Senaste kommentarerna i forumet

Jag är stor och stark vissa dagar och liten och svag andra.Mest liten och svag de här sista månaderna.Men nu ikväll har det vänt igen.Och dipparna är inte lika djupa som sagt.Vad skönt att någon kan finna lite tröst i vad jag är med om.

Aeromagnus, tack för ditt svar. Det är lite i det kvalet jag står nu. Eftersom jag redan bränt ur mig, fått paniksyndrom pga. allt med mamma, och nu lyckats ta mig tillbaka till livet på ett relativt bra sätt, så inser jag hur känslig jag är. Nu när de senaste dagarna varit påfrestande med mamma har jag tappat energi, är trött och extrema problem med magen. Jag inser hur mycket det tär. Det känns som jag står i ett vägval. Antingen fortsätter jag ha kontakt med henne men får räkna med perioder av sån här skit och sorg, då med risk att dras ner av allt på botten igen (och riskera min egen nykterhet dessutom) eller avbryta kontakten och rädda mig själv.

Usch vad tydligt valet blev nu när jag skrev det. En sån sorg. En sån sorg att jag ser henne som så ensam och hjälplös. Hon har ju satt sig i sitsen själv, men det ständiga samvetet kommer hela tiden. Jag är så trött på att tycka synd om henne.. Fast det är ju synd om henne. Älskade mamma. Vill bara rädda henne, men jag kan inte....

Att gå från ord till handling i detta är enormt stort. Sätt er ned när han är nykter. Gör upp en lista på vad som är bra och dåligt med att dricka. Säg att du inte orkar mer men att du älskar och vill hjälpa. Att du inte orkar leva mer så här som du gör. Se vad han säger.

Jag vet ju då jag e uppväxt med en mor som e alkoholist o även jobbat med missbrukare. Vet ni något tips man kan använda sig av för att få honom att inse att jag verkligen menar allvar o som kan få han att börja tänka. Lättare när man jobbade med detta då va de inte någon som stod mig så nära som han gör. Det e betydligt svårare nu. Men han säger emellanåt att han dricker för mkt o vill göra något åt de. Men därifrån o till att verkligen göra detta är ett enormt stort steg.

Min mamma övergav mig för alkoholen. Min pappa och jag flyttade. Vet hur det känns när ens mamma inte veta av en och tycker att man är jobbig och ger en skulden. Jag orkade inte ha med min mamma att göra. Jag lade ner kontakten. Jag orkade som tonåring inte bli mer sårad. Visst funderade man ibland på henne men hon valde a flre sin son. Din mamma gör likadant mot dig. Jag klippte banden för att rädda mig själv.

Skrev fel .... menar att jag förstod att de försöker få skulden på partnern

Jag förstår va du menar med att de försöker lägga skulden på sig själva, den här mannen gör inte direkt det så, men däremot blir han till martyr, han gnäller att han är dum, han fortsätter me det, säger han har ångest, dan efter märks det inte, säger han ska bli nykter, dan efter kan han ha drukit osv osv.... han säger med frustration att han är dum och att han vet jag är ledsen....
sen är han expert på att hoppa på mig för nå gräl tidigare när han är full, han vill licksom få till ett gräl, och många år har jag setat kvar i grälet, blivit sårad, han lagt på i örat, sagt elaka kommentarer, vart dryg, och pratat med mig som han tycker jag är dum och vill trycka ner mig... dan efter låter han ångerfull, och jag sagt flera gånger att vi kan inte prata när du är full för jag far illa, han säger förlåt och skäms och sen börjar hela grejen med att nej nu trojja, NUUUU ska de bli ordning på mig,

nu går jag inte på detta längre, har hört på det här 4 år nu....
nu lägger jag på luren om han är full, jag litar inte alls på han ska förändra sig

Välkommen till forumet! Du berättar att din kille är supergo men att du har svårt att förstå hur han kan fortsätta dricka fast han har så mycket han kan förlora, det låter också som du gjort mycket för honom för att han ska förändra sina alkoholvanor och funderar på hur det blir om det inte sker en förändring. Klokt att du tar steg och vänder dig för stöd utåt, fortsätt gärna skriv och läs här på forumet hoppas det kan vara någon hjälp för dig. Rosette / Alkoholhjälpen

Hej fina du .
Jag finns här hela tiden .......varje dag tittar jag in och läser . Orkar inte skriva och ibland orkar jag knappt nåt , men jag beundrar din styrka. Skulle du bara veta hur mycket du hjälper mig . Förlåt , att jag kan inte ge styrkan genom att skriva - gör si eller så........för jag vet inte det :( .
Kram

Vaknar idag till ett sms där mamma frågar hur jag kan kalla henne alkoholist. Vad hon gjort för att förtjäna att jag kallar henne det. Jag beskriver för hundraelfte gången vad jag tycker utmärker att hon har ett problem. Jag avslutar med att jag älskar henne, att jag inte är seg och att jag gärna stöttar henne i en nykterhet. Får tillbaka ett svar om att jag inte behöver träffa henne nå mer. Jag vet inte om det är rätt att skriva allt jag tycker tyder på att hon har problem. Jag har ju gjort det så många gånger, pratat och försökt hjälpa. Ger man någonsin upp? Försöker att inte ta åt mig. Men det är klart man gör det...

Alkoholister försöker alltid/ofta lägga över skulden på andra för sitt drickande. Man har då ett giltigt skäl till att dricka. Ofta skyller man på sin partner fast man vet inte att ens partner har rätt. Tyvärr är driften till alkohol större än driften till sin partner. Det känns som om separationen här är ett faktum. Det kommer göra ont för dig men det kommer gå över. Du måste tänka på dig och dina känslor även om det är svårt att strunta i en person som man egentligen har känslor för. Vad som är rätt eller fel i detta är inte relevant utan du ska göra det som känns bäst för dig.

Ventilerar

pratade med mannen igår och det lät som han hade tagit nån öl eller 2, det var triggande att avslöjja han, kanske fått höra att han ljög o sen sagt han druckit ändå, men ja har sagt till han att jag tänker inte fråga mer om han har drukit o att han ska försöka få det till en lögn osv som det blir många gånger. Sa till mannen att jag kommer antagligen höra om han drukit men jag kommer inte va på han om det, för jag vill inte höra hans jävla lögner om skiten....

igår var det som han hade drukit, det var oerhört svårt att hålla sig från att säga nåt, men jag gjorde det inte, kände att jag måste släppa taget om det, vad egentligen ger det mig i fortsättningen att komma på han? Säga nåt så han ljuger? Jag hör ju ändå om han drukit, men det där att släppa taget om allt, kontrollen, aha du har drukit igen..... känns som en mini seperation av bara gårdagen i telen, men på nåt sätt en viss lättnad...
kanske en lättnad att jag behöver inte bry mig, lägga mig i, kontrollera. Men ändå en tomhet. Tomt kanske för nåt har man hållt uppe, ett gräl varje gång en fajt som jag vunnit i slutändan... men är det värt det? Ju mer jag går in i det ju mer sitter jag ju kvar i den destruktiva relationen till han..

det är han som förlorar att dricka, han som förlorat mig pga av att han fortsätter med alkoholen.

Jag börjar nu klara att ha dagar och kvällar som inte är fulla med tankar av exet,vad han gör,hur han mår och hur mycket han dricker.Det fyller mig,inte med glädje och ro utan med tomhet.Det skramlar alldeles torrt och tomt därinne och jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.Och ha tråkigt också.

För jag hade ju så himla kul de sista åren och vi var ju så kära och lyckliga,not.
Men det spelar liksom ingen roll.När jag inte får fylla platsen i min själ med min alkis så är det alldeles bottenlöst tomt.Inte alla dagar,men igår och i förrgår var såna dagar.Jag vet att det också är en del i processen.Jag är också duktig flicka och låter bli att jobba eller fylla hjärnan med annan utfyllnad.Jag låter det kännas såhär.Jag får inte samma panikångest längre som första gångerna denna känsla infann sig.

Mer en,jaha nu är du här igen.Jag ska försöka ha en bra helg och förhoppningsvis så kommer det lite solglimtar som förgyller dagarna i helgen.
Bluää,är jag inte värd lite vardagslycka nu efter alla dessa månader av illamående.Jodå Ullabulla,vänta du bara det kommer nog såna dagar också,men just nu är du i ett sånt här sjok av dagar.Du vet att det vänder inom kort,hav tålamod bara.

Hej fialotta. Läs lite andra trådar här inne som kommer du upptäcka att din kille är "lika dum i huvudet" som alla andra som har alkoholproblem. Problemet med oss som dricker är att vi inte inser att vi har problem. Nänänä jag kan ta ett par öl till maten. Oj jag tog visst en halv sjuttis också. När det var jag ju värd. Oj jag mår lite dåligt idag, tar ett par öl för att döva. Hmm ångest kommer shit den måste vi döva. En person med alkoholproblem har ALLTID skäl att dricka och då bryr man sig inte om vad andra tycker. Han har en sjukdom som gör honom till det han är för av det du skriver har han inte b ara ett kemiskt beroende utan en utvecklad alkoholism. Om han nu vill ha tillbaka sitt körkort har han ju ett mål. Frågan är om det målet är större än att sluta dricka? Din kille behöver hjälp men han är nog inte mogen att inse detta själv. Du måste också tänka på dig själv och dina behov.

Jag är tyvärr övertygad om att allt tjat om att inte dricka och ta tabletter är en av anledningarna till att vi är överens.. hon är less att jag tjatar..
Hon vet rent logiskt att det är fel..
Vi har varit ihop halva hennes liv..

Fast det väger rätt lätt när båda mår dåligt av att vara i närheten av varandra..
Vi får se vart vi hamnar.. man brukar man säga att lika,löser lika...

Får rysningar av ditt inlägg. Exakt samma med min sambo. Han ljuger om pengar o vägrar visa kontoutdrag. Förnekar allt trotts jag har de svart på vitt. Älskar honom men att leva med hans andra jag " alkoholen " det är jag inte ett dugg intresserad av. Vill ha ett tredjepartsmöte med missbruksenheten men det är han inte så positiv till om jag säger så. Jag står i ett vägsjäl just nu kan jag tala om.

Jag är i omvänd situation mot dig.. min sambo vägrar inse sitt alkoholberoende o smyger med det o tror inte jag märker... detta trotts han lovar ta tag i det... jag orkar inte med han full o alla hans lögner för att kunna dricka... leva särbo är inget alternativ här. Antingen får han visa o ta tag i det annars e vår tid över...

Jag förstår att det är otroligt svårt även om jag inte på riktigt kan förstå. Det är som Ullabulla skrev härom dagen:"Se sin son ligga på vägen och vänta på att bli överkörd och det ända man får/kan göra är att stötta och visa att man bryr sig". Frustrerande!!

Jag tycker nog inte att brevet känns så aktuellt när du redan prövat det. Starkt att du gjorde det. Finns det någon annan som du kan prata med i hennes närhet? Någon som hon respekterar?

Hur som, även fast det är svårt. Skydda dig själv och ditt arbete med nykterheten. Den kommer att göra dig starkare och hjälpa dig även med det här. Låt inte hennes sjukdom (alkolismen) knäcka din självkänsla. Försök också öppna upp dig så mycket du bara kan på träffarna för medberoende, där borde de kunna hjälpa va?

Som sagt, jag hoppas det kommer gå bra för er men glöm inte att prioritera dig själv och din nykterhet allra högst. Oavsett vad, håll dig nykter. Då växer du som människa, även om det blir jobbigt.

Tycker även att du ska ta vara på hennes nyktra dagar. Kan du locka med henne på saker och kräva att hon är nykter? Hur ofta? Vill du det?

Hennes fylledagar och fylleprat kan du försöka undvika så gott det går, tycker jag.

Hejjar på dig!

Tack för dina ord MåBättre! Jag har skrivit ett brev till henne förut. Var iof ett par år sedan, men då skrev jag ett brev rakt ifrån hjärtat där jag beskrev hur jag mått, att jag vill henne väl, att alkoholen förstör och att jag stöttar henne att skaffa hjälp. Hon blev så förbannad på mig och söp väl lite hårdare då eftersom hon blev så jävla arg. Men jag vet inte. Kanske ska göra det igen? Vet inte om jag törs. Vet inte om jag orkar ta den skit som jag kan få tillbaka efter att hon läst brevet. Jag känner hur hennes elaka ord drar ner mig. Allt jag själv går igen med mitt liv och min bana mot att bli frisk efter min utbrändhet. Jag känner hur det här tär. Törs jag skriva igen? Jag är så rädd att det bara blir samma sak igen. Platt fall, som alltid...

Tack för din o.tanke och dina tips. Jag är så tacksam för alla tips jag kan få och vrids och vända på tankarna. Kram

Hej annapanna!

Vi känner ju varandra från den "andra sidan" och jag ska inte kommentera så mycket i din tråd här utan hoppas på att du får många råd och stöttningar från andra medberoende gällande detta. Vill dock ge ett tips då jag läser ditt inlägg, skriv ett brev. Skriv det rakt upp och ner från ditt hjärta. Läs igenom det flera gånger och redigera om du känner för det. När dagen känns rätt, ge henne brevet och låt henne läsa det i fred. Tänker också att det kan vara bra att förtydliga dina känslor och hur alkoholen har fått saker och ting att bli så himla fel. Och vad du tycker om henne som nykter och de saker ni har gjort då och vad ni skulle kunna göra om hon valde bort flaskan.

Jag vet inte, kanske är det farligt att lämna ett starkt och känslosamt brev till en skör person, vad säger ni andra på forumet? Tänker bara att man borde kunna få ur sig väldigt mkt på det sättet.

Jag hoppas du/ni hittar en bra väg att gå och jag tycker synd om dig för den uppväxt du haft. Önskar också att din mor en dag inser att hon antagligen inte är så dum utan att det är alkoholen som har förgiftat och förstört.

Lycka till! Kram

om mig Flupp så kommer du att må ganska vedervärdigt.Man tror att nu börjar det fria livet utan kontroll och bättre mående.Men så roligt ska vi inte ha det :) Nu kommer ångesten ensamheten och tomheten ångande.
Tidigare hade vi vår drickande partner att fokusera på och nu måste vi ta hand om oss själva.Du är man och kanske har bättre förstånd att se att problemet är hennes och verkligen mena det.Då finns det ju hopp att du ska klara den här övergången galantare än vad jag gjorde.I mitt fall så var både skulden att han mådde dåligt och drack min,fast jag med förnuftet visste att det inte var sant.
Först nu börjar jag se honom som en egen person som tagit alla dessa steg bort från oss och vår relation pga sitt drickande.
Men i början så är det svårt att skilja ut känslorna från varann.Jag önskar dig lycka till,och var inte så hård mot din fd käresta.Hon är inte frisk och har antagligen inte varit det på länge.
Förståelse och förlåtelse värmer hjärtat bättre än ilska och bitterhet.

Idag har det varit tungt. Fick meddelande från mamma idag där hon skrev att jag gjort henne till alkoholist. Att hon inte vill ha kontakt med mig längre. Att allt är mitt och pappas fel. Jag är så trött på att ta den här skiten. Jag vill bara hjälpa men får alltid skit av henne till slut. I 15 år har jag hört det här snacket nu. Känner mig uppgiven. Jag vet ju att det inte är mitt fel, men är så trött på att vara slagpåse...

Inte mina tår heller :)

Nä, jag bryter ihop ibland, men det är bara hålla blicken på målet.
Hon ska ut på egna ben. Då kan en förändring ske för oss båda, och förändring är bra.
Jag är mitt eget ansvar. Hon får ta sitt ansvar.
Har inga planer på att må mer dåligt för hennes skull.
Blir det ingen förändring när hon flyttar, är vi redan skilda, och ekonomin ordnad.

Alkoholfria veckor skall det stå.

Ja Ulla-Bulla du har helt rätt.
Det är väldigt komplicerat.
Mina tår trampade du i alla fall inte på :)
By thé way - nykter nu i 18 dagar och det börjar faktiskt kännas lite bättre.
Sover hyfsat, inte lika mycket mardrömmar, gått ner två kilo......
Skriver detta som en uppmuntrans till de som gör sina första två vidriga alkortis veckor.
Håll ut - det blir bättre!!!