Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inga kloka ord att säga dig just nu.Kanske senare ikväll när jag reflekterat lite hur det skulle vara om jag var i dina skor.

Ullabulla
Nu har jag läst hela din tråd från början till slut och följt din smärtsamma resa. Det har gjort ont att läsa men gett mig mycket Jag är också krampaktigt medberoende/kärleksberoende. Det blir tydligare nu när du delat med dig. Nu börjar min resa också närma sig slutet i min relation med alkoholisten. Först tog alkoholjävulen honom och nu vet vi att cancerjävulen kommer att ta honom. Hur överlever jag det här? Ge mig styrka!
Eliza

Det var så för mig med att jag bestämde mig för att nu ska jag lämna honom, nu får det vara nog, den här gången går jag. Men det är verkligen inte så enkelt!! Jag vet inte hur många gånger kag bestämde mig innan jag verkligen gjorde det. Så fort han höll upp några dagar o var lite snällare så började jag tveka, det är inte klokt så fort man glömmer hur det är. Jag tänkte som de flesta här att jag överdriver, det är nog inte så illa iallafall, till nästa vända o så håller det på. Det tar tid att farsa ett sånt beslut men du kommer att fixa det när du är redo.
Kram<3

Inser att jag verkligen får panik när han dricker igen. Jag älskar mannen men hatar beroendet och de beteende det skapar. Paniken hos mig är ju att jag inte vet om han kommer att kunna ta sig ur detta eller det kommer att dra iväg så han riskerar allt. Jag kan inte veta om han kommer att dricka i några dagar eller i veckor. Grejen är att det vet inte han heller, även om han i stunden tror han har kontroll.
Denna gång gick det bra. Dagen efter mina hårda ord här, så vaknade han och gick upp och duschade och gick till jobbet. Det har han inte klarat tidigare efter några dagars dryckenskap utan brukar vilja ha en nykter dag hemma. Nu insåg han att om han var hemma en dag till så skulle han inte kunna vara nykter. Han säger själv att han inte vet var han fick kraften från, men det var som en kraft utanför honom själv eller kanske mer inom honom som tog kommandot över den andra kraften som ville hålla honom kvar i dryckenskapen och bara ta en dag till...
När han väl blir nykter igen så känner jag att jag inte vill att vår relation ska vara över. Jag vill leva med honom och jag älskar honom. Vi har gått igenom mycket och vi har mycket i vårt liv som är bra. Framförallt att vi kan prata med varann. Dialogen mellan oss är levande och vi har pratat mycket de här dagarna som har följt.
Jag har försökt beskriva vad som händer inom mig när han dricker. Om den panik jag känner när han dricker eftersom jag inte vet var det kommer ta vägen. Därför som jag reagerar så starkt, för allt gammalt kommer upp. Alla gamla scenarier som jag ser upprepas framför mig. Han blir också rädd för sig själv och att han vågar riskera allt.
Han säger att han måste hitta ett sätt att inte gå in i tankarna på att dricka. Att stoppa innan det går så långt att berätta för mig innan. Han säger och vet att han inte har råd att dricka fler gånger. Han riskerar både jobb, relation och hälsa.
Jag behöver också fundera över mina starka reaktioner. De leder inte till något konstruktivt eller positivt för nån av oss. Han lär inte dricka mindre för att jag blir så arg och det blir mer förgörande för mig själv. Som en kompis sa att jag behöver inte slå på mig själv eller ångra vilka val jag gjort eller inte gjort. Jag är här och nu och antagligen för att jag vill vara här.
Hon sa jag skulle tänka på de tre aporna om det händer igen. Inte se. Inte höra. Inte säga nåt. Känns som en bra målbild.

Nej det känns som man är kvar i nåt, skulle vara bra att minka på det, så det känns mindre o mindre

Då kan du ju inte avveckla honom ur ditt tänk.Då har du kanske några steg kvar till att börja lägga locket på.
Säger hon som kan och vet allt :)
Jag tror att du förstår hur jag menar i grunden i alla fall.

Jag förstår hur du menar!
tyvärr så rings det ca 3 gånger p dag, känns som det är galet, han ringer när han vaknat, kan ringa när han slutat jobbet, sen ringer han o vill säfa godnatt, så här är det varje dag.
Ja hinner knappt säga nåt förs han kan tex säga ring när du åker till jobbet, mm säger jag försiktigt...
jag vågar inte riktigt säga nåt, skulle vilja säga vi får se, men jag blir så rädd

ställer dig utanför och tittar in på din man och på dig själv och det förhållande ni lever i med lite nyktrare ögon än vad du gör i vanliga fall.Utan att känna att nä,nu måste jag kliva in kliva ur åtgärda agera gråta osv.Utan bara lugnt kan konstatera att nä,detta bär ju ingenvart alls.Den känslan kommer kanske oftare och oftare för att till slut bosätt sig mer eller mindre permanent.Så var det i alla fall för mig.

forum! Jag känner att mitt nya forum får bli det vidare livet. Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här men visst var det det! Så klart inser jag att dippar och besök i källaren är att vänta men jag tänker ta hjälp av Al-anons träffar. Jag har ännu inte varit där men är helt övertygad om att det hjälper. Tack och hej! Återkommer i andra forumet :-)

I början ringde jag för minsta lilla småsak,var hammaren låg.,tt han hade fått en räkning whatever.
Sen lärde jag mig att samla ihop småsaker och ta dom i en liten klump var tredje dag kanske osv.Liksom tvätta bort honom ur systemet.Det svåra är ju att stoppa de "klibbiga" tankarna som liksom biter sig fast och inte lossnar hur mycket man än ruskar på huvudet.Upparbeta strategier kanske precis som den beroende gör.Ta en promenad,hoppa hopprep,ring en väninna osv.När suget att kontakta/kontrollera sätter in som värst.

Och till sist när du bara måste,så ring då.Då blir du stillad ett litet tag.För får du veta att han dricker/inte dricker oavsett egentligen så får du en liten stunds ångestdämpning.Det är ju när man inte får ge efter för kontrollen som det känns 1000 ggr värre än att ringa det där onödiga telsamtalet som ger lindring.Dagen efter man stått ut,klarat frestelsen så brukar belöningen av en stunds frid komma.Ungefär så har jag gjort och det har funkat hyfsat.

Ja det är nog det som fattas hos mig, att släppa innifrån och ut,
även fast det är slut mellan oss, så finns det kvar, detta tänket.... jag har inte släppt det än. Jag skulle vilja veta, lära mig helt konkret hur jag gör för att komma dit. Kan man prata med mannen i telen, eller ska det undvikas, kan detta göra så det hela fortlöper, hela medberoendet?skulle det vara bra att ta bort tele kontakt, skulle det göra att allt minskar?

hur gör man

När vet man att nu är det nog? Det är inte bara alkoholen längre. Undrar om jag inte snart är klar?

i sin kärna.Åtminstone för mig.Inte så mycket själva drickandet utan oron det skapar,de cirklar man har som aldrig tar slut.Dricker de,dricker de inte.vad gör dom hur mår dom.Vad händer sen,hur ska jag kunna tro mig om ett liv då hela jag är fokuserad på den som dricker osv.Det handlar ju om att släppa taget inifrån och ut.Börja med småbitar av dagen och sen större sjok av dagen.Och sen hela dagen.Precis som alkoholisten måste avstå sin alkohol så måste vi avstå alkoholisten för att bli friska.

Det tänket har hjälpt mig jättemycket.Men det är lättare sagt än gjort.varje kontakt som sker från min sida ser jag som ett återfall oavsett om kontakten kanske är nödvändig eller inte.Det finns andra sätt att ta kontakt om man nu absolut måste nå personen i något ärende.Man måste inte ringa upp,eller åka till eller på annat sätt hålla liv i den där navelsträngen.Klipp och klipp och klipp,även om den liksom snirklar sig tillbaka på plats igen.För det gör den.Men till slut så hänger den löst och till slut så glider den inte ihop längre.

Jag hade gärna sett konstruktive artiklar, alternativt länkar till andra sidor med densamma. Vad kan jag göra som är till hjälp för en s om är beroende och vad bör jag undvika att göra för att det sätter press på hen. Gärna något som diskuterar de underliggande orsakerna till att man blir beroende.

Chatt vore kanon

Bra att det har gett dig något Cissi1! Visst är det skönt att prata med dem som har liknande problem? Min gissning är också att du får ett bättre perspektiv på vad som försigår.

Allt gott! :)

Det går att må bättre! Igår kom jag hem från min behandlingsvecka. Det var fantastiskt! Om någon som läser detta och får chansen att åka på behandling, medberoende eller beroende, gör det!

flera på rad.Det blir bättre alla ni därute som funderar på att lämna.Sakta men säkert så återvänder sansen tillbaka in i hjärnkontor och kropp.Jag kan nu idag rimligtvis inte se det jag såg för bara någon månad sen.Jag har så krampaktigt hållit fast vid min sk kärlek/medberoende så jag har idag svårt att särskilja vad som är vad.Det behövs ju inte heller,jag är bara glad att pärsen för tillfället är över och hoppas att jag inte finner någon som helst anledning att tvivla på att detta är rätt.

Ventilerar mig, det känns bra att göra det här, det hjälper mig att veta att nån läser, och att nån kanske svarar då och då

jag känner sorg, är ledsen för all förlust av tid, energi, och kanske att jag gett så mycket känslor till mannen, har inte fått mycket av han...
tänker på aborten för över 1 år sedan
att han samma dag inte va med mig, utan valde att dricka som vanligt de dagarna i veckan, inget va förändrat, trots jag var rädd, bad han komma, nej utan han va bland vpra vänner drack och riade sig, den veckan var han som vanligt full 3 dar, skällde ut mig dessutom, mitt i all rädsla och att jag var sårad...skällde för jag hade talat om jag var gravid till en av våra vänner. Jag fick gå igenom aborten själv, jag kan inte känna nåt när jag skriver det, tror jag inte orkar med hur verkligheten kändes, men ändå så förstår jag inte hur han inte kunde finnas där, det var hans barn med, och han som älskade mig..... jag fick ta hand om allt, rensa, ta ansvar, o ändå gick jag tillbaka till skithögen efter det några gånger. Kanske jag försvarade det hela med att men han är ju alkholist! Det är fel att göra det, men det var väl enklast.

har svårt att tala om det här irl, jag slår bort samtalet, blir så arg, det gör ont....
allt sånt här kommer upp ju längre jag kommer ifrån han, det är nog därför jag hållt mig nära honom, just för att jag inte orkat fejsat verkligheten

Det blir inte bättre förän någon typ av insikt kommer för honom. Insikten kommer oftast när man står i ruinen..
Jag föreslår att du gör en egen lista. Kolla vad som är viktigt för dig. Sen får man vikta och prioritera. Ibland är det tuffa val, ibland är det enkelt!
Rätt viktigt att vara ärlig emot sig själv.

med möjligheter att göra kommunikationen osynlig för de andra om båda väljer att göra det.

Jag ska absolut testa. Ganska ledsamt att man gång på gång hittar undangömda ölburkar osv på alla möjliga platser....

vad som händer(ibland) när man försöker släppa taget om den som dricker och de känslolaviner det kan sätta igång.Det skrämde livet ur mig i alla fall och gjorde att jag backade flera mil i utvecklingen av min process för att jag blev så djäkla rädd för mörkret och djupet.
Dvs jag hade inte alls förstått baksidan av medbereoendet när man aktivt försöker råda bot på det.Om jag hade vetat det i förväg så kanske jag hade varit mer förberedd och varit hjälpt av att förstå att jag inte höll på att bli galen.Att abstinensen för oss att vara ifrån vår alkis kan vara så stark och hur det kan rubba allt sunt förnuft ur skallen på en.Kanske nån alkoholterapeut som är online och kan chatta direkt utan att andra kan läsa vissa kvällar i veckan?

Frågan för dig är vad som sårar dig mest. Att hålla kontakten och kontinuerligt såras eller klippa banden och få en sorgeperiod som man får genomlida. Tankarna på mamma kommer du ha oavsett. Du måste göra det som känns bäst och såras minst. Det vet bara du men du måste tänka på ditt välbefinnande.

Klipp om du klarar det,låt bli att klippa om du inte klarar det.Jag klängde mig fast vid min exalkis i flera månader för att jag inte förmådde ta sanningen,att han faktiskt valde alkoholen.Sakta men säkert så frigjorde jag mig från dessa band och klippte en liten tråd i taget.Det var min väg.

Jag försökte flera gånger att abrupt klippa rakt av,men det klarade jag inte utan masade mig tillbaka i fållan alldeles frivilligt.Nu är ju en kärleksrelation inte samma sak som en mamma/barn relation men den är ju nog så stark.Jag var dock hela tiden medveten om vad jag höll på med och att det var för min egen skull jag höll kontakten.Det legitimerade liksom det hela,åtminstone i min värld. Om du kan hålla all denna skuld hon häller på dig ifrån dig vill säga.Det kan ju inte vara alldeles enkelt.Band är band och oavsett vad förnuftet säger så står ju känslorna där i givakt och säger något helt annat,det är ju det som gör det så himla svårt.