Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inga vettiga kommentarer att ge.Om du orkar fullfölja en brytning,så gör det.Vägen tillbaka finns ju alltid om ni båda tror på det och vill det.

Att ta dig ur relationen. Du måste göra det som känns bäst för dig. Du skriver att du inte tål se han mm. Dina känslor verkar ju inte finnas där.

blev det innan nästa återfall. Jag borde ju vara överlycklig men blev om möjligt ännu mer förbannad och besviken när han till slut drack igen.
Jo visst har jag varit glad och tacksam under tiden och har börjat kunna slappna av mer. Men under ytan har jag vetat att snart dricker han igen. Han kommer att ta ett återfall. Konstigt vore det annars. 5 månader. Så länge har han aldrig varit nykter nånsin. Så jag borde väl tycka det är bra. Men för mig så är det noll som är bra. För mig så känner jag att det gäller att aldrig börja igen, aldrig ta första ölen.
När jag har frågat honom så har han sagt att han inte tänker på det just. Att det går förvånansvärt bra och att det är helt riskfritt att han ska dricka. Detta på grund av att han har en massa andra problem och tics. Han är helt fixerad vid sin kropp och att han tappar muskler och är förslappad, trots att han tränar som en idiot och går långa sträckor varje dag. Dock äter han bröd okontrollerat på kvällarna. Han äter nästan inget på dagarna för att kunna äta hämningslöst på kvällarna. Bröd är öl i fast form och hans ätande är bara en annan form av beroende. Han är väl medveten om detta. Inser att han är en beroendeperson på alla plan. Han gör allt för mycket. Snusar för mycket, äter för mycket, tränar för mycket osv. Dock har han gått iväg till en psykolog för att jobba med andra bitar som inte handlar om alkoholen, detta efter påtryckningar från mig och hans alkoholterapeut. Han säger han gör det för att jag vill det, men tror ändå att han innerst inne vill detta för sin egen skull, annars skulle han inte gå iväg och betala dyra pengar för terapi om han inte själv inser han behöver det. För trots att alkoholen varit borta så har han mått riktigt dåligt och det har varit mer än jobbigt skulle jag vilja säga. Att alkoholen varit frånvarande har inte varit lösningen på allt. Tror nånstans att allt annat kommit upp mer till ytan. Frågan i hans fall är väl vad som är hönan eller ägget. Misstänker att det finns beteenden, känslor och tankar som han hållt undan med hjälp av alkoholen och att problemen runt alkoholen överskuggat de andra problemen som ligger under ytan. Inser att detta är mer komplext än jag trott.
Inser också nu när han väl dricker att det för mig nu blev ännu värre. Det gjorde inte saken lättare att det gått 5 månader. Jag tål det ännu sämre och blir mer förbannad och besviken, trots att jag fattat att han kommer att ta återfall. Jag klarar det inte. Tål inte se honom. Vill göra honom illa. Är på honom hela tiden. Vet ju att det är bättre att jag låter honom vara, inte säger nåt. Men jag känner mig så trängd. Han gapar om vart han ska ta vägen (det är min lägenhet) Men jag känner att var fan ska jag ta vägen! Jag bor här också. Nu känner jag att nu måste jag nog ta steget ur relationen. Jag klarar inte återfallen. Jag kan inte vara ett stöd för honom i hans tillfrisknande.
Om det nu är ett sånt. Jag känner mig så förbannad på mig själv också som utsätter mig för detta. Känner mig ledsen över hur långt jag har anpassat mig till honom och att vara honom till lags för att han ska må så bra som möjligt.
Känner mig rädd och orolig att det ska bli en sån lång period igen, för han verkar ha svårt att sluta när han väl börjat och nu har han druckit 5 dar igen så jag rädd han inte kommer kunna stoppa nu.
Jag har sagt att så här kan vi inte fortsätta. Det är bättre han flyttar iväg själv och så får han kämpa med detta själv. Han är välkommen att höra av sig när han varit nykter ett år, då kan vi se. Men då kanske jag inte är intresserad av någon fortsättning oavsett.

Den där jäkla alkoholen, abstinensen driver människor starkare än kärleken. Det är hemskt. Vanmakten är jobbig. Hade själv en mamma som söp. Alkoholen viktigare än sitt barn. Det gör ont att stanna men det gör också ont att lämna..... för stunden men tiden läker såren. Vad du ska göra vet jag inte men TÄNK PÅ DIG SJÄLV! Prioritera hur du mår. Många stora varma kramar från mig.

Skulle bara vilja ge dig en stoooor kram. Vilket liv du haft. Jag tycker ni ska ha kommandot vad gäller träffar med din mamma. Tyvärr kan ni inte ändra på henne. Träffa när hon är nykter

Oj oj vilket dilemma du är i. Jag är själv nybliven farmor och mitt barnbarn är en stark anledning till att jag slutat dricka som en svamp. Jag har inte druckit på nästan 2 månader och tänker inte börja igen.
Jag kan inte säga vad du ska göra men nog borde ditt barn få uppleva en nykter mormor. Hur ska du kunna låta henne vara barnvakt om hon inte är nykter eller i sådan obalans soman blir som alkolist.
Lita på dig själv och våga ställa de krav du behöver. Ditt lillabarn är värd en nykter mormor. Jag tycker faktiskt att du ska ställa krav när jag tänker efter. Lycka till.mod60

jag måste nu gå emellan lite här.. det är inte så skoj att umgås med en som dricker och som dessutom har alkoholproblem.
Det är väldigt lätt att som nykter partner gå in i försvar,ilska och annat som skyddar en mot det faktum att den man lever med faktiskt väljer att droga sig mitt framför ögonen på en.
Sämre betyg kan man inte få som partner,att man inte är värd en nykter och dräglig samvaro.Att man som nykter måste ha strategier för att skydda sig själv och sitt självsliv blir ett måste efter ett tag i en relation där det dricks för mycket.
Skällsord och brist på respekt hör ju inte hemma i nån relation,men inte alkohol i överflöd heller.Hoppas jag inte trampar på alltför många tår här.Jag försöker låta bli att generalisera.
Ibland är det ju den nyktra parten som står för skället och obehaget och den som dricker som flyr in i dimman för att slippa.Ingen nämnd ingen glömd..

Har inge över för drama. Gemensamma vänner och arbetskollegor har inget med detta att göra. Facebook är inte rätt form för det helt enkelt.
Hade hon postat här inne, hade jag inte brytt mig alls. Kanske snarare positivt.
Skapar inget, bara förstör.. och kostar kraft och tid.
Anledningen att ni får uppleva drama från min sida är enkel.. jag är anonym,det är en bra form på gnället.. Ni ger mig feedback anonymt och rakt.
Gissar att möjligtvis om frun hittade tråden, att just hon skulle kunna veta vet som skrivit tråden.. Men i övrigt är det perfekt...

Ja, fast..nä.
Alltså ta detta på rätt sätt..
Men det spelar ingen roll om jag är hemma eller inte.. När jag är hemma sitter hon ensam och lägger pussel, pysslar med tvätten, städar en garderob... och dricker vin.
Hon undviker mig , och jag henne.. Och om det nu var så att hennes nykterhet skulle vara beroende på mig, hade vi varit fel ute iaf.

Träffade jurist igår. Papper påskrivna av oss båda och ska skickas in till rätten, värderingsman bokad.
Så blir det. Jag tänker inte må dåligt för att hon gör det. Vi är ansvariga för det liv vi lever.

Och varför kallar du henne så nedlåtande för " primadonna"?
Det svider i hela mej när jag läser det.

Jag tror det hade gjort stor skillnad om du stannat.
Min man har också ett förhållande med skogen som han ofta föredrar framför mig, vare sig jag är nykter eller full.
Lätt att känna sej överflödig då.
Flaskan stannar ju åtminstone kvar i alla lägen......

KarinAnna: Vill bara säga att min far är alkoholist och har varit hela mitt liv. Det jag är absolut gladast för är att min mamma lämnade honom tidigt så att jag har kunnat växa upp i en trygg miljö och det har gjort mig stark. Det räcker med de gånger jag minns sen jag var liten samt alla gånger jag sedan försökte hjälpa honom i tonåren. Det sätter sina spår så att det räcker att se sin far full de gångerna. Lögnerna följer med sjukdomen alkoholism tyvärr och det är fruktansvärt att inte kunna lite på någon som står en så nära. Det finns såklart flera exempel där alkoholisten lyckats sluta och håller sig från spriten och allt slutat lyckligt, men jag har tyvärr aldrig sett min far lyckas och man hör om så många som stannar och ger nya chanser hela tiden men plötsligt har tiden gått och du har låtit ditt barn växa upp bland detta och det tycker jag inte att du ska tillåta. Sett ett ultimatum och håller han det inte så tycker jag tyvärr att du ska lämna...

Hej vännen,
Min pappa gick bort i sviterna av sin alkoholism förra året. Han var en underbar människa och pappa men han drack när jag var liten och det har ju satt sina spår. Jag har enormt höga krav på mig själv, MÅSTE fixa allt, litar inte på att någon annan kan, vill göra ALLA nöjda OCH glada till vilket pris som helst, kontrollbehov och en konstant grämande känsla av att jag inte mår helt bra.
Så nu är han död men min mamma lever och hon är på väg på samma bana. Dock vill hon gärna vara barnvakt men är då disträ och orkeslös fast nykter då.. enda gången hon kan vara. Men nu vet jag inte.. man blundar ju från problemet ändå. Jag tänker kanske fel men det borde ju svida någonstans och NÅGOT måste man förlora på sitt missbruk, man ska inte kunna missbruka och ändå ha kvar allt. Relationer handlar om att ge och ta och om man känner konstant oro när man lämnar sitt barn är det en björntjänst mot både en själv och ens barn. Den enda som får som den vill är missbrukaren. Som kan fortsätta som vanligt OCH få alla previlegier av en sund familjemedlem. Så visst ska de få träffas men under kontrollerade former och inte ensam. Är de fulla ska de absolut inte ses. Fulla människor är skrämmande.. de beter sig märkligt och oförutsägbart och alla vet vi att barn behöver förutsägbarhet för att känna sig trygga.
Jag svamlar på nu men jag försöker argumentera till oss båda..
Med detta har jag också en dotter på några år.

Jag börjar inse det nu också. Tack o lov! Jag jobbar med mig själv nu och har fokus på det och redan nu märker jag skillnad. Igår och idag har han inte druckit vad jag vet och vi har pratat lite idag. Jag avvaktar lite med ultimatum så jag vet att jag orkar genomföra det.

Frågan är om han inser sitt problem?

Konfrontera honom med dina känslor. Ställ ett ultimatum som du kan leva upp till. Typ mig eller a annars flyttar vi isär. Jag vet inte. Farligt eller livsnödvändigt. Prata med soc de kan ju erbjuda honom samtal. Prata med hans arbetsgivare, de kan hjälpa. Har inget bra råd men du kan ju inte leva så här.

Hej .......jag är här hela tiden. Orkar inte skriva och bara läser.....
Det kom en flod av tårar efter vad Magnus skrev . Hur kan man påverka nån att sluta dricka ?Det går inte om den vill inte själv:( .
Jag trodde att min kärlek till honom blir starkare än missbruket ......att han väljer mig , men tyvärr så är det inte .
Jag får fortsätta att läsa ........det ger mig styrkan.
Kram

Vi som super ner oss vet att vi sårar familjen men sjukdomen är så stark att jakten på alkohol tar överhanden. Detta är en anledning också till att man fortsätter att supa, man förtränger ångesten man får för man vet att man sårar sin familj. Låter kanske som ett försvar men tänk på följande: Tror ni verkligen att en frisk människa vill må fysiskt och psykiskt dåligt med flit? Tror ni att man med flit vill bränna pengar på ett cancerframkallande gift med flit? Vill man verkligen spy ner ig, skita ned sig eller pissa ned sig med flit? Driften till denna jävla alkohol är så stark att förnuftet är skadat och återfås vid full nykterhet. Det stora problemet är ju att man måste på något sätt själv inse detta och VILJA 100% bryta sitt mönster. Inte halvhjärtat utan helhjärtat fullt ut. Detta görs inte själv utan man måste ha hjälp och framför allt motivation. Spelar ingen roll hur jäkla duktig antirökkurs man går på om man inte är 100% besluten på att sluta röka. Jag anser att det är samma med alkoholen. Ibland hjälper det att ställa ultimatum, MIG eller ALKOHOLEN? Välj!! Man måste då vara beredd på att fullfölja sitt sk hot. Om man nu vill sluta så ge stöd och döm inte. Stötta och inte pika. Vi gjorde så här. Jag berättade för min arbetsgivare som ville hjälpa mig. Jag fick öppenvårdsbehandling. Min fru ger mig antabus, vägrar jag ta dessa så ringer hon min chef och då får jag problem. Detta kan vara ett sätt.

Jag förstår er som lever med missbrukare vilket helvete ni har. Osäkerheten om nykter, kanske full. Sårbarheten att få ta hand om allt själv dränerar en på energi. Bara se sin älskade raggla omkring nerpissad eller göra bort sig måste vara hemskt. Värst är säkert vanmakten, att inte kunna påverka. Vill inte på något sätt lyfta en alkoholist som oskyldig för det är man inte MEN man styr inte sig själv det gör alkoholen.

Tack för ditt svar. Så sant! Kan inte lämna förrän jag e redo... vill inte! Men fattar att d kan ändras.

Känner igen det där att man bara vill gå hemifrån, bara lämna. Men det finns alltid något barn eller jobb eller något som händer som hindrar en från att lämna. Bra ändå att han verkar inse sitt problem. Om han testat amtabus menar jag. Fan att dom inte fattar vad de gör mot oss!

Hon flyttar.
Särbos? Vänner?
Föräldrar kommer vi vara varken vi vill eller inte..
Resten kommer framtiden att utvisa. Det enda jag vet, är att det kommer inte vara som det varit, och det kommer inte vara som idag.
Å faktiskt, så vet jag att det är bättre än det är idag.

Och motar bort alla känslor av ilska och irritation och bara accepterar läget?
I mitt fall så kom ångesten som en skenande buffel och välte omkull mig så att jag flydde igen och igen och igen.
Till sist så tog vår resa slut och jag slapp fly och kunde stanna.

Klart jag flyr. Jag vill inte vara med/hos henne när hon dricker.
Hon vill inte ta konflikten.
Problemet är helt enkelt att jag börjar förlora respekten för henne.
Jag har en resa bakom mig, som jag inte vill ha ogjord. Därav att jag dömer henne, lika hårt som jag dömer mig själv. Man är sin egen lyckas slav.
Har inga planer på att följa med ner i djupet. Om jag trott att det hade hjälpt, och att hon ville ha hjälp, skulle jag stått bakom henne i vått och torrt. Nu upplever hon att jag är problemet, (vilket jag kanske är...) så då backar jag undan, för hennes skull.

Ja, jag ÄR arg,bitter,ledsen,orolig..det kan du ge dig fan på att jag är!

som utomstående är ju ett flyktbeteende från er båda.Hon in i dimman med hjälp av alkohol och tabletter.Du ut i skogen från din familj där du "borde vara".
Men ibland så pallar man inte att se hur trasigt allting är och väljer därför att fly.I början,innan man inser att man som anhörig också bär en del av bördan i att relationen är dålig så är det enkelt att bara lägga bördan på den som dricker.De är tacksamma och synliga offer och naturligtvis en stor del i att läget är tungt.
Men som anhörig tar man sig rätten att sura,gnälla och skälla och tycka att allt vore toppen bara de avstod alkohol eller andra berusningsmedel.

Det är ju sällan så enkelt,speciellt en bit ini ett missbruk.Det är svårt att vara neutral glad och vänlig mot den som dricker i det läge de är nykter.Då vill man passa på att ta igen för en hel del gammal skit som man tycker man har rätt till att dra upp.
Flupp-jag tycker att du bör uppsöka ett alanonmöte för att börja få mer fokus på dig själv och hur du kan må bättre i detta.Din fru och hennes mående är hennes ansvar.
Att du är arg och bitter och irriterad hjälper varken dig eller henne ett dugg.Även om det är fullt förståeligt.

Hade hon velat ha mitt sällskap, hade det inte varit svårt att säga, -"stanna hemma,..."
Då hade jag gjort det..
Skogen är stället som helar mig.