Senaste kommentarerna i forumet

Nej, du oroar dig inte i onödan. Det du berättar visar utan tvekan att din mamma har problem. Kanske din pappa också?

Jo, jag tycker att du skall ta upp det här. Man gör en alkoholist en väldig otjänst genom att "inte märka/inte se" och låta allt fortgå. Sen har flygcert naturligtvis rätt i att dina föräldrar gör sina egna beslut, du kan inte tvinga dem till något. Men du kan uppmärksamma problemet och visa att det syns utåt. Tyvärr måste du vara förberedd på att det kan bli otrevligt, men ibland måste man välja det mindre trevliga.

Kan inte säga om du skall gå via din pappa eller inte, försök fundera på var han befinner sig innan du bestämmer dig. Är han själv beroende/medberoende/ både och? Hurudan dynamik finns mellan dem och mellan dig och dem (vem kan tala med vem om hurudana saker)?

Lycka till och tack för att du bryr dig (ifall det just nu blir för svårt för dina föräldrar att tacka).

Vi har nog mycket gemensamt, Fransyskan och Kaeljo!! Hopp, tvivel, ängslan, skuldkänslor, skam, bitterhet, grubbel.
Igår kväll i en stund av klarhet sa han själv att han rids av demoner som han försöker dämpa med alkohol. Och vi hamnar i en ond cirkel av förebråelser och elakheter. Hans förslag var att vi behöver vara ifrån varandra för att bryta det, eventuellt flytta isär.
Att en lösning skulle vara att han slutar dricka finns inte på kartan.
Men jag vill ha tillbaka honom som han var! Vi har så mycket tillsammans. Vi bor bra och har ordnad ekonomi, fina grannar och en det vänner (!tyvärr tror jag att det inte är så kul att bjuda hem en person som helst pratar om sig själv och sina bedrifter i ungdomen och som ängsligt bevakas av sin fru som ser hur han fyller på sina glas i snabb takt). Snälla, omtänksamma barn och underbara barnbarn har vi också. Allt skulle kunna vara så bra!

och beskrev min oro att han inte menar vad han säger.Att han svikit mig på så många plan.Att han inte längre visar kärlek osv.
Men du vet ju hur dålig jag är på det och altlid har varit(sant) I alla fulla fall så tror jag att budskapet gick hemJag sa vi får prata sen och så la vi på
Några timmar senare ringer han upp och frågar om han får komma på middag.Jomenvisst säger jag.
Han kommer,kvällen är riktigt trevlig,han känns lugn och avspänd.Frågar om han får sova över,tar det alltså inte för givet.
Dock tar han sömntablett för att få ro men sover sen gott.Sammantaget,stämningen jättfin.Respekten från båda håll likaså.I morgon kommer terapeuten från den klinik jag går på att ringa honom för ett första besök.
Hopp finns i alla fall.Nu hänger det ju på honom.Inte på mig.Annat än att jag ska fortsätta jobba på mitt medberoende.Jag kände hur jag gick igång i morse när jag såg honom stressa upp sig för allt som skulle hinnas med idag.-Men jag kan ta hunden,jag kan fixa det osv.
Men han är ju sund och säger,tack,men nej tack.Han vet nog att det mesta av stressen bara sitter i huvudet.

Och jag vill verkligen säga att du ska gå på din magkänsla! Av det du skriver låter det ju som att hon har problem; om hon smusslar, döljer så är det ju ett tecken på att hon någonstans vet att hon gör fel, men ändå inte kan låta bli...

Å ena sidan tänker jag av att du skriver att du inte bor hemma och därför inte kan hålla koll - så bra, för det är inte din uppgift att hålla koll på din mammas alkoholintag!!
Å andra sidan, den sorgliga sidan, du kan så klart tala om din bild av detta för din mamma; berätta din upplevelse av julen och hur du känner för det, din oro och även ta upp att det finns hjälp att få - men om hon inte vill sluta så kan inte du tvinga henne, och det är hemskt så klart. Men det är också viktigt för dig att veta det, så att du inte knäcks om hon inte tar till sig dina ord!!
Prata ned din pappa, hur ser han på det? Tänk igenom om du vill prata med din mamma, eller kanske skriva ett brev?
Läs runt här, det finns fler berättelser som kan hjälpa dig!
Kram

Ja, jag tror verkligen att hjärnan tar skada då man druckit i så många år som våra män har gjort. Jag tycker min man är väldigt förändrad i personligheten sedan vi träffades. Går inte att jämföra, han är allvarsammare, säger tykna saker till mig och dessutom tycker jag han har blivit väldigt rörig i huvudet. Han har svårt att komma ihåg saker, upprepar mycket, men vet inte om att han redan har sagt det.
Jag känner sådan ilska över att han inte ens vil försöka förstå hur jag har upplevt alla dessa år med hans supande. Att detta faktiskt skadar anhöriga verkar han inte alls fatta. Han tycker det är så konstigt att jag inte bara vill gå vidare nu.
Men dåligt mår man verkligen som anhörig.

Är ny på forumet. Har lite svårt att orientera mig i det tekniska... Fastnade i din/fransyskans inlägg o huruvida de 90 positiva % gör det värt att lida 10%?.
Min egen upplevelse är att det beror på hur jag själv mår. Problemet är att efter varje bakslag/besvikelse över att min man dricker har jag svårt att bli mig själv. Försöker vara stark och hoppfull men sjunker djupare och djupare ner i ett tillstånd där jag skäms över att vara jag. Jag antar att så länge jag betalar priset så anser jag att det är värt det. Men är det verkligen det? Förlåt om jag svamlar, försöker sätta ord på hur jag tänker, vet nog själv inte längre.

Tror deras hjärnor helt enkelt är söndersupna. Min man behöver inte mycket för att bli helt knäpp, så elak i munnen och korkad. Jag blir rädd. Han dricker mer och mer och blir helt okontaktbar till slut och det sitter i länge, sen dricker han mer, sover igen i timmar, super igen osv. Tills det helt plötsligt tar stopp, han spyr och mår dåligt, vaggar omkring som en gammal gubbe, tycker att jag ska tycka synd om honom, han är ju sjuk stackaren.
FY FAN, vi flyttar nu och jag känner sån avsmak efter julen då han drack handsprit/gel som han köpte från apoteket. Hur lågt kan en man sjunka? Och sen tro att allt ska vara bra och precis som vanligt igen...
Nu säger han att han ska börja ta medicin så att det inte händer igen. IDOIOT säger jag, ta inte det första glaset bara. Är jag allvarligt allergisk mot något så äter/dricker jag inte det så att jag riskerar att bli dödssjuk. Men det tycker han.
Mår illa.
Kram

Det blev som jag trodde. Tystnad.
Han : du säger inte mycket.
Jag : väntar på förklaringar.
Han : JAG väntar på förklaringar. Varför håller du på?
Jag: är trött på att torka toalettgolv och en bakfull sur man varje morgon.
Han: du har problem, jag är trött på virriga hjärnor
Och så vidare
Så han går upp och lägger sig och jag gråter.
Det känns hopplöst.
Har alkoholen gjort honom elak och egoistisk, hur impregnerad är hjärnan efter dagligt drickande i tjugo år?
Går det att reparera?

Inte ja, jag har öl. Det var ordbehandlaren som satte in det ordet. Jag gillar inte öl alls faktiskt!

Jag har en ständigt pågående diskussion med mig själv om jag ska fortsätta att leva så här. Det har ett högt pris att skilja sig men det kanske är värt det om man får tillbaka sin energi och glädje.
Än så länge hoppas jag på att han ska komma till insikt och verkligen vilja förändring. Nu ska vi äta om en liten stund, mellan oss har varit tystnad sen gästerna har gått. Vi är ganska så bra på att sköta middagar och kalas för en stor släkt med alla slags personligheter. Men så kommer natten och ölen och sluddret och vinglandet och det dåliga humöret nästa morgon. Förmodar att han inte kommer att ha någon kommentar till de senaste nätternas händelser, det blir väl som vanligt jag som inte kan låta bli att "ta upp det igen".

Tänker på dig, och önskar lite extra styrka åt ditt håll!

och humöret på nedåtgående.Jag vet inte om jag orkar med denna bergoch dalbana igen.Och faktiskt,det bestämmer jag ju själv om jag ska orka med den eller inte.Det är bara så svårt att ta in att jag faktiskt oavsett vad han klarar eller inte kan välja min egen väg.Om jag vill hålla honom i handen eller fortsätta bygga upp min egen väg som jag ju faktiskt lyckats
bygga några hållbara metrar på. En dag i taget,ett beslut i taget.

Tack Karin! Det var nyttigt att läsa igenom den igen.
Louise

lite mer spänd och jag känner hur den omtalade muren reser sig mellan oss.Jag vet inte om det är jag eller han som bygger den.Mitt misstroende att han ska fixa detta,eller hans mående som gör att han liksom backar in i sig själv.Dock ringde han direkt han kom ner till stugan och var glad och pratsam.Jag känner mig inte alls helt säker på att inte köpt med sig några folköl då humöret var så gott.Men kanske var han bara nöjd med att ha varit ute på sociala besök hela dagen och att han nu kommit hem till lugna vrån.

men är grymt svårt, Vi bor i Stockholmsområdet så inte lätt med lägenhet. Kan inte bara sparka ut honom, vi är trots allt gifta.
Han får en sista chans, sen är det slut. Nolltolerans är det som gäller och det vet han.
Jag får helt enkelt hoppas att det blir noll också.
Vi utsätter oss därför att vi älskar honom. Ett högt pris.

och jag känner mig stark. Ska gå en lång promenad nu, han ligger på soffan och har spytt flera gånger sen tidigt i morse. Då vet man att det är över. För den här gången. Jag skulle vilja veta hur många gånger en alkoholist kan trilla dit innan han/hon kan sluta? Och vad är det som fattas hos dem som aldrig slutar, trots att de blir av med familj, jobb och vänner?
Han vet att det är nolltolerans som gäller när vi flyttat till lägenheten och den är skriven på mig. Han åker ut med huvudet före.
Ullabulla, jag har ingen att åka till. Alla är bortresta över ledigheten och resten är inte sådana som jag litar på. Gillar att vara ensam och gråta ur mig allt och sen blir jag stark. Sån är jag och har alltid varit.
Jag har min kontroll över mitt liv trots allt. Nytt hem, bara mitt, nya möbler och helt ny stad. Ska bli underbart! Sen åker han ut om det blir en droppe till! Det vet jag. Huset och barnen har varit det som hållit mig kvar och nu är det slut med det. Äntligen.
Kram

Hej,
Jag vet inte om du läst något i min tråd, men VAD jag känner igen mig i det du skriver. Min man har också druckit öl precis som din man i en massa år. Jag sa att jag ville skiljas för några månader sedan och då sökte han hjälp och är sedan dess nykter. Han fick antabus utskrivet från vår läkare på vårdcentralen. Men trots hans nykterhet nu, har jag så svårt att återgå till vårt vanliga liv. Har svårt att tro på att han lovar att vara nykter, det har han lovat förr. Sedan har det faktiskt hänt något med mina känslor också. Jag vill leva ensam och vara fri från allt. Fri från alla tankar på hans drickande! Vi lever ännu under samma tak, men det är som livet står stilla. Du har inga tankar på att lämna din man eller?
Kram

Upprepningar ser jag när jag läser vad jag tidigare har skrivit. Lite tjatigt, men det är ju faktiskt precis vad det är. Jävligt tjatigt!

Förra julen var hemsk! Klassisk scen med pappa som blir trött och somnar i soffan under julklappsutdelningen med barn och barnbarn. Så det är med bävan vi har sett fram emot denna helg. Mönstret har förändrats. Han ligger tämligen lågt tillsammans med familjen men då vi kommer hem fylls det på. Så slutar kvällen med att jag går och lägger mig på mitt rum, han sitter framför TVn. Det är svårt att slappna av och efter några timmar går jag ner. Då är han knappt kommunicerbar och vägrar gå och lägga sig. Jag leder honom till toaletten , för sent. Nästa morgon minns han ingenting av vad som har hänt och fattar inte alls varför jag är "sur". Nu pågår detta i stort sett varannan natt. Mina försök till samtal om problemet bemöts med ilska och anklagelser mot mig. Det tar på krafterna att hålla masken inför släkt och vänner. Helst skulle jag vilja gråta men vad hjälper det. Folk som tycker synd om sig själva är det värsta min man vet. Självupptagna är dom! Men han är sjuk och stackars alkoholister kan man minsann sparka på, dom som redan ligger!

Kör därifrån,ta in hos kompis eller släkting.Var inte där och övervaka hans tillnyktring eller ännu värre fortsatta supande.Släpp taget åtminstone denna gång och låt marorna rida dig att du inte agerar för att ta kontrollen som du redan tappat.

får han flytta med till lägenheten.Var någonstans visar han att han är en ny man som kommer att leverera under ert nya tak?
Vad förväntar du dig?
Är det isåfall realistiskt.
Och om det är fylla du förväntar dig,är det vad du vill ha?
Bara du kan svara på om de 10 obehagliga procenten är tillräckliga för att du ska stå på dig eller inte.
Enkelt va?
Jag förstår så väl din förtvivlan.Jag bävar nu inför de kommande 6 månader då han förmodas nyktra till och tillfriskna.Jag kanske måste låta honom närma sig mig och jag honom.Men sen står vi kanske där du står idag.Han misslyckad och jag sviken och förtvivlad.Varför utsätter man sig?
Jag har inga svar.

Han har druckit sen i fredags,med ytterst lite lördag och söndag men sent på kvällen i söndags kom en väninna till mig hit och vi drack lite vin som sen med musik blev mera vin. MIn kära man drack i smyg och det blev bråk. Måndag var han till Riddargatan 1, en alkoholmottagning men kom hem jättesent och jättefull.Tisdag körde jag honom till en läkarundersökning som han var tvungen att göra för att få göra ett jobb. Väntade länge och han svarade inte när jag ringde, kom sen från fel håll och påstod att han gått fel. Förstod direkt att han druckit något men tog det lugnt. Han är ju sjuk i alkoholism, den lilla stackaren. FAN, det får vara nog. Jag har skrikit till honom att han gömmer sig bakom detta, att det är sjukdom. Det är ju bra att ha något att skylla på så slipper han ta eget ansvar.
Senare i tisdags hittade jag honom på knäna i köket och hittade en flaska sprit under köksskåpet. Jag hällde ut skiten och han sa det var lika bra. Sen började han klaga över att han behövde sin livlina för att inte krascha. Jag tyckte att det var nog bäst att han började spy så skulle han vara frisk sen. Vi har haft så många snack om julen och att han inte ska förstöra den i år igen som han gjorde förra året. Han hade lovat dottern att vara tomte åt barnbarnen så han LOVADE verkligen och jag idioten trodde ändå kanske att det skulle gå så jag gav honom antidepressivt för att ångesten skulle sluta dra i honom och kvällen gick med tusen tårar från mig men han stannade hemma, sov hela natten så kändes lugnt. På väg med bilen för att hämta upp son och sonhustru så säger han att han måste ha Postafen för att inte börja må illa, jag tycker det är onödigt men ok, snäll, dum och korkad som man är så låter jag honom springa in på Scheele. Jag kör oss till dottern som bor 20 mil bort och han, mannen jag kan lita på, går till tvättstugan med dottern, vi går alla in, utom han, och väntar. Tomten kommer men jag reagerar direkt på att han är så konstig, tyst och trött. Går ut efter honom när han är klar och hittar en flaska handdesinfektion. EN tom flaska på 200 ml som han druckit upp där i tvättstugan?!?!? Jag får en chock. Hur lågt kan man sjunka? Vi alla märker att han är påverkad och konstig. Sen mot slutet innan vi ska åka hem igen, en resa i snöstorm som han LOVADE att köra, så var han på toan och efter det blev han ännu mer drogad så antar att han hade en flaska till med handdesinfektion.
Stackaren va, vågade inte möta oss alla nykter. Vågade inte bli sig själv. Jag körde hela vägen hem och mådde så dåligt, kämpade mot gråten. Släppte av sonen och sonhustrun, hem och sa åt honom att gå och lägga sig i dotterns gamla rum och hålla sig borta från mig.
Han sov nog hela natten men idag har han varit iväg, såg fotspår ute men fattar inte när han varit iväg. Jag sov till kl 12 så det måste ju ha varit på fm. Pubarna i byn är garanterat öppna för vi har många alkoholister i området. Han lyckades igen. Är jag förvånad? JA det är jag, blir lika chockad varje gång han lurar mig. Är jag självplågare? JA det verkar så, sitter här för femtielfte gången och gråter tills hjärtat nästan spricker.
Älskar ju honom. Han är grym, som sonen säger. NÄr han är nykter då vill säga. En skam och besvikelse när han är full. Gud vad jag skäms. För även fast han är sjuk, har eget ansvar mm så blir jag och de mina påverkade. Våra liv förstörs. Mina drömmar som jag delar med honom krossas. Min hälsa förstörs för jag blir apatisk och kan inte klara det vanliga livet. Sitter bara och gråter just nu och skäms så att han var så äcklig på självaste julafton inför mina barn och alla andra. Jag skäms för att jag tror på honom när han är nykter. Dags att inse att han aldrig kommer sluta dricka. Han vill bevisa att han inte är idiot och det blir tvärt om men det skiter han i. Nu flyttar vi till lägenhet snart och vi har tittat på nya möbler, jag har sålt det mesta av det gamla. Det blir som befarat. Vi flyttar dit tillsammans och sen åker han ut första gången han så mycket som luktar på alkohol.
Så börjar jag försvara honom igen, kanske därför han dricker så mycket nu för han vet att det tar slut sen. Lägenheten är bara min och han åker ut, jag släpper inte in honom. Polisen får komma och jag lämnar honom för gott. Känns så skrämmande och hemskt men måste jag så måste jag.....eller? Ska jag stå ut med det här för att 90 % av tiden med honom är fullkomligt underbar? Ja fy fan. Livet blev inte som jag trodde. Är så lurad, så sviken och så förtvivlad. Hjälp.

Kanske tar slut och jag får panik. Vi har så mycket gemensamt, så många planer för framtiden och nu super han bort allt. Panik är nog bara förnamnet.
GIllar din tråd för att jag känner så himla väl igen mig och jag håller med, vi borde gå ihop och bilda bolag för våra sårade själar och krossade drömmar. Jag mår så dåligt så det finns inget annat än gråt sen några dagar tillbaka. Känner skuld därför att jag lockade honom genom att sitta och dricka vin med en väninna. Så egentligen är det mitt fel att han nu super sönder sig totalt. Helt utslagen ligger han i dotterns säng på övervåningen. Gudskelov har hon flyttat härifrån. Pga honom.
Juldagen och han ligger mer eller mindre död sedan i går kväll. Var tvungen att gå och titta om han levde. Rummet såg hemskt ut, madrass, kuddar och täcke i en enda röra och där låg han. Lyfte på huvudet när jag tände lampan men i övrigt ingenting. Jag är rädd, förtvivlad och så ledsen. Lycka till till oss Ullabulla. Kram

sent,över 11 var klockan.Får jag komma över? Självklart sa jag.
Han mådde verkligen skit och fick till sist migräntablett av mig som lugnade hans illamående.
Denna gång verkar han på riktigt se problemet och förstå att han går under om han fortsätter.
Trots att min glappande trut är svår att hålla igen så försöker jag verkligen hålla tillbaka och hålla fast vid känslan,hans resa hans beslut.
Om jag på något sätt inbillar mig att jag kan påverka hans nykterhet eller ta ansvar över hans vuxna liv så är jag fast igen.
Men glad och hoppfull är jag ändå.Så skönt att inte leva under denna press,åtminstone idag.

:)