöka stå på mig och inte låta mig behandlas respektlöst.Han använder mig lite som en spottkopp nu i sin nykterhet.Allt är fel jobbigt och svårt.Minsta lilla problem är jobbigt.Jag då? Mina vardagsproblem är långt större och svårare att rodda,men den aspekten finns inte med i hans värld.Om han orkar efter sitt 24 timmars pass ska han vara med mig på nyårsafton..Jaa säger jag,du gör som du vill.Tyvärr har jag inget alternativ pga praktiska skäl.Men nästa gång han en avstår en högtidsdag så ska jag helt klart se till att ha ett alternativ.

Tack att ni finns där . Ja Ullabulla , jag är på botten nu :( .
Jag känner mig mest kränkt som en kvinna ....besviken och sviken. Känner att jag duger inte till nåt.
Har lagt all min kärlek och omtanke och nu har jag inget kvar.
Kan inte förstå vad det är för fel på mig ....för det måste vara om man fick höra från honom att han vill ha en kvinna som livet leker med, som ger honom energi .
De där orden har tryckt mig till botten .
Hans familj skyddar honom och de är oroliga att ha mig i närheten för hans skull.
Det ekar i mitt huvudet - gör vad du vill och hur du vill bara det kommer inte ut att du dricker .
Ja ...alla där tycker att jag är riktig konstig för det är inte nån stor problem med hans drickande.....
Salongberusat varje dag , grå på ansikte, långsamma steg , ingen ork och ingen initiativ till nåt.
Ingen bryr sig att han sitter hemma själv och vad och hur han är där ingen ser detta. Det måste stanna där och jag har överdrivit .
Fyyyy vad jag känner mig .
Skulle önska mig att aldrig träffa honom i mitt liv.Han har ljugit för mig från första stunden ....han var inte beredd att träffa en kvinna och han hade otur att han har träffat just mig.
Han sitter mellan fyra vägar med sitt beroende och jag sitter här och önskar mig att komma upp över ytan och vara mig själv igen.

Välkommen hit och tack för att du delar med dig och för att du skrev i min tråd. Jag har inte kunnat skriva här på länge, det har varit för turbulent och jag har varit så på gränsen att gå sönder helt, så det har varit bättre att hålla sig ifrån det.

Din man har ångest, jo det är så det är. Men det är hans ångest och du kan inte göra något åt den. Tror jag att han kan bli nykter? Nej, egentligen inte. Men även om han verkligen skulle vilja bli nykter - och det är det som krävs - så kommer det att ta många år av behandling och återfall och mer behandling. Jag skulle tro att han behöver antabus en ganska lång period. Och det är inte lättare att leva med en nykter alkoholist!!

Jag känner alltför väl igen reaktionerna från omgivningen. "Han måste ju få en chans!" "Se till att han får behandling!" "Det är väl klart att det kommer några återfall!" De har ingen aning om hur det är. Min svägerska kan säga det mest sårande saker.

Du har det allra svåraste framför dig - att se till dig själv. Du måste ta ansvar för det enda du kan, nämligen dig själv, och se till att du blir lycklig. Du är värd det!

Alla styrkekramar till dig! Jag vet hur jävligt det är...

i ditt medberoende.Det finns bara en väg och det är upp.Det triggar igång en själv på så många plan och jag tror att vi är många som vill lite för väl,eller älskar lite för mycket gömmer på en del problem.De problemen uppdagas när vi inte längre får vara vår alkis nära.I alla fall är det så för mig.Jag tror också att det kan vara orsaken till att en del har svårt att bryta med den som dricker även om man innerst inne vet att det kan vara det rätta.

Vi vill verkligen inte skärskåda oss själva då det gör för ont.Det är så mycket lättare att lägga allt fokus på en människa som uppenbarligen mår ännu sämre.
Men jag kanske generaliserar när jag skriver såhär.Då får admi ta bort mitt inlägg.

Ta hjälpen där du får den och jag hoppas att du får kraft att resa dig igen.

Hej mina vänner!

Det är länge sedan jag checkade in och jag tänkte bara meddela att livet är fortsatt tungt, men jag lever. Kanske finns även ljus i tunneln!

Julen har väl varit si och så och hans humör var inte på topp från juldagen och framåt. Misstänker också att det druckits en del, men inga rejäla fyllor. Inte förrän igår, dvs. Men då var vi inte där. Jag och barnen är hos mina föräldrar. Han ska flytta ut till stugan första veckan i januari och sedan ska vi bo där växelvis, så att inte barnen behöver flytta omkring. Jag hoppas att det kommer att funka, även om jag inte riktigt tror på det. Han kommer att få se hur mycket jag faktiskt gör och håller ordning på, hur lite han känner pojkarna och jag tror inte att han kommer att klara av det med lugnet i behåll. Tyvärr kommer det att gå ut över barnen och det kommer att bli det svåraste - att sitta vid sidan av och se honom misslyckas. Sedan får vi väl se hur det ska bli framöver. Men det här är viktigt!

Vi har pratat om separation sedan ett tag nu och hur vi ska lösa praktiska detaljer, ändå verkar han inte ha en susning om vad det kommer att innebära. Han tycker liksom att allt är som vanligt och precis om vi lekt vår vanliga lek ska vi nu leka leken att vi separerar, men allt ska vara som vanligt ändå. Vi ska t ex fortfarande vara ett par. Hur tänkte han där?

Jag ligger som vanligt femton steg före och börjar nu planera för vad som händer sen, dvs sälja huset, flytta (vart? till vad?), vårdnad, skilsmässa, etc. Samtidigt som jag är så enormt nära bristningsgränsen så känns det bra att tänka framåt. Ska träffa en god vän ikväll som jag har mycket stöd från. Igår var jag väldigt slut och ledsen, idag känns det bättre. Men det är väl också för att han inte är här...

Kramar till er!

... Av erfarenhet att partnerns mående håller en kvar, lääänge. Men försök tänka på vad du vill, vad mår du bra av, vad behöver du?
Som ullabulla skriver - om du vill lämna så måste du göra det, man kan inte stanna för att vara snäll för det är inte snällt mot någon av er!!

Kramar

Det är kämpigt, och det känns ibland som jordens undergång, men det kommer bli bättre! Försök tänka på det du inte ville ha, och vad du då önskade dig (lugn, harmoni?)
Kramar

Hur ska jag gå vidare.......Har sökt hjälp...Är hemma nu i två månader och hade två samtal med en kurator.Det har inte hjälp så mycket . Från januari ska jag börja intensiva samtal två gånger i veckan . Det är en grupp med människor med likadana problem . Vi ska vara nio i gruppen...
Finns det nån som har gått på sådana samtalen ?
Tänk er att man kan hamna så djupt och må så dåligt bara för man ville väl för en annan människa....

är det perioder av låg svarsfrekvens här.... Men det är viktigt att skriva för sin egen skull, formulera sina tankar. Det hjälper en själv att se klarare och det är också bra att kunna gå bakåt och läsa sina egna inlägg. Många här har hittat "vänner" som det blir ett kontinuerligt utbyte med under lång tid. Det betyder oerhört mycket. Ge inte upp! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram, kram / mt

Jag igen....
Har aldrig mått så dåligt som jag gör just nu.
Det känns som jag finns inte. Har ångest över saker och ting och ångrar verkligen att jag har sökt hjälp för honom. Skulle jag veta att jag ska sitta nu ensam med min förtvivlan och mina tankar skulle jag aldrig ta det beslutet jag tog för tre månader sedan . Jag skulle bara bita ihop och vara nöjd att umgås med honom som jag gjorde.Telefonsamtalen och träff varannan helg......Och även om jag vet att det kändes sådär så var det bättre det än att känna den förtvivlan jag känner nu.
Att känna att man är bortvalt från hans liv är det den värsta smärta. Han fortsätter sitt liv där han är och behöver mig inte......Han behöver ingen som ska bry sig om honom och vill ha honom. Han behöver ingen konkurrent .....Det konstigaste är att jag faktisk vet inte hur han mår , hur han tänker och vad han gör .
Telefonen ringer inte..det är tyst från honom.
Varför är det så ....?

Ja, nu är i alla fall julen över, bara nyår kvar. Det har varit jobbigt här hemma under julhelgen. Vi spelar teater när vi umgås med släkten. Fast alla nu vet om att vi är mitt i en kris, så låtsas man som inget för man vill ju inte förstöra julen. Nu är vi dessutom lediga både jag och min man tills alla helger är över och det är väl inte så lyckat. Han håller sig visserligen nykter, men han är så ledsen och förtvivlad för allt. Istället för alkohol stoppar han i sig en massa tabletter istället, sömntabletter och lugnande. Men enligt honom är det ju inte för att ersätta alkoholen (det har han ju inget sug alls efter längre, säger han), utan för att jag inte vill leva med honom längre. Han ringer till läkaren och ber han skriva ut något, för han har sådan ångest och grubblar så säger han. Han är verkligen en orolig och skör människa, men självklart kan man inte gå igenom detta utan att känna oro och grubbla, tycker jag. Jag grubblar också jättemycket, men vill absolut inte ha en massa lugnande medicin. Jag har grubblat i flera år på detta. Skillnaden är väl att jag emellanåt kan släppa tankarna, tex när jag jobbar eller umgås med några vänner. Det är väl för att han är så svag som jag fortfarande inte kunnat ta mig härifrån. Det är så jävla svårt. Önskar han kunde träffa någon annan och vilja lämna mig. Han stretar emot så jävla mycket. Går det några dagar och vi inget har sagt om skilsmässa, så kan han plötsligt säga något, precis som om vi aldrig hade pratat om att gå isär. Jag vet inte vad jag ska göra!! Är det någon som vet om det är normalt att läkare skriver ut en massa lugnande då man slutar dricka?
Önskar att någon annan styrde upp mitt liv åt mig.

Så, vi lyckades hålla fred idag. Vid halvtio tiden i vanlig ordning blev stegen långsamma, blicken frånvarande och talet mer osammanhängande. Nu handlade om att jag och mina vänninor bildar pakter. Han ägnar många tankar åt att registrera maktordningar och vem det är som bestämmer. Jag har en känsla av att även det ingår i sjukdomsbilden. I stället för att gå i svaromål gick jag upp i sovrummet. Jag undrar också många gånger om jag egentligen har några känslor kvar efter alla kompromisser och anpassningar. Vet inte. Man kan ju leva så här också, det går ju.
Alternativet att skaffa eget boende och ändå leva med oron för vad som ska hända känns svårt och ensamt.

Bra att du hittat hit. Carina Bångs blogg är bra http://medberoendeinfo.blogspot.com/
/ mt

att öppna dörren till det okända.
Ett ännu större mod att stänga en dörr till det redan kända.

Kan det sägas bättre?

Pis i detta nu, vad vil du ha, vad är viktigt för dig? Hur vill du leva, hur vill du bo? Jag förstår att du inte vet, jag har suttit i samma sits... Det är ju inte så konstigt om alla brutna löften och alla jobbiga saker har förstört kärleken, så kan det vara och det betyder inte att du gör eller gjort fel - du har rätt att känna, tycka och göra som du vill.
Kramar

Julen var bra. Skönt det :-). Jag och barnen sov borta dagen innan jul och då drack han. För helt plötsligt skulle han åka buss till oss på julafton och inte köra bil. Men han var ok på dagen.
Men jag kände att han luktade på kvällen.
Känner mig allmänt ledsen och ensam fast att vi har det relativt bra just nu. Vet inte om vi växer ifrån varandra eller om jag växer ifrån honom. Vet inte. :'(

Ullabulla, jag följer dig på tråden också. Det finns många likheter och det ger stöd och perspektiv att se att man inte är ensam i denna hemlighetsfulla situation. Konstigt, här sitter jag och beskriver en verklighet medan mannen helt fridfullt står och diskar i köket. Men jag hör också hur andhämtningen blir tyngre och snart kommer klicket från en ny ölburk. Har bestämt mig för att inte bry mig alls i kväll. Mycket bra att se på TV.

just nu har jag ju hopp.Men det kan likaväl grusas.Men just detta att våga/klara att bryta de destruktiva mönster man har kan vara nödvändigt för er båda.Fruktansvärt gruvsamt och jättejobbigt men i alla fall i vårt fall helt nödvändigt.